Visar inlägg med etikett santa rita hills. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett santa rita hills. Visa alla inlägg

tisdag, september 17, 2013

Bourgogne vs. Resten av Världen


Med 140 deltagare slog den här provningen publikrekord hittills i år. 
Vi bad Henrik att skriva några rader.

"Bourgogne frammanar särskilda känslor hos snart sagt varje vinälskare. Inget är som Bourgogne när Bourgogne är som bäst. Samtidigt är Bourgogne en mycket besvärlig älskare/älskarinna som lika gärna kan ta på sig en snipig min och sparka ut en, som ta emot med öppen och silkeslen famn.

Att en måndagskväll, då sommaren slutligen lämnar Stockholm, få resa till Bourgogne - och delar av resten av världen - är oemotståndligt. Munskänkarna ställde upp tretton viner, fyra vita och nio röda. Aligoté och gamay gjorde sig icke besvär, här handlade det enbart om chardonnay och pinot noir.

Det är två druvor med lite olika historia. Chardonnay har odlats över hela världen med sådan "framgång" att ABC-klubben bildades - "Anything But Chardonnay". Pinot noir betraktades däremot länge som en druva som bara trivdes i Bourgogne.

2013 är detta inte en sanning längre. Delar av Californien odlar pinot så sval att man kan bli lurad till både Bourgogne och Oregon. Nya Zeeland har flera olika uttryck för druvan på ställen som Otago, Martinborough och Waipara. Italien har också flera intressanta producenter av pinot nero.

Det känns dock mycket symboliskt när min smartphone slumpar fram Roxy Musics "Song for Europe" i hörlurarna medan jag står i kön till denna kväll i Munskänkarnas regi. Resten av världen ska passa sig för Bourgogne."






"Leflaive öppnar med lite tändsticksplån, och en frukt åt citrushållet kantad av florala drag. En ren doft, men inte särskilt komplex. Smaken är fatkryddig citrus med bra syror och en ganska fin mineralitet, men det finns ärligt talat inte mycket frukt. Ska inte säga vattnigt, men aningen ihåligt. Nja.

Jag misslyckas med att få vinerna blint, så risken finns att det är mina fördomar, men d’Orrance doftar, nej luktar, nya världen-chardonnay lång väg. En frukt med rejäl rondör av vaniljfat, popcorn, nötigt smör och löften om sötma. Smaken bekräftar - här är det rundare frukt, men mineralitet är det ont om, det finns en liten känsla av punsch och en stor känsla av huller om buller. En känsla av att det snurrar ganska bra, men ingen karusell att hålla sig i."






"En snabb snurr och en längre sniff talar direkt om att vi tar ett flertal hopp uppför kvalitetsstegen med Pillots Chassagne-Montrachet. Här finns liknande markörer som tidigare, men med mycket tydligare skärpedjup. Här finns också popcorn, smör och aningen vanilj, men frukten som har drag av kryddig kumquats bär eken mycket bättre. I munnen bekräftas det. Detta är godare, här finns stadga, struktur, mer exakta syror och mer mineralitet. Samtidigt så finns det utan tvekan gott om nya fat här.

Montelenas claim to fame är att vinet vann den berömda Paris-provningen 1976. Med tanke på det är SB-priset 299 kronor överraskande lågt. Parker beskriver vinet som en chablislik Napa Valley-chardonnay, men det håller jag inte riktigt med om. Det är ett stramt vin, det är slankt och det är inte särskilt fatigt och det finns viss krita, but chablis it ain’t. Det är däremot gott, med fin syra, len citrusfrukt och mild fatbehandling vilket ger Montelena vinsten över Pillot i min näsa och mun."






"Jadot är en stor producent/négociant som många menar har tagit ett quantum leap de senaste åren. Att döma av detta enkla Beaune-vin stämmer det. Med lite luft försvinner de malolaktiska tonerna och ger plats för mörka, animaliska körsbär, örtiga och lakrisala toner, snarare än asian spice. Munkänslan är fin, smaken något endimensionell, men det finns struktur här. Jag inbillar mig att det här behöver tio år på rygg, sedan kommer det att vara komplext och ännu godare. Ett solitt bygge.

County Line är också laktisk till att börja med, men mera transparent och ljus i aromerna. Kryddig jordgubbe, en känsla av kardemumma och smultron blandas med körsbär och citrussyror. Det här är lättfotad och god pinot noir, men jag tvivlar på att det är något att spara."






"Här hände det grejer … Chambolle-Musigny brukar locka manliga vinälskare att prata om sexighet, feminina och delikata parfymer.
Jag undrar vad kvinnliga vinälskare skulle använda för värdeord?
Det här vinet är hur som helst enormt elegant, fokuserat och, okej då, direkt sensuellt! Det smeker näsan med exotiskt kryddade röda bär. Dofterna av tryffel och forest floor har inte kommit än, men löftena finns där. I munnen är det också en smekning med otroligt eleganta tanniner och god frukt som ger soliditet åt en redan framväxande komplexitet. Det här kommer säkert att utvecklas, men går strålande att dricka nu.

Åh, så fin den är! Jordgubbar och mörkröda bär minglar med en snyggt snuskig ton av tryffel, kanel och ingefära dyker upp. Syrorna är härliga, sedan snygga tanniner och en fin komplexitet. Om Chambollen är Sade så är det här Prefab Sprout med lite extra dist på gitarren och muller på basen. Munkänslan är också fin, men kanske aningen värmande. Alkoholen märks, inte så att det tar över men det här vinner på att serveras någon extra grad svalt."






"Kvällens utan tvekan snyggaste etikett. Inledningsvis är doften lite knuten, men med lite tid börjar Montilles Aux Thorey visa vad den kan och vill. Kanske inte lika elegant som chambollen, men här finns ännu mera inneboende resurser som tiden kommer att locka fram. Läckert eleganta körsbär leker med fantastiska tanniner, en känsla av ljus chokladtryffel, exotiska kryddor, och pinosity-faktorn är skyhög. Producenten är känd för rustika viner, men det finns inte mycket som är bonnigt här. Den här kommer att vara grym 2020.

