tisdag, februari 26, 2013

Sicilien på Mariaberget



Den första gången vi reste till Sicilien var i april 1997. Knappt fem år tidigare hade vi blivit väldigt förtjusta i ett rödpang från den ledande producenten Tasca d'Almerita, vid namn Rosso del Conte (förmodligen tack vare att Bengt-Göran Kronstam skrivit upp vinet i Dagens Nyheter). Det var en barrique-uppfostrad nero d'avola i varm men behärskad stil som visade sig utvecklas fint med flera års lagring.

Tasca d'Almerita - eller Regaleali som det vidsträckta godset hette - hade varit banbrytande i det kvalitetslyft som tog fart på centrala och västra Sicilien under 1970- och 80-talen. Inte oväntat var det lantaristokratin och dess gamla egendomar som hade kapital och utblick nog att investera i moderniseringar och nysatsningar. Andra namn i samma stora skala med liknande utveckling var Duca di Salaparuta/Corvo och Marsala-producenten Donnafugata.

Mot slutet av 1990-talet introducerades den svulstigare nyavärlden-stilen och fick sin främsta exponent i Planeta. Målet tycktes vara att tävla med alla andra världsdelar i grenarna extraherad solmogen frukt och rostade fat, och visst lyckades man på sitt sätt eftersom man hade gott om de varorna. Men framåt mitten av 2000-talet hade vi (och förmodligen andra också) börjat sätta likamedtecken mellan moderna Sicilien, nero d'avola och "allmänt jobbiga viner".

Samtidigt i östra ändan av Sicilien hände... inte så mycket. 1997 hörde vi inga som pratade med upphetsade röster om nerello mascalese och etna rosso, men om man knackade på hos äldre vinodlare med kvist hängande på porten så visst kunde man få smaka på de förvånansvärt lätta, syrliga och sträva rödvinerna. De kändes lite som en hälsning från svunna tider - åtminstone jämfört med annat vi drack där och då. Att området faktiskt haft en riktig storhetstid mellan tidiga 1800-talet och andra världskriget med framgångsrik export och allt, det missade man att påpeka.

Så, mot slutet av 00-talet, träffade Etna plötsligt mitt i prick på världens nyfödda längtan efter slankare röda åt det parfymerat burgundiska hållet, och efter svalvuxna mineraliska vita. Nya namn började att poppa upp och det var hög tid att lära sig stava ordentligt till nerello mascalese. Först ut var nog Benanti som fått fart redan på 90-talet. Under 00-talet anslöt extrem-puristen Frank CornelissenTenuta delle Terre NerePassopisciaroGirolamo Russo, Fattoria Romeo del CastelloTenuta di FessinaGraci, Vini Biondi och ultra-traditionella Calabretta som egentligen funnits på vulkanens norrsluttningar i mer än hundra år.

De tre storspelarna från västra Sicilien ville förstås också ha sitt på berget. Samtidigt blev det allmänt känt att man nere i Vittoria-provinsen gjorde ett annat och lättare slags nero d'avola, antingen med stöd av den ljust körsbärsfruktiga frappato-druvan i form av Cerasuolo di Vittoria DOCG - eller endera av dem på egen hand. När vi först hittade fram till Arianna Occhipintis hantverksviner härom året var det inget annat än en klockren uppenbarelse, och hennes farbror Giusto Occhipinti (COS) visade sig ha varit på banan i flera decennier med ungefär lika intressanta viner.

Under onsdagen presenterades ett gäng producenter från olika delar av den stora ön på Hilton Hotel vid Slussen, som del av en turné genom flera länder som tycks vara genomförd med stöd av EU-bidrag. Alla nämnda områden fanns med, men förutom Benanti och Fessina ingen av de hetaste producenterna. De flesta har ännu ingen svensk representation, och många av dem producerar vin i lägre prisklasser och större volymer. Trots det hittade vi en del intressanta viner.








Valle dell'Acate är en ganska stor egendom i Vittoria (100 hektar ekologisk odling) som drivs av Gaetana Jacono. Hon är ägarinna i sjätte generationen. Därav namnet på hennes 2011 6 Sesta Cerasuolo di Vittoria DOCG som lanseras på SB nu på fredag till det strategiska priset 99 kr. Som brukligt i den här appellationen är mixen lika delar frappato och nero d'avola - ungefär som i Occhipintis SP68, även uttrycket åtminstone delvis är ett annat. Vinet har lagrats mestadels i ståltank samt ett par tre månader på franska ekfat.


Vi gillade också Valle dell'Acates druvrena "Il Frappato" Vittoria DOC och "Il Moro" Nero d'Avola Vittoria DOC. Särskilt det senare har nog möjligheter att tilltala en större publik även om vi själva har ett gott öga till frappatodruvans beaujolaisigt sötsyrliga rödfrukt, här parad med en tydlig kärnbitterhet. Det är givetvis inga stora viner vi pratar om, men ändå tilltalande och klart användbara nu i sommar - frappaton får gärna drickas lätt kyld.


