2010 Periquita Original Red

Vad häller ni helst när det ska vankas sås och gryta? Ja, i själva matlagningen, alltså? För många herrans år sedan använde vi ibland små fåniga flaskor där det stod "Matlagningsvin" på etiketten. Men det var innan vi smakade på innehållet. Så fort vi hade gjort det var vi rörande överens om att de där flaskorna inte hade en endaste positiv egenskap att bidra med i maten. En god tumregel kan ju vara att man inte bör hälla något i såsen som man inte vill dricka (även om lättare korkdefekter brukar försvinna i långkok).  Och så kan det ju hända att man får för sig att smaka på matlagningsvinet medan man står där och rör i grytan...

När det gäller matlagning är det beprövade grejor vi håller oss till, om vi inte plockar slattar ur frysen förstås - vilket händer allt som oftast. Moncaro Verdicchio gör jobbet med bravur när det gäller italienska klassiker som vitello tonnato, ossobucco och risotto milanese. Det billiga Marche-vinet är inte helt oävet att dricka ett glas av heller, faktiskt. Om vi vill ha riesling eller chablis i gräddiga såser, kliver vi helst upp i prisklass. Men då det behövs rött i diverse såser och grytor är Periquita oerhört anpassningsbart, snarast en libero - det brukar alltid funka. Och i vissa årgångar har det visat sig man inte har något emot ett par klunkar heller. De senaste åren har väl inte riktigt varit till vinets fördel, men idag fick vi bevis på ändring till det bättre.

Periquita måste vara världens enda "matlagningsvin" där man fortfarande kan ha behållning av flaskor från 1965. 2010 drack vi en sådan butelj med intet ont anande vänner, och det var en upplevelse även innan gästerna hade en aning om vad som gömde sig i karaffen. Den röda bärfrukten var fortfarande intakt, de vresiga tanninerna nedsmälta, och syran vid prima liv. Dessutom hade decennierna skapat en komplexitet som inte var alldeles olik gammal botti-lagrad nebba. Sedan var det såklart skoj med själva avtäckningen, men man kan ju tänka sig att det smakade både strävt, syrligt och vrångt i slutet av sextiotalet. På den tiden tillsatte man regelmässigt vinsyra hos JM da Fonseca, och detta tillsammans med lång maceration och botti-lagring kan ha bidragit till de gamla vinernas hållbarhet.

Vad är det då som har förändrats inför årgång 2010? Flera rätt intressanta saker, faktiskt. Vi fick möjlighet att diskutera detta med vinmakarveteranen Domingo Soares Franco. Förutom ny design på etiketten och ett nytt namn på standardvinet - som den svenska importören hittat på - lyfter den gamle vinmakaren fram en del detaljer som drar i rätt klockor för folk som oss. I samtal med inbitna portugal-vänner har vi lekt med tanken vad som skulle hända om man vågade att ta några steg tillbaka i riktning mot de traditionella vinmaknings-metoderna, och det är väl ungefär vad det handlar om här - åtminstone ett par steg, och med viss försiktighet för att inte skrämma bort den breda allmänheten.

Mr. Soares Franco har nu prövat att jäsa en mindre andel av vinet spontant, och resten med kultiverade jäststammar från de egna vingårdarna. Med en produktion om 1 370 000 liter är det förstås en saftig risktagning att jäsa hela klabbet spontant utifall något skulle gå galet, så vi respekterar verkligen de här försöken. Man har höjt jäsningstemperaturerna, något som också mer liknar hur man gjorde förr, och det kan bidra till större komplexitet. Och så har man gått tillbaka till lagring i stora orostade ekliggare av äldre typ för en bättre syresättning av vinet. Ännu rör det sig bara om en fjärdedel av hela volymen, och bara i sex månader, men ändå. Resten uppfostras i ståltankar, och en mindre andel får umgås under en till tre månader med ekstavar av olika rostningsgrad, men det är då ingenting man tänker på när man väl har tian i glaset.

