Snälla Rara vilken Bourgognekväll

Gubbamidda: 60-talet revisited

Det är något särskilt med gamla viner. De förmår i lyckliga stunder kommunicera på en känslomässig nivå som annars är förbehållet de sköna konsterna, och de stora naturupplevelserna. Aldrig känns det väl så poänglöst med siffror som när man sitter med ett vackert åldrat vin i glaset och försöker registrera alla inkommande stimuli. När sedan druvorna skördades ett par tre decennier tidigare än man vågar tro, då är det liksom bara att kapitulera.

Vi får inte mer än fyra glas att prova den här kvällen, så temat verkar handla om kvalitet före kvantitet. Första glaset är mörkt rödbrunt med ett lite oklart utseende. Här möts vi av en stor och utvecklad nos, varm och lätt oxidativ. Mogna plommontoner kompletteras av skogshallon och jordgubbssylt. Därtill balsamiska drag. Kryddlåda och lakrits. Farinsocker, torkade porcini, köttbuljong, och så lite ostbutik på det. 

I munnen visar sig frukten vara riktigt tät och lite söt, med ungefär samma aromer som i doften. Smått kryddiga och peppriga sensationer sluter upp i smaken, dessutom rustikt byggda tanniner, en hygglig syra och behaglig rondör. Det mesta av smaken kommer i mitten, med sälta och lakrits i efterklangen. Vinet lider en smula av oxidationen, men känns som ett fullmoget från Rhônedalen, kanske mest troligt södra, i en varm årgång som 1990 eller 1997.

1969 Maison Jérome Chatellier Chambolle-Musigny

Jösses. Kan monsieur ha pytsat i lite vin söderifrån? Rätt gott, men den chambollska finessen får man leta efter någon annanstans. €60.

Här har vi en kristallklar transparent rubin med liten tegelkant. Doften är uttrycksfull, komplex och perfekt definierad. En exemplarisk mognadsutveckling med balsamiska toner, gasbinda, rost, läder, ljus tjära, rökt korv, ceder, örter, röda bär och apelsiner. Det känns som om stjälkarna har fått vara med i jäskaret och stilen upplevs därmed som helklassisk. I munnen en ganska slank varelse med frisk fokuserad syra och intensiv koncentration i aromerna. Smaken är betydligt mer lättfotad, renare i uttrycket, och resor längre än föregående vin. Här har vi precis den där skönhetsupplevelsen som inledningen syftar på! Fåfänga deskriptorer som "elegant", "burgundiskt" och "underbart" trillar ner i blocket tillsammans med en massa plus. Visst skulle vi kunna vara i någon av Bourgognes ädlare appellationer, men pekar ändå inte gasbindan, tjäran och korven på norra Rhône? Kanske Chave?

1966 Maison Jérome Chatellier Corton

Helt klart kvällens vin. Tar givetvis slut först. €114.

Rubinrött, lite oklart utseende med tegelkant. Komplex näsa med plommon och mjukkokt röd frukt (ankomna jordgubbar). Undervegetation, lakrits och en lätt tjärton. Lite stjälk, plåster och gasbindeväv. Ingefära, kanel och en gnutta ostbutik. Ganska bra volym i munnen, en osöt smak med frisk syra, varken tät eller gles utan snarast transparent i känslan. Finpulvriga tanniner, kryddighet och sälta, skön längd. Underbart gott. Vi tänker lättfotad syrah från Côte-Rôtie, kanske tjugo år gammal.

1969 Caves des Paulands Aloxe-Corton

Riktigt lyckat och en klar medtävlare om andraplatsen. €60.

Ljus rubin, transparent röd med hög lyster och en liten tegelkant. Nosen är fint utvecklad med balsamiska drag, rostigt järn, aningen brettig gasbinda, örter och en lätt stjälkighet samt klockren rödbärig frukt. Om doften känns mogen, så är smaken desto mer ungdomlig. Relativt lätt och slank med frisk syra, ganska stramt hållen med lagom koncentrerade röda fruktaromer. Längden är alldeles utmärkt med en antydan till värme. Upplevs lite lättare i kroppen än de andra tre, men har en vacker fruktintensitet. Hur ska vi nu passa in det här i vårt mönster? För det är väl inte så att vi har en bättre bourgogne i glaset?

1969 Labaume Ainé & Fils Echézeaux

Nästan otäckt ungdomligt. Smakar knappast äldre än 20 år. Näst bäst. €84.

Vi gick som synes ett antal mil vilse i gissningarna och ville läsa in ett mönster av Rhône mest hela tiden. Ingen av provarna runt bordet var ens i närheten när det gäller vinernas ålder, utan teorierna höll sig till 1990-talet för att sedan försiktigt hoppa bakåt i tiden, ett decennium i taget.

Etiketterna på de gamla bourgognerna påminner om en kyrkogård med stenar vars namn inte längre är med oss. Små négocianter som för länge sedan tagit ner skylten, packat ihop eller köpts upp av någon större granne. Det här är väl knappast något för etikettsdrickare eller auktioner, och andrahandsvärdet är begränsat. Men vi som lever för upplevelsen har mycket att hämta. Tack för det.