Topproducenten Benanti från Etnas sydsluttningar visade upp fyra viner där vi tyckte att de alla tre röda fått lite för stark prägel av de franska ekfaten, ett intryck som stämmer med tidigare smakprov inte minst av toppvinet 2004 Serra della Contessa Etna Rosso. Dock inte alls på ett modernt sätt, utan snarast konservativt i stilen. Mest imponerade blev vi av det vita 2008 Pietramarina Etna Bianco Superiore av 100% carricante, ett fortfarande alldeles ungt vin som tack vare en kompromisslös syrastruktur och framträdande mineralitet kommer att kunna utvecklas i många år framöver.


I slutändan var det nog de nya årgångarna från Etna-producenten Tenuta di Fessina som lockade mest. Erse Etna Rosso har det konsumerats flaskvis av i Casa FV, och den 2011 som snart finns i BS till sympatiskt pris (169 kr) upplevs minst lika rödlätt som nollnian och något mer tanninstrukturerad (tian missades av importören Handpicked). Druvrena 2011 Laeneo Nerello Cappuccio är ett par nyanser mörkare i frukten än Erse och har en mörkare mineralton. Kul också att få träffa den egensinnige vinmakaren Federico Curtaz - han var vingårdsansvarig hos en viss Angelo Gaia under åren 1982-1997 och startade sitt Fessina så sent som 2007.

torsdag, februari 21, 2013

Blandat med Xavier Vignon


Xavier Vignon är en 40-årig kille som älskar att prata vin och dessutom är väldigt givande att lyssna på. Han driver ett analyslabb som under femton års tid skaffat sig hundratals klienter i Châteauneuf-du-Pape med omnejd. Bland mätbara ämnen i vin har Xavier specialiserat sig på att registrera förekomsten av mineralsalter och andra spårämnen. Då bör man hålla i minnet att det ända tills nyligen ofta hävdades, inte minst från professionellt håll i vinbranschen, att det inte finns några mätbara mineraler i vin.

Idag samarbetar Xavier med forskare på UC Davis i Californien. I sitt laboratorium analyserar han och kollegerna halter av olika klorider - det vi i dagligt tal brukar kalla salter - samt andra spårämnen som zink, magnesium, järn, koppar, fosfor och selen. Han är övertygad om att det är mineralerna som gör att viner med relativt sett lägre syror ändå kan uppfattas som friska, spänstiga och balanserade. "Ju högre förekomst av mineraler desto bättre lagringsbarhet" är en annan av Xaviers många observationer och teorier.

Den tydligaste mineralsältan och den bästa potentialen finner han i viner från riktigt gamla stockar, där förhållandet mellan det djupgående rotsystemets totala yta och den lilla mängden av små koncentrerade druvor är extra fördelaktigt. I analyslabbet kan man mäta upp tiofalt (!) högre halter av de nämnda salterna och spårämnena än i viner från unga rankor. Alltså är gamla stockar en av de viktigaste parametrarna Xavier tittar efter när han köper in druvmaterial och unga viner till sin egen blomstrande négociantverksamhet.

Vid ett seminarium under onsdagen på Restaurangakademien fick vi pröva att bygga vår egen châteauneuf-cuvée utifrån nio olika komponenter av hög klass.


1. Mourvedre 2010, tank, co2

Stockarnas ålder är 90+ år. Druvorna vinifieras med lång maceration (sex veckor) utan aktiv extraktion. Uppfostran i tank utan syrekontakt, med bibehållen kolsyra. Doften är ren, frisk och primär med blå fruktaromer som viol, blåbär och blå plommon. Attacken i munnen är snabb, med täta mogna tanniner, rena smaker, intensiv mineralkänsla och lätt spritsig koldioxid. Det här är en strålande tolkning av druvsorten mourvèdre i sin unga skepnad. Xavier säger att vi bör hålla oss till högst 5% i mixen eftersom tillgången är knapp (5 cl, tack)


2. Syrah 2010, tank, co2

Stockarnas ålder är 50+ år. Vinifierat och uppfostrat på samma sätt som föregående. Aningen reduktiv och animalisk doft med primär blå frukt och drag av rått kött, örter och tobak. Smaken är rik på syra och bestämda tanniner med ett rejält grepp i mitten av förloppet. Återigen en intensiv mineralkänsla, en viss spritsighet och ett energiskt om än lite bråkigt intryck - syrah är betydligt elegantare i norra Rhône än i södra. Vi får helst inte använda mycket mer än 5% (5 cl blir bra).


3. Grenache 2010, tank, co2

Stockarnas ålder är 100+ år. Samma metoder som föregående. Outvecklad lite knuten doft. Attacken i munnen är mjuk med en känsla av sötma och glycerol. Mittsmaken intensiv med frisk syra, livlig mineralitet och lite koldioxid. Tanninerna växer fram i avslutningen - finkalibriga men tydliga - och eftersmaken blir lång med en aptitretande sälta. Liksom de två föregående kommer den här komponenten framförallt att bidra med renhet och fräschör. Inga restriktioner här (10 cl, vår blandning ska ju domineras av grenache).