2010 Periquita Original Red doftar rent och friskt av svala blå skogsbär, jordgubbar, violer, örter och te. Smaken är ren och flödigt bärsaftig med bra sjung i fruktsyran. Det finns ett gott örtigt grepp och en liten aptitretande kärvhet, och en skön lakritssälta i eftersmaken. Man kan associera till norra Rhône i en bra årgång, men inte så svartpepprigt. Fortfarande lite knutet visar det här vinet alla tecken på att kunna utvecklas väl. Både med och utan mat smakar det faktiskt helt förträffligt.

Standardflaskan kommer med skruvkapsyl, magnumbuteljen med kork. Vi lovar att lägga undan några magnum för att se hur det går med tiden, men vi lovar också att inte spara dem tills de är 45 år gamla. Inte ens Domingo Soares Franco vågar tro att hans senaste årgång kommer att hålla som de klassiska 60-talarna. Och vi kan inte garantera någon bloggpost 2055...

Promotionlunch med Wineworld. Ny årgång i ordinarie, 69 kr.

Provat:

2011 Periquita Rosé
2011 Periquita White
2010 Periquita Original Red
2009 Periquita Reserva
2008 Periquita Superior
2007 Hexagon
2009 "J" Vinho Regional Alentejano
Bastardinho de Azeitão, 30 years

BYOB och källarrensning på Lidingö

Vad är det här för gammalt mög, månntro? Är man arkeologiskt lagd kan man glädjas åt massor av fällning i flaskan och siffrorna 1-9-1-0 i flagnande vit färg utanpå. Men när man sniffar sveps man iväg på en obeskrivlig hundraårstripp: en tidsmaskin, en skattkista full av citrusaromer, stenar, målarfärg, nötter, knäck och torkad frukt. Och smakar man så golvas man av makalös citrusfrukt och en syra som enklast kan beskrivas som odödlig. Det här vinet kommer nog aldrig att ge upp! Grattis till den som får smaka om ytterligare hundra år, 2110...

När vi bloggade Barbeitos fenomenala sercial för en knapp månad sedan, fanns det inte med på kartan att vi någonsin i detta livet skulle få smaka den igen. Men Niklas Jörgensen, mannen med de många överraskningarna, ställer så klart fram den som aptitretare när vi samlas för att gemensamt avverka knytisflaskor. Wow, vilken start! Denna lördagskväll ska bli lång och vindlande, och såväl glas, tallrikar som spottkoppar fylls med talrika godsaker från de mest skilda håll. Här plockar vi några favoriter rakt ur anteckningsblocket:

Färgen är ljusare brunröd, med gott om röda nyanser kvar. Doften är fantastiskt frisk och god med höga toner av menthol, salvia och tomatkvist. Djupare tjära och terpentin. Vackert utmognad frukt av jordgubbar och torkade körsbär med inslag av tomatpuré, rönnbär och nypon. Ett charkigt inslag av rökt sidfläsk. Helhetsintrycket blir en fascinerande blandning av mognad och fräschör. Smaken bjuder på frisk syra och en fortfarande intakt sötsur frukt med aromer av röda körsbär, gamla jordgubbar och liquid smoke. Vinet fyller ut förvånansvärt bra i munnen, det har en smått viskös känsla med aningar av ljus kakao, och tanninerna är med i matchen ungefär som hos en mognare nebbiolo. Även utvecklingsmässigt befinner sig helheten ungefär på samma nivå som en nebba från tidigt 80-tal. Det har skvallrats om att 1963 Periquita ska dyka upp ikväll, och vinet påminner onekligen en hel del om den 1965 Periquita vi drack i augusti. Så här är den alltså, 63:an, fortfarande full av liv. Rustikt elegant och helt njutbar. Långt mer än ett kuriosum. (89)

1963 José Maria da Fonseca Periquita

Det är helt fantastiskt vad äldre årgångar av detta vin klarar i fråga om lagring! Och snacka om prisvärt, det kostade väl högst ett par kronor när det begav sig. Men försök inte göra om tricket med en nollsexa från din lokala systembutik. Dels får du vänta i 47 år, och förmodligen lär du bli besviken när du vrider om skruvkapsylen. Varken druvmaterial eller metoder är längre desamma. Då var det traditionell, lång vinifiering och lagring i stora botti - nu en kortare och svalare maceration, ståltankar och ekchips. Men producenten är fortfarande José Maria da Fonseca, i Azeitão. Och druvan är fortfarande castelão från Terras do Sado, alltså Setubal-halvön söder om Lissabon. Även om upptagningsområdet förmodligen är större nuförtiden. Tack, Niklas!