Frågan väcktes av Frankofilen på Twitter dagen före provningen. ”Svär kanske i kyrkan här, men är man inte liiite trött på Beckers stil ändå?” Och det är ju så: har man druckit några olika Becker känns stilen igen. En elegant och ganska mild pinot noir med tydligt kalkig känsla, där jordgubbar, rönnbär, apelsinsyror och malört spelar med exotiska kryddor och tydliga snygga fat med kanske aningen för mycket beska. Sankt Paul bär sig åt så i kväll också, men jag har inte druckit tillräckligt med Becker för att ha tröttnat. Det här är strålande gott - det man kan undra är om det finns stoppning för lagring för att få den där ekbeskan att gömma sig ännu mer?"








"Resan fortsätter uppåt - i alla fall om man som jag är svag för traditionalister. Det här är så snyggt, så rent, trots att det finns gott om komplexitet i de animaliska körsbären som växt på ett sandelträ som skuggar jordgubbsplantorna. Det finns en air av lakrisal örtighet, det finns lite äppliga syror som lär vara en dröm till fet ljus fågel. Det här är elegant, det är färdigt, men ändå inte ett dugg tråkigt.

Faiveley är ännu en stor firma som har satsat pengar på att göra alla sina viner bättre och här har man utan tvekan lyckats. Här visas allt på en gång. Min näsa vill inte lämna glasets öppning, min näsa drar in så jag blir andfådd i en ansträngning att få tag i allt som pågår här. Det finns samma saker här som i de andra vinerna – körsbär, animaliska och lakrisala toner, ljusa exotiska kryddor, ljusa syror, blommor och en mycket mild, men helt underbar ton av tryffel. Munnen bekräftar, det här är en helt skamlös förförisk dryck, med underbart lena tanniner. Dock, det uppstår en diskussion om det här verkligen har stoppning för lagring eller inte. Inte, säger T som vill stanna vid 92 poäng på grund av det. Vem bryr sig om lagring säger P som vill dela ut 95 poäng. T nummer 2 orkar inte med poängen men har ett ansiktsuttryck som skvallrar om skamlös njutning. Låt oss säga 93-94, och vänta inte för länge. 

Apropå 95 poäng så fick just denna Ojai 95 poäng av Antonio Galloni. Min skala är inte Gallonis, men det här är också ett fint vin. Det här är mera av en power-pinot med black cherries snarare än röda bär, här finns koncentration och kraft, men också friska syror som snyggt håller balansen. Kanske inte lika förföriskt som vinerna från Bourgogne, inte lika komplext, men strålande gott ändå.

Bourgogne vinner enkelt i min bok, men resten av världen är inte så dum den heller."


De korkade fick stå i skamvrån. "Junger Fritz" har ett problem..

onsdag, september 12, 2012

Världsklasspinot


Upprinnelsen till den här provningen kan ha varit en minnesvärd kväll med spätburgunder från Ahr. Och nog var det vår dåvarande sektions-ordförande som kom med förslaget att tussa ihop de bästa tyskarna med allsköns andra utmanare till grodätarna i Bourgogne. För - trots att frassarna har minst tusen års försprång - visst borde man väl kunna göra pinot noir i världsklass på annat håll också, om bara förutsättningarna är de rätta?


Vårt startfält omfattar de viktigaste utmanarna: Californien, Oregon, Tyskland och Nya Zeeland. Det hade inte varit fel med en schweizare också - det sägs att Gantenbein är en pinotproducent i Spitzenklasse - men Australien, Tasmanien, Italien, Sydafrika och Chile fick stanna kvar i gärdsgårdsligan den här gången. De franska färgerna försvaras av Volnay och Vougeot, med två viner i ungefär samma prisläge som resten. Alla utom tre kommer från 2009, för rättvisans skull. En bra årgång på de flesta håll och någotsånär enkla att få tag på, åtminstone i våras. Här har vi uppställningen (provningen är halvblind för deltagarna):

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir
2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta Rita Hills Pinot Noir
2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"
2009 Weingut Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs
2008 Beaux Frères Vineyard Oregon Pinot Noir
2008 Bergström Vineyard Oregon Pinot Noir
2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir
2009 Domaine Michel Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans
2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"


Våra noteringar inklusive synpunkter från medprovarna:


1. Mjuk, frisk och eterisk doft. Rena toner av röda vinbär, lingon och jordgubbar. Stearinljus och en liten angenäm blomstjälk. Diskreta ljusa kryddor och färska kantareller.

Friskt syrlig smak, slank men intensiv, precis lagom stram. Väl fokuserade aromer av röda vinbär och lingon, fint strukturerad med lätta närvarande tanniner och ljusa kryddor som följer hela smakbågen, tänk nejlika, kanel och kardemumma. Elegans och transparens för terroir. Ett klassiskt och genuint uttryck för sitt ursprung, en ballerina på tåspetsarna.

Många provare uppfattade det här vinet som alltför syrligt. Ursäkta, men vi ser inte problemet - tvärtom. Det har en perfekt balans för sin unga ålder, är som gjort för att lagras, ska bli underbart att dricka om fem-tio år, och tack vare den fina syran säkert ett strålande matsällskap till ljus fågel eller stekt fisk. Det blir en hedrande andraplats i våra anteckningar.

2009 Domaine Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans

Mitans = mitt i sluttningen. Varierad jordmån med kalkgrus, kalkgrund och kalkrik lera. 0,39 hektar med 50-åriga stockar, planterade med sélection massale. Biodynamisk odling. Jäsning med 20% hela klasar, spontan start i öppna träkar, 18 dagars maceration med daglig överspolning, 28-33 grader. 18 månaders lagring på jästfällningen i 15% nya ekfat. En omdragning efter sommaren. Buteljerades våren 2011 utan klarning eller filtrering. 13% alkohol. 785 kr via SB, €44 på plats



2. Nästa doft är öppen och uttrycksfull med ett markant stuk av espressorost. Ljusa fruktaromer av hallon, nypon, rönnbär och blodapelsinskal. Dessutom basarkryddor, charkdisk och pyrande vedbrasa. Stendamm, lakrits, tobak, te och malört. Som synes ett komplext sniff redan nu.

Kroppen är relativt lätt, men intensiteten desto större, med ljusa aromer och en välarbetad struktur pudrad av lyxiga kakaopulver-tanniner med en aningen viskös och rätt så silkig munkänsla. Slutar med lakritssälta från både fat och mineral, med gott om kryddighet och lite kaffebeska, samt en ordentlig längd.