4. CdP 2010 mourvèdre, fatlagrad

Stockarnas ålder är 70+ år. Vinet har fått en uppfostran med viss syrepåverkan under minst två år i 500 liters demi-muids - lika tredjedelar nya, ett- och tvååriga. Doften är utvecklad, med stor komplexitet och drag av viltkött, läder, tobak och undervegetation, samt inslag av sylt och torkad frukt. Smaken är drickfärdig med pulvriga tanniner och närvaro av kryddig ek. En torr och elegant smakprofil med läskande sälta. Den här komponenten kommer alldeles säkert att bidra med en intressant komplexitet tack vare sina mognadstoner (10 cl).


5. CdP 2010 grenaches "Hors d'Age", foudre/tank

Hors d'Age betyder "bortom ålder" (tänk Armagnac) och innebär i detta fall att stockarna är bland de äldsta som växer i Châteauneuf-du-Pape, en bra bit över hundra år gamla. Det innebär också att vingårdarna kan vara samplanterade med en liten andel gamla sorter som vaccarèse, counoise, terret och picpoul. Doften har en tydlig "old vines"-karaktär med en hög koncentration av läckert sötfruktiga aromer som påminner en smula om lim. Attacken är särdeles len och koncentrationen hög. Mittsmaken är intensiv med en upplevd sötma som balanseras av den tydliga mineralsältan. Eftersmaken är lång med fina tanniner. Utan tvekan det mest imponerande druvmaterialet. Får bli ankaret i vår blandning (30 cl).


6. CdP 2010 syrah, ekfat

Syrah från lite yngre stockar. 40% av vinet har uppfostrats i lika tredjedelar nya, ett och tvååriga barriques. Doften är parfymerad doft med småsöta aromer. Smaken är alls tokig men utmärker sig inte direkt i konkurrensen, dessutom vill vi varken ha ekfatsprägel eller någon större andel av syrah i vår mix (0%).


7. CdP 2010 "Assemblage fût" - GSM-blandning i nya ekfat

De tre stora rhônedruvorna i lika delar, allt uppfostrat i 100% nya rostade barriques. En svårt ekig doft med framträdande rostning och drag av bränt trä, bastubänk, tjära, rök, soja, saltlakrits, tobak och svart oliv. Smaken är stor och lite grov med brända träiga tanniner. Det här är ganska nära vår skräckversion av södra Rhône - så underbart att helt enkelt kunna slopa den komponenten! (0%)


8. CdP 2010 GSM (1) från söderlägen

En nästan färdig grenachedominerad blandning av de tre stora druvsorterna - omkring 55% grenache, 35% mourvèdre och 10% syrah - från olika sydvända lägen. Som brukligt hos Xavier har 10% av vinet mognat i tredjedelar nya, ett- och tvååriga fat. Doften är utvecklad med varma drag av läder, tjära, lakrits, torkad garrigue, samt välhängt vilt och ett inslag av torkad frukt. Här finns en skön rondör men tyvärr saknas lite fräschör och smaken känns faktiskt en smula träig trots liten andel ek. (0%)


9. CdP 2010 GSM (2) från norrlägen

Samma mix som föregående, druvorna skördade vid samma tidpunkt, och vinifierade på samma sätt - men nu från lägen i sluttningar vända åt norr. Doften är ren, frisk och sval med fint parfymerade och florala drag av skogsbär, viol och lavendel. Attacken är pigg med en liten sötma, mittsmaken frisk och spänstig med kryddiga tanniner. Slutar rent och uppfriskande med lite mineralsälta. Förmedlar ungefär samma fräschör och karaktär som vi minns från förra årets smakprov av Xaviers färdigblandade 2010 CdP. (15 cl blir bra, tack)



Alltså, det här var ju oerhört intressant! Inte minst de två sista smakproverna, som visar vilka skillnader som hänger på de avgörande faktorerna väderstreck och solexponering. Renhet och fräschör måste vara det bästa utgångsläget i ett ungt vin, och vi gillade ju nr 9 mer än nr 8, så valet var lätt. Det var också fantastiskt att se hur de tre första proverna som hade koldioxiden kvar var så friska de överhuvudtaget kan bli. Särskilt co2-mourvèdren hade en närmast bländande blå ton!

Att mourvèdre lagras med fint resultat i medelstora ekfat var väl knappast någon överraskning - utvecklingen gjorde det här till ett väldigt intressant vin. Och gammel-grenache är bevisligen en av områdets unika tillgångar, så den ville vi ha väl framskjuten i mixen. Syrah har det ofta lite för varmt i nere södern, även om den kan vara en tillgång i svala år. Vi gav den bara en liten biroll, och små rostade fat känns oftast ganska onödigt i Rhônedalen. Ja, vissa tanklagrade viner kan ändå utveckla fatliknande aromer och avrundning.

