Visar inlägg med etikett malvasia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett malvasia. Visa alla inlägg
söndag, november 24, 2013
tisdag, oktober 22, 2013
Giro d'Italia 2013
Italien runt på tio viner och tio regioner, och så en trio flytande guld
i slutet. Nog saknar man möjligheten att kunna måla fritt med de vildvuxna sortimenten från Carlo och Fabio, men när vi ser på hur det blev är vi ändå rätt nöjda. Skillnaden är att de dansk-italienska farbröderna vanligen kör med lite mindre producenter och rättframma drickviner medan de svenska importörerna ofta springer efter prestige och kända namn.
Alla viner kom från beställningssortiment och bolagets tillfälliga släpp. Så det var ofrånkomligt att vi fick tugga lite mer barrique den här gången, och de heltraditionella botti-vinerna lyste med sin frånvaro. Därför är det glädjande att kunna rapportera att alla provningens röda hade fått en sansad och snygg ekbehandling. De inledande vita var båda uppfödda i ståltank.
1. FRIULI-VENEZIA GIULIA: Ribolla gialla
Ribolla gialla (slovenska rebula) är en mycket gammal druvsort som man mestadels hittar i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Där är den belagd i skrift redan 1289, och man tror att den tagit sig dit från Grekland via kusten i Balkan. Beståndet av ribolla i Friuli minskade drastiskt efter phylloxeran, eftersom många valde att omplantera med kända franska sorter. Idag är den tryggt etablerad i området, fast i mindre utsträckning än de vita ledardruvorna Friulano, Sauvignon Blanc och Pinot Grigio.
125 kr, BS 73064. Anständigt pris i EU-perspektiv.
Ungdomliga toner av jäst, päron, mandel(blom), lätt kryddighet och mineral. Smaken är lättsam och fräsch med en god mineralsälta och aptitlig liten bitterhet i slutet. Ger mersmak utan att ta till några större åthävor.
2. LIGURIEN: Pigato
Den liguriska kuststräckan, från Dolceacqua i väster till Colli di Luni i sydöst, bjuder på ett flertal unika druvsorter som odlas i hantverks-mässig skala, ofta på branta och arbetsintensiva terrassodlingar nära havet. I Dolceacqua och Albenga heter sorterna Rossese, Vermentino och Pigato. Modern DNA-teknik har nyligen visat att de två senare faktiskt är genetiskt identiska med varandra (samt med piemontesiska Favorita). Namnet Pigato betyder "prickig" och beskriver hur den mogna druvan ser ut.
157 kr, BS 72283. Inga andra handlare.
Ett rikt gröngult utseende. Doften är mycket mogen: oljig petroleum och gul frukt, bittermandel och vegetala egenskaper i närheten av grön sparris. Den lika utvecklade smaken är småfet, medelfyllig och rätt kort, med en beska som hänger kvar. Vinet är på väg utför, men är inte ointressant. Påminner en del om gamla österrikare, fast lättare. Inte särdeles uppskattat av publiken. Varför säljer den lilla importören bara utgående vin från den här producenten? Det verkar inte seriöst.
3. PIEMONTE: Nebbiolo
Med nebbiolo är vi tillbaks på mer välbekant mark. Men beroende av jordmån och klimat kan druvans typiska uttryck anta ett flertal olika skepnader. Provningens vin tar oss till Roero, som ligger på den västra sidan om floden Tanaro. Området har en sandigare och lättare jordmån än Barolo och Barbaresco som på motsatta sidan av floden. Det här ursprunget ger slankare och relativt sett mindre tanninrika viner som gärna dricks tidigare.
219 kr, BS 79243. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Strålande doft med skolboksmässiga ljusa nebbiolo-toner. Rosenblad, röd vinbärspastill och friska röda bär, krydderier och höstskog. Kroppen är relativt lätt, syran hög, strukturen stram och tanninerna finsandiga. Den svala och bitvis regniga årgången 2010 gav ovanligt rena och klara aromer. Ett tjusigt exempel på den ljusare sidan av nebbiolo. Supergott, och enligt Jancis Robinson lär nästa årgång vara minst lika bra.
