fredag, april 30, 2010

2007 La Pèira Las Flors


Om du hade komponerat den stålblanka filmmusiken till The Matrix och tjänat miljontals pund, skulle du då:

1) Köpa en liten vingård, odla mustascher och skyffla gödsel i en blå overall, nöjd med att göra ett överkomligt och gott sydfranskt bonnavin.

2) Köpa en liten vingård, koppla upp de överjävligaste vinmakare och ekfatstillverkare du kan hitta på planeten Jorden, sedan sopa banan i all världens prestigeprovningar.

Robert Dougan kryssade i en tvåa som svar på den frågan, och fick förstås som han ville. La Pèira har orsakat en hype utan like, där allsköns kritiker tävlat i jämförelser med - Pomerol! Nu vill vi veta vad tusan uppståndelsen handlar om, och vad är då bättre än att låta resultatet massera smaklökarna. Las Flors de la Pèira är gårdens näst dyraste vin och blandar lika delar syrah och grenache plus 20% mourvèdre. Vinet mognade i två år på nya ekfat, men inte 225-liters barriques utan 500-liters demi-muids.

2007 La Pèira Las Flors Coteaux du Languedoc Terrasses du Larzac är ett mörkt, tätt, svartrött vin som doftar lovande ur karaffen: massor av bakkryddor, kryddnejlika och kanel, därtill rått kött, ny ek och lösningsmedel.

När vi hällt upp i glasen är det godistoner som serveras: blåbärssmoothie, hallon- och lakritsremmar, chokladkola och ett blommigt drag som vi lärt oss känna igen i superproffsiga ekfatssammanhang - inte minst i dyr bordeaux. Vi hittar även den lätt volatila tonen av lim och björnklister som modernisterna i Douro kan bjuda på. Letar vi efter mer sydfranska attiraljer, finner vi syrahtypisk tjära, svarta oliver och omisskännlig garrigue - även om de håller sig diskret i bakgrunden. Allt som allt en väldigt proffsig och läcker doft...

Dags att smaka. Wow, vilken textur! Otroligt lent och silkigt, som innerfodret på en kostym vars pris man helst inte vill veta. Frukten är absolut harmonisk på typiskt nollsju-vis med söta, polerade tanniner och tydlig karaktär av likör. Kombinationen av söta, salta och kryddiga sensationer ger oss faktiskt assocationer till Jägermeister. Så här innan maten trycks vi bakåt i stolarna av en rejäl acceleration i munnen - flera hundra dyra hästkrafter smäller till, på ett sätt som är typiskt för nya fat. Det är en tät, kraftfull, lång smak som ropar på bifteck frites sauce béarnaise. Comin'up!

Till köttet funkar det förstås utmärkt, men efter maten känns vinet inte särskilt intressant längre. Så vi glömmer det för stunden, och återkommer några timmar senare. Kanske har det att göra med förändrade enzymer i munnen, kanske har luftningen gjort stor skillnad - men nu går vinet mer på elegans än på kraft. Karaktären är väldigt kryddig, ungefär som mjuk pepparkaka eller blodpudding i flytande form. Smaken är egaliserad, skarvlös, sömlös - som en mjuk, lång, varm våg. Maffigt och imponerande!

Dags att summera. 2007 Las Flors är ett supermodernt, internationellt vin, rasande skickligt gjort och onekligen vinnande på många sätt, men var tusan är lokalfärgen - vi får bara fatkryddor och ännu mera fatkryddor! Det finns något anonymt mitt i allt det professionella, mer besläktat med nya spanien, nya portugal - ja, allt som börjar på nya - och faten suddar druvkaraktären. Dessutom går associationerna mer till likör än till vin, inget plus för drickbarheten. Lyckligtvis hittar vi en torr, salmiaklik mineralton och aromer av garrigue i eftersmaken, som till slut ger vinet dess tydliga hemadress. (93-94)

Ja, den här krabaten kommer med all säkerhet att fortsätta imponera i provningar, men för egen del nöjer vi oss med kvällens flaska. Vi har hittat mer minnesvärda personligheter i området - och större subjektiv lycka, om man så vill - för långt under halva priset, i viner som
2007 Lacroix-Vanel Fine Amor och 2007 Mas des Chimères Coteaux du Languedoc.

ps. Läs Frankofilen om förra årgången av Las Flors här.

pps. Det finns rätt gott om flaskor kvar.

torsdag, april 29, 2010

2008 Fritz Haag Brauneberger Riesling Kabinett



Nitton plus och lövsprickning på Långholmen! Vårkänslorna berusar. Det firar vi med några glas av vårens favoritkabinett från Fritz Haag.

2008 Fritz Haag Brauneberger Riesling Kabinett är platinablond men skimrar blygt i grönt. Nosen startar också med gröna aromer av äppelskal och jäst, plus en gnutta svavel-unk. Snart har vi fått en härlig balans i doften med väldigt tydliga skiffermineraler och skönt piggelinbefriade unga rieslingaromer - mer som friska gröna äpplen, plus en skvätt lime och bergamotte. En aning rökig är den nog också, som av brända löv, örter och earl grey-te. Därtill en pytteliten, fåraktig animalton. Diskret saltgurka och petroleum som lurar en bit ner under ytan...

Smaken bjuder på lätt sprits och intensiva sensationer av att bita i ett nästan moget granny smith-äpple. Därtill serveras rikfruktiga aromer av limezest och nyskuren ananas. Syran är fantastiskt livlig och frisk, munkänslan smått viskös men ändå fjäderlätt, balansgången mellan syra, sötma och sälta oklanderlig. Vinets ryggrad är byggd av skaltoner och mineraler, plus de ljuvligt bitande äppelsyrorna som ringer länge, länge. Stilen är klassigare och stramare än i Dr. Loosens kabinetter - definitivt mer elegant - men fortfarande är vinet extremt lätt att gilla. Supergott, helt enkelt!

När vi kollar upp restsockerhalten (hela 57 gram/liter), förvånas vi över hur fantastiskt väl inarbetad restsötman är i helheten - även om den bygger upp efterhand när man dricker ett par glas. Exakt hur kabinetts-rieslingen ska balansera sötma och syra är ämne för oändiga diskussioner, och det här är utan tvekan suveränt genomfört, men Hanno Zillikens något slankare variant med högre syra och lägre sockerhalt är ju minst lika tilltalande. Tre-fyra års lagring kommer att förlösa tonerna av skiffer och petroleum, men det här är faktiskt rysligt gott att skicka ner i strupen redan idag. (90)


ps. Först provat i maj förra året. Tredje gången vi dricker detta vin på hemmaplan, med konsistenta intryck, eller snarare stigande entusiasm. Tillgången är fortfarande god, så passa på!

2005 Dr. F. Weins-Prüm Graacher Himmelreich Auslese


Kan man dricka halvsöt auslese till chicken korma? Jo, det funkar faktiskt riktigt bra. Den här barnsligt goda rätten är ju redan söt av kokos och lite extra sötsyrlighet är bara trevligt. Rieslingens smak går rakt igenom de täta indiska aromerna...

2005 Dr. F. Weins-Prüm Graacher Himmelreich Auslese öppnar med en liten men djup doft av lime och honungsmelon, tydlig dieselolja och gott om skiffer - samt en aning honungstonad botrytis. Men det lönar sig verkligen att sniffa även efter man har druckit ur. Precis som David Schildknecht påpekat - "black currant, honeysuckle, and lemon meringue" - finns här en yppig doft av kaprifoler som hänger kvar i kupan, och längst nere i botten av glaset lurar ättiksgurkan.