Med hjälp av mätglas hällde vi upp följande i en 75 cl flaska:

5 cl tanklagrad primär mourvèdre med kolsyra
5 cl tanklagrad primär syrah med kolsyra
10 cl tanklagrad primär grenache med kolsyra
10 cl fatlagrad mourvèdre med mognadsutveckling
30 cl gammelgrenache med hög koncentration
15 cl frisk gsm-blandning från svala norrlägen

Ja, det där blev ju faktiskt riktigt lyckat, precis så bra som vi hoppades. Givetvis tack vare bra råmaterial, men kanske också lite god smak och gott omdöme. Xavier hjälpte till med att korka igen, och flaskan fick vi med oss. Den ryker nog rätt snart...

Importören Vinovativa bjöd in och arrangerade.

 Syra, fruktsötma, tanniner, alkohol, bitterhet... och sälta.


ps. Det första smakprovet av Xaviers CdP 2010 fick vi här.

måndag, februari 11, 2013

RA: Tyskland, Österrike, Portugal, östra Europa



Tyskland, Österrike, Portugal, östra Europa (Jan Rosborn)


2011 Juliusspital Iphöfer Julius-Echter-Berg Silvaner Kabinett trocken, Franken

2011 Gunderloch Nackenheim Riesling trocken, Rheinhessen

2011 A. Christmann Mandelgarten Riesling Grosses Gewächs, Pfalz

2010 Emrich-Schönleber Monzinger Riesling Kabinett, Nahe

2011 Maximin Grünhaus Abtsberg Riesling Spätlese, Mosel

2011 Fritz Haag Brauneberger Juffer Riesling Auslese, Mosel

2006 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Beerenauslese, Mosel


2009 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Steinsetz, Kamptal

2011 Domäne Wachau Grüner Veltliner Smaragd Achleiten, Wachau

2010 Bründlmayer Riesling Heiligenstein, Kamptal

2010 Tement Sauvignon Blanc Klassik, Südsteiermark

2008 Lenz Moser Trockenbeerenauslese, Neusiedlersee


2011 Anselmo Mendes Alvarinho Contacto, Vinho Verde

2009 Quinta de Chocapalha Reserva Branco, Lisboa

2010 João Portugal Ramos Vila Santa, Alentejano

2009 Quinta do Vale Meão Meandro, Douro

2009 Niepoort Vertente, Douro


2010 Oremus Mandolás Dry Furmint, Tokaj

2009 Golan Heights Winery Yarden Chardonnay, Golan

2008 Château Kefraya Les Bretèches de Kefraya, Bekaa

2007 Malatinszky Kúria Noblesse Cabernet Franc, Villány

2007 Domaine Gerovassiliou Syrah, Epanomi

söndag, februari 10, 2013

Praktiska 3-betygsprovet 2013


Som vanligt var det Munskänkarnas egen häxmästare Rosborn som hade kokat ihop årets version av trebetygsprovet, förmodligen i nära samröre med chefredaktör Jansson. Vi kom till Läkarsällskapets lokaler i god tid och hann prata lite taktik med Peblin, som skulle genomföra provet för första gången.

Det enda man kunde vara riktigt säker på var väl att slippa argentinska vitvinsdruvan torrontés? Ingen av ett sextiotal provare hade lyckats pricka den aromatiska druvsorten vid 2011 års trebetygsprov, varför den frågan helt enkelt ströks i summeringen. Skulle de grå eminenserna hålla sig mest till de klassiska distrikten och druvsorterna? Ja, det fick man nog tro.

Med 2011 i gott minne var vi inställda på att serveras ännu en generös portion humble pie. Men, utan att vi direkt funderat över det, så har vi större erfarenhet nu än då och att prova tjugo viner i rad kändes inte särskilt betungande. Några tävlingsnerver hade inte heller infunnit sig. Det var en provning till, helt enkelt. Som fick gå som den gick.



Tema 1. Vita druvviner

Här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahands-alternativet ger två. Femton minuter till förfogande (fem minuter mindre än förra gången).

1. Blekt halmgul färg. Doften är ungdomlig och frisk med framträdande mineralitet - en förnimmelse av metaller och våta stenar - samt svalt syrliga fruktaromer som lime, grapefrukt och gult äpple. I munnen ett torrt medelfylligt vin med frisk till hög syra, mogna fruktaromer åt det lite bredare guläppliga hållet och en bestämt strukturerad avslutning. Det är en riesling från Österrike eller Franken och den vettigaste garderingen måste vara grüner veltliner.

 2011 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Kabinett trocken

Ja, det här känns ju klart skönare som start betraktat än torrontés! För att ursprungsbestämma vinet med större säkerhet borde vi ha zoomat in på mineralerna. Musselkalk finns egentligen bara i Würzburg och Wonnegau, om man håller sig till de tysktalande alternativen (den här rieslingen talar definitivt tyska). Men så var det ju bara druvsorten som efterfrågades - alltså fyra poäng. 149 spänn i februarisläppet.

2. Blekt halmgul färg, något rikare än föregående. Ungdomlig, kryddig ekfatsdoft - vanilj och kryddnejlika - med underliggande aromatiska eller lätt vegetala drag i fruktaromerna. Smaken är fruktig och lätt ekig med en antydan till fetma och struktur från fatlagringen. De kryddiga ektonerna liknar dem man kan hitta i vit fatlagrad bourgogne, men så har vi den omisskännligt gröna signaturen. Alltså är det en vit bordeaux vi har i glaset och den dominerande druvsorten är sauvignon blanc.

