söndag, januari 29, 2012

Nollnior från Alain Brumont



1996 skrev Robert Parker om Château Montus: "These are unreal wines that are purely made, remarkably rich, and so complete and promising that they cannot be ignored." Den ledande vinkritikerns sifferbetyg på 95:orna låg i spannet mellan 92 och 96 poäng av 100 möjliga. Fantastiskt, eller hur? Men sedan dess har, såvitt vi kan se, inte en enda recension av Brumonts viner publicerats i The Wine Advocate. Varför? Vi fattar ingenting. Ändå listar advokaten Château Montus Cuvée Prestige som "Outstanding" i sin "Wine Buyer's Guide" - i sällskap med endast tre andra från Sud-Ouest - och resten av Brumonts viner som "Excellent". Visst borde de vara som klippta och skurna för Uncle Bob? Här tycks det ligga en hund begraven. Kan någon vara så vänlig att förklara vad som hände?

Andra delar av den internationella vinpressen tävlar dock om att hylla Alain Brumont. Inte minst brittiska Decanter med skribenterna Andrew Jefford och Steven Spurrier, som håller La Tyre på samma nivå som högsta rangens Bordeaux och nyligen utnämnt dessa viner till "Frankrikes mest undervärderade". Kim Marcus på Wine Spectator delar ofta ut hyggliga betyg till Brumonts alster, men anger samtidigt bisarrt korta drickfönster - japp, de är redan stängda - vilket antyder att han inte riktigt fattat poängen med de här grejorna.

För poängen är naturligtvis att lagra, något som de svenska vinskribenterna skyndade sig att kommunicera till allmänheten så fort Sigva introducerade Alain Brumont på den svenska marknaden i mitten av 90-talet. Som unga var hans viner tuffa och vresiga med obönhörliga tanniner. Många provare oroade sig. "Ska frukten överleva tanninerna?" har man fått höra upprepade gånger genom åren. Med facit i hand måste man nog svara ja på den frågan - åtminstone i de goda år som är ganska vanliga där nere i sydväst. På senare tid har vi flera gånger plockat fram 2000 Château Montus blint, och mer än en trebetygare har gissat att det rörde sig om klassat vin från Pauillac.

Château Bouscassé

I onsdags fick vi möjlighet att testa Brumonts nollnior på ett bräde. Det var intressant, dels för att årgången verkar vara lika lyckad i Madiran som i Bordeaux, och dels för att firma Brumont tycks ha tagit ännu ett kliv upp i kvalitet när det gäller frukt och tanniner. Om det är årgångens förtjänst eller resultatet av optimerade metoder och allt äldre vinstockar är inte gott att säga, men La Tyre och ett par av de andra vinerna ger ungefär samma kassaskåpstäta känsla som de bästa exemplen av Bordeaux 2009 på Nordiska Museet häromåret.

Till att börja med är standardtappningen av Château Montus ovanligt tät och god i den aktuella versionen. Med Bouscassé Vieilles Vignes och i ännu högre grad Montus Cuvée Prestige kliver vi upp flera steg både vad gäller tanniner och densitet, men vår favorit i flighten blev Perron Segondine. Det är en nytillkommen egendom i Brumont-imperiet, och Haut Lieu är toppselektionen därifrån. Tannat käkar av allt att döma ny ek till frukost ett år som detta. Dessutom ingår en femtedel cabernet franc, som bidrar till en härlig aromatik. Tanninmattan är oerhört tätvävd och munkänslan sagolikt harmonisk. Det finns bara ynka 120 flaskor att dela på för restaurang och privatimport, så vi la just in en beställning. Resten av vinerna finns också i RS för tillfället, men kommer att släppas i lite större kvantiteter senare under våren.

