Ribera med Rubén

Ibland måste man ge sig ut ur komfortzonen. Ni vet vad vi gillar, så låt oss prova något vi inte gillar. Eller åtminstone något som vi rangerat ut ur källaren och bestämt oss för att sluta lägga undan (ett vin som hjälpte oss att fatta det beslutet var 2004 Bodegas Conde Neo Punta Esencia häromåret) Fast den mer nyanserade sanningen är nog att vi mycket väl kan tänkas stå ut med en hygglig ribera del duero, särskilt om sommaren när grillen är tänd.

Som en del av Sommeliergillets tvådagars-workshop - avslutades idag - fick vi träffa den charmerande Rubén Sanz Ramiro. Denne unge kosmopolit har nyligen tagit över det dagliga vinansvaret på PM & Vänner i Växjö, och liksom av en händelse kommer han från Ribera del Duero. Som bisittare har han Marco Pelletier från trestjärniga Le Bristol i Paris. Låt oss alltså tackla våra fördomar och vår ekallergi. Vem vet, kanske blir man överraskad?

2011 Bodegas Conde "Vivir Vivir"

Doftar rent och ungdomligt rättframt, med friska skogsbär och en aning reduktiv skurtrasa. Smakar också rent och ungdomligt - saftig frukt utan märkbar ek, med frisk syra och lättsamma druvmogna tanniner samt balanserad alkohol runt 13,5%. Ett gott och drickvänligt vin av lite enklare slag, lätt fatat i Joven-stil. Kostar inte mer än €5-€6 nere i Europa, men presterar klart bättre än så. Tumme upp.

2011 Bodegas Conde Neo "Disco"

Doftar rökigt och parfymerat, med hårt rostade toner av tjära och vanilj, samt en hög fruktmognad åt björnbärshållet. I munnen en mörk extraherad frukt, med söta kryddiga ektanniner och en citruslik syra som sticker ut, och det hela slutar lite träigt. Vinet upplevs som mejkat och tillgjort i en "modern" stil med högre vinmakarambitioner än druvmaterialet håller för. Kostar ungefär som föregående, men saknar dess drickbarhet. Tumme ner.

2008 Bodegas Penalba Lopez Finca Torremilanos "Cyclo"

Doftar återhållsamt, med rena toner av frukt och fransk ek utan hård rostning. Smaken är ren, frisk och stramt strukturerad, med frisk kalkstenssyra, saftigt småkärva men eleganta tanniner och uppenbart matvänlig profil. Bjuder bra motstånd och balans - inte alltför ekigt eller överextraherat. Den här stilen känns nyskapande för området och kan nog vara en fingervisare om framtiden. Kan utvecklas väl. Prisläge runt €25. Provningens mesta ögonöppnare och mest lockande vin. Två tummar upp.

2009 Bodegas Protos Seleccion Finca El Grajo Viejo

Doftar rökigt och ekigt, med hårt rostade toner av tjära, vanilj och lakrits. Fruktmognaden är hög, åt björnbärshållet. I munnen rejält täta och hårt extraherade tanniner, medelsyra, söt koncentrerad frukt och eksträv finish. Extraktionen och den högre alkoholen gör att vinet upplevs klumpigt och obalanserat, förmodligen utan potential för någon framtida elegans. En blockbuster-stil med extra allt som känns omodern och väldigt 90-tal i dag. Kostar runt €35. Tumme ner.

2009 Bodegas Vega-Sicilia "Alion"

Doften är öppen och rökig med fatrostning av snyggare slag. Faten har amerikanska ektoner av dill och vanilj, frukten är söt och varm med lätt volatila drag. Smaken bjuder på stor frukt, hyfsat frisk syra och täta mogna sammetstanniner, med en nästan viskös munkänsla. Finishen är lång med kryddiga och jordiga sensationer, och det hela slutar aningen träigt och varmt. Det här är gott om än rätt sötfruktigt idag, bör lagras ett gäng år för att integrera fruktsötman. Stilen kan beskrivas som semi-modern - det är skickligt framställt utan att tappa bort ursprungskänslan. Utvecklas åt det elegantare hållet med mer luft. €55. Tumme upp.

2004 Bodegas Perez Pasquas Viña Pedrosa Gran Reserva

Doften är öppen och utvecklad med mognadskomplexitet i klassisk stil. Påminner starkt om rioja av mer traditionellt slag - syrliga bär, örter, krondill, läder, jord, ceder, ljus tobak. Ekfaten ger inte intryck av att ha varit nya eller hårt rostade. Smaken likaså utvecklad och syrlig med inslag av torkad frukt och läder, tanninerna är strama men frukten åt det bredare och mer kraftfulla hållet. Slutar lite träigt som mången äldre spanjor, dock utan påtaglig alkoholvärme. Det här är den spanska traditionen i ett nötskal, sympatiskt med en härlig utveckling, matorienterat men kanske inte perfekt ur vinmakarsynpunkt. €45-50. Tumme upp.

2010 Bodegas Aalto PS

Det här doftar väldigt rökigt, hårdrostat och parfymerat, med vedbrasa och rökelsekar, blommiga fattoner, vanilj, lakrits och orientkryddor. Fruktmognaden är hög och drar åt björnbärshållet. Redan här tar det nog stopp för vår del, doften känns helt enkelt vulgär. Smaken är jämförelsevis lättare att köpa. Maffigt tilltagen med inställsamt låg syra, viskös munkänsla, täta sammetstanniner och väldigt mogen sötfrukt. Finalen fortfarande ungsträv med högre alkohol och en citruslik syra oväntat poppar upp i slutet, den kan nog vara tillsatt. Stilen är 100% "modern"- i den bemärkelse ordet användes på 1990-talet - och vinmakningen givetvis superproffsig. Det finns egentligen inga fel att angripa, utom att det hela känns väldigt mejkat och tillgjort. Tian är dock friskare och mindre fetvarm än förra årgången. Vinet kostar minst €75 och har fått typ 100 poäng av någon med andra smaklökar än vi. Tumme ner.