2008 Château de Rochemorin Pessac-Léognan

Ännu ett vin som är tryggt och säkert att möta i en mörk gränd. Fyra poäng till. 149 kr i ordinarie.

3. Blekt halmgul. Doften är ung och neutral, först kalkstensmineralisk med ett litet svavelstick i näsan, sedan rena och svala aromer av citrus, grapefrukt, äpple och vitblommighet. Den kritiga känslan får oss att tänka chablis eller chenin blanc från mellersta Loire. I munnen ett mjukt men friskt och livligt vin, torrt med medelhög syra och en ren fruktighet. Den lite enklare, ganska neutrala personligheten gör det svårare att spika detta med större precision, och vi vänder på alternativen chardonnay och chenin blanc ett par gånger för mycket.

2011 Michel Laroche Chardonnay "L" Pays d'Oc

Två poäng. Läser man noten ordentligt så är det ju chardonnay. Liksom förra gången en bra prestation av ett billigt vin - 79 spänn i många Bolisbutiker eller 59 på Belvini - inte minst den subtila mineraliteten. Undras var i Languedoc druvorna växer?

4. Blekt halmgult. Doften öppnar med en klockren vit honungston, eller lite som vit tulo. Annars är den knappast expressiv, snarare ung och neutral med generisk karaktär av citrus och melon samt en svalkande mineralkänsla. När man smakar på det torra och återhållsamt fruktiga vinet är det syran som står ut, den är mycket frisk åt det ståliga hållet. Kroppen är relativt lätt, alkoholen inget man tänker på och i slutet finns en tydlig och aptitretande sälta. Vi tänker chablis, men undrar verkligen över den där honungstonen som hade passat bättre i en riesling.

2011 Lagar de Fornelos Lagar de Cervera Albariño Rias Baixas

Och där kammade vi noll. Vinet i sig är inte alls tokigt och sältan bör passa fint till skaldjur. 129 spänn. 129 kr i ordinarie sortimentet.





Tema 2. Vita distriktsviner

Här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret. Tjugofem minuter (fem mindre än vid tidigare prov).

5. Utseendet är intensivt citrongult med gröna nyanser. Lilla näsan serveras något annat och roligare än i första omgången: nämligen rikedom och utveckling. Vi får kanderade citronskal, burkade persikor och bakta gula äpplen. Dessutom en grönt barrskogig känsla, lite ärtpuré, vått ylle, bonvax och medicinala mognadstoner. Någon ek hittar vi däremot inte, så tankarna går till de tysktalande områdena. Smaken är torr och avrundad med medelvärden på syror, fyllighet och alkohol. Frukten påminner om gula äpplen och gul citrus men upplevs stram och något uttorkad. I avslutningen slipper vi bitterhet men kan ana en liten kryddighet. Doften lovade mer än smaken kunde hålla, får man nog säga. Det här mogna vinet känns bekant från något vi smakat tidigare, vi gissar att det är 2001 Grüner Veltliner från Winzer Krems.

2004 Mount Pleasant Elisabeth Hunter Valley Semillon

Oekat vin, så långt var det rätt. Noll poäng. 149 spänn som nysläppt på SB nu i februari.

6. Blekt halmgult med gröna inslag. Doften är ren, frisk och neutral med en besvärande brist på personlighet. Men finns det ändå inte ett litet inslag av vit tropisk frukt? Alkohol verkar ingå i alla fall, men inte en endaste liten mineral så långt näsan kan se. Vaffan är detta... förmodligen har det vuxit i någon konstbevattnad öken i Australien eller Spanien, skördats tidigt och jäst kallt i ståltank. Smaken är ung, lättare medelfyllig, fruktig och hyggligt frisk. Medelvärde på allt utom mineraler. Slutar småvarmt och aningen kryddigt. Det här är skräcken på ett prov - vi vet inte ens vad vi ska skriva.

2011 J-M Brocard Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire

En poäng för året. Chocken att man faktiskt kan göra sånt här vin i Chablis.

7. Blekt halmgult med antydan till kopparton. Fantastiskt läcker och uttrycksfull doft av silverbestick, vita blommor, honung och ljus choklad (toblerone), kvittenäpple, öljäst och så lite av det gröna från blommorna också. Det här vinet snackar ursprung med stora bokstäver! Smaken är storslagen och nästan torr (7-8 gram restsocker) med rik frukt, rejält frisk syra och en stadig skaltonad struktur, tyvärr något bitter men det kan ordna sig med tiden, lite varmt i slutet men inte så det stör. Åh så skönt, äntligen ett välbekant vin från en favoritproducent - Huët och 2011 Le Mont.

