Giro d'Italia 2013

Italien runt på tio viner och tio regioner, och så en trio flytande guld
i slutet. Nog saknar man möjligheten att kunna måla fritt med de vildvuxna sortimenten från Carlo och Fabio, men när vi ser på hur det blev är vi ändå rätt nöjda. Skillnaden är att de dansk-italienska farbröderna vanligen kör med lite mindre producenter och rättframma drickviner medan de svenska importörerna ofta springer efter prestige och kända namn.

Alla viner kom från beställningssortiment och bolagets tillfälliga släpp. Så det var ofrånkomligt att vi fick tugga lite mer barrique den här gången, och de heltraditionella botti-vinerna lyste med sin frånvaro. Därför är det glädjande att kunna rapportera att alla provningens röda hade fått en sansad och snygg ekbehandling. De inledande vita var båda uppfödda i ståltank.

1. FRIULI-VENEZIA GIULIA: Ribolla gialla

Ribolla gialla (slovenska rebula) är en mycket gammal druvsort som man mestadels hittar i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Där är den belagd i skrift redan 1289, och man tror att den tagit sig dit från Grekland via kusten i Balkan. Beståndet av ribolla i Friuli minskade drastiskt efter phylloxeran, eftersom många valde att omplantera med kända franska sorter. Idag är den tryggt etablerad i området, fast i mindre utsträckning än de vita ledardruvorna Friulano, Sauvignon Blanc och Pinot Grigio.

2012 Perusini Ribolla Gialla, Colli Orientali del Friuli DOC
125 kr, BS 73064. Anständigt pris i EU-perspektiv.

Ungdomliga toner av jäst, päron, mandel(blom), lätt kryddighet och mineral. Smaken är lättsam och fräsch med en god mineralsälta och aptitlig liten bitterhet i slutet. Ger mersmak utan att ta till några större åthävor.

2. LIGURIEN: Pigato

Den liguriska kuststräckan, från Dolceacqua i väster till Colli di Luni i sydöst, bjuder på ett flertal unika druvsorter som odlas i hantverks-mässig skala, ofta på branta och arbetsintensiva terrassodlingar nära havet. I Dolceacqua och Albenga heter sorterna Rossese, Vermentino och Pigato. Modern DNA-teknik har nyligen visat att de två senare faktiskt är genetiskt identiska med varandra (samt med piemontesiska Favorita). Namnet Pigato betyder "prickig" och beskriver hur den mogna druvan ser ut.

2007 Vio Giobatta Ma René Pigato di Albenga
157 kr, BS 72283. Inga andra handlare.

Ett rikt gröngult utseende. Doften är mycket mogen: oljig petroleum och gul frukt, bittermandel och vegetala egenskaper i närheten av grön sparris. Den lika utvecklade smaken är småfet, medelfyllig och rätt kort, med en beska som hänger kvar. Vinet är på väg utför, men är inte ointressant. Påminner en del om gamla österrikare, fast lättare. Inte särdeles uppskattat av publiken. Varför säljer den lilla importören bara utgående vin från den här producenten? Det verkar inte seriöst.


3. PIEMONTE: Nebbiolo

Med nebbiolo är vi tillbaks på mer välbekant mark. Men beroende av jordmån och klimat kan druvans typiska uttryck anta ett flertal olika skepnader. Provningens vin tar oss till Roero, som ligger på den västra sidan om floden Tanaro. Området har en sandigare och lättare jordmån än Barolo och Barbaresco som på motsatta sidan av floden. Det här ursprunget ger slankare och relativt sett mindre tanninrika viner som gärna dricks tidigare.

2010 Matteo Corregia La Val dei Preti, Roero DOCG
219 kr, BS 79243. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Strålande doft med skolboksmässiga ljusa nebbiolo-toner. Rosenblad, röd vinbärspastill och friska röda bär, krydderier och höstskog. Kroppen är relativt lätt, syran hög, strukturen stram och tanninerna finsandiga. Den svala och bitvis regniga årgången 2010 gav ovanligt rena och klara aromer. Ett tjusigt exempel på den ljusare sidan av nebbiolo. Supergott, och enligt Jancis Robinson lär nästa årgång vara minst lika bra.


4. SICILIA: Nerello mascalese

Etna Rosso är utan tvekan senaste decenniets hetaste nykomling på den italienska vinscenen. Men sluttningarna på vulkanens norra och östliga sida har en lång historia som vinområde, där den senaste storhetstiden inföll för snart 150 år sedan, och en egen druvsort i världsklass: nerello mascalese. Eftersom vinet växer på så hög höjd, och dessutom ofta i norrlägen, kan de rödbäriga aromerna lura iväg provaren till långt nordligare breddgrader. En mörk mineralton från lavajorden hör också till de typiska kännetecknen, liksom friska syror och ett bestämt bett i tanninerna.