Rubéns slutord var raka och tydliga, även om de levererades med ödmjukhet. Mycket kommer att förändras i Ribera och Rioja under de kommande åren. Den nya stil som etablerades av ett antal nya bodegor i samband med byggboom och börsuppgång på 1990-talet är inte längre lika gångbar, ekonomin är svag och vissa aktörer kommer att gå omkull. Perfekt slickat vinmakande med senskördat, extraherat och hårdrostat är inte längre vad som hetast efterfrågas av stjärnkrogar och internationella bedömare.

Här dras en snabb parallell till Italien, som gick igenom en liknande utveckling under 1980- och 90-talen, även om den var mer extrem i Spanien. Massor av mark med inhemska druvsorter upprotades för att ersättas av så kallade "förbättringsdruvor" som cabernet sauvignon, merlot och syrah. Rubén menar att man tyvärr tappade tjugo år genom den radikala manövern - eller egentligen hundra år, eftersom det är den tid det skulle ta att ersätta alla de urgamla stockar som utraderades.

Rubén menar dock att Ribera lyckats komma tillbaka på det egna spåret igen. Ursprung, renhet och fräschör verkar vara melodin för framtiden, och det ser ju hoppfullt utifrån vårt perspektiv. Återstår bara att börja zonindela efter terroir. Det är dock tveksamt om detta någonsin kommer att hända i det varumärkesdrivna spanska vinklimatet.

RA: Spanien

Spanien (Susanne Berglund-Krantz)

2011 Martin Codax Albariño, Rias Baixas  (Viña Espanola)

2010 La Tapada Guidian Godello Barrica, Valdeorras (Viña Espanola)

2008 Bodagas Julian Chivite Colección 125, Navarra (Ward Wines)

2011 Enate Chardonnay, Somontano (Viña Espanola)

2011 Hermanos Lurton Verdejo, Rueda (Vingruppen)

2007 Marques de Murrieta Cappelania Blanco, Rioja (Ward Wines)

En pärla!

2010 Desciendentes de J Palacios Villa de Corrullòn, Bierzo  (Primewine)

2010 Aalto, Ribera del Duero (Divine)

2006 Roda I Reserva, Rioja (Primewine)

2008 René Barbier Clos Mogador, Priorat  (Janake)

2008 Pintia, Toro (Janake)

Munskänkarna provar decembernyheter

Sista aktiviteten för året var den traditionella "julgodis"-provningen. Det fanns ett visst ekonomiskt utrymme för att bre på med återbäring till trägna provare. Lite mer, lite bättre, ännu roligare. Sexton viner blev det allt som allt.

Det här var kvällen när vi skulle testa nya doseringspipar som ger 4 cl i glasen. Vad vi inte visste i förväg var att det också skulle bli en hel del skvätt, spill och dräll. Underläggen vid stationerna förvandlades snabbt till olika tolkningar av Jackson Pollocks konstnärskap och vi som hällde såg ut som Arnold Schwarzenegger med ett automatvapen i varje hand.

2001 Kremser Wachtberg Grüner Veltliner från kooperativet i Krems var det roligaste vinet i första paret. Rejält utvecklat med komplexitet, ärtpuré med vitpeppar och massor av mognadstoner åt petroleumhållet. Kanske inte så tätt som man kunde hoppats, men inte heller tungt i gumpen. Många gillade. Några gillade inte alls.

Barbera och nebbiolo. Modernt och traditionellt. Vi föll litegrann för 2005 Travaglini Gattinara Tre Vigne som hade rikligt med läder, eneträ, torkade rosor och menthol på nosen och en klassiskt läderartad smak med greppiga tanniner, gott om tobak och återhållsamt med frukt. Slatten följde med hem, vi skulle lätt kunna tänka oss en flaska till.

Iberiska modernister är väl inte vår grej, men man måste uppskatta kvalitet när man ser den. 2009 Pintas Character från Wine & Soul är framställt av trettio olika samplanterade druvsorter i Douro. Här får vi frisk eucalyptus och mörk frukt helt utan brända eller rustika drag. Proffsigt som tusan, men inte direkt överjobbat. Astrales kändes däremot alltför ekig för sitt eget bästa.

Det är andra gången vi provar 2007 Collepiano Sagrantino, som övertygar igen med sin finfina frukt och väl inarbetade fatbehandling. Tanninerna är givetvis av modellen järnhandske eller lättare skruvstäd. Det behövs fett och proteiner samt gärna några års lagring. Väldigt mycket vin för 249 kr hur som helst.

Hur olika kan det bli? Domaine Girauds hårdextraherade, blåfruktiga och alkoholtunga tia - eller Vieux Télégraphes vidöppna, fint utvecklade och komplexa nollnia. Har man några som helst planer på att dricka inom kort så är det 2009 Vieux Télégraphe som gäller. Ja, senare också förresten.

Det är väl bara att konstatera: vår kärlek till Pio Cesare blir nog inte vad den har varit. Ändå är det den av kvällens tre barolo 2008 som vi gillar bäst. Kanske för att den är mest trogen sitt ursprung. Doften är öppen och fin - lite i samma anda som Gattinaran i andra paret, plus lite mjölkchoklad och grillkrydda. God att dricka redan nu, med en viss beska/bitterhet i slutet som nog rundas av med tiden.

Den modernistiska eken märks betydligt mer i Rattis Rocche, som också har mer lim i starten. Smaken är mer polerad än Pios, utan den där bitterheten, men med elegant kryddiga och vaniljtonade ektanniner av det snällare publikanpassade slaget. Säkert klockrent för restauranger men inget för oss.