2009 Château Bouscassé Vieilles Vignes (249 kr, RS)
2009 Château Perron Segondine Haut Lieu (319 kr, RS)
2009 Château Montus (189 kr, RS)
2009 Château Montus Cuvée Prestige (295 kr, RS)

Härnäst serverades en vertikal som var extremt lärorik, inte minst eftersom årgångarna skiljde sig åt en hel del. 2009 La Tyre - tät som natten, med ofantliga tanniner - bedömde vi som dagens bästa vin sett till potentialen, nästan i en klass för sig. Men nollfemmans struktur var byggd av liknande virke, och de fyra åren hade gjort vinet mer sammansatt. Ungefär lika sammansatt upplevde vi nollettan, ytterligare en mycket lyckad årgång. Nollsjuan avvek från de andra genom tidigt utvecklade toner av brett, stall och läder - ganska trevligt men också lite oroande i ett såpass ungt vin - medan nolltvåan var mycket expressiv med varmare sydfranska drag och mer fruktsötma än de andra åren. Bäst som drickupplevelse betraktat var inte oväntat det allra sista vinet, som visade hur en Brumontare med full mognad kan te sig. Tobak, örter, sadelläder, brett - inte så olikt en mogen Pegau, men lite lättare i kroppen med nedsmälta tanniner och fin syra. Underbart.

2009 La Tyre (795 kr, RS)
2008 La Tyre (795 kr, TS)
2007 La Tyre (575 kr, TS)
2006 La Tyre (495 kr, TS)
2005 La Tyre
2002 La Tyre
2001 La Tyre (795 kr, BS)
1996 Montus XL

Vinunic arrangerade provningen, Brasserie Bobonne lagade god mat och serverade. Fler intryck finns att läsa här och här.

lördag, januari 28, 2012

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée


Lördag kväll, och längtan är stor efter köttiga köttbitar med dito viner. Ett par i parallella glas brukar innebära bra underhållning, inte minst när vinerna kommer från helt olika håll. Tävlingsmomentet är ju oundvikligt när det vankas jämförelse, men våra kombattanter behöver i alla fall inte tävla om att vara samma sak. Ikväll är det väl ingen tvekan om vilket vin som är det bästa, men sparringpartnern/förloraren kan stoltsera med att jobba alldeles förträffligt till entrecôten.

2006 Stag's Leap Wine Cellars 'Artemis' Napa Valley Cabernet Sauvignon har en mörkt vinröd färg och doftar riktigt gott. Inte helt oväntat handlar det om svarta vinbär, körsbärsnickel och en snygg ekbehandling av bittermandel, eneträ, lakrits, vanilj och choklad. En avmätt köttighet och lätt blommiga topptoner hamnar på pluskontot. Prima sniff.

Smaken är hyggligt tät och tydligt mintig med en frisk, livlig fruktsyra. Tanninerna är måttligt stora och strukturen är väl knappast ämnad för längre lagring, men frukten är klart tilltalande. Balans och proportioner ger ett sympatiskt intryck, eftersom såväl extraktion som alkohol håller sig på mattan, men visst kunde man önskat sig mer av tanniner. Ekfaten stör inte ett dugg - särskilt inte till maten - men efteråt blir vaniljsötman en smula för påtaglig. Riktigt trevligt är det hur som helst, och då särskilt i sammanhanget entrecôte och dragonstinn bearnaise där vi faktiskt föredrar lilla Artemis ikväll.

2009 Domaine du Pegau Cuvée Réservée presenterade sig med all önskvärd tydlighet redan i flaskhalsen - en omisskännlig signatur av tobak, mogna druvstjälkar och garrigue-örter. När vi hällde upp i karaff möttes vi inom några ögonblick av ett underbart doftdjup. Det vi tänkte på precis i det ögonblicket var rinnande köttsafter, salmiak, jästa mörka körsbär, kirsch och lavendel.

Uppsynen är nästan opak oxblod/purpur - extra tät för egendomens viner. Det är en rikedom av associationer som passerar revy när vi under några timmar bekantar oss med senaste tappningen av Laurence Ferauds traditionellt utgjorda châteauneuf. Doften i glaset är fascinerande, oupphörligt växlande och fängslande. Vi ser först våta murstenar framför oss, och plötsligt dominerar lavendeln helt. I nästa ögonblick är det jäsande körsbär och friska skogshallon, som snart transformeras till körsbärskärnor och kirsch, varefter läder och gamla seldon inom kort lämnar över stafettpinnen till rostbiff och svartpeppar. Definition och komplexitet är bara förnamnen.

