Castel del Monte: 7x Il Falcone Riserva

Det underbara med Italien som vinland är bland annat detta:
hur länge och hur mycket man än håller på och provar och upptäcker, så nog kan man ge sig fan på att det snart dyker upp något annat spännande som man totalt har missat. Precis så var det häromdagen när vi fick träffa Sebastiano de Corato från den traditionella producenten Rivera i norra Apulien.

Apulien är ju en rätt utdragen landsända, som bekant. Tänk er tolvcentimetersklackar på stövlarna, eller fyrtio mil autostrada att avverka från norr till söder. Sådana avstånd lämpar sig dåligt för generaliseringar. Då är det mer behändigt att dela upp regionen i tre delar. En i söder, som odlar negroamaro. En i mitten, som odlar primitivo. Och en i norr, som odlar uva di troia.

Till skillnad från de första två sorterna mognar uva di troia sent på hösten och får därmed en mycket svalare aromatik med inslag av violblommighet. Vidare blir strukturen betydligt tajtare och tuffare än man föreställer sig är möjligt här långt söderut, med riktigt höga värden för såväl syror som tanniner. Det finns vissa likheter med Monte Etnas stolthet nerello mascalese.

Liksom i de flesta delar av Italien förr i tiden, så använde man även i Castel del Monte lång lagring för att mjuka upp det unga vinets vresiga struktur. Dessutom planterade man var tredje rad med montepulciano - en lite mjukare sort, åtminstone relativt sett. Vineriet Rivera grundades 1950. De första decennierna sparades deras riserva fem långa år i stora betongtankar. Resultatet kallades Stravecchio - en äldre synonym för riserva.

1971 blev området Castel del Monte upphöjt till DOC. Samma år döptes Riveras riserva om till Il Falcone. Det var ett slags hommage till den mäktige kejsare som låtit uppföra den imposanta fästningen 750 år tidigare (ja, Fredrik II gillade faktiskt att jaga med falkar också). Under de följande 1970- och 80-talen jobbade man ungefär som i Piemonte med nedsänkt skalhatt och lagring i stora botti av slavonsk ek.

1995, mitt i den moderniska flodvåg som förändrade det italienska vinlandskapet i grunden, gick man över till att vinifiera i rostfritt stål och uppfostra i små franska barriques (dock bara en fjärdedel nya). Men redan 2004 backade man halvvägs tillbaka och kastade ut hälften av barriquerna för att återknyta till traditionen med medelstora botti, den här gången av fransk ek.

Inte oväntat blir det en verkligt intressant upplevelse att vertikalprova sig fram genom de tre senaste epokerna. Dels får man en blixtbelysning av hur de olika metoderna påverkat vinets utseende, doft och struktur. Dels får man tillfälle att försöka förstå vad som utgör essensen i druvan uva di troia och Castel del Monte Riserva. Och så får man ännu en gång besked om att klassiskt utgjorda italienare håller i evigheter.


1986 Il Falcone Riserva

Ljust rödbrunt i glaset med tegelorange kant, utseendet nästan klart. Doften är fint utvecklad med aromer av torkad och syltad röd frukt. Dessutom lite rödvinsvinäger och balsamiska drag, samt mognadstoner som liknar läder och torkad karljohansvamp, båthus och tjära. Ett riktigt fint sniff! I munnen slankt och stramt tanniskt med markerad syra och bra precision i de röda aromerna och det klassiskt eleganta uttrycket. Stiligt vin som hittat fram och knappast lär vika ned sig de närmsta decennierna.

1993 Il Falcone Riserva

Färgen är ljust rödbrun med bred tegelkant, utseendet klart med finkornig fällning. Den stora doften är rejält utvecklad och ger ett lätt övermoget intryck med inslag av tawny port och nötter, men för övrigt finns ungefär samma doftprofil som i förra glaset. Om nu doften ger viss anledning till oro (åtminstone i denna flaska) så rätar smaken ut frågetecknen genom mer kraft, mer tanniner och - faktiskt - än mer vital röd frukt. Slutet är långt och givande.

1996 Il Falcone Riserva

En mörkare rubinröd färg. Doften har hunnit få en viss utveckling, men frukten upplevs betydligt mörkare med kompletterande aromer av lakrits, russin, nötter och medicinala örter. Smaken har en större och mer extraherad struktur med tydligt komplement av mjuksträva ektanniner. Vi upplever en viss obalans mellan syror och tanniner, det hela blir mer stabilt och tuggbart än elegant.

1999 Il Falcone Riserva

Ännu ett mörkt rubinrött vin. Doften upplevs lite mer utvecklad än föregående med inslag av torkad frukt, plommon och mogna röda bär, medicinala/balsamiska toner samt ceder och kryddnejlika som man kan vänta sig från små franska fat. Liksom nittiosexan präglas smaken av större och rundare tanniner med inslag av ek. Syrorna spelar i underläge gentemot effekterna av den franskinspirerade vinmakningen.

