Alain Chabanon: 3 x Campredon

Alain Chabanon är en mästare. Vi har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas. Skickligheten hos en sann vigneron mäts kanske allra bäst med hjälp av basnivån, i detta fall SMG-mixen Campredon. Det är en languedoc-typisk blandning av syrah-mourvèdre-grenache, och druvsorterna trillar vanligen in i precis den ordningen. Nu är det ett tag sedan sist vi sågs - alltför länge, känns det som. En mogen nollsjua slank ner i mars, och den senaste tian drack vi i augusti förra året.

2012 Alain Chabanon Campredon, Languedoc AOP

Nosen är alldeles ren, pur ung - ja, helt primär. Svalt bärig och mineralisk med doftnoter av blåbär och hallon, viol, lavendel och garrigue. En god liten krämighet noteras, med smått laktiska drag, sötmandel och nougat. Syrah-kryddorna finns där, men de håller sig fortfarande i bakgrunden.

I munnen lättfotat, svalkande och friskt med god bärsaftighet. Harmoniska fruktsyror, små nafsande tanniner och en liten antydan till lingon/vinbärskartighet. En läskande smakbalans där alkoholen är nästintill obefintlig. Den juvenila varelsen är utåtriktad och klart umgängesmässig redan nu, men vi väntar gärna på att de primära dragen tonar ned sig och släpper fram annat som lurar strax under ytan.

Syrah, mourvèdre, grenache (de exakta andelarna anges inte längre på etiketten). Naturjäst. Tio månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. Biodynamisk certifiering. 12% alkohol.

2011 Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc AOC

En helt annan uppsättning aromer. Mer utvecklade och sötare toner som röda körsbär, röda plommon, nypon och granatäpple. Nästan lite honung, dessutom rejält med kanelstång och en lätt pust av stall. Det här känns som ett helt annat vin, och det är det ju faktiskt. Årgången är varmare, och grenache-komponenten betydligt viktigare.

Det här smakar rikare, mer åt det plumpa hållet. Syran är lägre, tanninerna mer kraftfulla och alkoholen mer närvarande. Slutet är kryddigare och varmare. Rätt gott, men det vi saknar i den här versionen är spänst, och vi tror inte att framtiden är tillnärmelsevis lika solklar som för de omgivande jämna åren. Precis som nollnian är detta en varmare version där vi väljer att passa.

50% syrah, 35% grenache, 15% mourvèdre. Uttag 26 hl/ha. Fem veckors maceration. Naturjäst. Tio månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. AB-certifierat. 13,5% akohol.

2010 Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc AOC

Rent ut sagt strålande doft. Skolboksmässig syrah - som närmast påminner om côte-rôtie eller bättre saint-josèph - med framträdande drag av grönpeppar, vitpeppar, lagerblad och rosmarin. Mångfasetterat sniff med hela skalan av köttsafter, eneträ, lakrits, salvi, violer, kulspetsbläck, osöta björnbär, svarta vinbär, och svart oliv. Massor av möjligheter i varenda detalj.

Det täta, mörkfärgade vinet visar en ansats till utveckling men är i stort sett ändå ungefär så ungt som vi minns det från sist. Nyckelordet här är struktur. Friska syror och helseriösa mjuksträva tanniner interagerar perfekt med örter och mineraler, och resulterar i en lagom åtskruvad kärna. Den långa efterklangen bjuder på pepprighet, krydda, lakritsrot och mineralsälta. Framtiden ser extremt lovande ut.

60% syrah, 25% mourvèdre, 15% grenache. Naturjäst. Fem veckors maceration. Åtta månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. AB-certifierat. 13% alkohol.

Än en gång är det kul att se hur ett relativt modest vin från Languedoc kan mäta sig med storheter norrifrån. Tian är, precis som tidigare, värd all kärlek och en stark rekommendation. Elvan känns däremot märkt av året. Den unga tolvan har framtiden för sig och kommer avslöja fler nyanser allteftersom de primära dragen avtar. Drickbarheten finns redan där.

