Världsklasspinot

Upprinnelsen till den här provningen kan ha varit en minnesvärd kväll med spätburgunder från Ahr. Och nog var det vår dåvarande sektions-ordförande som kom med förslaget att tussa ihop de bästa tyskarna med allsköns andra utmanare till grodätarna i Bourgogne. För - trots att frassarna har minst tusen års försprång - visst borde man väl kunna göra pinot noir i världsklass på annat håll också, om bara förutsättningarna är de rätta?

Vårt startfält omfattar de viktigaste utmanarna: Californien, Oregon, Tyskland och Nya Zeeland. Det hade inte varit fel med en schweizare också - det sägs att Gantenbein är en pinotproducent i Spitzenklasse - men Australien, Tasmanien, Italien, Sydafrika och Chile fick stanna kvar i gärdsgårdsligan den här gången. De franska färgerna försvaras av Volnay och Vougeot, med två viner i ungefär samma prisläge som resten. Alla utom tre kommer från 2009, för rättvisans skull. En bra årgång på de flesta håll och någotsånär enkla att få tag på, åtminstone i våras. Här har vi uppställningen (provningen är halvblind för deltagarna):

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir

2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta Rita Hills Pinot Noir

2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"

2009 Weingut Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs

2008 Beaux Frères Vineyard Oregon Pinot Noir

2008 Bergström Vineyard Oregon Pinot Noir

2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir

2009 Domaine Michel Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans

2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"

Våra noteringar inklusive synpunkter från medprovarna:

1. Mjuk, frisk och eterisk doft. Rena toner av röda vinbär, lingon och jordgubbar. Stearinljus och en liten angenäm blomstjälk. Diskreta ljusa kryddor och färska kantareller.

Friskt syrlig smak, slank men intensiv, precis lagom stram. Väl fokuserade aromer av röda vinbär och lingon, fint strukturerad med lätta närvarande tanniner och ljusa kryddor som följer hela smakbågen, tänk nejlika, kanel och kardemumma. Elegans och transparens för terroir. Ett klassiskt och genuint uttryck för sitt ursprung, en ballerina på tåspetsarna.

Många provare uppfattade det här vinet som alltför syrligt. Ursäkta, men vi ser inte problemet - tvärtom. Det har en perfekt balans för sin unga ålder, är som gjort för att lagras, ska bli underbart att dricka om fem-tio år, och tack vare den fina syran säkert ett strålande matsällskap till ljus fågel eller stekt fisk. Det blir en hedrande andraplats i våra anteckningar.

2009 Domaine Lafarge Volnay 1er cru Les Mitans

Mitans = mitt i sluttningen. Varierad jordmån med kalkgrus, kalkgrund och kalkrik lera. 0,39 hektar med 50-åriga stockar, planterade med sélection massale. Biodynamisk odling. Jäsning med 20% hela klasar, spontan start i öppna träkar, 18 dagars maceration med daglig överspolning, 28-33 grader. 18 månaders lagring på jästfällningen i 15% nya ekfat. En omdragning efter sommaren. Buteljerades våren 2011 utan klarning eller filtrering. 13% alkohol. 785 kr via SB, €44 på plats

2. Nästa doft är öppen och uttrycksfull med ett markant stuk av espressorost. Ljusa fruktaromer av hallon, nypon, rönnbär och blodapelsinskal. Dessutom basarkryddor, charkdisk och pyrande vedbrasa. Stendamm, lakrits, tobak, te och malört. Som synes ett komplext sniff redan nu.

Kroppen är relativt lätt, men intensiteten desto större, med ljusa aromer och en välarbetad struktur pudrad av lyxiga kakaopulver-tanniner med en aningen viskös och rätt så silkig munkänsla. Slutar med lakritssälta från både fat och mineral, med gott om kryddighet och lite kaffebeska, samt en ordentlig längd.

Det blir väl mycket fat, men också mycket gott. Den framfusiga kaffetonen kan uppfattas som störande - inte minst i kontrast till de två omgivande vinerna - men rättade till slut in sig i ledet efter fyra timmars luftning. Här bjuds på rejäla fyrverkerier, men faten känns lite utanpåliggande just nu, och även om det är läckert idag så förtjänar det minst tre till fem år på rygg. Vi lovar att berätta hur det smakar 2015-2017.

2009 Friedrich Becker Pfalz Pinot Noir "Tafelwein"

Tung kalkrik lerjord med kalksten i botten och kalkgrus ovanpå. Bästa parcellerna i Sankt Paul GG. Relativt tidig skörd för att undvika syltiga aromer. Uttag 30 hl/ha. Full avstjälkning. Spontanjäsning med vingårdens jäststammar i öppna kar av fransk ek, utan temperaturkontroll. Lätt chaptalisering för att förlänga jäsningen. Arton månader i ekfat från François Frères, 80% nya, varav en dryg tredjedel av ek från Pfalz. Sista femtedelen ettårsfat från DRC. Ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 995 kr på SB, €100 på plats.

3. Nosen är återhållsam och absolut ren, med mörkare röd sammetsfrukt, närmast röda vinbär och svala körsbär. En aning av stearinljus, antydan till stjälkar åt tobakshållet, diskreta men distingerade fat, och svalkande mineraltoner. Väl sammanhållen doft, inget som spretar åt något håll.

Attacken i munnen är direkt. Smaken renfruktig med frisk syra, tätvävd och ganska bestämt tanninrik struktur, perfekt balans med sval munkänsla och omärkbar alkohol, nästan helt integrerade fat med antydan till kakao och ytterst subtila krydderier. Inget spret överhuvudtaget. En linjär smak som stannar länge. Här är det den superbt täta strukturen och den kalkstenssvala renheten som är grejen. Slankt men tätt, men ändå transparent. Fascinerande.