Det mest fruktiga vinet i trion - massor av mogna jordgubbar, slånbär etcetera. Generösa doser ny ek också. En rik och fyllig barolo i en modern stil som vi inte kommer överens med. Tidigare provade årgångar har gett ungefär samma känsla.

Efter upptrissade förhandsrapporter hade vi höga förväntningar på 2002 Pol Roger Blanc de Blancs som inte riktigt infriades. Visst är det gott och hyfsat bra om än inte alls i klass med de följande glasen. 

Längden övertygar, medan moussen är av det där unga slaget som skummar upp i munnen, och därför tänker vi absolut lagra några år. 

Då har vinet nog också vunnit i komplexitet.

Anselme Selosse. Mannen, myten, legenden. Fy satan vad bra det här är. Surrealistiskt tydliga hyacinter slår upp ur glaset, som bjuder på en fullständigt förhäxande doft. Lätt kritiga fino-toner som ingen annan kan få fram. I munnen en pondus som placerar föregående glas i skuggan. En harmonisk mousse och underbar smakrikedom som gör att man vill dricka senaste Brut Initale redan nu och gärna varje måndag under de kommande fem åren. Degorgerad sept 2012.

Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. 2002 Comtes de Champagne luktar sex. Eller förlåt, vi menade tryffel och vitpeppar. Lite animaliskt, kan vi väl säga. Vi ska inte räkna upp resten av allt som går att hitta här, men det är många vackra saker. Vad som till slut ställer skåpet är den fabelaktiga harmonin i smaken, den supereleganta frukten, den klockrena mineralkänslan och den smeksamt krämiga moussen. Här snackar vi perfektion.

ps. Läs Vintomas utförliga anteckningar.

RA: Nebbiolo, Sangiovese m.fl.

121018 Nebbiolo, Sangiovese & andra druvor (Åsa W Karlsson)

2011 Liedholm Barbera d´Asti (Vingruppen, 95 kr)

2009 Aldo Conterno Conca Tre Pile Barbera d'Alba (Vinovativa, 256 kr)

2005 Gaja Dagromis Barolo (Vingruppen, 425 kr)

2010 Barone Pizzini Primitivo di Puglia (Vinovativa, 119 kr)

2010 Barone Ricasoli Chianti (Vingruppen, 89 kr)

2005 Poggio San Polo Brunello di Montalcino (Vingruppen, 474 kr)

2009 Sutter Home Zinfandel, California (Vingruppen, 99 kr)

2008 Ridge Geyserville, Sonoma (Vingruppen, 295 kr )

2011 Fontana Candida Frascati (Philipson & Söderberg, 86 kr)

2010 Francois Lurton Araucano Sauvignon Blanc, Colchagua (Vingruppen, 89 kr)

2011 Barone Pizzini Verdiccio dei Castelli di Jesi Classico Superiore (Vinovativa, 106 kr)

2011 Hermanos Lurton Verdejo, Rueda (Vingruppen, 95 kr)

2009 Bodegas Heredad Cautivo Blanco, Rioja (Sthlm Wineimporters, 110 kr)

2009 Bodegas Riojanas Viña Albina Crianza, Rioja (Vingruppen, 99 kr)

2008 Braida Il Monello Barbera d'Asti (Vingruppen, 109 kr)

2006 Finca Villacreces Ribera del Duero (Vingruppen, 183 kr)

Herr & fru Vinosapien i F-bo

Gubbamiddag #9

Helgens gubbträff utlovades bli "lite annorlunda" när det gällde uppställningen av viner. Vad det skulle innebära mer specifikt var ju inte lätt att veta. Men med tanke på att kvällens värd rest en del både här och där, kunde man ju ana sig till att några "exotismer" fanns med på bordet.

Apéritifen ute på altanen går i en guläpplig och jordig stil med behagligt avrundad mousse. Smaken slutar torrt, kryddigt och lite jordbeskt. Ett par äppelskrottar tittar fram när temperaturen stiger. Ganska gott och välbalanserat bubbel, utan att vara märkvärdigt. Champagne är otänkbart - gissningsvis är det en cava med ett antal år på nacken.

2004 Quinta do Cabriz Dão Método Classico Bruto

Oj, det var debut med portugisbubbel för alla utom värden. Druvorna är bical och malvasia, alkoholhalten 12%. Flaskorna har legat högst ett och ett halvt år på jästfällningen eftersom den aktuella årgången är 2009. Nu får vi veta att alla kvällens viner kommer från olika länder. Inget av dem hör till "nya världen", och Portugal är redan avklarat.

Det första röda är tja, rött, och genomskinligt. Inledningsvis doftar det väldigt mycket vått grus och våt lera på ett sätt som skymmer resten. Efterhand blir doften mer gräsig utan det uppfriskande adjektivet nyklippt, och vinbärig med äppelkartiga drag. Ett lite glest och omoget intryck får man säga. I munnen handlar det om hög syra och låga tanniner i en rätt tunn kropp med kärvt, kartigt slut. Balans och koncentration är inte precis orden man letar efter - det är ett skäligen enkelt vin vi har i glaset. Knappt drickbart - det är inte särskilt behagligt på egen hand, och det bjuder inget som helst motstånd till den helstekta oxfilén på tallriken. Det känns på något sätt östeuropeiskt. Cabernet från tjotahejti, föreslår J och det stämmer ju ganska bra.

2006 Inkerman Kachinskoye Cabernet, Krim, Ukraina

Inkerman är inte bara en stad på halvön Krim, utan också en vinfabrik - den ledande i Ukraina. Man verkar sträva efter att skörda så många druvor per hektar som möjligt. Cabernet Kachinskoye sägs vara "the king of fine vintage red dry wines in Ucraine". För säkerhets skull uppges alkoholen till 10-13%. Det mesta blir kvar i karaffen.

