Midsommargrillning

Sydväst 2002: Le Théron vs. Bouscassé

Spara viner tillräckligt länge - och du undrar till slut vem det är som har köpt dem. Smaklökarna är på ständig avdrift, och det du en gång gömde undan ser väl knappast längre ut som helt självklara projekt.
Men ändå, likt med flaskpost som oväntat driver iland på stranden, så är det rätt spännande att dra korken och se vad som hänt med de där budskapen som sändes iväg för, tja... snart tio år sedan.

2002 Domaine du Théron "Le Théron" Cahors

Färgen är medelintensivt blåröd, och i glaset ser det fortfarande oväntat ungt ut. Nosen öppnar med en bestämd känsla av ny ek och aromer av mörka körsbär, kärsbärskärnor, kulspetsbläck, bittermandel, vanilj, kaffe, mörk choklad och klockren igloo-cola. Det mesta tycks handla om nya och rostade fat, frukten känns klart endimensionell.

I munnen ett friskt och chokladigt vin med lättare kropp och måttlig koncentration av merlotlik frukt. Tanninerna är ganska polerade men efterlämnar en aning torr träkänsla och en smula ekbeska. Inledningsvis är det här inte särskilt övertygande, det känns alltför välmejkat och saknar komplexitet. Vi laddar upp upp för en rejäl diss.

Men när maten - en gratäng på lammfärs, aubergine, zucchini, örter, tomat, mozzarella och parmesan - kommer på bordet så blir det genast bättre. Den klara frukten skiner igenom och möter upp, och smaken känns med ens len och harmonisk. Med mer luft tillkommer en liten inställsam vaniljsötma, bättre fyllighet i fruktkroppen och rödare jordgubbslika aromer. Egentligen är det alltför ekat för vår nuvarande smak, men till slut ändå mer än drickbart, och nog ser det ut att ha minst tre år till framför sig.

2002 Château Bouscassé Madiran

Utseeendet är lite mörkare och tätare, men ungefär lika blårött. Doften är mest ungdomlig med mörka körsbär, mörka skogsbär, örter, grusjord, kött, tobak och kokkaffe. Jämfört med föregående ett hyfsat komplext sniff med visst djup att utforska. Efterhand tillkommer mer av björnbär, tjära och lite bränt socker.

Smaken är frisk och stadigt byggd med god fruktkoncentration och rediga köttiga tanniner som känns harmoniska men fortfarande spänstigt juvenila. En liten fruktmogen sötma i mittsmaken följs av gott grepp i den ganska mineralstinna avslutningen. Visst finns det en del ek här, men den är väl integrerad. Efterklangen är både kraftfull och lång.

Bäst smakar madiranvinet till hårdost efter maten, tack vare sin rejäla frukt och sin lite högre alkohol (14%), och den mognadssötma som tittar fram efter några timmars luftning. Fortfarande karsk och lite busig är nolltvåan från Bouscassé bara i början av sin utveckling och har av allt att döma åtskilliga goda år att se fram emot. Riktigt bra kvalitet här - outstanding är nog inte för mycket sagt.

Summa summarum: två billiga sydvästare (109 och 119 kr) där vi trots galopperande preferensförändringar inte kan ångra inköp och lagring. Återbesök om typ två år?


ps. Först bloggade här och här i positiva ordalag.

pps. Alain Brumont och hans Bouscassé gav dessutom upphov till begreppet Cuvée Suédoise.

Nollnior från Alain Brumont

1996 skrev Robert Parker om Château Montus: "These are unreal wines that are purely made, remarkably rich, and so complete and promising that they cannot be ignored." Den ledande vinkritikerns sifferbetyg på 95:orna låg i spannet mellan 92 och 96 poäng av 100 möjliga. Fantastiskt, eller hur? Men sedan dess har, såvitt vi kan se, inte en enda recension av Brumonts viner publicerats i The Wine Advocate. Varför? Vi fattar ingenting. Ändå listar advokaten Château Montus Cuvée Prestige som "Outstanding" i sin "Wine Buyer's Guide" - i sällskap med endast tre andra från Sud-Ouest - och resten av Brumonts viner som "Excellent". Visst borde de vara som klippta och skurna för Uncle Bob? Här tycks det ligga en hund begraven. Kan någon vara så vänlig att förklara vad som hände?

Andra delar av den internationella vinpressen tävlar dock om att hylla Alain Brumont. Inte minst brittiska Decanter med skribenterna Andrew Jefford och Steven Spurrier, som håller La Tyre på samma nivå som högsta rangens Bordeaux och nyligen utnämnt dessa viner till "Frankrikes mest undervärderade". Kim Marcus på Wine Spectator delar ofta ut hyggliga betyg till Brumonts alster, men anger samtidigt bisarrt korta drickfönster - japp, de är redan stängda - vilket antyder att han inte riktigt fattat poängen med de här grejorna.

För poängen är naturligtvis att lagra, något som de svenska vinskribenterna skyndade sig att kommunicera till allmänheten så fort Sigva introducerade Alain Brumont på den svenska marknaden i mitten av 90-talet. Som unga var hans viner tuffa och vresiga med obönhörliga tanniner. Många provare oroade sig. "Ska frukten överleva tanninerna?" har man fått höra upprepade gånger genom åren. Med facit i hand måste man nog svara ja på den frågan - åtminstone i de goda år som är ganska vanliga där nere i sydväst. På senare tid har vi flera gånger plockat fram 2000 Château Montus blint, och mer än en trebetygare har gissat att det rörde sig om klassat vin från Pauillac.

