måndag, december 06, 2010

Julgodis hos Munskänkarna


Legkontroll, någon? En kul men hektisk nyhetsprovning, alltså läge att bjuda in gästbloggare. Henrik, varsågod:

The empire strikes back.

Det är ungefär så det känns med Systembolagets släpp i december.

Ja, mängderna är åtminstone i vissa fall alldeles för små och kön på Regeringsgatan alldeles för lång, men det kom många viner och det kom kvalitet.

Det märks också på Munskänkarnas månadsprovning där 146 sugna provare tas emot, men ett antal fick vända. Första gången på tio år, sägs det, som folk tvingats vända i dörren vid en nyhetsprovning.

10 viner ställs upp för 350 pix, för ytterligare 100 kronor får man två viner till i glasen och vi inleder med champagne. Stationsprovning, där två på något sätt besläktade serveras tillsammans.

Glas ett öppnar med blommor (liljor?), päron, något gummiartat, mineraler som går åt lakritshållet. I munnen är moussen frisk, vinet är tämligen lätt och domineras av citrustoner och en aning gröna, lite stjälkiga toner.

2002 Paul Goerg Brut Millesimé

Glas två är tyngre, det finns svavel, sjöbotten, tändsticksplån, krita, lite stjälkiga blommiga toner, röda äpplen och röda bär. I munnen är moussen åt det gräddiga hållet, det finns sherry med paradoxalt nog unga, oxiderade toner. Nougat och mild choklad kompletterar de bokna äpplena. I min mun klart högre kvalitet i glas två än glas ett, men som lätt aperitif passar glas ett bättre i dag. Däremot, släng fram en ångkokt hälleflundra, lite nypillade räkor och en beurre blanc så lär glas två dominera stort.

2002 André Clouet Brut Millesimé



Härnäst, en vertikal från Chablis, courtesy of Albert Bichot.

Glas tre känns ruskigt ungt, topptoner av kinaäpple (sånt där som nästan smakar päron) och vit persika kommer först, krita, svavel och något nästan vaniljigt kommer sedan. Syrorna är magnifika, och bär smaken rätt länge, men det här behöver några år på rygg.

2008 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit

Glas fyra inleder med hudkräm med vanilj i, men syrliga äpplen, krita, krossad sten och fina citrustoner tar över. I munnen är det nästan hedonist-varning, här finns rejäl rondör och frukt men mineraler och syror håller det hela på rätt köl. Den varma årgången märks, men jag klagar inte.

2005 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit



Dags för rött, och dags för Nya Zeeland att gå upp i ringen mot Bordeaux.

Glas fem är ungt, choklad, vaniljfudge och cassis leder vägen mot oriental spice och någonting som lovar kunna utvecklas till stall. I munnen är det rätt fylligt, fortfarande dominerat av choklad och cassis, men det känns inte fjäskigt. Tanninerna är fina och jag vill inbilla mig att 22% malbec ger lite extra ryggrad. Det här kan nog bli något om fem sex år, men är ändå ett av kvällens svagare kort…

2007 C J Pask Declaration Reserve Hawke's Bay Cabernet Merlot Malbec

Glas sex är som att komma hem till Bordeaux. Hur är man funtad egentligen som börjar le lyckligt när man tänker på ammoniak och lite grispiss i ett stall? Nåja, här finns också svartvinbär, svartvinbärsblad, en gnutta choklad, fräscha syror och ett slut som är lite örtigt, en gnutta grönt men gott. Tanninerna är redan ganska nedslipade i denna 2004, men jag tror den håller ganska många år till utan större problem. Perfekt vardags-bordeaux, i alla fall för dem som betalar 15€ snarare än 269 kronor.

2004 Château Rollan de By Médoc Cru Bourgeois



Dags för Italien, i en fransk tolkning och en klassisk tolkning av barone Ricasoli, mannen som blivit ett svenskt household-name – sannolikt mer tack vare B-G Kronstam än svenska fru Ricasoli.