2001 Il Falcone Riserva

Även här en mörkare färg. Doften har viss utveckling med mörkare aromer och torkade inslag som russin och plommon (torrt år) samt en del oxidativa toner vid sidan av sådant som fanns i de förra glasen. Av de tre medelålders vinerna är detta det tuffaste och smakmässigt mest knutna och därmed det mest lagringskrävande, med osöt frukt, obändiga tanniner och en viss bitterhet som verkar behöva mer tid.
Kan nog överraska om tio år eller så.

2005 Il Falcone Riserva

Färgen är klarare blåröd/varmröd och doften känns fortfarande ungdomligt frisk, även om den samtidigt bjuder på någon utveckling.
Röd och mörk frukt i lika delar, med violer och örtigt balsamiska, lätt medicinala drag. Mest intressant är det nya intrycket i munnen, där vågskålen lutar mer åt friska syror och tanninerna faller in på ett mer självklart sätt. Kort sagt - bättre balans och fräschör, vilket också kvitteras ut i bättre längd. Ett scenskifte till det bättre.

2007 Il Falcone Riserva

Ett ungdomligt och transparent intryck med rätt pigg bärighet och friska violtoner. Röda och mörka bär, en liten men positiv syltighet, örter och lätt balsamiska drag. I munnen gläds vi åt den friska syran, den stramt hållna frukten och de balanserade tanninerna som känns mogna och greppiga men inte alls störs av pålagd ek. Det känns som om man tagit det bästa från det gamla och lärt sig av mellantiden för att till slut ge riservan en omdömesgill och försiktig förnyelse. Riktigt gott och riktigt lovande för framtiden.

Slutet gott, allting gott. Den här typen av traditionellt skolade matorienterade italienska lagringsviner brukar ofta tilltala oss, och så även här. När man dessutom får så tydligt kvitto på historien, de rådande avsikterna och utvecklingspotentialen så är det väl ingen tvekan om att det är värt att följa upp och lägga undan, åtminstone om man har utrymme över. Nollsjuan släpps på bolaget i december för ynka 119 kr (€14 på plats). I den modesta prisklassen kan vi bara komma på ett annat SB-vin som håller så här länge: La Bastide Blanche Bandol.


Importören Moestue bjöd in till provningen.

Helaftonsföreställning i Falsterbo

Efter salta bad och långpromenad på stranden och ännu mera salta bad så är vi och gästerna mogna för en alkoholsvag uppfriskare. Frågan är om inte kabinettriesling är den optimala vuxenläsken? Torr riesling blir gärna väl kraftfull och spätlese begär liksom att man ska vänta på att sötman går in i vinet.

Visst har väl en del av doftbilden i en superkonservativ kabinett med olika svavelföreningar att göra, men lika visst svarar vi ändå som pavlovska hundar på de säregna signalerna våt skiffer, järn, malkulor, limejuice och vit persika samt en begynnande svamplik mognadston.

I sin helhet är detta ändå framförallt ungt, friskt och oerhört läskande. Prümmarna har jäst upp musten till 9,5% - ungefär som i Egon Müllers Scharzhof eller Julian Haarts Schubertslay - vilket resulterat i en återhållsam och mot syran perfekt balanserad restsötma. Tänk om man stoppat jäsningen vid 7,5% och fått ytterligare 35 gram socker per liter - till exempel Dr. Loosens kabinetter blir ofta för söta för våra respektive smaker.

2007 Joh. Jos. Prüm Bernkasteler Badstube Kabinett

Låt oss därefter kniva upp ett halvdussin ostron och dra grimman av en arbetshäst från Dizy. Den här inofficiella nollåttan i 700-serien har öppnat upp märkbart sedan tidigare smakprov i februari och maj. På nosen serveras en oklanderlig brödig autolys, finfina kritmineraler, elegant formulerad frukt och en lätt fläkt av fat. 

Moussen är finkalibrigt harmonisk medan smaken har god fruktkropp, ren frisk syra och stram struktur för en längre framtid. Slutet är riktigt torrt och kritigt (bara 1,5 gram dosage), men inte det minsta snålt för det. Vi gillar den puristiska stilen och det svenska priset är påfallande bra, såväl i relation till kvaliteten som i en internationell jämförelse. Ses igen!

NV Jacquesson Cuvée 736 Extra-Brut

Hur otäckt gott och drickbart detta är! Drypande av sensuell gamayfrukt och svalkat av den svalaste granit. Friskt och läskande till tusen, men samtidigt koncentrerat och seriöst nog, med fin spänst i de små steniga tanninerna. Fick vi bara ta med oss ett enda vin till den där öde ön alla snackar om, så ligger nog denna tia bra till.

2010 Domaine Jean Foillard Morgon Côte du Py

Ett moget gult med oljetoner, smör och nötter, snäckskal och räkskal. Syran stram men ordentligt avrundad av ålder, munkänslan stenigt hård och lite oljig. Vinet har gott om attityd men är samtidigt ganska neutralt aromatiskt sett, och verkar vara ungefär tio år gammalt. Knepigt att ringa in blint, men som vanligt lätt att läsa mönstret när man väl får facit. Den här nolltvåan köptes direkt på egendomen för bara någon vecka sedan. Man måste känna respekt för odlare som håller tillbaka viner i ett helt decennium.