Lika mångfaldiga är intrycken i munnen. Fint koncentrerad, avspänt extraherad frukt spelar mot en spänstig syra- och tanninstruktur och ett sagolikt bett av garrigue-örter och mineraler. Den ungdomliga sötfrukten är återhållsam för att vara châteauneuf, och munkänslan har redan en härlig rondör som påminner starkt om mörk choklad och tobak. Samtidigt är vinet på många sätt slankt i sin uppbyggnad, och i slutet finns en bestämd pomeransbeska som ringer kvar i en smärre evighet tillsammans med alla andra nyanser vi räknat upp. Tanninerna känns alltmer silkiga ju mer tid vinet får luft, och alkoholen upplevs som helt balanserad. Redan nu serveras njutning på hög nivå, och det kan ju bara bli bättre med tiden.

Summa summarum: senaste versionen av Cuvée Réservée är attans fin! Nollnian tycks vara ännu en klassiker i vardande. Vi älskar stilen, och Pegau är ett av de allra säkraste stalltipsen när det gäller traditionell Châteauneuf-du-Pape. Kan man få önska sig att fler följde deras exempel?

Ferm Sélection, 378 kr.


ps. Virtual tasting ikväll, alltid lika kul när slumpen ordnar till det.

tisdag, januari 24, 2012

Dorst & Consorten, Landau



Obotlig nyfikenhet på en av Tysklands mest intressanta vinmänniskor fick oss att 1) skicka iväg en batteri av frågor till Stefan Dorst och 2) beställa en låda vin från hans lilla butik i Landau. Resultatet lyder som följer. För en fylligare introduktion, börja med att läsa här.


Var har du dina rötter? Hur började du som vinmakare?

“Jag föddes i Landau 1966, och växte upp på mina föräldrars gård. Det var ett blandat jordbruk med vin, frukt och andra grödor, som låg sju kilometer söder om Landau. Efter grundskolan bestämde jag mig för att börja lära mig vinmakande, och övade under åren 1982-1986. På den här tiden var Pfalz väldigt provinsiellt och vinodlingen i området strävade efter kvantitet före kvalitet.

Efter några års träning ville jag gå vidare med teoretiska studier, och under åren 1986-1988 utbildade jag mig vid den statliga vinhögskolan i Weinsberg (Baden-Württemberg). Med examen på fickan kände jag att det var hög tid att lämna Pfalz, så därför åkte jag till Schweiz. Där hamnade jag på ett stort vineri i Valais vid namn Nouveau Salquenen. Pinot noir var en viktig del av produktionen de här åren runt 1989-90. Men snart var jag tillbaka i Pfalz - av olika anledningar, men framförallt att jag i maj 1990 lyckades få en plats som assisterande vinmakare hos Friedrich Becker.

Perioden 1991-1994 hade jag tre månader ledigt under våren varje år. Under månaderna februari till maj reste jag till södra halvklotet för att arbeta där under skördesäsongen. Jag jobbade hos Catena i Argentina och åt bröderna Lurton i Chile - ja, till och med en skörd i Australien, hos Tony JordanDomaine Chandon. Med mig hem i bagaget hade jag massor av erfarenheter som skulle visa sig nyttiga hos Weingut Becker. 1995 blev jag erbjuden att vara med i uppstarten av ett tyskägt vineri i Stellenbosch vid namn Laibach Vineyards. Under en tioårsperiod byggde vi upp den verksamheten. Jag var ansvarig vinmakare och flög upp till fem gånger om året. 2005 tog min assistent över - Francois van Zyl - men jag är fortfarande med och konsultar lite i bakgrunden.

1998 dök det upp ytterligare en utmaning, nämligen att vara med och utveckla Bodega Venta d’Aubert i Spanien. Det var arton hektar mitt ute i ingenstans, trekvart inåt landet från Priorat. Innan jag kom dit hade de haft konsulthjälp av José Luis Perez och Alvaro Palacios. Det var och är en gård med stor potential."


"För att summera - de här var alltså mina tre viktigaste utmaningar under de senaste tjugo åren: Becker, Laibach och Venta d’Aubert. Bara med långsiktigt arbete kan man bygga upp något som börjar likna ett starkt varumärke. Vid sidan av dessa höll jag också på med lite rådgivning I Österrike, Frankrike, Mosel och Pfalz. Eftersom min roll hos Becker och Laibach blivit mindre med tiden, har jag haft tid och motivation att bygga upp min egen firma Dorst & Consorten. Dessutom lite “undercover-konsultande”… en av mina senaste passioner är första klassens pinot noir från byn Malans i schweiziska Bündner Herrschaft.”