Andra glaset har en svartröd, ganska tät färg med blåröd kant. Doften är faktiskt alldeles strålande. Ren och ungdomlig. Floral, med potpurri och violer. Läckra aromer av friska skogsbär, röda pastiller och en strimma lim. Apelsiner och lite muskotkrydda kommer till. Riktigt gott sniff, elegant som tusan. Smaken bekräftar de lovande doftintrycken. Den är frisk, renfruktig och slank med hög syra, bestämda tanniner och en ytterst aptitlig kärvhet i avslutningen. Ingen ek stör den allmänna glädjeyran. Sicket matvin detta måste vara, vi kan knappt vänta!
Kan det vara en syrah från norra rhône? Njaä, vi har nog en annan kandidat till Frankrike. Vår gissning blir en blaufränkisch från Burgenland, helt utan ek eller med enbart gamla/större fat.

2005 Tiflis Wine Cellar Kartuli Vazi Mukuzani, Georgien

Producenten heter Tiflis's Wine Cellar och produktlinjen Kartuli Vazi = "georgiska rankor". Druvsorten är saperavi, som vuxit i den aktade appellationen Mukuzani i Georgiens ledande vindistrikt Kakheti. Mukuzani-viner är vanligtvis fatlagrade, har vi läst oss till, och så även detta vin även om det inte märks alls. 12% alkohol. Oj, vad det funkade bra till maten, allra bäst i vår smak. Kostar ynka €7 i Tbilisi, men tyvärr ville firman ha €400 för att DHL-frakta en låda till Sverige, så det blir väl knappast aktuellt.

Tredje glaset är ljust varmrött, med gott om tegel i kanten. Doften är väldigt märklig, och ärligt talat ganska rälig. Mängder av omogen, unken grönhet överskuggar den ljusröda frukten. Plötsligt får vi en känsla av död och sten - gammal gravkammare av samma typ som vi hittat i några äldre Colaresviner. Om det är en mineralton, kan berget hellre hålla klaffen. Några våta fimpar ligger utslängda i en dypöl. Och sen lite söt knäck och gräddkola, i ett valhänt försök att muntra upp tillställningen. Smaken bekräftar de flesta av intrycken, med en hård omogen fruktsyra, rejäl grönhet samt utbränd tobak, knäckiga mognadstoner och ett syrligt slut. Det här kan vara kvällens sämsta vin. Ukrainaren var mer harmlös, medan det här är mer karaktärsfullt och samtidigt mer svårgillat eftersom en viss flaskmognad förtydligat de negativa dragen. Colares har en annan tannin/syra-struktur, så det spåret kan vi helt släppa. Det är lite åt pinothållet, men ändå finns absolut ingen pinotkaraktär. Kan det vara gjort i Ungern, kanske?

2000 Neoklas Frankovka, Sardice, Moravia, Tjeckien

Aha, där kom ju blaufränkisch. Eller frankovka, som de säger i Tjeckien. Nog för att druvan är känd för en viss grönhet åtminstone i svala år, men att det kunde gå så här illa... Hur som helst, med sina 175 hektar är Neoklas en rätt stor och ambitiös producent i byn Sardice, distriktet Slovácka, regionen Moravia strax norr om österrikarnas Weinviertel. Om det står "Exclusive" på etiketten så är det en av deras bästa buteljeringar, som kostar tre gånger så mycket som de vanliga - det vill säga 90 kr istället för 30. De tycks ha klassat ner sin frankovka till "de vanliga" buteljeringarna. Ett klokt drag, eftersom ingen verkar vilja dricka vinet ikväll.

Fjärde glaset doftar också lite märkligt men ändå gott på ett oxidativt, varmvuxet och rustikt sätt. Här finns röda äpplen, russin, katrinplommon och sylt. Mognadstoner av choklad, tjära, farin och julmust. En anstrykning av starkvin, som antyder att en fylligare alkoholkropp är att vänta. Är det så här georgiska viner luktar? (vi har ingen erfarenhet av sådana och känner ännu inte till att tvåan kom därifrån). Smaken är tät och varmfruktig med mogna, aningen uttorkande tanniner samt aromer av farinsocker och russin. Först känns det som om vinet behöver mat, men därtill är syran är alltför låg, åtminstone för kvällens matsammanhang. Ost och eftermaten-snack är vinets rätta element. Förutom syranivån ett ganska komplett vin, solbakat och lite rustikt men perfekt moget och gott! Och det kommer inte alls från Georgien...

1999 Château Kefraya Comte de M

... utan från Bekaa i Libanon. Kefrayas toppcuvée är gjord av syrah och cabernet sauvignon som mognat i nya småfrallor under ett år. 14,5% alkohol.

Femte glaset är opakt blårött med rödsvart kant. Doften är mättat, rostad, tät. Animalisk med köttiga, charkiga och läderartade drag. Mörk plommonfrukt, men här var det också gott om ek med choklad, kola, kaffe och godis. Även smaken är tät, först rätt burdus med utmärkt frukt och gott om tanniner. Avslutningen är rätt ekig och den citruslika syran spretar lite, men inte mer än vad som är klädsamt.
Ett uppenbart proffsjobb av folk som vet hur man tillfredsställer. Fram tonar bilden av en bodega på spanska höglandet med konsulter i dyra kostymer som klurar fram den rätta mixen av stimuli för att såväl kräsna kunder som feta amerikanska recensenter ska orka vältra sig över 90-gränsen. Parker-stil, alltså. Det är ett ganska modernt uttryck de har fått fram, och utan tvekan riktigt läckert. Gissningsvis är syrah en dominerande druvsort? Vad kan det då vara - en Finca Sandoval från typ 2004?