2002 Domaine Daniel-Etienne Defaix Chablis 1er cru Côte de Lechet

De friterade spättafiléerna är på ingång men först ska vi smaka oss igenom en tematisk trio. Inte för att våra gäster får veta att det finns ett tema, men så är det i alla fall.

1. Utvecklad doft, oljig och småfet, med toner av petroleum, dill, kåda, limeskal, metall, ostronskal och tång. Smaken är heltorr, harmonisk och välbalanserad med flaskmogen glesnande frukt, antydan till beska och lite lakrits i slutet. Dras onekligen med såväl smuts som lättare ålderskrämpor, men smakar oväntat bra för oss som vet vad det är och har skruvat ner förväntningarna.

2. Ungdomligt floral doft med toner av jasmin, apelsinblom, kamomill, mogna citrusfrukter, talk och hudkräm. Smakprofilen är vänligt fruktig och druvig med muscatliknande aromer, väl integrerad restsötma och frisk druvmogen fruktsyra i god balans. En charmerande solskens-riesling med härlig harmoni och drickvänlighet, håller nog fem år till.

3. Ungdomlig, fokuserad och komplex doft - signalerar stort vin - generösa toner av mogen citrus, apelsin- och citronzest, grand marnier och honung, brun kryddighet, mandel och nötiga drag, samt en känsla av stora ekliggare. Smaken är kraftfull med bra koncentration och intensitet - ett laddat möte mellan rik druvmogen frukt och hög syra. Ungt storslaget vin med lång framtid.

Det första vinet ringas snabbt in som "småsmutsig mogen Alsace, lite trött och troligen Trimbach". Bingo! Vi är alltså i trakten av Ribeauvillé, i de kalkstenspräglade grand cru-lägena Osterberg och Geisberg. Men som det ser ut nu lär vår relation med Fréderic Emile rinna ut i sanden med de nolltvåor vi har kvar. 

2000 Maison Trimbach Riesling Cuvée Fréderic Emile

Betydligt svårare visar det sig vara att gissa rätt på tvåan, som med sina blommiga apelsintoner drar iväg åt muscathållet. Occhipintis SP68 Bianco (delvis moscato) och Tyskland är på förslag. Men även här är det kalksten och grand cru som gäller, nämligen Goldert i Gueberschwihr. Kanske är det rentav en skvätt muscat i Lichtles riesling? 

2007 Domaine Eric Lichtlé Riesling Grand Cru Goldert

Det sista vinet kräver storslagna gissningar på berömda lägen, som Weinbachs Schlossberg och Breuers Schlossberg. Men vinet kommer från ett tredje och mindre känt Schlossberg: grand cru Wineck-Schlossberg, på ren granit. Per Warfvinge introducerade oss till Meyer-Fonné, som här levererar riesling i världsklass för nästan inga pengar: €15,50.

2008 Domaine Meyer-Fonné Riesling Grand Cru Wineck-Schlossberg

I väntan på att grillkolen ska bli klara för anrättning av Ica-Christers praktfulla entrecôter, får vi ett blint glas som visar sig bli verkligt spännande. Här doftar det rakt av underbart - en frisk känsla av nyklippt gräs, vinbärsblad och ruccola, saltlakrits och kryddor, vinbär och mullbär. Inte så konstigt att cabernet franc från Loire kommer på tal ganska omgående. I munnen en härlig harmoni och drickvänlighet, ett lagom utvecklat vin från ett varmare år, den tydliga grönheten är enbart positiv och lakritssältan läcker, det är fascinerande komplext och oupphörligen fängslande. Friuli är på förslag - först när vi får landet till ledtråd begriper vi att det är en blaufränkisch från Burgenland, och därtill en av de bästa vi druckit. Finns för 350 dkk hos Österreich.

2009 Christian Tschida Blaufränkisch Felsenstein

Entrecôterna har tillförts röksmak under weberns lock och serveras som bistecca fiorentina. Det första grillvinet har liksom köttet smaksatts med en avsevärd rostning, som i detta fall resulterat i aromer av vanilj, kryddor, cola, tobak, choklad och lakrits. Det finns också en liten ton av mint. A hittar några blåbär i den mörka frukten, och i kombination med dominanta fat vill en ju då gärna tänka Cahors. I munnen ett lagom utvecklat vin med hyfsade syror och tjocka tanniner - det är relativt funktionellt i grillsammanhanget men slutligen ändå anonymt och menlöst i stilen. Det finns ingen transparens i uttrycket, inga solklara markörer för varken druva eller ursprung. Det här skulle kunna vara gjort var som helst. Nej, chianti classico-folket ska nog inte ägna sig åt cabernet sauvignon. Vilket detta vin från Panzano in Chianti är framställt av, till 100%.