Något exempel på vad du lärde dig genom att arbeta i andra vinländer?

“I Schweiz fick jag mig en uppvisning i grenarna management och motivation. Det var ett familjeägt vineri med en produktion på fyra miljoner liter (1989/90). Hos Lurton i Chile lärde jag mig hur man skyddar druvornas fräschör och mycket om renhet och perfektion i storskalig vinmakning. Generellt fick jag möjlighet att pröva kallklimatsmetoder i varma klimat och vice versa.”

Femton år som ansvarig vinmakare hos Becker. Vad har ändrats med tiden?

“Innan min tid ansågs Becker göra ganska rustika viner. Aldrig under 70-talet hade han använt sig av den utbredda metoden med Süssreserve för att mjuka upp de vita vinerna och lyfta sockerhalten - de var alltid knastertorra och det var gårdens signum. Men skördeuttaget var förmodligen alltför högt, åtminstone vissa år, och därför blev vinerna rustika och av rätt måttlig kvalitet. Jag strävade efter att uppnå finess, genom bättre druvmognad och mer kontrollerad vinifiering. Samtidigt ville vi behålla den puristiska stilen med torra viner utan tillsatser eller högteknologiskt vinmakande.

När det gäller pinot noir upptäckte vi massor. Framförallt handlade det om förbättrade metoder ute i vingårdarna, och om bättre druvmognad. I källaren lärde vi oss att undvika överextraktion och alltför lång fatlagring. Allt som allt har det gett vinerna mer balanserade tanniner av högre kvalitet. 2005 tog sonen - Fritz Junior – över ansvaret för vinmakandet och började sätta sina ideer i verket. Kanske kan man säga att det är en förlängning av min stil.”

När Becker förärades titeln "Tysklands bästa rödvin" i Gault Millau för Pinot Noir Tafelwein, var det väntat eller kom det som en överraskning?

“Nej, det var faktiskt ingen överraskning. Ända sedan 1990 hade vi gjort riktigt bra pinot noir med lång lagringspotential (exempelvis är 1992 fortfarande toppen). Genom åren har vi genomfört diverse vertikalprovningar av årgångar från 1990 till 2005, och Tafelwein har nästan alltid stor potential. Redan 1996 – om jag minns rätt – vann vi utmärkelsen “Tysklands bästa pinot” hos Gault Millau. Ska man jämföra så är Beckers stil mindre ekig, mindre fruktdriven och torrare än annan tysk pinot.”

Vilken roll spelar du hos Becker för tillfället?

“Fram till och med förra året gjorde och blandade jag Grosses Gewächs-vinerna tillsammans med Fritz Jr. Annars handlar det om generella rekommendationer och allmänt “hjälpa-till” när det behövs.”

Du är också rödvinskonsult åt Bürklin-Wolf. Vad är det du gör hos dem?

“Jag jobbade från 1995 till 2011 som ansvarig rödvinmakare, för att förbättra deras pinot noir och deras andra röda. Bürklin-Wolf är ju framför allt en rieslingproducent - kanske en av de viktigaste och mest framstående i världen för torr riesling. Så de bör verkligen inte fokusera på rött! Resultatet av min analys blev alltså att skära ned rödvinsproduktionen med en tredjedel, och sälja av en del “värdelösa” vingårdar där man experimenterat med cabernet sauvignon, merlot, nebbiolo, och syrah. Istället rekommenderade jag att de skulle koncentrera sig ännu mer på riesling.

När det gäller de röda tycker jag att särskilt 2009 visar vilka möjligheter till kvalitet som finns, men jordarna i det här området är tyvärr inte tillräckligt kalkrika för att fokusera mer på pinot noir. Från och med 2011 kommer min roll att övergå från ansvarigt konsulterande till en lättare rådgivande funktion.”

Südpfalz har varit väldigt dynamiskt över det senaste decenniet och det verkar fortsätta. Varför?