Château Bouscassé

I onsdags fick vi möjlighet att testa Brumonts nollnior på ett bräde. Det var intressant, dels för att årgången verkar vara lika lyckad i Madiran som i Bordeaux, och dels för att firma Brumont tycks ha tagit ännu ett kliv upp i kvalitet när det gäller frukt och tanniner. Om det är årgångens förtjänst eller resultatet av optimerade metoder och allt äldre vinstockar är inte gott att säga, men La Tyre och ett par av de andra vinerna ger ungefär samma kassaskåpstäta känsla som de bästa exemplen av Bordeaux 2009 på Nordiska Museet häromåret.

Till att börja med är standardtappningen av Château Montus ovanligt tät och god i den aktuella versionen. Med Bouscassé Vieilles Vignes och i ännu högre grad Montus Cuvée Prestige kliver vi upp flera steg både vad gäller tanniner och densitet, men vår favorit i flighten blev Perron Segondine. Det är en nytillkommen egendom i Brumont-imperiet, och Haut Lieu är toppselektionen därifrån. Tannat käkar av allt att döma ny ek till frukost ett år som detta. Dessutom ingår en femtedel cabernet franc, som bidrar till en härlig aromatik. Tanninmattan är oerhört tätvävd och munkänslan sagolikt harmonisk. Det finns bara ynka 120 flaskor att dela på för restaurang och privatimport, så vi la just in en beställning. Resten av vinerna finns också i RS för tillfället, men kommer att släppas i lite större kvantiteter senare under våren.

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes (249 kr, RS)
2009 Château Perron Segondine Haut Lieu (319 kr, RS)
2009 Château Montus (189 kr, RS)
2009 Château Montus Cuvée Prestige (295 kr, RS)

Härnäst serverades en vertikal som var extremt lärorik, inte minst eftersom årgångarna skiljde sig åt en hel del. 2009 La Tyre - tät som natten, med ofantliga tanniner - bedömde vi som dagens bästa vin sett till potentialen, nästan i en klass för sig. Men nollfemmans struktur var byggd av liknande virke, och de fyra åren hade gjort vinet mer sammansatt. Ungefär lika sammansatt upplevde vi nollettan, ytterligare en mycket lyckad årgång. Nollsjuan avvek från de andra genom tidigt utvecklade toner av brett, stall och läder - ganska trevligt men också lite oroande i ett såpass ungt vin - medan nolltvåan var mycket expressiv med varmare sydfranska drag och mer fruktsötma än de andra åren. Bäst som drickupplevelse betraktat var inte oväntat det allra sista vinet, som visade hur en Brumontare med full mognad kan te sig. Tobak, örter, sadelläder, brett - inte så olikt en mogen Pegau, men lite lättare i kroppen med nedsmälta tanniner och fin syra. Underbart.

2009 La Tyre (795 kr, RS)
2008 La Tyre (795 kr, TS)
2007 La Tyre (575 kr, TS)
2006 La Tyre (495 kr, TS)
2005 La Tyre
2002 La Tyre
2001 La Tyre (795 kr, BS)
1996 Montus XL

Vinunic arrangerade provningen, Brasserie Bobonne lagade god mat och serverade. Fler intryck finns att läsa här och här.

Midsommarskörd på Sturkö

Om vi ska försöka hitta ett tema bland de viner som i goda vänners lag konsumerats sedan i onsdags, så är de små ekfaten genomgående. Rensning i källaren, och viner som kan tänkas göra sig bra i grillsammanhang.

I torsdags drack vi den omtvistade versionen 2008 Aurora Barricadiero, en ekologisk/biodynamisk montepulciano från Marche. De franska barriquerna (tredjedelen nya) är snyggt integrerade i den rika frukten, såpass att det är svårt att säga varifrån aromerna av tobak och choklad härrör. Andra har haft synpunkter på för låga syror, men till hamburgare från grillen jobbade vinet så bra att vi inte kan komma med några som helst invändningar. Tvärtom - ett mäkta populärt tjut bordet runt.

Här målas det också flödigt med fatpenseln. Vi möts av de där kryddvarma, bränt rostade tonerna som så ofta förekommer i toscanare (julmust brukar vara slutstationen på det här uttrycket). Druvornas egna aromer - cab, merlot, syrah - blurras ihop till något som egentligen är ganska opersonligt - Barricadiero är ett mycket roligare vin ikväll. Tyvärr är ångerveckorna på 2004 Ghiaie della Furba slut sedan länge. Hoppas det blir bättre med tiden, men fan trot...

Är det något man kan i Bordeaux (förutom att ta betalt) så är det ekfat. 2005 Château Clément-Pichon var det allra billigaste vinet i SBs bordeauxsläpp hösten 2008. Vinet har fått lite mer djup sedan dess, och är en riktigt harmonisk och drickbar historia med choklad och blyertspennor bland fataromerna. Schysst snackevin i sommarkvällen. Det känns bra att ha en flaska kvar att återkomma till.

Fredagskvällen startades upp med Marc Olliviers lätta röda. Inga ekfat i sikte, istället ett läskande och charmfullt vin med en beaujolais-lik granitmineralitet. 2009 Domaine de la Pépiere Cuvée Granit är precis lika gott som vanligt, flaskan slinker ned utan prut. En stapelvara hemma och borta.