2004 Villa Cafaggio Cortaccio Toscana IGT

Mera grillat, mera barriquer! Här vankas en tät frisk blå frukt - pang tjoff mitt i nyllet - som liknar mörka körsbär, kulspetsbläck och viol. Därtill lakrits, mörk tobak och blyga toner av röda äpplen, långt mindre märkbara än i tidigare årgångar. De lätt funkiga djuriska dragen känns också klart nedtonade till fördel för en mer fruktren känsla åt malbläck-hållet till. Men nu är det ju faktiskt montepulciano vi har i glaset, vilket också konstateras i blindtest. Smaken är pigg och tuff till tusen - tät, frisk, spänstig, liksom studsig, den bollar med lökarna. Även ekfaten lirar boll utan minsta tvekan. Det här är givetvis i yngsta laget än, men lika säkert som ett kassaskåp och lika bra som vilken som helst av fyra tidigare årgångar Barricadiero. Vi väntar gärna ett år på nästa flaska.

2010 Aurora Barricadiero Marche IGP

Det sista röda har ett respektingivande mörkt, närmast kompakt utseende. Nosen visar upp ett vin under utveckling, här finns definitivt både djup och höjd. Menthol och mörk frukt, grillkol och tjära, kryddiga cola-toner. Mentholen lockar flera runt bordet att säga barolo, även utseendet och resten av doften knappast målar upp bilden av en klassisk nebbiolo. I munnen ett kraftfullt och välsmakande vin med stora mogna skaltanniner uppbackade av aningen bittra ek-dito. Tätt, koncentrerat, harmoniskt - men liksom trögdrucket i all sin tjockhet. Slutligen får vi nog konstatera att det blivit alltför mycket av det goda för att vinet ska lyckas ge fullt uttryck för druva och ursprung, och ekbeskan blir mer framträdande av några skivor pecorino. Vinet slutar på rostade aromer och lämnar en rejäl fällning i glaset. Nollettan och nollfyran var betydligt roligare och mer minnesvärda bekantskaper.

1996 Domenico Clerico Barolo Percristina

Sonen slår till med en briljant cheesecake som avslutning på kvällen. Tårtvinet har en gulorange färg och doftar speciellt. Öljäst och malt. Plommonsylt, rabarber och röda äpplen. Lite oxidation och en gnutta finkel. Smaken måste beskrivas som riktigt god,  därom är vi överens, intensiv och koncentrerad, halvsöt med bra syra. Mognadsutvecklingen är tydlig, och slutet har en fin balans åt det torrare hållet. Det ringer dock inga klockor någonstans, varken stil och ursprung. Orangeviner är ju vanligen fullt utjästa, inte halvsöta. Någon botrytis finns det inte, det är snarare gjort på solmogna druvor. Och så den där öljästen... det är liksom något småskaligt och hemsnickrat över alltihop. När man varken vet ut eller in kan man ju alltid dra till med Jurançon ;)

A:s mammas plommonvin, Västervik 2007

Fler noteringar läser man här.

Nektar & glädje i F-bo

Midsommarskörd på Sturkö

Om vi ska försöka hitta ett tema bland de viner som i goda vänners lag konsumerats sedan i onsdags, så är de små ekfaten genomgående. Rensning i källaren, och viner som kan tänkas göra sig bra i grillsammanhang.

I torsdags drack vi den omtvistade versionen 2008 Aurora Barricadiero, en ekologisk/biodynamisk montepulciano från Marche. De franska barriquerna (tredjedelen nya) är snyggt integrerade i den rika frukten, såpass att det är svårt att säga varifrån aromerna av tobak och choklad härrör. Andra har haft synpunkter på för låga syror, men till hamburgare från grillen jobbade vinet så bra att vi inte kan komma med några som helst invändningar. Tvärtom - ett mäkta populärt tjut bordet runt.

Här målas det också flödigt med fatpenseln. Vi möts av de där kryddvarma, bränt rostade tonerna som så ofta förekommer i toscanare (julmust brukar vara slutstationen på det här uttrycket). Druvornas egna aromer - cab, merlot, syrah - blurras ihop till något som egentligen är ganska opersonligt - Barricadiero är ett mycket roligare vin ikväll. Tyvärr är ångerveckorna på 2004 Ghiaie della Furba slut sedan länge. Hoppas det blir bättre med tiden, men fan trot...

Är det något man kan i Bordeaux (förutom att ta betalt) så är det ekfat. 2005 Château Clément-Pichon var det allra billigaste vinet i SBs bordeauxsläpp hösten 2008. Vinet har fått lite mer djup sedan dess, och är en riktigt harmonisk och drickbar historia med choklad och blyertspennor bland fataromerna. Schysst snackevin i sommarkvällen. Det känns bra att ha en flaska kvar att återkomma till.

Fredagskvällen startades upp med Marc Olliviers lätta röda. Inga ekfat i sikte, istället ett läskande och charmfullt vin med en beaujolais-lik granitmineralitet. 2009 Domaine de la Pépiere Cuvée Granit är precis lika gott som vanligt, flaskan slinker ned utan prut. En stapelvara hemma och borta.

