RA: Italien

130311 Italien (Susanne Berglund-Krantz)

2008 Gini Contrada Salvarenza Vecchie Vigne, Soave

2011 Cantina Terlan Sauvignon Winkl, Alto Adige

2004 Josko Gravner Ribolla Anfora, Venezia Giulia

2009 La Spinetta Barbera d’Asti Ca’ di Pian

2009 Nino Negri Valtellina Sfursat 5 Stelle

2007 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico

2009 Fattoria di Felsina Berardenga Chianti Classico 

2009 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano

2008 Renato Ratti Barolo Marcenasco 

2007 Arnaldo Caprai Collepiano Sagrantino di Montefalco

2011 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo

2010 Fattoria di Felsina I Sistri Chardonnay

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Valborg: fem flaskor med F & L

Sedan december har vi avverkat ett gäng 2002 Maurice Vesselle utan att blogga. Med ursprung i grand cru-byn Bouzy kan man förvänta sig en generös pinotdominerad skumpa, som vid det här laget har hunnit få en viss mognadsutveckling och god komplexitet. Våra gäster gillar skarpt, och vi tycker också att den är klart mumsig i sin publika stil.Vinupplevelser.se säljer flaskorna med stöd av ett skyhögt betyg från Lundamunskänkarnas provningspanel. Man får säga att vinet försvarar sitt pris ganska lätt, men det är också ingen tvekan om att det lundensiska betyget blev för högt. Mer gott än stort.

Är det den gamla europeiska sagan om räven och de sura druvorna som Philippe Bornards stiliga etikett syftar på? Den svenska versionen hade passat ännu bättre, för här doftar det verkligen rönnbär. Samt salmiak, apelsiner, persikor och en massa annat godis. 2009 Arbois-Pupillin Trousseau "Le Ginglet" var en av förra årets uppenbarelser, och den ville vi gärna dela med oss av. Våra vänner har aldrig provat något liknande, men är väldigt förtjusta i det ljust orangeröda vinet som är så friskt och lätt att dricka. Om en timme ska vi prova liknade doningar från Domaine de la Tournelle hos Vinik, och det ryktas att Nik även har Bornard på gång.

Första gången vi mötte det här vinet var på "vulkanmannen" Jörgensens Etna Rosso-provning med Stockholms-munskänkarna.
I en oväntat heterogen uppställning glänste 2009 Girolamo Russo "A Rina"med sin ljust klarröda frukt, sin fina fräschör och sin självklara drickbarhet. Bristly-Gabriel satt med på provningen och nappade direkt på den här producenten. I mars lades tre Russo-viner upp för beställning. Vid återträffen på hemmaplan överraskades vi av rätt dominanta malolaktiska gräddkolatoner och var väl inte riktigt lika sålda - men ikväll är det lingon och tranbär som sjunger rent och högt, och de friska syrorna är ämnade att spjälka ankfett i såväl confit som bröst. Mer Girolamo Russo, tack.

Sista flaskan av Giorgio Pelisseros 2007 Barbaresco Nubiola, en generös nebba som gjord för att drickas ung. Jämfört med föregående vin är doften större, djupare och mörkare röd - här är det snarast hallonreduktion som dominerar i aromatiken, och så får vi en god komplexitet av orientkryddor, lakrits och läderremmar. Kvällens första vin med rejält tanninmotstånd visar sig ändå ha en urskön drickbarhet även när maten är slut. Lämpligt inköpsställe är SuperBest i Charlotten-lund, där det aldrig kostar mer än 149 dkk, men ibland mindre (jfr BS). Få se om vi kan fiska upp några i sommar - då borde det väl vara nollåttorna som står på hyllan?

Som avslutning bjuder F & L på en bröllopspresent de fick för tio år sedan. Precis den åldern är önskvärd om och när det överhuvudtaget ska vankas amarone, vilket det (alltför) sällan gör hemma hos oss. Garderobslagring har nog enbart varit positiv när det gäller att puffa 1997 Vaio Armaron framåt mot full mognadsutveckling, och eftersom vi nu har hunnit fram till ostarna - där bland annat en lagrad parmigiano finns med - så landar den här flaskan helt rätt. Doften är stor och härligt komplex med torkade körsbär, chokladdoppade russin, kanelstång, muskot, läder, örter, tobak och ett par extra bonus-praliner. I munnen ack så mjukt och smeksamt med fint integrerade 15,5% och långa, behagfulla aromer. Sa vi drickbart? Då säger vi lättdrucket nu.
Den här gick åt i ett nafs.

Brittiska Roberson lanserar på svenska

Den svenska vinmarknaden har sannerligen blivit något helt annat på senare tid. Distansförsäljningen från utlandet rullar för fullt och ger oss vinvänner tillgång till betydligt mer att välja på, men när det gäller mognare viner har det hittills inte erbjudits särskilt mycket vid sidan av dryckesauktionerna. Nu har en av Londons väletablerade merchants, Roberson Wine, skapat en svensk hemsida (öppnar 2 maj) tillsammans med nystartade importören Bravin.

Roberson ägs av den väderbitne karaktären Cliff Roberson. Med sitt långa gråa hår och sin blommiga hippieskjorta ser han ut att kunna ha varit bundis med Jimi Hendrix - vilket också visar sig ha varit fallet. Cliff är själv på plats vid kvällens Sverige-lansering, men håller låg profil och bidrar bara lite diskret med sin larger-than-life rock-star appearance.