4. SICILIA: Nerello mascalese
Etna Rosso är utan tvekan senaste decenniets hetaste nykomling på den italienska vinscenen. Men sluttningarna på vulkanens norra och östliga sida har en lång historia som vinområde, där den senaste storhetstiden inföll för snart 150 år sedan, och en egen druvsort i världsklass: nerello mascalese. Eftersom vinet växer på så hög höjd, och dessutom ofta i norrlägen, kan de rödbäriga aromerna lura iväg provaren till långt nordligare breddgrader. En mörk mineralton från lavajorden hör också till de typiska kännetecknen, liksom friska syror och ett bestämt bett i tanninerna.
292 kr, BS 72113. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Vulkanrökig näsa med petrokemiska drag. Frukten är först knuten men kommer efterhand loss med nypon, röd cassis, röda körsbär och rönnbär. Dessutom kan man notera en del kryddiga, nötiga och sandelträiga toner från de små franska ekfaten. I munnen en tuff rackare, aromatiskt sett fin och syran är det heller inget fel på. Tyvärr blir det i mesta laget av malörtsbitterhet och kärvt uttorkande tanniner för att det ska vara riktigt kul. Övertygar inte på samma sätt som 2010 Santo Spirito, och kräver mat för att runda av kanterna.
5. ALTO ADIGE/SÜDTIROL: Lagrein
Ännu områdesunik druvsort - den månghundraåriga Lagrein. Vi befinner oss då i de grusbemängda backarna på högra stranden av floden Adige. Det är där J. Hofstätter håller hus, i den välbekant klingande vinbyn Tramin. 1990 startade man ett projekt som gick ut på att återintroducera Lagrein, eftersom sorten höll på att försvinna. Lagrein är en extremt färgrik druva, som ger mörka och täta viner med svala friska aromer av blå skogsbär, blå plommon, viol, och mineral.
199 kr, BS 90552. Hyfsat pris i EU-perspektiv.
Som en purpurfärgad fondvägg. Näsan lockas ned i glaset med espresso, choklad och vanilj från de små ekfaten. Inget som direkt skymmer frukten, för här vankas det rikligt med svala blå skogsbär, violer, kulspetsbläck och rafflande steniga mineraler. I munnen en tät men samtidigt sval smakprofil med blå bärighet, bläckiga tanniner, modest alkohol, högoktanig choklad, läskande syra och mineralsälta. Vi ses igen. Och luftar ett par timmar i förväg.
6. SARDEGNA: Carignano
Sardinien är hem åt ett antal egna druvsorter, varav de flesta kom dit genom Spaniens inflytande under 1600- och 1700-talen. Cannonau är densamma som garnacha, bovale sardo är troligen bobal, monica har inte längre någon direkt spansk motsvarighet, och carignano är förstås samma druva som spanska cariñena och sydfranska carignan. Ön har ett varmt klimat med milda vintrar och torra heta somrar, men närheten till havet skänker nödvändig svalka. Jordmånen liknar den i Bolgheri, med brun sandjord, lera och kalksten.
199 kr, TS 91230. Bra pris i EU-perspektiv.
Här kan man hitta lätta barrique-drag som kryddnejlika, rostad ek och lakrits. Nosen är dock huvudsakligen fruktig och blandar syltiga körsbär med cassis-marmelad och plommon. Ursprunget märks kanske främst i form av torkade macchia -örter och medicinaltoner. I munnen är vinet lagom tätt och fortfarande lite ungbläckigt, med hyfsad stuns i syrorna och proffsigt polerade tanniner i en internationellt kostymerad stil. Upplevs lite endimensionellt och banalt i aromatiken, som om aromerna lyfts fram med hjälp av tillsatt jäst. Rätt populärt hur som helst.
7. TOSCANA: Sangiovese
Toscana äntrar girot med sin berömda signaturdruva. Redan år 1716 definierades Chianti-områdets gränser i ett dekret från storhertig Cosimo III, men på den tiden hade sangiovese ännu inte dragit på sig ledartröjan. Istället var det förmodligen canaiolo som var vanligast i vingårdarna fram till 1870-talet. De bästa markerna i Chianti Classico finns generellt sett på högre höjder (300-500 möh), med omgivande skog och vitt skiftande betingelser när det gäller terroir. Den sydligaste och varmaste delen ligger ovanför byn Castelnuovo Berardenga.
Komplex sangiovesedoft med en god början till utveckling. Te, örter, grus, ljus tobak, surkörsbär - precis vad man önskar sig från den här adressen. I munnen ett medelfylligt vin med god fruktsyra, eleganta tanniner och väl avvägda proportioner. Harmonisk och givande chianti-klassiker som dricks alldeles utmärkt redan nu. Vi gillar nästan alltid vad vi får från den här producenten.