2010 Tenuta delle Terre Nere Guardiola, Etna Rosso DOC
292 kr, BS 72113. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Vulkanrökig näsa med petrokemiska drag. Frukten är först knuten men kommer efterhand loss med nypon, röd cassis, röda körsbär och rönnbär. Dessutom kan man notera en del kryddiga, nötiga och sandelträiga toner från de små franska ekfaten. I munnen en tuff rackare, aromatiskt sett fin och syran är det heller inget fel på. Tyvärr blir det i mesta laget av malörtsbitterhet och kärvt uttorkande tanniner för att det ska vara riktigt kul. Övertygar inte på samma sätt som 2010 Santo Spirito, och kräver mat för att runda av kanterna.


5. ALTO ADIGE/SÜDTIROL: Lagrein

Ännu områdesunik druvsort - den månghundraåriga Lagrein. Vi befinner oss då i de grusbemängda backarna på högra stranden av floden Adige. Det är där J. Hofstätter håller hus, i den välbekant klingande vinbyn Tramin. 1990 startade man ett projekt som gick ut på att återintroducera Lagrein, eftersom sorten höll på att försvinna. Lagrein är en extremt färgrik druva, som ger mörka och täta viner med svala friska aromer av blå skogsbär, blå plommon, viol, och mineral.

2009 J. Hofstätter Steinraffler Lagrein, Alto Adige DOC
199 kr, BS 90552. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Som en purpurfärgad fondvägg. Näsan lockas ned i glaset med espresso, choklad och vanilj från de små ekfaten. Inget som direkt skymmer frukten, för här vankas det rikligt med svala blå skogsbär, violer, kulspetsbläck och rafflande steniga mineraler. I munnen en tät men samtidigt sval smakprofil med blå bärighet, bläckiga tanniner, modest alkohol, högoktanig choklad, läskande syra och mineralsälta. Vi ses igen. Och luftar ett par timmar i förväg.


6. SARDEGNA: Carignano

Sardinien är hem åt ett antal egna druvsorter, varav de flesta kom dit genom Spaniens inflytande under 1600- och 1700-talen. Cannonau är densamma som garnacha, bovale sardo är troligen bobal, monica har inte längre någon direkt spansk motsvarighet, och carignano är förstås samma druva som spanska cariñena och sydfranska carignan. Ön har ett varmt klimat med milda vintrar och torra heta somrar, men närheten till havet skänker nödvändig svalka. Jordmånen liknar den i Bolgheri, med brun sandjord, lera och kalksten.

2010 Agricola Punica Barrua, Isola dei Nuraghi IGT
199 kr, TS 91230. Bra pris i EU-perspektiv.

Här kan man hitta lätta barrique-drag som kryddnejlika, rostad ek och lakrits. Nosen är dock huvudsakligen fruktig och blandar syltiga körsbär med cassis-marmelad och plommon. Ursprunget märks kanske främst i form av torkade macchia -örter och medicinaltoner. I munnen är vinet lagom tätt och fortfarande lite ungbläckigt, med hyfsad stuns i syrorna och proffsigt polerade tanniner i en internationellt kostymerad stil. Upplevs lite endimensionellt och banalt i aromatiken, som om aromerna lyfts fram med hjälp av tillsatt jäst. Rätt populärt hur som helst.


7. TOSCANA: Sangiovese

Toscana äntrar girot med sin berömda signaturdruva. Redan år 1716 definierades Chianti-områdets gränser i ett dekret från storhertig Cosimo III, men på den tiden hade sangiovese ännu inte dragit på sig ledartröjan. Istället var det förmodligen canaiolo som var vanligast i vingårdarna fram till 1870-talet. De bästa markerna i Chianti Classico finns generellt sett på högre höjder (300-500 möh), med omgivande skog och vitt skiftande betingelser när det gäller terroir. Den sydligaste och varmaste delen ligger ovanför byn Castelnuovo Berardenga.

2008 Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva DOCG

279 kr, TS 95258. Bra pris i EU-perspektiv.

Komplex sangiovesedoft med en god början till utveckling. Te, örter, grus, ljus tobak, surkörsbär - precis vad man önskar sig från den här adressen. I munnen ett medelfylligt vin med god fruktsyra, eleganta tanniner och väl avvägda proportioner. Harmonisk och givande chianti-klassiker som dricks alldeles utmärkt redan nu. Vi gillar nästan alltid vad vi får från den här producenten.