Som sagt, lite återhållsamt fortfarande, men vilken potential. Det här vill man sannerligen dricka mer av, allra helst om några år. Kvällens bästa vin i vår mun.

2009 Keller Frauenberg Spätburgunder Grosses Gewächs

Svalt och högt läge, 100% kalksten, 140 dagars växtcykel. 18 år gamla stockar, sélection massale från Côte-de-Nuits, hård beskärning, små druvor, uttag 15 hl/ha. Spontanjäsning i gamla öppna träkar med 50% stjälkar. 19 månader i ettåriga fat från DRC. Buteljerades utan klarning eller filtrering. 900 flaskor. 13% alkohol. 795 kr på SB, 445 dkk hos Atomwine.

4. En uppsjö av intryck, varav många tycks ha med faten att göra och kanske enklast summeras med orden godisbutik och konditori. Volatil eksötma, kolaremmar, hallonpastiller, choklad, kaffe, kakor, eldat ekvirke, gummi, bastubänk, korvgubbe, lagerblad, kryddpeppar och örtkärve. Men nog tittar mineralerna fram någonstans där bakom ändå.

Smaken blir en överraskning med sin jämförelsevis låga och mjuka syra, men är desto mer generös på andra plan - dock både plump och spretig - med välslöjdade mjuka ektanniner, kännbar alkohol och lite mineral, samt slutligen bra längd.

Ett yvigt och insmickrande vin som har problem med att samla ihop sig och bestämma sig för vad det vill, förutom att ställa sig in hos ovana vindrickare. Raka motsatsen till Lafarge, det känns väldigt tillverkat och icke-transparent. Såväl doften som smaken är "all over the place". Svårt att se någon riktig potential i detta. Ingen av fyrtio provare gissar ens att det rör sig om bourgogne, det säger kanske något. Kvällens jumbo, i vår mun.

2009 Domaine Gros Frère et Soeur Clos Vougeot "Musigni"

1,56 hektar planterade 1986-1989, nordvästa hörnet av Clos Vougeot, granne med Le Musigny. Odling med "lutte raisonné". Uttag 45 hl/ha. Tredubbel sortering. "Aktiv" vinmakning. Jäsning i cementtankar med utvalda jäststammar. Överspolning innan jäsningen startat, därefter pigeage två ggr per dag. Mustkoncentrering med omvänd osmos. Temperaturkontroll till max 29 grader. Ett dygns upphettning till 40 grader i slutet av jäsningen, som totalt varar 15 dagar. 11 månader i 100% nya ekfat från Cavin, med högre rostningsgrad, och därefter tre månader i tank. 14% alkohol. 7 000 flaskor. 890 kr på SB.

5. Doften är återhållsam och distingerad, ganska köttig, åt det mörkare röda hållet. Chokladdoppade mörka körsbär och jordgubbar, tydlig men omdömesgill fathantering. Bra doftdjup, halvhyfsad höjd. Muskotnöt, svartpeppar, tobak, läder, stearinljus och en aning svavel som kittlar i näsan. En fläkt av hudkräm, och lite skokräm. Stilen är ytterst respektabel om än inte direkt avväpnande.

I munnen en stadig och rätt kraftfull smak med avrundad syra av lägre medelhöjd. Finpulvriga och mörkt jordiga tanniner, nästan silkiga.
Vi upplever ingen direkt fruktsötma, men fruktkroppen är fyllig och munkänslan tät. Ett vrid på svartpepparkvarnen skapar moment i avslutningen, och till sist sitter vi med en ganska lång eftersmak av mörk bitter choklad.

Det här är helseriöst och oantastligt vad gäller kvaliteten, förutom att syran kunde ha varit friskare och att det saknas lite charm idag. Aningen varmt och tungt i gumpen. Påminner en del om Louis Jadots nollnior och lägen som Lavaux-Saint-Jacques eller Corton-Pougets. Förtjänar att lagras fem-tio år och kan nog vinna en hel del på det.

2008 Bergström Vineyard Dundee Hills Pinot Noir

Det här vinet slängdes in i sista stund som en "dark horse". Bergström Vineyard omfattar 6 hektar med inslag av röd vulkanisk basalt. Biodynamisk odling med Demeter-certifiering sedan 2004. Uttag 38 hl/ha. En veckas cold-soak.Spontanjäsning med en mindre andel hela klasar, pigeage en gång per dag. Elva månader på mestadels nya franska fat. Buteljering utan klarning eller filtrering.14,1% alkohol.

6. Oklart utseende, fällning i flaska och glas. "Naturlig" näsa med salmiak, kanel, rosentvål, klockren flädersaft (tack, Anders), kokt kompott på rabarber och jordgubbar samt lite isglass med apelsinhallonsmak. Väldigt egen stil på den här doften, det liknar inget annat ikväll och liknar väl egentligen inte pinot noir heller. Ändå rätt kul, men det osar knappast världsklass.

Smaken är len och oerhört lättdrucken med mjuk syra, beaujolaisig jordgubbssötma, mjukkokt frukt, silkig munkänsla och supersnälla tanniner. Känns som ett slappt handslag, här finns inget motstånd, men ändå väldigt inbjudande och definitivt klunkbart. Lite tveksamt som matsällskap betraktat - mer av ett "snackevin", som nog borde kosta mindre än det gör. Många provare gillar detta, vilket faktiskt resulterar i flest bästaröster.