“För att det var nödvändigt! Südpfalz hade tidigare varit förknippat med bulkvin. Innan vinlagen kom 1971 såldes det mesta i bulk till Mosel och exporterades som Moselvin. Südpfalz hade ingen egen personlighet.”

När öppnade du vinbutiken i Landau?

“Det var ett galet äventyr som började 1996. Jag jobbade på Villa Pistoria sedan 1994 - ett litet projekt på en hektar i Bad Bergzabern - med en kompis och vi letade efter någonstans att bo. Plötsligt fanns det ett orenoverat hus i Landau till salu, så jag köpte huset tillsammans med två vänner. Vi renoverade det tillsammans och sedan öppnade jag Landaus första vinbutik i traditionell stil. Mest som en hobby...”

Berätta lite om dina vinodlande samarbetspartners i Dorst & Consorten. Hur träffades ni?

“De flesta “Consorten” är mina vänner sedan decennier. Michael Naab var min elev, och sedan hjälpte jag honom med Villa Pistoria, som vi gjorde tilsammans från 1997. Han är också frilansande vinmakare på Weingut Wilker utanför Bad Bergzabern och en av “de tre tomaterna” på Domaine St. Eugene i Languedoc.

Fritz Croissant kommer mer från handlarsidan, och drev sedan 1985 en ekologisk vingård i Toscana som han sålde 2001. Under några år var han också delägare i en ekologisk vingård i Saint-Chinian, och dessutom har han varit återförsäljare av ekoviner sedan tjugotalet år.

Johannes Bachtler känner jag från vinskolan. Han äger en traditionell egendom om 10 hektar i Weyher (Pfalz) som har utmärkt potential. Vinerna gjordes i en äldre stil, och det saknades innovation. För fyra år sedan bad han mig att hjälpa honom förbättra sina produkter över hela linjen. Särskilt ett par tre viner blev mycket bättre, och de finns nu med i Consorten-sortimentet.

Georg Steiner känner jag också sedan skolan. Han ledde sin familjegård under tjugo år mer eller mindre själv. De senaste fem åren har han också drivit en vinservering ute i sina vingårdar, öppen på helgerna. Förmodligen fick han inte tid nog till sina viner, så de var lite mediokra. Sedan två år bidrar jag med översyn och rådgivning. Ett resultat blev hans 2010 Riesling i Consorten-linjen, och 2011 gjorde vi mer.

Andreas Fleischmann äger ungefär 20 hektar vinmark och odlar dessutom på kontrakt. Han är en av de bästa i sitt närområde. Heiner Maleton gick i lära under ett år hos hos Friedrich Becker innan han började på vinuniversitetet i Geisenheim. Sedan dess har vi hållit kontakten. För två år sedan tog han över ansvaret för att förnya Weingut Bürgermeister Carl Koch i Oppenheim. Där fanns en lång tradition, men ingen förnyelse hade skett under de senaste tjugo åren. Och i år kommer vi att få tillskott av ännu en knäpp kille, Stefan Bietighöfer. 2010 gjorde han en galen Pfalz-pinotage som vi ska buteljera i februari 2012.”

Hur såg samarbetet ut innan Dorst & Consorten startade?

“Jag brukar kalla det “undercover consulting” ;-)

Var du ansvarig vinmakare hos någon av dem?

“Ja, på Villa Pistoria tillsammans med Michael Naab. Men det rörde sig bara om en hektar.”

Vad är det du vill att D&C ska stå för och uttrycka, i korta ordalag?

“Jag skrev så här till hemsidan:

My world of wines: more than 20 years of cooperative winemaking as opposed to competitiveness. Collective experiences with colleagues from other locations and continents. Grown friendships and profound structures have shaped a consequential and corporate wine philosophy. More than 50 vintages vinified and always with new motivations. Thinking & acting in constructive processes. Pursuit of best quality from growing until bottling. Countless personal experiments enriching the fund of experience. The Palatinate: My roots are here. With its long tradition of viniculture it’s the perfect terrain for innovators and conservatives alike. The wine enthusiast finds here both a playground and a terroir, which one finds expressed in uncompromising wines. The Project: Dorst&Co - like Consortium member. Like Competence, Cooperation, Competition, Concentration. Communication. Collective wine amusement in culinary combination. A range of wines, combining both traditional methods with innovation. The wines of the collaborator aren’t commercial, although consumer-friendly they might be. There are various Co-Productions with winemaker colleagues. Stefan Dorst.