Det blir väl mycket fat, men också mycket gott. Den framfusiga kaffetonen kan uppfattas som störande - inte minst i kontrast till de två omgivande vinerna - men rättade till slut in sig i ledet efter fyra timmars luftning. Här bjuds på rejäla fyrverkerier, men faten känns lite utanpåliggande just nu, och även om det är läckert idag så förtjänar det minst tre till fem år på rygg. Vi lovar att berätta hur det smakar 2015-2017.

2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"

Tung kalkrik lerjord med kalksten i botten och kalkgrus ovanpå. Bästa parcellerna i Sankt Paul GG. Relativt tidig skörd för att undvika syltiga aromer. Uttag 30 hl/ha. Full avstjälkning. Spontanjäsning med vingårdens jäststammar i öppna kar av fransk ek, utan temperaturkontroll. Lätt chaptalisering för att förlänga jäsningen. Arton månader i ekfat från François Frères, 80% nya, varav en dryg tredjedel av ek från Pfalz. Sista femtedelen ettårsfat från DRC. Ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 995 kr på SB, €100 på plats.




3. Nosen är återhållsam och absolut ren, med mörkare röd sammetsfrukt, närmast röda vinbär och svala körsbär. En aning av stearinljus, antydan till stjälkar åt tobakshållet, diskreta men distingerade fat, och svalkande mineraltoner. Väl sammanhållen doft, inget som spretar åt något håll.

Attacken i munnen är direkt. Smaken renfruktig med frisk syra, tätvävd och ganska bestämt tanninrik struktur, perfekt balans med sval munkänsla och omärkbar alkohol, nästan helt integrerade fat med antydan till kakao och ytterst subtila krydderier. Inget spret överhuvudtaget. En linjär smak som stannar länge. Här är det den superbt täta strukturen och den kalkstenssvala renheten som är grejen. Slankt men tätt, men ändå transparent. Fascinerande.

Som sagt, lite återhållsamt fortfarande, men vilken potential. Det här vill man sannerligen dricka mer av, allra helst om några år. Kvällens bästa vin i vår mun.

2009 Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs

Svalt och högt läge, 100% kalksten, 140 dagars växtcykel. 18 år gamla stockar, sélection massale från Côte-de-Nuits, hård beskärning, små druvor, uttag 15 hl/ha. Spontanjäsning i gamla öppna träkar med 50% stjälkar. 19 månader i ettåriga fat från DRC. Buteljerades utan klarning eller filtrering. 900 flaskor. 13% alkohol. 795 kr på SB, 445 dkk hos Atomwine.



4. En uppsjö av intryck, varav många tycks ha med faten att göra och kanske enklast summeras med orden godisbutik och konditori. Volatil eksötma, kolaremmar, hallonpastiller, choklad, kaffe, kakor, eldat ekvirke, gummi, bastubänk, korvgubbe, lagerblad, kryddpeppar och örtkärve. Men nog tittar mineralerna fram någonstans där bakom ändå.

Smaken blir en överraskning med sin jämförelsevis låga och mjuka syra, men är desto mer generös på andra plan - dock både plump och spretig - med välslöjdade mjuka ektanniner, kännbar alkohol och lite mineral, samt slutligen bra längd.

Ett yvigt och insmickrande vin som har problem med att samla ihop sig och bestämma sig för vad det vill, förutom att ställa sig in hos ovana vindrickare. Raka motsatsen till Lafarge, det känns väldigt tillverkat och icke-transparent. Såväl doften som smaken är "all over the place". Svårt att se någon riktig potential i detta. Ingen av fyrtio provare gissar ens att det rör sig om bourgogne, det säger kanske något. Kvällens jumbo, i vår mun.

2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"

1,56 hektar planterade 1986-1989, nordvästa hörnet av Clos Vougeot, granne med Le Musigny. Odling med "lutte raisonné". Uttag 45 hl/ha. Tredubbel sortering. "Aktiv" vinmakning. Jäsning i cementtankar med utvalda jäststammar. Överspolning innan jäsningen startat, därefter pigeage två ggr per dag. Mustkoncentrering med omvänd osmos. Temperaturkontroll till max 29 grader. Ett dygns upphettning till 40 grader i slutet av jäsningen, som totalt varar 15 dagar. 11 månader i 100% nya ekfat från Cavin, med högre rostningsgrad, och därefter tre månader i tank. 14% alkohol. 7 000 flaskor. 890 kr på SB.




5. Doften är återhållsam och distingerad, ganska köttig, åt det mörkare röda hållet. Chokladdoppade mörka körsbär och jordgubbar, tydlig men omdömesgill fathantering. Bra doftdjup, halvhyfsad höjd. Muskotnöt, svartpeppar, tobak, läder, stearinljus och en aning svavel som kittlar i näsan. En fläkt av hudkräm, och lite skokräm. Stilen är ytterst respektabel om än inte direkt avväpnande.

I munnen en stadig och rätt kraftfull smak med avrundad syra av lägre medelhöjd. Finpulvriga och mörkt jordiga tanniner, nästan silkiga.
Vi upplever ingen direkt fruktsötma, men fruktkroppen är fyllig och munkänslan tät. Ett vrid på svartpepparkvarnen skapar moment i avslutningen, och till sist sitter vi med en ganska lång eftersmak av mörk bitter choklad.

Det här är helseriöst och oantastligt vad gäller kvaliteten, förutom att syran kunde ha varit friskare och att det saknas lite charm idag. Aningen varmt och tungt i gumpen. Påminner en del om Louis Jadots nollnior och lägen som Lavaux-Saint-Jacques eller Corton-Pougets. Förtjänar att lagras fem-tio år och kan nog vinna en hel del på det.

2008 Bergström Vineyard Dundee Hills Pinot Noir

Det här vinet slängdes in i sista stund som en "dark horse". Bergström Vineyard omfattar 6 hektar med inslag av röd vulkanisk basalt. Biodynamisk odling med Demeter-certifiering sedan 2004. Uttag 38 hl/ha. En veckas cold-soak.Spontanjäsning med en mindre andel hela klasar, pigeage en gång per dag. Elva månader på mestadels nya franska fat. Buteljering utan klarning eller filtrering.14,1% alkohol.