2011 Domaine Huët Vouvray Sec Le Mont

Sju välbehövliga poäng. Vi har druckit en flaska av den här elvan på hemmaplan och så dök den ju upp i månadsprovningen för en dryg vecka sedan. Inte riktigt i klass med den sagolika tian, men detta måste rekommenderas ändå. 199 på Bolis eller 185 sek hos Atomwine (inklusive frakt).

8. Ett gyllene utseende med koppartoner. Doften är utvecklad och krämig - ungefär som i en riktigt bra champagne eller chablis med tjugo års ålder - med smör, nötter och nougat. Hade vi bara fått sniffa på vinet hade vi nog sagt mogen chablis grand cru... men när man smakar så är det något helt annat! I munnen ett stort, rikt och mjukt vin med nästan fet kropp och vaxig munkänsla. Syran är knappast hög, snarare under medel, men det finns en skönt kryddig alkoholvärme, utan bitterhet. Vi vill sätta vinet till norra Rhône-dalen, tänker oss i första hand en viognier från Condrieu, och eftersom sådana utvecklas ganska fort säger vi 2007. I andra hand skulle man kunna tänka sig en mogen chardonnay från Californien.

2007 J-L Chave Sélection Hermitage Blanc

Fem poäng. Druvsorten blev ju fel, men allt annat landade rätt. Hur som helst - det här är gott och bör drickas. Finns i BS, 394 kr.




Tema 3. Röda druvviner

Även här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två.

9. Blekt blåröd färg. Doften är kryddig och lätt rökig med våta stenar, skogshallon och andra röda bär. Smaken är kryddig och mjuk med hyfsat frisk syra och söt fruktighet. I sin helhet väldigt typiskt för både druva och ursprung. Rätt enkelt, men okej.


2010 Voss Estate Reserve Martinborough Pinot Noir

Fyra lätta poäng. Nysläpp för 139 pix.

10. Medelintensivt rubinröd färg. Grönt vegetala och asfaltbrända toner blandas med syltig cassis, fruktkaka och korint. På doften är det i alla fall bordeauxdruvor vi snackar om, här finns drag som påminner om både cabernet och merlot, men den osköna ursprungskaraktären tycks höra hemma i Sydafrika. Den fruktiga smaken har viss rondör och kryddighet med mindre bestämda tanniner än vad som förväntas i en cabernet sauvignon, så det alternativet tar vi bort. En viss bläckighet och så det där skitiga oljebrända draget... hmm, vi måste nog väga in pinotage som en starkaste kandidat, med merlot som god reserv.

2010 Ventisquero Gran Reserva Carmenère

Att vi inte tänkte på Chile! Landet som tycks ha en förkärlek för att blanda bränt oljespill i sina röda viner. Men merlot och carmenère är ju i alla fall nära släkt, även om det inte ger några poäng.

11. Medelintensivt rubin/granatröd, transparent. Ung josig doft med en hel provkarta av mestadels röda nymosade bär från skog och trädgårds-plantering. Lätt fatbehandling och en antydan till parfymerad tvålighet. I munnen ett medelfylligt, fruktjosigt vin med aptitlig syra, små åtstramande tanniner och alkohol en bit över medelvärde utan att det egentligen blir särskilt varmt och absolut inte eldigt. Någon mineralkänsla hittar vi väl inte direkt, men den livliga syran och den aningens kartiga stramheten håller smaken frisk, spänstig och balanserad. Vi vill sätta vinet i Spanien - en försiktigt ekad tempranillo i första hand och mencía som reserv.

2011 Seghesio Sonoma Zinfandel

Spanien-tesen var väl inte helt dum, men varför glömma bort zinfandel... det här vinet är väl egentligen ganska typiskt för den druvan. Och faktiskt riktigt gott. 179 bagare på SB.

12. Transparent blåröd/purpur. Hallongodis, körsbär, vinbär och nyregnad granit. Läskande god frukt med frisk syra och lätta tanniner. Gamay upp över öronen och ända ut i fingerspetsarna.

2011 Maison Louis Jadot "Combe aux Jacques" Beaujolais-Villages

Fyra lätta poäng här. Ännu en hyfsad version av Jadots bas-beaujolais varav det produceras nästan ofattbara två miljoner liter. 109 kr i BS, skulle säkert kunna bli billigare om det tog sig in i ordinarie.




Tema 4. Röda distriktsviner

13. Tät rubin, opak, kärnan är nästan svart. Söt doft med mörk syltig cassis, tjärad ek, rök, vanilj och andra fatkryddor, samt en ton av eucalyptus som ger en vink om ursprunget. Smaken upplevs torrare än doften utlovade, även om frukten är stor. Här finns rejält tilltagna tanniner och en onödigt kantig munkänsla av strävt ekvirke, samt förnimmelser av citronsyra i slutet. Det känns som en blandning av syrah och cabernet sauvignon. Ursprunget är Australien, regionen South Australia, distriktet Barossa Valley (Eden som reserv) och årgången 2009.

2007 Wynn's Coonawarra Cabernet Sauvignon

Fyra poäng i alla fall, gott nog. 149 spänn i BS, vi klarar oss utan.

