Munskänkarna provar Bordeaux

Bordeaux 2009: Phélan-Segur & Cambon La Pelouse

De hajpade nollniorna från Bordeaux rullar in över butikshyllorna men attraktionen de utövar på oss är måttlig. Nuförtiden känns det som bordeaux ofta lyckas med att vara gott men väldigt sällan når fram till att vara fascinerande - en eftersträvansvärd egenskap som vi oftare upplever i barolo, barbaresco, brunello eller varför inte etna rosso.

Nej, vårt förhållande till bordeaux är oromantiskt och funktionellt. Dagens viner är drivna produkter som bör avverkas i sitt rätta sammanhang. Vi laddar upp med ett par rejäla entrecôter, vevar ihop en grym bea med Sturköhäxans dragon och tar Andreas Larsson på orden när det gäller fritering av potatis. Ankflott ska det vara, inget annat blir lika gott.

De här bägge slotten representerar väl lite olika ambitionsnivåer av cru bourgeois, med det gemensamt att de brukar leverera hyggligt efter sina förutsättningar. En annan gemensam detalj är att de har mer kända grannar: Giscours, La Lagune och De Tertre i Haut-Médoc, respektive Montrose och Calon-Ségur i Saint-Estèphe.

Phélan-Ségur har enligt förhandsrapporterna lagt in en överväxel de senaste åren - som vanligt med Michel Rolland som konsulterande vinmakare - och nollnian sägs vara det bästa de åstadkommit sedan 1990. Cambon La Pelouse har gillats här hemma i årgång 2005 och 2006, så vinet måste ju få en chans även i 2009.

2009 Château Cambon La Pelouse Haut-Médoc Cru Bourgeois 

Måttlig definition på nosen, som är mörkfruktig med aromer av körsbär och plommon. Eken känns lite murrig och svettig med toner av mörk choklad, ingefära och kanelkola. Och så svävar en liten obestämd örtighet ovanpå det hela.

I munnen ett medelfylligt vin med rejäla tanniner, rätt friska syror och en liten kärvhet som verkar lovande inför mötet med maten. Frukten känns inledningsvis måttligt tät men fyller ut fint efterhand. De mörkchokladiga tanninerna och fruktkroppen hänger väl inte riktigt ihop än, men det blir som sagt bättre med lite tid och luft.

Det är till maten som det här vinet gör sig allra bäst. Balansen är helt enkelt som gjord för att ta hand om animaliskt fett, proteiner och krämig bea. Inget stort vin såklart, men gott ändå och värt ett bravo för sin funktionalitet.

2009 Château Phélan-Ségur Saint Estèphe Cru Bourgeois

Långt mer fokuserat och definierat sniff. Här doftar det som på ett luxuöst konditori med aromer av nougat, espresso-kvarn, venezuela-choklad, madagaskar-vanilj, blyertspenna och en pust vedrök från öppna spisen. Tillsammans med den mogna frukten (vinbär, cassis, plommon) känns doftintrycket närmast transatlantiskt.

Entrén i munnen är smeksam och följs av en tät mittsmak med stora sötmogna tanniner som integrerar perfekt med frukt och ek. Syrorna upplevs nästan låga och jolmigheten lurar precis runt hörnet. Hela ekipaget bär ut i en lång lustfylld eftersmak med sensationer av rök och vanilj. Godast är det kanske på egen hand, till maten saknas det faktiskt lite bett.

Kärlek? Fascination? Nä, såna ord finns inte med på kartan. Det här är superskicklig vinmakning, väldigt bra utdelning för pengarna och lika inställsamt som kaffe och kakor. Men i slutändan är det ändå inte mer än en ovanligt givande cru bourgeois. Första glaset är godare än det sista. Det som saknas är transparensen, mineraliteten och terroir-känslan i ett grand vin.

Tryffelsvinet via SB/TS, 191 kr
Granqvist via SB/TS, 387 kr.

RA: Cabernet, Merlot, Sauvignon Blanc m.fl.