D&C är alltså en negociant på burgundiskt maner, med ditt goda namn som garanti för kvaliteten. Men samarbetet verkar vara mer djupgående och du ger credits till alla dina odlare på etiketterna – en sympatisk nyskapelse. På vilket sätt samarbetar du med de olika odlarna?

“Det är framförallt genom rådgivning, både när det gäller vinodling och vinifiering, beroende på var jag ser brister.”

Hur stor del av deras respektive produktion går till D&C?

“Det varierar. Michael Naab har bara två hektar, så där är det cirka 25%, från andra vinerier är det kanske bara 5-10%. Jag kommer att fördjupa samarbetet med Steiner & Fleischmann, så vi får se framöver hur mycket det blir.”

Vilka är dina favoritviner så här långt, och varför? Helt personligt alltså, självklart gillar du allihop ;-)

“Det måste bli vår blanc de noir och vår chardonnay. Detta eftersom kvaliteten är enastående och stilen så pass ovanlig för Tyskland att den egentligen inte existerar där.”

Restaurangen Reuter's Holzappel verkar vara stället att besöka om man vill smaka på det mest spännande från Südpfalz. På vilket sätt samarbetar ni?

“De är goda vänner, och sedan 1997 gör jag min årliga avsmakningsmeny där. Varje år besöker vi ett vineri och en vinmässa tillsammans.”

Hur ser dina planer för framtiden ut?

“Jag vill fortsätta göra goda viner och kunna leva hyggligt på det. Jag vill utveckla Consorten-märket, och antar gärna några fler utmaningar också. Just nu är det pinot noir i schweiziska Bündner Herrschaft som jag vill fokusera på.”

Vill du ut på exportmarknaden? I så fall, hur? Är Sverige intressant?

“Jag funderar på att förse en Consorten-riesling med engelsk text på framsidesetiketten: Stefan Dorst, world-travelling wine researcher and winemaker, vinous explorer of cellars both global and local – his roots are firmly fixed in his native Palatinate – played a key role in the creation of this wine; and in co-operation with a consortium of valued vintner collaborating colleagues a fine collection of distinctive, notable, unconventional wines has been developed for connaisseurs of a unique taste. För att se om det finns intresse på exportmarknaden. Ja, även Laibach och Venta d’Aubert är förstås intresserade av detta. Nästa stopp är ProWein i Düsseldorf nu i februari. Vi får se vad som händer...”


De här vinerna provade/drack vi:

NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Cristal'(2008) €24
NV Dorst & Naab Blanc de Noir Brut 'Green' (2009) €20
2010 Dorst & Naab Riesling
2010 Dorst & Steiner & Fleischmann Riesling €8
2009 Dorst & Fritz Riesling “Confidential“ €18
2010 Dorst & Maleton Oppenheimer Sackträger Riesling Auslese €16
2009 Dorst & Naab Silvaner €9
2009 Dorst & Fritz Weisser Burgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Chardonnay €28
2009 Dorst & Fritz Spätburgunder €9
2009 Dorst & Bachtler Blauer Spätburgunder €12
2009 Dorst & Bachtler ”Das Kleine Rote” Auslese Süss

Vi måste instämma i Stefans val av favoriter. 2009 Chardonnay är sensationellt bra och kan tävla i kvalitet med såväl Meursault 1er cru som högklassiga californier. Eken är smakfullt återhållsam, perfekt integrerad, och frukten är alldeles sagolik med drag av vaniljkokta päron och persikor. Ingen bitterhet, ingen ekbeska, ingen eldighet, stor rikedom. Vi är också riktigt förtjusta i de oväntat fylliga bubblen, som vi skrev om i december.