Begagnade ekfat i ett rött från Madiran, men blint hade vi nog gissat Toscana. Mörkt rödbruna toner, bränt socker, minst ett par russin och början till julmust/cola i doften. Rätt fyllig kropp, men samtidigt lite ospänstig och trött. Tanninerna är mjuka, i stort sett nedsmälta. Syrorna måttligt fräscha, alltför märkta av det heta året som också gör sig bemärkt genom lite alkoholvärme  i svansen. Ingen av oss tycker att 2003 Château Bouscassé är så värst kul ikväll, det var mycket bättre för ett par år sedan. Hög tid att dricka upp. Sista flaskan.

100% nya ekfat, och vilken skillnad i uttrycket. Färgen är svart som natten, och här bjuds en lätt rustik, traditionellt bordeauxlik doft. Rostigt järn, greve hamiltons piptobak, snus, kokkaffe och jord. Allas mungipor skickas snabbt uppåt! Smaken är lika karaktärsfull den: god osöt frukt, lagom barska tanniner och läskande mineraler - ett uttryck som som kombinerar det rustika med det eleganta. 1999 Domaine Capmartin Cuvée de Couvent är ett hederligt moget rödtjut som inte tänker ge upp än på många år.

2008 Aurora Barricadiero

Senaste versionen av Barricadiero har fått vad man brukar kalla ett "blandat mottagande". Rapporter från pålitliga källor fick oss att befara att vi trampat i galen tunna genom att beställa ett sexpack oprövat.

På besök hos Vinosapien hälldes ett blint smakprov ur en flaska som varit öppen sedan dagen innan. Ingen tvekan om att det var Barricadiero i glaset, och förmodligen nollåttan, även om vinet gjorde ett klart bättre intryck än rapporterna gett vid handen. Visst, syrorna var lägre än i tidigare årgångar men det fanns andra kvaliteter som borde sitta perfekt i samspel med grillat kött. Alltså fejkar vi en grillsituation med hjälp av hängmörade ryggbiffar, hemslagen bea och fingertjocka frites.

2008 Aurora Barricadiero Marche IGT doftar stallbacke och småruffig fatrostning, utan att vi störs av alltför mycket vanilj eller kola.
Det är den patenterade kombon av röda bioäpplen, köttsafter och mättade mörka körsbär som gör vinet omedelbart igenkännligt. Det finns en antydan till likörtoner i körsbären, vi hittar dessutom några mosade blåbär, och som vanligt finns en hel del tobak och mörk choklad.

Barricadiero filtreras aldrig och är en osedvanligt extraktrik rackare -
så även denna gång. Vinet är formligen packat med frukt, fullmogna tanniner och järnrika mineraler. Syrorna är onekligen lite lägre än vanligt, men det tycks faktiskt även alkoholen vara. Vi hittar inga som helst tunga, eldiga, alkosöta eller brännande tendenser (när vi kollar upp saken visar det sig mycket riktigt att nollåttan stannat på 14,1 mot nollsjuans 14,7). Visst finns det en hel del ek, men vi uppfattar den som väl inarbetad i det maffiga extraktet. Avslutningen torkar upp med mineral och en gnutta tonicbitterhet. Eftersom balansen lutar rejält åt tanninhållet är vinet framförallt ämnat att skölja ner rediga köttbitar.

Nollåttan gör jobbet med bravur, den saken är klar efter kvällens test. Extremt användbart till grillen i sommar - snarare än att lagra - och jäkligt gott, om ni frågar oss. Servera svalt.


175 DKK/SEK, Carlo Merolli. 165 DKK, Cibi e Vini. 298 kr, BS.

ps. Labvärdena finns här. Nollsjuan hyllade vi här.

Tasting chez Vinosapien

ps. Lite noteringar finns här.

2007 Aurora Barricadiero

"Mitt vin är medicin" lyder en av Didier Barrals favoritrepliker. Mot vad, kan man undra - men vi förstår vad han menar, åtminstone på ett metaforiskt plan. "För vad" kanske vore en bättre fråga.

Vissa viner - inte så många - drabbar en på ett fysiskt sätt. Vi pratar om känslan av hälsodryck, flytande näring, energikick, rentav blod-transfusion. En vätska så mättad av mineraler och mogna fenoler att man knappt fattar hur de fortfarande kan vara i lösning. Ett livgivande elixir, helt enkelt.

2007 Aurora Barricadiero är precis ett sådant vin. Nyligen har vi druckit rätt många ljusa, lätta, slanka röda, så kanske var vi extra mottagliga för den här aspekten just nu (vinets eviga "sax, sten eller påse"). Det här är nämligen mörkt som en italiensk natt, muskulöst som en italiensk hingst och generöst som en italiensk middag.

Bärdessert är förstås ett måste i det sammanhanget, men vi plockar bara de mörkaste, mest mogna: körsbär, blåbär, björnbär. Ute på stallbacken dansar violer och syrener med rostiga järnspikar och röda vinteräpplen. Och namnskylten ljuger inte, här finns gott om lyxrostat, tobak och mörk choklad från nya franska barriques. Vilket sniff!

Men - det är i munnen det händer. Den rent fysiska upplevelsen av stora mogna tanniner, mineraler, färgämnen, torrextrakt, fast materia, kalla det vad ni vill - är enormt tillfredsställande. Nästan femton procent alkohol totalt bortspelade, och syrorna så pass höga att vinet inte har några som helst problem med att friska upp. Allt är i balans. Och viktigast av allt: det är underbart att suga på. Länge.