121004 Cabernet, Merlot, Sauvignon Blanc m.fl.  (Åsa W Karlsson)

2009 Thierry Germain Soliterre, Saumur-Champigny (Amka, 109 kr)

2007 Château Belgrave, Haut-Médoc (Vingruppen, 289 kr)

2009 Ernie Els Cabernet Sauvignon, Stellenbosch (Vingruppen, 189 kr)

2009 Mont Gras Reserva Merlot, Colchagua (Vingruppen, 89 kr)

2004 Blankiet Estate Paradise Hills Vineyard Merlot, Napa (Vingruppen, 1195 kr)

2007 François Lurton Alka Carmenere, Colchagua (Vingruppen, 319 kr)

NV   Boutinot South Africa Cape Heights, Western Cape (Primewine, 59 kr)

2011 Tilia Malbec, Mendoza (Vingruppen, 67 kr)

2007 Bodegas Catena Zapata Altamira Nicasia Vineyard (Vingruppen, 319 kr)

2011 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes (P&S, 159 kr)

2011 Château de Cléray, Muscadet Sèvre et Maine (Stellan Kramer , 62 kr)

2011 Bellingham The Old Orchards Chenin Blanc, Paarl (Fondberg, 79 kr)

2010 Nautilus Estate Sauvignon Blanc, Marlborough (Vingruppen, 149 kr)

2011 Domaine Huët Le Mont Démi-Sec (Vingruppen, 259 kr)

Midsommarskörd på Sturkö

Om vi ska försöka hitta ett tema bland de viner som i goda vänners lag konsumerats sedan i onsdags, så är de små ekfaten genomgående. Rensning i källaren, och viner som kan tänkas göra sig bra i grillsammanhang.

I torsdags drack vi den omtvistade versionen 2008 Aurora Barricadiero, en ekologisk/biodynamisk montepulciano från Marche. De franska barriquerna (tredjedelen nya) är snyggt integrerade i den rika frukten, såpass att det är svårt att säga varifrån aromerna av tobak och choklad härrör. Andra har haft synpunkter på för låga syror, men till hamburgare från grillen jobbade vinet så bra att vi inte kan komma med några som helst invändningar. Tvärtom - ett mäkta populärt tjut bordet runt.

Här målas det också flödigt med fatpenseln. Vi möts av de där kryddvarma, bränt rostade tonerna som så ofta förekommer i toscanare (julmust brukar vara slutstationen på det här uttrycket). Druvornas egna aromer - cab, merlot, syrah - blurras ihop till något som egentligen är ganska opersonligt - Barricadiero är ett mycket roligare vin ikväll. Tyvärr är ångerveckorna på 2004 Ghiaie della Furba slut sedan länge. Hoppas det blir bättre med tiden, men fan trot...

Är det något man kan i Bordeaux (förutom att ta betalt) så är det ekfat. 2005 Château Clément-Pichon var det allra billigaste vinet i SBs bordeauxsläpp hösten 2008. Vinet har fått lite mer djup sedan dess, och är en riktigt harmonisk och drickbar historia med choklad och blyertspennor bland fataromerna. Schysst snackevin i sommarkvällen. Det känns bra att ha en flaska kvar att återkomma till.

Fredagskvällen startades upp med Marc Olliviers lätta röda. Inga ekfat i sikte, istället ett läskande och charmfullt vin med en beaujolais-lik granitmineralitet. 2009 Domaine de la Pépiere Cuvée Granit är precis lika gott som vanligt, flaskan slinker ned utan prut. En stapelvara hemma och borta.

Begagnade ekfat i ett rött från Madiran, men blint hade vi nog gissat Toscana. Mörkt rödbruna toner, bränt socker, minst ett par russin och början till julmust/cola i doften. Rätt fyllig kropp, men samtidigt lite ospänstig och trött. Tanninerna är mjuka, i stort sett nedsmälta. Syrorna måttligt fräscha, alltför märkta av det heta året som också gör sig bemärkt genom lite alkoholvärme  i svansen. Ingen av oss tycker att 2003 Château Bouscassé är så värst kul ikväll, det var mycket bättre för ett par år sedan. Hög tid att dricka upp. Sista flaskan.

100% nya ekfat, och vilken skillnad i uttrycket. Färgen är svart som natten, och här bjuds en lätt rustik, traditionellt bordeauxlik doft. Rostigt järn, greve hamiltons piptobak, snus, kokkaffe och jord. Allas mungipor skickas snabbt uppåt! Smaken är lika karaktärsfull den: god osöt frukt, lagom barska tanniner och läskande mineraler - ett uttryck som som kombinerar det rustika med det eleganta. 1999 Domaine Capmartin Cuvée de Couvent är ett hederligt moget rödtjut som inte tänker ge upp än på många år.

