Det finns några vintyper som vi ibland har svårt att hitta så mycket att säga om. Beaujolais är en, dolcetto en annan. Det beror inte på att de är "dåliga" utan på att det är vardagliga drycker som är gjorda för att drickas, bistroviner, inte ämnade för meditation eller ett mer ingående studium. En italienresa är nog den bästa x-faktorn för att addera minnesvärde och guldkant. I andra hand kan det duga med en tallrik antipasti hemmavid....
Bland de dolcetti vi testat under det senaste två åren är det avvikarna som särskilt fastnat i minnet. Roagnas långmacererade variant med komplexitet som i en enklare, mognande nebbiolo. Pelisseros oväntat tanninrika, modernt munfyllande Munfrina. Och Pio Cesares dolcetto, som liksom alla firmans viner egentligen är mer präglat av husstilen än av vintypen.
2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia är en totalt typisk dolcetto i främsta ledet av de välgjorda, vilket säger något framförallt till dem som fastnat för dolcetto. Massor av violer, mörka körsbär och vissa associationer till maceration carbonique. Lite avvägt vaniljsmicker, diskret salvia, rejält med lakrits. Allra bäst visar sig doften efter ett dygn eller två när fruktaromerna hunnit svulla ut ordentligt. Det sista vi noterar i glaset är fina stråk av chokladdoppade jordgubbar med övertoner av ros - verkligen inte illa alls. Men Sophie reserverar sig ändå helt mot de kolsyrejästa dragen.
Smaken har en relativt avrundad attack, med inledningsvis uppmjukade syror och en rejäl dos lakrits. Frukten sitter mitt uppe i ansiktet - endimensionell, mörkchokladig, bläckig tycker Sophie, som gillar Roagnas mer komplexa variant. I avslutningen biter syrorna till fint och slår följe med gårdagens stensöta i eftersmaken (ungefär sötlakrits plus anis med en lång sötma i slutet, för er som inte smakat). Ja, uppenbarligen går det ändå att ha invändningar, vi är inte överens och satsar egentligen båda hellre på en ung nebbiolo till antipastin. Gillar man den här vintypen på riktigt - då är nog det här bland de bästa versioner man kan få. Gillar man egentligen något annat är det snarare de ovanstående avvikarna man ska kika närmare på. (85)
2007 Dolcetto d'Alba Bricco Bastia (Azienda Agricola Conterno Fantino, Monforte d'Alba, Piemonte)
7 kommentarer:
har ni smakat Sandrones ock Elio Altares, båda tycker jag är absolut bästa Dolcetti som går att få, "har lite mer av alt"....
Hej käre Dansk,
vi testade Altares nollfemma här, ungefär i klass med Conterno Fantino tyckte vi:
http://vinare.blogspot.com/2008/03/2005-elio-altare-dolcetto-dalba.html
Men Sandrones dolcetto har vi aldrig smakat! Det har däremot Franko:
http://frankofilen.blogspot.com/2007/09/tutta-la-famiglia-in-roma.html
Vi var nära att dra korken ur den här i lördags men det blev till sist en obloggad Barral Tradition istället (som var lika bra som vanligt).
Vi håller med Dansk i 08 om Altare för elegansen och Sandrone för lite mer power. Men det görs mycket bra dolcetto. Luigi Pira är en annan stor favorit på det området!
Måste här dra en lans för G.D. Vajras Dolcetto D’Alba. Har testat flera årgångar och blir lika imponerad varje gång. Kallare toner, lätt bläckighet, balanserad körsbärsfrukt och bra alkoholbalans. Tycker för övrigt att ni reproducerar nidbilden av Dolcetto. Minns vad som sades om Barbera-viner för 10 år sedan…..
Vajras standarddolcetto är ingen höjdare men deras vingårdsbetecknade Coste&Foscati är grymt bra!
Jo, det var Coste & Foscati jag avsåg, även om jag tycker att deras standard-Dolcetto är snäppet bättre än de flesta andra. Och när vi talar Vajra så måste jag passa på att tipsa om deras Langhe Bianco. Den bästa italienska Rieslingen (för det är inte den enda) i stark konkurrens med Kuenhof?
Nick, det har blivit så "comme il faut" att gilla dolcetto att vi måste sticka ut hakan lite. Sophie har en poäng i att man gärna kunde vara utan de beaujolaisliknande tonerna och är man känslig för bläckighet är det inte heller rätt val. Som sagt, vi har särskilt gillat dem som avvikit från normen och varit mer personliga...
Vi testade igenom hela Vajras sortiment på Moestues vinfeber i mars. Dolcetton var tunn och snipig men rieslingen var riktigt bra. Deras barolo 2004 var väl annars det riktigt minnesvärda. Trevliga människor också, far och dotter....
Skicka en kommentar