Nå, svenskar som suktar efter mognande prestigeviner ser ut att få tillgång till en smärre guldgruva av äldre årgångar från klassiskt namnkunniga distrikt. Roberson listar sida upp och sida ner med bordeauxer från 1921 och framåt, bourgogner från 1959 till senaste årgång, piemonte tillbaks till 1955 (Monfortino!) samt rhônare, toscanare och rätt gott om californier tillbaks till 1990. Sånt här brukar inte vara helt enkelt att få tag på, och visst kostar det rätt mycket pengar även hos Roberson. Poängen är att det finns, och att de levererar fram till dörren med Jetpak. Kontakten med svenska restauranger sköter Bravin. Låter som framtidens melodi, eller hur?

För att visa upp lite av vad man kan erbjuda har man satt ihop en "vertizontal" ur sitt bordeaux-sortiment. Vi får veta att varje trio representerar en årgång, och så är det tre olika slott: Montrose, Lynch-Bages och Léoville-Las Cases. För övrigt kan det vara hur som helst med ordningen på slotten.

A1: Mmm, god rostning! Kaffe, sandelträ, orientkryddor, ceder, tobak, surkörsbär, röda bär, ålderssötma. Friskt syrlig smak, viss gräddighet, mjölkchoklad med mint, stramt hållen med bestämda tanniner, liten antydan till ålderssyrlighet och uttorkning. Elegant och utvecklat med hög drickbarhetsfaktor.

A2: Mintig doft med cigarrtobak, ceder, cassis, ljusa plommon, salvia, örter, litet brettplåster. Stramare, hårdare och tuffare än föregående. Tydligare struktur, härligt bestämd mittsmak, mörkare frukt. Bra tryck i avslutningen som är örtig och mintig, lång spearmint-cool avslutning. Respektingivande och supergott.

A3: Gräddig doft med med goda kafferostade toner. Tobak och vanilj. Elegant liten eksötma, kryddor och dyrt läder, samt ett litet brett-plåster. Fluffig, rödbärig smak, lätt kryddig med luftigt silkesmjuk munkänsla, samtidigt bra bett och grepp. Elegant, tillgängligt och ytterst njutbart just nu. Godast av de första tre.

B1: Varmare doft med plommon och vinbär, viss åldersmognad. Mer "italienskt" intryck, Kryddnejlika, kaffe, något gräddigt/smörigt. Stramt hållen smak, intensivt fruktig med fin mognadsutveckling. Frisk syra, samlade tanniner och rejäl längd. Bäst i andra trion och blir bara bättre med luft.

B2: Varmare, utvecklat fruktig doft med cassis, blyerts, cigarrlåda, menthol/mynta och ljusa krämiga tjärtoner. Stora, något torra tanniner med karaktär av varmt år. Torkande avslutning, kraftfullt och aningen rustikt.

B3: Varmare doft, lätt volatil, plommon, korint, lakrits, syltad ingefära. Stor frukt med nästan syltiga vinbär. Stora tanniner, något torra, viss alkoholvärme, mörk pastillfrukt, lång kryddig finish.

C1: Första sniffen är förhäxande. Här osar det klass! Nu klev vi upp en nivå. Elegant, rödbärig doft, orientkryddig med kaffe, stall och cigarrlåda. Ytterst välbalanserad smak, perfekt integrerade tanniner, elegantare än de förra tre vinerna, mer viktlöst till sin karaktär. Mintig finish, lång eftersmak med extrem njutbarhetsfaktor. Målsnöre med nästa vin om kvällens bästa.

C2: Totalt förförisk doft av vinbär, ljus kafferost, ljus cigarrlåda och sandelträ. Tät och ungdomlig smak, fruktig som tusan, massor av mogna citrusaromer, apelsinzest och blodgrapefrukt, snudd på isglass i sin fruktighet. Perfekta tanniner, perfekt balans, större intensitet och mer imponerande struktur än C1. Provningens bästa vin. Eftersmaken ringer i en evighet, den går inte att stoppa. När ska man få prova nästa vin?

C3: Stor fluffig doft med massor av kafferost! Utvecklad frukt med toner av vinbär, korinter och plommon. Efterhand blommig med fullt utslagna rosor. Sötare smak, mjukt fluffig munkänsla, charmigt inslag av apelsin, verkligen gott men inte riktigt i klass med de två föregående.

Oj, vilken kick! Så har det blivit dags att reda ut vad det är vi har provat. Det visar sig att 90% av provarna är överens med oss om var vi har årgångarna. Första trion vill vi ha till 1986 (stramt med mognads-utveckling), andra till 1990 (stor varm årgång) och den tredje till 1982 (legendariskt bra).

A3 och C3 motsvarar vår bild av Lynch-Bages. Fluffiga och gräddiga viner med generös kafferost, saftig cabbighet och härlig drickbarhet.
A2 är stramare än A1, liksom C2 är i förhållande till C1 och även B2 i förhållande till B1. En eller flera av tvåorna kan därför tänkas komma från nordligare Saint-Estèphe. För övrigt är det jäkligt svårt att säga något säkert, men enligt uteslutningsmetoden borde det vara mer Las Cases i A1, B1 och C1.