14. Drygt medelintensiv rubin med purpur i kanten. Underbart ursprungstypiska doftslingor ringlar sakta upp ur glaset, mättade av små belöningar, det är som att långsamt veva in en riktigt fin fisk på kastspö med rulle. Vi börjar med att repa av ett knippe färska franska örter, langar in ett vedträ i ugnen, sätter köttbuljongen på varma spisen, fyller på pepparkvarnarna med vitpeppar, svartpeppar och kryddpeppar. Sedan är det dags att klappa in och binda upp rostbiffen, och så slänger vi i ett par lagerblad i buljonggrytan. Men tydlig än så här kan syrah knappast bli! I munnen ett ungt, friskt och medelfylligt vin med fin fruktmognad, spänstig skogsbärssyra och lätt åtstramande tanniner av hanterlig storlek. Längden är måttlig - det rör sig knappast om ett stort vin som côte-rôtie eller hermitage - men det som bjuds är verkligen gott. Vi snackar crozes-hermitage, från 2010 att döma av smakprofilen, med saint-josèph som reserv.

2010 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage

Sju poäng. Visst måste man älska viner som berättar om sig själva utan omsvep! 179 på SB, stark rekommendation.

15. Medelintensivt rubinröd, transparent med röd kant utan mognadstoner. Doften är under utveckling och bjuder på en fängslande komplexitet. Det svävar en lätt animalisk känsla över vinet, lite som av hästsvett. Frukten handlar mest om röda bär - vinbär med flera - men det är allt det andra som trillar ned  på anteckningsbladet i rasande fart: tobak, läder, jord, undervegetation, salt lakrits och antydan till tjära. Plötsligt kommer florala toner, som ett potpurri av torkade rosenblad. Nästa sniff ger en pyrande vedbrasa på  håll. Den röda frukten och allt det andra, komplexa, får oss att anteckna: högra stranden - Saint Emilion? Så är det dags för munnen att säga sitt. En torr, klassisk smakprofil. Hög syra och bestämda åtstramande tanniner, lätt uttorkande som långdraget te. Kropp och alkohol inte över medelvärde, strukturen större än frukten. Avslutningen elegant, torr, lite kryddig. Alltså, nu har vi problem: syror och tanniner talar italienska. Ska vi lyssna på doften, eller på strukturen? Smaken känns mer som traditionell sangiovese från toscana än högra-stranden-bordeaux - eller rentav en konservativ nebbiolo? Vi går på smaken och sätter årgången till 2008.

2008 Château Bourgneuf Pomerol

Två poäng för Frankrike i andra hand och rätt årgång. Och för faen, respektera alltid första intrycket! Gillar ni modern fruktig bordeaux - hoppa över detta. Tjurigare traddotyper kan dock mycket väl tänkas spendera 359 kr.

16. Tät rubin. Söta, syltiga och volatila drag på nosen. Parfymerad röd och svart frukt, rx-lim, nya ekfat, vanilj och örtiga sensationer. Det här doftar som en riktig alkoholbomb. Zinfandel? Amarone? Smaken är stor och tät, fruktig och kryddig, med alla mätare på max. Hög syra, stora tanniner, mycket frukt, mycket ek, mycket kropp och mycket alkohol. Vi har inga vägar att ta oss in i det här vinet. Vilka druvor har man använt? Varför är det så mycket ek? Är det en modern amarone? Var i USA gör man så här bombastiska viner? Det blir ren pilkastning.

2009 Quinta de la Rosa Reserva, Douro

En poäng för årgången. Antar att vi får chansen till fördjupning på Rosborns Douro-provning. Hoppas att de andra vinerna är roligare. 269 kr i BS.



Tema 5. Söta viner/Starkviner

Sista omgången ger maximalt fem poäng per vin för rätt land, distrikt, förstärkt/oförstärkt och vintyp (förstärkta) eller tillverkningsmetod (oförstärkta). Tjugofem minuter till förfogande.

17. Orange/gyllene färg med kopparröda nyanser. Det osar likörsött med viss oxidation och ett pikant inslag av billig portugisisk hamnarbetarsprit. Sötmandel, nötter, kanderade apelsinskal, pomeransmarmelad, torkade aprikoser, oxiderade äpplen, lim, finkel och - alkohol. Vilket ska visa sig i smaken, som definitivt är förstärkt. Söt och rätt simmig. Vad tusan är detta? Det känns i första hand som moscatel de setúbal... men ändå inte, och så den där finkeltonen som osar billig druvsprit lång väg?

NV Offley Cachuca Reserve White Port

Två poäng för landet och ett för att vinet är förstärkt. Och visst fanns det väl inga klockrena muscat-toner? Tur förresten att ingen frågade om druvblandningen: malvasia fina (30%), códega (30%), viosinho (20%) och rabigato (20%). Sju års fatlagring i Offleys källare i Vila Nova de Gaia. 119 kr.