De bägge Spätburgunder är gjorda med lätt hand och omgående drickbarhet som målsättning - inga små ekfat alltså. Fritz's är fjäderlätt med sina 12% medan Bachtler's Blauer Spätburgunder är lite rikare i kroppen samt mörkare och tätare i frukten, den bör vinna på något års lagring. Silvanern är riktigt bra, ett klockrent och njutbart exempel på en lågstatusdruva med lång historia i Pfalz, medan Weissburgundern är seriös men samtidigt charmlös och ger oss för lite glädje att suga på, jämfört med till exempel Seehofs version.

Riesling Confidential levererar intresseväckande, läskande mineralitet och fruktmognad på hög nivå, medan Steiner och Fleischmanns riesling får oss att längta till sommar och trädgård med sina charmigt lättsamma vinbärstoner åt sauvignonhållet. Naabs enkla riesling uppfattade vi som alltför grön med omoget bittra drag. Slutligen ett stort utropstecken för Oppenheimer Sackträger som verkligen visar vilken renhet årgång 2010 har gett när det gäller sötingar. Doften är trots sin ungdom väldigt komplex med sirligt vitfruktiga och blommiga drag. Den druviga fräschören och zzzinget i munnen ger en ljuvlig upplevelse av renhet och intensitet, i linje med ett Eiswein. 160 gram druvsocker är i stort sett maskerade av den höga men eleganta fruktsyran på 14 gram. Man kunde tro att det var hälften så sött...

Inköpsställe: Weinhandlung Am Kleinen Platz, Landau.

söndag, januari 22, 2012

Naturlig måndag på AG och Volt


Provningssäsongen 2012 började i måndags. Ja, åtminstone för vår del. Influensan hade nyligen släppt sitt järngrepp om bihålorna och doftsinnet började sakta komma tillbaka. Vi hade stämt möte med den legitimerade matnörden E, och hängde på låset klockan tolv för att hinna utvärdera det ymnighetshorn som erbjöds under dagen.

WineTrade och Grande Bouteille hade alltså gjort gemensam sak på Restaurang AG - även känd som kötthimlen i Stockholm. På de avlånga marmorborden i bardelen stod ett ganska jämnt hundratal viner uppställda. Den första reflektionen som slår oss är att de båda importörerna vid det här laget skramlat ihop ett väldigt imponerande utbud. Nu är vi hyggligt hemmastadda bland WineTrades producenter, medan Grande Bouteille - vars hemsida är under konstruktion - fortfarande kan överraska totalt med namn man inte trodde fanns att tillgå i Sverige.


Bland champagnerna fick vi exempelvis stifta bekantskap med kompromisslöse Cédric Bouchard och Selosse-lärjungen Ulysse-Collin vars 2007 Blanc de Blancs Extra Brut var ett särdeles elegant vin med klockren ljus chardonnay-karaktär inbäddad i lätta fattoner. Liksom Selosses Brut Initial (som är några storlekar större och rikare) kommer det att vinna på ett till två års lagring. Allra bäst av bubblen var Larmandier-Berniers 2005 Vieilles Vignes de Cramant, som bjöd på en förödande läcker doft och smak med drag av torkad frukt, kola och kritdamm. Mmm...




Snabbt över till de två borden med vitt. Inga kylare fanns till hands, och ganska snart började temperaturerna pila uppåt. Vissa viner klarade det någotsånär, andra mindre bra, men generellt får man nog säga att det inte var till fördel för de flesta. Problemet blev väldigt tydligt när 2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis gjorde en senkommen entré via budbil - vid perfekt temperatur. En fullträff, och kanske dagens mest lyckade smakprov bland de vita. Tre andra viner som landade helt rätt och förtjänar våra varmaste rekommendationer är 2010 Veyder-Malberg Riesling Bruck, 2009 Zoltan Demeter Kakas Furmint och 2008 Antoine Jobard Meursault En La Barre. Och för den som inte har något emot lite Jura-oxidation är 2006 Chardonnay à la Reine från Château d'Arlay värt att kolla upp. På samma gång uppseendeväckande billigt och väldigt karaktärsfullt....



På nästa bord trängdes ett stim röda bourgogner, men vi styrde kosan rakt på Jean Foillards 2010 Morgon Côte de Py. Oj, vad spännande att få testa den nya årgången! Kombinationen av hallon, granitgrus, kött och lätt florala/gröna drag är knäckande god. Jämför man med den rika, bebisfruktiga nollnian är tian lika bra, fast stramare i strukturen och torrare. Det här är kronjuvelen i systembolagets första naturvinssläpp någonsin, i början av april. Be there or be square!



