Tillbaka till framtiden

Alltmedan rader av flaskor flimrar förbi på Instagram i ett ständigt nu (som tycks fälla ut något som liknar backspeglar endast torsdagar) kan det kännas befriande att få lite andra perspektiv på tiden och vinet. Biljetten till den här tidsmaskinen är dessutom helt kostnadsfri.

Den brittiske journalisten Cyrus Redding var 48 år gammal när han färdigställde första upplagan av sin banbrytande bok om vinets värld, som den såg ut 1833. Genom fem års resande i olika vinländer hade han samlat på sig detaljkunskaper som var närmast oerhörda då och imponerande än idag.

Även en nutida läsare av "A History and Description of Modern Wine" har faktiskt en hel del att hämta bland alla bynamn, prisuppgifter och andra detaljer. Inte minst intressant är det att stämma av dagens vedertagna uppfattningar mot dåtidens. Precis allting kanske inte har blivit bättre?

Men det är i alla fall enklare att räkna nu. Fransmännen är dem vi har att tacka för det metriska systemet som nyss hade slagit igenom åtminstone där. Andra vinnationer använde sig av ett otal olika måttenheter. Varenda landsända i Europa hade sin alldeles egen storlek och benämning på faten som användes till vinet. Dåtidens handlare måste ha svurit svavelosande eder över huvudräkning och komplicerade översättningar.

Än idag händer det visst att viner blandas och fixas till på mer eller mindre suspekta sätt, till exempel på vinfabriken i Simrishamn. Men nog blir man överraskad av att det även gällde bordeaux ända upp i den absoluta toppen? Den engelska smaken, och britternas rykte som vinkännare, får sig här en rejäl känga:

”The finest wines are never sent to England in a pure state. The English palate is very vitiated; and since the detestable Methuen Treaty has lost all its delicacy and taste. Consequently, strong red Hermitage, and Roussillon, and Beni Carlos from Spain, and pure alcohol, are poured in to the extent of twenty-four per cent, destroying all the delicacy of the flavour, and injuring the salutary quality of the wine. Adulteration to a serious extent exists in the cellars of Bourdeaux. Inferior wines are mixed with the best, and false stamps are put on the bottles.”

Några rader om engelsmännens kära claret:

”The wine called Claret, is a mixture of different sorts - of Beni Carlos and Bourdeaux - Languedoc wine and Bourdeaux - Hermitage, Alicant, Roussillon and Bourdeaux, and always spirit of wine in addition, for John Bull likes to make his Claret as much port like as possible. In fine seasons, the Haut-Brion, Branne-Mouton, La Rose, Rozan, and other wines, approach closely to those of the first quality, and are often exported as such.”

Bordeaux lyckades faktiskt exportera en tredjedel mer vin än vad som växte där!

1833 hade knappast någon europeisk odlare hört talas om vinlusen - den importerades ju ofrivilligt från Nordamerika och noterades först i södra Frankrike 1863. Vinmarkerna var dessutom fria från svåra sjukdomar som peronospora (1847), oïdium (1878) och svartröta (1885). Alla rankor växte alltså på sin egen rotstock (franc de pied) vilket skänkte dem ett betydligt längre liv, och man rotade sällan upp stockar innan de nått 60-70 års ålder.

”There are vines in Pouillac two hundred years old, but they are upon dry soils to a great depth. ”

Gamla vinrankor gav också naturligt låga uttag. Frankrike som helhet snittade på endast 20 hl/ha,  Bourgogne på 22 och Vaucluse på 16. Den moderna uppfinningen grönskörd (först etablerad i Bandol på 1930-talet) behövdes knappast för dessa äldre stockar, och om vi väger in avsaknaden av svåra sjukdomar samt obefintlig ympning, så kan många rankor ha varit i en mer självklar balans då än nu.

Mångfalden ursprung var större, och periferin spelade en viktigare roll. Redding har full koll på områden som numera fallit i glömska eller ätits upp av storstädernas utbredning. I Lyons södra utkanter hittar vi till exempel La Gallée, Barolles, Chassagny och Sainte-Foy, i vad som numera kallas Coteaux du Lyonnais. Vinerna från La Gallée och Chassagny ansågs till och med mer lagringsdugliga än Côte-Rôtie och framställdes troligen av serine (den ursprungliga varianten av syrah).

Redding redovisar hela tiden enstaka byar som ursprung.  Om vi tittar på nutidens schematiska appellationer Crozes-Hermitage och Saint-Josèph, så omfattar de vardera minst en handfull byar som här listas var och en för sig. Det är också roligt att läsa om idag mer perifera områden som Jarrie (Grenoble), Saint-Marcellin (Isère) Privas, Largentière (Ardèche) Cunac, St-Juéry och Cahuzaguet (Côtes du Tarn) Beausoleil, Montbartier och Montalban (Fronton/Comté Tolosan). Små ställen som dessa verkar idag ha chans till en comeback tack vare naturvinsrörelsen.

