Trålat på nätet

"Sist, men inte minst - du måste ransonera din dagliga nät-trålning", påpekade Jan Berglin i dagens SvD. Han har verkligen rätt. Igår spenderade vi sjukt många timmar med att vrida och vända på ett par popkulturella fenomen utifrån alla tänkbara synvinklar. Det gick bara inte att låta bli att fortsätta, och så fanns det ju också mängder av material därute. Högvis med recensioner, artiklar, essäer, bloggar och kommentarer från fans och haters. Timmar av musik både live och studioinspelad, och tusentals bilder såväl stilla som rörliga. Hela fixen kunde konsumeras omedelbart i en enda lång stilren överdos. Annat var det på vår tid. Pop innan internet känns väldigt exotiskt.

Grekisk-walesiska Marina Diamandis (27) släppte sitt andra album i veckan. Artistnamnet är Marina and the Diamonds, ett första lager av distansering från Marinas privatjag. På skivan - en storbolagssatsning där Marina skrivit texter och melodier själv i samarbete med låtskrivare och producenter i LA - förvandlar hon sig till en rosa och platinablond karaktär vid namn Electra Heart. Med hjälp av rollfiguren utforskar hon olika arketypiska kvinnoroller ur den hollywoodska popkulturen mot bakgrund av ett eget kraschat förhållande. Hur djupt eller ytligt resultatet blev ligger väl i betraktarens öga, men fan fick hon av recensenterna - inte för musiken, utan för att inte vara "autentisk".

Än mer utskälld har 26-åriga Elisabeth Grant blivit. Lizzie är en sockersöt "pappas flicka" från upstate New York som slog igenom hösten 2011 under artistnamnet Lana Del Rey. Den fala Lana sjunger långsamma, rökiga cinemascope-låtar med beslöjad röst som berättar om svårare och mörkare erfarenheter än Lizzie rimligen kan ha skrapat ihop under sin skyddade uppväxt i WASP-land. Till musiken har hon klippt collage av gamla filmbilder som hon hittat på youtube.
En väv av drömmerier alltså, tillbaks till en mytisk guldålder och legendariska platser. Fast vad är det egentligen för fel med det? I sina bästa stunder lyckas Lizzie/Lana framkalla stämningar lika täta som sammet. Men på grund av pappas pengar och de feta kontrakten med Interscope och Next Model Management blev hon stämplad som "fejk" och fick utstå ett näthat av episka proportioner.

Varför älskar media att korsfästa unga kvinnliga artister som bygger upp ett slags persona istället för att bara "vara sig själva"? Varför klarar sig alltid killarna som gör ungefär samma sak? Varför är autenticitet så viktigt i artistvärlden? Och finns det egentligen några autentiska artister alls? Att bli artist, är inte det att bli tvilling med en persona som är både större och mindre än livet? Tänk Iggy, Ziggy, Alice, Ramones, Gaga, Madonna. Konsten är väl att inte göra det hela krångligare än att det går att leva med?

Fixar de att framföra sina hits utan produktion? Kolla här och här.

ps. Hoppsan, vi höll ju på att glömma vinet. Igår bjöd vi våra gäster på plommon- och rosmarinspäckad fläskkarré. Till maten serverade vi 2007 Fine Amor och 2007 Mas des Chimères. Båda vinerna har utvecklats riktigt fint och ser fortfarande ut att ha några år kvar till toppen. Ruskigt goda och klockrena i samspel med maten. Vi kan knappt hålla oss tills tiorna kommer.

4 x Ghemme från Ioppa

Ghemme... eh, hmm. Munskänkar som skrivit teoriprov på vilken nivå som helst har säkert lärt sig rabbla sina DOCG i Piemonte: Barolo, Barbaresco, Ghemme, Gattinara och så vidare. Men hur många har smakat på de där två sista?

Nu finns chansen att råda bot på det. Azienda Vitivinicola Ioppa Fratelli Giampiero e Giorgio ligger i Novara-provinsen i nordligaste Piemonte, med en hänförande utsikt upp mot Monte Rosa-massivet. Släkten har odlat vin ända sedan 1852, och här blandar man gärna sin nebbiolo med en mindre andel vespolina. Ioppas bästa vingårdar heter Santa Fé och Bricco Balsina. Med början 2004 buteljeras de som vingårdsviner, men dessförinnan gick druvorna till standardtappningen. En gammeldags uppfostran lovar gott i detta sammanhang: två år i medelstora, välhållna botti - och inget tjafs!