Glaset är ljust brunrött med orange kant och varm lyster. Doften är nästan overkligt fokuserad och riktad. Frukten skiner lika surralistiskt som om Salvador Dalì skulle fått för sig att måla av cassispastiller, söta smultron och apelsiner. Nebbiolotypiska markörer som mynta, målarbutik, tjära, pinjebarr, ljusa örter och violblommiga övertoner kommer till. Anders hittar de mest solmogna tomater som någonsin prytt en grönsaksdisk, och nyponaromer som utvecklas mer och mer mot slutet. Oj, vad fint detta glas är att sniffa på! Smaken är ren och elegant, slank men intensiv, läskande och örtig. Det tycks vara en heltraditionell piemontesare. Superba syror och mineraler leder dominerar balansen mot de i och för sig ursköna tanninerna, så gissningsvis är det en barbaresco. Flaskmognaden antyder att vinet har en del år på nacken, minst tio år och kanske så långt tillbaks som 1990. Superklasse! Kanske kan det vara en barbaresco från Giacosa? (93)

2003 Poderi Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot

Hoppsan, här har det gått undan med utvecklingen. Garderobsmognad, säger Anders! Och det finns en del likheter med såväl Roagnas 2003 Pajé som Giacomo Conternos 2003 Cascina Francia. Just detta vin kommer dessutom med en extra bra historia. Aldo Conterno beslöt sig i ett tidigt skede 2003 att klassa ned skörden från alla sin berömda vingårdar: Cicala, Romirasco, Colonnello och Bussia Soprana. Vinet visade sig efterhand bli långt bättre än han trott, men då var deklasseringen redan ett faktum. Så kom det sig att den selekterade frukten från alla hans topplägen hamnade i denna förhållandevis billiga Langhe Nebbiolo. Tack, Anders!



Mörkare brunröd sammet. En underbar mognadsutveckling och enorm komplexitet i doften. Svampsoya, mörk choklad, torkade körsbär, russin, katrinplommon och port. En tydlig terroirkänsla av stendamm, aningar av rått kött. Tjära, tobak, multna löv, örter, aningen brända toner, kanske en gnutta volatilt men enbart på ett positivt sätt. Smaken är slank, elegant, silkeslen och balanserad. Här finns ett slags viktlös kraft av en typ man sällan upplever. Mineralkänslan av kalkgrus och bränd jord är helt superb. Syrorna är friska, tanninerna mjuka, eftersmaken fint bittersöt och påtagligt lång. Så gott, så snyggt! Flera gissningar går till châteauneuf-du-pape och 1998, men Franko hittar inte sin kära garrigue, istället en fatbehandling som pekar åt annat håll. Ett par provare är i piemonte och hela sällskapet bedömer alkoholen till 14, högst 14,5%. Skitbra, rentav storslaget! (95)

1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico

Amarone har fått utstå rätt många gliringar i vårt sällskap, men Mazzano visar vad det här distriktet förmår när det presterar som bäst. Vingårdar på 400 meters höjd ger stora temperaturskillnader som accentuerar syror och elegans. Men det krävs onekligen en hel del tålamod innan den önskade flaskmognaden infinner sig. Druvmaterialet är 75% corvina , 20% rondinella och 5% molinara. En liten del av druvorna angreps av botrytis. "L'appasimento" tar ungefär fyra månader, och druvorna tappar en tredjedel av sin vikt. Uppfostran skedde i 600 liters ekfat, franska och slavonska, varav en tredjedel var nya. Alkoholen är modiga 16%, något som inte alls märks.