8. TRENTINO: Cabernet Sauvignon
Det enda vinet i startfältet som inte är gjort av italienska sorter må vara ursäktat, eftersom det kommit att närmast bli en italiensk institution sedan lanseringen 1982. Den bordeaux-inspirerade druvblandningen domineras av cabernet sauvignon med understöd från cabernet franc, merlot och carmenère. Tenuta San Leonardo ligger i södra Trentino, precis vid gränsen till Veneto i ett område som heter Vallagarina. Närheten till bergen ger stora svängningar i temperaturer mellan dag och natt, mellan sommar och vinter.
399 kr, TS 95379. Bra pris i EU-perspektiv.
Sval och snygg cabernetdoft med bordeauxlika egenskaper, eller kanske snarare som en tänkt light-version av kyliga bergsviner från Californien. Alltså steniga och barrskogiga toner över ren vinbärsfrukt, med återhållsamma tillägg från faten - som ceder, lakrits, kafferost och vanilj. Friskt och medelfylligt i munnen med rena aromer, god syra, eleganta tanniner och en diskret chokladbitterhet som är helt under kontroll. Ännu en norditaliensk klassiker som redan dricks bra och förmodligen kan lagras åtskilliga år.
9. CAMPANIA: Aglianico
Aglianico är den druva som gäller i Taurasi DOCG. Sorten är kännbart tanninrik med enastående egenskaper för lång flasklagring. Det var Mastroberardinos gamla riservor från 1930-talet som gav upphov till det efterhängsna smeknamnet "söderns Barolo". När vi tänker på aglianico så tänker vi framförallt på aromer av mörk frukt, piptobak, örter och grillat kött.
2007 Mastroberardino Radici Taurasi DOCG
269 kr, TS 90505. €22,90 hos Belvini.
Redan drucket och hyllat, framförallt här. Det blir inte lika okomplicerat den här gången. Till att börja med lider två flaskor av korkproblem. De andra fem har först en mer återhållen frukt än väntat, och så får vi något slags vulkanisk aska på toppen istället. Frukten behöver tid och luft för att titta fram, men till slut har vi nog ändå alla parametrar på plats. Rejäla tanniner, frisk syra och mogen aglianicofrukt. Frågan är om det är samma batch som Belvini försåg oss med i våras. Produktionsvolymerna är rätt stora.
10. BASILICATA: Aglianico
Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den egenskapen, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i Europatoppen.
283 kr, BS 84355. 145 muk hos Carlo Merolli.
Ung och utpräglat mineralisk doft med jord, tobak och inlagda körsbär. De små faten håller sig tacksamt på mattan. Spänstig, hårtslående men balanserad smak med fruktiga druvtanniner och bara aningen ekig känsla i avslutningen. En välbyggd aglianico som ber om att få jobba med biff. d'Angelo gör en sällan besviken och årgången ger ett superbt intryck, men det svenska priset känns väl tilltagset.
Extra: söta öar och kullar
X1. COLLI EUGANEI: Moscato
Jaktslottet Villa Emo Capodilista ligger i distriktet Colle Euganei utanför Padua. Det är byggt 1568 och har rankats som en av världens 24 vackraste byggnader. Här framställer greven Umberto tillsammans med enologen Beppe Caviola ett av Italiens mest hyllade passito-viner av moscato giallo.
199 kr /37 cl, BS 73034.
Namnet säger allt. En förtjusande floral doft med apelsinblom och apelsinmarmelad, bara lite tvålig. Relativt lätt och elegant i munnen, men fint koncentrerad.
X2. PANTELLERIA: Moscato
På den lilla ön Pantelleria - halvvägs till Afrikas kust från Sicilien - tar de låga vinstockarna skydd mot vinden i hålor i sanden. Det är moscato d'alessandria man odlar, men lokalt kallas den zibibbo. Namnet Ben Rye betyder "Vindens son". De tidigt mogna druvorna får torka i solen och havsvinden under en månad, sedan avstjälkas de för hand och blandas med färsk must av senare mognande druvor.
299 kr/37 cl, BS 86883. €19,90 hos Superiore.