I munnen bjuder viner på druvig sötma (sisådär 80 gram restsocker) och en ganska så rik och krämig munkänsla - utan att bli det minsta kletig - med medelintensiva aromer och en mjuk, vänlig syra. Här finns redan fullt anständiga doser petroleum, även om det säkert lär bli mer på sikt. Eftersmaken bjuder på en aning mineralsälta och klingar sedan av på ett mjukt sätt - lite högre syror och eftersmaken hade fått en bättre längd.

Summa summarum: en måttligt rik, klassiskt god auslese strax under absolut toppklass - inte oförglömlig som Joh. Jos. Prüms motsvarigheter ofta kan vara, och lär väl inte bli det heller. Men fördelen är att Weins-Prüms auslese lämpar sig att konsumera långt tidigare än den dyrare namnens. Väntar vi tills sötman går in mer - eller klipper vi ytterligare en nollfemma redan i sommar? Både och, får det bli... (89)

ps. Ingick i marssläppet 2008, kostade 190 kr.

måndag, april 26, 2010

2005 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett



2005 Weingut Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett är ljust gröngult, med nano-små bubblor i glaset precis efter upphällningen. Doften är förvånansvärt tung och oljig för en kabinett, med drag av honungsmelon, syltade skal av lime och citron, lite grönsparris och ett halvt dagbrott fullt av bergolja och skiffermineraler. En klassisk varmårsdoft! Rätt gissat, här går S igång ordentligt, för dieselgrävlingarna har äntligen tittat fram ur sina gryt och kisar i vårsolen...

Även i munnen en rik och förhållandevis mäktig kabinett, maffigare än mången spätlese från svalare år. De söta fruktaromerna är intensiva, men här finns också tydliga inslag av mineralsälta och petroleum. Restsockerhalten ligger nog en bit över 60 gram, men det blir inga problem med balansen eftersom syran är frisk och får stöd av den lilla spritsen. Eftersmaken är lång, med smått bikarbonatfräsiga sensationer. Flytande godis!

Det här är långt mer intressant än i början, precis när vinet släpptes och mest smakade sött. Utdelningen är så pass generös att det inte dröjer länge innan vi sträcker oss efter adjektivet "enastående!" Och tänk, det krävdes inte så mycket för att få till det, bara 117 spänn och tre och ett halvt års väntan. (90)

2009 Mas de Janiny Le Temps des Gitans


"Precis som vinet handlar musiken om möten. Först spelar vi, sen blir vi vänner, på samma sätt som man börjar med att dricka ett glas för att bekanta sig. Ingen bättre vänskap än den vars nivå stiger medan buteljens sjunker. Ingen vackrare harmoni än den som uppstår bland musiker som improviserar. Bröderna Julien ville förmedla sin passion för romernas musik genom att ta fram det här vinet, som påminner om en zigenarsång. Det här vinet svänger. Servera svalt".

Så här kan det låta - i svensk översättning - när romantiskt lagda fransoser säljer in sitt allra yngsta vin på ett "kreativt" sätt. Zigenarnas tid är onekligen en flaska som sticker ut hakan. "Jag vill konsumeras pronto!! Jag är rolig!! Och jag kostar inte mycket pengar heller!!" skriker den. Hmm, har man inte bara buteljerat sitt simplaste plonk och klistrat dit en kul etikett? "Hérault Nouveau?" Vi ska se...



2009 Mas de Janiny Le Temps des Gitans Vin de Pays de l'Hérault ser ljust blårött ut i glaset, ungefär som vinbärssaft. Druvorna är till 100% carignan, inledningsvis jästa med maceration carbonique, en process som avbröts innan vinet förvandlats till flytande godis - vi tackar för det! Jäsningen fick sedan gå klart på konventionellt vis. Några månader på ståltank, sen var det dags att möta världen.

Här finns en kul, lite reduktiv doft som är klart mer komplex än vad man kunnat föreställa sig. Framför allt förvånas vi över de dominanta mineraltonerna, som påminner om fuktigt knallpulver, blålera och vattenfärgslåda. Frukten är extremt lättsam och aningen kryddig, med en näve typiska carignan-skogsbär, blåbär och lingon. Visst finns det likheter med både lambrusco och beaujolais i doften, men inte på något oangenämt eller artificiellt sätt.

Munnen läskas av ett saftigt vin med fjäderlätt kropp och bra balans. Fruktaromerna satsar förstås på ungdomlig charm - de är inte särskilt söta, men en aning parfymerade. Friska syror saknas inte, lite fräsiga och busiga på druvtypiskt vis. Och till vår stora glädje bjuder vinet tillräckligt motstånd, med småkärva druvskal och en grabbnäve mineraler i avslutningen.

Om man fattat ungefär vad man har att vänta sig, så är det här vinet inte alls tokigt - även om det förstås handlar om en enkel och rättfram törstsläckare. Mineralerna blev en positiv överraskning - något som bör hänga ihop med gamla stockar av carignan, ganska vanligt i området för övrigt. Passar till charkuterier, grillad kyckling, törstsläckning och akustisk gitarr i solnedgången. Temperaturen blir nog lagom om man kyler buteljen i vattenbrynet en stund - åtminstone på försommaren.
Vi kommer definitivt att köpa en flaska eller två. (83)

85 kr/Vinik (nik@vinik.se). Testad på sortimentsprovning 25:e april.

lördag, april 24, 2010

2007 Château Pesquié Quintessence


Paul and Edith Chaudière har drivit sin egendom Château Pesquié i Mormoiron sedan 1989, med hela 80 hektar vinmarker den största och mest uppmärksammade i Côtes du Ventoux. Robert Parker har länge haft ett gott öga till vinerna, särskilt deras Cuvée Quintessence som fick uppseendeväckande 93 poäng för årgång 2007. Den består av 80% syrah och 20% grenache från egendomens äldsta stockar. Vinet genomgick sin malolaktiska jäsning och uppfostran under 12 månader i små ekfat, varav 40% nya, resten ettårs- och tvåårsfat.

2007 Château Pesquié Côtes du Ventoux Cuvée Quintessence är mörkt som natten. Efter en vända i karaffen är vinet direkt med på noterna och bjuder på med en riktigt lovande och syrahtypisk doft. Först lite reduktiv på ett läckert sätt med våta, krossade stenar, blålera och fuktig vattenfärgslåda öppnar doften upp med violer, "liqueur des garrigues" och dov frukt som av svala men söta björnbär, med salt lakrits och dova tjärtoner. Ett skolexempel så gott som något på syrahdruvans doft. Hur gott ska då inte detta smaka!

Inte lika gott som doften, visar det sig. I munnen serveras ett stort och chokladdoppat vin, med söt parfymerad björnbärsfrukt och en dominant fatlakrits som smakar ganska exakt som att suga på Malacos salta fiskar. Bra tanniner och hygglig fräschör, men sötman blir faktiskt lite störande, och det parfymerade draget hänger ihop med dryga 15% som avslöjar sig i den alkoholtyngda, smått vassa avslutningen och eftersmaken. Det här är precis ett sånt vin där man känner betongkepsen närma sig. Med vissa invändningar är det ändå rätt trevligt att dricka, och dessutom bättre när smaklökarna vant sig.

Det här är onekligen ambitiöst framställt och seriöst i sin druv- och ursprungskänsla, samtidigt som det uppenbarligen fått (lite väl) rejäla doser ny ek. Och var inte 2007 i varmaste laget för syrah i södra rhône? Faller man bara för stilen är ett enastående betyg inte långt borta. När det gällde 2007 Château de Saint-Cosme Gigondas var vi i stort sett med på Parkers 93:a, men eftersom vi har en del invändningar mot sötma, balans och ek i det här vinet nöjer vi oss med (89) vilket ändå är ett mycket bra betyg - inte minst med tanke på att prislappen var 79,95 DKK häromveckan. Berg-och-dalbanan hos Philipson går som vanligt upp och ner, nu är det upp.