Glas sju har klar bordeaux-touch med plommon och kryddiga blåbär som dansar i stallet där det sannolikt står en kattlåda i något hörn. Gräddiga chokladfat, lite tobak och en aning ceder ger sig också till känna. I munnen är vinet fruktrikt (nu vaknar de italienska körsbären), men komplext. Jag faller för en närmast mintlik örtighet, en stabil tanninstruktur, fräscha syror och bra mineraler. Mina fördomar mot Ricasoli får sig en hård armbåge. Var är min bistecca fiorentina?

2007 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT

Glas åtta doftar alldeles underbart för mig som är en sucker för både modern och traditionell chianti. Läder, ädelt stall, chokladmintiga örter och ljuvliga sangiovesekörsbär. Tanninerna är söta, ljuvligt mogna och har rejält grepp, piptobaken är strålande och eftersmaken sitter i länge. Ännu en smäll åt mina fördomar som bland annat fick mig att hoppa över den 06:a som Suckling gav 96 pinnar – och ännu en gång undrar jag var min bistecca håller hus.

2007 Barone Ricasoli Castello di Brolio Chianti Classico DOCG



Norr- och västerut nu, till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape:

Glas nio är mörkt och det är något åt tryffelhållet blandat med choklad som kommer först, innan lite kirschtonad frukt och garrigue börjar snacka. Tanninerna är söta och mogna, frukten är fin, lakritstwisten är sympatisk men lite kolatoner gör vinet aningen anonymt och stajlat.

2005 Xavier Vignon Châteauneuf-du-Pape Cuvée Anonyme

Glas tio är än en gång som att komma hem. Ett brettigt plåster startar showen som följs av alldeles underbar garrigue , med topptoner av lavendel och frukt som är mörk men ändå lätt och intensiv. I munnen är greppet exemplariskt, syrorna perfekt avpassade, tanninerna helt mogna och trots en rik smak känns vinet lätt, men intensivt. Eftersmaken är som Usain Bolt, det tar en stund att få stopp efter målgång.

2007 Domaine du Pegau Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservée



Glas elva slår knock på mig redan vid första sniffen. Florala övertoner, seriös cassis, plommon som brottas med körsbär, en cigarrlåda som Kuba-bojkottande amerikaner bara kan drömma om, ljuvliga örter, ljus och fin choklad. I munnen är det som finaste silke, tanniner som är brutalt lena, som har mig i ett sådant underbart grepp, fräscha syror, frukt som är ren men inte tråkig och toner av ädlaste stall och ädlaste cigarrpuffar.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Ornellaia Bolgheri Superiore DOC

Ornellaia 2007 är helt enkelt för jävla gott. Värt 995 kronor? Jag vet inte, men jag förstår att det kostar.

Kvällens tre toskanska 07:or bekräftar för övrigt min bild av 2007 som i princip lika bra som 2006, men lite silkigare, lite snabbare i mål. 2006 behöver lagring, 2007 känns mycket mer öppet vid samma tidpunkt – om en nätt generalisering tillåts.

Glas tolv är inledningsvis lite volatilt, sedan kommer puffar av torkade körsbär, russin, fat och choklad, men också strålande fina örter. Man misstänker att man ska få en känga av alkoholen, men det får man inte. Alkoholen är fint inlindad i helheten som inte har några hål någonstans, russinen blir mer korinter, körsbären är syrliga, men framför allt är vinet torrt, inte ett dugg kletigt.

2004 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico DOCG

2004 Mazzano är utan tvekan den bästa amarone jag druckit – jag ser den gärna igen om sju åtta år tillsammans med ett block grym parmesan eller pecorino.

Jag har haft sämre måndagskvällar...

3 kommentarer:

ohmansmatovin sa...

Jag använde ordet "grispiss" vi en bordeauxprovning i helgen och folk bara garvade åt mig och tyckte jag var konstig.
Skönt att jag inte är ensam!

Anonym sa...

Pegau var fantastisk! Len i gomen, balanserad och ett fruktigt och pepprigt slut som aldrig tog slut. Satt där och smålog och mumlade "När tusan ska eftersmaken dö ut". Men framförallt förvånansvärt drickbar redan nu. Jag blev helt såld. Fler exklusiva stationsprovningar tack.

\M

Anonym sa...

Haha.. Skrev du "..aningen anonymt.." om glas nio innan du såg flaskan?