2008 Beaux Frères The Vineyard Ribbon Ridge Pinot Noir

Beaux Frères Vineyard är planterad 1988-1995. Två kloner, Pommard och Wädenswil på egen rotstock. Biodynamisk odling. Avstjälkning, men liten andel behålls. Fem dagars cold-soak. Spontan jäsning i öppna kar av rostfritt stål. Pigeage två ggr per dag. 50-75% nya franska ekfat av varierande rostningsgrad. 12 månader på fat, assemblage i tank. Reduktiv uppfostran, inga omdragningar. 13,6% alkohol. 40 800 flaskor. 795 kr på SB.

Här är det framförallt lagringsbarheten och priset man vill invända emot. Vi trodde Beaux Frères skulle vara något helt annat, ekigare och mer alkoholtungt. Och vilken skillnad mot Bergström sen!

7. Mörkare frukt på nosen, söta björnbär, hallongodis och mandeltoppar, lakrits och mineral, begynnande pinositet, återhållsamma drag av ny ek. Inte så uttrycksfullt idag, doften håller sig mitt på vägen utan alltför spännande sidospår.

I munnen en krämig smak med tydlig fruktsötma och infattad syra. Strukturen är välbyggd med en antydan till stjälkighet och god alkoholvärme. Avslutningen är inte så lång eller komplex idag, sötman hänger med hela vägen och är det sista som lämnar munnen. Smaskigt men samtidigt lite kletigt och inte tillräckligt uppfriskande.

Väldigt primärt alltså, lite svårbedömt idag, verkar behöva tre-fyra år till för att utveckla sin personlighet, tappa lite av bebishullet och integrera sötman. Block-vinerna har en dokumenterad förmåga att transformeras, skruvkapsylen till trots.

2010 Felton Road Block 3 Central Otago Pinot Noir

Block 3 planterades 1992 med flera olika kloner. Jordmån av glimmerskiffer och kalciumkarbonat i botten, med sandig lera och lössjord ovanpå. Biodynamisk odling. Uttag 50 hl/ha. Mycket sparsam konstbevattning."Hands-off winemaking". Spontanjäsning med 25% hela klasar, i öppna kar av rostfritt stål. Lång macerationstid med en daglig nedtryckning av skalhatten. 14 månader i franska ekfat, en tredjedel nya, från flera olika tunnbindare i Bourgogne. Sen malolaktisk jäsning. Ingen klarning eller filtrering. 14% alkohol. 549 kr på SB.

8. Vidöppen och oerhört insmickrande nos. Massor av fatvanilj över söta bärtoner, med hallon- och jordgubbssylt, mjölkchoklad med mint, mandelkakor, bastubänk och en skvätt "pot-wine". En tydlig doft av punsch och rom-indränkta russin. M summerar fatvaniljen och romrussinen till en glassbägare hos AG på Nytorget och har därmed ringat in det på pricken. Flera provare associerar dessutom till amarone.

Smaken är slösande fruktig, syltig och viskös med veronese-känsla snarare än pinosity. Syra, alkohol och fruktsötma summerar till en intensiv och rejält lång smak med sockrade lingon i eftersmaken. Många gillar det här vinet, men stilen får nog beskrivas som vulgo även om det smakar "gott". Frågan är vad som händer på sikt. Fruktsötma och alkohol borde lugna ned sig lite, och det blir säkert bättre - men sylt och vaniljglass kommer det nog att dofta i all framtid.

2009 Williams Selyem Estate Vineyard Russian River Valley Pinot Noir

Vulkanisk jordmån, vingården är planterad 1998. 25% stjälkar, en veckas cold-soak, jäsning i låga öppna kar med tillsats av utvald jäst, pigeage fyra ggr per dygn, 17 månader i 70% nya fat, resten ettåriga (François Frères mediumplus), malo med tillsatt laktobacillkultur, ingen klarning eller filtrering. 14,1% alkohol. $100 på gårdens lista, KKWine 1440 dkk.

9. Svalfruktig doft med ljusa röda toner som rabarber, hallon, lingon, och nypon. Fina bidrag av tobak och kanel, känns som det kommer från stjälkarna. Salt lakrits och mandelkaka. Alkoholen är inledningsvis lite stickig, men det försvinner med luft, eller snarare utvecklas till ett slags grenache-kirschighet. Och doften blir bara bättre ju längre vinet står i glaset.

Mjuk entré i munnen, med frisk rabarbersyra och en särdeles fängslande och välbyggd tanninstruktur som spinner vidare på tobaks- och kaneltemat. De rödfruktiga aromerna är huvudsakligen svala och dansanta, och smaken slutar torrt med salmiakmineraler och generös alkoholvärme. Faktiskt inte alls olikt en pigg och rödfruktig 2010 châteauneuf-du-pape tradition från Isabel Ferrando!

Det här är verkligen stiligt, platsar lätt bland våra tre favoriter ikväll. Dricks gärna igen när som helst, gott nu och säkert om fem-tio år också.

2009 Brewer-Clifton Mount Carmel Vineyard Sta. Rita Hills Pinot Noir

Vingården är planterad 1990. Jordmån av kalksten, kalkrik lera och fossil kiselgur. Jäsning med 100% stjälkar, sju dagars cold-soak, öppna kar av rostfritt stål, drygt fem veckors maceration, 18 månader på franska fat, liten andel nya (målet är att de ska vara neutrala), en rackning efter avslutad malo. Diam-kork. 10 878 flaskor producerade. 14,9%. 430 dkk, KKWine.