Vega Sicilia "Unico" Reserva Especial 2010 Release (91-94-95), Ribera del Duero

Oj, det var som tusan! Unico har varit ett mer konservativt vin vid tidigare tillfällen vi smakat, och inte helt tillfredsställande heller, med alltför brända toner. Det här var ju generöst. Och tänk att det hade så många år på nacken, men ändå verkade så ungt - inget som tydde på högre ålder. Jo, "fatsyran" säger U. Det händer en hel del positivt under de timmar vinet står i glasen, och till slut är det både elegant och klassiskt. Men en stadig blick på etiketten är ändå nödvändig för att få full valuta. Jay Miller är på 99 poäng, vi fattar nada. Tack T, som nyss fyllt jämnt och lät gubbsen få dricka upp presenten.

Sjätte glaset är ljus varm rubin med rejäl tegelkant. Doften är väl utvecklad och fint nyanserad med örtiga mynta-toner, båthus, ljusa penseldrag av tjära, finska tjärpastiller, ett gammalt tygplåster, hostmedicin och söt god frukt åt plommon/katrinplommonhållet. Så här doftar gammal syrah, vi är i norra rhône och det är 70- eller 80-tal. Smaken är stram och osöt, medelfyllig med hög syra och nedsmälta tanniner. Den åldrande frukten visar först klara tecken på uttorkning och balansen är inte hundra från start - "över kullen" plitas alltför tidigt - men allteftersom vinet står i glaset upplevs det betydligt tätare och mer oklanderligt balanserat. Mynta, örter, järn och tobak minglar i den långa eftersmaken. Det här blir bara bättre! Gissningsvis en god côte-rôtie från början-mitten av åttiotalet.

1983 Paul Jaboulet-Ainé Hermitage La Chapelle

Ser man på, den här har vi ju druckit förr. Det släpptes ett gäng av 83:an på Regeringspassagen något år efter den butiken öppnade, kan det ha varit 2003-2004 eller så? Kvällens bästa vin och ett kul återseende!

Sista glaset är gult och bjuder på en finstämd doft som trots tydlig botrytis (honung, saffran, mandelmassa) ändå har en tydlig och mycket vacker druvkaraktär, såpass att vi kan sätta ner foten och säga riesling. Smaken är dansant med sin lätta sprits, inte det minsta övervikt någonstans, spänstig syra och elegant frukt med aprikoser i eftersmaken. Alkoholhalt? frågar värden. 7,5 % svarar vi, och det var ju på decimalen rätt. Balansen är rena skolexemplet på god moselriesling, det enda som egentligen saknas är en framträdande skifferkaraktär. En Auslese med två stjärnor för botrytiserade druvor. Årgången då? Kanske 2004. Den är inte särskilt yppig, ändå...

2005 Reinholdt Haart Piesporter Goldtröpfchen Riesling Auslese Goldkapsel

Tänk att det här elixiret inte kostade mer än €25 på plats och ger så otroligt mycket tillbaks. Mosel är fantastiskt!

Munskänkarnas vintävling på regionsnivå

På lördagen vid lunchtid vankades det tävling över hela landet i grenen blindprovning - maliciöst kallar vi den "gissa vin runt hundralappen i systembolagets ordinarie sortiment". Här har Munskänkarna ett delikat problem att ta itu med, även om det orsakats av Systembolaget. Det är helt enkelt omöjligt att frigöra sig från vad man vet om segmentet 80-150 kr. Efter grundläggande bestämning av sort och ursprung går resten av tiden åt till att klura ut vilka (få och trista) alternativ som stått till buds.

1. Färgen är ungdomligt grönvit med små bubblor av koldioxid. Doften är vegetal med krusbär, vinbärsblad och försiktig mineralkaraktär. Druvan är sauvignon blanc. Ursprunget kan vara Loire/Sancerre, Nya Zeeland eller billig bordeaux utan ek. Smaken är ganska intensivt syrlig, fruktig men slank. Vi saknar lite mineralkänsla och slutet är förvånansvärt eldigt. Intrycket är i stort sett övre Loire i ganska fruktig stil - eller en disciplinerad nyzeeländare runt hundralappen. Vilket som, alkoholen får oss att gå på Marlborough och gardera med Loire.

2009 Domaine de la Villaudière Sancerre (5338, 129 kr)

Här är det förstås den varma årgången som snackar! Hur som helst är det inget vin vi behöver återkomma till. Allt vi önskar i fråga om oekad sauvignon blanc finns i Philippe Gilberts 2008 Menetou-Salon.

2. Färgen är ungdomlig, ljust gröngul. Doften har druviga, blommiga toner med ljunghonung, aning gummi, örter, citrus, lime och äpple. Ett ganska gott sniff med rieslingkänsla, som det tycks från Tyskland i första hand. Smaken är aromatisk och aningen kryddig, fruktig men absolut inte fet, med balanserad, lätt syra åt det mjuka och sirliga hållet. Något gröna, omogna toner ger fräschör och vinet är ganska gott om än lite slappt i strukturen. Vi tänker oss en riesling från Pfalz av enklare slag. När det kommer till andrahandsalternativ på druva diskuterar vi silvaner och viognier, och väljer fel.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier (22228, 99 kr)

Inte så tokigt när man betänker att det kommer från stekheta Central Valley. Det är andra gången på två månader vi gissar riesling, och nu blev den dessutom tysk. Snart kan vi nog det här vinet!

3. Färgen är ljust gröngul. Doften är stor och rejält fatrostad med kryddor, nötter och lätt smöriga toner. Lätt örtighet med typisk chardonnay-citrus i frukten. Spontant doftar det som en australiensisk chardonnay, varför inte Wolf Blass Yellow Label? Smaken överraskar med slankhet snarare än fetma, och en europeisk balans med framträdande syra. Dessutom gott om vanilj och kryddig ek. Rätt okej i den här stilen, och vi svänger till att tänka överekad bourgogne, kanske Les Setilles? South Australia i andra hand, Wolf Blass eller Penfolds.