Just när vi rundat bordet radade ett helt dussin syrahviner upp sig. Mums! Hervé Souhauts doningar har vi provat flera gånger tidigare, och är fortsatt väldigt förtjusta i deras charm som lockar till tidigast möjliga konsumtion. 2009 Yves Gangloff Côte-Rôtie La Barbarine konkretiserade snarare vinnördens våtaste drömmar om syrah. Här var lagerbladen, de rökta korvarna och rostbiffarna lika påtagliga som om de hängt rakt framför näsan. I munnen serverades tätvävda tanniner och fullmogen frukt. Satan så fint! Lika storslaget som harmoniskt med strålande utsikter för den som orkar vänta sex-sju år. Lite mer överraskande är det väl att man kan sniffa på ett billigt tjut från Swartland och få nästan hela bilden av komplexiteten i en fullmogen Côte-Rôtie. Vi har bloggat om The Observatory V förut, men måste bara tjata lite till. Färdigutvecklat vin, bara att tuta och köra. Missa inte!


Det sista vinet vi verkligen fastnade för på den här provningen var 2005 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Felix. Det är något särskilt med den här châteauneuf-egendomen. Kanske är det för att de har lille Brett boende i källaren? Gillar man Domaine du Pegau är oddsen väldigt goda att den traditionella stilen hos Bois de Boursan också passar en som handsken. Tidigare har vi haft tillfälle ett testa deras nollsjuor, och de är precis lika trevliga. Nollfemman är tillräckligt utvecklad, makalöst komplex och elegant, silkig i munkänslan, fint kryddig men varken eldig eller det minsta söt. En châteauneuf för klassicister.


Dags för en uppfriskande förflyttning till Östermalm, Kommendörs-gatan och Restaurang Volt. Där hade Vin & Natur dukat upp en mindre tillställning på bourgogne-tema. Vi provade först ett antal vita från Chablis och Maconnais, men det var först med de röda som saker och ting trillade på plats i munnen. Kanske för att det är lättare att jobba utan svavel med röda viner än med vita? Eller kanske för att smaklökarna började ta stryk vid det här laget? Hur som helst var Domaine de Chassorneys bägge premiers crus från Volnay och Morey-Saint-Denis underbara viner med en härlig tillgänglighet redan nu, och dessutom de första röda bourgogner från 2010 som vi provat. De internationella journalisternas entusiastiska kvittrande om nyligen genomgångna provningar verkar vara befogat, att döma av dessa två exempel.


Slutligen ännu ett vin i favoritgrenen beaujolais. Philippe Jambon kan man läsa mer om hos den outtröttlige presentatören Bertrand Celce. Vinet är förstås naturligt så det förslår, svavel finns inte med på kartan och appellationen heter Vin de Table de France även om det vankas Chiroubles i flaskan. Av den här nollnian har det bara importerats 200 flaskor så det gäller att hänga på om man är törstig. En vibrerande, sprittande drickbarhet!


Viner, priser och importörer:

2007 Ulysse-Collin Blanc de Blancs Extra Brut, 356 kr (G. Bouteille)
2005 Larmandier-Bernier VV de Cramant, 445 kr (WineTrade)
2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis, 155 kr (WineTrade)
2009 Zoltan Demeter Furmint Kakas, 211 kr (WineTrade)
2010 Jean Foillard Morgon Côte de Py, 175 kr (WineTrade)
2010 Hervé Souhaut Saint-Josèph, 212 kr (WineTrade)
2009 Yves Gangloff Côte-Rôtie La Barbarine, 398 kr (G. Bouteille)
2005 The Observatory V, 127 kr (WineTrade)
2005 Domaine Bois de Boursan Cuvée des Felix, 486 kr (G. Bouteille)
2010 Volnay 1er Les Roncerets, 425 kr (Vin&Natur)
2010 Morey-Saint-Denis 1er Les Monts Luisants, 549 kr (Vin&Natur)
2009 Philippe Jambon Une Tranche VdT, 140 kr (Vin&Natur)

Alla priser är utan moms, privatimport via systembolaget.