Puh, provningen över - dags för några avslutande funderingar.
En del av vinerna smakade vi för första gången, och det var flera som överraskade på olika sätt. Exempelvis Beaux Fréres var inte alls vad vi hade förväntat oss, hade nog tänkt oss ett tungt vin med mycket ek och alkohol. Williams Selyem trodde vi skulle bjuda på elegans i klass med en dyr bourgogne, men icke.

Clos Vougeot "Musigni" har tidigare satt positiva minnesavtryck i årgångar som 2006, 2007 och 2008, men det här smakprovet övertygade inte oss och inte resten av provarna heller. Viner som inte ens klarar av att kommunicera sitt ursprung får stora problem i en blindprovning. Med facit i hand borde vi tagit något annat istället, varför inte från Cathiard eller DRC. Då hade nog Bourgogne hamnat i topp.

Som synes har våra känslor för Keller och Lafarge enbart fördjupats genom den här provningen. Det är oerhört eleganta viner båda två, med stor drickbarhet, inte en endaste invändning där. Vi är vid det här laget devota fans, och ser med spänning och förväntan fram emot att prova årgång 2010 från de här producenterna.

Fritz Becker borde fundera på att ta det lite piano med faten på den här toppnivån och inte skymma sitt fina druvmaterial. Rostningen är mer framträdande i nollnian idag än den var i nollsjuan vid samma tid.
"Tysklands bästa rödvin" är förstås ändå läckert, men Sankt Paul GG är minst lika bra och bara hälften så dyrt. Och slutligen måste vi hylla Greg Brewers charmerande och tydligt utmejslade Mount Carmel som vinnare i grenen "most bang for the bucks".

BYOB: Terminsavslutning

Strax innan jul hade vi en härlig sittning som envist pockat på att bli bloggad alltsedan dess. Den här kvällen var vi sju vingalningar med en sjuklig lust att dela vinupplevelser. Bara att knyta upp tomtesäcken alltså, och låta röda näsor jobba i blindo. När det blev läge för mat ringde vi efter pizza från Ciao Ciao. Ostarna kom i vanlig ordning från Wijnjas.

Först ett vitt vin. En enda sniff och reptilhjärnan har redan bestämt sig vad det är i glaset. Under höstlovet drack vi Zind-Humbrechts Zind Z004, och den hade utvecklats åt precis det här hållet, bort från den friska jästighet och det zzing vi inledningsvis älskade. Guld och granskog! Grön sparris och fet gul frukt, barriga granruskor och burkpersika med intensiv citrus. Några vitblommiga övertoner också. Men smaken stämmer inte riktigt med minnesbilden, här finns mer fetma, ett rikligt extrakt och en avrundad syra. När vi tvingas inse att det inte är Zind vi dricker så är det helt kört att hitta några nya spår. Chardonnay från Clos Windsbuhl, så är det bara...

2005 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben (89)

Okej då, vi säger väl riesling. Som apéritif är den lite baktung med mer extrakt än syra, men skicka in en österrikisk kalvschnitzel så snackar vi.



Det första röda - brunröda - vinet doftar EXAKT som man vill att en klassisk bordeaux ska dofta. Gödsel, gräs och grön paprika på ett väldigt tilltalande sätt. Mmm, nu är vi redan mitt i Médoc! Blyertspenna, cigarrlåda och nyputsade ridstövlar i stallet. Svartvinbärsfrukt ripplad av röda vinbär - cabernet med merlot! Multnande höstskog, svamp och lite mynta. I munnen är detta varken ett stort eller kraftfullt vin, men det vinner lätt första pris i grenen drinkability. En slank och läskande munkänsla, med låg alkohol och mjuka nedsmälta tanniner. Frukten är hyfsat ungdomlig, det finns inget hål i mitten vad vi kan se och avslutningsvis bjuds en eftersmak åt det kortare hållet. En anstrykning av murkna fat och källare i doften får någon att misstänka kork, men ingenting i smaken pekar på det. Summa summarum erbjuder det här vinet en närmast total harmoni i munnen, men utan att bjuda på några större fyrverkerier. Det har karaktären av ett mellanår, fast från ett riktigt bra och urtypiskt slott - lite som 2002 Mouton-Rothschild på den senaste Hjo-provningen. Gissningarna blir en rolig pilkastning på médockartan: Margaux, Saint-Julien, Saint Estèphe, Pauillac. Sällskapet har också klara problem att åldersbestämma vinet. Det tycks inte vara lastgammalt, men man kan notera en finmalen fällning i glaset. Någonstans mellan 1988-1999. 1995, kanske?

1983 Château Mouton-Rothschild (91-92)

Wow, vad kul! Vore man rik skulle detta vara det ultimata onsdagsvinet! Gick lös på någonstans mellan 1300-1500 vid auktionen för något år sedan. Tack Ulrik för att vi fick vara med om det här.



Nästa vin har en ljusare tegelorange färg med finkornig fällning. Doften är mogen och avrundad med inslag av hö och ostbutik, hästsvett och salviaörter, apelsiner och tomatpuré. Framträdande drag av torkad tobak får snart sällskap av tjära, och kanske finns här en andel nya fat. I slutet av glaset är det just tjärtonerna och tomatpurén som minglar kvar. Smaken har en livlig syra, är tanninrik som en nebbiolo med något uttorkad frukt. Även här njuter vi av underbara aromer som blodapelsin, tomatpuré och rostiga mineraler. De pigga syrorna driver en lång eftersmak, och leder klart över tanninerna i en totalbild som är elegant och nästan burgundisk. Det hela leder tankarna till barbaresco och mognadstonerna antyder att vinet nog kan vara betydligt äldre än man tror. Detta är jättegott, även om det inte är storslaget som de bästa 71:orna i höstas. Vår gissning blir en Riserva -78 från Produttori del Barbaresco.