Begagnade ekfat i ett rött från Madiran, men blint hade vi nog gissat Toscana. Mörkt rödbruna toner, bränt socker, minst ett par russin och början till julmust/cola i doften. Rätt fyllig kropp, men samtidigt lite ospänstig och trött. Tanninerna är mjuka, i stort sett nedsmälta. Syrorna måttligt fräscha, alltför märkta av det heta året som också gör sig bemärkt genom lite alkoholvärme  i svansen. Ingen av oss tycker att 2003 Château Bouscassé är så värst kul ikväll, det var mycket bättre för ett par år sedan. Hög tid att dricka upp. Sista flaskan.

100% nya ekfat, och vilken skillnad i uttrycket. Färgen är svart som natten, och här bjuds en lätt rustik, traditionellt bordeauxlik doft. Rostigt järn, greve hamiltons piptobak, snus, kokkaffe och jord. Allas mungipor skickas snabbt uppåt! Smaken är lika karaktärsfull den: god osöt frukt, lagom barska tanniner och läskande mineraler - ett uttryck som som kombinerar det rustika med det eleganta. 1999 Domaine Capmartin Cuvée de Couvent är ett hederligt moget rödtjut som inte tänker ge upp än på många år.

2007 Un Jour Cahors

Korresponderande egenskaper i viner från olika områden är spännande. Vilken är egentligen den gemensamma nämnaren?

Vid Munskänkarnas provning av majnyheter blev vi väldigt förtjusta i kvällens cahorsare. Nollsjuan har en klockren harmoni och drickbarhet, som vida överträffar den mer tjuriga och lagringskrävande nollsexan. Lustigt nog kommer vi att tänka på två viner av helt andra ursprung, gjorda av helt andra druvsorter. Det ena är Catherine & Pierre Bretons 2007 Bourgeuil Franc de Pied - en cab franc. Det andra är Mas Foulaquiers 2008 Pic Saint-Loup L'Orphée - en mix av lika delar grenache och syrah.

Så vad är det då vi tänker på? Antagligen den oförstörda känslan. Renheten - och drickbarheten. När vi drack Bretons osvavlade doningar från oympade stockar fick vi en närmast zen-lik uppenbarelse av renhet. Ord är väldigt trubbiga redskap när det kommer till att redogöra för det speciella med ett sådant vin. Likadant med nollåttan av L'Orphée - den bästa mätaren är hur fort flaskorna går åt. I slutet av provningen räckte det med att ställa fram en flaska extra. Exakt fyra minuter senare var den tömd. Grannflaskorna stod kvar med sina halvfulla, lätt förvånade miner.

Ikväll dricker vi en renodlad malbec, omsorgsfullt framställd med exceptionellt lågt skördeuttag. Den är uppfostrad under ett och ett halvt år i ek, men av det märker vi nästan inget. 2007 Clos d'Un Jour Cahors Un Jour är mörkt som natten. Färgintensiteten är enorm, med nyanser mellan lila och svart. Ofiltrerat, förstås. Det doftar gott av bondgård med kompost på röda bio-äpplen. Huvudspåret är smoothie på mosade blåbär och björnbär med övertoner av viol. Sparsamt med fat, men nog hittar man riktigt fin kakao, tobak och vanilj, påpekar S.

I munnen upplever vi inget annat än vänlighet. Ett riktigt gott, extraktrikt vin - till skillnad från hårt extraherat - med extremt harmoniska tanniner och superrik frukt. Ändå är musten helt utjäst, här finns knappast någon kvardröjande sötma, särskilt inte när man jämför med argentinsk malbec. Snarare en mineralisk lakrits- och olivsälta, kanske också en liten malörtskvist. Avslutningen har den svårbeskrivliga naturvinskänsla som - om man vore elakt lagd - skulle kunna kallas "platt" eller "flack". Fast det är så orättvist, vinet har bara en annat slags "utbredning" i munnen. Vi kallar det hellre "rent" - och längden är det verkligen inget fel på.

Till hängmörade ryggbiffar från Svartådalen via Grantelius spelar Un Jour - inte helt oväntat - mot öppet mål. Kvällens test kokar ner till ett enastående betyg och en stark rekommendation inför sommarens grillövningar. Härliga grejor - tuta och kör.


Tryffelsvinet via SB, 198 kr.

ps. En smula off topic, men kolla in listan från brittiska Les Caves de Pyrène. Skön läsning som räcker länge.

2002 vs. 2000 Château Bouscassé

Underdogläge. Måttliga förväntningar. Fullträff snett bakifrån. Se där bästa tänkbara förutsättningar för en överraskande stor vinupplevelse.

Madiran och Alain Brumont har genom åren blivit ett ordentligt genomtröskat ämne bland svenska vinskribenter. Redigt franskt lagringsvin x fyndmarkering = 119 spänn är en formel som tycks framtagen för ekonomiskt sinnade vinsvenskar. Så långt allt gott och väl, men det kan tänkas vara upplagt för att köparen med tiden ska växa ur sina "fyndiga" inköp och bli sittande med småtråkiga bittersträva hyllvärmare som måste förpassas till livets måndagar - eller?
Inget kunde vara mer fel, ska det visa sig. Det är söndag och vi äter älgfärsbiffar med taggsvamp i gräddsås och lingon ovanpå.

