Också en champagnedag...

Champagne är ett lysande exempel på polariseringen i vinvärlden. Å ena sidan big business - de stora koncernägda husen som producerar miljontals liter standardiserade konsumtionsprodukter för lite festligare tillfällen. Å andra sidan the indies - den bubblande vågen av små odlare (varav många tidigare sålde sin skörd till storhus eller kooperativ) som i samband med de senaste decenniernas generationsskiften valt att pröva gå sin egen väg.

Som bekant baserar sig storhusens basbubbel på en blandningsfilosofi där de främsta faktorerna är konsistens, volymer och lönsamhet - givetvis under förutsättningen "good enough quality". För detta krävs konstgödsel och bekämpningsmedel, skördeuttagen blir höga, druvorna har en relativt låg mognadsgrad och tillsats av socker är en oumbärlig del av produktionen. Först i basvinet, sedan innan flaskjäsningen och slutligen efter degorgeringen. En andel mognande basvin kompletterar och hjälper upp det unga kartiga. Varumärkets prestige byggs genom en jämförelsevis liten produktion av toppchampagne.

Idealen hos de mindre odlarproducenterna ligger snarast i 180 graders vinkel till de storas filosofi. Här strävar man hellre efter en renhet i uttrycket, genom att minska ner på antalet parametrar (därtill är man ju också nödda och tvungna av snöda realiteter). Inte sällan handlar det om en druvsort, en årgång och ett vingårdsläge - ungefär som i Bourgogne. Skördeuttagen är låga eftersom man eftersträvar så pass koncentrerad frukt att man kan skippa socker och andra tillsatser. Metoderna är ofta ekologiska och/eller biodynamiska - annars sällsynt hos storhusens underleverantörer. Vi pratar terroir och det blir dessutom ofta god utdelning för insatta pengar.

Liksom förra året hoppade vi alltså i år helt sonika över branschens evenemang "Champagnedagen" på Grand Hôtel. Även om det givetvis finns en del lysande undantag så är den absoluta lejonparten av alla viner som presenteras där inte särskilt intresseväckande. Istället styrde vi kosan till "Off-champagnedagen", och där var det å andra sidan svårt att hitta några viner som inte är intressanta! Sedan fortsatte vi till ännu mer obskyra "Off-off-champagnedagen" och slutligen bjöd kvällen på en hejdundrande provning av prestigechampagne. Det blev en champagnedag så god som någon...

Efter att ha sagt adjö/på återseende till "Off-champagnedagen" - med grande finale hos det älskvärda paret Collin och deras fabulösa "bubblande bourgogner" - skyndade vi vidare till ett snabbt pit-stop på Södermalm, i växthuset hos Vinik. Evenemanget gick under det vitsiga namnet "Off-off-champagnedagen" och var strategiskt senarelagt ett par timmar efter de båda större. Här fanns pratsamt sällskap, smaskiga tilltugg och långsam musik. Upplagt för att släppa ner axlarna och koppla av/plugga ur - om det nu inte vore så att ännu en provning väntade...

Som läsaren kanske minns odlar Dominique Moreau ett par hektar i byn Polisot (Côte des Bar). Hennes firma är uppkallad efter mormodern Marie Courtin, och liksom hos andra små champagne-producenter i den nya vågen är idealet att göra vin av en druvsort, från en årgång och ett bra läge. Metoderna är biodynamiska och uttaget lågt, varför frukten blir mogen nog att klara sig utan dosage. 

2008 Efflorescence har redan hyllats på dessa sidor - och så har vi väl kvittrat om den osvavlade 2010 Concordance - men det kan inte nog understrykas vilka klockrena - dock helt outvecklade - fatjästa pinotchampagner det handlar om.

Händelsevis hade vi lyckats planera in en provning av prestigechampagne hos Munskänkarna samma kväll. 3-betygaren Vintomas hade fått i uppdrag att foga samman provningen och jaga rätt på flaskorna där de fanns att få tag på, mestadels ute i Europa eller i egen källare. Tre olika underteman hade vävts ihop på ett ganska finurligt sätt: grand cru blanc des blancs, mognande 95:or och Taittinger Comtes de Champagne.

Till skillnad från nolltvåan är 2004 Comtes de Champagne helt outvecklad. Kritig och slank med vit citrus, grönt äpple och fin mousse - men så finns det ett årgångsbetingat kartigt drag som nog kommer att hänga med det här vinet hela vägen. Elegant, men ändå inte alldeles övertygande.

1999 Salon är ungefär lika outvecklad den, och inledningsvis påminner de båda första vinerna väldigt mycket om varandra i sina strama och fortfarande knutna personligheter. Men Salon har en rökigare mineralton och en bättre längd, och när temperaturen stiger och luft kommer till så lossnar knutarna en smula och vinet gläntar på den större harmoni som kan tänkas infinna sig om fem år eller så.