Före phylloxeran var mångfalden större även när det gäller druvsorter, och det var helt andra namn som dominerade. Malbec verkar ha varit den mest utbredda i Bordeaux innan klassificeringen 1855 och fram till omplanteringarna efter vinlusen. Dessutom fanns ett flertal som numera är borta.

”The prime St. Emilion, Cenon, and Barbe-Blanche (petit château i Lussac-St-Emilion, fv:s anm.) above their twelfth year, sell for three francs and three francs and a half the bottle. The best hill wine is made with the grape called noir de pressac, the bochet, and the merlot and carmenere.”

”The district styled the Graves, from the soil being gravelly, composes another vine growth on the left bank of the Garonne. This is found extending three leagues to the south, and two to the west of Bourdeaux. In this district the merlot, three varieties of carbenet, or carmenet, the verdot, mel-beck, balouzat, and massoutet grapes, produce the delicate Graves wines. ”

”The carbenet, carmenet, malbeck, cioutat, pied de perdrix, and verdot, are the plants most cultivated on the plain of Medoc. ”

Pressac är ett annat namn för malbec. Mel-beck är förstås samma sak. Bochet kunde ju tänkas vara färgdruvan alicante, men här handlar det av allt att döma om en lokal synonym för cabernet franc. Carmenets betecknar hela gruppen cabernet franc, sauvignon och carmenère, men troligen åsyftas här cabernet sauvignon. Balouzat är ytterligare en synonym för malbec men kan också gälla numera bortglömda sorter som bequignol noir eller mérille. Pied de perdrix är också en variant av malbec, medan cioutat finns med båda prefixen pinot och chasselas. Massoutet är ett gammalt lokalt namn på pinot noir. *

De mousserande vinerna dominerade redan på den tiden exporten från Champagne, men konsumtionen i Frankrike, Belgien och Holland var mer jämnt fördelad mellan vita, röda och mousserande champagner:

”The red wines of Champagne are little known in England. Verzy, Verzenay, Mailly, and St. Basle, near Rheims, produce what are called the mountain wines. They are of excellent quality, and the wines of Bouzy in particular are distinguished by great delicacy of flavour. ”

”It is here that the best red wines of Champagne are produced. They have good body, are spirituous, fine, and keep their qualities to an advanced age. The red wines of Bouzy approach in bouquet the best wines of Burgundy.”

Föreställningen att champagne alltid varit en blandning från många olika byar torpederas genom följande mening:

”Mixtures are not often made of the effervescing wines. They generally remain the pure production of the spots the names of which they bear.”

Att pröva: Bouzy Rouge (Paul Bara), Rosé de Ricey (Olivier Horiot)

"A History and Description of Modern Wine" - Cyrus Redding, 1833 (3e upplagan 1851) 

"The Gentleman’s Magazine" - Cyrus Redding, 1834

"Every Man his Own Butler" - Cyrus Redding, 1852

Citaten är hämtade från faksimil/e-bok i Google Books. Pdf kan hämtas hem fritt.

*se Wine Grapes (Jancis Robinson) & The World of Fine Wine (Anthony Hanson) Issue 28/2010.

Första boken på svenska om "Naturligt Vin"

Det sprudlande fenomenet ”naturvin” läses gärna med popkulturella glasögon. Det ligger nära till hands att dra paralleller till musikaliska motrörelser från 1956, 1967, 1977 och 1989. Då syftar vi förstås på rock ’n’ roll, flower power, punk och rave. Samtliga kom som en reaktion på hur tillståndet såg ut strax innan, och de exploderade exakt när tiden blivit mogen. 

Motrörelser uppstår såklart inte ur ett vakuum. Ibland måste man repa upp väven och börja om. Det kan handla om en nerv som gått förlorad, om en spänning som försvunnit. En särskild plats, och särskilda människor som möts. En längtan att förenkla, skala ner, skala av, skala bort. Det är sådana saker som blir avgörande. Det går oftast att hitta en historisk återkoppling, samtidigt som motrörelsen revolterar mot sådant som gått snett i närmast föregående paradigm. 

I backspegeln kan man se hur vinvärlden under perioden 1985 till 2010 dominerades av prestige. Kommunikationen riktades uppifrån och neråt. Publiken förlitade sig på auktoriteter i en utsträckning som idag känns komisk. Det fanns en stark drift att ranka och poängsätta. Jämförelser siktade på störst och bäst. Vinmakarens roll hamnade i fokus, och alla medel tycktes tillåtna när produkterna skulle formas efter marknadens tänkta behov. Manipulation blev legio i både billigt och dyrt. Vinerna slätades ut samtidigt som de blev tekniskt felfria.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför så många av oss plötsligt vill ha något annat, mindre pretentiöst och mer autentiskt. Men det franska fröet till naturvinsrörelsen har faktiskt grott ända sedan mitten av 80-talet, för att blomma ut under 00-talet och snirkla sig upp till Sverige under de senaste fem åren, via importörer som Vinik, WineTrade och Vin & Natur. Boken ”Naturligt Vin” är den första ordentliga introduktionen på svenska.