2002 Château Bouscassé AOC Madiran imponerar redan med sin visuella uppenbarelse. Ett kassaskåpstätt vin, opakt mörkrött med oxblodsfärgad kärna och blå reflexer. Nosen är fortfarande ungdomlig med topptoner av körsbärskärnor, lim och kulspetspenna. Mättad av mogna skogsbär, lingon, kaffe, tobak, lakrits, grafit och järn. Doftintrycket är väl ihopskruvat, utan spret. I munnen imponeras vi av den kraftfulla, harmoniska frukten med stora, sötmogna tanniner utan bitterhet. Här finns ingen pålagd kryddighet eller uppsminkad fatkaraktär, smaken är potent, rättfram och hederlig. Ett enastående vin med stor framtidspotential, utan minsta tvekan!

2000 Château Bouscassé AOC Madiran uppvisar mer av mognad och transparens. Varmrött med blå reflexer och tomatröd kant. Doften bjuder på mer av utvecklade aromer med fler ljuva inslag, som sötmandel,  tobak, plommon, järn, jord, mossa och undervegetation. Smaken är påtagligt harmonisk, medelfyllig med frisk balanserad syra, bra frukt och behagliga tanniner. Härlig drickbarhet! Fortfarande relativt ungdomligt har vinet nått sitt drickfönster men lovar att hålla i flera år.

Till maten är det ingen tvekan om att nolltvåan tar hem segern med sin storskaliga smak och sina munfyllande tanniner. Kanske är vinet fortfarande i yngsta laget, men till maten ser vi inga som helst problem att njuta nu. Den behagfulla nollnollan har snällare tanniner och glänser i grenen drickbarhet på egen hand. Största överraskningen är att 2002 är så mycket biffigare än 2000, helt i motsats till bordeaux från samma år. Och det är faktiskt klassad bordeaux från 2000 som måste bli den närmaste jämförelsen till kvällens nolltvåa.

För insatta pengar är detta förstås sanslöst bra! Vi är riktigt glada att vi la undan flaskor från de här åren. Som vi ser saken höll Bouscassé en hög nivå till och med 2003, medan vi är mer avvaktande till de årgångar som kommit efter lanseringen i ordinarie, vilket också bekräftades i slutet av förra året när vi hade tillfälle att jämföra nollfemmor från tyska och svenska marknaden. En viss ljusning kunde nog skönjas i och med nollsexan. Vad tycker ni?

2006 Château Bouscassé

Grannarna har redan lämnat stan, de bad oss mata katten ett par dagar. På bordet har de ställt fram en flaska Château Bouscassé. Tack hörni, precis vad vi behövde, en knuff att testa den senaste årgången. Kanske skulle det inte blivit av annars? För 2005 Cuvée Suèdoise var ju ingen höjdare. Obotligt nyfikna korkar vi upp flaskan med en gång. Let's take it for a ride!

Stopp! Det är bara en liten sak vi måste ta upp först. Grafisk design. Alain Brumont har länge haft ett allvarligt problem med sina etiketter. Den nya är så rysligt ful att vi måste titta åt ett annat håll när korken dras. Plopp! Till skillnad från förra årets processkork (DIAM) har nollsexan en lång naturkork, till synes av riktigt hög kvalitet. Men hur blev anarkisterna inblandade i tillverkningen?


Druvmixen är 50% tannat, 26% cabernet sauvignon och 24% cabernet franc, macerationstiden var lång och uppfostran tog dryga året i barriques som använts en och två gånger. Här behövs det säkert luft!
Vi ger vinet en grundlig omgång med dekanteringstratten, som långsamt sprutar ett par tunna strålar mot karaffens insida. Den mörka vätskan sprids i en solfjäderform när den träffar glasytan och rinner ner som en tunn sidenridå över väggarna.

2006 Château Bouscassé doftar inte direkt gott när det kommer ur karaffen. Men vi känner igen tecknen på reduktion: som en lerig sump med våt lovikkavante. Veva veva, mer luft i glaset! Här kommer rätt dominanta örter, grusjord, fat och mörk choklad. De mörka frukttonerna gömmer sig ännu bakom de andra intrycken. Någon större doftupplevelse kan man fortfarande inte beskylla vinet för att vara.

Ok, vi smakar. S konstaterar att vi har att göra med en oborstad typ som inte kommit hit för att ställa sig in. Det blir pluspoäng för det. En tuff, tajt smak med örter, mineraler, tanniner och framträdande bitterhet. Till och med fatchokladen är bitter. Men till skillnad från förra året finns det seriös substans i det här vinet, en osöt frukt, en mittsmak med bett och krydda, rejäla tanniner som griper tag och bjuder motstånd. Som belöning kan vi räkna hem en hygglig längd på eftersmaken.
Vinet kräver - och ger faktiskt tillbaka. Om än ganska motvilligt.

Vi får en del lustkänslor, smått masochistiska. Det finns likheter med känslan när man provar en ungtuff bordeaux, men så är det ju till hälften cabernet. Brumont säljer in vinet på "charme et délicatesse". Väldigt långsökt, om ni frågar oss. Detta är en snarare en väderbiten lantarbetare som inte snackar i onödan. Vi kan inte låta bli att känna respekt. (87-88)

ps. En entrecôte med bea är lämpligt sceneri idag, för att ta hand om bitterhet och tanniner. Annars är det lagring man tänker på. För första gången på åratal blir vi sugna på att lägga undan ett par flaskor för att få se utvecklingen. I så fall tänkte vi vänta sådär fem år.