Mäktigt djup doft med aprikosmarmelad, fikon, kanderade apelsinskal, modellim, muskot och allmänt nötiga toner. Superrikt och trögflytande i munnen. Imponerande passito som övertygar till grönmögelost.
X3. LIPARI: Malvasia
Strax norr om Sicilien hittar vi den lipariska ögruppen, som framförallt utmärks av sitt vulkaniska ursprung. Här odlar man den ursprungliga klon av malvasia som tros ha importerats från Monemvazia på Peloponnesos så tidigt som 1500 f.Kr. Den finns också under synonymerna Greco Bianco i Kalabrien, Malvasia di Sardegna på Sardinien och Malvasia Candida på Madeira. Efter en nedgångsperiod återupplivades de lipariska malvasia-odlingarna på 1970-talet av den milanesiske arkitekten Carlo Hauner. 1973 upphöjdes Malvasia delle Lipari till DOC.
Egensinnig och smått unik doft med brända mandlar, jordnöt, mysk, dadlar, honung och aprikos. Fin balans och bäst drickbarhet i trion, möjligen något spretigt ännu men lär sätta sig med några år till.
Alla tre har en sockerhalt på knappt 200 gram per liter, men samtidigt bra syror. Ben Ryé har högst alkohol, runt 14,5%.
lördag, maj 14, 2011
Douro med Tiago Alves de Sousa
Vi måste verkligen lära oss mer om Douro. Ibland har man tur som en tokig, för plötsligt erbjuds tillfälle få träffa Tiago Alves de Sousa -
och det är svårt att tänka sig en bättre lärare. Han tillhör fjärde generationen i vinfamiljen Alves de Sousa, och examinerades som kursetta från vinuniversitetet i Vila Real/Trás-os-Montes 2002. Tillsammans med pappa Domingos och oenologen Anselmo Mendes har han varit med om att skapa bilden av Douro som ett dynamiskt bordsvinsdistrikt - en historia på knappt ens tjugo år.
Tiagos filosofi handlar, kort sagt, om endogena druvsorter och definierad terroir. I Douro finns ett stort antal ursprungliga portugis-druvor och en mångfald av förstklassiga (och olika) lägen. Kombinationen av dessa naturliga tillgångar ger möjligheter att framställa varierade viner med tydligt definierade karaktärsdrag.
2009 Branco da Gaivosa blandar malvasia, gouvaio och arinto. Tiago berättar att den förstnämna uppför sig ungefär som chardonnay och bidrar med sin kropp och sin blommighet. Gouvaio är en genetisk släkting till verdejo, och kommer med exotisk frukt. Arinto står för ryggrad, mineraler och fräschör genom sin naturligt höga fruktsyra. Stockarna är minst 60 år gamla och växer i en jordmån av skiffer och granit. 70% av musten vinifieras i ståltankar, 30% i ekfat med omrörning av den fina jästfällningen. Doften är mineralisk och aningen rökig, sur lie-jästig med en frukt åt melonhållet, lätt kysst av väl infattad ek. Antydan till fetma i smaken, men framförallt en god fräschör och mineralkänsla. Trevlig komplexitet i fruktkorgen med alla dess ingående druvor. Gott vitt! (88)
2010 Branco da Gaivosa får vara med som jämförelse. Doften är ungfruktig, mer åt lime-hållet med inslag av vita vingummin och apelsinblom. Friskt och livligt vin, syran är mer markerad än i nollnian. Ekfaten kör sitt eget lilla rejs och har inte hunnit in i helheten än. Ingen fara, storasyster visar ju att det kommer ordna sig tills nästa år. (87)
2004 Alves de Sousa Reserva Pessoal Branco är verkligen en säregen historia. Druvmixen är gouveio, malvasia, viosinho och femton andra samplanterade sorter från gamla vingårdar med minst 60-åriga stockar. Vinifieringen inleds med en "hyper-oxidation", ett slags intensiv överpumpning. Man sprutar helt enkelt musten med en slang rakt ner i karet under två timmar, för att tillföra maximalt med syre. Efter denna hårdhänta behandling är musten närmast brun (vinet återfår sin gula färg senare). Därefter får skalen vara med och laka ur i två dygn, innan pressningen. Mognadslagringen tar ett år i små ekfat - med viss batonnage - men vinet släpps först långt senare, när flaskmognaden bedöms som tillräcklig. Den senaste utgåvan är 2004, medan 2005 kom förra året.