Författarna Emil Arvidson (journalist) och Emil Broomé (vinimportör) har det popkulturella angreppssättet gemensamt. Med förflutet i klubbvärlden påminner de om två stjärnögda fans på jakt efter ”scenen”, och naturvinets epicentrum är och förblir Paris. Intressanta rörelser består som bekant av intressanta människor, och författarna vill helt enkelt hänga med dem. Dricka vin. Prata. Förstå. Söka efter ursprunget.

Den mest fascinerande berättelsen handlar om systrarna Hacquet. Det är ett osannolikt möte med två 90-åriga, före detta vinodlande tanter i mellersta Loire. Framåt nattkröken hämtas dammiga buteljer in från ett skjul på gården, trettio år gamla men ändå vid god vigör trots att inget konserverande svavel använts. Kapitlet belyser hur naturligt vin alltid funnits – åtminstone någonstans – även under de mörka åren när i stort sett alla vingårdsägare gav efter för de stora kemiföretagens arbetsbesparande lockelser.

Idag befinner vi oss annars ganska så långt från systrarnas skjul. Det franska lantvinet håller på att gentrifieras i rasande fart, och storstads-hipsters världen över sliter i de mest åtråvärda flaskorna. Vin utan tillsatser framställs med nödvändighet i liten skala, och tillgången räcker knappast för att möta efterfrågan. Prisläget på alla ställen utom den franska bondvischan skjuter iväg. Och allt detta i motsats till vad som nog ursprungligen var meningen.

”Naturligt Vin” är ett grafiskt tilltalande verk med många foton samt målningar av naturvinsrörelsens egen huskonstnär Michel Tolmer. Det som kan saknas är möten med några centrala gestalter som nu endast nämns vid namn, samt lite mer fördjupning i samtalen med personerna på vinbarsscenen i Paris. Ett reflekterande avslutningskapitel hade inte heller skadat. Men det finns å andra sidan en hel del funderingar längs med vägen, och den här boken håller definitivt för flera läsningar.

Släpps idag 14 april på Natur & Kultur. Bokus eller AdLibris.

Sommarläsning: tre böcker om vin #3

Den mest inspirerande boken om vin är nog "Adventures on the Wine Route" av den legendariske amerikanske importören Kermit Lynch. Mest inspirerande eftersom mycket av det roliga med vin handlar om att vara på väg, att vara nyfiken, att vara på jakt efter den äkta varan. Och det är ju under resans gång man möter landskapet, karaktärerna, historierna, ögonblicken och dofterna.

New York-bloggaren Alice Feiring är bra på sånt där. I sin programförklaring berättar hon att hon söker viner med litterära kvaliteter. Boken "Naked wine - letting grapes do what comes naturally" handlar om hennes passion för den franska scenen av småskaliga viner framställda med minimala ingrepp från vinmakaren. Viner som Alice föreslår att vi ska kalla "naked wines". Dramaturgiskt sett bygger den på två parallella berättelser, där den ena är klart mer intressant än den andra. 

Den första storyn går ut på att en californisk vinmakare bjuder in henne att göra sitt eget vin på icke-interventionistiskt vis. Hon får vara med och fatta ett antal beslut som kan påverka resultatet. Sedan får hon kliva i och fottrampa druvorna för att sparka igång jäsningen. Därefter måste hon tyvärr åka hem till New York. Medan hon är borta beslutas det över hennes huvud att tillsätta lite vatten i jäskaret för att inte alkoholhalten ska bli alltför hög. Alice blir förtvivlad. Nu är ju inte vinet naturligt längre.

Visst kan man se det pedagogiska värdet i ett konkret experiment, men den här berättelsen är tyvärr alltför ytlig och kokett. Författaren vet mycket väl att riktiga viner görs under hela säsongen ute i vingården - och den besöker hon för första gången i samband med att druvorna plockas. Med ett team av mexikanska proffsplockare på plats känner hon sig lika nödvändig som en korkskruv i en skruvkapsyl - "like a goddamn dilettante". Den frustrationen är påtaglig hela vägen, och det är uppriktigheten som räddar henne här.