Av någon anledning har Swedish Wine Cellar inte tagit in den här årgången. Vi köpte 2003, 2004 och 2005 för mellan 129 och 159 kr på SB när det begav sig. Nollfemman är nog den version vi gillat bäst.

Update: SWC släpper 2007 Quintessence på SB i september 2010.

ps. Ett annan producent från Ventoux som nyligen varit på tapeten i bloggosfären är Philippe Gimel. Nu kan vi också varmt rekommendera hans ljuvligt drickbara, rikt körsbärsfruktiga 2007 Saint Jean du Barroux "The Danish Cuvée". Finns att köpa på danska SuperBest, Vinminvin som levererar till Sverige från Dragör eller via danska importören A Winstouw för 125 DKK. (89)

fredag, april 23, 2010

2004 Karthäuserhof Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Spätlese


Moselriesling och pastej! Vi har sagt det förr, men kombon är grym. Om pastejen är gjord på grovmalet ankkött och lever med en dutt fikonmarmelad på toppen smakar det fint. Lika fint går det med en klassisk skånsk kävlingepastej. Eller en svindyr terrine de foie gras. Eller en billig men gräddig mousse de canard. Eller... ja, en sväng på Wijnjas löser de flesta behov man kan ha en vanlig fredagseftermiddag.




2004 Karthäuserhof Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Spätlese skimrar ljust grönmetallic. Doften är ren och fin med drag av jasmin, liljekonvalj, lime, ananas, blodgrape och svala mineraltoner - likt våta skifferstenar. Inte så mycket petroleum, än. Update: mer av bergoljan fick vi efter ett dygn i öppen flaska.

Mmm, vad gott det smakar! Aromerna är fortfarande ungdomliga, diskantrika och ungefär lika intensiva som en isglass. Syran är frisk men ytterst välbalanserad mot sötman och får stöd av en härlig sprits. Ynka 8,5% alkoholprocent gör detta till en väldigt vänlig pick-me-up. En kabinettlätt spätlese i ungefär samma liga som Fritz Haags 2008 Brauneberger Kabinett, med uppskattningsvis 50 gram restsocker. Även årgångarna har sina likheter. Sirligt och behagligt rieslingvin, ytterst välgjort utan att vara enastående - därmed som klippt och skuret för rollen som avslappnad fredagsapéritif. (88)

ps. Ett dygn senare, klart bättre längd. (89) Mer om egendomen kan man läsa här.

pps. Den här flaskan köpte vi för ett par år sedan, vill ni ha ett vin i ungefär samma stil rekommenderar vi ovannämnda från Fritz Haag som är snäppet bättre. Excellent mosel, that is!

Bordeaux 2007 videobloggat


Det har snackats ett tag om vilken svensk som först ska göra en Gary Vaynerchuk och börja videoblogga om vin. Vår egen vadslagningsbyrå har haft låga odds på Michel Jamais, men se det spelet gick inte hem (förresten, att titta när Bengt-Göran Kronstam rekar industriellt plonk i DN:s webb-tv gills inte, för det kan ingen som gillar vin på riktigt vara intresserad av). När frilansjournalisten Erik Augustin Palm intervjuade oss för SvD angående fenomenet "Gary Vee" häromveckan, och undrade om det finns någon svensk som gjort något liknande, så var den enda svensken vi kunde komma på - Andreas Larsson!

Det är bäst inte jämföra, för Gary är förmodligen ensam i sitt slag även i USA. Men är man intresserad av själva vinerna finns en hel del smått och gott att hämta hos Andreas, särskilt om man kombinerar tittandet med läsning, så vi sätter av ett par timmar till närstudium. Först läser vi den alldeles utmärkta artikeln "Bordeaux 2007 - Del 1, Högra Stranden" i #46 av Livets Goda. Här blir det hatten av för koncisa, nyanserade och informativa noteringar, avslappnat skrivna och faktiskt roliga att läsa.

Sen är det dags att kolla in när Andreas provar och kommenterar ett urval av samma viner. Eftersom han enbart snackar om vinerna och inte om sitt favoritlag, sig själv eller sin egen talkshow blir inslagen väldigt korta och effektiva, runt ett par minuter per vin. Just kombinationen av skriven och talad information är det vi faller för. Ett plus ett blir tre, som bekant. Efteråt är det skönt att ha fått reda på att även den mindre framgångsrika bordeaux-årgången 2007 har en hel del lyckade viner att bjuda på. Och nu vet vi lite mer om vilka.

ps. Varför spotta när man provar en massa goda bordeauxviner? Andreas sköljer ner tanninerna med några klunkar läskande Blanquette de Limoux istället. Aahhh.... och ha en skön helg, det ska vi!

torsdag, april 22, 2010

Domaine Leon Barral 2004: Jadis vs. Valinière


"Trodde det var du och jag och fårfett mot världen!" Det händer att vi får läsarkommentarer som är bättre än låttexterna de refererar till. Provningen i tisdags var framför allt lockande, en riktig aptitretare. Ikväll fick vi en glupande lust att sjösätta mognare versioner av Barrals viner till passande mat. Och vad kan då vara bättre än vitlöksstinna lammkotletter och rostade grönsaker med timjan och rosmarin, puy-linser och couscous. Fårfett och Faugères är en supercombo!




2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis är ljusare oxblodsfärgat med massor av fast fällning i flaskan. Glaset är lite grumligt av minimala partiklar i glaset, men så har vinet också åkt bil idag.

Nosen är utåtriktad och tydligt definierad med ett rejält vrid på svartpepparkvarnen, rostigt järn, slösande salmiak, dunderladdade knallpulverskott, eneträ, violer, rödare syrahfrukt och svarta oliver. Här finns en omisskännlig norra rhône-touch, precis lagom animalisk. Frukten står snart som en strut ur glaset med komplexa aromer av vinbär, skogshallon, rönnbär och röda bio-äpplen, diskret avvägda. Klassiska fatinslag av nyrostade kaffebönor samsas med mineraliska silverskedar. Absolut animaliskt, men inte direkt från stallet utan snarare som av fett lammkött. En fåraktigt god doft med massor av skön carignan-rock'n'roll!

Vi smakar och får all utdelning vi kan önska. En medelfyllig, piggt syrlig, läskande smak, skenbart lätt i mittfrukten men med överraskande grepp och intensitet. Aromerna ger en känsla av att äta solvarma, härligt saftiga svarta vinbär - men snart dras fokus till de fräsande friska blodapelsinsyrorna med kvillrande sensationer på tungan. Driven av en gnutta örtbitterhet löser smaken ut i en minutlång, kryddig, järnmineralisk eftersmak med busigt hockeypulver och aning av syrah-gummi. Det här är rysningsframkallande gott, i flera minuter efter att man svalt.



2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière är rubinrött, transparent och kristallklart, utan fällning i flaskan. Doften är mer återhållsam, mer sammansatt, med bra djup och klart dregeldrivande egenskaper. Vi noterar diskret kryddiga fattoner av burgundiskt snitt med kanel, kryddnejlika och sandelträ. Därtill komplexa, mognande bäraromer av röda och svarta vinbär, plommon och mörka skogsbär. Snygga aningar av salmiak, valnöt, ceder och kokosfudge. Lite stall i slutet av glaset. En ädlare och mer reserverad doft, inte lika pang på.

Smaken är mjukare och på sitt sätt större, med salt lakrits och mörka plommon. Även här en läskande känsla, med rundare och stadigare rödavinbärssyror, som löser ut först i avslutningen. Vinet är visköst och lent i munnen men aningen "platt" i mittsmaken. Här blir också tanninerna mer märkbara, en smula torra. Ändå är det ett mycket harmoniskt vin med klart tillfredsställande längd, där det händer en massa sköna, muskotkryddiga grejer i slutet. Som sagt, lite mer förfinat, burgundiskt och mer återhållsamt.