Färgen är mättat gul, doften mogen och lätt rökig. Här finns rikedom, djup och komplexitet. I munnen är detta ett mycket originellt vin: extraktrikt med lätta skaltanniner, ändå väldigt lent, snudd på krämigt i munkänslan. Rikt på aromer av honung och mogna citrusfrukter med florala toner. Eftersmaken lång och aningen fatkryddig, med viss värme trots att alkoholen bara är 12,5%. Det är knepigt att komma på en jämförelse, kanske kan man säga att det liknar något skalmacererat från Friulien eller Kroatien. (90)
2009 Quinta do Vale da Raposa Reserva består till lika delar av touriga naçional och tinta cão. Vinet uppfostrades under åtta månader i två- och treåriga fat. Doften är frisk och riktigt god med inbäddad fatkaraktär, plommon, röda vinbär och lakrits. I munnen kan vi glädjas åt friska syror och mogna kryddiga tanniner, med precis lagom mycket te-torka. Lakritsrot och kryddmix minglar kvar i den långa efterklangen. 14,5% stör överhuvudtaget inte, och drickbarheten är närmast livsfarligt bra redan nu. Sympatiskt och i stort sett old-school i uttrycket - men ändå rent, rättframt och rasande snyggt. Det här vill vi dricka igen. (90)
2008 Quinta do Vale da Raposa Touriga Naçional är en del av Tiagos pågående projekt att definiera sitt material: druvor och terroirer. Detta är 100% touriga naçional - han gör även druvrena tinta cão, tinta roriz och tinta barocca. Ursprunget är unga stockar i Vale da Raposa - under tjugo år. Vinet uppfostras under tio månader i använda små franska ekfat, och släpps bara i goda årgångar. Doften är påtagligt floral och aningen rökig, med violer, vinbärsaromer, jordgubbar, skiffer, kryddlåda och lakrits. Med rättfram attack väljer smaken att satsa på frukten, som har aningen syltiga eller godislika drag. Här finns också gott om syror och tanniner, samt 14,5 infattade procent. Ett semi-modernt vin som är gott på ett lite burdust och "palate-staining" vis. Vinner på några års lagring. (89)
2005 Quinta da Gaivosa är en blandning av tjugo samplanterade blå douro-sorter. De skördas från 60- till 80-åriga stockar, i de bästa vingårdarna på familjens viktigaste quinta. De olika lägena vinifieras separat i mindre ståltankar under två veckor, med en mjuk och försiktig extraktion. Uppfostran sker under sex månader i nya små franska ekfat. Flaggskeppsvinet görs bara i de bästa årgångarna. 2005 var extremt torrt men inte alls så hett som 2003. Enligt Tiago var året perfekt för balansen - allt i druvorna koncentrerades proportionellt.
Doften har en underbar komplexitet, med mognadstoner som liknar tobak, lakrits och möbelpolish. Bäraromerna är ursnygga och klart definierade, med lysande röda stråk som inte skuggas av faten. Smaken förenar fin fruktmognad med läcker sötlakrits, medan tanninstrukturen är finlemmat traditionell. Stilen är helklassisk och verkligt elegant, ett perfekt balanserat vin med skyhög drickbarhet och dessutom lämpat för tio års lagring. Vår favorit på provningen. Det här vill vi väldigt gärna dricka igen. (93)
2007 Quinta da Gaivosa Vinha de Lordelo är en blandning av samplanterade douro-sorter från 80- till 120-åriga stockar i den högt belägna - och därför tidigare övergivna - vingård om två hektar, som familjen kallar "Abandonado". Jordmånen uppe på berget är ren skiffer. Vinets karaktär är också uttalat stenig och mineralisk - men samtidigt fruktig, med en klockren ton av mosade hallon. Rätt så kraftfullt med sina 15,5%, men harmoniskt och långtifrån eldigt. Enastående bra vin! (92)
Tyvärr hinner vi inte vara kvar och kontemplera vinet/snacka mer med sällskapet, nu måste vi springa iväg till nästa möte. Stort tack Tiago för Douro-lektionen!
Importeras av Portucastas, ett par äldre årgångar finns i BS:
2007 Vale de Raposa Reserva och 2007 Touriga Naçional.
En alldeles utmärkt presentation av Alves de Sousa finner man här.
Högt läsvärde!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