18. Rikt gyllene färg. Doften rik och solmogen med blommiga drag, torkade rosor, kanderad citrus, apelsin, och lychee. Botrytis? Möjligen, men inte uttalat så. I munnen ett mycket generöst vin med viskös munkänsla, full sötma och en syra som knappt orkar att balansera. Intensiv smak av aprikoser och apelsiner med kryddig alkoholvärme i slutet. Utan att tveka förknippar vi doften med gewurztraminer och tänker oss ett senskördat vin från Alsace, solmoget eller ädelrötat är svårt att säga. VT eller SGN?

2010 Coffele Le Sponde Recioto di Soave

Framförallt utseendet borde fått oss att tänka om. Här var det rosorna som kollrade bort oss. En poäng för att vinet är oförstärkt. 99 kr/50 cl.

19. Medelintensivt gyllene med lätt kopparton. Doften är rik och god, med fin botrytis. Tydligt stenig med en känsla av kalkvägg. Honung, mandel, kvittenäpple - ja överhuvudtaget "äpplig" med drag av bokna äpplen. I munnen har vinet en ganska speciell balans med en markerat frisk syra som lätt balanserar sötman. Alkohol och kropp ligger på medelvärden, smaken speglar doften fast med lite mer av aprikoser, och avslutningen är lång. Riktigt bra vin! Den där friska spetsiga syran i en måttligt söt helhet brukar vi finna vi i två olika vintyper som vanligen använder sig av en viss andel vin från tidigt skördade druvor. Det ena är tokajer typ "5 Puttonyos" och det andra är det ganska speciella Moulin Touchais från Coteaux du Layon. Nu är det bara frågan vilket... vi velar fram och tillbaks och sätter det senare i första hand och det förra som reserv.

2007 Château Dereszla Tokaji Aszú 5 Puttonyos

Två och en halv poäng. När när när ska vi lära oss att dra rätt slutsatser av gjorda iakttagelser? Står det botrytis och bokna röda äpplen, så är det ju tokajer! (kvittenfrukten var nog ett utslag av önsketänkande). Och Moulin Touchais är inte i första hand ett vin präglat av botrytis. Vinets färg är en annan viktig parameter, i sina yngre år är Moulin Touchais ett gult vin och det här är inte alls moget, snarare ungt. 169 kr/50 cl.

20. Ljust halmgul färg. Animalisk doft - unken, ostig, stallig och yllig - med framträdande mineralitet på ett väldigt speciellt sätt som påminner om petroleum. Det känns som en riesling med osande bergolja och stinkande svavelföreningar. Men smaken är inte alls skitig, den är ren. Den är druvig med markerat hög syra och god sötma (strax över 100 gram) i balans. Alkoholen är inte hög och kroppen är högst medelstor, men smaken är lång. Vi tänker att färgen är så ljus, vi tänker riesling, vi tänker fel, vi tänker Eiswein! Varför? Vi har nog aldrig känt ett isvin dofta så... och i andra hand tänker vi oss en senskördad riesling från skitiga Alsace.

1998 Moulin Touchais Côteaux du Layon

Som en sista magnifik näsknäpp och ödets fatala ironi kommer här vinet som vi gissade på i förra glaset. Kan förnedringen bli större? Inte denna dag i alla fall. En halvpoäng för land, och en hel för att vinet är oförstärkt. 199 kr i ordinarie.

Ja, det här var ju ingen paraduppvisning direkt - snarare slapstick med snubbel ända in över mållinjen. När vi summerar poängen kommer vi fram till 53 av 108 möjliga. Gränsen för godkänt brukar ligga runt 45 procent rätt, vilket innebär 48 poäng, men den slutgiltiga gränsen lär väl avgöras av det samlade resultatet. Frågar ni oss så tycker vi inte att det här resultatet borde passera för 3-betyg. Kan man få göra om provet nästa gång även om man skulle råka bli godkänd?



måndag, februari 04, 2013

RA: Bourgogne, Loire, Alsace, södra Frankrike



Bourgogne, Loire, Alsace, södra Frankrike (Andreas Larsson)


2007 Olivier Merlin Macon Vieilles Vignes

2009 Benjamin Leroux Meursault

2009 Bouchard Père et Fils Puligny-Montrachet

2007 Domaine des Croix Corton-Charlemagne



2009 Marquis d’Angerville Volnay 1er cru

2009 Bouchard Père et Fils Gevrey-Chambertin

2004 René Engel Vosne-Romanée

1969 André Millerin Pommard




2009 Couly-Dutheuil Chinon Clos de l’Echo

2007 Nicolas Joly Clos de la Coulée de Serrant, Savennières

2010 Guy Bossard Cuvée Boss’Art Muscadet de Sèvre et Maine

2007 Domaine des Baumard Quarts de Chaume


2010 Trimbach Riesling Reserve, Alsace

2010 Albert Mann Riesling Grand Cru Schlossberg

2010 Zind-Humbrecht Gewurztraminer Heimbourg

2008 Marcel Deiss Grasberg


2011 M. Chapoutier Bila-Haut, Côtes du Roussillon-Villages

2007 Château de Cazeneuve Les Calcaires, Pic Saint-Loup 

2006 Château Romassan Bandol Rouge

2010 Château Montus, Madiran