Ännu ett väldigt vackert glas: medelljust brunrött med djup och fin lyster. Här är det är bara att bocka av mognadstonerna:
rödavinbärsnickelfrukt mot en fond av plommon, nypon och målarfärg. Kryddnejlika, bränd ört och tomatpuré. Framträdande jordtoner och ärevördig gammal källare. Några rökpuffar och rätt så mycket tjära. Mynta och te. En enormt välbalanserad näsa, här finns inget som spretar eller stör! Det är nog ett syrahvin, men det finns också en hel del doftlikheter med mogen nebbiolo.

Även i munnen är vinet harmoniskt och ljuvligt att dricka. Den ganska generösa frukten visar alls inga tecken på att vika ned sig, och tanninerna är mjukt nedsmälta med kompletterande aromer av tomatpuré och örter. Här finns en extra liten gaspedal som trycker till slutet och skämmer bort oss med en intensiv och lång eftersmak. Här tänker vi särskilt på hur alla beståndsdelar blivit så väl integrerade och sammanhållna. Det känns spontant som en mogen côte-rôtie, kanske från de goda åren 89-90? Nej, det är faktiskt en hermitage, får vi veta, och nu hittar Franko likheter med La Chapelle -98 som vi drack tillsammans för ett par år sedan. Aha, nittiosjuan. En exceptionellt bra flaska är det hur som helst! (94)

1997 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle

Nittiosjuan som vi provade hos Hjo. Det här är precis lika bra som då, lite rikare och snäppet bättre än nittioåttan. Lär nog hålla i åtskilliga år än, även om drickfasen är jättefin just nu. €70 hos Millésimes. Tack för den, Ulrik!



Hela listan:

1910 Barbeito Sercial
2006 Rapet Corton Grand Cru
2007 Friedrich Becker Spätburgunder Trocken Pfalz
1963 José Maria da Fonseca Periquita
1967 Tavares & Rodrigues Colares
2007 Miani Buri Tokai Friulano
2006 Dirk Niepoort Redoma Branco Douro
2003 Poderi Aldo Conterno Il Favot Langhe Nebbiolo
2003 Feudi di Sangregorio Serpico Irpinia Aglianico IGT
1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella
2000 Alvaro Castro Quinta da Pellada Estagio Prolongado
2008 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho
2004 Numanthia-Termes Numanthia Toro
Adega de Pegoes Doce di Uva (touriga naçional-marmelad)
2004 Eagle's Trace Latitude 38 Napa Valley
2006 Domaine du Mas Blanc Cuvée Jonquets Collioure
2005 Domaine du Prince Cuvée Lou Prince Cahors
2003 Maculan Crosara Breganze Rosso
2006 Château Les Carmes Haut-Brion, Pessac-Léognan
2006 Tenuta di Trinoro Le Cupole Toscana IGT
2004 Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva
1997 Barbeito Madeira Tinta Negra Mole Colheita Meio Seco
2000 Barbeito Madeira Malvasia Colheita Single Cask
Barbeito Madeira Verdelho Old Reserve 10 Years

Bloggrymden anropar Portucastas

Varför vänta på vinimportörernas sortimentsprovningar, när vi själva kan ta initiativet och bjuda in intressanta aktörer att visa upp sin portfölj? Sedan ett halvår tillbaks är vi nyfikna på Portucastas, som har gjort sin tillvaro tuff genom att helt specialisera sig på det marginella Portugal. Här finns stor passion och kunskap om landet, minimal lönsamhet och viner i högsta kvalitetssegmentet - det blir flera sympatipoäng i vår bok. Eftersom kvällens viner säljs via beställningssortimentet gör tyvärr Lagenas plockavgift att alla flaskor är en femtiolapp dyrare än de egentligen skulle kunna ha varit. Men om nu vinerna är riktigt bra, blir det ändå rejäl utdelning för pengarna. Vi samlar ihop ett tiotal bloggare och specialintresserade, fixar en lokal och ber Anders Callmer från Portucastas att komma och visa upp sina grejer.