Rackarns vilka goda, mogna viner - de satt som en smäck till maten och kampen blev jämn. Cuvée Jadis bjuder på mer bus och kul - om Neil Young hade varit ett vin skulle han ha smakat så här - that's carignan for ya!

2004 var helt klart ett toppenår för "syrah sud". Jadis är oemotståndligt när det gäller påfyllning och vinner kvällens match med en noslängd. Det här är vinet som fick oss att trilla dit på Barral! (92). Den mer avrundade Cuvée Valinière hamnar strax efter, och får chansen att sträcka ut över hela aftonen med viss potential för att utvecklas (90-91). Siffrorna gäller förstås de aktuella intrycken, eftersom vinerna tycks ha förverkligat det mesta av sin sin potential. Lagrar ni kallt finns några års framtid, annars drick upp om ni har flaskor kvar!

onsdag, april 21, 2010

Domaine Leon Barral 20 april


Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för Finare Vinare. Vår första munskänksprovning i egen regi! Så när som på en plats var det fulltecknat - hela 42 glada provare totalt. Onekligen vankades muntorra nerver inledningsvis, men har man bara lite schyssta bilder att projicera, en genomtuggad kökkenmödding av fakta att hosta upp och ett gäng hyggliga sidekicks ute i publiken så är kvällen räddad till slut. Gott om värmande och uppskattande reaktioner gjorde absolut mödan värd. Ni som inte var med, varsågoda att läsa föredraget! Den som inte orkar kan scrolla direkt till provningsnoteringarna.



FAUGÈRES - BLAND TOPPARNA I LANGUEDOC

När man studerar kartan över Languedoc ser man att de bästa vinområdena radar upp sig precis där centralmassivets södra utlöpare möter slätten: Pic Saint Loup, Montpeyroux, Terrasses du Larzac, Faugères, Saint Chinian och Minervois. Med en storslagen utsikt ner mot den bulkvinsproducerande slätten i söder ligger Faugères, utan tvekan en av de bästa terroirerna i Languedoc.

Faugères blev AOC redan 1982 (samtidigt som Saint-Chinian), förmodligen tack vare sin homogena och extremt järnrika jordmån av sönderfallande skiffer. Men kanske också tack vare en rikspolitiker med lokal anknytning - Raoul Bayou, parlamentsledamot från Hérault. Det finns en tydlig regional stolthet i området, man ser den röda occitanska flaggan vaja överallt. Landskapet i Faugères bjuder på rejäla höjdskillnader - mellan 150 och 500 meter - med bitvis ganska branta sluttningar som interfolieras av den allestädes närvarande garriguen. Skogbeklädda Parc National du Haut Languedoc ligger strax norröver och ger skydd mot kalla nordliga vindar från bergen. På toppen av kullarna i Faugères ser man ofta dungar av ek.


BYN LENTHÉRIC

I detta natursköna glesbefolkade paradis lever och verkar Didier Barral - rebellen som står ut från resten i Faugères. Man finner honom i Lenthéric, en mycket liten och mycket gammal by. När man kommer in i byn är det faktiskt Domaine Leon Barral som märks mest. Det är tre stora, gamla och grå stenbyggnader man möts av: familjens boningshus, själva caven med stor namnskylt bredvid garageporten och så, till höger om gårdsplanen framför boningshuset, den uråldriga fatlagrings-byggnaden. Gården saknar underjordiska källare, men husen är luftkonditionerade.



På andra sidan bygatan har man flera träskjul för mindre tamdjur som höns, kycklingar, ankor och gäss, samt ett duvslag. Maskinhallen är modern, rymlig och ligger en bit utanför byn. Där huseras ett tiotal större och mindre maskiner. Bäcken "La Valinière" rinner strax nedanför vingårdarna närmast byn.


Barralversionen av internet, en fin karta i trä med visitkort till cavister och importörer.

EN LÅNG HISTORIA

Familjen Barral har odlat vindruvor ända sedan 1750. Det var farfar som hette Léon, och liksom de flesta andra bönder sålde både han och sonen sina druvor till kooperativet. Men Didier bestämde sig tidigt för att han ville göra sitt eget vin. Därför utbildade han sig till vinmakare i Montpellier och gjorde sin praktik i södra Rhône. Vid hemkomsten lyckades han köpa en cave av grannen som gått tillbaks till kooperativet. 1992 tog han över driften med stöd av sin bror Jean-Luc. Den första årgången som buteljerades under egen etikett var 1993, men det blev få flaskor eftersom nästan alla druvor hade förstörts av en hagelstorm - dagen innan skörden!

Det här är inte precis en domän på nätet. Man har ingen hemsida, ingen blogg, inget facebook, inget twitter, ingen email, kort sagt - inget internet alls, inte ens en mobiltelefon. När man ringer är det Didiers mamma, fru eller son som svarar i telefonen. Didier och hans bror är garanterat ute i vingårdarna medan madame Barral är den som tar hand om ordrar och räkenskaper. Vinerna från egendomen är numera hårt allokerade och säljer sig själva.


MARK & DRUVSORTER

För att vara ett så pass litet familjeföretag har man ovanligt stora arealer - 27 hektar vinmark varav sju ligger i träda. Didier anser bestämt att marken måste återhämta sig efter lång monokultur, och det bör den få göra i minst tio år och gärna mer.

De blå druvorna är mestadels traditionella sydfransoser: carignan, grenache, mourvèdre, syrah och cinsault. Än mer lokala är de gröna druvorna terret blanc och terret gris. Som sällskap har de fått en nordrhônare - viognier. Didier föredrar egentligen druvor som är urtypiska för Languedoc och Hérault. Därför är han en smula skeptisk till syrah, eftersom druvorna lätt kan bli alltför bakade i sydsluttningar under varma år. Nordsluttningar är bäst för den druvan, säger han. Desto mer positiv är han till mourvèdre och carignan, som med sina spanska ursprung har perfekta förutsättningar att klara heta somrar.

För inte så länge sedan gjorde man en nyplantering av Servant (de l'Hérault), en väldigt lokal grön bordsdruva som också kan ge gott vitt vin. Den var på väg att dö ut, men passar klimatet i och med att den mognar först i oktober och behåller syran länge. I vingården ersatte den Jacquez - en numera förbjuden hybrid som rotades upp för femton år sedan. Hybriden gav ett vin med farligt höga halter metanol. Blev folk tokiga eller blinda månntro?


PLANTERING & BRUK

Stockarna har en medelålder av 45 år och är beskurna som gobelet (fristående buske). Didier beskriver lövverkets funktion som ett parasoll som skyddar jorden från uttorkning. Planteringstätheten är 1,60 x 1,60, det vill säga 3600 stockar per hektar. Avstånden mellan rankorna ger möjlighet att plöja jorden på alla ledder - på längden, på tvären och diagonalt. Det förhindrar spårbildning längs med stockarna - något som kunde ha lett till erosion eftersom regnvattnet hade följt traktorspåren utför sluttningen och tagit den finaste jorden med sig. Man plöjer inte alltför ofta. Två gånger per år är lagom, så att växtligheten hinner ta sig under sommaren.

De största problemen för jordarna är, enligt Didier, erosion, uttorkning och kompaktering. Tunga hjulburna maskiner krossar och packar jorden - vilket leder till sämre förmåga att absorbera vatten, med vattenbrist som följd under de torra sommarmånaderna. Kompakteringen leder också till färre mikroorganismer, bakterier, svampar, maskar, gråsuggor, tusenfotingar, skalbaggar och sniglar. Rankornas rötter får näringsproblem när jorden inte kan andas. När man går omkring på domänens jordar är de lösa och luckra, fulla av liv.