6. Oklart utseende, fällning i flaska och glas. "Naturlig" näsa med salmiak, kanel, rosentvål, klockren flädersaft (tack, Anders), kokt kompott på rabarber och jordgubbar samt lite isglass med apelsinhallonsmak. Väldigt egen stil på den här doften, det liknar inget annat ikväll och liknar väl egentligen inte pinot noir heller. Ändå rätt kul, men det osar knappast världsklass.

Smaken är len och oerhört lättdrucken med mjuk syra, beaujolaisig jordgubbssötma, mjukkokt frukt, silkig munkänsla och supersnälla tanniner. Känns som ett slappt handslag, här finns inget motstånd, men ändå väldigt inbjudande och definitivt klunkbart. Lite tveksamt som matsällskap betraktat - mer av ett "snackevin", som nog borde kosta mindre än det gör. Många provare gillar detta, vilket faktiskt resulterar i flest bästaröster.

2008 Beaux Frères The Vineyard Ribbon Ridge Pinot Noir

Beaux Frères Vineyard är planterad 1988-1995. Två kloner, Pommard och Wädenswil på egen rotstock. Biodynamisk odling. Avstjälkning, men liten andel behålls. Fem dagars cold-soak. Spontan jäsning i öppna kar av rostfritt stål. Pigeage två ggr per dag. 50-75% nya franska ekfat av varierande rostningsgrad. 12 månader på fat, assemblage i tank. Reduktiv uppfostran, inga omdragningar. 13,6% alkohol. 40 800 flaskor. 795 kr på SB.

Här är det framförallt lagringsbarheten och priset man vill invända emot. Vi trodde Beaux Frères skulle vara något helt annat, ekigare och mer alkoholtungt. Och vilken skillnad mot Bergström sen!




7. Mörkare frukt på nosen, söta björnbär, hallongodis och mandeltoppar, lakrits och mineral, begynnande pinositet, återhållsamma drag av ny ek. Inte så uttrycksfullt idag, doften håller sig mitt på vägen utan alltför spännande sidospår.

I munnen en krämig smak med tydlig fruktsötma och infattad syra. Strukturen är välbyggd med en antydan till stjälkighet och god alkoholvärme. Avslutningen är inte så lång eller komplex idag, sötman hänger med hela vägen och är det sista som lämnar munnen. Smaskigt men samtidigt lite kletigt och inte tillräckligt uppfriskande.

Väldigt primärt alltså, lite svårbedömt idag, verkar behöva tre-fyra år till för att utveckla sin personlighet, tappa lite av bebishullet och integrera sötman. Block-vinerna har en dokumenterad förmåga att transformeras, skruvkapsylen till trots.

2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir

Block 3 planterades 1992 med flera olika kloner. Jordmån av glimmerskiffer och kalciumkarbonat i botten, med sandig lera och lössjord ovanpå. Biodynamisk odling. Uttag 50 hl/ha. Mycket sparsam konstbevattning."Hands-off winemaking". Spontanjäsning med 25% hela klasar, i öppna kar av rostfritt stål. Lång macerationstid med en daglig nedtryckning av skalhatten. 14 månader i franska ekfat, en tredjedel nya, från flera olika tunnbindare i Bourgogne. Sen malolaktisk jäsning. Ingen klarning eller filtrering. 14% alkohol. 549 kr på SB.




8. Vidöppen och oerhört insmickrande nos. Massor av fatvanilj över söta bärtoner, med hallon- och jordgubbssylt, mjölkchoklad med mint, mandelkakor, bastubänk och en skvätt "pot-wine". En tydlig doft av punsch och rom-indränkta russin. M summerar fatvaniljen och romrussinen till en glassbägare hos AG på Nytorget och har därmed ringat in det på pricken. Flera provare associerar dessutom till amarone.

Smaken är slösande fruktig, syltig och viskös med veronese-känsla snarare än pinosity. Syra, alkohol och fruktsötma summerar till en intensiv och rejält lång smak med sockrade lingon i eftersmaken. Många gillar det här vinet, men stilen får nog beskrivas som vulgo även om det smakar "gott". Frågan är vad som händer på sikt. Fruktsötma och alkohol borde lugna ned sig lite, och det blir säkert bättre - men sylt och vaniljglass kommer det nog att dofta i all framtid.

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir

Vulkanisk jordmån, vingården är planterad 1998. 25% stjälkar, en veckas cold-soak, jäsning i låga öppna kar med tillsats av utvald jäst, pigeage fyra ggr per dygn, 17 månader i 70% nya fat, resten ettåriga (François Frères mediumplus), malo med tillsatt laktobacillkultur, ingen klarning eller filtrering. 14,1% alkohol. $100 på gårdens lista, KKWine 1440 dkk.



9. Svalfruktig doft med ljusa röda toner som rabarber, hallon, lingon, och nypon. Fina bidrag av tobak och kanel, känns som det kommer från stjälkarna. Salt lakrits och mandelkaka. Alkoholen är inledningsvis lite stickig, men det försvinner med luft, eller snarare utvecklas till ett slags grenache-kirschighet. Och doften blir bara bättre ju längre vinet står i glaset.

Mjuk entré i munnen, med frisk rabarbersyra och en särdeles fängslande och välbyggd tanninstruktur som spinner vidare på tobaks- och kaneltemat. De rödfruktiga aromerna är huvudsakligen svala och dansanta, och smaken slutar torrt med salmiakmineraler och generös alkoholvärme. Faktiskt inte alls olikt en pigg och rödfruktig 2010 châteauneuf-du-pape tradition från Isabel Ferrando!

Det här är verkligen stiligt, platsar lätt bland våra tre favoriter ikväll. Dricks gärna igen när som helst, gott nu och säkert om fem-tio år också.

2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta. Rita Hills Pinot Noir

Vingården är planterad 1990. Jordmån av kalksten, kalkrik lera och fossil kiselgur. Jäsning med 100% stjälkar, sju dagars cold-soak, öppna kar av rostfritt stål, drygt fem veckors maceration, 18 månader på franska fat, liten andel nya (målet är att de ska vara neutrala), en rackning efter avslutad malo. Diam-kork. 10 878 flaskor producerade. 14,9%. 430 dkk, KKWine.



Puh, provningen över - dags för några avslutande funderingar.
En del av vinerna smakade vi för första gången, och det var flera som överraskade på olika sätt. Exempelvis Beaux Fréres var inte alls vad vi hade förväntat oss, hade nog tänkt oss ett tungt vin med mycket ek och alkohol. Williams Selyem trodde vi skulle bjuda på elegans i klass med en dyr bourgogne, men icke.