FLIGHT 1 - VITA FRÅN MINHO & DOURO

2007 Quinta do Ameal Loureiro Vinho Verde DOC (158 kr)
2007 Quinta do Ameal Escolha Vinho Verde DOC (234 kr)
2007 Soalheiro Alvarinho Vinho Verde DOC (184 kr)
2007 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho Vinho Verde DOC (244 kr)
2006 CARM Grande Reserva Douro DOC (178 kr)

Förra sommaren blev vi förtjusta i Soalheiro Alvarinho, och firmans båda viner förnekar sig inte ikväll. Standardvarianten är riktigt fräsch och snygg - en öppen, direkt doft med toner av vinbärsblad, krusbär, citrus och nässlor gör att vi associerar både till fin riesling och sauvignon blanc. Blint skulle man kanske gissat på sancerre av hög klass, men detta tilltalar oss mer. Frukten ger ett kalljäst intryck med rika aromer, goda syror och en gnutta sprits - precis vad man längtar efter en varm sommardag. Den exklusivare Primeiras Vinhas har fått en kyss av fat som adderar komplexitet och en diskret nyans av grädde eller smör, tydligare nu än sist vi provade. Frukten är något mognare och mer tropisk med inslag av burkpersika. Här finns också en tydligare känsla av mineraler - påminner om modellera och skiffer. Detta eleganta vin blir de flestas favorit i den första flighten. De inledande loureirovinerna från Quinta do Ameal är druviga, småkryddiga och parfymerat blommiga med dragningar åt muskathållet. Somriga och lättdruckna, men i vår smak är syrorna i mjukaste laget och den lakritstonade eftersmaken ganska kort. Slutligen är CARM Grande Reserva ett påtagligt fatrostat vin med toner av popcorn, nötter, honung, bittermandel och lösningsmedel. Vaxartat, intensivt och långt i munnen - men för tillfället är syrorna återhållna av eken och på sikt är frågan om frukten är stor nog för träkostymen. Ändå gott och en chansning som mycket väl kan gå i mål med tiden.


FLIGHT 2 - VITA FRÅN BEIRAS & ESTREMADURA

2007 Luis Pato Vinhas Velhas Branco Beiras (154 kr)
2005 Luis Pato Vinha Formal Beiras (238 kr)
2007 Álvaro Castro Quinta de Saes Reserva Branco Dão DOC (168 kr)
2006 Quinta dos Roques Encruzado Estremadura (184 kr)
2006 Quinta do Monte d'Oiro Madrigal Viognier Estremadura (274 kr)

Luis Pato bjuder på två mycket intressanta, personliga upplevelser. Vinhas Velhas har en fantastiskt raffinerad doft där mineraltoner av våt lovikkavante möter finaste citrus, med subtila fat och diskret smörkola. Blommor och örter svävar ovanpå. Syrorna är höga och stilfulla, med intensivt mogen citrus och bra längd. Näst bäst i flighten i vårt tycke, ett mycket gott och stiligt vin med framtidspotential. Vinha Formal har en egensinnig doftprofil som domineras av mättad fatrostning. Vi hittar toner av banan, nötter, boken frukt, honung och en skvätt sauternes. Syrorna hålls i polisgrepp av eken, men smaken är djup och lång. Det är fat i kubik på ett meursault-liknande sätt, och vinet behöver absolut lagras. Encruzado doftar av oxiderande äpplen, apelsin, parmesan och akaciahonung. Smaken är välbalanserad med rejäl kropp och längd där vi noterar bitterhet av blandade citrusskal. Karaktärsfullt och egensinnigt vin! Madrigal Viognier blir däremot lite för slappt och löst i konturerna för att passa oss, även om eftersmaken är lång. Bäst av alla kvällens vita viner är Quinta de Saes Reserva. Det här är andra årgången vi testar, den är inte lika utvecklad som den förra - men nu framstår det helt glasklart att Álvaro Castro gör storslagna vitviner. Doften är något knuten och elegant med citronskal, mineraler, blommor. Smaken är alldeles klockren och livlig med gnistrande höga syror och gul, mogen frukt som av citrus och passion. Inga fat hejdar den makalösa framfarten av mineraler i gommen. Det här vinet kan ta hem priset även mot bättre bourgogner eller fina torra chenin blanc.