Påskkyckling

Hur kan det komma sig att svenska folket håller till godo med vad vår kycklingindustri producerar? Vi har en enda ras, en sorglig hybrid framtagen för att växa supersnabbt och ge stora bröstfiléer. Exakt hur tråkigt de filéerna smakar vet var och en som ätit dem. Det är som om vi skulle nöjt oss med en enda typ av lådvin, framtaget för att ge enorma kvantiteter billigt och alkoholstarkt tjut. Förresten, är det inte ungefär så det förhåller sig? Att priset faktiskt tycks vara viktigare än kvaliteten?

I Frankrike finns minst ett trettiotal raser med ännu fler undertyper. Uppfödarna av frigående fjäderfä skapade 1967 en organisation för kvalitetssäkring, SYNALAF. Deras etikett "Label Rouge" garanterar ett antal parametrar. Förutom att det rör sig om högklassiga, traditionella raser som alltid varit frigående, handlar det om betydligt längre uppfödningstider. En typisk industribroiler är slaktfärdig efter mindre än en månad - sedan riskerar benen att brytas under kroppen - medan franska frigående raser brukar behöva mellan tre och sex månader för att växa till sig.



Idag ugnssteker vi två färska franska kycklingar av olika ras och ursprung för att göra en jämförelse. Först ut är den svarta kycklingen "Poulet Fermier du Charolais". Området Bresse öster om Mâcon är vida berömt för att föda upp världens bästa kyckling. Som utmanare ställer vi upp den "Le Poulet Jaune du Sud-Ouest". Ursprungsorten är Bazas, strax sydöst om Bordeaux. Vi använder oss av Anthony Bourdains utmärkta recept, som i ända ner i detaljerna stämmer med detta. Enda skillnaden är när grilltemperaturen ska höjas, i början eller i slutet. Vi väljer det sistnämnda, allt enligt Bourdain.

Den svarta kycklingen ger ett helt perfekt stekresultat, med torrt, knaprigt skinn. Nästan ingen köttsaft rinner av, det är alltid ett gott tecken. Köttet är otroligt mört och smakrikt - fileérna saftigare och vitare än en svensk majskyckling från Bjäre, låren lite mörkare i köttet, nästan som ankans, men mörare förstås.

Gårdsmajskycklingen från Bergerac är betydligt fetare och sötare i både kött och skinn. Majsdieten slår igenom i mesta laget, fågeln är väldigt gul i både smak och utseende. Den är mycket god, bättre än svensk majskyckling men inte lika elegant och autentisk som Bresse-kycklingen. Den senare är nog helt enkelt den bästa vi hittills smakat.

Finns hos Lulles Fågel & Vilt i Söderhallarna, 175 kr/kg.

ps. Läs också DN:s artikel "Krav på fler kycklingsorter"

1999 Mas Champart Causse du Bousquet vs. 2000 Château Montus

Vår boeuf bourgignon har, förutom det vanliga sidfläsket och skogschampinjonerna, ikväll fått ett tillskott av tryffel. Barnen leker för fullt och de vuxna ska precis ta middagen i besittning. Det är alltså läge att matcha två tuffa lagringsbestar från källaren i parallella glas...

1999 Mas Champart Causse du Bousquet har en återhållen, fortfarande nästan sluten doft där vi framförallt får ett vackert uttryck för mineraler och terroir med övertoner av garrigue. Smaken är påtagligt intensiv, slank, kärnfull och tufft tanninrik i en senig, helt oinsmickrande, rödfruktig syrahstil (causse betyder kalkstensplatå - och det brukar innebära höga syror). Det här kompromisslösa vinet behöver lång luftning, och vid optimala lagringsförhållanden kommer det nog att utvecklas i ett decennium framöver. En köttgryta eller svarta oliver kan vara till viss hjälp vid konsumtion idag. (65% syrah, resten grenache, mourvèdre och lite carignan).

2000 Château Montus är en helt annan femma. Det mörka, täta vinet bjuder på en mycket spännande doft med lagerblad, lakrits, svarta oliver, piptobak, jord och mörka bär varav ett par stycken är inlagda i sprit. Det doftar på många sätt som ädel bordeaux. Vi får en rejäl, mörkfruktig smak med bra drag i smaken! 2000 var ett lyckat år där frukten direkt fick övertaget mot tanninerna, och så kommer balansen nog alltid att vara i detta underbara vin. Mittsmaken är mycket solid och eftersmaken riktigt lång, med god fatlakrits. Det smakar lika gott som en tre gånger så dyr bordeaux i modern stil, möjligen ännu tätfruktigare och ett uns eldigare. Kommer att bli ännu bättre med tiden. (80% tannat, 20% cabernet sauvignon).