Facit:

A1: 1982 Ch Léoville-Las Cases  (5200 kr)
A2: 1982 Ch Montrose  (2600 kr)
A3: 1982 Ch Lynch-Bages  (4100 kr)

B1: 1986 Ch Léoville-Las Cases  (4340 kr)
B2: 1986 Ch Montrose  (1450 kr)
B3: 1986 Ch Lynch-Bages  (2260 kr)

C1: 1990 Ch Léoville-Las Cases  (4220 kr)
C2: 1990 Ch Montrose  (5780 kr)
C3: 1990 Ch Lynch-Bages  (3590 kr)

Hoppsan. Här gick vi helt bort oss bland årgångarna, men det känns i alla fall trösterikt att vara i gott sällskap av handelskammarens förordnade värderingsmän och vinskribenter med trettio års erfarenhet av fin bordeaux. Det är fan inte lätt med blindprovning. Men rackarns kul. Och jäkligt gott, i det här fallet.

För att ytterligare inskärpa Robersons high profile (ifall någon ännu inte fattat galoppen) serveras en trerätters meny med följande viner:

2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne  (1025 kr)

2006 M. Chapoutier Ermitage Blanc de L'Orée  (1240 kr)

1999 Antinori Solaia Toscana IGT  (ej i lager)

2000 Quintarelli Amarone della Valpolicella  (2630 kr)

1989 Domaine Huët Vouvray Moelleux Le Haut-Lieu
Première Trie  (1135 kr)

Är det nu man ska säga tack för kaffet?

ps. Kvällen efter får vi göra om samma bordeaux-vertisontal med Munskänkarna (bara en sån sak). 1990 Montrose upprepar sin fabulösa show och tar med lätthet hem segern även denna gång - alla provare var nog överens om det. 1982 Lynch-Bages näst godast, tyckte nog många med oss. Årgång 1986 är generellt sett inte riktigt lika bra, även om L-B smakar väldigt gott även i denna version. En extra eloge går till Léoville-Las Cases för jämna och höga prestationer oavsett årgång.

Munskänkarna provar oktobernyheter

Extra 1:

Extra 2:

2007 Ch Lafaurie-Peyraguey
2007 Ch Rieussec
2006 Ch Climens

4 x Speri Amarone Monte Sant'Urbano

I slutet av förra året spådde Billigt Vin-Ingvar en rehabilitering av amaronens status i bloggosfären under 2011. Det kändes som en pricksäker iakttagelse, men hittills får man nog säga att det gått ganska trögt, förutom för JC:s Vintankar som har amarone bland sina absoluta favoritviner. Själva skrev vi en post om Thomas Ilkjaers ypperliga amaronebok på årets första dag, men någon större förändring av vår konsumtion kan vi inte rapportera. Ett par småtrevliga Le Ragose i januari och maj, det är allt.

Här ser man hur mycket vinbloggarnas och den breda allmänhetens smak skiljer sig åt. Amarone är så starkt rotat i folkdjupet att det räcker med att ordet förekommer i en annons ("från amaroneproducenten", "mini-amarone" etc...) för att försäljningen ska tredubblas, jämfört med om A-ordet inte funnits med. Av all amarone som dricks ute i stugorna finns lejonparten bland de tre-fyra billigaste, vilket är väldigt synd eftersom bra amarone kommer från förstklassig, högt belägen vinmark och görs på hantverksmässigt vis - som hos Fratelli Speri.

Speri hör hemma bland de traditionella, rentav konservativa egendomarna. Deras 50 hektar vingårdar är på gammeldags vis uppbundna som pergola med det underbara argumentet "hos oss är vi pergolisti". Juvelen i kronan är den högt belägna vingården Monte Sant'Urbano i Fumane. Den omfattar 19 hektar med kalkrika lerjordar av vulkaniskt ursprung. Druvorna är till 70% corvina, plus 25% rondinella och resten corvinone. Man har ett eget torkhus vid vingården där druvorna får torka i 100-120 dagar, och amaronen uppfostras under två år i franska tonneaux om 500 liter och ett år i medelstora botti av slavonsk ek - här finner man inga kafferostade barriques.

2007 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant Urbano har en extremt tätvävd och rik doft av mörka surkörsbär, körsbärskärnor, bittermandel, ceder, lakrits, plommon och alkohol. Smaken är en enda stor, mjuk, mullig björnkram som omfattar allt - balanserade syror åt det lägre hållet, chokladiga tanniner och 15% alkohol - med sin storskaliga sammetsfrukt, som dock fortfarande är något "rå" i aromerna. Årgången kommer - liksom i andra distrikt på samma breddgrader - utrustad med tidig drickbarhet, lent viskös munkänsla och medhårstanniner av klass. En fruktbomb, harmonisk redan nu, med fem år kvar till toppen. (90-91)

2006 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano har en smalare doft, återhållsamt fruktig, med rosenblommiga övertoner samt drag av bittermandel, eneträ, salt bastu, ljus kola, och lakrits. I munnen är vinet riktigt intensivt och tätt, men också rätt stramt i strukturen och upplevs därför som relativt slankt, inte minst i jämförelse med nollsjuan. Syran är högre, tanninerna fastare i greppet, sötman nästan obefintlig och det finns en örtbitterhet som spjärnar emot. Eftersmaken är lång, rikt örtig och perfekt balanserad (15,5%). Stor årgång fast på ett helt annat sätt än föregående - här tänker man omedelbart på långlagring och matsällskap, med bra potential för båda. (92+)