1983 Gaja Barbaresco Sori Tildin (91-92)

Fantastico! Oj, vilken ynnest att få prova det här vinet. På etiketten står det 1982 Gaja Barbaresco men korken säger märkligt nog 1983 Sori Tildin. Till slut visar det att det är korken som stämmer! €130/Stefan Töpler.



Från en magnumbutelj häller upp vi ännu ett brunrött glas, fast lite tätare i färgen än de föregående. Här noterar vi tobak, skit/gödsel och örter med salvia, malört och eucalyptus i förgrunden. Franska fattoner av läder, smör, vanilj och kaffe. Frukten liknar plommon och har fått en jättefin utveckling. Smaken är sötfruktig, mogen men inte direkt komplex, med småsträva tanniner av svart te. Syrorna är mjuka och avslutningen av mjukt avklingande medellängd. Te-tonerna säger toscana och visst är det riktigt gott och harmoniskt, men kanske inte stort. Ett lyxigt och gott ackompanjemang till pizzorna som nu står på bordet.

1993 Frescobaldi & Ferré Brunello di Montalcino Riserva (91)

Buteljen är ett under av kitschighet med sin tygetikett designad av Gianfranco Ferré. Flaskan är täckt av guldkronor, och tydligen släpptes den här specialaren inför millenniefestligheterna. Priset låg först på $475 men efter att festen var över reade SB ut denna magnum för 600 kr. Hyggligt pizzavin, Niklas!



Nästa glas bjuder på julkryddor, julmust och torkad frukt, till och med russin. Ett framfusigt inslag av sötmogen cassis och tropisk passionsfrukt sällskapar med körsbärsfyllda chokladpraliner. Tjära och balsamiska fattoner, blomparfymer och kokoskola. Det finns en hel del godis i den här påsen! Även smaken är söt som godis med mjuka syror och tuffa, rätt så uttorkande tanniner. Mittsmaken är dock mycket proffsig, tuggbart fruktig, viskös och behaglig. Avslutningen är lång med både eldighet och en lite torr kärvhet som kanske inte är vinets bästa tillgång. Som Fritte säger: Hohoho, här var det muskler! Vinet är som gjort för att casha in höga amerikanska scores, men det kräver att provaren fixar den söta och häftigt ekade stilen. Cocacola-barbaresco, lystrar även till namnet Suckling-barbaresco.

2000 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi (93)

Ett kontroversiellt vin runt bordet - drar ner både negativa och positiva reaktioner. Efter Roagna-provningen i november känns detta nästan som en karikatyr, och utgör nog själva sinnebilden för allt vad Luca inte gillar. Den tunga noshörningsprydda flaskan har väl ungefär lika bra imponatorfaktor som en fet suv i dessa miljömedvetna dagar, men visst finns här en rejäl lagringspotential som försvarar betyget. Själva känner vi dock hur förhållandet till Spinettas topp-barbareschi svalnat så pass att vi faktiskt slutat bry oss nämnvärt när de släpps. Ofta uppnår vinerna inte riktigt den balans som vi hoppats på, och särskilt inte i ett varmt år som detta. Dessutom har de numera blivit galet dyra...



Nu häller vi upp ett nytt glas, ljust rubinrött. Doften bjuder på galet fina fikon, gula sultanarussin, jordgubbsylt, romerska bågar och körsbär. I och med de här intrycken känns druvsorten redan spikad och vi fyller förstås på med förväntad garrigue, lavendel och rosmarin. Här finns också en gräddighet som gränsar till smör pch, påpekar någon, ett reduktivt inslag av gummi. Smaken överraskar med att vara så fräsch, balanserad, torr och stram, och ingen särskild alkoholvärme noteras. Citrussyrorna fräser som ett bett rakt in i fruktköttet på en apelsin. Om det här är en châteauneuf måste den komma från en lite svalare årgång. Det är nu Franko berättar att vinet är en nolltrea. Insikten träffar direkt, det måste vara en röd bourgogne vi har glaset och troligen från côtes-de-nuits. Enligt devisen "känn din egen källare så känner du andras" gissar vi på Potels Vosne-Romanée 1er cru.

2003 Nicolas Potel Vosne-Romanée 1er Cru Les Petits Monts (91)

Vilket galet år det var, 2003! Klimatzonerna flyttade minst 30 mil norrut. Vinet skulle absolut kunna fått ett högre betyg på sin rena hedonism, men förtjänar avdrag för att det är atypiskt, och för att syrorna tappar i livlighet med tid i glaset. Är de justerade månntro?



Ung, härlig frukt av söta björnbär, kirsch, körsbärskärnor och sötlakrits. Fina inslag av cassis, örter, espresso, rollokola och fatkryddor som kommer alltmer i glaset. Smaken fortsätter på cassis-spåret - en smått eldig och härligt sötmogen frukt av mestadels svarta vinbär. Ganska så imponerande i munnen! Vi får informationen att det rör sig om en bordeauxblandning, men alla gissar ändå vilt och ingen träffar rätt.

2004 Gaja Ca' Marcanda Bolgheri DOC (92)

Vad ska man säga? Väldigt proffsigt och gott, som vanligt från Gaja, men här finns knappast ett tydligt avtryck från toscana.