Betydligt mer spännande är det att följa det andra spåret - hur hon målmedvetet skruvar sig in mot själva ursprunget till den franska naturvinsscenen. Här är det välmatat och läsvärt i stort sett hela tiden. Alice Feiring skriver bitvis i klass med en bättre romanförfattare och vi får möta färgstarka personligheter som Marcel Lapierre, Eric Texier, Thierry Puzelat, Nicolas Joly, Andrea Calek, och till slut veteranen som blivit berömd i det tysta för en vinmakningsmetod han lärt ut till hundratals franska bönder - Jacques Néauport.

Det blir en underbart antiklimaktisk effekt när Néauport avslöjar de sanna bevekelsegrunderna för "de fyras gäng" i Beaujolais att göra vin utan svavel. Och Alice förnekar inte sitt kritiska sinnelag när hon funderar över problemet med nepotism i naturvinskretsar, eller tyst formulerar frågan om méthode Néauport kanske varit bättre på att framställa klunkbara vins de soif med ett bekant stuk än på att uttrycka druva och terroir. Hur det nu än ligger till med saken, så är det djupt tillfredsställande att komma fram till slutsatsen att det inte finns några enkla svar när det gäller vin. Och att det är resan som är målet.

Alice Feiring: "Naked Wine" (Da Capo Press 2011)

Sommarläsning: tre böcker om vin #2

Titeln säger en hel del. "The Juice" är ett uttryck laddat med betydelser, och med sin nyutkomna bok kan Jay McInerney inte låta bli att skämta om vad som driver hans verk. Och till skillnad från Joe Bastianich i förra posten så måste man säga att Jay har gåvan. Han kan skriva. Lättfotat, associativt, smart, fräckt och roligt. Ofta med blinkningar till film, musik, konst och litteratur. Frågan är bara hur pass väl han använder sin talang.

McInerney slog igenom stort 1984 med kokainpudrade "Bright Lights, Big City", men efter ett första decennium av framgång har hans romaner kommit ut allt mer sällan och sålt allt sämre. Nuförtiden tänker vi framförallt på honom som vinkolumnist, och som sådan är han mer flyhänt än de flesta eftersom han så att säga börjat i rätt ände. House & Garden var hem för hans krönikor från 1999 fram till magasinets nedläggning 2007, och sedan 2010 har han en kolumn i Wall Street Journal. "The Juice" är hans tredje essäsamling.

Om man tänker sig att den genomsnittlige läsaren av de här icke-specialiserade tidningarna är måttligt vinintresserad, så får man ändå säga att McInerney gör ett utmärkt jobb med att skapa entusiasm, berätta historier och fördjupa sig inom det begränsade formatet. Problemet är att han skriver för en viss målgrupp och vet alltför väl hur han ska bära sig åt för att kittla dess läsare. Resultatet blir ofta ett slags vinös mjukporr, där den gamle gamängen skickligt spelar på tangenter som skryt, sex, bilar, pengar, kändisar och annan name-dropping.

De mest effektiva kryddorna verkar vara fame & fortune, och även för egen del verkar författaren dras till det berömda likt getingen till honungsburken.

Nuförtiden är Jay en ofta sedd gäst runt bordet när det vankas värsting-provningar världen över. Med tiden har han kommit fram till att det är vinskribentens plikt att rapportera om det allra bästa och mest sällsynta, liksom det är resejournalistens uppgift att uppsöka fjärran och exotiska resmål. Som prenumerant på magasinet Car & Driver vill han inte bara läsa om förnuftiga bilar i vettigt prisläge - han vill veta hur det känns att ratta en Gallardo Superleggera över Alperna. Och någon måste ju axla uppgiften att berätta om motsvarande vad gäller vin. "So yes, there's some wine porn here".

För alla oss som inte besökt El Bullì är det i alla fall ett gott substitut att få ta del av berättelsen om Ferran Adrià och en 37-rätters på den berömda restaurangen. Fast bokens kronjuvel är nog ändå texten "His magnum is bigger than yours" (som också finns att läsa här). I denna sanslösa berättelse, med ett persongalleri som numera är vida mer berömt än det var 2008, finns just de triggers som får Jay att gå igång. Vi betraktar galenskaperna med en blick som är på samma gång inbjuden och utomstående.

Även ett mer genomsnittligt kapitel håller hög lägstanivå och erbjuder såväl substans som underhållning. Trots sin dragning till bling-bling är det ändå tydligt att McInerney gillar det här med vin på riktigt och vill dela med sig av sin förtjusning och föra seriösa resonemang. Hans entusiasm är påtaglig och den smittar av sig. Han bibehåller amatörens infallsvinkel och glömmer aldrig bort hur det kändes i början av vinintresset. Självklart kan han lika väl finna lyckan i en anspråkslös flaska hantverkarbeaujolais som i en Petrusvertikal.