Clos Vougeot "Musigni" har tidigare satt positiva minnesavtryck i årgångar som 2006, 2007 och 2008, men det här smakprovet övertygade inte oss och inte resten av provarna heller. Viner som inte ens klarar av att kommunicera sitt ursprung får stora problem i en blindprovning. Med facit i hand borde vi tagit något annat istället, varför inte från Cathiard eller DRC. Då hade nog Bourgogne hamnat i topp.

Som synes har våra känslor för Keller och Lafarge enbart fördjupats genom den här provningen. Det är oerhört eleganta viner båda två, med stor drickbarhet, inte en endaste invändning där. Vi är vid det här laget devota fans, och ser med spänning och förväntan fram emot att prova årgång 2010 från de här producenterna.

Fritz Becker borde fundera på att ta det lite piano med faten på den här toppnivån och inte skymma sitt fina druvmaterial. Rostningen är mer framträdande i nollnian idag än den var i nollsjuan vid samma tid.
"Tysklands bästa rödvin" är förstås ändå läckert, men Sankt Paul GG är minst lika bra och bara hälften så dyrt. Och slutligen måste vi hylla Greg Brewers charmerande och tydligt utmejslade Mount Carmel som vinnare i grenen "most bang for the bucks".

lördag, augusti 13, 2011

Blindbock 12 Augusti


Nej, vi hade inte träffats för att blindprova sake och sushi, inte heller för ett gruppstudium av manga-serier. Hana betyder blomma och Shinobu betyder, i detta sammanhang, att minnas och på ett gripande sätt tänka på någon älskad eller viktig person i ens liv. Har vi läst oss till, och detaljbilden får utgöra ledtråd till ett vin som skulle dyka upp halvvägs under kvällen. Nio vingalningar hade bänkat sig runt bordet och det fanns inget tema för aftonen (även om det ibland kom att verka så). Flaskorna var maskerade i statliga skäms-påsar av polyeten, eller så var vinet omhällt i en dummy.

I köket får vi varsitt Riedel Riesling med ett ljust, halmgult vin. 
Doften presenterar ett modernt uttryck för chardonnay-citrus, med snyggt hanterad mandelmasse-ek och en aning av ätticksstick från fatlagringen. Visst finns även mineraler, men mer som kalkstenar än som musselskal. I munnen serveras en visslande hög syra som skulle lämna mången riesling i bakvattnet. Dessutom lätt rostade drag och ren, elegant citrus-frukt. Mineralerna är måttligt framträdande - vi skulle gärna haft mer av sälta och sten i finishen. Återigen: modernt och väldigt snyggt genomfört. Även om doften kan sägas ha ett par droppar Nya Zeeland-vinmakning i sig, så är smaken 100% bourgogne - allt annat är uteslutet. Frågan är bara om det är Puligny-Montrachet PC, Corton-Charlie eller Chablis GC. Vi satsar en skiva tryffelsalami på det förstnämnda. (92)

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Vaulorent


Över till ett blårött vin med viss transparens - riktigt snyggt i kupan.
På nosen en fin kryddighet, med tydlig riven muskot. Skogsbärsfrukten är frisk och köttig, påminnande om syrah med sina violer. Bittermandel och limtoner berättar om dyra fat, och om låg avkastning i vingården. I munnen får vi så ett friskt och kryddigt vin med utmärkt extrakt, utan att det på något sätt är överextraherat. Inte heller överekat, som så många spanjorer. Läskande syror, daggfrisk skogsbärsfrukt och en skön kryddighet. Järn och köttsafter som får saliven att rinna till. Ett ganska så underbart vin! Det känns dessutom mäkta välbekant från i våras. Dels från en munskänksprovning på spanien-tema, dels från en flaska vi drack på hemmaplan. Det måste vara nollsexan av Villa Corullòn! (93)

2007 Descendientes de J. Palacios Bierzo Corullòn Moncerbal

Nästan rätt i alla fall. Den här vingårdsselektionen är dubbelt så dyr, men levererar ungefär samma upplevelse. 



Färgen är mörkare rödbrun, transparent med tegelkant. Doften rejält framskriden, med stora härliga mognadstoner. Spearmint och eucalyptus. Rostigt järn och havsvatten. Späntved och båthus. Svamp, soja och te. Torvrökar och vedbrasor. Örter och gammal jordgubbssylt. Och så har vi smaken, som träffar alltför hårt och lite obalanserat. Syran är hög och kroppen slank - det finns inte mycket som kan balansera, nu när tanninerna är nedsmälta och frukten bleknat. Uttrycket är heltraditionellt, med en liten ålderssötma i avslutningen. En vars viner passar in på den här smakprofilen är Giuseppe Mascarello, så vi gissar på en 70-talsbarolo därifrån. Fel region, längre söderut! Gianfranco Soldera, gissar G. En lika gammal Castell'in Villa, gissar vi igen. Fel, fel. Ännu längre söderut, säger U. Nu blev det plötsligt lätt. Det måste vara aglianico! Måste vara Mastroberardino, för det var bara de som gjorde sånt här på den tiden. Barolo of the south! 92 för nosen, 88 för smaken. (90)

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Vinet som döptes om till Radici Riserva 1986 har producerats sedan 1928. 1982 anses vara en av de bästa årgångarna och de tidiga 30-talarna sägs vara vid full vigör, så den här flaskan var nog inte hundra.