Doften ger bittermandel, körsbär med kärnor och ett inslag av charmerande jordgubbar. Skogsbär, anis och fatkryddor. Här finns ett slags bordeauxkänsla, men ändå inte. Syrorna är friska och höga, tanninerna mjuka. Frukten är svalt god men lite tunn i mot slutet. Helhetsintrycket handlar mycket om läskande fräschör, med balanserad alkohol, viss grönhet och inslag av äppelskal. Eftersmaken är lite kort och avklippt, men det som bjuds är ändå väldigt gott. Efter en del funderingar är det nog en cali men knappast från något varmt läge i Napa, snarare uppe i bergen. Ridge Santa Cruz Mountains från början av 00-talet?

2003 Jordan Alexander Valley Cabernet Sauvignon (90)

81% cabernet sauvignon, 15% merlot, 2% petit verdot och 2% malbec. 40% bergsfrukt från Alexander Valley. Tjugoåttonde årgången från vinmakaren Rob Davis. €41 hos Wein-Weber.

Granatröd, transparent färg. Röda körsbär och kärntoner kittlar nosen. Ett lagom modernt doftintryck med lim och flyktiga alkoholer från faten. Här finns också en mycket fin ursprungstypisk nebbiolokaraktär av tjära och rosor med inslag av sandelträ, asiatiska kryddor och lite mandarin. Verkligen lovande! I munnen ett fokuserat, elegant och rödfruktigt vin med rödavinbärssyror som dominerar över tanninerna. Noter av sandelträ och en snygg torrhet i avslutningen summerar ett av kvällens mest aptitretande viner. Är det en nollfyra från barbaresco? Riktigt fin är den hur som helst.

2005 Mario Marengo Barolo Bricco delle Viole (93)

Finns det några kvardröjande flaskor får de stark köprekommendation.



Färgen är medelmörkt brunröd. Det första som träffar näsan är ett plåster. Ja faktiskt - använt, svettigt och kanske rentav lite varigt! Detta låter kanske inte särskilt gott, men som det ofta är med brettiga noter i vin så funkar det fint. Därefter dyker det upp några nötiga toner, vi associerar till både jordnötter och valnötter. Doftavdelningen kör nu igång en härligt sammansatt aromshow med torkade körsbär, köttsafter, rödvinssås på kål och rotfrukter, en aning grisnjure och ostbutik. Pinjeträ, garrigue och tobaksliknande stjälkighet som ger goda associationer till bordeaux. Men det ursprunget är förstås inte med på kartan, redan plåstret skvallrade om vilken producent vi troligen har i glaset. Smaken bekräftar alla förväntningar med söt frukt och ljuvligt utmognade tanniner. Rik grenache med apelsinsyror som får smaklökarna att dansa ringdans, och aromerna minglar kvar länge. Drickfärdigt vin, och fantastiskt gott! Strukturen av mogna stjälkar går igen i munnen och nu är det inte längre någon tvekan. Detta måste vara en Pegau, frågan är bara från vilket år. 2001?

1998 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (94)

Tack Niklas, den var i perfekt mognadsfas just nu.

Brunröd, medelmörk färg. Här tänker vi direkt på garrigue-örter och ett medicinalt, smått volatilt inslag. Frukten är röd, med starka inslag av torkad frukt, russin och fikon. Bakkryddor och milt brettiga toner assisterar. Smaken bjuder på massor av mognande grenache med bra syror men rätt så torra tanniner. En châteauneuf-nolltrea förstås! Behagfullt eldigt, kryddigt vin med en del portvinstoner. Trots de smått uttorkande dragen är det jättegott, och som vanligt kan de här vinerna inte komma på bordet utan att en rinnig, stinkande époisses kommer släntrande strax efter. Vi slår till med en gissning på 2003 Brunel Les Cailloux.

2003 Domaine du Pegau Cuvée Reservée (92)

Borde man ju ha känt igen eftersom det var så nyligen vi sågs sist. Men ikväll kändes 98:an mycket mer Pegau-ig vid en direkt jämförelse. Rackarns vilka goda viner de gör, hur som helst..

Ljust rubinröd färg. Härlig pinositet som kittlar nosen, med jordgubbsylt och grillkryddor, peppar, örter, mynta och boudoir - eller nyknullade lakan, för att citera en entusiastisk tyckare runt bordet. Smaken är också rejält fruktslampig med tydlig eldighet och en gnutta kirsch. Aromer av apelsiner, lakrits och nori-ark. Ett hedonistiskt och väldigt californiskt helhetsintryck, ingen risk för att förväxla detta med röd bourgogne. Påminner om Hansel North Slope, kan det vara den?

2006 Walter Hansel Cuvée Alyce Russian River Valley Pinot Noir (90-91)

North Slope var nog lite elegantare, enligt Franko. Det här rekommenderas särskilt till grillad kyckling eller varför inte på egen hand.

Mörk, tät, blåsvart färg. Doften bjuder på skogsbär, kanske särskilt björnbär. Tydliga rostade fat med brända toner. Muskotnöt, järn, röda äpplen och mörk choklad. Ett vinöst intryck med allmänt biodynamiska vibbar. Smaken är sötfruktig, något eldig med utmärkta syror och rejäla, chokladiga tanniner från modernt rostade franska ekfat. Frukten är rejält extraherad men blir inte det minsta jobbig i och med att syrorna är så höga och friska. Vinet är riktigt gott, men fortfarande purungt och tycks vara mycket utvecklingsbart. Tanninerna växer ju längre vinet står i glaset. Helhetsintrycket är huvudsakligen italienskt, men med små färgklickar av Ridge och Barral. De biodynamiska vinteräpplena plus den sistnämnda associationen som vi annars aldrig får i Italien gör att det plötsligt framstår alldeles klart vad vi har i glaset. 2006 Barricadiero är ett vin man känner igen om man har smakat det.