Jay McInerney: "The Juice - Vinous Veritas" (Alfred A. Knopf 2012)

Sommarläsning: tre böcker om vin #1

Vi sträckläste en rejäl packe böcker under semestern. Här på bilden en trio som handlar om vin, om än från ganska så skiftande utgångs-punkter. Låt oss börja med den översta.

Joseph Bastianich är en osedvanligt framgångsrik amerikansk krögare som driver ett flertal restauranger i samarbete med Mario Batali. Dessutom grundade han Eataly New York och äger butiken Tarry Wine Merchants, samt är innehavare av fyra egna vingårdar i Italien. För den breda amerikanska publiken är han kanske mest känd i rollen som domare i TV-serien Master Chef.

Bastianich har producerat 89 tagningar på temat storhet i "Grandi Vini - an opinionated tour of Italy's 89 finest wines". Varje kapitel behandlar en producent och ett vin, av vilka de flesta vid det här laget har uppnått en väl cementerad ikonstatus. Redan i förordet hyllas Barolo Monfortino som det hack i dörrposten mot vilket alla andra måste mäta sig - inga invändningar mot det påståendet - även om större delen av boken fylls av representanter för den modernistiska barrique-tsunami som vällde in på 1980- och 90-talen men som idag ser ut att följas av andra, nygamla strömningar.

Det är ett imponerande välmatat genomdrag och Bastianich skriver hyggligt nog, även om en ett ganska allmänt tonfall och en ymnig användning av superlativ ofta leder tankarna till välarbetade PR-texter snarare än personliga resonemang från en "riktig" författare. Inte helt oväntat börjar kapitlens inneboende mönster efterhand att upprepa sig, och så är det dags för nästa berättelse om expansivt entreprenörskap under den senaste 30-årsperioden - en story som egentligen lika gärna kunde handlat om författaren själv.

Mest intressanta blir de avvikande vinerna som bryter mönstret och visar på Italiens enorma diversitet när det gäller vintyper och varieteter. Det är genuint kul att läsa om Marisa Cuomo Costa d'Amalfi Furore Fiorduva, ett vitt som görs i 5 000 flaskor årligen av obskyra druvsorter som fenile, ginestra och ripoli. Eller Walter de Batté Cinque Terre Sciacchetrà, en sällsynt söting av druvorna bosco och albarolo med en upplaga på tusen. Det är också glädjande att läsa om en purist som Alessandro Dettori, som helt avstår från ek, svavel och andra tillsatser. För ekallergiker finns annars ett användbart register i slutet av boken, med uppgifter bland annat om vinerna lagrats på små eller stora fat.

Allra roligast är nog storyn om den excentriske baron Edoardo Valentini i Abruzzerna. Med hjälp av panteistiska ideer från snubbar som Pythagoras, Parmenides och Herakleitos framställer familjen Valentini sitt ljusröda favoritvin cerasuolo och en trebbiano d'abruzzo som jämförs med chablis premier cru, chassagne-montrachet och corton-charlemagne. Baronen var inte alls förtjust i att åka iväg på marknadsföringsevenemang, så han brukade istället skicka sin psykiater för att ta hand om press och representation! På 70-talet fick de amerikanska myndigheterna genom en tipsare reda på att baronens familj var "anarkister". Importören beordrades att skriva till baronen för att få ett förnekande. Men något sådant kom icke - Valentini slutade helt sonika att sälja vin till USA. Basta!

Sammanfattningsvis berättar Joe Bastianich mer om fyrverkerier under de tre decennier som varit än om åt vilket håll Italien just nu är på väg. Fast den som läser mellan raderna vill ju gärna skönja en ljus framtid hos producenter som Montevertine, Poggio di Sotto, Salvioni, Mastroberardino, Giuseppe Rinaldi, de båda Mascarello, Aldo Conterno och Massolino - för att bara nämna några av dem som presenteras här.

Joseph Bastianich: "Grandi Vini - an opinionated tour of Italy's 89 finest wines" (Clarkson Potter 2010)

Amarone - och vinerna från Valpolicella

Ingen vintyp är väl utsatt för så många missförstånd och paradoxer som amarone. Den kallas ofta legendarisk eller mytomspunnen - samtidigt är historien bara en mansålder lång. Den är omtyckt i breda folklager (särskilt i Skandinavien) och är nog ett vanligt förstahandsval när det vankas gäster - men sommelierer och trendkänsliga finsmakare ägnar vintypen en klart mer förströdd uppmärksamhet. Det ligger nära till hands att tänka ”russin på flaska” eller ”mini-port” - men i själva verket har det utvecklats en hel solfjäder av stilar.