1999 Comtes de Champagne har en fin utveckling med komplexa toner av rostade nötter, brioche, krutrök, kritdamm, svamp och något obestämt djuriskt som pirrar till i maggropen. Frukten har hunnit få en kant av torkat och boket, precis som man hoppats. I munnen ett fint avrundat och smakrikt vin med elegant mousse, rökiga och animaliska nyanser och en angenäm liten grapefruktbeska i slutet. Väldigt njutbart och bäst av kvällens tre Comtes.

Jacques Selosse Substance (deg juli 2012) har uppfostrats oxidativt i delvis nya ekfat. Färgen är guldgul, doften helt originell... och oerhört typisk för huset. Blommig, med högvis av hyacinter, kritiga fino-toner och rostade fat, mogen frukt med kanderade apelsiner och annan citrus, samt lätt bokna men paradoxalt nog ändå fräscha äpplen. I munnen serveras det generöst och på bredden. Syran är infattat frisk och moussen harmoniskt finkalibrig. Eleganta sherrytoner övergår i en liten fatbeska i slutet. Det här är ett slösande rikt vin som spelar ut alla Selosse-korten - kanske i mesta laget till och med. 

1995 Dom Pérignon har en utvecklad doft som huvudsakligen tar det mineraliska spåret med jordiga toner, undervegetation, svamp och källare. Relativt komplext vin, men tyvärr störande orent, vilket faktiskt gäller båda flaskorna. Smaken är bättre än doften, stram och äpplig men fin mousse och märkbar dosage, samt en bitter grapefinish. Provningens svagaste kort.

1995 Henriot Cuvée des Enchanteleurs har en väl sammanhållen doft med lagom långt gången utveckling. Ren och oerhört snygg med krämiga och florala drag vid sidan av den närmast perfekta frukten. Smaken har det mesta man kan önska sig i en mognande champagne: kropp, syra, grepp, spänst och längd. Oerhört gott och en strålande uppvisning - ett av kvällens två bästa viner. Hoppas verkligen att vi ses igen!

1995 Comtes de Champagne är liksom Henriots vin ljust gyllene. Doften är markant kritig med vita blommor, ljus citrus, rostat bröd och rostade nötter - mindre utvecklad än 99:an. Smaken inleder ohejdat flörtigt och läckert med en krämig liten fruktsötma och märkbar dosage, ändå frisk och elegant, men med något lägre syra än föregående. Moussen är - typiskt nog för Comtes - av det allra mest delikata slaget och det är först i slutet som invändningar börjar poppa upp i anslutning till en lite störande bitterhet som också är den ton som hänger kvar till sist.

1995 Krug är ett rikt gyllene vin som suger in oss med en fabulös doft. Lyxig och blomstrande med hyacinter och rosor, hägg och syren. Friska röda äpplen och honungsnougat, färsk svamp och rostade nötter, bland andra intryck. I munnen ett storslaget vin med massor av smak och stor mousse, fortfarande påfallande ungt, med bred rödäpplighet och krämig nougat. Lustigt nog med en snarast grön äppelsyra (Krug blockerar den malolaktiska jäsningen) som skär som en laserstråle genom hela smakpaketet och garanterar ett utdraget slut. Om det är pinot meunier eller ekfaten som lockar fram blommigheten är inte gott att säga. En delad förstaplats blir det i alla fall, och det här får ju gärna sparas ytterligare 5-10 år.

ps. en första rapport från den breda tillställningen finns hos Vintomas.

2008 Marie-Courtin Efflorescence

2012 slutade i alla fall med ett solitt utropstecken! Redan tidigt på nyårsafton dunkade 2008 Marie-Courtin Efflorescence in en klockren träff på hela sällskapet. Vi som hade tagit med oss flaskorna kunde glädjas åt kommentarer i stil med "det här är ju schuuukt bra". Och det var bara att instämma.

Jaha, vad är nu det här "Marie-Courtin" för någonting? Mormor, lyder kortaste svaret. Namnet är en hommage till vinmakaren Dominique Moreaus mormor. Hon tillbringade sitt arbetsliv i vinmarken, men det var Dominiques svärfar som planterade de två hektaren i byn Polisot i södra Champagne, sextio kilometer nordost om Chablis.

I motsats till champagneproducenter i allmänhet hyllar Dominique Moreau det puristiska idealet "en vingård, en druvsort, en årgång, inget socker". Att uppnå balans i en champagne utan tillsatt dosage ställer extra höga krav på vingårdens beskaffenhet, på jordens skick och druvmaterialets mognad.

För att förverkliga sina ideal kör Dominique med certifierat ekologiska och biodynamiska metoder samt ett markant lägre skördeuttag än brukligt. Rankorna från 1970-talet är enbart sélection massale och vingårdsläget gynnas av den tidiga morgonsolen och de relativt sett sydligare breddgraderna.