2009 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay (6023, 109 kr)

Den framträdande syran är nog tillsatt, men vinet var ändå välproportionerat och ganska gott. Om man hade hållit igen på rostningen hade det varit bättre.

4. Färgen är ljusare varmröd med blåtoner. Doften mörkare skogsbärig med malolaktisk smörkola, aning tjära, örter, rök och brända fat. En enklare pinot noir med oblyg rostning - fat eller chips. Smaken är fruktig, lite grov utan elegans, med kola, örtbitterhet och osnygg ek. Bourgogne helt uteslutet, troligen är det från Nya Zeeland, möjligen Tyskland eller Oregon. Gissningsvis Marlborough och Stoneleigh. Pfalz i andra hand.

2009 Stoneleigh Marlborough Pinot Noir (16394, 129 kr)

En tänkbar anledning att dricka detta är priset, det är billigare än en bättre pinot noir. Poängen med pinot noir borde vara elegans, så vi avstår.

5. Färgen är mörkt blåröd/rödsvart, nästan opak. Doften är ekad bortom sans och vett, med tjära, asfalt, eldat trä och något ätticksstick. Frukten är blurrig, generiska plommon/skogsbär med något förskrämt lingon som ljusaste ton. Smaken ganska robust, kraftfull och tanninrik, med ekbeska. Den omilda ekbehandlingen hör hemma i Spanien eller Sydafrika. Om Spanien, så är det troligen Ribera del Duero av tanninstrukturen att döma. M lanserar Cruz de Alba som enda tänkbara kandidat därifrån. Det kan förstås också vara en robust rioja och då finns det fler att välja på. Vi fegar ur båda två och satsar på Rioja eftersom sannolikheten är större att man valt något därifrån. Coastal Region i andra hand, syrah som andrahandsalternativ till tempranillo.

2007 Cruz de Alba Ribera del Duero Crianza (2171, 149 kr)

Snyggt att känna igen Cruz de Alba, sen gäller det bara att stå på sig. Vinet i sig är hemskt.

6. Färgen är mörkt blåröd. Doften är inledningsvis knuten men ger snart ifrån sig en bordeauxliknande pust som tyvärr känns oren - likt en gammal skurtrasa. Frukten är plommonlik med lätt stalliga fattoner, ceder, lakrits och salvia. I munnen är balansen inte precis klassad bordeaux, därtill är den på tok för gles, örtigt kärv och teigt uttorkande. Detta är en sangiovese som vill ge sig ut för att vara slottsvin. Och vem gör sånt - jo baronen Ricasoli! Måste vara Brolio eller nåt av hans andra viner som pimpats med bordeauxfat. Riktigt uselt är det också.

2007 Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva (2723, 139 kr)

Undvikes med bestämdhet. För att få smaken av riktiga Toscana, köp detta istället.

Alltså, så här kan vi inte hålla på längre! Munskänkarna måste uppgradera sina tävlingsviner (och betygsprov) till något som man vill dricka, något på riktigt intresseväckande och utbildande, snarare än trötta "typviner". Vi måste höja ribban och vi måste välja viner med fler kriterier än pris och rikstäckande tillgänglighet. Dessutom går det ju att beställa vin var man än befinner sig, från annat håll än bolaget dessutom. Tänk om tävlingen gick i Danmark, då kunde man glömma strategiska gissningar ur ordinarie sortimentet...

ps. 17 poäng av 24 får väl räknas som godkänt av ett par 2-betygare, men det räcker knappast för biljett till riksfinalen. Hur gick det för Karlskrona-sektionen, kan man undra?

Knytis hos Franko

Det var ett tag sen sist, leken är efterlängtad. Reglerna är enkla: vi tar oss an ett vin i taget, flaskorna är maskerade på samma sätt och de äntrar den superelliptiska arenan utan att vi vet vem som anskaffat dem. Mörkblå statlig polyetenförklädnad känns kanske en smula passé - vi borde nog jobba på presentationen i tider som dessa.
Förväntningarna är det hur som helst inget fel på, inte sällskapet heller. De som trängs runt bordet är familjen Frankofil, nyss omdöpta Wine Virtuosity, rutinerade sommeliern Korkdragaren, Ärkeängeln även häcklad som "eklangarn", skribenten på Nättare och Goare, proffskommentatorn Billy Swan, samt lilla vi - Finare och Vinare.
Vad månde bliva?

Innan vi vet ordet av sitter ett glas vitt i handen. Doften bjuder på chardonnaylikt rena och neutrala aromer utan spår av ny eller rostad ek. Stilen är europeisk med bestämd syra och viss mineralkänsla. Vi noterar diskreta päron i mittsmaken och en smått pepprig avslutning. Liksom doften påminner strukturen om chardonnay, ungefär som av baskvalitet från en hygglig producent i bourgogne. Korkdragarn är först inne på grüner veltliner med hänvisning till päron och pepprighet, men korrigerar sig snart till albariño. Gott vin, snyggt gissat!

2009 Mar de Frades Rias Baixas Albariño

Egenimport från Frankos spaniensemester. Skräckinjagande färg på flaskan, men förvånansvärt seriöst innehåll. Inte mycket av de där sauvignon blanc-liknande tonerna man ibland hittar i vinho verde.



Andra glaset har en ljust grönskimrande, lätt viskös uppsyn. Doften är otroligt snygg med sin burgundiska fatbehandling av det moderna slaget. Här finns en ungjästig surlie-känsla i samklang med relativt neutrala fruktaromer av citrus och äpple. Munkänslan är gräddig, förmodligen uppbyggd genom omrörning av den fina fällningen. Frukten, fetman och fylligheten är ljuvliga, samtidigt är vinet så friskt och mineraliskt - som en fasettslipad ädelsten. Det måste vara en meursault premier cru. Var annars gör man sånt här?

