Med 140 deltagare slog den här provningen publikrekord hittills i år.
Vi bad Henrik att skriva några rader.
"Bourgogne frammanar särskilda känslor hos snart sagt varje vinälskare. Inget är som Bourgogne när Bourgogne är som bäst. Samtidigt är Bourgogne en mycket besvärlig älskare/älskarinna som lika gärna kan ta på sig en snipig min och sparka ut en, som ta emot med öppen och silkeslen famn.
Att en måndagskväll, då sommaren slutligen lämnar Stockholm, få resa till Bourgogne - och delar av resten av världen - är oemotståndligt. Munskänkarna ställde upp tretton viner, fyra vita och nio röda. Aligoté och gamay gjorde sig icke besvär, här handlade det enbart om chardonnay och pinot noir.
Det är två druvor med lite olika historia. Chardonnay har odlats över hela världen med sådan "framgång" att ABC-klubben bildades - "Anything But Chardonnay". Pinot noir betraktades däremot länge som en druva som bara trivdes i Bourgogne.
2013 är detta inte en sanning längre. Delar av Californien odlar pinot så sval att man kan bli lurad till både Bourgogne och Oregon. Nya Zeeland har flera olika uttryck för druvan på ställen som Otago, Martinborough och Waipara. Italien har också flera intressanta producenter av pinot nero.
Det känns dock mycket symboliskt när min smartphone slumpar fram Roxy Musics "Song for Europe" i hörlurarna medan jag står i kön till denna kväll i Munskänkarnas regi. Resten av världen ska passa sig för Bourgogne."
"Leflaive öppnar med lite tändsticksplån, och en frukt åt citrushållet kantad av florala drag. En ren doft, men inte särskilt komplex. Smaken är fatkryddig citrus med bra syror och en ganska fin mineralitet, men det finns ärligt talat inte mycket frukt. Ska inte säga vattnigt, men aningen ihåligt. Nja.
Jag misslyckas med att få vinerna blint, så risken finns att det är mina fördomar, men d’Orrance doftar, nej luktar, nya världen-chardonnay lång väg. En frukt med rejäl rondör av vaniljfat, popcorn, nötigt smör och löften om sötma. Smaken bekräftar - här är det rundare frukt, men mineralitet är det ont om, det finns en liten känsla av punsch och en stor känsla av huller om buller. En känsla av att det snurrar ganska bra, men ingen karusell att hålla sig i."
"En snabb snurr och en längre sniff talar direkt om att vi tar ett flertal hopp uppför kvalitetsstegen med Pillots Chassagne-Montrachet. Här finns liknande markörer som tidigare, men med mycket tydligare skärpedjup. Här finns också popcorn, smör och aningen vanilj, men frukten som har drag av kryddig kumquats bär eken mycket bättre. I munnen bekräftas det. Detta är godare, här finns stadga, struktur, mer exakta syror och mer mineralitet. Samtidigt så finns det utan tvekan gott om nya fat här.
Montelenas claim to fame är att vinet vann den berömda Paris-provningen 1976. Med tanke på det är SB-priset 299 kronor överraskande lågt. Parker beskriver vinet som en chablislik Napa Valley-chardonnay, men det håller jag inte riktigt med om. Det är ett stramt vin, det är slankt och det är inte särskilt fatigt och det finns viss krita, but chablis it ain’t. Det är däremot gott, med fin syra, len citrusfrukt och mild fatbehandling vilket ger Montelena vinsten över Pillot i min näsa och mun."
"Jadot är en stor producent/négociant som många menar har tagit ett quantum leap de senaste åren. Att döma av detta enkla Beaune-vin stämmer det. Med lite luft försvinner de malolaktiska tonerna och ger plats för mörka, animaliska körsbär, örtiga och lakrisala toner, snarare än asian spice. Munkänslan är fin, smaken något endimensionell, men det finns struktur här. Jag inbillar mig att det här behöver tio år på rygg, sedan kommer det att vara komplext och ännu godare. Ett solitt bygge.
County Line är också laktisk till att börja med, men mera transparent och ljus i aromerna. Kryddig jordgubbe, en känsla av kardemumma och smultron blandas med körsbär och citrussyror. Det här är lättfotad och god pinot noir, men jag tvivlar på att det är något att spara."
"Här hände det grejer … Chambolle-Musigny brukar locka manliga vinälskare att prata om sexighet, feminina och delikata parfymer.
Jag undrar vad kvinnliga vinälskare skulle använda för värdeord?