Nu har det äntligen kommit ett standardverk i ämnet: ”Amarone – og vinene fra Valpolicella”. Thomas Ilkjaer börjar personligt med att berätta om de tre buteljer amarone han som fattig student i Köpenhamn vann av vinhandlaren Carlo Merolli. Härifrån tar han rejäl sats för att presentera Valpolicella-området i helbild och reda upp i förvirringen kring amarone och dess halvsyskon recioto, ripasso och valpolicella. Resultatet har blivit alldeles utmärkt.

Ilkjaer delar upp sina amarone i fem grundtyper. ”Gammeldags” är den stil som för tankarna till torkad frukt och fallfrukt, ibland botrytiserad, med läder- och tobakslika oxidtoner från långlagring i stora botti. Den ”nyklassiska” har en mörkare frukt åt russin och amarenakörsbär till, mer animalisk och ibland lätt volatil, med inslag av kaffe och choklad i fattonerna. De ”rena, eleganta” har inga drag kvar av torkad frukt eller bokna äpplen, utan presenterar på modernt vis en ren och intensiv körsbärsfrukt i relativt slank kropp med  begränsad alkohol. De ”postmoderna” bjuder på ännu högre koncentration och tätare färg, med frukt åt blåbärs- eller björnbärshållet. Här finns också ofta en framträdande, slickad fatkaraktär - men i stort sett inga klassiska amarone-drag. Slutligen har vi ”miniportvins-amarone”: en brokig skara med några gemensamma nämnare: våldsam koncentration av djup, intensiv, svart frukt och en markant alkohol åt det spritiga hållet. En del av dessa imponerande viner kommer nog aldrig hitta balansen, funderar författaren.

Ilkjaer betraktar inte amarone som ett "terroir-vin" i första hand, utan mer som en produkt av mänsklig hand. Producenten ställs inför en massa beslut, där bara en del har med vingården att göra. Den dominerande karaktären kommer ju från appassimento. Här hittar författaren en ledtråd till amarones statusproblem. Terroir-fantaster önskar så lite mänsklig påverkan som möjligt, och en ”manipulerad” produkt låter sig svårligen romantiseras som ”pressad rakt ur stenen”. Natur är finare än kultur, helt enkelt.

En annan ledtråd är ”det oglamorösa sockret”. Ilkjaer lät testa ett fyrtiotal amarone, och resultaten visade att hälften hade mer än tio gram restsocker och några uppåt trettio. Restsocker i rött vin hör knappast hemma i finrummet, så det här är inget som producenterna vill framhålla. Snarare menar Ilkjaer att vissa producenter intar en närmast ursäktande hållning till sina restsöta, alkoholstarka amarone. Det paradoxala är att de är enormt populära bland de utländska kunderna, och har inneburit ett stort ekonomiskt uppsving för området. Ändå är det valpolicella man i första hand dricker lokalt.

Av bokens 250 sidor ägnas de första fyrtio åt historien, geografin och druvsorterna. Därefter går vi på djupet med själva amaronevinet: vinmarker, torkning, källarmetoder, stilarter och årgångar. De övriga vintyperna får ett lite kortare kapitel, och lyckligtvis diskuteras även mötet mellan amarone och mat. På de sista hundra sidorna får vi besöka alla viktigare producenter i området, med snygga bilder signerade René Riis. I det här kapitlet finns essentiell information för den som vill ha reda på vilka viner som kan passa den egna smaken.

Tomas Ilkjaer resonerar snarare än konstaterar. Texten är tät på fakta, men han lyckas ändå hålla ett avslappnat och behagligt tonfall, med kritisk udd när så behövs. Rejäla kängor delas ut till massproducerad supermarket-amarone, som ibland tappas på flaska utanför Italien –
ja, även ren svindel förekommer när man försöker sko sig på det lönsamma namnet - samt till den tveksamma företeelsen ripasso, som de flesta producenter verkar ha mer som kassakossa än som hjärtesak. Författaren argumenterar också för att den presumtive amaronekunden måste vara beredd att betala lite mer om amarone ska ha en ärlig chans att leva upp till de höga förväntningarna.

”Amarone – og vinene fra Valpolicella” av Thomas Ilkjaer (Politikens Forlag)

Boken finns att beställa från AdLibris.

Reading between the wines

Varför har just vin en sådan enastående förmåga att skapa djupare betydelser för oss människor? En som har tänkt på den frågan mer än de flesta är Terry Theise. Är du specialintresserad av tysk eller österrikisk riesling - eller av odlarchampagne, för den delen - har du förmodligen redan hittat fram till honom. Sedan mitten av 80-talet importerar han vin från europeiska familjeproducenter, nuförtiden till en egen portfölj inom amerikanska Skurnik Wines. Den årliga vinlistan innehåller ungefär lika många sidor som en bättre novell och erbjuder ungefär lika fängslande läsning. Terry gillar att skriva - och att prata.