Vinik via SB/PI, 175 kr.

Europe-Vins, €13,80.

ps. Nya hemsidan har ett antal sevärda videoklipp där Alain presenterar sina viner. Han kan också stoltsera med en imponerande täckning på franska stjärnkrogar.

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac

Det kan inte vara någon enkel uppgift att bli nedskickad i glasen inom kort efter en kick som den i föregående post. Men den flaska som förmår leverera drickglädje och njutning på närmast samma nivå har faktiskt gjort sig förtjänt av en alldeles egen hyllning.

Precis lika självklart som Domaine du Pégau lyckas sammanfatta vad Châteauneuf-du-Pape handlar om, så kramar Guilhem Dardé och hans Mas des Chimères fram det essentiella uttrycket från de vildare avkrokarna i vidsträckta Coteaux du Languedoc. I det här fallet från Terrasses du Larzac - kanske den vassaste av underappellationerna.

De fem ledande sudiste-druvorna - cinsault,  carignan, grenache, syrah och mourvèdre - har tilldelats lika stora roller att spela i den här ensemble-föreställningen. Med tanke på sorternas olika inneboende egenheter ser det ut som ett klokt beslut, av flera skäl. Mästerstycket är att få ihop alla delarna till en sömlös helhet.

Nere i Languedoc hör man ofta åsikten att syrah getts alltför stort odlingsutrymme. Vinerna kan bli tungfotade och trögdruckna, särskilt om de vuxit i varma söderlägen och uppfostrats i småfrallor. Trion med spanska anor uppför sig klart mer avslappnat i området. Cinsault är ju infödd här och bidrar med syra, frukt och aromatik.

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac öppnar för fullt spjäll, rakt ur flaskan. Näsan är fortfarande förunderligt frisk för ett sex år gammalt vin. I täten märks mängder av mosade mörka skogsbär och ett par röda trädgårdsbär, och inom kort har de hela den sydfranska garrigue-floran i hasorna. Lila blomsterkvastar far genom luften och landar i ett skönt mörker av lakrits och läder, jord, järn och kött. Alltmedan en dov funk kittlar våra inre djur.

I munnen tjusas vi direkt av de salivdrivande syrorna och det kompletta spektrat av fullmogen frukt. Det här är ju vansinnigt gott! utropar S. Tanninmattan är rena rama plyschsexet, men så dundrar landskapet och markpatrullen in och styr upp saken med bestämda drag av vilda örter, rost, jord, lakritssälta och mineralisk läskpapperstorka. Koncentrationen är på pricken och fräschören försakas inte för en endaste sekund. Det hinner dessutom gå rätt många innan klunkarna klingar ut.

Vilken kick, igen! Här har druvorna uppenbarligen vuxit på rätt ställe och plockats vid exakt rätt tidpunkt. Den självklara helheten beror förmodligen också på att de flesta rankor är bortåt hundra år gamla. 

Då kommer koncentrationen som av sig själv och terroiren går utanpå druvkaraktären. En förutsättning för att alltihop ska funka är givetvis den giftfria odlingen, de naturliga jäststammarna och de neutrala faten. 

Idag är vinet fortfarande en ungdom, och det kommer utvecklas positivt i åtminstone tio år till. Nu talar vi av erfarenhet, eftersom vi druckit versioner från slutet av 90-talet som fortfarande är i prima skick.

Apropå bloggdarlings. All kärlek och respekt till Mas des Chimères.

185 kr, Vinik via SB våren 2010.

Oxiderat i Bredäng

Nya årgångar hos Vinik

Fête des Mères chez Vinik

Trålat på nätet

"Sist, men inte minst - du måste ransonera din dagliga nät-trålning", påpekade Jan Berglin i dagens SvD. Han har verkligen rätt. Igår spenderade vi sjukt många timmar med att vrida och vända på ett par popkulturella fenomen utifrån alla tänkbara synvinklar. Det gick bara inte att låta bli att fortsätta, och så fanns det ju också mängder av material därute. Högvis med recensioner, artiklar, essäer, bloggar och kommentarer från fans och haters. Timmar av musik både live och studioinspelad, och tusentals bilder såväl stilla som rörliga. Hela fixen kunde konsumeras omedelbart i en enda lång stilren överdos. Annat var det på vår tid. Pop innan internet känns väldigt exotiskt.