FLIGHT 3 - RÖDA FRÅN RIBATEJO, TERRAS DO SADO & ESTREMADURA

2005 Casal da Coalheira Reserva Ribatejo DOC (178 kr)
2003 Escolha António Saramago Palmela DOC (228 kr)
2005 Quinta do Monte d'Oiro Lybra Estremadura (228 kr)
2003 Quinta do Monte d'Oiro Aurius Estremadura (408 kr)
2003 Quinta do Monte d'Oiro Reserva Estremadura (388 kr)

Egentligen ska man väl berömma Portugal för dess unika druvsorter, men som rhônevänner kan vi inte låta bli att falla för Quinta do Monte d'Oiros variationer på syrahtemat. Lybra är billigast av tre och har ändå precis vad man är ute efter: gott om urtypisk syrahfrukt med stråk av röda vinbär. Därtill nötiga toner, välhängt kött och andra animalier - plus en flyktig boff karlssons klister som möjligen kan vara kontroversiell. Sophie är mycket entusiastisk, vi ger fyra tummar upp för balans, struktur, matvänlighet och pris. Aurius är tätare och mer extraherat med toner av likörkörsbär, karlssons klister, gröna örter och euycalyptus. Ordentlig kraft och koncentration, ändå med påtaglig harmoni, och en lång eftersmak. Quinta do Monte d'Oiro Reserva är en côte-rôtieblandning med fyra procent viognier. Vi möts av en ljuvlig, utvecklad sammetsdoft med mognad av likörkörsbär, kryddor, örter, tjära och garvat läder. Smaken är tuff och god med ädel mognad, ett sting av alkohol och rejäla, sträva tanniner. För cabernetvänner bjuds en väldigt tydlig tredjedel i den relativt billiga Casal da Coalheira Reserva. Doften är vidöppen, varm och god med cassis, vinbärssaft, grön paprika, choklad, kryddor och brända toner. Smaken påfallande örtig och något stjälkig med bra tanninstruktur.


FLIGHT 4 - RÖDA FRÅN MINHO & DOURO

2004 Covela Escolha Tinto Minho (214 kr)
2003 Covela Colheita Seleccionada Minho (224 kr)
2005 CARM Grande Reserva Douro DOC (268 kr)
2005 Caves Transmontana Vértice Grande Reserva Douro DOC (274 kr)
2004 Alves de Sousa Vale da Raposa Tinta Cão Douro DOC (254 kr)
2003 Alves de Sousa Reserva Pessoal Douro DOC (448 kr)

I den här samlingen armbågar sig en busunge fram, omöjlig att motstå med sin charm. CARM Grande Reserva doftar av söta björnbär i chokladsås. Syltiga, mörka, mättade godistoner med rostad kokos och Dajm. Maffig, sträv frukt i god syra, en skamlös crowdpleaser som endast kräver villkorslös kärlek tillbaka. Snyggast i flighten är dock Caves Transmontana Vértice Grande Reserva . Även om vinet lider av en diskret smygkork går det inte att missta sig på dess elegans. Den ljusa rödavinbärsdoften har vacker höjd och luftighet, med inslag av örter, lakrits, balsamico och ost. Smaken ger associationer till röd syrah, pinot och nebbiolo. Mycket stiligt!