1999 Mas Champart Causse du Bousquet Saint-Chinian Rouge (Isabelle et Matthieu Champart, Mas Champart, Saint-Chinian, Languedoc)

2000 Château Montus Madiran (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Madiran, Sud-Ouest)

2005 Château La Reyne Le Prestige

Rödviner från Cahors gör att man direkt börjar fundera på lagringstider. De mörkt blåröda malbecvinerna har en tuff fruktighet som bara ber om att få slipas av i källaren. Vid sju till tio års ålder brukar de hitta fram. 1999 Château Lagrezette, som vi drack en del av i våras, befann sig i en intressant mognadsfas. Provar man dem så unga som kvällens vin, lär det hända en hel del under de fem timmarna som följer efter att korken dragits.

2005 Château La Reyne Le Prestige är egendomens andra pinne på kvalitetsstegen som toppas av Vent d'Ange med Excellence strax under. Priset ligger runt €7,50 på plats, så det svenska priset är riktigt bra. Vi dricker ett glas till en boeuf bourgignon. Vinet har en tät, blåröd uppenbarelse i glaset, och intensivt fruktiga dofter med mörka bär, färska fikon, korinter och örtkryddor. Den rejäla smaken har bra syra och en tät, primär, kryddig frukt med ett stråk av restsötma. Det är rätt gott till grytan, men den lite burdusa sötfrukten är i vår smak för uppenbar just nu, när vinet fått en knapp timme luft. Fem timmar senare känns vinet mer intressant och harmoniskt: fatkaraktären har utvecklats, sötfrukten har gått in lite, de mörkchokladiga tanninerna är mer påtagliga. Vi tror starkt på lagring - och att vinet kan bli riktigt bra framåt 2012 (i garderoben, dra av ett par år) när primärfrukten fått ge vika för mer av komplexitet....

2005 Château La Reyne Le Prestige, Cahors (Johan et Jean-Claude Vidal, Château La Reyne, Puy-l'Evèque, Sud-Ouest)

1998 vs. 2000 Château Montus

Två bra årgångar av Alain Brumonts Montus, som börjar komma upp i mogen ålder. Årgång 1992 minns vi fortfarande som ett av de tidiga köpen i vårt mer medvetna vinliv. Julen 1995 stod sex flaskor i skafferiet - och eftersom det smakade bra avslutades förrådet långt innan vi förstått vad vinet kan utvecklas till med tiden. Priset låg då några kronor under hundralappen. Fortfarande är vinet stort för sitt pris. Dessa flaskor inhandlades i början av 2001 respektive 2003.
Vi smakar innan maten, och till biffar av rådjursfärs med grönpeppargräddsås, hasselbackspotatis och ugnsrostad paprika med zucchini.

1998 Château Montus har en vackert djup rödbrun färg. Doften ger först sumpiga mognadstoner av tulpanvatten, jord, aning stall och bränd tidning. Kött, korinter, piptobak och kryddor kommer till i en karaktär där frukten och kryddorna växer fram med luften. Vinet bjuder på en medelfyllig, slank, stram smak med hyfsad koncentration, livliga frukt- och garvsyror, kärnig bitterhet och viss mjukhet av mognaden. Frukten har tonats ner, och har vissa drag av plommon, jordgubbar och körsbär. Den torra munkänslan är läskande och bordeauxlik (12,5%). En angenäm utveckling!

2000 Château Montus har en svartröd färg. Först ges en något sluten doft som kommer loss efter en timme eller två. Här finns mandeltonade fat som leder tankarna till italienska riservor. Det visar sig vara stort, rikt och runt med kryddiga och korintiga drag. Smaken är mer primärt fruktig, tät, fyllig och kryddig med lite hetta (13,5%). Den är mer merlotlik än föregående vins svalare cabernetlika drag. Lakritstonerna är mer uttalade. Ett kraftfullare vin, fortfarande en smula busigt och bråkigt - men riktigt gott!

1998 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2000 Château Montus (Alain Brumont, Montus Bouscassé, Maumusson, Madiran, Sud-Ouest)

2000 Château Montus

Till entrecôte med linser frästa i lök är det dags att smaka på årgång 2000 av Montus standardcuvée igen. Sist vi smakade för något år sedan slogs vi av de tuffa tanninerna som bara bad om mer tid i källaren. Nu har det hänt en hel del sen dess. 2000 Château Montus har en animalisk, mörkt bordeauxlik doft med järn, skomakarverkstad, ceder, svart oliv, lakrits, vanilj, avrundade plommon och mörka körsbär.

Smaken är god, tät, rejäl, örtig och intensivt fruktig med söta merlottoner (tannat smakar ju ofta så). Tanninerna är i sammanhanget nästan lagom uppmjukade, men frukten och syrorna är glädjande nog pigga och pur unga. I det eviga madiranracet mellan tanniner och frukt tycks lyckligtvis frukten denna gång avgå med segern. Allt är på rätt väg, redan nu smakar det mycket bra till biff, om ytterligare något år blir frukten ännu mer harmonisk. Ett bra år för Montus!

2000 Château Montus (Alain Brumont, Madiran)

1999 Château Lagrezette

Detta vin är vår senaste förtjusning. Hur ofta erbjuds egentligen moget franskt vin till anständigt pris? Har man inte möjlighet att lagra är det verkligen läge att kolla det här vinet. Vi tvekar en sekund att haussa eftersom vi vill ha fler - men vi ska ju inte köpa alla 52 flaskorna på Passagen. Och vi vill inte missunna läsaren att uppleva essensen av djur tappat på flaska...