Det här vinet är hur som helst enormt elegant, fokuserat och, okej då, direkt sensuellt! Det smeker näsan med exotiskt kryddade röda bär. Dofterna av tryffel och forest floor har inte kommit än, men löftena finns där. I munnen är det också en smekning med otroligt eleganta tanniner och god frukt som ger soliditet åt en redan framväxande komplexitet. Det här kommer säkert att utvecklas, men går strålande att dricka nu.
Jag undrar vad kvinnliga vinälskare skulle använda för värdeord?
Det här vinet är hur som helst enormt elegant, fokuserat och, okej då, direkt sensuellt! Det smeker näsan med exotiskt kryddade röda bär. Dofterna av tryffel och forest floor har inte kommit än, men löftena finns där. I munnen är det också en smekning med otroligt eleganta tanniner och god frukt som ger soliditet åt en redan framväxande komplexitet. Det här kommer säkert att utvecklas, men går strålande att dricka nu.
Åh, så fin den är! Jordgubbar och mörkröda bär minglar med en snyggt snuskig ton av tryffel, kanel och ingefära dyker upp. Syrorna är härliga, sedan snygga tanniner och en fin komplexitet. Om Chambollen är Sade så är det här Prefab Sprout med lite extra dist på gitarren och muller på basen. Munkänslan är också fin, men kanske aningen värmande. Alkoholen märks, inte så att det tar över men det här vinner på att serveras någon extra grad svalt."
2009 Friedrich Becker Sankt Paul Spätburgunder GG, Pfalz (479 kr, ord. 599 kr)
"Kvällens utan tvekan snyggaste etikett. Inledningsvis är doften lite knuten, men med lite tid börjar Montilles Aux Thorey visa vad den kan och vill. Kanske inte lika elegant som chambollen, men här finns ännu mera inneboende resurser som tiden kommer att locka fram. Läckert eleganta körsbär leker med fantastiska tanniner, en känsla av ljus chokladtryffel, exotiska kryddor, och pinosity-faktorn är skyhög. Producenten är känd för rustika viner, men det finns inte mycket som är bonnigt här. Den här kommer att vara grym 2020.
Frågan väcktes av Frankofilen på Twitter dagen före provningen. ”Svär kanske i kyrkan här, men är man inte liiite trött på Beckers stil ändå?” Och det är ju så: har man druckit några olika Becker känns stilen igen. En elegant och ganska mild pinot noir med tydligt kalkig känsla, där jordgubbar, rönnbär, apelsinsyror och malört spelar med exotiska kryddor och tydliga snygga fat med kanske aningen för mycket beska. Sankt Paul bär sig åt så i kväll också, men jag har inte druckit tillräckligt med Becker för att ha tröttnat. Det här är strålande gott - det man kan undra är om det finns stoppning för lagring för att få den där ekbeskan att gömma sig ännu mer?"
"Resan fortsätter uppåt - i alla fall om man som jag är svag för traditionalister. Det här är så snyggt, så rent, trots att det finns gott om komplexitet i de animaliska körsbären som växt på ett sandelträ som skuggar jordgubbsplantorna. Det finns en air av lakrisal örtighet, det finns lite äppliga syror som lär vara en dröm till fet ljus fågel. Det här är elegant, det är färdigt, men ändå inte ett dugg tråkigt.
Faiveley är ännu en stor firma som har satsat pengar på att göra alla sina viner bättre och här har man utan tvekan lyckats. Här visas allt på en gång. Min näsa vill inte lämna glasets öppning, min näsa drar in så jag blir andfådd i en ansträngning att få tag i allt som pågår här. Det finns samma saker här som i de andra vinerna – körsbär, animaliska och lakrisala toner, ljusa exotiska kryddor, ljusa syror, blommor och en mycket mild, men helt underbar ton av tryffel. Munnen bekräftar, det här är en helt skamlös förförisk dryck, med underbart lena tanniner. Dock, det uppstår en diskussion om det här verkligen har stoppning för lagring eller inte. Inte, säger T som vill stanna vid 92 poäng på grund av det. Vem bryr sig om lagring säger P som vill dela ut 95 poäng. T nummer 2 orkar inte med poängen men har ett ansiktsuttryck som skvallrar om skamlös njutning. Låt oss säga 93-94, och vänta inte för länge.
Apropå 95 poäng så fick just denna Ojai 95 poäng av Antonio Galloni. Min skala är inte Gallonis, men det här är också ett fint vin. Det här är mera av en power-pinot med black cherries snarare än röda bär, här finns koncentration och kraft, men också friska syror som snyggt håller balansen. Kanske inte lika förföriskt som vinerna från Bourgogne, inte lika komplext, men strålande gott ändå.
Bourgogne vinner enkelt i min bok, men resten av världen är inte så dum den heller."
De korkade fick stå i skamvrån. "Junger Fritz" har ett problem..