FLIGHT 5 - RÖDA FRÅN BEIRAS

2005 Luis Pato Vinhas Velhas Beiras (224 kr)
2003 Luis Pato Quinta do Ribeirinho Primeira Escolha Beiras 224 kr
2003 Luis Pato Vinha Pan Beiras (358 kr)
2006 Álvaro Castro Quinta de Saes Reserva Dão DOC (218 kr)
2006 Álvaro Castro PAPE Dão DOC (444 kr)

Luis Pato gör viner i vår stil, det förstod vi redan i höstas när 2003 Vinha Pan dök upp i en blindprovning hemma hos oss. Vad vi får veta ikväll är att även de något billigare vinerna är mycket tillfredsställande. Gemensamt, förutom bagadruvan, är intressanta doftupplevelser med mycket ursprungskänsla, där man får leta efter de beskrivande orden. Vinhas Velhas har en skön panoramakänsla, en elegant tolkning av portugisisk terroir: örter, rosendoft, modellera. Bra balans och struktur i smaken. Quinta do Ribeirinho Primeira Escolha har en fascinerande mix av dofter, vilka är de? Associationer till äpple, persika och lingon höjer på ögonbrynen i ett rödvin. Blomvatten, stenkista, oljemålade fönsterramar, flintrök? En gnutta stall? Munkänslan är mjuk med sval, läskande frukt och rejäla chokladtanniner. Lakrits och mineralisk sälta, ett mycket njutbart vin! Vinha Pan påminner en hel del om en barolo: muskotkryddiga fattoner, ljus choklad, balsamico, läder och fikon. Doften är utvecklad och vinös, smaken kraftfull och fint balanserad med ett inslag av cabbig grönhet. Mycket gott! Av Alvaro Castros båda röda föredrar vi ikväll det enklare och mindre jobbade vinet, Quinta do Saes Reserva. Här finns en vidöppen doft av björnbär med blomtoner av viol och ros, milt rostade fattoner och grillat kött. I munnen ungt, fruktigt, syrligt, kryddigt och tilltalande. Återhållsam alkohol och utmärkt drickbarhet.


FLIGHT 6 - RÖDA FRÅN ALENTEJO

2004 Quinta do Mouro Casa dos Zagalos Reserva (198 kr)
2004 Quinta do Mouro (328 kr)
2006 Dom Rafael (168 kr)
2003 Mouchão (364 kr)
2003 Mouchão Tonel No 3-4 (688 kr)

Här är det vinerna från Herdade do Mouchão som särskilt attraherar oss. Alla tre domineras av druvan alicante bouschet och vinmakningen är i högsta grad traditionell: fottrampning och jäsning i öppna kar. Dom Rafael har en intressant, stor doft med parfym, varma safttoner, örter och grusjord. Mouchão bjuder på parfymerad frukt som macererat i alkohol, vinbärslikör, lim, äppelskrutt och portvinstoner. Gott, extra plus för utmärkta syror. Tonel No 3-4 görs bara i de bästa åren. Detta är bara tredje gången, och vinet lagras på stora fat av portugisisk valnöt. Vi får en fascinerande, mättad och vacker doft av gammal rödvinbärssaft, vinbärsblad och tallbarr. Oljemålade fönsterramar på landet är en annan association. Det är en ädel smak vi bjuds på: sötmogen, saftig, ljusare röd frukt med stor intensitet och harmoni. Återigen är syrorna häpnadsväckande fräscha och goda i det varma året. Ett läckert, stilfullt traditionellt vin, kanske kvällens bästa röda, en stor upplevelse utan tvekan! Tyvärr är barnvaktstiden sedan länge slut, så det är bara att hälla ut och åka hem...



Det här ska vi göra om. En sittande provning är ack så mycket skönare än de vanliga mingelprovningarna, där man ska balansera glas, spottkopp, block, penna och kamera. Under provningens gång fick vi utmärkta presentationer av producenterna, och sen var det förstås kul att hinna utbyta några intryck med andra provare runt bordet. Och vad vi vet finns ju en och annan mindre importör som har svårt att göra sig hörd i bruset - vars sortiment det vore kul att testa...

ps. Stort tack till Åsa för lånet av lokal!

pps. Läs mer ingående genomgångar av varje producent, med Niklas J:s härliga noteringar på Portugisiskt. Än så länge presenteras Alvaro Castro, Quinta do Ameal, Quinta do Monte d'Oiro och Herdade do Mouchão.