Gubbamiddag #7

Dags för ännu en blindprovning under avslappnade former. Något säger oss att det kommer bli extra svårt med gissningarna ikväll, eftersom vinerna ser så mogna ut. Ja, särskilt ett av dem. Men först: en föråkare som tycks ta oss till välbekanta trakter. Lätt som en plätt!
Tror vi, alltså.

1. Kryddig rieslingdoft med frisk tropisk frukt som mango, aprikos och honungsmelon. Balanserad, vänlig, harmonisk smak med snyggt infattad syra som trampar ifrån i slutet och ger fin längd. Intrycket drar - relativt sett - mer åt det fruktiga än det mineralstinna, inte ens en antydan till petroleum, även om stål och krydda definitivt hör hemma bland mineraltonerna. Vi placerar utan tvekan doften i mellersta Pfalz, en sval årgång som 2004. Frågan är bara vilken by? Tyskland är rätt, får vi veta. Aha, men då måste vi nog upp till Rheingau, och ett lite varmare år. Inte 2004, och absolut inte besvärliga 2006, detta är alldeles för bra. 2005 eller 2002? Nej, det är 2001 - och du drack det i veckan! Hmm, känner inte riktigt igen det som något av dem. Rottland? Roseneck? Nej, det är Schlossberg, och det här skiljer sig från tisdagens smakprov inte minst genom att avslutningen helt saknar bitterhet. 100% drickfärdigt, men inte trött. Resterande flaskor bör nog drickas upp rätt snart.

2001 Georg Breuer Berg Schlossberg Riesling




2. Rubinröd färg. Utvecklad doft med svarta vinbär, plommon, ceder och fat. Nyanserna är inte överdrivet många, och det finns ett vegetalt drag av grön paprika/pelargonstjälk, och en antydan till orenhet som drar ner intrycket. Knäckighet kommer till med mer luft, och vinet framstår som bättre efter en timme eller så. Smaken är stram och syrlig, med bestämda, torra tanniner och en ganska stor men samtidigt intorkad frukt. Ganska hårt och stumt i kroppen, med viss trötthet i avslutningen. Ger intryck av att vara ett cabernetdominerat vin från vänstra stranden, från ett mellanår under åttiotalet då cabernet-druvorna inte mognade fullt ut. Verkar trots allt yngre än det är. Funktionellt till mat och ostar, men ingen favorit.

1975 Château Cantemerle, Haut-Médoc




3. Djup rubin med snygg tegelkant. Suverän doft med storslagen komplexitet och höjd. Mynta och andra örter, kryddlåda, anis och lakrits. Ljusa tjärtoner, nypon, vinbär, plommon och kaffe. Ännu mer örter, ljus tobak och ett drag på brettplåstret. Blomparfymer som kommer till efter hand. Behagfullt stram och fokuserad smak med ljusa aromer, rejäl örtbukett och nedsmälta tanniner av slipdammskaliber. Härlig längd! Verkligt elegant vin som behöver en timme för att sjunga fullt ut. Fullmogen bordeaux av riktigt hög klass, vi kan omöjligt säga mer än så. En tydlig merlot-komponent, tänker vi. Cabernet-dominerat, säger J, och det är rätt. Tanninstrukturen har en gång varit stor, men har smält ner helt, säger E. Pauillac, säger R. Jo, visst är det så. Nu återstår bara att gissa fel på en handfull slott innan sanningen avslöjas. Imponerande, som så ofta härifrån. Näst bäst ikväll.

1975 Château Pontet-Canet, Pauillac




4. Brunröd rubin, fin lyster. Utvecklad doft med gott om mognadstoner och nedtonad druvkaraktär. Knäck! Kolabönor!! Fudge!!! Sötare frukt än föregående viner, ljusa plommon, antydan till blommighet. Söta kaffetoner, lite muggiga fat, ceder, blyerts. Torr, stram och syrlig smak med bra intensitet. Torra tanniner i avslutningen, bra tryck i frukten, skön längd. Den sötare fruktigheten får oss att tänka varmare plats som rhônedalen eller möjligen USA. Det känns helklassiskt, men med ganska fräsig fatrostning. 25-åring från USA, säger U. Knepigt... det blir pilkastning i Napa men ingen prickar rätt.