1996 Ioppa Ghemme DOCG har den ljusaste färgen i kvartetten: transparent brunröd som en mogen bybourgogne, med tegelorange kant som glesnar mot vattenklar. Doften är liten men utvecklad, med associationer till murrig undervegetation som tar oss ut i skogen, där vi hittar lingon och tranbär, rönnbär och nypon. Kåda från ene och tall kommer till - menthol och liniment också - samt några fina puffar av tjära, nougat och kaffe. Smaken är lätt i kroppen och distinkt syrlig, med knappt märkbara tanniner och en gles, något uttorkad frukt. Om nu frukten är på väg att ge upp, är i alla fall syran hur pigg som helst. S som uppskattar rejält syradrivna doningar skriver "härligt" i protokollet. T gillar också aromerna i det här lätta vinet, men noterar "på väg ner" och "kort eftersmak". (87)



1997 Ioppa Ghemme DOCG är lite mörkare i färgen, men fortfarande ett ljust och transparent vin. Doften är riktigt lovande - och respektingivande! Här är det nämligen mineralerna som tar för sig, med toner av blyerts, jord och tryffel. Vi noterar också en tilltalande örtig fräschör, och frukten ger ett mognare intryck som drar mer åt körsbärshållet. Dessutom gott om stjärnanis och riven muskot, samt en tobakston som påminner om inotyolsalva (hej, alla småbarns-föräldrar!) Smaken är lättare medelfyllig, med hög syra och ändå tillräckligt av andra komponenter - mogen frukt, tanniner, kryddighet och mineraler - för att uppnå en utmärkt balans och dito längd. Med sina supertydliga örter och mineraler är detta kvartettens mesta "terroirist". Ungdomlig stuns saknas inte heller! Ett vin i klassisk piemontestil - och därmed ett klockrent matsällskap. (90)



1998 Ioppa Ghemme DOCG är mörkast och mest färgintensivt av de fyra, ett snäpp före nittionian. Doften är rejält utvecklad och rik som en mogen barolo, med knäckiga, smöriga toner ovanpå mogen körsbärs- och jordgubbsfrukt. Vi njuter av ett ordentligt doftdjup med drag av farinsocker, tjära, sötlakrits och choklad. Smaken följer upp doftintrycken och gör oss knappast besvikna. Det här är en stor smak med skön viskositet och bra tyngd i munnen. Rejält med mogna tanniner, tjära, russin och muscovadosocker. Riktigt gott vin med härlig längd, men också aningen rustikt i avslutningen med en smula bitterhet som drar av en pinne i slutbetyget. Oväntat fylligt för dessa nordliga kullar, och ett utmärkt meditationsvin som tog slut först. Alltid ett gott betyg! (91)

1999 Ioppa Ghemme DOCG doftar av mandelblom och körsbär, med en småsvettig ton av jordig tryffel. Den flyttar efterhand ner i potatiskällaren och avslöjar sig som korkdefekt, något som bekräftas av stum frukt och vass, brännande smak. Vinet får ledas av banan och hamnar i frysen för nya äventyr, och eftersom vi redan öppnat en knasigt korkad flaska hade vi tyvärr inte fler hemma. En intressant detalj var att korkarna hade ett annat utseende än de äldre, med annan grafisk formgivning. En annan korkleverantör, kanhända? Vi får återkomma om det här vinet, men Italienska Viner har ju redan utnämnt ett friskt exemplar av nittionian till kvartettens bästa!

Det här är alltså traditionella, eleganta högsyreviner med burgundiskt släktskap. Den som suktar efter ett autentiskt uttryck - klassisk kvalitet utan tillrättalagd design - har en fin upplevelse framför sig. Och inte blir det dyrt heller. Carlo Merolli säljer nämligen en låda med tre flaskor av varje årgång för ynka 1300 DKK/SEK - vilket förstås är ett redigt kap, hur man än ser på saken.


ps. Finsmakarpop för söndagsbruk: Belle & Sebastian "I want the world to stop".

Sign Your Name

Vet ni vem Sananda Maitreya är? Kanske är han mer bekant som Terence Trent d'Arby. Och minns ni när ni första gången hörde hans världshit "Sign Your Name"? 1987 är rätt länge sen...

Nog för att vi visste att Nina Ramsby sjunger bra. Men när vi tillsammans spelade in den här tagningen hade vi konstant gåshud. The Sweptaways doftar boudoir i videon till singeln som släpps idag.

Time of the Season

Vem sa att man måste ha elgitarrer för att rocka? The Sweptaways och Howlin' Pelle Almqvist ställer skåpet med ett par congas och maraccas som enda tilltugg. Dags för lite ohejdad marknadsföring av teamets kärleksbarn. Första singeln från nya albumet släpps imorgon.



The Sweptaways har en grym fotoblogg.

Cibo & Debaser

Två småbarnsföräldrar tar tillfället i akt att ge sig ut på vift tillsammans. Att de inte är uppdaterade med Södermalms ständigt skiftande restaurangflora ska härmed bevisas. Styrkta av förra årets White Guide ställer vi kosan mot Lo Scudetto, som vi tror ligger på Åsögatan. Det gör den inte alls. Nej, den ligger numera på Östermalm. På denna adress ligger istället en ny italienare - Cibo betyder mat på italienska och det låter ju lovande i sig. Restaurangen lär ha startats av en ur personalen bakom Lo Scudetto.