En mörk sammetsröd, tät uppenbarelse. Relativt ung, bra frukt av toscanska surkörsbär åt likörhållet. Ganska duktigt med fat - lim, bittermandel, rostade och tjäraktiga toner. Smaken bjuder på stora mogna tanniner, rejäl syra och tät, något överextraherad körsbärsfrukt med markant hög druvmognad. Aromerna och fatkryddorna är goda, men tyvärr upplever vi också en störande eldighet som dominerar balansen både med och utan mat. Helhetsintrycket känns lite överjobbat - men varken det eller obalansen är något som alla håller med om. Toscana och 2004, lär det ju vara. (91)

2004 San Giusto a Rentennano Percarlo Toscana IGT

En selektion av gårdens bästa druvor som producerats sedan 1983. 100% naturjäst sangiovese och 100% nya franska barriquer i 22 månader. Syra: 6 gram. Alkohol: 14,65%


Nu har vi ett mörkt brunrött vin i glasen, med antydan till tegel i kanten. Mandelkubbar, utropar Franko och naturligtvis går det snart inte att hitta något annat än mandelkubbar! Jodå, frukt finns det förstås också. En ganska middle-of-the-road AOR rödakörsbärs-frukt med en skvätt maraschino. Lite likörig, alltså. Tillgänglig, men också märkligt anonym.  Lätt volatila limtoner, vaniljte och hallonkola-remmar fulländar bilden av kvällens tråkigaste doft. Smaken kan bara bekräfta med vänlig syra, hållningslös struktur, fjolliga tanniner och lite ny ek i avslutningen. A slår fast att vi är i Toscana - så helt anonymt kan ju vinet inte vara. Men tråkigt är det likafullt, även om L kommer till vinets försvar med argumentet att ingen restaurangkund skulle klaga om de fick in ett glas till maten. Men här och ikväll är det i alla fall ingen som gillar mesig mainstream-brunello. (88)

2001 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino Vigna di Pianrosso

Fjäski Fiaskolomini, snarare. Ett skäms-vin från vår källare.
Vi lovar att aldrig mer köpa något från den producenten.



Nästa glas har en mörkt brunröd, tät färg med lite mer av mognadstoner än föregående. Doften är sagolikt rik och köttig - som en djupröd sammetssoffa av mörk sangiovesefrukt. Fortfarande väldigt vital, ungdomlig och uttrycksfull, med rejäla inslag av slaktbänk, grispiss, tjära, rök och järn. Smaken är precis lika sagolikt rik och köttig den, med massor av tät mogen frukt och en rejäl struktur med stora smarriga tanniner och gott om mineraler att suga på i den långa lustfyllda eftersmaken. Fortfarande märkligt ungdomligt, med åtskilliga års framtid. Kvällens vin om ni frågar oss. (95)

1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva Ripe al Convento

Vår flaska, och välbehövlig revansch för brunellon - en vintyp som definierats på pricken av Keith Levenberg i The Devil's Dictionary. Någonstans i minnet hade vi en post-it-lapp om att kvällens värd längtade efter att få dricka det här vinet. Så, klappat och klart!
Korken var i nyskick och vi hade lagrat svalt sedan 2003.
Innan dess två år i småfrallor, ett år i botti och två år i flaska.
En ännu mer storslagen uppvisning än hösten 2008.


En vit uppfriskare gör entré. Sten och blomma i den rena doften, och jästiga, äppelskaliga sur lie-toner. Smaken är en veritabel gomrensare med rafflande syra, nedmalda stenar och en hel hög med äppelskal i strukturen. Ungt som tusan, med uppenbar potential för 10-15 år på rygg. Vi är alldeles övertygade om att detta måste vara en vingårdsmuscadet från Guy Bossard eller Marc Ollivier. Alvarinho, säger någon och det ligger nära till hands det också. Hur som helst är det ett vin som är drivet till sin yttersta spets. Supergott! (91)

2010 Diatom Hana Shinobu Santa Rita Hills Chardonnay

Det japanska tecknet betyder att det blåser från väster. Och det gör det ju vid stillahavskusten. Det är alltid en speciell upplevelse att få dricka Diatom. Tack!


Ännu ett mörkrött vin i en brun nyans som börjar kännas välbekant vid det här laget. Doften är stor och rik med viss utveckling. Fullplockad svampkorg, ädel tobak, exotiska orientkryddor, bittermandel och grönmynta. Mörka körsbär och te, ett läckert och lovande sniff. I munnen ett kraftfullt och strävt vin med stor frukt, utmärkt balans och stadig ryggrad. Det är ett härligt tryck i smaken och mognadsgraden är riktigt skön med gott om ungdomlig kraft kvar. Toscana och sangiovese utan tvekan. Vi sätter ner foten och säger Flaccianello 2004. (93)

2001 Il Poggione Brunello di Montalcino

Il Poggione levererar alltid och inte kostar det många pengar heller.


Sammetsröd, transparent färg. Ung och frisk näsa med klart lysande aromer åt det röda körsbärshållet. Dessutom sandelträ, bittermandel, viol och gott om örter. Doften förmedlar i samma andetag en ovanlig kombo av renhet och komplexitet. Det doftar mörk pinot noir. Smaken är rik och tät, men med rätt måttliga tanniner. Aromerna intensiva med elegant fatprägel och lite högre alkohol ger en behaglig eldighet. Det känns som en californisk pinot. H slår fast att vi bör vara i södra rhônedalen, vilket naturligtvis är rätt. Ett elegant vin är det hur som helst, och jäkligt gott. (93)

2006 Château de Saint-Cosme Gigondas Cuvée Hominis Fides

Ahh, så nice att se saldot i CellarTracker. Vi ses igen, vinet!

Nästa vin har en rik, tung och plump doft med mint och eucalyptus på toppen. Plommonfrukten är supermogen - nästan likörpralin - med inslag av blåbärspaj, vaniljglass, mjölkchoklad och en extra portion vaniljssås. Blodapelsiner! Och lakrits! hörs andra röster. Upplevelsen i munnen blir rik, mjuk och varm med vänliga syror och lika snälla tanniner. En liten äppelklyfta märks i eftersmaken. Det går inte att gissa annat än aussie shiraz. 96 shiraz och 4 viognier, säger U. Den sifferkombon känns bekant, så vi slår till med Clonakilla. Fast den nollåtta vi fått smaka därifrån var mycket friskare och roligare. (90)

2006 Clonakilla Canberra District Shiraz-Viognier

Här är det är knepigt med temperaturen - rumstempat blir jolmigt, och svalt blir knutet. Förmodligen skulle man ha druckit vinet på busfrukten för ett par år sedan, eller väntat tills det är moget om ännu fler år. Nu verkar det på något sätt vara i tunnel. Har de såna i Australien också? 