Domaine Tollot-Beaut 2006

Ikväll serveras ödmjuk paj till middag. Vi har sent omsider bestämt oss för att prova Tollot-Beauts nollsexor, blint. Gårdens olika viner kan vi rätt bra vid det här laget, tror vi. I och för sig handlar det om samma årgång och samma producent, men här borde vi nog ändå klara av att pricka in de olika appellationerna - med erfarenheter från tidigare årgångar i ryggsäcken. Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru brukar vara favoriten, alltid mest elegant av de tre. Byvinet Aloxe-Corton, ofta lite stadigare och mer rustikt. Och så Chorey-lès-Beaune Clos du Chapitre, lite lättare och snipigare. Trodde vi, ja! Vinerna får vända i karaffen i god tid och serveras källarsvala. Blint är alltid kul - och stora förändringar kommer att ske under den första timmen i glasen...

Glas ett har en fint bärig doft med härlig pinotkänsla och ljust rostade drag. Röda vinbär, hallon, jordgubbar, ljusa kryddor och sandelträ. En viss andel nya fat ger tydlig bittermandel. Dessutom skogstoner av multnande löv, mossa, champinjoner och fuktig undervegetation. I munnen är vinet omedelbart vinnande - slankt och elegant, kryddigt och välbalanserat med gott om sandiga tanniner, rätt intensiv syra och en tydlig örtighet av salvia och hårig tomatstjälk i smaken. Lingonsnörp i slutet och hygglig längd i syrorna. Savigny-Champ-Chevrey?

Facit: 2006 Aloxe-Corton

En gnutta smörkola kommer till efter någon timme. Örterna växer till sig, tar över och efter hand blir det hela lite i kärvaste laget. Gott vin - men i slutändan inte alldeles harmoniskt att dricka nu. (88)



Glas två har omedelbart en förförisk pinotkryddighet. Goda hallon, örter och terroirkänsla. Bittermandel och lösningsmedel från faten. Eleganta blomtoner av vinbärsblad, lavendel, ros och viol växer fram. En jättegod doft! När vi dricker blir sakerna mer komplicerade: en syrlig, inledningsvis nästan tunn smak. God krydda, men kärvheten dominerar och tanninerna tycks små och otillfredställande. Doften var ju jättefin men det känns inte som att smaken riktigt lever upp. Chorey-lès-Beaune?

Facit: 2006 Savigny-Champ-Chevrey Premier Cru Monopole

Vinet växer dock i glaset och vinner stort på luftning. Frukten blir sötare, lösningsmedlen är smått piemontesiska, med tilltugg trillar sakerna på plats och vinet blir till slut bäst av tre - lent, behagligt och elegant. Till slut, efter någon timme, riktigt harmoniskt och snudd på krämigt. En kryddpepprig avslutning med lite anis. Och syrorna hänger med hela tiden. (89-90)



Glas tre har bäst lyster och en färgrikedom ända ut i kanten. Förväntningarna växer direkt... Doften är omedelbart djup, häftig och rätt yvig med rejält sug från faten. Ambitionerna riktigt lyser om vinet! Här finns tydligt rostade drag av popcorn, nötter, brända mandlar och läder. Dessutom fet jord och lera... plus en hallonlik frukt. Viss ledarvittring, så här långt. Smaken är stadig med märkbara tanniner och sandig strävhet. Frukten är aromrik och givande, men tyvärr inte vidare elegant. Syrorna är nämligen i mjukaste laget - de söker fokus utan att hitta - och därmed blir avslutningen lite i kortaste laget. Aloxe-Corton?

Facit: 2006 Chorey-lès-Beaune Pièce du Chapitre Monopole


Onekligen gott om intryck inledningsvis, men minst intressant till slut, enligt S. Faten skymmer resten av intrycken - man ser knappt bären för all ek - och vinet vinner inte på luft utan tappar i glaset. Bristen på friska syror gör att vinet blir lite jolmigt och inte står upp som det ska till maten - men på egen hand smakar det ändå gott. Ett opretentiöst drickvin som tar spjärn ur pretentiösa startblock. (87-88)



Summa summarum: visst är det härligt med pinot noir, och visst är vi dåliga på att gissa. Vi borde ha väntat längre med att avtäcka flaskorna för det hände en hel del strax efteråt. Och visst, Tollot-Beaut är rätt generösa med faten och det kan bli lite för mycket av det goda när vinerna är unga. Det behövs tid för att integrera ekdragen och 2006 är inte en stark kandidat för lagring. Här har vi ett typiskt mellanår där varken frukt eller syror är av toppklass och det känns ganska bra att inte ha lagt undan några flaskor. Men Corton är oprövad och förmodligen bättre laddad. Inget av kvällens viner skulle dock göra det minsta ont att få serverade på restaurang till gott käk under de närmaste åren...

ps. Det finns de har som varit mer på hugget än vi.

pps. Någon som smakat 2006 Tollot-Beaut Corton? Eller de andra? Allen "Burghound" Meadows har, såklart:

"A much more elegant as well as more complex red and blue pinot fruit nose combines with rich, full and much finer full-bodied flavors that are less obviously structured as the mid-palate fat really buffers the otherwise firm tannins on the balanced, serious and long finish. This is a powerful wine yet everything is well focused and effortless. I quite like this as it's a Corton with both style and grace. Score: 92. Drink: 2014+"

2004 Tollot-Beaut Aloxe-Corton

Typiskt för Domaine Tollot-Beaut är det här vinet mörkare i färgen, och till skillnad från Maillards 2004 Beaune Les Grèves lite grumliga uppsyn ser vi här gnistrande klara rubinröda fasetter. Doften är djup och dov med lite bränd kola från rostade fat, och en vinbärslik frukt. Lite hemligare, mer reserverat, mindre insmickrande än föregående vin. Ett par dygn i öppnad flaska har mjukat upp det som först var alltför hårt och knutet, och vädrat ut lite sumpiga fattoner. Smaken är hyfsat god och stadig men syrorna saknar tyvärr elegans. Ett lagringsvin, fast tveksamt om det är värt besväret när spetsen saknas... ikväll drack vi det till en riktigt långkokt boeuf bourgignon, ett passande sällskap till det här förhållandevis kraftiga och fyrkantiga vinet.

2004 Aloxe-Corton (Domaine Tollot-Beaut)

Pinot Noir Party

Ikväll är det kalas och Lulles Fågel & Vilt står för majskycklingarna. Helstekta i ugn blir de helt läckra och får sällskap av en calvadosspetsad gräddsås, vinbärsgelé, klyftpotatis och sallad. Busgott!
Vi har bestämt oss för att dricka god pinot noir hela kvällen vilket vi nästan lyckas med. Och så är vi nyfikna på att se hur en välrenommerad "kiwi-pinot", nämligen Tim och Judy Finns legendariska Moutere, står sig i det burgundiska sällskapet. Först ut är Beaune Les Grèves, en mjuk, rund och lättsam start som är god för sig själv. Doften har en del rostade fat och ett animaliskt drag, lite som fårfett. I smaken kommer smörkola och generöst saftig pinotfruktighet med lite veka fruktsyror. Klart tuffare och stadigare i strukturen är Aloxe-Corton, med mörk tät färg och rätt kraftig frukt av mörka bär, med mer matkrävande tanniner och en tydlig dos ny ek. Mycket pinot för pengarna. Båda dessa har vi skrivit om nyligen. Ny för oss är däremot Clos de Fonteny från Bruno Clair. Färgen är ljusare röd, inte så tät. Här finns en återhållen, lite sluten men elegant doft, Anne säger att det doftar stensöta. Smaken är torrare än de två föregående med tranbär och hallon, god slank struktur och fin markerad syra. Traditionell sparsam stil med måttlig fatkaraktär av mest äldre fat. Gott, finstämt och finessigt! Om man lagrar får man troligen belöning för sitt tålamod, när vinet vecklat ut hela sin skönhet om fem år. Bruno Clair gör också ett par prisvärda Marsannay för ungefär halva slanten. Nu har vi kommit fram till osten och provar Neudorf Moutere. På etiketten står 14,5% men det märks inte på något negativt sätt. Vad som däremot märks är att vinet har lite mer av det mesta än fransoserna: ett generöst men ändå smakfullt vin, i fin balans med bra friskhet. Det är verkligen gott och välgjort. Ska vi vara kinkiga så blir det en aning i mesta laget av rökiga och rostade toner från nya fat, som är lite i vägen för själva vinet. Lagring kan möjligtvis mildra det problemet...
Som final vill både vi och osten ha en riktigt kraftpaket. Därför måste vi överge vårt pinottema och dra korken ur en Barbera Gallina från La Spinetta. Vi skrev om den för någon vecka sen och intrycken stämmer. Ett toppenvin till ost att dricka nu eller spara.


2004 Beaune 1er Cru Les Grèves (Domaine Maillard)

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)

2002 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos de Fonteny Monopole (Bruno Clair)

2004 Neudorf Moutere Pinot Noir (Neudorf Vineyards, Nelson, New Zealand)

2002 Aloxe-Corton Tollot-Beaut

Vi provar ännu en bourgogne 02a från Tollot-Beaut i Chorey-les-Beaune. Doften är läcker, nästan insmickrande: djup hallonfrukt med inslag av björnbär, smörkola, karamell och lakrits från rostade fat. Smaken är bred och köttig, i en ännu rundare och fylligare men mindre lagringskrävande stil än Savigny-Champs-Chevrey. Syrorna är bra men balanserade, intensiteten och helhetsintrycket är lite mjukare, med en rejäl fatkaraktär. Mycket njutbart och väl värt sitt pris. Inte dumt alls till tryffelbrie. Dessutom är vinet verkligen gott på egen hand.

ps. från ett annat tillfälle: Eftersmaken är faktiskt ändå hårt åtknuten och lagring tillråds.

2002 Aloxe-Corton (Tollot-Beaut)