Grekisk-walesiska Marina Diamandis (27) släppte sitt andra album i veckan. Artistnamnet är Marina and the Diamonds, ett första lager av distansering från Marinas privatjag. På skivan - en storbolagssatsning där Marina skrivit texter och melodier själv i samarbete med låtskrivare och producenter i LA - förvandlar hon sig till en rosa och platinablond karaktär vid namn Electra Heart. Med hjälp av rollfiguren utforskar hon olika arketypiska kvinnoroller ur den hollywoodska popkulturen mot bakgrund av ett eget kraschat förhållande. Hur djupt eller ytligt resultatet blev ligger väl i betraktarens öga, men fan fick hon av recensenterna - inte för musiken, utan för att inte vara "autentisk".

Än mer utskälld har 26-åriga Elisabeth Grant blivit. Lizzie är en sockersöt "pappas flicka" från upstate New York som slog igenom hösten 2011 under artistnamnet Lana Del Rey. Den fala Lana sjunger långsamma, rökiga cinemascope-låtar med beslöjad röst som berättar om svårare och mörkare erfarenheter än Lizzie rimligen kan ha skrapat ihop under sin skyddade uppväxt i WASP-land. Till musiken har hon klippt collage av gamla filmbilder som hon hittat på youtube.
En väv av drömmerier alltså, tillbaks till en mytisk guldålder och legendariska platser. Fast vad är det egentligen för fel med det? I sina bästa stunder lyckas Lizzie/Lana framkalla stämningar lika täta som sammet. Men på grund av pappas pengar och de feta kontrakten med Interscope och Next Model Management blev hon stämplad som "fejk" och fick utstå ett näthat av episka proportioner.

Varför älskar media att korsfästa unga kvinnliga artister som bygger upp ett slags persona istället för att bara "vara sig själva"? Varför klarar sig alltid killarna som gör ungefär samma sak? Varför är autenticitet så viktigt i artistvärlden? Och finns det egentligen några autentiska artister alls? Att bli artist, är inte det att bli tvilling med en persona som är både större och mindre än livet? Tänk Iggy, Ziggy, Alice, Ramones, Gaga, Madonna. Konsten är väl att inte göra det hela krångligare än att det går att leva med?

Fixar de att framföra sina hits utan produktion? Kolla här och här.

ps. Hoppsan, vi höll ju på att glömma vinet. Igår bjöd vi våra gäster på plommon- och rosmarinspäckad fläskkarré. Till maten serverade vi 2007 Fine Amor och 2007 Mas des Chimères. Båda vinerna har utvecklats riktigt fint och ser fortfarande ut att ha några år kvar till toppen. Ruskigt goda och klockrena i samspel med maten. Vi kan knappt hålla oss tills tiorna kommer.

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon

Paris-abstinensen känns, förstås. Då är det trösterikt att kunna haffa en av bästisarna från "La Nouvelle France" på hemmaplan. Alain Chabanons Campredon är alltid ett gott vin, men 2010 börjar avteckna sig som en riktig toppårgång i Languedoc.

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc har en respektingivande köttig, kryddig doft med omisskännliga côte-rôtie-vibbar. Vi noterar mörka syrahkörsbär, svartpeppar, bläck, violer, däckgummi, välhängt chark, ene, örter, barr, bark, muskot och korinter. Komplext och rent på samma gång. Ett elegant sniff, fritt från fattoner.

Vinet gör en bedrägligt len entré i munnen, men snart kickar mittsmaken in med ordentligt åtskruvad frukt - osöt och friskt syrlig med sagolikt greppiga, kryddiga tanniner och massor av örter. Här bjuds ett härligt motstånd och rejäl persistens med läskande mineraler och lite finsk tjärpastill i slutet. Visst är det ett kraftpaket, men utan alkoholvärme (13%).