8. TRENTINO: Cabernet Sauvignon

Det enda vinet i startfältet som inte är gjort av italienska sorter må vara ursäktat, eftersom det kommit att närmast bli en italiensk institution sedan lanseringen 1982. Den bordeaux-inspirerade druvblandningen domineras av cabernet sauvignon med understöd från cabernet franc, merlot och carmenère. Tenuta San Leonardo ligger i södra Trentino, precis vid gränsen till Veneto i ett område som heter Vallagarina. Närheten till bergen ger stora svängningar i temperaturer mellan dag och natt, mellan sommar och vinter.

2006 San Leonardo, Vigneti delle Dolomiti IGT
399 kr, TS 95379. Bra pris i EU-perspektiv.

Sval och snygg cabernetdoft med bordeauxlika egenskaper, eller kanske snarare som en tänkt light-version av kyliga bergsviner från Californien. Alltså steniga och barrskogiga toner över ren vinbärsfrukt, med återhållsamma tillägg från faten - som ceder, lakrits, kafferost och vanilj. Friskt och medelfylligt i munnen med rena aromer, god syra, eleganta tanniner och en diskret chokladbitterhet som är helt under kontroll. Ännu en norditaliensk klassiker som redan dricks bra och förmodligen kan lagras åtskilliga år.


9. CAMPANIA: Aglianico

Aglianico är den druva som gäller i Taurasi DOCG. Sorten är kännbart tanninrik med enastående egenskaper för lång flasklagring. Det var Mastroberardinos gamla riservor från 1930-talet som gav upphov till det efterhängsna smeknamnet "söderns Barolo". När vi tänker på aglianico så tänker vi framförallt på aromer av mörk frukt, piptobak, örter och grillat kött.

2007 Mastroberardino Radici Taurasi DOCG
269 kr, TS 90505. €22,90 hos Belvini.

Redan drucket och hyllat, framförallt här. Det blir inte lika okomplicerat den här gången. Till att börja med lider två flaskor av korkproblem. De andra fem har först en mer återhållen frukt än väntat, och så får vi något slags vulkanisk aska på toppen istället. Frukten behöver tid och luft för att titta fram, men till slut har vi nog ändå alla parametrar på plats. Rejäla tanniner, frisk syra och mogen aglianicofrukt. Frågan är om det är samma batch som Belvini försåg oss med i våras. Produktionsvolymerna är rätt stora.


10. BASILICATA: Aglianico

Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den egenskapen, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i Europatoppen.

2008 d'Angelo Canneto, Basilicata IGT
283 kr, BS 84355. 145 muk hos Carlo Merolli.

Ung och utpräglat mineralisk doft med jord, tobak och inlagda körsbär. De små faten håller sig tacksamt på mattan. Spänstig, hårtslående men balanserad smak med fruktiga druvtanniner och bara aningen ekig känsla i avslutningen. En välbyggd aglianico som ber om att få jobba med biff. d'Angelo gör en sällan besviken och årgången ger ett superbt intryck, men det svenska priset känns väl tilltagset.

Extra: söta öar och kullar

X1. COLLI  EUGANEI: Moscato

Jaktslottet Villa Emo Capodilista ligger i distriktet Colle Euganei utanför Padua. Det är byggt 1568 och har rankats som en av världens 24 vackraste byggnader. Här framställer greven Umberto tillsammans med enologen Beppe Caviola ett av Italiens mest hyllade passito-viner av moscato giallo.

2008 Capodilista Fior d'Arancio Moscato Passito
199 kr /37 cl, BS 73034.

Namnet säger allt. En förtjusande floral doft med apelsinblom och apelsinmarmelad, bara lite tvålig. Relativt lätt och elegant i munnen, men fint koncentrerad.


X2. PANTELLERIA: Moscato

På den lilla ön Pantelleria - halvvägs till Afrikas kust från Sicilien - tar de låga vinstockarna skydd mot vinden i hålor i sanden. Det är moscato d'alessandria man odlar, men lokalt kallas den zibibbo. Namnet Ben Rye betyder "Vindens son". De tidigt mogna druvorna får torka i solen och havsvinden under en månad, sedan avstjälkas de för hand och blandas med färsk must av senare mognande druvor.

2009 Donnafugata Ben Rye Passito di Pantelleria DOC
299 kr/37 cl, BS 86883. €19,90 hos Superiore.

Mäktigt djup doft med aprikosmarmelad, fikon, kanderade apelsinskal, modellim, muskot och allmänt nötiga toner. Superrikt och trögflytande i munnen. Imponerande passito som övertygar till grönmögelost.