LÄTTA BANDVAGNAR

De flesta av gårdens maskiner är små smala bandvagnar av märket Saint Chamond. En är egenhändigt ombyggd med höga ben för att kunna grensla stockarna, det kallas "enjambeur". De här vagnarna görs inte längre och serietillverkades i relativt små kvantiteter - numera är de rätt svåra att få tag på. Julien Barrot har köpt en via Barral och kallar den "la Rolls des tracteurs". Komforten är väl inte precis kunglig, med vi fattar vad han menar. Han skriver på sin blogg att de är kult, rentav en filosofi, lite som folkabubblan. Förresten, pröva att säga "Jamais sans mon Saint-Chamond!" sex gånger, snabbt.


GÖDSEL FRÅN EGNA DJUR

Den egna djurhållningen består med all den gödsel marken behöver. Man håller ett dussin kor, och dessutom hästar, en åsna, svarta grisar, får, getter, kaniner, höns, gäss, ankor och duvor. Didier är extra förtjust i kor - deras spillning anses särskilt lämplig. Men även vinrankor behöver varierad kost, liksom människor, säger han. Alla djuren får därför ströva fritt och beta i vingårdarna efter skörden och fram till nästa års knoppning. Den mörka matjorden i ytskiktet finns där helt tack vare djurens gödsel. Den blir en utmärkt grogrund för täckgrödorna.


VARFÖR TÄCKGRÖDOR?

Ett av Didiers många motton lyder: "Une terre nue meurt peu à peu". Den nakna jorden dör med tiden, alltså. Därför vill han ha täckgrödor: ängsblommor, gräs, "ogräs", senap, vitlök, salvia. Dess syften är flera. Växtligheten hindrar jorderosion i backarna, den ger näring tillbaka till jorden, vissa växter påverkar vinrankan positivt, och kanske allra viktigast - mattan av grödor behåller fukten i marken. Vattenbrist stressar druvorna att tappa syran för tidigt i mognadsfasen och samtidigt exploderar sockerhalten. Följden blir tunga svårdruckna viner med hög alkohol och låg syra. Inget som uppskattas av Didier Barral.


BIODYNAMIKER ELLER INTE?

Tvärtemot vad många kanske tror är Barral inte biodynamiskt certifierad (Biodyvin eller Demeter), men hans idéer och praktik är i stora drag biodynamiska, eller åtminstone starkt inspirerade. Han väljer själv vad han vill göra och ifrågasätter dem som använder biodynamik i marknadsförande syfte, som en etikett. "L'Equilibre" (jämvikten) är Barrals nyckelord - balansen i jord, flora och fauna är hans främsta mål. Men Didier går längre än de flesta biodynamiker och avstår helst även från kopparsulfat och svaveldioxid i vingården. Han hävdar att en vingård i perfekt balans - friska plantor i en frisk jord - inte drabbas av sjukdomar. Pappa föll inte för giftmånglarnas frestelser på 60-och 70-talet, så gården har skötts helt utan kemikalier sedan farfar Léons dagar på 50-talet. Det vill säga för alltid! "En vingård i perfekt balans bör ge ett vin i perfekt balans".


INSEKTSANGREPP - VAD GÖRA?

Det största problemet med insekter är att vindruvorna gärna angrips av bladfjärilens larver, som gillar att äta hål på druvskalen. De tillhör släktena Cochylis, Eudemis, Eulia och Sparganothis - men även okära barn har många namn på franska. Framförallt "Vers de la Grappe" men även "Tordeuse Printanière de la vigne", "Pyrale de la Vigne" och "la Petite Tordeuse de la Grappe". De här skadeinsekterna motas på ett finurligt sätt, med hjälp deras av naturliga fiender myrorna. I vingårdarna lägger man ut köttben var femte meter, så att myrorna lockas bygga bo nära vinstockarna. När köttbenen är uppätna ger sig myrorna ut på jakt i vinrankorna och äter upp larverna!



Fåglar lockas på olika sätt - med halm och djurhår - att bygga bon i vinstockarna, eftersom de gärna äter insekter. Då det växer gott om ekar i området trivs vildsvinen, och de gillar att smaska på sötmogna druvklasar. Men där återstår bara för människan att ge sig ut på jakt.


NATURLIG, TRADITIONELL VINIFIERING

Vid skördetid sorterar man noga, både i vingården och när skörden är bärgad. Bara de hela, perfekt mogna druvorna kommer med och skördeuttagen är låga - mellan 25 och 35 hl/ha. En varierande stor andel mogna stjälkar åker också ned i jäskaren. För carignan innebär det samtliga stjälkar i ett år med bra mognad, för syrah snarare hälften. Didier anser att de mogna stjälkarna ger bättre balans, fräschör och upplevd syra (även om den uppmätta syran är densamma).

De olika druvsorterna vinifieras och mognadslagras var för sig. Musten jäser i kar av betong samt i temperaturkontrollerade ståltankar. Jäsningen sker enbart med hjälp av naturliga jäststammar från vingård och källare. Didier är inte alls förtjust i kolsyrejäsning för carignan (något som annars är vanligt i området). Inga andra tillsatser som syror, tanniner eller enzymer förekommer över huvud taget. Urlakningstiden är ganska lång - bortåt fyra veckor - med nedtryckning för hand av skalhatten ett par gånger dagligen.


SS 06 = syrah sud, C+G 06 = carignan plus grenache

Efter avslutad alkoholjäsning pressas skalmassan långsamt och försiktigt med hjälp av en gammeldags vertikal korgpress. Vinerna genomgår sin malolaktiska jäsning och uppfostras i betongtank (Cuvée Tradition) eller i 225-liters ekfat av bordeauxtyp från Tonnellerie Saury, varav endast en tiondel var nya (Cuvées Jadis och Valinière). Efter 18 till 24 månader är det dags för "assemblage" i stora betongtankar, och först då bestäms vilka fat som ska användas. All omdragning sker med hjälp av tyngdkraften, och inga viner klaras eller filtreras.


När det gäller själva buteljeringen har Didier sagt att allt som behövs är "nordanvind och gammal måne". Det låter ju bra, men en hyfsat modern buteljeringslinje kan inte heller skada - den här hittade vi i caven. Hela vinifieringen kan beskrivas som reduktiv, alltså med en sparsam syresättning. Nyöppnade viner som är reduktiva kan ha unkna eller animaliska toner, men kvällens flaskor doftade friskt och gott med en gång. Själva luftar vi gärna i flera timmar. Vinerna brukar sedan hålla oväntat lång tid i öppen flaska - i vissa fall så länge som fem dagar.

Didiers målsättningar är: "framför allt annat drickbarheten" "att göra något oemotståndligt, en flaska som ingen vill lämna oavslutad" samt att "vinet ska berätta en historia om platsen och jorden där det vuxit". Slutligen framhåller han det naturliga vinets "medicinala förmåga - mitt vin är medicin". Svavlade industriviner får man bara ont i huvudet av, säger han.

OSVAVLAT?

1994 glömde Didier att svavla en del av sin Cuvée Valinière. Han tyckte att resultatet blev så mycket bättre att han fortsatte i den riktningen. Nu tillsätter Didier Barral två gram svaveldioxid per hektoliter vin, en "ytterst minimal svaveldos". En färdig butelj har mellan 10 och 20 mg totalt (fritt + bundet). Jämförelsevis innehåller massmarknadsviner ofta 100 och uppemot 200 mg. EU:s gränsvärden är 160 för rött /210 för vitt /400 för sött. Men även ett helt osvavlat vin kan ha upp till 10 mg per liter. Det finns nämligen naturligt på vinrankor och druvskal och bildas naturligt under jäsprocessen. Röda viner har antioxidanter och tanniner som skyddar vinet. Vita viner behöver mer tillsatt skydd, och sockret i söta viner binder dessutom svavel.