2000 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano är uppenbart resultatet av ett varmt och lyckat år med sina insmickrande söta toner av sylt och saft, sött lim, bittermandel, sötlakrits och örtlikör. Smaken är mjuk, viskös och ovanligt sötfruktig för att vara Speri, med låga syror och lena tanniner. Gott, harmoniskt och njutbart några år till - lite som en mogen upplaga av nollsjuan i smakbalansen. (91)

1995 Speri Amarone della Valpolicella Classico Vigneto Monte Sant'Urbano kommer från en av våra favoritårgångar i Valpolicella och uttrycker Speris klassiska stil på ett fint sätt. Doften har en riktigt trevlig utveckling mot kryddlåda, läder, soja och nori-ark, med frukt åt katrinplommonhållet och kvartettens finaste örtflora. Sånt kommer först med åren! S fångar upp en funkig not av salt svett och utbrister i sann Gary-anda "there's some sweaty jock-strap action going on here". Smaken har också kvartettens skönaste drickbarhet - ja, det här är faktiskt både elegant och behagfullt balanserat tack vare tidens gång - samtidigt som den bevarar en viss kärnig struktur. I slutet finns salta mineraltoner, örter och finkorniga tanniner att suga på. Riktigt gott. (93)

Som synes gillar vi framförallt att dricka amarone när den är mogen (Speris 95:a och 97:a har vi själva lagrat med gott resultat) och procenten är inget man tänker på när tiden väl fått ha sin gång.
Speri är en av de där egendomarna som har en verkligt personlig stil och vinerna är sällan varken restsöta, russintonade eller överdrivet alkoholstarka. Som pinotpimplare par préference måste vi ändå tillstå att det går rätt trögt att dricka amarone, och vintypen kommer - liksom under de gångna decennierna - även fortsättningsvis att höra till undantagen hemma hos oss.

Sortimentsprovning hos Magnusson FineWine häromdagen. Vi var tvungna att lämna återbud pga vabbande. Importören erbjöd sig att buda hem sortimentsprovningen till oss. Stiligt gjort - vi tackade ja.

Nigab via BS, 386 kr.

ps. Årgångstabeller för amarone finner man här, här, och här. Det tycks råda en viss oenighet om hur pass bra 2007 är. Vad säger ni som provat fler nollsjuor?

pps. Efter omprovning och tid till eftertanke är det klasskillnad mellan 2007 och 2006. Den sistnämnda kommer av allt att döma bli strålande, lika bra som 95:an i sinom tid. Strukturen, syrorna, örtigheten och längden talar för det. Nollsjuan har inte samma framtidspotential.

3-betygsviner 18 januari

Amarone - och vinerna från Valpolicella

Ingen vintyp är väl utsatt för så många missförstånd och paradoxer som amarone. Den kallas ofta legendarisk eller mytomspunnen - samtidigt är historien bara en mansålder lång. Den är omtyckt i breda folklager (särskilt i Skandinavien) och är nog ett vanligt förstahandsval när det vankas gäster - men sommelierer och trendkänsliga finsmakare ägnar vintypen en klart mer förströdd uppmärksamhet. Det ligger nära till hands att tänka ”russin på flaska” eller ”mini-port” - men i själva verket har det utvecklats en hel solfjäder av stilar.

Nu har det äntligen kommit ett standardverk i ämnet: ”Amarone – og vinene fra Valpolicella”. Thomas Ilkjaer börjar personligt med att berätta om de tre buteljer amarone han som fattig student i Köpenhamn vann av vinhandlaren Carlo Merolli. Härifrån tar han rejäl sats för att presentera Valpolicella-området i helbild och reda upp i förvirringen kring amarone och dess halvsyskon recioto, ripasso och valpolicella. Resultatet har blivit alldeles utmärkt.

Ilkjaer delar upp sina amarone i fem grundtyper. ”Gammeldags” är den stil som för tankarna till torkad frukt och fallfrukt, ibland botrytiserad, med läder- och tobakslika oxidtoner från långlagring i stora botti. Den ”nyklassiska” har en mörkare frukt åt russin och amarenakörsbär till, mer animalisk och ibland lätt volatil, med inslag av kaffe och choklad i fattonerna. De ”rena, eleganta” har inga drag kvar av torkad frukt eller bokna äpplen, utan presenterar på modernt vis en ren och intensiv körsbärsfrukt i relativt slank kropp med  begränsad alkohol. De ”postmoderna” bjuder på ännu högre koncentration och tätare färg, med frukt åt blåbärs- eller björnbärshållet. Här finns också ofta en framträdande, slickad fatkaraktär - men i stort sett inga klassiska amarone-drag. Slutligen har vi ”miniportvins-amarone”: en brokig skara med några gemensamma nämnare: våldsam koncentration av djup, intensiv, svart frukt och en markant alkohol åt det spritiga hållet. En del av dessa imponerande viner kommer nog aldrig hitta balansen, funderar författaren.

Ilkjaer betraktar inte amarone som ett "terroir-vin" i första hand, utan mer som en produkt av mänsklig hand. Producenten ställs inför en massa beslut, där bara en del har med vingården att göra. Den dominerande karaktären kommer ju från appassimento. Här hittar författaren en ledtråd till amarones statusproblem. Terroir-fantaster önskar så lite mänsklig påverkan som möjligt, och en ”manipulerad” produkt låter sig svårligen romantiseras som ”pressad rakt ur stenen”. Natur är finare än kultur, helt enkelt.