Liniment, plåster och örter på nosen - först snudd på brettig. Faten snackar bittermandel och lim, mint och kakao. Körsbärsfrukten är härligt mörk och djup med fin terroirkänsla av svart te, pinje och grus. 
I munnen får vi så ett rikt och fylligt vin med silkiga tanniner, men också rejäl intensitet, kraft och spänst. Seriösa sangiovese-doningar med solid framtid. Svingott! Franko säger Toscana, 2001 eller 2004. Gabriele håller masken och gissar inget, så det ligger väldigt nära till hands att säga Monsantos toppvin. (93)

2001 Monsanto Chianti Classico Riserva Il Poggio



Fin doft av vanilj, mandelmassa, kaffe och mint. Rostade fat var det här, ingen tvekan om det. Kåda och eneträ. Violer och körsbär. En snygg liten grönhet."Jäkligt elegant", suckar G. Smaken bjuder på en spetsig och uppfriskande syra åt tranbärs- eller lingonhållet, med en lätt omogen kärvhet. Kroppen är relativt lätt, men struktur och aromintensitet är det inget fel på. Ett elegant och raktigenom burgundiskt vin med lätta violtoner och välintegrerade fat. Eftersom det beter sig precis som en god bourgogne från ett svalt mellanår som 2004, gissar vi på bourgogne. Och i så fall kanske man kunde tänka sig en premier cru från Côte-de-Beaune? Andra runt bordet plockar druvan och landar på rätt sida om Lyon. (91)

2002 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne

Oj då! Här behövs det lite etikettsdrickning för att få full valuta för slantarna. Tack, Anders!



Efter hårt arbete med rött är det gott att läska sig med vitt igen. Doften är mineralisk och kryddig med mogen frukt likt citrus och persikor samt en diskret, nästan petroleumlik utveckling. I munnen bjuds det, lite överraskande, på röda frukter som jordgubbar och smultron förutom de mer förväntade persikorna - resultatet blir ungefär som peach melba. Vinets kropp är nästan fet och vaxartad med en relativt låg syra som hjälps på traven av en liten sprits och emser-salt. Avslutningen är kryddig med markerad alkohol som inte alls är besvärande när vinet serveras kylt. Varm årgång, den saken är klar. Riesling? Nä, syran är för låg och kryddigheten för markant. Grüner, måste det vara! Riktigt gott tyckte vi, även om det hördes invändningar mot låga syror. (89)

2003 Nigl Grüner Veltliner Kremser Alte Reben


Rejält grusig och mineralisk doft med friska, röda fruktaromer av hallon och röda vinbär. I munnen en härlig struktur med stadiga nebbiolotanniner, aptitlig te-torka och rejäl längd. Lite fällning i karaff och glas men fortfarande i huvudsak ungt. Ett oförvanskat terroir-vin, som det verkar skapt av endast jord och druva. Traditionella doningar av högsta klass. Svingott, igen. (93)

2004 Sottimano Barbaresco Pajoré


Stort tack till H & K för lång skön kväll i gott sällskap av vingalningar. Eftersmaken av Barbaresco Pajoré passade bra att suga på i taxin hem...

måndag, december 14, 2009

Lördagskväll på Creutzgatan

BB, BB & BB! Det kan utläsas som boeuf bourgignon, bonnes bouteilles - et bébés. Ettåringen med tefatsögon gör sitt bästa för att dra uppmärksamheten från de vuxnas viner. Den coola nioåringen föredrar macbookens virtuella nöjen framför insnöade vinnördar. För i lördags blev det nektar & glädje för hela slanten...

Kvällens inledande aptitretare ser ut som citronvand, doftar som citronvand och smakar som citronvand. Fast i en specialversion optimerad för vuxna, av de gyllene reflexerna att döma något dyrare än den danska specialiteten. Moussen är mjuk, vi hittar aromer av lemon zest, valnötsskal och mörkt bröd. I munnen får vi en utmognad, rik och drickvänlig smak där syrorna är såpass snälla att det är tveksamt om det kan vara en 96:a. Jättegott, och på något sätt bekant, men vi går bet på att spika vinet.

1996 Bruno Paillard Brut Assemblage (91)

Ikväll är första gången vi upplever Paillards 96:a som fullt mogen. Sist vi träffades drog vi slutsatsen att det behövdes flera års ryggläge, och nu har det i och för sig gått två år, men frågan är om inte olika lagringsförhållanden också spelar in. Nu är lockelsen stor att knäcka en till under jullovet...

Den silvervita, grönskimrande 2008 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett stoltserar med glans och lyster. Här slipper vi de drag av piggelin som präglar en hel del ung mosel, istället får vi gröna äppelskal, vit persika, vita blommor och en mycket ren och elegant mineralton från Rausch jordmån av blåskiffer och diabas.
Smaken balanserar perfekt på sina tre ben: druvsötma, hög äppelsyra och mineralsälta. Ett litet inslag av röd frukt bidrar till den allmänna elegansen. Alkoholen landar som brukligt runt 8,5% och gör vinet ack så lättsamt att dricka. (88-89)



Pilgrimsmusslorna halstras i rikligt med smör och Anders gör ett rätt ambitiöst försök att elda upp sitt vackert nyrenoverade kök med ett dricksglas cognac som bränsle. Som svalt tillbehör kommer den patenterade salladen på krabbkött, mango och färsk koriander. Nästa glas har en återhållsam men utvecklad rieslingdoft av oljepanna och nyputsat silver, med ostronskalsmineraler, återhållsam frukt av vit persika med en fin liten vitblommighet. Sirligt och finessrikt. Smaken är nästan helt torr och väldigt mineraldriven, med en behagligt markerad syra och balanserad alkohol runt de 10-12. Vinet är helt utan tropiskt gulfruktiga drag och fortfarande med en aning av sprits och fräsande bikarbonat i avslutningen. Gissningarna går direkt till rheingau och Breuer, och Anders är dessutom inne på rätt år - 2004. Så länge vinet är kallt beter det sig exakt som det ska, men när det kommer upp i temperatur tappar det stringensen och avslöjar sitt ursprung i form av en liten jordbeska. Några yppigt tropiska pfalzdrag letar man dock förgäves efter i den här svalare årgången. Vi har på känn att även 2008 är ett pfalz-år som vi kommer att gilla för dess fräschör - liksom 2001 och 2004.

2004 J. L. Wolf Forster Jesuitengarten Riesling Spätlese Trocken (90)

När vinet släpptes dominerades intrycken av friska gröna äpplen. De dragen har nästan helt försvunnit och lämnat fältet fritt för mineraltonerna.