2006 Vini Aurora Barricadiero Marche IGT (91)

90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon, 5% merlot. 14,5% alkohol. Ekologisk odling. Mycket mogna druvor och lång maceration, 20-30 dagar, med stjälkarna kvar. Mognade ett år på nyfranskt. 149 DKK hos Cibi e Vini på Torvegade, Christianshavn. Finns fortfarande kvar på deras hylla, skynda att fynda.

Tack alla, och särskilt M & K som huserade, vi längtar redan till nästa gång det är dags. Andra noteringar här, här och här.

Munskänkarna provar höjdarchardonnay

Chardonnay är känd som vinmakarens favoritdruva. Den lånar sig villigt till allsköns styling i källaren, men förutom sin anpasslighet är den lyckligtvis också duktig på att fånga upp mineraltoner och berätta om sin terroir. För något decennium sedan fick sminkavdelningen helt övertaget och gjorde publik succé. Dessa svulstiga, rostade viner gav upphov till den numera överspelade "Anything But Chardonnay"-trenden. Den sortens chardonnayer har väl lyckligtvis framtiden bakom sig, över hela jordklotet...

I tisdags provade Munskänkarna i Stockholm utsökt chardonnay från just - hela klotet. Det vandrande uppslagsverket Jan Rosborn har satt körschemat och sprutar vinfakta i sedvanligt munter och hög takt. Pennan glöder, här vankas ovanligt fylliga kommentarer. Provningen är halvblind - vi vet alltså vilka vinerna är, men inte i vilket glas.

Första glaset är relativt färgrikt, ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är något smörig med en klart elegant och måttfullt genomförd fatrostning där vi också kan hitta nötter och vanilj. Intrycken går igen i munnen där balansen är utmärkt med exakta, goda syror. Här finns också en bra intensitet med inlindad alkohol, men faten är precis så diskreta som vi önskar. Svaga aningar av tropisk frukt och lite majs bidrar till att röja ursprunget, och kvar blir en god eftersmak som är fruktig och citrusdriven. Det är ett mycket välgjort vin, och proffsigheten känns californisk. Helhetsintrycket har vissa likheter med vin nr 6, men detta tilltalar oss betydligt mer. Näst bäst i vår smak.

Facit: 2005 Dutton Goldfield Chardonnay (Russian River Valley, Sonoma County, USA), REA 199 kr (förr 284 kr).

Teamet bakom vinet är Steve Dutton, med historia som druvodlare, och Dan Goldfield, tidigare vinmakare åt bl.a. Mondavi och Schramsberg. Samarbetet startades 1998 med fokus på pinot noir och chardonnay, dessutom lite zin och syrah. Gården är ägare till gamla, obevattnade vingårdar i Green Valley och Russian River Valley, vilka planterades av Steves pappa redan på 60-talet. Därmed har man god tillgång till druvor från vuxna, välutvecklade stockar. Många rankor i området är, pga den senaste vågen av vinlus, väldigt unga. Inte här! Vinet är gjort med en blandning av naturjäst och kultiverade stammar. Metoden liknar den burgundiska med jäsning på fat och batonnage varannan vecka. Mognadslagringen varade i 10 månader på franska ekfat, varav 40% var nya. Alkoholen stannade på 13%.



Andra glaset har en påtagligt rik färg, mörkare guldgul med gyllene reflexer. Doften är superrik och berättar om mycket mogna druvor med inslag av torkad frukt och russin. Tropisk frukt med senskördad karaktär i en stor, nötig, aningen oxiderad ekfatskostym som påminner lite om Château Fuissé VV. I munnen får vi kvällens rundaste syror i en stor, generös smak med oxidationstoner och citrus/lime i slutet. Några av syrorna är nog tillsatta för att hålla ihop det hela, och visst finns det också en tillfredställande grapebitter uppstramning i vinet. Likheten med lite gammeldags maconnais gör att vi lite oväntat faller till föga, det blir ett plus i kanten. Detta bör vara sydafrikanen.

Facit: 2005 Springfield Estate Methode Ancienne Chardonnay (Robertson, Breede River Valley, Sydafrika), 239 kr.

Springfield Estate är en stor egendom med 350 hektar mark varav 180 under vinrankan. Gården drivs av syskonparet Bruwer, vinodlare sedan fyra generationer med anor till franska huguenotter från slutet av 1600-talet. Den odlade marken är mycket karg och kalkrik. Till kvällens vin vinifierades olika parceller separat. Som namnet på vinet antyder handlar det om en hyllning till äldre vinstilar. Bara naturjäst, ingen skalmaceration, inget svavel i musten, ingen klarning eller filtrering. Däremot en långsam och medveten oxidering av musten, bland annat genom överpumpning. Vinet spenderade 12 månader på jästresterna, i stort sett utan batonnage. Resultatet blir en mer europeisk stil än i de flesta nyavärlden-chardonnayer. 13,5% alkohol.



Tredje glaset är nästan vattenklart med gröna reflexer. Doften är purung, något blyg och knuten. Men rackarns vad elegant den är, det är kanske den snyggaste unga chardonnaydoft vi någonsin haft äran att sniffa på. De mest utsökt sirliga, milt parfymerade blomtoner (som av jasmin) förenas med fantastiska, något oljiga mineraler.
Smaken är stram, absolut ren och mycket intensiv i en kropp lika slank som Sparven från Minsk. Avslutningen bjuder på perfekta, riktigt långa, mineraliska syror! Strukturen och finessen liknar den mest utsökta unga riesling. Redan efter första sippen är saken klar - vinet är outstanding. Ingen tvekan om att det är den unga Corton-Charlemagnen. Fyra av trettio provare höll detta som kvällens bästa vin...