Vi hittar inget av den lösa, mjukkokta jordgubbsfrukten från förra året, istället en frisk nordrhônsk känsla mer besläktad med den svala nollåttans. Fast inte så bärig, istället mer strukturerad, för det här är utan tvekan ett större och djupare vin. En tuff och bestämd rackare, superseriös i sitt uttryck med alla komponenter på sina rätta ställen.

Mmmm - det här är extremt lovande ikväll, och samtidigt uppenbart ämnat för lagring. Eller tänk en kalvlever anglais... ja, det kan mycket väl vara den bästa Campredon hittills. Otäckt mycket vin för slantarna, hur som helst.

Vinik, ingår i Ekovinlådan Höst BS, 960 kr. PI/170 kr i hel (även blandad) låda.

2008 Mas Foulaquier L'Orphée vs. 2009 Lacroix-Vanel Fine Amor

Tolv dagars sträckjobbande kräver belöning. Vi kör på säkra kort - vitlöksgnuggade lammkotletter, ugnsstekta provensalska grönsaker och ett par sydfransoser som hör till de bästa vi vet. Fighten är rätt jämn i och med att båda vinerna har ungefär samma druvblandning (lika delar grenache/syrah) och den blir extra spännande i och med att Jean-Pierre Vanels nollnia alldeles nyss kommit hem till norden.

2008 Mas Foulaquier L'Orphée AOC Pic-Saint Loup är reduktivt i karaffen (ylle, köttsafter, syrahfunk). Glaset uppvisar vackra, transparent blåröda nyanser. Även här finns behagfullt animaliska lagårdstoner med en anstrykning av röda bio-äpplen. Snart är det frukten som tar överhanden - underbart frisk och precist definierad med mosade skogsbär i alla nyanser från mörkaste blåbär och björnbär till röda hallon och jordgubbar. Saftig garrigue-vegetation med stråk av violer och grusdamm gör inte det hela sämre.

I munnen ett perfekt balanserat vin. Smaken fyller ut hela vägen med frisk, sval, rik sötmogen frukt och läskande syra. Bra spänst och drickvänliga tanniner. Aromerna skiner som pastiller alltmedan mineraler och örter stramar upp i avslutningen, som nästan blir kryddig utan att man ens vågar tänka på ekfat. Alkoholstyrka finns heller inte med på kartan (13,5%). Elegant vin, underbart till maten och minst lika bra som vid tidigare smakprov. Nej, här har vi inga invändningar alls.

2009 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor AOC Coteaux du Languedoc-Pézenas har en sötare doft med fler brända toner. Knäck, kola, fikonsirap, vanilj, choklad och sötlakrits berättar om ett hetare år. Frukten är jämförelsevis mer syltig (hallon/jordgubbar). Efterhand kommer garrigue-örterna till tals även här. Doften är lite mer volatil, som det gärna blir säsongen är varm. En aning av rödbeta hamnar heller inte på pluskontot. Det är onekligen komplext och föränderligt - men blir ingen favorit när vi först provar, eller till maten. Klart mer sympatiskt några timmar senare på egen hand.

Smaken är klart bättre än doften. Bra balans med generöst sötmogen frukt, inbäddad syra och aningens läskpapperstorra tanniner. Mjukare och fylligare (14%), men också något tunnare i mitten. Massor av röda grenache-hallon ringer kvar. Här finns inte samma spänst som ettan, men istället en skön rondör som gör sig riktigt fint på egen hand efter maten. Vi har alltid enormt höga förväntningar på Fine Amor - ett av våra absoluta favoritviner - så därför är den snabbt utvecklade nollnian en liten besvikelse ikväll och behöver fler smakprov innan vi riktigt vet var vi har den. Tills vidare är den friskt syrliga och lagringsbara nollåttan ett säkrare val.