1986 Stag's Leap Wine Cellars "Stag's Leap Vineyard" Napa Valley Cabernet Sauvignon




5. Mörk rubin mot oxblod, aning blått/lila kvar. Något yngre eller mindre utvecklat än de andra vinerna. Tjärat snöre i första sniffen, svårt att komma runt. Rätt mycket fat med rökiga drag, inslag av söt piptobak och vanilj. Späntved, anis, mynta, ceder och blyerts. Vinbärstoner kommer, likaså blygt florala drag, lite åt syrah/viol-hållet. Relativt fyllig smak, med stor frukt och strama tanniner. Måttligt grepp, men utmärkt längd. Ett grönäppligt inslag i syran, som får betecknas som hög och aningen kartig i slutet. Glaset vinner på tid, vinet är fortfarande lite kantigt, i yngsta laget. Det bör nog vara ännu en bra bordeaux, men yngre än de andra.

1981 Château Margaux




6. Ljust rödbrun, transparent uppenbarelse med tegelkant. Otroligt vackert, det här bara måste undersökas först av allt. Doften är helt fantastisk, med mängder av stämmor i balans. Knäckiga mognadstoner och eteriska blomparfymer, med ros, viol och potpourri. Ljusa tjärtoner, ljus tobak, ljusa bärtoner med jordgubbar och rönnbär, klart volatila drag av lim och lösningsmedel. Nebbiolo? Barbaresco? Minst trettio år gammalt, förmodligen betydligt mer. Ålderssyrlig, intensiv och mycket lång smak. Nedsmälta, silkiga tanniner. Frukten ger först ett lite uttorkat intryck med vaknar snart och vecklar ut sig i sin fulla prakt. Här finns ingen trötthet alls, vi kommer att tänka på Cappellanos 47:a. Fullmogen barbaresco - eller dito bourgogne - ska vi säga från femtiotalet? Enormt elegant och karaktärsfullt, en stor upplevelse!
Utan tvekan kvällens vin.

1949 Château Margaux
(upper shoulder)

Munskänkarna provar aprilnyheter

Måndagskvällens provning är tänkt att presentera de viner som sprattlar snyggast i det långgrunda men ljumma aprilsläppet. Av någon anledning (understimulans?) har bolagets kunder kastat sig över de nya flaskorna som pirayor, trots att vinerna ska finnas kvar i ett bra tag framåt. Därför fick vi improvisera lite. Bland annat utgick utmärkta vermentinon Solosole, central otago-pinnen Rua och chianti classicon Riserva Ducale som sägs vara bättre än någonsin i högklassiga 2006. Ändå blev ersättarna klart intressanta, och parbildningarna i stort sett intakta...

2008 La Chablisienne Chablis 1er Cru La Singulière (6237, 159:-)

Ljust halmgul, nästan vattenklar färg med gröna reflexer. Intressant doft, mycket mineralisk och aningen ungjästig med flintrök och kalksten, örter och nässlor. Diskret grönäpplig/citrusgul frukt samt en antydan till animaliska, fårfettiga toner som kan ha att göra med en mindre andel fat. Slank och transparent smak, driven av terroir snarare än av frukt, med utmärkt struktur och mineralkänsla. Bättre än det mesta av chablis i prisklassen, med solklar potential för utveckling. De fina intrycken från tidigare smakprov består. "La Singulière" är en mix av flera besläktade premier crus, och den kvalade nyligen in från beställningssortimentet. Passa på att dricka och lägga undan från toppåret 2008.

2009 Domaine Georges Burrier Pouilly-Fuissé  (2756, 175:-)

Ljusgul färg. Blommig doft av pot-pourri och lyxig hudkräm. Vita päron, persikor och snygga fattoner. Ganska rikt fruktig smak med mjuk munkänsla och en tyvärr något slapp syra som inte lyfter. Den underbara doften är i klass med meursault premier cru - men smaken levererar inte vad doften lovar. Vinet lämpar sig att dricka nu snarare än att spara. Synd på så rara ärtor, det blev nog lite för varmt nere i Maconnais 2009, åtminstone i just det här fallet. Andra kan ju ha lyckats bättre.