Det andra pilgrimsmusselvinet har en fascinerande animalisk-mineralisk doft av nötter, ylle, flintrök, hö och fårkött. De första doftintrycken ger vid handen att det rör sig om en ung chablis grand cru. Även i munnen fascinerar vinet med en kombination av hög druvmognad som inte är det minsta svulstig, hög citrussyra som inte är hård och en storartad kalkstensmineralitet, rena ostronskalen faktiskt. Kombinationen av stenig svalka, gräddigt extrakt och aningen eldighet är högintressant. Några runt bordet noterar en liten bitterhet som kan antyda att alkoholen är högre än den verkar. Ett storartat terroirvin, och gissningen är fortfarande chablis grand cru.

2007 Diatom Huber Vineyard Santa Rita Hills Chardonnay (94)

Greg Brewer är mannen som skruvat ihop denna imponerande chardonnay, gjord på inköpta druvor från utmärkta lägen i Santa Barbara, lagrad på ståltank, med blockerad malolaktisk jäsning. 2760 flaskor producerade. Otroliga 16% alkohol har trollats in i helheten med hjälp av någon okänd magi.



Det första röda bjuder på en jättestor, vidöppen pinotdoft med mängder av intryck: lövbrasa, rönnbär, rödbeta, kryddbod, blodapelsin, fårkött, tomatpuré, gräs, våt mossa och en härlig gödselton. Tomatstjälkar och örter berättar något om årgången. Vinet är, enligt Franko, "sjukt fint i munnen, med röda citrustoner och rönnbär, bredd, värme och generositet". Det kan tyckas vara en motsättning att det står både rondör och slankhet i blocket, men precis så är det. Aromerna fyller ut, syror och mineraler är sköna, en god stjälkighet märks absolut, och fatkryddorna värmer upp den långa avslutningen. Anders spikar årgången till 2004, och gissningarna landar till slut på Cortonkullen. Till vår glädje blir alla väldigt förtjusta i det här vinet. "Ställer min världsbild på ända", utbrister L, som har ett svalt förhållande till röd bourgogne. Enormt bjussigt och tillfredsställande, snudd på 93 pinnar.

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves (92)

Bourgogne som överpresterar sett till pris och appellation - sånt kan vi inte få nog av. Den här har varit riktigt god redan från start 2006, och enligt vännen Holgers utsago passerades en smärre tunnel förra året. Men ikväll överträffade vinet sig självt.



Nästa röda har en återhållsam, subtil, småhemlig pinotdoft. Grusdammiga mineraler bildar slöjor framför en superseriös rödfrukt i spektrat hallon, röda vinbär och lingon. Elegant infattade fat bidrar med sin pralinkänsla av ljus choklad, nötter, marsipan, och en gnutta körsbärslikör. Den superslanka, ungdomliga smaken uppvisar stor renhet och en silkeslen munkänsla. Syrorna är mjuka men fasta, med vissa likheter till rabarber. Ett galet snyggt vin, här snackar vi enbart elegans och klass - men det är fortfarande alldeles primärt. Gissningarna landar på 2007 och Volnay. När vi berättar att vinet är en nolltvåa, håller endast 12% och kommer från en producent av långsamma viner klipper Franko till med den gamle advokaten Hubert de Montille, numera världsberömd surgubbe tack vare filmen Mondovino. "Un peu acidique!"

2002 Domaine Hubert de Montille Pommard 1er Cru Les Pézerolles (93+)

Oj så gott det är redan nu. En mogen bourgogne blir det om sisådär tio-femton år.



På tallrikarna har vi nu en underbar boeuf bourgignon med gräddig stomp av potatis och jordärtskocka. Det tredje röda har en strålande fruktig och utåtriktad doft, av cassis, slånbär och som det tycks, cabernetdruvor. Gröna drag av tobak, cederträ, en aning skokräm och stall. Fina övertoner av viol och lim. Showiga fat indeed, och den här fruktiga doften känns californisk! Smaken är mjuk men fast, med stora silkiga tanniner och en behagligt eldig avslutning. Visst finns det gröna toner, men balansen är suverän och fällningen i glaset berättar att vinet inte längre är särskilt ungt. Vi gissar på ett bergsläge i californien, kanske Ridge Santa Cruz Mountains från början av decenniet. Men det blev inte många rätt. Druvan är merlot, vi är i bolgheri och vinet är äldre än väntat.

1996 Tenuta dell'Ornellaia Masseto Toscana IGT (93)

Wow, vad häftigt att få prova detta ikonvin för allra första gången. Nittiosexan är inte en av de bästa versionerna enligt expertisen, men ändå en rejäl upplevelse. Lodovico Antinori hade tydligen bra flyt det året, för Ornellaia 96 är ett av de godaste viner vi druckit.



Nästa vin är blårött med en ung, öppen cab-merlotdoft. Färsk, nykrossad frukt likt svarta vinbär och plommon får sällskap av lagerblad, nygarvat läder, bittermandel, tydligt rostade och mörkchokladiga fat och en liten grisnjure. Smaken är modern med direkt attack och bra frukt i mitten, typ 50/50 cabernet-merlot. Något gröna tanniner noteras i den ungt råa frukten, och faten är i tydligaste laget nu. En riktigt god bordeaux och troligen en nollsexa, men väl ung och snudd på för grön i smaken ikväll. Här behövs lite tålamod, saker och ting kommer säkert att bli bättre med tiden.

2006 Château Smith-Haut-Lafitte (91+)

Det känns som att nollfyran var snäppet bättre vid samma tidpunkt i utvecklingen.



Ostbrickan landar på bordet och som vanligt är Wiinjas époisses underbar att äta med sked, till en trio av marmelader. Glaset har en mörkare doft med skogsbär, likörtoner, plommonsylt, bittermandel och grillat. Parfymerade övertoner och lite kirsch. Ljusare stråk av röda vinbär, röda körsbär, mandel, äppelblom och skrattretande tydliga päron. Smaken är rödfruktig, drygt medelfyllig och läskande med bra balans mellan ung frukt, alkohol, tanniner och syror. Smått hedonistisk karaktär, men ändå med stor fräschör. Finfint till ostarna. Gissningsvis en god californier, Geyserville hänger på tungan.

2007 Ridge Geyserville (91)

Ska bli kul att se vart den här årgången tar vägen med tiden. Om man kan låta bli flaskorna förstås.



T & S skickar varma tack till A & L och M & K för en helskön lördagskväll!