Stor uttrycksfull doft av järn, blod, inälvor, päls, koskit, rostbiff och slutligen en klockren lammstek med rosmarin och timjan. Därtill lakrits och mörk frukt. Låter det osmakligt? Tvärtom, även vegetarianer kan med prova med gott samvete. Den järntonade smaken är avrundat god ikväll, mittsmaken måttligt koncentrerad, och vinet har några fina år framför sig.

76% malbec, 22% merlot, 2% tannat. Från sluttningar med grus och kalkjord. Lagrat nästan två år på ny ek. Rikligt med fällning i flaskan, så glöm inte att dekantera.

1999 Château Lagrezette (Cahors, Sud-Ouest)

1999 Chateau Lagrezette

Idag släpptes detta vin som kan tänkas passa älskare av mogna fransoser i traditionell stil. Malbec-druvan är ohotad regent i höglänta Cahors. För att förvirra sakerna en smula kallas denna druva norrut i Loire "côt", men lokalt i Cahors för "auxerrois". Ingen vet varför.

En av appellationens mest renommerade producenter är Lagrezette. Slottet ligger vid byn Caillac, strax norr om Cahors, längs den slingrande floden Lot. Man skördar för hand, lagrar vinet arton månader på en tredjedel nya fat och får konsulthjälp av Michel Rolland. På tal om honom prövades mikrooxidation (fr. micro-bullage) tidigt här i Cahors, i början av 1990-talet, efter att ha uppfunnits i Madiran. Kul att Tryffelsvinen nu nosat upp ett moget parti.

I glaset får vi en klar vinröd färg med blå ton. Doften är klassisk, med bordeauxliknande djup och komplexitet: en rejäl komocka, fat och jord, tobak och salvia, ceder och lakrits, svartvinbär, katrinplommon och mörk choklad. Bland mer subtila svala övertoner hittar vi mandel, vanilj, kokos och blommor.

Smaken är riktigt god, och som gjord för bordeauxvänner. Till en början mjuk och sammetslik i munnen, med bra balans i gamla skolan. Frukten är sval och fylligt köttig, men inte överdrivet koncentrerad (som så ofta i bordeaux), och i slutet får vi en hel del bitiga garvsyror. Trevligt och lite rustikt vin.

ps. flaskvariation måste vara anledningen att nästa butelj har mer fulländad harmoni i smaken. Tanninerna är perfekt uppmjukade, den saftiga mitten är mer givande och eftersmaken liknar den man får av att äta fin mörk choklad. Vi kan bara säga köp, köp, köp!

1999 Chateau Lagrezette (Alain Dominique Perrin. Domaine Lagrezette, Caillac, Cahors)

1999 Domaine Capmartin Cuvée du Couvent

Vi tussar ihop två källarviner från Madiran, mitt på deras långa väg till mognad. Det här vinet har en mycket spännande doft med mognadstoner av tjära och läder, saltlakrits och skokräm. Verkligen läckert, associationerna går till god bordeaux av det lite mer rustika slaget. Den dova frukten spänner över svarta vinbär, plommon och korinter.

Smaken är stor och kraftfull, helt osöt och mörkt fatrostad med lakritstoner, mörk choklad och en del kärnbitterhet. Tanninerna börjar få en viss mogen harmoni, även om de har ett massivt genomslag i gommen. Seriöst gott - den här gascognaren utmanar och knockar mången bordeaux upp i 300-kronorsklassen. Här finns massor av kraft och struktur för framtiden, och vinet är bara i början av något stort.

1999 Domaine Capmartin Madiran Cuvée du Couvent (Guy Capmartin, Le Couvent de Maumusson, Madiran)

2000 Château Bouscassé

Två madiranviner - en intressant jämförelse! 2000 Bouscassé är ett år yngre än kombattanten. Vi möts först av en mörk sluten doft, vagt köttig och dovt fruktig, med aningar av surkörsbär och kryddnejlika. Här finns inte de rustikt eleganta mognadstonerna hos föregående vin - ja, så har ju färgen också ett blåare inslag. Smaken är till en början rejält sträv och bråkig, knastrande torr med hårda garvsyror - inte direkt harmonisk. Vi lagar färdigt maten under tiden: hjortstek med rödvinssås, gratinerad broccoli och grönsallad.

Men en timme senare, till viltet och såsen, har det skett en förvandling! Vinet är mer öppet i doften och bjuder motvilligt på goda plommon, nyponrosor och örter. Smaken börjar också komma runt, känns bättre sammansatt och passar faktiskt maten riktigt fint. Den goda frukten börjar nu kännas bekant från nolltrean och surfrukten är väck, men den här är strävare och mer motvalls. Det är inte lika ambitiöst och storstilat som Cuvée de Couvent utan mer av ett rakt bonnatjut. Här är det bara att ge sig till tåls. Det blir bra med tiden, var så säkra.


2000 Château Bouscassé (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

ps några år senare: sedan årgång 2004 finns vinet i systembolagets fasta sortiment. Efter lanseringen har kvaliteten varit lite ojämn, särskilt årgångarna 2004 och 2005, medan 2006 och framåt visat sig mer stabila. Stilen har anpassats för att fungera med tidigare konsumtion och är inte lika vresig som förr.