Vi kliver in i alla fall, det ser rätt mysigt ut med den där typiskt italienska blandningen av rustikt trä och kulisselegans med guldspegel. Eftersom vi är tidiga är det bara att välja och vraka bland borden - ett förhållande som ändras inom en timme. Det finns två glasvisa champagner att välja på. Den ena är en konstigt parfymdoftande blanc de blancs som vi gärna hoppar över. Den andra är 2000 Palmer Millésime Brut. Gyllengult generös och snabbmognad med märkbar dosage ger den ett godare och roligare intryck än den neutrala och kartiga 98:an, och ett snällare än den högklassiga, strama 96:an. Bubblorna serveras något för varma i billiga glas och skulle förstås smaka ännu bättre om även glasen höll måttet.

Förrätten landar på bordet. En bit färsk halstrad gåslever har funnit sig fint tillrätta på vitt bröd som friterats gyllengult i gåsflott. Brödet ligger och suger på en mild och söt balsamicosky där vi hittar minimala fyrkanter av pancetta. Därtill serveras stekta trattkantareller och varsitt plommon som fått koka i Recioto della Valpolicella. Vi smakar. Mmm, detta är gott, det är rentav fingerlicking good! En starter speciellt anpassad för hedonister, och skumpans generösa karaktär passar riktigt bra till. Humöret stiger omgående...

Något som också skulle passa fint till den här förrätten är det röda vi väljer på glas: 2006 Colterenzio Schreckbichl Pinot Nero (Blauburgunder). Det känns direkt att det är något särskilt med doften i detta vin. Bäraromerna är så rena och eleganta, med för druvan typiska drag och en känsla av alpsvalka och hög höjd. Inga fat skuggar finessen, det är bara röda vinbär, röda körsbär, jordgubb och hallon för hela slanten, men i fint nyanserade och avstämda versioner. Ett riktigt sniffarvin! I munnen förvånas vi av mjukheten, att syrorna är relativt låga och avrundade, att ingen kärvhet står att finna i de små snälla tanninerna. Vinets kropp är lätt till medelfyllig, inte tunn utan en smula viskös, och balansen påminner en del om beaujolais, fast aromerna är som sagt mer eleganta. Generös hällning i stora glas ger extra plus.

Och så är det dags för huvudrätt: lammrostbiffen är perfekt rosastekt och mör, skuren i knappt centimetertjocka skivor, och kommer i lagom rustikt sällskap med en lammsalsicchia. Vad som särskilt fångar vår uppmärksamhet är de läckra tryffelaromerna som stiger från polentan, ovanligt fräscht presenterad, nästan rinnig, med gröna prickar av persilja. På toppen hittar vi friterade flarn av svartrot, och alltihop speglar sig i en diskret sky på rostad vitlök. Ett par syltlökar har kokat i skyn och hänger med på kanten. Ja ni hör ju själva, är man bara det minsta hungrig spelar maten mot öppet mål. Summa summarum: mycket tillfredsställande utan höga pretentioner, men med stor omtanke i köket.

Vi kommer gärna tillbaks för en längre sittning, men nu måste vi faktiskt springa vidare! Kvällen fortsätter nämligen på Debaser Medis med stödgalan för papperslösas rätt till vård i Sverige. Vi dricker nästan aldrig drinkar, men om man ska man göra det så kan man gott börja på denna adress. Mojito med mosade hallon, lime och brun rom är en stilstudie i friska syror. Den butchigt coola bartendern rekommenderar därefter en blandning av gin, cointreau, mixade hallon och blodgrapejuice. Silad i martiniglas smakar det ruggigt gott och bittert. Namnet på drinken har vi tyvärr glömt.

Anna Järvinen har kul och påminner mer och mer om en antroposofisk version av Jane Birkin med sina solglasögon i håret. Grafiskt svartvita The Sweptaways påminner mer och mer om riktiga artister, drar ner stort jubel med Leila K's Electric. Juvelen har en fantastisk falsett och påminner om Prince förstås, men förinspelat komp är väl inte optimalt? Robyn med sparsamt uprightpiano av Markus Jägerstedt kan mycket väl vara den bästa musik vi hört i år. Andlöst och hårresande, tänk att 950 personer kan vara så tysta. Weeping Willows påminner om gamla, raggiga men kloka hundar och efterlämnar en sorgesam känsla trots eller tack vare sitt precisa uttryck. Backstage mot slutet av kvällen får vi höra det direkt från källan: Robyn SKA vara med på I've Got Your Man. Underbart!

2006 Colterenzio Pinot Nero (Cantina Cooperativa Schreckbichl Colterenzio, Conrainano/Terlan, Alto Adigie/Südtirol)

Restaurang Cibo Åsögatan 163, Stockholm

A Christmas Party with The Sweptaways and Friends

En och annan kanske tror att vi på Finare Vinare bara sitter och pimplar hela tiden. Det är inte sant! Emellanåt (rätt regelbundet, ungefär en gång om året) får vi för oss att producera popmusik. Då förvandlas vi till en version av Phil Spector innan allt gick snett, för säkerhets skull med funktionerna uppdelade på oss båda (för att inte någon ska drabbas av storhetsvansinne). Själva artisterna gör ju också sitt till, även om de är helt i vårt våld.

Detta är inte platsen för ohejdad marknadsföring, men vi kan inte låta bli att spinna lite förnöjt när Wahllöf & Wennö jämför skivan med popmusikens motsvarighet till Château Latour...