2008 Ossian Verdejo Viñas Viejas VdT Castilla y Leon

Jo, i Rueda! Från rotäkta verdejo-stockar i 180 år gamla vingårdar planterade innan phylloxeran. Ekologiskt odlat förstås. Och det finns att köpa. Tack Korkdragaren för uppvisningen.



Kvällens första röda är tätt blårött med dragning åt oxblod. Nosen öppnar med volatila noter av lim och målarfärg samt rejäla doser rostad ek och bittermandel. Frukten är mörk som moreller och björnbär, plus ett lustigt stråk av nyponsoppa. Dessutom serveras grillat kött och svett trä, och över alltihopa svävar en vag känsla av syrah. Ett supermodernt proffsjobb utan tvekan, som framkallar holografiska bilder av svindyr arkitektritad bodega i Spanien. I munnen inte oväntat tätt och sötfruktigt med massor av finkalibriga tanniner. Intensivt smakrikt, med rejäl kraft och bra syra. Alla mätare vibrerar i maxläge, avslutningen blir lite ekbitter. Nu känns sötfrukten plötsligt som om den hör hemma i en argentinsk malbec, så vi gissar på Mendoza. I vår smak är det alltför ungt än, men lagra 4-5 år och langa fram en grillad köttbit så. Nu avslöjar N att vinmakaren är dansk! Peter Sisseck, och namnet Pingus trillar ner som poletter plägar göra.

2007 Dominio Pingus Flor de Pingus Ribera del Duero

Kul att prova den här megakändisen även om det inte är vår typ av vin. Och lita för tusan på första intrycket!



Färgen är klarröd, transparent med tegelkant. Doften är omedelbart lustfylld, stor och definierad, ljus i profilen med ett härligt lyft av menthol och lösningsmedel. Rakt upp på vår gata! Här finns en känsla av ljus chokladpralin, med intensivt röda fruktaromer av hallon, nypon och söta körsbär. Ursprungskänslan är skön med toner av tjära, eneträ, lakrits och örter samt rosor och andra blommor. Fruktens sötma berättar om hög druvmognad, och en antydan till banan kommer med mer luft. I munnen är vinet enormt aromintensivt med massor av söta, greppiga tanniner helt utan kantighet. Syran är frisk och driver längden tillsammans med en inlindad alkohol åt det lite högre hållet. Ett underbart vin som går rakt på lustcentrum. Gissningarna landar inte oväntat i Barolo - speciellt La Morra, Altare och Sandrone nämns - och alla tror på ett toppår som 2001 eller 2004. Dags att avtäcka.

2003 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Dekanterad vid tvåtiden med ett par timmar i karaff. Bric dël Fiasc, Cascina Francia och Roagnas Pajé är nog de bästa nolltreor vi smakat från Langhe.



Färgen är djup - varmt plommontonad. Nosen är alldeles strålande: utvecklad cabernet med förtrollande örter, ceder och diverse tobakstoner. Sötmogen frukt säger Napa, men här finns också en svalvuxen fräschör som signalerar "bergsläge". Mint och eucalyptus, och så en fascinerande köttig sida med drag av inälvor. I munnen är tanninerna mogna och förföriska, med muskotkrydda och mogen plommonfrukt, tobak och massor av salta, grusiga mineraltoner. Det pratas en hel del om toppbordeaux från varmt år, men vi kan liksom inte få in i skallen att det skulle vara en Graves, som föreslås. Det måste vara en Napa Cab i klassisk stil. Förmodligen är vinet ungefär femton år gammalt och presterar nära toppen av sin absoluta potential. Fantastiskt!

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon

Kvällens bästa, där var vi rörande överens allihop.



Det fjärde röda ser onekligen ut som en nebbiolo, men färgen är mörkare än Bric dël Fiasc. Först får vi lättflyktiga noter av målarfärg och lösningsmedel, sedan öppnar den mångfacetterade, generösa doften med känsla av södra barolozonen. Frukten drar åt det mörkare hållet med större andel moreller och mognadstoner som drar åt muscovado och tryffel. Doften ger ett mer traditionellt intryck än Bric dël Fiasc, men här finns också en klar närvaro av ek i form av bittermandel, mörk choklad och julkryddor. Superitalienska körsbärskärnor och söta fikon är andra noteringar. I munnen serveras ännu ett underbart vin, med markerat tuff syra och stor mörkröd frukt med en smula sötma. Tanninerna är ganska nedsmälta och kommer med aromer av choklad och nougat samt en gnutta ekbeska. Det måste vara en barolo - mer rustik och kraftfull än finlemmad och elegant - som nog har en femton år på nacken. Den ger i stort sett ett traditionellt intryck förutom lite närvaro av ek, men rätt producent klarar ingen av oss att spika.

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala

Det är inte första gången vi pratar ny ek när det gäller Aldo Conternos barolo. De hyvlar nog av sina botti rätt ordentligt ibland.



Nästa vin har en modern doftprofil, där chokladdoppade jordgubbar står ut mot en tät vägg av mörk frukt med hög druvmognad. Toppnoterna ger mint och eucalyptus, bastubänk och bittermandel, dessutom minst ett mått kaffe. I glaset blir frukten allt sötare, likt grillade marshmallows med aprikosmarmelad. Som nyckel till druvan bjuds också några viol/salmiak-pastiller. I munnen är vinet visköst och tätt packat med syltig likörfrukt, söt mörkchoklad, högre alkohol och dito syror. Vi har ett generellt drickbarhetsproblem med aussie-shiraz och det här exemplet är inget undantag. Men vinet är uppenbart välgjort i sin stil, och säkert mer än njutbart för alla som uppskattar den. Med sommarsol på nergång och grillen tänd funkar det förmodligen bättre även för oss.