"Förvaras vid max 15 grader" står det på lådorna. Det borde det faktiskt också stå på flaskan. Den som spar sina viner i garderoben bör förvara lågsvavlade/osvavlade viner i kylen under den varma årstiden. Själva har vi har aldrig råkat ut för några defekter, utom koldioxid som lätt kan luftas bort. Men andra har noterat udda aromer av gåslever och inälvor istället för frukt, samt en del volatila syror. Särskilt gäller det årgångarna 2002 och 2003. Vill man läsa mer om detta finns 53 sidor med 1046 inlägg på franska forumet La Passion du Vin.


VINERNA

Barral Blanc Vin de Pays de l'Hérault

80% terret blanc och terret gris, 20% viognier, utdragen skalkontakt innan pressning, malolaktisk jäsning och lång samvaro med jästresterna i faten, ett år i barriques varav hälften nya.

2007 Barral Blanc kom som "apéro" halvvägs in i föredraget och visade sig vara riktigt fin med färg av ljus bärnsten och en mäktig doft av honung, aprikosmarmelad, blommor, mint och öljäst. Fullt tillfredställande syror inbäddade i en stor, mogen frukt helt utan restsötma. Härlig struktur av skaltoner och mineraler samt en påfallande lång eftersmak bak i gommen. Jämförelser med både sauternes och sherry gjordes av andra provare, och även Nicolas Jolys viner från Savennières finns helt klart med i bilden. Den klart bästa versionen vi hittills druckit av Barrals vita, lika bra som flaskan vi bloggade förra året. (91)

Ingen av oss hittade mer utpräglat biodynamiska toner av röda äpplen eller gåslever i de röda, men vinerna hade fått lufta under fem timmar i öppen flaska med en skvätt borthälld. Klart mer av röda äpplen fanns vid karafferingen. Två av 21 flaskor hade korkdefekt. En visade sig direkt, en senare under kvällen. För övrigt såg alla korkar ut att vara av jämn och hög kvalitet.

Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Tradition

50% carignan 40% grenache, 10% cinsault, ålder 30 till 60 år, uttag 30-35 hl/ha, 2 år i betongtank. 13% alkohol, troligen lite mer i nollsjuan. 160 kr, släpps i augusti 2010.

2005 Tradition hade nog fått en lite väl lång luftning och tappat lite av sin utåtriktade personlighet och sina blommiga övertoner. Men visst fanns det violer, röd/svart frukt, eneträ, kanel och salmiak. I munnen fann vi en skön, frisk syra, aningen bittra tanniner och en ganska lång kryddig, mineralisk eftersmak. Mycket gott men inte lika bra som sina bästa uppvisningar förra och förförra året. (89)

2007 Tradition gjorde en kanonbra och vidöppen show ikväll, med massor av garrigue, syrener/violer och salmiak/sötlakrits. Stooor och fruktig smak, med rejäl rondör och generös nollsjue-karaktär. Allt som man förknippar med Barral fanns i det här glaset. Bäst enligt flera provare, och det är inte svårt att instämma. Ett makalöst bra och karaktärsfullt vin, oslagbart på sin prisnivå. (92)


Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis (betyder "fordom, i gamla tider")

50% carignan, 40% syrah (syd) 10% grenache, ålder 30 till 60 år, uttag 25-30 hl/ha, 2 år i barriques, 10% nya. 14% alkohol, troligen lite mer i nollsjuan. 212 kr. Privatimport, släpps i augusti 2010.

2005 Jadis var djurisk i doften. "Ett åsnevin" tyckte ett par Langeudoc-vänner bredvid, utan negativ värdering. Smått stalliga, klart brettiga toner. Tjära, eneträ, ingefära, mynta och lakrits. Fräsch, tanninrik smak med god syra, tyckte T medan S var mer avvaktande, och tyckte vinet var platt ikväll. En av de luftade flaskorna var inte kosher, så vi tog in en till som var korrekt. Ändå inte en lika bra uppvisning som sist, tyvärr. (90)

2007 Jadis visade massor av fat med malolaktiska toner, tydlig kaffekola, toblerone och snudd på vanilj. En nästan nyavärldenlik personlighet, blommig och lite tjärtonad med en extremt mogen frukt åt fikon och björnbärs-hållet. Solbakad syrah i sydlägen från ett varmt år! Kallas inte det shiraz? Bara lite för sötfruktig idag, tyckte T. Kvällens bästa vin enligt majoriteten, ett drygt dussin provare. (92)


Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière (bäcken, ni minns)

80% mourvèdre, 20% syrah (nord), ålder 15 år (mourvèdre), 30 år (syrah), uttag 25-30 hl/ha, två år i barriques, tiondelen nya. 14% alkohol, troligen lite mer i nollsjuan. 399 kr. Går att privatimportera, släpps i augusti 2010.

2005 Valinière hade mycket fina övertoner av garrigue, violer och ängsblommor, med en dov frukt av mörka plommon och lakrits. Väldigt tydliga järnmineraler, samt lite blyerts och en stråk av cassis. Vinet gjorde en finessrik, mjuk entré i munnen, med rejäl tanninstruktur i mitten, och blommor och choklad i aromerna. En mycket mineralisk smak. Elegant, stort vin! Kvällens bästa enligt S, T och G (som röstade två gånger ;) (94)

2007 Valinière var lite blyg och knuten på nosen, men klart komplex, och gav ändå dofter av blommor, plommon, skogsbär, lakrits och toblerone. En mjuk entré med en silkeslen chokladig munkänsla, härlig storlek, intensitet och mineralsälta i den långa avslutningen. Valinière har definitivt en elegans som försvarar priset. Lite knutet ikväll, men kommer att utvecklas till en svan med tiden. Ju mer vi provar, desto mer förtjusta blir vi i den här cuvéen. Barrals bästa vin för längre lagring. (93)

Kvällens flaskor hälldes dels med sponsring från Didier Barral (varuprover hitskickade via importören Franska Kvalitetsviner) - vilket gjorde att priset på provningen blev väldigt förmånligt - och dels från vår egen svala källare. Tack, alla ni som deltog, och varmt välkomna att bidra med era egna noteringar.


ps. Här kan man följa vår provningshistoria, nyast först:

Barral 2007: Tradition, Jadis och Valinière

Valinière-vertikal: 2004, 2005 och 2006

2007 Barral Blanc Vin de Pays de l'Hérault

2006 Faugères Cuvée Jadis

2004 Faugères Cuvée Valinière

2006 Faugères Cuvée Tradition

2006 Barral Blanc Vin de Pays de l'Hérault

Barrals nollfemmor på Champagne & Fine Wines i Örebro

Didier Barral på Renaissance des Appellations: Vit 2006 och röda 2005

2005 Faugères Cuvée Tradition

Besök på gården och tankprover av nollsjuorna

2004 Faugères Cuvée Valinière

2004 Faugères Cuvée Jadis

Provning i samband med släppet av Languedocboken

2003 Faugères Cuvée Jadis

lördag, april 17, 2010

2004 Piaggia Carmignano Riserva


Internationellt stajlade, häftigt ekade toscanare står inte särskilt högt upp på vår shoppinglista för tillfället. Desto roligare att bli överraskad, och påmind om hur pass goda viner som faktiskt görs i den moderna toscanska genren. I själva verket har vi enbart positiva minnen av Mauro Vannuccis riserva, men smaken är ju i omärklig rörelse hela tiden och plötsligt överraskas man av hur den flyttat sig en bra bit sedan sist. En inte alltför vild gissning är dock att en liten bit oxfilé i rödvinssås borde funka fint till vinet. En potatisbakelse med rökt sidfläsk - samt broccoli och haricots verts - får hänga med vid sidan av.