Nog sagt, ni förstår vart det barkar. Det här är inget annat än ett sensationellt vin. Oavsett pris.

Sa vi biodynamiskt?

2007 Vini Aurora "Barricadiero" Marche IGT kostar 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli. Eller €15,50 hos Delmundi. Den svenska importören är tyvärr ute och cyklar.

ps. Tidigare bloggat här. Italienska Viner har skrivit här och här.

Helblint med Vinosapien

Visst är det extra spännande att komma till en provning utan att veta vad som ska serveras - bara att det lär bli bra. När det är helblint får man skärpa sig, eftersom man inte har någon bekväm ledstång att hålla sig i. Utan förutfattade meningar kan man bli överraskad på ett helt annat sätt.

Vi bjöd upp trebetygaren och utbildaren Vinosapien från det blekingska öriket till Stockholm, för att ge oss lite nya kickar. Vinerna valde han ut bland sina egna favoriter - personliga, hantverksmässiga producenter, uteslutande från andra inköpskällor än systembolagets hyllor. Provningen gick till på ett lite annorlunda sätt än vanligt. Ett par viner i taget, istället för allihop på en gång. Inget sövande långt föredrag som inledning, istället mer tid till diskussion kring varje vin. Och så inte börja sniffa på andra glaset innan man är klar med det första!

Vinosapien utgår från det subjektiva. Gillar jag vinet eller inte, och i så fall varför? En inkluderande start, för alla kan ju vara med och tycka. Och så vips är diskussionen igång. En annan premiss handlar om vad som präglar vinet: druva, terroir eller källararbete. Ett utmärkt verktyg att ha med sig in i provningen. Känner jag igen vintypen? Har jag smakat något liknande förut eller är det helt nytt? Den här kvällen kom att utmana provarnas referensramar....


Första glaset är halmgult med metallisk lyster och briljans. Doften är extremt mineralisk med en alldeles egen variant av petroleum som påminner om - men knappast kan förväxlas med - den man emellanåt hittar i riesling. Som om man stänkt ett par droppar sotig traktordiesel i glaset, eller som ett rök- och svavelosande vulkaniskt kurbad! Frukten påminner mest om citron, snarast citronskalsolja och dessutom finns en tydlig närvaro av örter, men ingenting som pekar på fat eller malolaktisk jäsning.

I munnen möts vi av en hög, nästan hård syra förenad med hög smakintensitet, ändå utan att vinet är särskilt fruktigt i aromerna. Däremot är munkänslan småfet, viskös, snudd på oljig och dessutom påtagligt stenig med en viss jordbitterhet. I slutet förnimmer vi en värme som berättar om lite sydligare klimat, och driver på eftersmaken som blir riktigt lång. Varken druva eller vinmakare lämnar någon tydlig signatur - här är det enbart terroiren som för pennan. Vinet är en smula kontroversiellt bland provarna, dels på grund av jordbitterheten, dels eftersom syran och frukten inte riktigt balanserar på egen hand. En kompromisslös vulkanisk hårding som tycks ropa på grillad svärdfisk eller tonfisk med pressad citron.

2008 Sigalas Santorini VQPRD

Sigalas startade 1991. Druvorna är ekologiskt odlade, från minst 50-åriga oympade stockar som växer i den vulkaniska jorden på norra Santorini. Assyrtiko är en fantastisk druva när det gäller att behålla syror i varmt klimat, och mest mineralisk blir den just på Santorini. 2008 var ett relativt svalt år, något som säkert har bidragit till de makalösa syrorna. Uttaget ligger på 18 till 30 hl/ha. Jäsning och uppfostran ägde rum i temperaturkontrollerade tankar av rostfritt. 13,5% alkohol, 6,5 gram syra. Årligen buteljeras 130 000 flaskor. SB 94548, 149 kr.

Andra glaset kommer i en ljus halmgul nyans. Doften är ung, ren och något knuten. Med lågmäld röst sjunger den om mandelblom, citron och gula äppelskal som legat ett tag i luften, med kalksten och krita i mineraltonerna. Smaken är ung, stram och alldeles ren med hög syra. Här finns en liten druvig sötfrukt som precis lyckas balansera den kalksteniga syran. De svala, eleganta aromerna är väl fokuserade: återhållsamma gula äpplen med något stänk av grapefrukt. Helt utan bitterhet, ett finstämt intryck. Balansen är alldeles utmärkt, likaså längden på eftersmaken. Om vinet kan sägas vara i yngsta laget idag, finns en klockren utvecklingspotential till mer komplexa aromer och fylligare kropp. Detta är ett verkligt elegant och stilfullt vin som gillas nästan enhälligt av kvällens provare.