En annan ledtråd är ”det oglamorösa sockret”. Ilkjaer lät testa ett fyrtiotal amarone, och resultaten visade att hälften hade mer än tio gram restsocker och några uppåt trettio. Restsocker i rött vin hör knappast hemma i finrummet, så det här är inget som producenterna vill framhålla. Snarare menar Ilkjaer att vissa producenter intar en närmast ursäktande hållning till sina restsöta, alkoholstarka amarone. Det paradoxala är att de är enormt populära bland de utländska kunderna, och har inneburit ett stort ekonomiskt uppsving för området. Ändå är det valpolicella man i första hand dricker lokalt.

Av bokens 250 sidor ägnas de första fyrtio åt historien, geografin och druvsorterna. Därefter går vi på djupet med själva amaronevinet: vinmarker, torkning, källarmetoder, stilarter och årgångar. De övriga vintyperna får ett lite kortare kapitel, och lyckligtvis diskuteras även mötet mellan amarone och mat. På de sista hundra sidorna får vi besöka alla viktigare producenter i området, med snygga bilder signerade René Riis. I det här kapitlet finns essentiell information för den som vill ha reda på vilka viner som kan passa den egna smaken.

Tomas Ilkjaer resonerar snarare än konstaterar. Texten är tät på fakta, men han lyckas ändå hålla ett avslappnat och behagligt tonfall, med kritisk udd när så behövs. Rejäla kängor delas ut till massproducerad supermarket-amarone, som ibland tappas på flaska utanför Italien –
ja, även ren svindel förekommer när man försöker sko sig på det lönsamma namnet - samt till den tveksamma företeelsen ripasso, som de flesta producenter verkar ha mer som kassakossa än som hjärtesak. Författaren argumenterar också för att den presumtive amaronekunden måste vara beredd att betala lite mer om amarone ska ha en ärlig chans att leva upp till de höga förväntningarna.

”Amarone – og vinene fra Valpolicella” av Thomas Ilkjaer (Politikens Forlag)

Boken finns att beställa från AdLibris.

Julgodis hos Munskänkarna

Legkontroll, någon? En kul men hektisk nyhetsprovning, alltså läge att bjuda in gästbloggare. Henrik, varsågod:

The empire strikes back.

Det är ungefär så det känns med Systembolagets släpp i december.

Ja, mängderna är åtminstone i vissa fall alldeles för små och kön på Regeringsgatan alldeles för lång, men det kom många viner och det kom kvalitet.

Det märks också på Munskänkarnas månadsprovning där 146 sugna provare tas emot, men ett antal fick vända. Första gången på tio år, sägs det, som folk tvingats vända i dörren vid en nyhetsprovning.

10 viner ställs upp för 350 pix, för ytterligare 100 kronor får man två viner till i glasen och vi inleder med champagne. Stationsprovning, där två på något sätt besläktade serveras tillsammans.

Glas ett öppnar med blommor (liljor?), päron, något gummiartat, mineraler som går åt lakritshållet. I munnen är moussen frisk, vinet är tämligen lätt och domineras av citrustoner och en aning gröna, lite stjälkiga toner.

2002 Paul Goerg Brut Millesimé

Glas två är tyngre, det finns svavel, sjöbotten, tändsticksplån, krita, lite stjälkiga blommiga toner, röda äpplen och röda bär. I munnen är moussen åt det gräddiga hållet, det finns sherry med paradoxalt nog unga, oxiderade toner. Nougat och mild choklad kompletterar de bokna äpplena. I min mun klart högre kvalitet i glas två än glas ett, men som lätt aperitif passar glas ett bättre i dag. Däremot, släng fram en ångkokt hälleflundra, lite nypillade räkor och en beurre blanc så lär glas två dominera stort.

2002 André Clouet Brut Millesimé



Härnäst, en vertikal från Chablis, courtesy of Albert Bichot.

Glas tre känns ruskigt ungt, topptoner av kinaäpple (sånt där som nästan smakar päron) och vit persika kommer först, krita, svavel och något nästan vaniljigt kommer sedan. Syrorna är magnifika, och bär smaken rätt länge, men det här behöver några år på rygg.

2008 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit

Glas fyra inleder med hudkräm med vanilj i, men syrliga äpplen, krita, krossad sten och fina citrustoner tar över. I munnen är det nästan hedonist-varning, här finns rejäl rondör och frukt men mineraler och syror håller det hela på rätt köl. Den varma årgången märks, men jag klagar inte.

2005 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit



Dags för rött, och dags för Nya Zeeland att gå upp i ringen mot Bordeaux.

Glas fem är ungt, choklad, vaniljfudge och cassis leder vägen mot oriental spice och någonting som lovar kunna utvecklas till stall. I munnen är det rätt fylligt, fortfarande dominerat av choklad och cassis, men det känns inte fjäskigt. Tanninerna är fina och jag vill inbilla mig att 22% malbec ger lite extra ryggrad. Det här kan nog bli något om fem sex år, men är ändå ett av kvällens svagare kort…

2007 C J Pask Declaration Reserve Hawke's Bay Cabernet Merlot Malbec

Glas sex är som att komma hem till Bordeaux. Hur är man funtad egentligen som börjar le lyckligt när man tänker på ammoniak och lite grispiss i ett stall? Nåja, här finns också svartvinbär, svartvinbärsblad, en gnutta choklad, fräscha syror och ett slut som är lite örtigt, en gnutta grönt men gott. Tanninerna är redan ganska nedslipade i denna 2004, men jag tror den håller ganska många år till utan större problem. Perfekt vardags-bordeaux, i alla fall för dem som betalar 15€ snarare än 269 kronor.