2005 Mitolo Savitar McLaren Vale Shiraz



Sjätte glaset har en mörkt blåröd, transparent nyans. Nosen är lätt volatil och reduktiv med tydlig ton av ostbutik och gödsel. Dessutom lakrits, järn och tjära, friska skogstoner och garrigue. I kombination med massor av hallon och blåbär skickas vi i rask fart till Languedoc där man gärna blandar grenache och syrah på ett ganska bonnigt vis. Smaken är ungdomlig, uppfriskande och lite rustik, med mineral, örter, ekbeska och en åtstramande avslutning. Inte direkt harmoniskt - snarare spretigt - men rätt kul ändå. Troligen en Coteaux du Languedoc runt €15-20.

1999 Valdicava Brunello di Montalcino

Oj, vilken överraskning, och det verkade yngre. Klart kontroversiellt, utan några som helst markörer för Brunello. Tar man in detta (och priset) i beräkningen så kan det knappast bli något enastående betyg, oavsett vad amerikanska bedömare tyckt. Som ambitiöst Languedoc-vin betraktat är det rätt okej.



Nästa vin bjuder på en tät sötmogen björnbärsfrukt med likörtoner och klistrig mognad. En doft av vaniljglass, sötlakrits, blåbärspaj och violer. Det tycks vara en super-primär syrah med ett kompakt, monolitiskt uttryck. Vinet har liksom en enda smakpelare som är väldigt tät och sötfruktig med hög intensitet och rikligt med fet lakrits. Avslutningen är lång, kryddig och rejält alkoholstark - det finns minst en sexa snaps i avslutningen. Detta är för tillfället väldigt svårt att dricka, åtminstone för oss. Tydligt ämnat för fans av superkoncentrerad prestige-cali-syrah. Vågar man språnget kan det nog bli bättre med 8-12 års lagring.

2008 La Pèira Coteaux du Languedoc-Terrasses du Larzac

Den som lever får se. Vi hoppar över, det finns redan nollsexor som ska bevisa sig i källaren. Lite underligt att eleganten Schildknecht gick bananas...



Här har vi själva motsatsen till föregående vin, med en underbart ljus rubinröd nyans. En enda sniff berättar att glaset innehåller traditionell nebbiolo, uppfostrad i botti. Komplexiteten är fenomenal med poetiska kvaliteter som får oss att tänka på mormors vind och längesedan svunna tider. Lätta balsamiska noter, gammal späntved, ljus tjära, fänkål, lakrits, nyponrosor och menthol. Förtrollande burgundisk mognad! Smaken har en harmonisk, lättfotad profil med söta jordgubbsaromer, nedsmälta tanniner, mjuka men friska syror och en torr avslutning. Kanske saknas lite intensitet och längd för ett riktigt högt betyg, men rackarns vad snyggt det är. Gissningsvis en barbaresco från 80-talet, kanske från Produttori? Vi får veta att utvecklingen gått oväntat snabbt, det är faktiskt en 98:a.

1998 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina di Neive



Nästa glas har en trevlig doft med amerikansk cabernet-känsla. Blåbär och cassis, grön tobak och andra gröna toner, till och med gräs. Inte så mycket tredjehandsaromer. Kanske en napa cab från sval årgång eller dito läge? I munnen gör vinet en harmonisk entré med plommonfrukt, uppfriskande syra, god krydda och en grönt åtstramande avslutning med halvbra längd. Kombinationen av varm plommonfrukt och gröna toner säger att druvorna skördades tidigt i ett varmt år. Väldigt trevligt att dricka men inte värt ett enastående högt betyg.

1997 Antinori Guado al Tasso Bolgheri Superiore



Doften är uttalat fruktig, med massor av hallonsås, aprikoser, lakrits, grillat kött och ljusa gummitoner. I munnen serveras ett stort, krämigt, rödfruktigt vin med en lätt sälta och tydlig karaktär av malört/anis/fernet branca. Avslutningen är varm och kryddig med märkbar alkohol. Eftersom vi provar blint gissar alla på södra rhône och grenache! Vinet är generöst och yppigt men knappast den mest typiska syrah man kan stöta på. Ytterligare ett bevis på den galna värmen 2003, när klimatzonerna flyttade 20-30 mil norrut. Riktigt gott ändå, och ett av våra medhavda viner utan tvekan.

2003 Paul Jaboulet Ainé Hermitage La Chapelle



Vårt sista glas är uppenbarligen en bordeauxblandning, med tydliga komponenter av cabernet franc och merlot. Doften är rikt fruktig med frisk skogsbotten och avlägsna rökar från skogsbrand. Mint och lakrits, aromer av hallon. Smaken överraskar positivt med sin svala frukt, sin friska syrlighet och sin matorienterade stramhet. Det här är riktigt bra, vi har inte en susning om ursprunget men det borde göra sig lysande i måltidssammanhang. Nu har vi kommit förbi både mat och ostar, och vinet är väl lite i stramaste laget på egen hand. Riktigt bra är det hur som helst!

2006 Attila Gere Villanyi Kopar Cuvée

Wow, en ungrare! Utan tvekan det första högklassiga vin från Villany vi smakat. Det finns uppenbarligen mycket kvar att lära, men nu måste vi åka hem och lägga barnet.



Tusen tack till alla runt bordet och särskilt M & K som lagade en hedonistisk måltid på ankconfit med puylinser, salsiccia och blomkålspuré med smör. Njutning på neanderthal-nivå!

ps. Länkarna går till siffror och beskrivningar i CellarTracker.