Côte des Bar är känt som pinot-land men har en jordmån närmast identisk med Chablis - kalkrik lera på en marin berggrund av fossil Kimmeridge-kalksten. Det mineraliska avtrycket kan bli extremt utpräglat fast på ett lite annorlunda sätt än i centrala Champagne.

Druvorna pressas med traditionell korgpress, och basvinet till Efflorescence får jäsa med en kultur av vingårdens egna jäststammar i mestadels använda ekfat. Efter andrajäsningen i flaska vilar vinet i minst tre år på jästfällningen. Den aktuella buteljeringen degorgerades i maj 2012 och fick en minimal dos svavel, men ingen dosage. Nå, hur tar sig detta ut i praktiken?





Nosen är ung, tajt och sprittande som synden. Diskantrik och klart floral med en fläkt av hyacint. Det är blyga röda toner man får - röda äpplen, omogna jordgubbar, rabarber. Ett annat doftlager avslöjar fatlagringen, med subtila aningar av kola, ek och nötter. Det finns också en frisk vit citruskänsla som kanske egentligen mer berättar om vinets syra och mineralitet. För slutligen är det de chablisliknande mineralerna man funderar allra mest på.

Träffen i munnen är närmast elektrisk. "Nerv" och "högspänning" är andra ord man vill plocka fram. Tajt och oerhört fokuserat, med en knivskarp citrusartad syrastruktur, en notabel mineralsälta och en purung men ändå superfin mousse. Rent och knastertorrt men ändå perfekt balanserat, med mängder av oförlöst smakpotential, fast paradoxalt nog ändå så vackert i all sin ungdom. I nuvarande stadium är vinet som skapt för ostron med ett par droppar citron och mötet blir - som sagt - schuuukt bra.

Det här är kompromisslösa grejer. Moreaus bästa årgång hittills.

Vinik, 400 kr.

Mer att läsa här. Nollsexan bloggade vi här.

NV Marie-Courtin Efflorescence Extra Brut

En liten producent som det viskas om ganska högljutt bland champagnefreaks är Marie-Courtin, eller Dominique Moreau som hon egentligen heter (Marie Courtin var hennes mormor - en fin hommage). Vi såg hennes viner på hippa parisiska caves à manger, som Le Verre Volé. Att hon gjort en såpass cool entré på den franska naturvinsscenen hänger nog ihop både med hennes småskalighet och hennes extremt renläriga idéer.

De viner som byggt hennes rykte handlar om "ett år, en vingård, en druvsort". Hon jobbar ekologiskt, vilket inte alls är någon enkel sak i Champagnes ofta fuktiga klimat. Exempelvis måste de outvecklade druvklasarna tunnas ur för hand - enstaka embryon till druvor noppas så att klasarna inte blir så täta att rötan hotar. Mest anmärkningsvärt är att hon inte använder sig av dosage. Det är ovanligt, och ställer stora krav på hantverkaren. Ofta resulterar det bara i ett obalanserat vin.
Tänk er en fotomodell som inte använder smink, eller en lindansare som balanserar utan skyddsnät. Allt syns, inget fångar upp. Man kommer bara undan med perfekt frukt.

NV Marie-Courtin Efflorescence Extra Brut är en nollsexa med en mindre del reservvin från 2005. En druvren, fatlagrad pinot noir som kommer från Dominiques brant sluttande vingårdsläge om 2,5 ha i byn Polisot (Côte des Bar). Läget planterades på 70-talet av hennes svärfar.

I glaset ett vackert vin att titta på - ljust gyllene i färgen med reflexer av koppar. Nosen är speciell och fängslande. Oerhört elegant och komplex, med framträdande drag av mineral och uppenbart fullmogen frukt. Vi kan plocka ut noter av röda bär, röda äpplen, äppelpaj, saffranskaka, Brago-kex, några droppar sherry och väl använda bourgognefat. En doft lika vinös som den är frisk.

I munnen ett knastrande torrt vin med fantastisk syra. Konstigt nog inte det minsta snålt, här finns lager på lager av mogen rödfrukt även om smaken är helt fri från sötma. Moussen är mjuk och ytterst finkalibrig, mitten spänstig och livlig. När vi kommer till avslutningen samlar smaken ihop sig och blir enormt mineralisk, så torr och rensande att det nästan uppstår baksug. Hela världen försvinner för några ljuvliga ögonblick och mineralerna är det enda som återstår. Och som de återstår sen. I mer än en minut hoppar de steniga små krabaterna runt på tungan.

Det här är extrema grejor av en hantverksmässig kvalitet man sällan stöter på. Det kan vara den godaste champagne vi druckit sedan sist vi ryckte upp en Selosse.

Vinik via SB/PI, 400 kr. Ny i portföljen.