2007 Domaine Huet Vouvray Sec "Le Mont"

Ett av tre torra vingårdsviner från Domaine Huet. De andra två är "Le Haut Lieu" och "Clos du Bourg". Vingårdarna sköts biodynamiskt och stockarna är i ungefär lika tredjedelar unga, medelålders och gamla. Vinet har jäst med naturliga jäststammar och har inte genomgått malolaktisk jäsning. Gamla fat utan rostning ger inga ekaromer över huvud taget. Förhållandet mellan pris och kvalitet är enastående bra. 149 DKK/Atomwine.

Tredje glaset är nästan vattenklart i en metalliskt grönskimrande nyans. Den purunga doften ger jästaromatiska, smått artificiella toner av piggelin, päron och grönt äpple. Ståliga, steniga mineraltoner svävar ovanpå, samt vita jasminblommor, ljusa örter och en gnutta oxid. I munnen serveras, inte oväntat, en alldeles ung smak med ren, generös frukt som balanserar fint mot en hög lime-liknande syra. Vi noterar en liten restsötma som nog passerat övre gränsen för trocken, säkert 10 gram socker. Dessutom massor av sten i munkänslan, snarare kalkgrusig än skiffertonad. Helhetsintrycket idag är charmigt och druvigt, med massor av frukt, och smakens längd är alldeles utmärkt. Om man, liksom vi, är lite känsliga mot grönt aromatiska piggelin-toner rekommenderas ett par års avhållsamhet tills de här dragen är borta. Men det är prima råmaterial och vinet kommer att bli lysande, var så säkra.

2009 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben

Liksom Breuer struntar Leitz i Erstes Gewächs-klassningen. Liksom Breuer med Nonnenberg, fick inte Leitz sin vingård Kaisersteinfels utnämnd till Erste Lage. Men till skillnad från Breuer kostar Leitz toppriesling snarare 280 än 480. Den som är smart handlar sina bergviner från Leitz. 229 DKK/Atomwine.







Fjärde glaset har en rikt gyllene färg. Den komplexa, fatade doften är extremt intressant att sniffa på. Både rikt gulfruktig och utpräglat mineralisk bjuder den på smör, gula plommon, nötter, arrak, honung, vanilj, ingefära och perfekt integrerade oxidtoner. I munnen serveras en enorm smakintensitet som baseras på frisk syra, fet frukt och lysande mineralkänsla. Faten bidrar med lite kryddvärme och en nötig fetma. Balansen och integrationen av alla aromer är helt enastående. Längden är enorm, eftersmaken går i vågor som aldrig vill sluta. Ett stort, underbart vin! Den mest givna gissningen är vit toppbourgogne.

2007 Zoltán Demeter "Kakas" Tokaji Furmint

Zoltán Demeter startade eget i liten skala 1997. Nu anses han vara ledande när det gäller utjästa vingårdsviner från Tokaj, med odlingsmetoder av det biodynamiska slaget. Kakas är ren furmint från en vingård som skattades högt redan på 1500-talet. Vinet har jäst ut helt med vingårdens naturliga jäststammar, har genomgått malolaktisk jäsning samt uppfostrats i använda 300-liters fat. 1320 flaskor buteljerades av denna årgång. 290 kr/Wine Trade, privatimport.




Femte glaset har en transparent granatröd färg. Doften är återhållsam ikväll, och uppvisar framförallt sina terroirtoner av grusjord, te, tobak, blyerts, violer, gräs och örter, särskilt oregano. Därunder lurar den fina frukten av röda körsbär, hallon och toscana-typiska körsbärskärnor. Lätta kakaoskyar svävar i glaset. Doftintrycket är rent, men som sagt ovanligt knutet. I munnen är vinet slankt som en dansös, rödfruktigt, enormt fräscht och mineraliskt. Frisk syra, något torra te-tanniner och en liten örtig kärvhet. Frukten är skinande ren, lite reserverad som sagt, men skärpedragningen är perfekt. Såväl salivkörtlarna som eftersmaken drivs på av syrorna. Detta är sangiovese i burgundisk skrud - skönt att slippa de internationellt anpassade tongångar som blivit alltför vanliga i Toscana. Intrycket av högt belägen, sval toscana-terroir är så tydligt det bara kan bli. Men ikväll är det lagring vi tänker på, snarare än omedelbar konsumtion.

2007 Montevertine Toscana IGT

Montevertine är både egendomens namn och namnet på en av deras vingårdar. Mest kända är man för sin supertuscan "Le Pergole Torte" som gick i bräschen för druvren sangiovese redan på 70-talet. Montevertine blandar 90% sangiovese med 10% canaiolo och colorino. Traditionell vinifiering i emaljerad betong med 25 dagars maceration, följt av två års mognadslagring i botti. 195 SEK/Carlo Merolli.






Sjätte glaset är en färgintensiv och extraktrik uppenbarelse, opakt blårött mot svart. Doften är ungdomligt busig och tät, med toner av mörka körsbär, körsbärskärnor, pinjebarr, russin och röda äpplen. Faten tar för sig ordentligt med mörkrostade drag av kola, mörk choklad, tobak och lakrits. Liksom färgen och doften är smaken kassaskåpstät, mörkchokladig med bra syra och rejält tilltagna, tuggbara tanniner. De järnrika mineralerna armerar upp smaken än mer, och i den långa avslutningen berättar en liten sötfrukt och sötlakrits om sydligare breddgrader och ett varmare år. Den friska syran gör dock att bygget balanserar snyggt. Det här maffiga vinet uppskattas av många provare, även om någon tycker att det blir för mycket. Gissningarna hamnar snarare i södra frankrike än i stövellandet. Tannat är på förslag, men själva skulle vi sagt bandol och mourvèdre med ledning av de tuffa tanninerna.