2008 Clos Henri Bel Echo Marlborough Pinot Noir (90122, 179:-)

Blåröd färg. Öppen doft med brända, fatrostade toner och kryddlåda. Rikt hallonsaftig frukt med godiskänsla. Syrlig, smakrik och kryddig pinot med väl kletig ekbehandling av kola och vanilj. Någon efterbeska från eken. Fruktigt och generöst, men också klart fabricerat och lite vulgo. "Terroir portrait" står det på etiketten. Nja...  snarare en publikt stajlad kiwi för omedelbar och tanklös trivselkonsumtion. Tidigare testad på hemmaplan där den slank ner utan den kick som krävs för en egen post.

2009 J-C Boisset Santenay 1er Cru La Comme  (99125, 179:-)

Ungdomligt blåröd färg, färgrik för ursprunget. Primärfruktig doft av mestadels röda vinbär med plommon och nypon. Tydliga ektoner som sandelträ och eneträ, men också en viss mineralkänsla. Vinbärssyrlig och rätt stram smak med gott om druvtanniner och avrundning från ekfaten. Relativt välmatad för appellationen med en struktur som lämpar sig bra för lagring och matsammanhang. Inte den mest eleganta bourgognen förstås, och väl mycket ek i nuläget, men stadigt och seriöst för priset. Kan överraska med tiden.

2008 Rocca delle Macie Vino Nobile di Montepulciano  (99533, 149:-)

Ljusare varmröd rubin med klassisk uppsyn, transparent med viss utveckling. Ljusare sangiovese-aromer med mandel, nypon och varma ljusa fattoner, diskret sandelträ och kryddlåda. Trevligt utvecklad och harmonisk smak i sparsam mellanvikt. Vi gläds åt frisk syra, sandiga tanniner och en överraskande längd när fruktaromer och syror vecklar ut sig i munnen. En riktigt god och drickfärdig toscanare i traditionellt syrlig stil som bör funka utmärkt i diverse matsammanhang. Tack för den!

2008 Arnaldo Caprai Montefalco Rosso (96044, 119:-)

Mörkare rubinröd färg. Positivt ekig doft med örter och rätt stor frukt av hallon samt röda och mörka körsbär. Robust, välbyggd smak med rejält grusiga tanniner och en tydlig bitterhet som förstärks i avslutningen. Det bittra kan tänkas hänga ihop med andelen sagrantino och/eller med ekfaten. Frukten står dock upp mot tanninerna, och med en marmorerad köttbit bör den här tuffa balansen funka bra redan nu. Annars kan några års lagring också vara på sin plats. Mycket vin till billig peng för folk som är torsk på tanniner. Tumme upp.

2007 Château Fournas Bernadotte, Haut-Medoc  (3834, 181:-)

Helklassisk bordeaux-näsa: gräsig, grusig och örtig med ceder och trevliga svartvinbärstoner. Balanserade fat med kryddor, rostning och eneträ, samt choklad. Dessutom lätt blommiga Margaux-lika övertoner, lite pot-pourri igen, elegant på det hela taget. Smaken är torr och stram och med måttliga mängder finsandiga tanniner. Bitter malört, ekbeska och grön bläckighet drar ner drickbarheten ordentligt. Avslutningen är tunn och kort. En typisk médoc från svagt år - inget kul på egen hand, men säkert passabelt till mat.

2005 Château Marzy Grand Enclos de Riffat, Pomerol  (92164, 225:-)

Varm rubin, ganska moget utseende. God utveckling i doften med brända toner, kokkaffe och aningar av stall/häst. Frukt som av mörka plommon och korinter utan de röda stråk man kanske hoppats på. Vissa övertoner av syrener eller liknande blomster. Heltorr, jordig smak med munfyllande rikedom, bra tanninstruktur, bitter mörk choklad,
god krydda och tydlig mineralkänsla. Torr avslutning utan tydligare definierade fruktaromer. Detta är givetvis inte en fantastisk pomerol men klart gott, rejält och drickmoget. Precis den typ av viner som ska finnas i de breda släppen.