2004 Château Rollan de By Médoc Cru Bourgeois



Dags för Italien, i en fransk tolkning och en klassisk tolkning av barone Ricasoli, mannen som blivit ett svenskt household-name – sannolikt mer tack vare B-G Kronstam än svenska fru Ricasoli.

Glas sju har klar bordeaux-touch med plommon och kryddiga blåbär som dansar i stallet där det sannolikt står en kattlåda i något hörn. Gräddiga chokladfat, lite tobak och en aning ceder ger sig också till känna. I munnen är vinet fruktrikt (nu vaknar de italienska körsbären), men komplext. Jag faller för en närmast mintlik örtighet, en stabil tanninstruktur, fräscha syror och bra mineraler. Mina fördomar mot Ricasoli får sig en hård armbåge. Var är min bistecca fiorentina?

2007 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT

Glas åtta doftar alldeles underbart för mig som är en sucker för både modern och traditionell chianti. Läder, ädelt stall, chokladmintiga örter och ljuvliga sangiovesekörsbär. Tanninerna är söta, ljuvligt mogna och har rejält grepp, piptobaken är strålande och eftersmaken sitter i länge. Ännu en smäll åt mina fördomar som bland annat fick mig att hoppa över den 06:a som Suckling gav 96 pinnar – och ännu en gång undrar jag var min bistecca håller hus.

2007 Barone Ricasoli Castello di Brolio Chianti Classico DOCG



Norr- och västerut nu, till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape:

Glas nio är mörkt och det är något åt tryffelhållet blandat med choklad som kommer först, innan lite kirschtonad frukt och garrigue börjar snacka. Tanninerna är söta och mogna, frukten är fin, lakritstwisten är sympatisk men lite kolatoner gör vinet aningen anonymt och stajlat.

2005 Xavier Vignon Châteauneuf-du-Pape Cuvée Anonyme

Glas tio är än en gång som att komma hem. Ett brettigt plåster startar showen som följs av alldeles underbar garrigue , med topptoner av lavendel och frukt som är mörk men ändå lätt och intensiv. I munnen är greppet exemplariskt, syrorna perfekt avpassade, tanninerna helt mogna och trots en rik smak känns vinet lätt, men intensivt. Eftersmaken är som Usain Bolt, det tar en stund att få stopp efter målgång.

2007 Domaine du Pegau Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservée



Glas elva slår knock på mig redan vid första sniffen. Florala övertoner, seriös cassis, plommon som brottas med körsbär, en cigarrlåda som Kuba-bojkottande amerikaner bara kan drömma om, ljuvliga örter, ljus och fin choklad. I munnen är det som finaste silke, tanniner som är brutalt lena, som har mig i ett sådant underbart grepp, fräscha syror, frukt som är ren men inte tråkig och toner av ädlaste stall och ädlaste cigarrpuffar.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Ornellaia Bolgheri Superiore DOC

Ornellaia 2007 är helt enkelt för jävla gott. Värt 995 kronor? Jag vet inte, men jag förstår att det kostar.

Kvällens tre toskanska 07:or bekräftar för övrigt min bild av 2007 som i princip lika bra som 2006, men lite silkigare, lite snabbare i mål. 2006 behöver lagring, 2007 känns mycket mer öppet vid samma tidpunkt – om en nätt generalisering tillåts.

Glas tolv är inledningsvis lite volatilt, sedan kommer puffar av torkade körsbär, russin, fat och choklad, men också strålande fina örter. Man misstänker att man ska få en känga av alkoholen, men det får man inte. Alkoholen är fint inlindad i helheten som inte har några hål någonstans, russinen blir mer korinter, körsbären är syrliga, men framför allt är vinet torrt, inte ett dugg kletigt.

2004 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico DOCG

2004 Mazzano är utan tvekan den bästa amarone jag druckit – jag ser den gärna igen om sju åtta år tillsammans med ett block grym parmesan eller pecorino.

Jag har haft sämre måndagskvällar...

Munskänkarna provar novembernyheter

Vinnördens arbetsväska med såväl litteratur som slattar för extra påtitt.

Novembers nyhetssläpp är ju intressant, för första gången på ett bra tag - men precis som vanligt kommer vinerna i så galet små kvantiteter att hälften redan är slut. Den här konstruerade bristsituationen gör ju att folk handlar enbart för att inte riskera att bli utan, accepterar priser som emellanåt är uppåt väggarna och hinner dessutom inte prova vinerna först. Det är svårt att se varför SB inte skulle kunna dubbla inköps-kvoterna rakt av. Tills det händer kan vi bara konstatera att man inte lyckas tillgodose den svenska marknaden med vad den önskar sig.
Inte konstigt att man till slut vänder sig åt annat håll...