2007 Vini Aurora "Barricadiero" Marche IGT

Vini Aurora huserar nära ostkusten i Marche. De biodynamiskt skötta vingårdarna ligger på 150 meters höjd med en jordmån av kalkrik lera. Detta vin är en selektion av egendomens bästa druvor - 90% montepulciano, 5% cabernet sauvignon och 5% merlot - som fått en rejäl körare på fat. Macerationsiden är lång, 20-30 dagar. Uppfostran under 12 månader på franska barriques med mörkare rostning. Analysvärdena bekräftar intrycken av ett fullmatat vin: 14,71 % alkohol, 5,6 g syra, 42,9 g torrextrakt. 159 SEK/Carlo Merolli.

Sjunde glaset har en vacker färg, varmröd med mognadstoner och ljusnande kant. Doften ger en hel del bordeaux-associationer med sina gröna aromer av ceder, tobak, gräs, paprika, vinbärsblad och örter, särskilt basilika. Vi får också en söt röd körsbärsfrukt som påminner om ljusare merlot från Saint-Emilion, med den typiska cabfranc-inblandning som är vanlig där. Fina mognadstoner av undervegetation och jord, samt lite knäck och kola-sötma. Allteftersom vi sniffar avtäcks ett annat lager, med mer syrah-lika drag av köttsaft, peppar, lakrits och viol. Här kan man bli sittande med näsan i glaset hur länge som helst! Om man inte är allergisk mot grönt, vill säga. I munnen får vi en slank, aromintensiv smak med hög syra, utmärkt fokus och längd. Söt, läcker frukt med elegant fatkryddighet och fint uvecklade tredjehandsaromer. Ett riktigt snyggt vin! Utan att veta vad det är hamnar man nog i Saint-Emilion, åtminstone gjorde vi det när vi fick nollnollan blint, och cabernet franc-druvan är ganska lätt att plocka ut.

2001 Bressan "Ego" Venezia-Giulia IGT

Vi är alltså inte i bordeaux, utan i Mariano del Friuli, Gorizia, där familjen Bressan har gjort vin i trehundra år. Jordmånen där är kalkrik med högt järninnehåll. Druvan schiopettino dominerar vinet med 80%, men 20% cabernet franc gör mycket för vinets karaktär. Sen handskörd och lågt uttag. Lång maceration på 30 dagar med två-tre délestages per dag. Långsam malolaktisk jäsning i småfranskt och därefter två års uppfostran i större fat på 20 hl. 13% alkohol, 6,89 g syra. Fulvio Bressan signerar varje butelj med silverpenna och väntar sedan tills vinet börjat mogna innan han släpper det till marknaden. Respekt! 185 DKK/Winewise. 




Åttonde glaset är mörkt varmrött med ljusröd kant som drar åt tegel. Här serveras en mörkare, lätt parfymerad frukt, åt svartvinbärshållet i mognande version. Respektingivande blyertsmineraler, svartpeppar, lakrits, köttsafter och ett stråk av malört som på pricken liknar fernet-branca. Något grönt inslag av pelargon kan också anas. Smaken har rätt många likheter med en fylligare norra rhône-syrah. Uttalat pepprig med både grön, svart och vit peppar. En känsla av krossad sten, därtill både mynta och mint. En liten sötma av hög fruktmognad, rätt fyllig kropp, hög syra, något torra tanniner, hög intensitet och rejäl längd. Som en ung kvinnlig provare utbrister: "It aint over til the fat lady sings - och det här är the fat lady!" Detta är en härlig förstagångsupplevelse, ett stort vin och naturligtvis helt omöjligt att spika såväl vad gäller druvsort som ursprung.

1999 Bressan "Cru Pignol" Venezia-Giulia IGT

Någon anade likheter mellan de två sista vinerna, och här har vi alltså den druva Bressan håller allra högst: den lokala Pignolo i ett soloframträdande. Den sydvända vingården omfattar 1 ha, planterad 1991. Druvorna avstjälkades och jäste ovanligt svalt (24 grader) med 30 dagars maceration. Tre års mognadslagring i stora ekfat om 20 hl. 13,4% alkohol, 6,3 g syra. 315 DKK/Winewise.

Inte illa för en provning som kostar 295 spänn, eller hur? Och själva provningsformen gjorde verkligen rättvisa åt varje vin. Vi fick ut väldigt mycket njutning ur glasen, och provandet tilläts ta längre tid än vanligt. Eftersom vinerna var så pass "svårgissade" blev det viktigare att diskutera hur de var, än vad. De 60 stockholmsmunskänkar som deltog under två kvällar ser förmodligen fram emot nästa Vinosapien-session...