2007 Louis M. Martini Napa Valley Cabernet Sauvignon  (6723, 199:-)

Mörk rubin. Volatil doft med lim och likörtoner. Rejält med ek som yttrar sig som nysågat päronträ, dessutom som en yvig mörkrost över den lätt generiska plommonfrukten. Intrycket blir ganska klumpigt utan definition eller finess. Detta bekräftas av smaken som är massivt fyllig och ganska tanninrik men saknar fräschör i syrorna. Istället finns en viss skärpa i alkoholen som lämnar en tung och rejält trögdrucken känsla. Det här är inget för oss.

2008 Sandalford Estate Reserve Margaret River Cabernet Sauvignon (94956, 199:-)

Rätt elegant doft, extremt ursprungstypisk med riklig eucalyptus, lysande vinbär, after-eight och rostad ek. Smaken är intensivt vinbärsfruktig och relativt slank med ett hårt bett i syran som står ut likt en citron. Uppenbart justerat, och detta färgar tyvärr av sig på tanninerna som känns kantiga och lite kartiga. Inte helt tokigt ändå, men det behöver absolut lagras några år.

2007 Castelnau de Suduiraut Sauternes  (3690, 159:-/37 cl)

Ljus bärnsten. Lätt volatil doft med saffran, honung, persika, sockerkaka och rx-lim. Medelfyllig smak, helsöt och samtidigt frisk, med en härligt viskös munkänsla och inslag av karlssons klister. Len som synden och rejält aromrik med saffranskaka i eftersmaken. I nådens år 2007 var andrasorteringen tillräcklig för att producera ett kalasbra vin, även om Doisy-Védrines var ännu bättre i samma prisklass. Är man ute efter the real deal så är Suduirauts förstavin dubbelt så dyrt - och dubbelt så gott.

2007 Ruffino Serelle Vin Santo del Chianti Classico  (8119, 129:-/37cl)

Orange färg. Stor, utvecklad doft med nötigt oxidativa drag som liknar både oloroso och sercial. Liksom i dessa drycker hittar man också rikligt med citrusskal eller snarare sukater av apelsiner, citroner och pomeranser. Torkade aprikoser och ljus choklad kompletterar den läckra doftbilden. Smaken är full av kraft och karaktär, med frisk syra och strax under hel sötma. Alkoholen ger ingen uttalad värme och ligger knappast över 15%. Lite skaltoner och fatbeska avslutar denna rustikt goda upplevelse. Eftersom en kanna vin santo var vad som avslutade vår allra första måltid i Toscana finns det en romantisk nostalgifaktor i vår bedömning som man inte kan bortse ifrån här. Letar man på plats eller på nätet går det förstås att hitta äldre och mer upphetsande varianter, men strunt samma. Detta gillas skarpt.

2007 Château La Tour Carnet

Efter onsdagens provning är det komplett omöjligt att motstå Bernard Magrez' publikfriande trollkonster. Vi rycker korken på nysläppta nollsjuan och blir inte det minsta besvikna. En bit brie de meaux funkar som sällskap, även om vinet kanske är som allra godast på egen hand.

2007 Château La Tour Carnet Haut-Médoc Cru Classé är stort, öppet och utåtriktat på nosen. Mörkaste kvalitetschoklad, espresso, mörk kola, mynta, cassis och mörka plommon - plus rejält fet fuktig blomjord. Dessutom får vi en grusig mineralkänsla och ett litet stall runtom knuten. Superläckert! Det är så här man bär sig åt för att fjäska utan att förlora ansiktet.

Smaken är len, frisk och rikt fruktig, saftig med chokladiga tanniner. Om man ska vara kritisk är den egentligen ganska måttligt tät, men istället extremt drickbar. Vi får några riv på muskotnöten i mitten och uppfriskande mynta i avslutningen. Eftersmaken är tillfredställande, varken kort eller lång. Vinet är perfekt balanserat att njuta nu på frukten, drickbarheten fullständig redan ikväll. Ett imponerande proffsjobb. (90)

Ni är väl förmodligen redan på jakt efter de sista flaskorna i septembersläppet? Ta det lugnt, vinet finns att köpa via tyska näthandlare för bättre pris än det svenska (kolla pro-versionen av
wine-searcher.com) Det vore kul att höra fler synpunkter på denna oblyga publikfriare.

ps. Testa också mötet med fin mörk choklad - Valrhona, Lindt eller vad ni vill. Det är precis samma aromer som möts i munnen.

Bordeaux 2009 på Nordiska

Saknas text? Kolla här.