Nå, Tryffelsvinet dominerar bilden med en hel klase röd bourgogne från Camille Giroud, Mastroberardinos riserva i vass version, médoc från Tour de Pez och cahors från Lagrezette, och en ovanligt hyfsad Saint-Joseph från kooperativet i Tain. En hel del av detta dök upp under måndagens nyhetsprovning hos Munskänkarnas stockholmssektion.

Vin nummer 1 är ljust i färgen och totalt charmerande i doften. Fräscha, ljusa aromer av vita päron, vit persika, jasmin och syren över gröna äpplen, med stråk av mandarin och honung. Några örter, färskt källvatten och en lätt rökig mineralkänsla. Precis som doften är smaken absolut klockren för en ung riesling. Fin liten sprits, lätt stenig munkänsla med salivdrivande gröna äpplen. Ingen störande beska eller kartighet. Strålande basversion, så typisk för Keller!

2009 Weingut Keller Riesling Trocken Qba Rheinhessen

Vilken underbar apéritif, och säkert perfekt till sushi. Eller att stänka bakom öronen! Som alternativ till dyrflaskorna på SB (157 kr) kan man välja att handla från Atomwine för 75 DKK, ett pris som ligger helt rätt i en europeisk kontext. Glöm inte att det är vi som är marknaden!

Vin nummer 2 är några nyanser rikare och gulare i färgen. Fräsch och tilltalande doft med citrus, äpple, persika och lite honung. Ganska rik, friskt syrlig, fruktig och småfet, aningen oljig smak som behöver någon maträtt ur medelhavsköket att snacka med. Gott vin, men funkar inte riktigt på egen hand.

2008 Feudi di Sangregorio "Campanaro" Irpinia IGT

Fiano och greco, jäst och lagrat i ståltank med batonnage. Priset är i dyraste laget för vad som är i flaskan. Vi ska testa den på hemmaplan och se hur det går med mat.

Vin nummer 3 är ljust varmrött/brunrött. Doften har god pinositet med avmätta doser fatfjäsk och kola, lite rönnbärig frukt förutom mer förväntade toner av jordgubbar och körsbär. En tydligt vegetal ton drar ner intrycket lite. Det är i munnen vi får problem med det här vinet. Bara syra och alkohol räcker inte för att uppnå balans, det krävs fruktkropp och struktur också. Även om aromerna är okej blir slutintrycket en ganska substanslös pinne.

2006 Cambria "Julia's Vineyard" Pinot Noir AVA Santa Maria Valley

Vin nummer 4 har en transparent ljusröd färg, med ungdomlig blåton. Doften är charmig och publik, hallonkörsbärig godispinot med lagom inställsamma fattoner av smörkola och kryddor. Ett grönt, örtigt stråk drar igenom det röda, och undertill lurar mer respektingivande ceder och blyertsmineraler. Smaken är frisk, lätt och god - med mycket bättre struktur än californiern. Här finns en matvänlig örtighet, men frukten är åt det tunna hållet, och längden måttlig. Trots en viss finess och början till utveckling blir intrycket tvådimensionellt idag. Ska man få full valuta krävs ett kortare ryggläge. Två till fem år borde göra susen, men någon långlagrare är det knappast.

2007 Maison Louis Jadot Pommard 1er Cru Epenots

Ni som blir utan behöver inte sörja er fördärvade. Det här är gott, och definitivt värt pengarna, men absolut inte omistligt. Haffa Camille Girouds 2008 Beaune Cent Vignes som tröst.

Vin nummer 5 har en doft som fängslar oss under hela kvällen. Superkomplex och i ständig förändring, med lager på lager av tydligt definierade upplevelser. Naturligtvis är det volatila syror som bär fram allt det goda. Inledningsvis rent galna kvantiteter av lim och lösningsmedel, salubrin, glänsande nickelfrukt, rosenblommiga övertoner, nötter, nougat, ljus choklad, torkade körsbär, russin, trä, fat och så vidare. Lika häftigt som en lyckad amarone! Om nu vinet hade varit lika bra i munnen, så hade vi varit eld och lågor. Men tyvärr är tanninerna rätt kantiga och smakkomponenterna spretar åt olika håll. Vinet bör ändå vara värt att satsa på för den som gillar amarone. Kanske kan en vällagrad parmigiano - eller en grillad entrecôte - styra upp sakerna så att man inte tänker på den lilla disharmonin?

2005 Tommaso Bussola "T.B." Valpolicella Classico Superiore DOC

Vin nummer 6 har en mer sansad och välkammad doft med mandeltoner och mörk chokladsås över mörka körsbär och plommon. Inte lika galet skoj, men uppför sig faktiskt bättre än föregående vin i munnen. Oj, här fick vi brått med att hälla!

2006 Tenuta Sant' Antonio "La Bandina" Valpolicella Superiore DOC

Vin nummer 7 har en riktigt god doft med början till utveckling mot stall och kokkaffe, tobak, snus, tjära, läder och jord. Den täta, maffiga frukten är av typen osöta mörka bär, körsbär och björnbär, med lite bittermandel på toppen. Smaken är riktigt bra, kassaskåpstät och tanninrik, helt utan vassa kanter, överextraktion eller ekbeska. Ett fullmatat och rikt rödtjut, men faktiskt också ett läskande vin, med fin mineralkänsla och bra fräschör i syrorna. Klockren lagringspotential. Rejält med fällning i flaskan.