2004 Piaggia Carmignano Riserva är mörkt blårött, en kompakt och respektingivande uppenbarelse som enbart utstrålar ungdom. En frisk bris av mynta fläktar upp längs mature-kupans innerväggar och håller oss ohjälpligt fast, tills vi plockat ihop alla de markörer man förväntar sig att finna hos en lite lyxigare, internationellt välskräddad toscanare: morellkörsbär och bittermandel, dyr mintchoklad, dyr espresso och dyr cigarrtobak...

Smaken då? Jo jäklar, här fanns det smak minsann! Attacken är len som armanikavajens innerfoder, men sen är slut på artighetsfraserna. Mittsmaken tar munnen i ett kryddigt, mintigt grepp med snudd på eldigt temperament (14,5%). De mogna tanninerna och den intensiva frukten - 70% sangiovese, 20% cabernet sauvignon och resten merlot - flirtar en längre stund med Californien men landar till slut tryggt i Florens västra förorter. Smaken speglar doften fint och helhetsintrycket blir enbart positivt, därom är vi båda överens. Ett fantastiskt gott vin som argumenterar starkt för det moderna toscana. Upp till tio år i källaren bör inte vara något problem. (92)

ps. Vi hoppar över den aktuella årgång 2005 och väntar in nollsexorna som bör komma relativt snart.

1988 Veuve Clicquot Ponsardin Rare Vintage


"Rich golden hue. Very harmonious first nose of bread yeast, limestone and clamshells, walnuts and red apples. Second nose of burnt muscovado sugar, dark creamy fudge and dried dates. The slightest whiff of brett or horse only makes it all the more tempting. The red apples turn to well cooked mashed ones. Very rich taste with a powerful body - we're talking midpalate here - there's a whole apple pie in there. The mouthfeel is soft and creamy with some sherry notes and a grapefruit finish. All in all very complex, complete, rounded and delicious. One of the best maturing champagnes we've ever had. (94)"

Sådär lät det när vi noterade vinet i CellarTracker julen 2007. Och precis så vill man att det ska smaka när man fyller 46. Vinet får sällskap av ankleverterrine med fikonmarmelad och pistagenötter både inuti och som tillbehör. Frisésallad och rostat bröd därtill.

1988 Veuve Clicquot Ponsardin Rare Vintage är en frestande syn med sin immigt guldgula färgnyans och sina mikroskopiska bubblor. När vi doftar möts vi av en underbar komplexitet, här finns en lagom långt gången mognad men utan direkt oxiderade drag. Efter en sedvanlig introduktion av jäst och kritgrus serveras generösa portioner smörig äppelpaj, underbart definierade valnötsskal, nyskalade röda vinteräpplen, strimlor av grapefruktskal samt fikon, dadlar och knäck direkt från julbordet. Förutom de högupplösta doftintrycken finns mer svårfångade kvaliteter - någonstans i krysset av autolys, terroir och druvor - som elegant undandrar sig våra försök till beskrivning. Man blir kvar hängande som ett fån med näsan i glaset...

I munnen får vi en superharmonisk skumpa som tycks befinna sig på sin absoluta topp - full spänst och vigör utan minsta tecken på utförsbacke. Moussen är fortfarande rätt livlig, men bubblorna så mikroskopiskt små att de är ett med vinet, precis som i en spritsig toppriesling. Om det serveras dansk citronvand vid pärleporten så bör det nog smaka ungefär så här, eftersom Saint Pierre varit smart nog att tillsätta rödäpplig pinot i brygden. Den långa, kritiga, jästiga avslutningen med begynnande fino-toner är också en innovation jämfört med den danska läskedrycken. Och resultatet - det blir en dryck för gudar! Ni som har flaskor kvar och lagrar svalt behöver inte ha alltför bråttom, vi gissar på ytterligare tio år av prima liv. (94)

fredag, april 16, 2010

Ca'Bianca - varning på stan!


Enklast hade varit att bara låta det passera, men vi vill ju inte att någon medmänniska ska råka illa ut.

2007 Ca' Bianca Barbera d'Asti Antè luktar av omogna stjälkar, dy, kokta rotfrukter och bebiskräks. Fåfänga försök har gjorts att täcka eländet med smörkola, den billigaste smörkolan från någon gudsförgäten outlet i obygden. Resultatet är en riktigt grön, samtidigt makalöst ofräsch, kletig och allmänt rälig soppa som tycks ha potential att förstöra även såser och grytor. Slutsatsen är att avloppet är rätta platsen för det här skitvinet. (69)

SB hävdar att vinet inte vinner på lagring, stämmer säkert. Finns i farligt många butiker, så se upp där ute!

ps. En och annan har tyckt att vi var för elaka. Jo, det kanske stämmer. Ren ilska, liksom! Den rann på oss båda två, förlåt. Vi justerar upp poängen, håll till godo!

onsdag, april 14, 2010

Grosses Gewächs 2008: Keller, Dönnhoff & Schäfer-Fröhlich


Origo-Sverker äntrar scenen hos Munskänkarna i Stockholm, denna kväll mer i egenskap av riesling-lover i allmänhet än vinimportör i synnerhet, allt enligt egen utsago. Vi ska få prova nio viner från 2008 i Nahe och Rheinhessen. De första tre på nivån mittemellan baskvalitet och toppklass, resten viner som hör hemma bland Tysklands allra bästa torra vita.

Grosses gewächs är ju en direkt översättning av grand cru. Ett lovvärt tyskt initiativ får man säga, att fokusera mer på terroir än på oechsle-grader. Enligt reglerna ska odlaren vara invald i Verband Deutsche Prädikatsweingüter. Vingården ska vara klassad som förstklassig växtplats av denna organisation. Druvorna måste skördas för hand och skördeuttaget får ligga på max 50 hl/ha. Mognadsgraden måste vara på minst spätlese-nivå och restsockerhalten får inte äverstiga 9 gram. Undantag görs för Mosel som får göra sötare GG-viner och Rheingau som envisas med att kalla kvalitetsnivån Erstes Gewächs och tillåta 12 gram restsocker. Samlingsbeteckningen för de bästa vingårdarna är i alla fall Erste Lage. Flaskorna får släppas till marknaden tidigast i september året efter skörd. Viner som har mer restsocker än 9 gram betecknas med traditionella prädikat.

Kvällens tre producenter - Keller, Dönnhoff och Schäfer-Fröhlich - får väl sägas utgöra den absoluta toppen i sina områden, tillsammans med de här i Nahe och de här i Rheinhessen.