I höstas kom debutboken "Reading Between The Wines", där Terry utvecklar sina filosofiska funderingar om varför vin kan bära så mycket innebörd. Eftersom han inte är väjer för vare sig det pretentiösa, det poetiska, det romantiska, det andliga - eller det zenbuddhistiska - kommer han ganska långt. Han får en hel del sagt om varför vissa viner förmedlar mer än andra, och varför de kan nå djupet av våra själar.

"The tender attentions of the artisan are the most important prerequisite for authentic, meaningful wines, to be enjoyed by each of us imperfect beings, in our imperfect lovely world."

Ett autentiskt vin är inte bara hederligt och gott, det är också något att tro på. För oss sekulariserade storstadsmänniskor, alienerade från vårt förflutna på landsbygden, skapar vinet ett unikt och mystiskt band till familjen som gjort det, till deras relation till jorden, till deras historia - och till landskapets. "Connected wines" är vad Terry kallar dessa viner. Tre kvaliteter söker han framför allt:

"One, wine should express an emergence from its particular origin.

Two, in considering this and other abstract values, we should never forget to respond spontaneously to wine's sensual value. Laugh when you're tickled, please!

Three, we should be aware that wine takes us to the edge of language, and sometimes to the edge of what we can know. I'm instinctively sure that this is centrally important - not only to our lives as wine drinkers, but to our entire lives."

Samtidigt som den här boken lyckas få något viktigt sagt, är det också en fantastiskt välskriven och gravt underhållande page-turner - omöjlig att släppa innan den är slut, alltså som gjord för sträckläsning i julhelgen. Theise är en veritabel citatmaskin, och vi skulle gärna klippa ut fler godbitar. Fast det får räcka med den här:

"But I also believe, as St. Peter opens the gates to admit Mr. Parker, he'll peer through Bob's valise, pull out the folder marked "The 100-Point Scale" and say, "I'll just hold on to this. You won't be needing it here."

"Reading between the wines" utkom i september 2010, och kan exempelvis beställas här eller här.

Languedocboken

Vi gör ett snabbt nedslag vid lanseringen av Britt och Per Karlssons bok om languedoc, som man framställt i samarbete med Bengt Rydén och Anders Levander. Bokens upplägg påminner mycket om den senares Möten med chablis. Ett sextiotal domainer får fylliga, välskrivet sakliga presentationer över ett uppslag eller två. Ytterligare sjuttio får mer summariska omnämnanden i ett avslutande kapitel. De flesta man "vill" läsa om finns med, och förstås gott om nya bekanskaper. Man har dock funnit sig tvungna att utelämna Roussillon. Synd tycker vi, eftersom flera av de bästa sydfransoser vi druckit kommer just härifrån (Gauby, Sarda-Malet med flera). Det blir kanske en uppföljare? Riktigt fina bilder gör i alla fall boken till en fröjd för ögat. Närmare en vinsemester kommer man nog inte i bokform...

Kanske det mest intressanta som bjuds att prova under kvällen är vinerna från Prieuré de Saint-Jean de Bébian, som importeras av nystartade WineTrade. Chantal Lecouty och Jean-Claude Le Brun är välkända som redaktörerna från Revue du Vin de France, som 1994 konverterade till att bli vinproducenter. Gården man hittade ligger 3 km från Pézenas, på Cevennernas utlöpare. Hyllningarna har inte låtit vänta på sig. Det röda förstavinet Prieuré Rouge är gjort på 35% syrah, 50% grenache och 15% mourvèdre. Klonurvalet är förstklassigt: syrah från Chave, grenache från Rayas och mourvèdre från Tempier! En av parcellerna är planterade "en foule", med 13 druvsorter, som i châteauneuf. Vinet ger en intensiv, tätt rödfruktig smak med bra balans mellan de olika druvornas karaktär. 14,5% och varken tungt, syltigt eller eldigt. Jättegott! (280 kr, privatimport, enstaka flaskor är helt ok). Möjligen är gårdens vita förstavin Prieuré Blanc än mer uppseendeväckande. 60% roussanne, 10% clairette, 10% grenache blanc, 10% picpoul, 10% bourboulenc. Alltihop resulterar i en fruktkorg av smaker som är helt förförisk, med len viskositet i munnen. 12 månader sur lie ger massor av smak. Trots att vinet är mycket rikt, så är det inte tungt, och syrorna är friska och goda. (280 kr, privatimport). Andravinerna La Chapelle Rouge och Blanc kostar runt 160 kr.