2004 Château Bouscassé

Äntligen har Château Bouscassé fått plats i det årslånga "strategiska" sortimentet, med hjälp av "aggressiv" prissättning (eller snarare trevlig - om man är konsument). Hur bra är då den nya årgången? Vi tar hjälp av Michel Montignac och serverar vinet med grillad entrecôte, haricôts verts, sallad på puy-linser, bönor och babyspenat. Med salt och citron är det upplagt för ett ungt vin. Blandningen innehåller - förutom tannat - 35 procent cabernet sauvignon. Men det märks inte på något uppenbart sätt, möjligen är det något mer lättillgängligt än förr.

Doften är direkt och tilltalande: merlotlikt mörkfruktig med inslag av korinter och kryddnejlikor, blåbärssoppa, salvia-örter, lakrits, anis och järn. Smaken är snyggt fatad med stråk av vanilj och lakrits, samt lite ungdomlig smörkola. Frukten är intensiv och tufft god, med bra syror och örtiga, aningen kartiga tanniner. Bra balans. Allt slutar i en god efterklang som hänger kvar en stund i munnen utan att alkoholen märks något nämnvärt.

Det här är riktigt bra gjort, bra pris, bra tillgång, inte mindre gott än Brumonts betydligt dyrare Montus, och i vår smak ungefär jämförbart med tidigare år. För den som gillar unga tanninrika viner är det ett vin som duger att njuta till grillat kött redan i sommar. Men vi glömmer inte att lägga undan ett gäng för en längre framtid.

2004 Château Bouscassé (Alain Brumont, Madiran)


Post scriptum: Den här flaskan var klart bättre än de sist inköpta. Fortfarande i juni var vinet övertygande, men när hösten kom märkte vi att kvaliteten hade tappat betänkligt. Som jämförelse höll Montus 2004 måttet hela vägen ut, kvantiteten var också betydligt mer begränsad.

2002 Le Theron Cahors

Här är vinet som klarade biffen. Pibran, vår nya fina bordeaux, stod inte upp till de höga smakerna och den tuffa rödvinsreduktionen. Det gjorde däremot det här likaledes nysläppta svarta vinet från Cahors (kanske för att såsen var gjord på samma vin). Doften bjuder snygg fatkaraktär med mörkrostat kaffe, örter och en tuff mörk merlotliknande frukt någonstans halvvägs mellan bordeaux och madiran - inte bara på kartan. S skrattar och snörper ihop munnen när vi provar innan maten. Här finns tanniner galore, och till den hängmörade entrecôten är sydvästfransosen på mammas gata. Vi sparar några flaskor 2-5 år och ser vad som händer.

Rätt kul kuriosa är att vinet släpptes i november för 149 kr utan större framgång. För 109 kr gick det däremot åt direkt, med viss hjälp av pressen. Flera systembolagsanställda bekräftar att allmänhetens intresse för nyheter är större än någonsin. Samtidigt är kvoterna mindre än någonsin. Dessutom är det generellt svårt att veta om det uppgivna antalet flaskor var allt som kom till Sverige - eller det som Systembolaget köpte in. Inte sällan dyker vinet upp i BS ett par veckor senare. Tillgångsbristen gynnar förstås försäljningstakten. Men enligt uppgift ska det bli ändring på detta redan i maj. Vi får se...

ps. Fyra dagar senare i öppen flaska har vinet inte oxiderat, tvärtom snabbmognat. Tanninerna är uppmjukade och vinet är mycket ostvänligt i sin generösa frukt kryddad med korint och kaffe. Ett fint litet lagringsprojekt alltså.

2002 Le Theron (Domaine du Théron, Cahors)

2004 Château Montus

Vi måste få veta nu, trots den etablerade stämpeln "lagringsvin". Djup purpurfärg i glaset. Doften kryddig, mörkt fruktig med merlotliknande korinter. Smaken stram, god och rättframt fruktig, lite skönt bråkig och busig med kryddnejlika, mörk choklad och kaffe. Vill man ha sitt vin ungt och inte har problem med tanniner är den här årgången redan drickbar, om man tar en ostbit eller biff till, trots förväntingar om motsatsen (exempelvis är 2000 svårdrucken ett bra tag till). Ja, varför inte dricka på frukten - men då kan man egentligen lika gärna ta Alain Brumonts drick-nu-vin La Gascogne Tannat-Merlot, för halva priset. Och priset på Montus är nu på väg uppåt, om än inte lika fort som på Stockholms bostadsrätter. Vi drar oss till minnes december-släppet 95 (troligtvis 92an) som då kostade 96 kr, om vi inte har helt fel. Vill man ha hela fulla mognadselegansen utan busfrukt får man snällt vänta 6-12 år. Ja, vi köper och väntar...

2004 Château Montus Madiran (Alain Brumont, Maumusson, Madiran)

2003 Ode d'Aydie Madiran

Ett riktigt rödtjut från madiran i sydvästra frankrike till rustikare mat på måndagskvällen. Färgen är tätt blåröd. Första intrycket är bra, vinet doftar gott och mycket: fat, plommonfruktighet och örter. Smaken är likaså fyllig, strama tanniner gömmer alkoholen, men tyvärr...något viktigt fattas: fruktsyror. Vinet saknar spets och friskhet och blir till slut inte så kul alls. Kyler man vinet lite så blir det mindre märkbart. Men en gång räcker för oss. Vill man resa till Gascogne i 80-kronorsklassen rekommenderar vi istället Alain Brumonts Tannat-Merlot.

2003 Odé d'Aydie (Fréderic Laplace,Château d'Aydie, Madiran)