UPPVÄRMARE

2008 Schäfer-Fröhlich Schlossböckelheimer Felsenberg Riesling Trocken har en utåtriktad, fruktig doft av persika, päron, och äpple med gröna drag, vita blommor och bikarbonatstick i näsan. Direkt attack i munnen med fruktiga aromer, fräsande frisk syra och bra längd. Charmknappen är definitivt påslagen, men vinet kunde haft mer av finess och komplexitet. Importeras av Origo, PI ca 220 kr. (88)

2008 Dönnhoff Kreuznacher Kahlenberg Riesling Trocken har en mer återhållsam, finessrik, sirligt avstämd doft av mineraler, sockerdricka, vit persika och lime. Len attack, grönäppliga syror, sval mineralisk känsla. Typiskt Dönnhoff är detta glas välbalanserat, vänligt och lätt att dricka/begripa, men i övrigt kanske inte helt typiskt eftersom det inte kommer från Oberhausen/Niederhausen utan från Bad Kreuznach. Vi är nog mer positiva till det här vinet än församlingen i stort. Importeras av Origo, PI ca 220 kr. (88)

2008 Keller Riesling von der Fels har en rå, dominant mineralton. Det doftar som nykrossat kalkgrus och kalla våta stenar. Med hjälp av örtiga, stjälkiga, nästan animaliska toner formas ett intryck av "flytande terroir" som går igen i munnen med uttalat mineraliska, steniga sensationer, stadiga syror och klart bäst struktur i trion. Visst finns det några försonande persikor och mandariner undertill, men detta är klart kompromisslöst. Förmodligen inte ett vin för alla, men riktigt sköna kickar för stenskallar. Minnesvärt. Importeras av Hoff Vinhandel, TS 224 kr, slutsåld. (90-91)

STORFRÄSARE

2008 Schäfer-Fröhlich Schlossböckelheimer Kupfergrube Riesling GG har en mycket ren, järnmineralisk och efterhand vitblommig doft. Återhållsamma frukttoner av mandel, grönt äpple, vit persika och lite citrus. Smaken drivs av stram syra, aningen kartigt grönt äpple med lite störande bittra inslag som av grapefruktskal. Förutom sistnämnda anmärkning blir det plus för renheten och elegansen. Fortfarande svårbedömt i all sin ungdom. Importeras av Origo, PI 375 kr. (90+)



2008 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck Riesling GG visar också inledningsvis nästan enbart mineraler. När nästa skikt avtäcks är det med ljusa övertoner som av vita blommor, mandel, äpple och grön björk. I munnen spelar vinet på tuffa, nästan ståliga syror med bittra inslag. Försonande drag finner vi i den behagliga, smått viskösa texturen och smakens längd som till slut är påtaglig. Knutet och svårbedömt vin, helt lagringskrävande. Importeras av Origo, TS 389 kr. (90+)



2008 Dönnhoff Norheimer Dellchen Riesling GG har en elegant, mineralisk doft (börjar det kännas tjatigt?) som avslöjar klart mer än de två föregående. Mineralerna är åt det ljusa hållet som vit/gul kalksten med inslag av järn. Frukten är klart öppnare, men fortfarande ett sirligt filigransarbete av grönt äpple, lime, vit persika och ananas, samt de lite unkna, gula toner man hittar i citronens skal. Ja, varför inte Robertsons Silver Shred-marmelad? I munnen gör vinet en större smakbåge än de två föregående, med syrorna mer infattade i större, munfyllande frukt och en kalkhalkig munkänsla. Zzinget är bra med hjälp av lite co2-sprits och vi får en antydan till % i den långa, mineraliska eftersmaken. Ska vi invända något är det bara aningen för mycket av gröna skaltoner idag, men vinet är ju alldeles ungt. Lagra några år, det ordnar sig nog med tiden. Importeras av Origo, TS 415 kr. (92)



2008 Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling GG är det första vinet ikväll som tar oss upp till oemotståndliga nivåer. Både mineralerna och frukten drar åt det röda hållet - ganska så underbart i ett rieslingvin. Tegel, rödskiffer och diskret petroleum möter förföriska stråk av mosade jordgubbar och hallon, förutom den mer förväntade bellini-drinken och citrustonerna. I munnen förenas kraft och elegans i en storartad, lång smak. Balansen är oklanderlig och mineralerna djupare och mer påtagliga än i Dellchen. Effekten blir flerdimensionell och komplex, samtidigt så charmig och lättbegriplig att man inte behöver munskänksbetyg för att fatta hur pass gott det är. Nämligen hur gott som helst! Den som har karaktär väntar minst fem år, men vi kommer inte att klara det. Importeras av Origo, TS 430 kr. (94)



2008 Keller Westhofen Kirchspiel Riesling GG repriserar tricket från von der Fels, nästan exakt dessutom. Det ligger nära till hands att föreställa sig hur Klaus-Peter Keller malt ner kalkgrus i en stenkross, kört ner en korg vilda örter och sen filtrerat rieslingvinet genom hela klabbet. Även smaken är extremt mineralisk, flytande terroir, vatten ur berget. En rå hardcore-mineralitet - paradoxalt nog i en nästan smeksam munkänsla - som totalt dominerar över andra intryck. Eller nästan, här finns också gröna äpplen, vita persikor örter, stjälkar och blad, nästan lite åt vinbärshållet. Det sistnämnda får våra grannprovare att hala varningsflagg för sauvignon blanc-träsket. Vi instämmer inte i de invändningarna, för oss är detta riesling för stenskallar, med imponerande mineralpower! Och är det nu lite örtigt grönt så har det väl med det svalare året att göra. Importeras av Hoff Vinhandel, TS 424 kr. (92-93)



2008 Keller Dalsheim Hubacker Riesling GG har samma slags mineralkaraktär som i föregående vin, men den ställs mot en betydligt mer mogen frukt som av feta gula persikor och passionsfrukt, en mer typisk spätlese-karaktär, och utan gröna inslag. Dock hittar vi något slags mintig fräschör, som kan förknippas med oregano eller mynta. Även i munnen handlar det om ett rikare vin med mer viskositet och en närmast perfekt balans mellan mogen frukt och mineraler. Ska vi lyfta fram enskildheter måste det bli den suveräna munkänslan och kvällens längsta eftersmak. I blocket ändras snart "Bäst?" till "Bäst!" När det blir dags att rösta verkar det vara en allmän uppfattning, även om spridningen är större än väntat. För vänner av fullmogen frukt. Importeras av Hoff Vinhandel, TS 424 kr, slutsåld tyvärr. (94)



Det här blev en verkligt lärorik kväll, som dels berättade något om 2008 i Nahe och Rheinhessen - kanske lite i svalaste laget på sina håll, förutom i de allra mest gynnsamma lägena - och del om husens tydliga stilar. Kortfattat kan man säga att Schäfer-Fröhlich skänker en blombukett, Dönnhoff bjuder på fruktkorg medan Keller öser på med ett helt grustag. Ett hedersomnämnande går till von der Fels som har stora likheter med storfräsarna, bara en eller ett par storlekar mindre.

söndag, april 11, 2010

2006 Produttori del Barbaresco Barbaresco


En heldag på E4:an - och vår svårartade nyfikenhet på veckans inköp - kräver mer komhem-dricka:

2006 Produttori del Barbaresco Barbaresco är transparent varmrött med både blåa och mer tegelröda nyanser. Rejält med fällning i karaffen! Nosen är smått utvecklad och helt traditionell med noter av menthol, tjära, orientkryddor, pomeranser, friska örter, lakrits, hallon, jordgubbar och violer. Här vankas belöning och bra doftdjup till hugade sniffare!

Smaken bjuder på friska, fortfarande tufft äppliga syror, något stjälkiga tanniner, utmärkt intensitet och balans, samt givande aromer av jordgubbar och tjära som minglar kvar ett bra tag. Det här är redan en väldigt trevlig, traditionell nebbiolo att dricka om man uppskattar lite mothugg, men här finns också en klar potential för lagring som kommer ge mer av harmoni. Härligt vin, ikväll till spaghetti och ragù. (90)

Danska Philipson sålde nyss för 80 DKK vid köp av hel låda. Tänk om man kunde handla vinet på SB för, låt säga, 179 kr. Vore det inte fortfarande ett rasande bra köp? Det finns ju inte mycket att hämta i Sverige mellan enklare kvaliteter av nebbiolo och de mer exklusiva. Kom igen nu Red & White, är det inte dags för en murbräcka in i strategiska sortimentet? Här finns ju industriella kvantiteter att hämta, produktionen av barbaresco normale ligger på cirka 160 000 flaskor...

ps. Mer genomtänkta noteringar i en minivertikal jämförelse hittar ni hos Italienska Viner.