Från Domaine l'Aigueliere smakar vi för första gången syrahvinet 2004 Côte Rousse. Detta vin blev en snackis i bekantskapskretsen redan förra året när Tryffelsvinet tog in ett parti 03or, men vi missade tåget då. Robert Parker har tidigare delat ut ända upp till 96 poäng, eller mer typiskt runt 90-strecket. Vinet är 100% syrah, lagrat på 100% nya barriques. Vinnande kombination av gamla stockar (80 år) och lågt skördeuttag (20hl/hektar). Doften är omisskännlig och mycket god syrah, med druvtypiska kännetecken som svarta oliver. Smaken är stram och balanserad, munkänslan mjuk och torr med inslag av mörk choklad, restsockret är obefintligt. Otroligt välgjort! Vi gillar detta vin allra mest av de röda vi smakar ikväll. Enda sättet att få tag på vinet är att beställa Tryffelsvinets nyårslåda för 1046 kr. Då får man visserligen stå ut med Bruno Paillards skumpa Première Cuvée och vita Falanghina från Mastroberardino. Men det kanske går bra?

Mas Gabinèle bjuder via Tryffelsvinet på två röda viner: 2004 Tradition och 2004 Rarissime (Prestige). Vinerna är framställda med extremt låg avkastning. Det första är gjort på syrah, grenache och carignan. Det andra på syrah, grenache, mourvèdre och nya ekfat. Ingetdera faller oss i smaken med sina sötfruktiga, kryddsyltiga drag. En viss eldighet kommer med vinernas karaktär, dock utan att de 15 procenten tar över helt och hållet. Enligt kvällens bok har en kanadensisk journalist rekommenderat noshörningsbiff till vinerna...

Biodynamiske Didier Barral på Domaine Léon Barral i Faugères bjuder (via Franska Kvalitetsviner) fyra viner för smakning: 2004 Faugères Jadis - syrah, carignan och cinsault. Doft av gummi och örter. Höga syror, slank kropp. Viss eldighet. Bra! 2004 Faugères Valiniére - 80% mourvèdre med 24 månader på nya ekfat. Fatkryddig doft. Kraftfullt, tanninrikt vin med snygg ekbehandling. Lanseras i mars för 345 kr. Gemensamt för båda är den slanka strukturen, utan minsta spår av tungfotad syltighet. Två riktigt goda röda där vi imponeras lite mer av Valinière. Det vita 2005 Léon Barral VdP på druvorna terret blanc och terret gris är udda och knappast aptitretande - spottkoppen nästa. Den röda Faugères Tradition var tyvärr korkdefekt.

Från Gerard Bertrand smakar vi på bordeauxblandningen 2002 Cigalus, som vi drack i september 2006.. Det är lika gott som vi minns det. Doft av gräs, grön paprika och stall. Mycket cabernettypiskt med associationer till bordeaux. Relativt slankt vin, men intensivt i smaken.

Vinerna från kooperativet i Mont Tauch, Fitou är sedan länge gamla bekantingar på systemet. Det ska bli kul att se om vinerna verkligen kommer att få Hanna Backmans nya grafiska profil - det lär sticka ut ordentligt i hyllorna. 2005 Château de Segure har en kryddig doft och en lättare, renfruktig smak med örter och garrigue. 2003 Terroir de Tuchan är ett kraftfullt vin som vi brukar tycka om. Kvällens smakprov är inget undantag. Syrahdominerad doft med rostad fatkaraktär, lakrits och björnbär. Intensiv, lång smak. Vi har tidigare lagrat en låda av den lyckade årgången 1998 i upp till sju år. Det tog nästan udden av vinet - även om det smakade mycket bra. Det är nog alltså bäst att konsumera även 03an inom de närmaste tre åren...


Efter vinprovning kan det uppstå en oförklarligt stark längtan efter en läskande öl. Vi rundar av på The Bull & Bear Inn, med en karaktärsfull Bedarö Bitter på tapp från Nynäshamns Ångbryggeri. Attans gott...

1980 Smith Woodhouse Vintage Port

På Vastastans Ost var det julrusning och Cropwells supergoda krämiga half blue stilton sålde som smör. Vi äter osten till tjugosexårig vintage port från Smith Woodhouse, ackompanjerad av Kalle Anka och sprakande björkved. Doften har framförallt härliga russin och katrinplommon, en dos kärnig körsbärslikör och mörk choklad. Smaken är söt, rund och harmonisk, tanninerna helt uppmjukade, vinet är perfekt moget nu. Eldig, rätt lång eftersmak. Mmm...en känsla av välbefinnade. Wine Spectator gav vinet 90 poäng och omdömet "tight, hard and closed". Men det skrevs 1989...en hel del har hänt sen dess, inte bara i den här flaskan. Att fin vintage port och utsökt stilton är nödvändigt för julen är etablerat av engelska farbröder och tanter sedan århundraden. Vi är ju lite anglofila till mans, gärna tanter och farbröder också ikväll... bland julklapparna i år: "A Hedonist in the Cellar" (Jay McInerney), "Arthur and George" (Julian Barnes).

1980 Smith Woodhouse Vintage Port (Symington)