Vinik via SB/PI, 180 och 160 kr.

ps. Intressant läsning: David Schildknechts Languedoc-rapport i augustiuppdateringen av eBob, där han kallar Mas Foulaquier "one of the six or eight most exciting and consistently excellent sources in the Languedoc", men tycker att L'Orphée var ännu bättre i 2007. Fine Amor finner han vara klart bättre i 2008 än i 2009, vilket stämmer bra med vårt intryck. Jean-Pierre Vanel själv tycker att 2010 är "potentially 'magical'"...

2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac

Det är nästan precis ett år sedan vi blev golvade av Guilhem Dardés 2007 Terrasses du Larzac - ett av de godaste languedocviner vi hittills haft äran att sätta i oss. För att erbjuda bästa möjliga förutsättningar för återseendet grillar vi lammkotletter och halstrar tunna skivor av zucchini och aubergine.

Vinet består av lika femtedelar cinsault, syrah, grenache, mourvèdre och carignan - hela södern i ett glas. Det intressanta är hur de olika beståndsdelarna mognar olika snabbt, och på olika vis. I teorin kunde man tänka sig att vinet skulle spreta, men i verkligheten sitter allt ihop på ett perfekt sätt.

Sedan förra året har mycket av det unga grenache-rika bebishullet vuxit in, för att istället frilägga vinets sagolikt friska syror. Den förvånans-värt seniga strukturen, ihop med nästan norra rhône-lika aromer av tranbär och slånbär, berättar att andelarna av syrah och cinsault kommit loss ordentligt.

Områdets fina örtflora är buslätt att nosa upp, men det märks inte ett spår av alkoholvärme eller syltighet. Fräschören och längden är det vi tänker mest på, och i sin funktion som fettspjälkare jobbar vinet helt föredömligt. Uppfostran i använda demi-muids gör att vi slipper risken att störa oss på träsmak.

S är helt salig och utnämner till det godaste röda vi druckit på länge. Det är lätt att instämma - exempelvis känns fredagskvällens gubbdricka 2004 Rollan de By Médoc i jämförelse som ett rätt ointressant vin, ektungt, trubbigt och glädjelöst. Det här är minst fyra-fem pinnar bättre. Adieu Bordeaux - Vive le Languedoc!


Vinik, 185 kr. Den aktuella årgången är 2008.

Mästarmöte 2007: Barral Faugères vs. Lacroix-Vanel Fine Amor

Ikväll: två vinodlare som vi har träffat flera gånger, två av våra absoluta favoriter. Aldrig någonsin har vi haft deras viner på bordet samtidigt. Det känns smått upphetsande - och samtidigt lätt sadistiskt - att tussa ihop dem. De borde egentligen få skina på egna premisser - men inte just ikväll, för nu måste någon av dem vinna. Grenarna är 1) provning på egen hand och 2) matsällskap till risotto och stora kalvkotletter klädda i fettkappa. Slagträn som sifferbetyg kan komma att användas.

Som den rebell han är öppnar Didier Barral pang på med sin 2007 Faugères Tradition. Färgen är mörk oxblod med lila kant.
Doften ur karaffen får oss att frusta av njutning: svartpepparkvarn och knallpulver, blodapelsiner och blå syrener, järn och mörka köttsafter, massor av salmiak och några valnötter. I glaset är doften alldeles ren med sötfruktiga drag som berättar om hög mognadsgrad. Dessutom garvat läder, blodig biff, svartpeppar och sötsalt lakrits. Inom en timme växer den söta nollsju-frukten och formligen hoppar ur glaset med ännu mer av blodapelsiner.

Jean-Pierre Vanel är lite mer reserverad och eftertänksam, han tar det piano i alla lägen. Den purpurfärgade 2007 Fine Amor vänder sig försiktigt i karaffen och avtäcker lavendeldoftande garrigue över mogna hallon, fikon, muscovado, köttsafter, sten och salmiak. Även här får vi en mycket mogen frukt med drag av både hallon, björnbär och blåbär. Dessutom finns inslag av cassis, kulspetsbläck, tobak och choklad som vi inte hittar i ettan. Doften har en härlig fräschör och elegans, den är inte alls lika animalisk förutom en diskret pust av lagård. Visst finns flera gemensamma nämnare - ändå är vinerna helt olika till sin personlighet. Första glaset innehåller noll procent syrah, men ger ändå flest associationer åt det hållet.