Facit: 2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru, 875 kr.

Bonneau du Martray gör inga fläskiga, smöriga bourgogner. Här är det stramhet, finess, lagringsbarhet och raffinemang som gäller. Egendomen drivs av samma adliga familj sedan lång tid, och man medverkar aktivt i vinodlingen och vinmakandet. 1969 gick man över till domäntappning, 1994 skedde ett generationsskifte med påföljande kvalitetshöjning och grönskörd, 1997 påbörjades vägen mot ekologisk odling, de senaste åren innebär detta även en övergång till biodynamik. Michel Jamais berättade häromdagen att gården aldrig gjort så bra viner som de senaste åren, och att nollsexan förmodligen är den bästa årgången hittills. Detta bekräftas av Jan Rosborn som hade tillfälle att vertikalprova vinerna nyligen. Man försakar mycket i kvalitetsarbetet, exempelvis kan man låta en vingård ligga i träda i sju-åtta år för att återhämta sig. Vi såg liknande hos Didier Barral, men detta är bourgogne och därmed världens dyraste vinmark! Man har bara grand cru-vingårdar, 11 hektar totalt. Åtta olika parceller vinifieras separat. Det är en enkel, traditionell metod man använder: jäsning på fat med naturjäst och lite batonnage. Malolaktisk jäsning på vårkanten. Omdragning på sommaren. 18 månader efter skörd görs blend och buteljering. 13,5% alkohol.




Fjärde glaset har en mycket ljust guldgul färg med gröna reflexer. Doften har vissa gröna, vegetabiliska drag som inte känns fullständigt tilltalande. Dessutom kommer grönheten i sällskap med en lite billigare vaniljglass. Smaken är ung, intensiv, rentav något eldig, med hyfsat stram och välbyggd mittsmak, samt limesyror i slutet. Vinet är anständigt, men ger ett lite enklare intryck. Det bör vara chilenaren.

Facit: 2006 De Martino Single Vineyard Chardonnay (Limari Valley, Chile), 139 kr.

Limari Valley är ett svalt och kustnära område fyra mil nordväst om Santiago. Närheten till havet ger stora temperaturskillnader. Det kan faktiskt skilja hela 15-18 grader mellan natt och dag! Detta förhållande bidrar till en bra kombination av mognad och syra. De Martino är en familjefirma med 300 hektar vingårdar, helt eller delvis ekologiskt odlade. Kvällens vin kommer från en gård som heter "Quebrada Seca" (torra ravinen). Låga skördeuttag, utvalda kloner och nya franska ekfat i 12 månader.



Femte glaset är ljust halmgult med varmt gula reflexer. Doften är utvecklad och påtagligt smörig - som att stoppa näsan i en kastrull med skirat smör. Detta dominerar tyvärr över alla andra intryck, men letar man lite går det också att hitta goda mineraltoner, nötter och mogna äpplen. Smaken är smörig (surprise, surprise!) med rätt höga, goda syror och en bra intensitet. Fruktigheten drar åt mogen, guläpplig fallfrukt, och mineraliteten berättar om fina vingårdslägen. Den småsvulstiga stilen gissar vi har sitt ursprung hos firma Penfolds.

Facit: 2002 Domaine Villiam Fèvre Chablis Grand Cru Bougros "Côte Bougerots", 445 kr.

Oj, det var en besvikelse! Den fantastiskt eleganta nollfyra vi serverades hos Frankofilen känns rätt långt borta. Rosborn uppmärksammar oss på ståliga, chablistypiska syror - men detta är ändå inte chablis grand cru så som man vill ha den. Domaine William Fèvre är nuförtiden en del av champagneimperiet Henriot. Man har sedan övertagandet 1998 jobbat med att höja kvaliteten och att uppnå en mindre fatad och mer elegant stil. Domänen har 27 hektar vingårdar varav 15 ha grand cru och 12 ha premier cru. Uttaget är lågt, 30 hl/ha. Vinifikationen skedde i rostfria tankar och mognadslagringen i ekfat. 13% alkohol.



Sjätte glaset: liknar det fjärde, en ljust gul nyans med gröna reflexer. Doften är ungdomlig med nässlor, smått oljiga mineraltoner, milt rostade fat, något slags gummi och en fet nötighet (paranöt, säger någon). I munnen slås vi först av hur pass breda och oprecisa syrorna känns - som ett foto med vaselin på linsen. Inte det fokus och den elegans vi hoppats på efter den fina doften. Mycket händer åt sidorna i gommen men någonting fattas i mitten. Onekligen smakrikt och gott, alls inte klumpigt - men inte i besittning av egenskaper som får oss på fall. Detta blir de flestas favorit. Eftersom det förra vinet inte motsvarade vår bild av Fèvres Bougros återstår bara att gissa fel.

Facit: 2003 Penfolds Yattarna Chardonnay (South Australia), 464 kr.

Etiketten Yattarna presenterades 1996. Ordet betyder "steg för steg" och mycket riktigt har konceptet utvecklats under en längre tid. Druvorna kommer från Adelaide Hills, Piccadilly och Fleurie. Man har sökt efter de svalaste lägena i svalast möjliga områden. Jäsningen skedde i ny fransk ek. Man undviker till varje pris att tillsätta syror. Vinet mognade under 10 månader i ekfat varav 80% var nya, med omrörning var sjätte vecka. Vinet buteljerades utan filtrering och håller 13,5% alkohol.



Konsensus verkar vara att glas ett, tre och sex är bäst. Vi tackar för en som vanligt kul och lärorik provning. Nästa gång tar vi gärna en Bonneau du Martray-vertikal...