Off-champagnedagen i bilder

2006 Louis Roederer Brut Vintage

I jakten på kultförklarade kepsbönder i Champagne är det lätt att förbise de kostymklädda storhus som faktiskt levererar. Att stilen blir lite mer tillrättalagd får man ha viss förståelse för. Det är en sjuhelvetes massa flaskor som ska skeppas ut över världen, och väldigt många mottagare som förhoppningsvis ska uppskatta vinet. Mainstream, helt enkelt.

Varenda skolunge med hängbralla känner givetvis till Cristal, medan Louis Roederers reguljära årgångsskumpa är en halvdoldis bland de stora. Huset har ända sedan 1800-talet satsat på att förvärva vingårdar i bra lägen istället för att köpa in frukt, och äger i dagsläget 230 hektar vinmark varav drygt hälften i grand cru-byar. 65 hektar av markerna brukas med biodynamiska och ekologiska metoder i ett långvarigt jämförande experiment.

Vanligen består deras vintage av 70% pinot noir från Verzenay och Verzy - båda byar med lägen åt norr - medan resten är chardonnay från Côte des Blancs. För att locka fram mer komplexa drag nyttjas fatjäsning till en tredjedel av basvinet, men det genomgår aldrig någon malolaktisk jäsning eftersom man vill behålla klippet i syran. Sedan vilar flaskorna minst fyra år på jästfällningen innan degorgering.

2006 var en ganska varm årgång i Champagne och gav i regel generösa viner med mogen frukt, men samtidigt med en hygglig fräschör och finess. De flesta vi smakat utvecklas relativt snabbt och har redan nått fram till en behaglig och givande drickfas. När det gäller sockerdoser hamnar Roederer ofta nära våra toleransgränser - uppåt tio gram - men tack vare syran brukar det funka. Låt oss se hur det står till här.

2006 Louis Roederer Brut Vintage skummar livligt vid upphällningen och bildar mikroskopiskt fina bubblor i det ljust guldgula glaset. Första sniffet när vi häller upp är färsk brödjäst rakt av. Sedan kommer mariekexen, kakdegen, den solmogna citrusen och de bakta äpplena. Dessutom friskt ängsgräs, vit krita, skållade mandelskal, en gnutta kola, och lätta fatskyar.

Entrén i munnen bjuder på rika och krämiga sensationer, inte minst genom en påtagligt mjuk och elegant mousse. Fruktkroppen är rejält tilltagen och kommer i sällskap med en lika påtaglig restsötma, vilket skulle ha kunnat tippa över åt det tunga hållet. Lyckligtvis räddas balansen av exemplariska mineraler och fullt anständiga syror, även om efterklangen inte blir lika transparent och rensande som i ett lyckat sockerfritt (läs vår husfavorit Marie-Courtin).

Men - smarrigt är det. Smarrigt, och farligt lättdrucket. Tänk nattklubb. Och det finns flaskor kvar.

Munskänkarna: champagne & beundrare

1. Sussex vs. Champagne

2. Franciacorta vs. Champagne

3. Côte des Blancs vs. Montagne de Reims

4. Côte des Bar vs. Montagne de Reims. Pinot noir utan dosage.

5. Vallée de la Marne vs. Montagne de Reims. Pinot Meunier vs. Pinot Noir

6. En fråga om stil. Konstistens vs. årgångskaraktär. Frukt vs. mineral.

NV Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru

Om vi nu önskar skämma bort oss med ett generöst fatlagrat bubbel - who you gonna call? Selosse, hojtar den prisokänsliga reptilhjärnan. Psst, vad sägs om Egly-Ouriet, viskar de lite smartare typerna uppe i skallen. Tack för det! Attans vad vi gillar den här lilla superseriösa producenten.

Druvorna till NV Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru kommer från egna vingårdar med respektabelt gamla stockar. Det rör sig om knappt tio hektar i grand cru-byarna Ambonnay, Bouzy och Verzenay. Tre fjärdedelar pinot noir och resten chardonnay. Basvinet är jäst och uppfostrat i bourgognefat, tappat utan klarning eller filtrering, och såväl dosagen som svavelhalterna är låga. Den här nysläppta flaskan degorgerades i september 2011 efter 38 månader på jästfällningen.

Färgen är fin, någonstans mellan ljust bladguld och frostad mässing, med lätta reflexer av koppar. På nosen får vi en rik och fatlagrad upplevelse av röda äpplen, järn, tavelkrita, äppelpaj, toast, gräddkola, vaniljdröm, orientkryddor och en liten aning gummi. Som synes är pinositeten tydlig, mineralkänslan och fatkaraktären likaså.

I munnen en tät, rik och krämig champagne som på samma gång lyckas vara heltorr, lättfotad och spänstig. Den finkalibriga moussen är verkligen superharmonisk! Smakbalansen blir närmast perfekt, med gott om kropp och uppenbart mogen frukt men ändå fin fräschör och en stadig rödäpplig, ren och rensande avslutning.

Förresten. I tisdags provade vi ett gäng champagner hos Munskänkarna:

NV Pol Roger Brut
2002 Pol Roger Brut Vintage
2004 de Saint-Gall Blanc de Blancs
2004 Bernard Hatté Special Club
1990 Veuve Clicquot Cave Privée
2002 Dom Pérignon
1999 Pol Roger Cuvée Winston Churchill
2004 Diebolt-Vallois Fleur de Passion Blanc de Blancs
1998 de Saint-Gall Cuvée Orpale Blanc de Blancs
NV Krug Grande Cuvée
2002 Bollinger Grande Année

Egly-Ouriets Brut Tradition skulle lätt ha placerat sig i toppskiktet. Grymt bra utdelning för 395 kr, och dessutom rykande aktuellt i oktobersläppet.

Champagne med Munskänkarna

Par 1. Standard vs. vintage.

Par 2. Blanc de blancs vs. blanc de noirs.

Par 3. Côte des Blancs vs. Montaigne de Reims.

Par 4. Ingen dosage vs. hög dosage.

Par 5. Stål vs. ek i två pinot noir.