2007 Domaine Leon Barral Faugères Tradition är rejält tätt och intensivt i munnen. Wow-känslan är odiskutabel när högar av svartpeppar förenar sig med stadigt friska syror och snyggt sveper igenom en harmoniskt len och välmatat sötfruktig mittsmak, för att formligen explodera ut i en superlång ringande avslutning som fortsätter ända ner i strupen och magen. Onekligen ingår alkohol i detta vin: 13% säger etiketten, men femton ligger säkert närmare sanningen - och den saken kan man lugnt fundera över i ett par minuter alltmedan sötlakrits, kryddor och mineraler dansar ringdans på tungan. Rebelliskt krut och rackarns gott!

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor är inte riktigt lika tätt, men mer präglat av tanniner och en örtbitter kärvhet som lovar riktigt gott inför kvällens måltid. Syrorna är friska, men smaken ringer inte på samma galet intensiva sätt. Här finns mindre av sötma, istället liten bläckighet som saknas i ettan, och en svalkande stenig mineralkänsla.  Det mesta händer i mittsmaken, medan slutet är lite kortare. Fine Amor har en mer läskande personlighet utan alkoholvärme, pepprigheten är inte alls lika framträdande. 14% säger etiketten, och det verkar stämma rätt bra. Överraskande svalt för året uppvisar vinet en elegans och balans som tycks vara perfekt ämnad för matbordet.

Och inte oväntat är det Fine Amor som inordnar sig bäst med maten. Det är den karaffen vi spontant vänder oss till för påfyllning (91). Men på egen hand är det utan tvekan Barrals Faugères som är häftigast. Mötet åskådliggör motsatsförhållandet mellan provning och måltid. Ska vi prata siffror är det sistnämnda vin som vinner fighten - kraft och längd brukar göra det (92). Båda vinerna är fortfarande i en ungdomlig fas med goda framtidsutsikter.

Mer om Barral och hans nollsjua här. Mer om Vanel och hans nollsjua här.

1997 Mas des Chimères

S har haft en tuff vecka och efterlyser något så enkelt som lycka och tillfredsställelse. Förutom till lammkotletter går tankarna spontant till Guilhem Dardé och hans ursköna languedocblandning av syrah och grenache plus en mindre andel mourvèdre och carignan. Flaskmognad gör det hela mer spännande, men knappast till vild chansning eftersom 97an är bland de bästa av äldre årgångar vi provat härifrån.

Efter en vända i karaffen har 1997 Mas des Chimères AOC Coteaux du Languedocen vidöppen doft som känns väldigt pigg och yster för sin ålder. Först ut får vi en pust av stall och spillning som dock snabbt vädras bort, och därefter radar de fina doftnoterna upp sig utan prut. Järn, läder, garrigue-örter, svart oliv, muscovado, lakrits och halloncoulis, gott om bittermandel och mogna varma fattoner med en anstrykning av traditionell toscanare.

I munnen serveras ett vänligt och välbalanserat vin med precis lagom mycket frukt kvar. Det finns fortfarande en känsla av livlighet, med frisk syra och trevligt bett av garrigue-örter och mineral. Drickupplevelsen är behagfullt harmonisk med riktigt skön längd. Jäkligt gott, och fortfarande ungdomligt (!) med flera års framtid. Rätt överraskande att de håller så här länge, och kanske njuts hela härligheten bäst på egen hand. Hur som helst, ännu en fullträff från Guilhem Dardés mustasch-prydda partisanrörelse för autentiska sydfransoser. Möjligen har Vinik någon flaska kvar.

ps. Som kontrast smakar vi på Adrien Fabres 2009 Domaine La Floriane "À Fleur de Pampre" Côtes-du-Rhône Villages Visan. Överraskande bra, sitter som en smäck till maten och förses härmed med stark köprekommendation plus utropstecken (ovanligt nog med prislapp under hundringen).