2005 Château Lagrezette Malbec AOC Cahors

Rekommenderas alla som gillar tanninrika doningar, exempelvis madiran, aglianico, bandol och bordeaux. Vi lägger undan någon flaska och ser fram emot mer av de stalliga mognadstonerna som Lagrezette har för vana att utveckla. Utmärkt pris/prestanda-förhållande.




Vin nummer 8 har en volatil, storslagen och komplex doft i en stil som förenar traditionella botti med små ekfat. Lim och lösningsmedel, supertalienska bittermandelstoner och körsbärskärnor, blommande syren, röda körsbärsnickel, slånbär, nötter och läder. Ljus choklad, russin, tobak och blyertsmineraler. Smaken är stor och tuff med hög syra som snart följs av pang-på-tanniner med ungdomlig kärvhet och aningen bråkig alkohol (14,5%) i den långa smaken. Fortfarande tokungt, men extremt lovande för framtiden, alltså ryggläge i fem-sex år.

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva DOCG

Obs: varning för flaskvariation och flera korkdefekter! Handla på egen risk...

Vin nummer 9 är ju extremt typiskt för bordeaux - det enda vi inte riktigt hittar är charm eller skäl att tycka om just det här vinet. Teoretiskt sett vore allt upplagt: bra årgång, rätt gott om osöt frukt, lite inställsam kaffekola ovanpå mer seriös mörkfrukt, tobak, ceder och mörkare fatkaraktär. Tanninerna är rätt stora, och balansen är inte att klaga på - men helheten är lite råbarkat grovhuggen, utan större finess, och frukten saknar liksom definition. Svårt att ringa in vad som inte klaffar. Kanske är det våra preferenser det är fel på? Kanske är vinet helt enkelt bara inne i en tunnel?

2005 Château Tour de Pez Saint-Estèphe Cru Bourgeois

Och vi lär nog inte följa upp hur det förhåller sig med den saken. För övrigt hittar vi Parker på 80-83. Relativt dyrt för en Cru Bourgeois också. Kolla in Gute Weines sortiment av nollfemmor mellan €15 och €30, där finns mer av bordeaux-charm.

Vin nummer 10 är friskt och påtagligt grönt i doften, med minst fyra nyanser av vegetala aromer - tulpanblad, pelargonstjälk, mynta och oliv - ovanpå cabernettypiska vinbär med dragning åt friska skogsbär och lingon. Faten håller sig föredömligt i bakgrunden med snygga chokladtoner. De vegetala dragen stör förvånande nog inte i munnen - smaken är nämligen klart harmonisk, med eleganta tanniner, medelfyllig kropp och balanserad/lägre alkohol i klassisk stil. Inte ett enastående vin, men ändå en trevlig bordeauxblandning - om man står ut med grönt, nota bene - som bör lagras några år och lovar gott inför framtiden.

2007 Ridge Santa Cruz Mountains Estate California

En lång sval växtsäsong, skördat innan full fenolisk mognad. 58% cab, 42% merlot, 13,7% alkohol. 17 månader i amerikanska ekfat varav 42% nya, resten mellan ett och fyra år gamla. Schysst prisnivå som har legat stilla länge.

Vin nummer 11 öppnar med finaste fjäsk av ljus gräddkola. Den oblygt charmiga doften förenar blå blommor och röda och mörka pinottoner i rena, ljuvliga drag. Här finns behagfull fruktkropp och struktur att balansera syrorna med. Här finns sensuella smekningar av silkeslena tanniner. Här finns den finaste ört, men utan kärvhet. Här finns muskot och bark, men ingen ekbeska. Här finns en längd som är alldeles exceptionell. Kvällens största vinupplevelse är en elegant ballerina i sammanhanget. Det gör inte det minsta ont att dricka det här vinet idag - snarare är njutningen redan närmast fullständig, vilket förstås är livsfarligt för karaktären -  men klarar man av att vänta bör det vara mödan värt.

2008 Maison Camille Giroud Corton Le Rognet Grand Cru

Även här måste man säga att Camille Giroud och Tryffelsvinet lyckas leverera mycket bourgogne för slantarna. Gäller även de lite enklare varianterna, särskilt Beaune Cent Vignes, men även Gevrey-Chambertin Les Crais.

Vin nummer 12 har en vidöppen, volatil, lätt botrytiserad doft av lösningsmedel och portvin. Vi möts av russin, honung, nötter och choklad samt en hel del bittermandelslika toner från nya ekfat och appassimento. Frukten liknar mest mogna blå plommon, halvvägs till katrinplommon. Doftintrycket är häftigt men lite spretigt. Smaken är fint syrlig och superrik i frukten, likt en studentblandning av russin, nötter, plommon och choklad. Visköst sammetslen i munkänslan och överraskande harmonisk trots hög alkohol. Spännande mix av supertraditionell och semi-modern amarone, med tydliga portvinsvibbar. Perfekt att njuta i slutet av en middag - och det redan i år. Så gott!

2005 Tommaso Bussola "T.B" Amarone della Valpolicella Classico DOCG

"T.B" är Tommaso Bussolas mest ambitiösa serie av barriquelagrade valpolicella-viner. Tänk parmigiano - och tänk att 17% alkohol inte slår igenom i smaken! Riktigt snyggt hantverk, lufta gärna en timme eller två. Duon från Tommaso Bussola var nog kvällens mest populära viner.