X3. LIPARI: Malvasia

Strax norr om Sicilien hittar vi den lipariska ögruppen, som framförallt utmärks av sitt vulkaniska ursprung. Här odlar man den ursprungliga klon av malvasia som tros ha importerats från Monemvazia på Peloponnesos så tidigt som 1500 f.Kr. Den finns också under synonymerna Greco Bianco i Kalabrien, Malvasia di Sardegna på Sardinien och Malvasia Candida på Madeira. Efter en nedgångsperiod återupplivades de lipariska malvasia-odlingarna på 1970-talet av den milanesiske arkitekten Carlo Hauner. 1973 upphöjdes Malvasia delle Lipari till DOC.

 

2009 Antonino Caravaglio Malvasia delle Lipari Passito DOC

299 kr/50 cl, BS 73059. €19,70 hos Falstaff.

Egensinnig och smått unik doft med brända mandlar, jordnöt, mysk, dadlar, honung och aprikos. Fin balans och bäst drickbarhet i trion, möjligen något spretigt ännu men lär sätta sig med några år till.

Alla tre har en sockerhalt på knappt 200 gram per liter, men samtidigt bra syror. Ben Ryé har högst alkohol, runt 14,5%.

2008 d'Angelo Aglianico del Vulture

Det var farmödrarna som lärde oss att fynda. Köpenhamn var som gjort för att utöva den konsten, åtminstone på 70-talet då man fick 100 danska för 75 svenska. Ost, kött, kläder, you name it. Nu har väl de svenska vinskribenterna i stort sett lyckats ruinera ordets positiva värde, men låt oss ta fram och titta på det ändå.

Att göra ett fynd handlar inte om att köpa något billigt som man inte skulle köpt annars. Ett riktigt fynd är av hög kvalitet, stiligt och åtråvärt oavsett pris. När sedan prislappen är overkligt bra, då vet man att man varsamt kan ta fram och polera upp det nedsölade F-ordet.

2008 d'Angelo Aglianico del Vulture ger uttryck för druva och ursprung på ett alldeles klockrent sätt. Det är traditionellt vinifierat och fritt från banaliserande aromjäster. Arton månaders uppfostran i stora botti har inte lagt till något som inte ska finnas där.

Nosen bjuder på mörk frukt, balsamico, tobak, läder, blod, pinjenötter och vulkanjord. Smaken är tät och genomhederlig med massor av mineralkänsla, blodapelsinsyror och ett härligt grepp i tanninerna. Vinet spelar i Champions League till lammkotletter och saffransrisotto. Det ska bli en glädje att dricka över de närmsta fem.

Årets klipp, utan tvekan.

Carlo Merolli, 81 muk (just nu 10% rabatt på de sista lådorna)

2006 d'Angelo Valle del Noce Aglianico del Vulture

Ni som hängt med under de senaste åren vet att vi har ett gott öga till aglianico. Mer än så, vi älskar faktiskt den här druvsorten som aldrig tar rakaste vägen att ställa sig in men alltid levererar punktligt, likt en trogen gammal hantverkare i blåställ som man alltid kan lita på. I en vinvärld där medhårs marknadsanpassning blivit den vanliga melodin kan vi bara applådera dessa sturiga varelser som med tillräcklig lagring briljerar både till mat och på egen hand. Ikväll lagar vi en pollo alla diavola och gläds åt mötet med vinet. En timma i karaff är lagom för att glänta på förlåten.

2006 d'Angelo 'Valle del Noce' Aglianico del Vulture är varmt djuprött till oxblodsfärgat, ändå transparent som en mörk barolo. Inledningsvis handlar doften om nötter - valnötter och pinjenötter. Nosen buffar på med mörk tobak, salt lakrits och lagom utvecklad frukt åt det murriga hållet med dova surkörsbär, några russin och underliggande bränd jord, farin och choklad. Här finns också ett fint lyft av mynta, pinjebarr och andra örter. Doftintrycket är i stort sett traddo med vissa associationer till botti-sangiovese men kanske allra mest till Terredoras semi-traditionella versioner av taurasi riserva.

Smaken är det allra bästa. Helt osöt och tidlös i uttrycket - ja, det är nästan så att man blir nostalgisk. Välbyggd, välproportionerad, välbalanserad. Alla komponenter är i våg: spänstig syra, mogna tanniner och alkohol på perfekt nivå runt 13,5. Längden är mer än tillfredsställande med skön rondör och god krydda utan värme. Kort sagt - allting sitter på rätta stället. Hederligt klassiskt vin med lagom mognadsutveckling och bra framtid - klockrent till maten. Fan så gott!

S gissar pris och säger 300 men tycker att det är lite för dyrt, 200 vore precis lagom. Inköpspriset 89 spänn utlöser en stående applåd. Och visst - det finns ju fortfarande att få tag på.

Carlo Merolli, 120 muk.

ps. Tidigare bloggat här. Fin utveckling sedan dess.

2004 Fenocchio Bussia Riserva vs. 2004 Bauccio Aglianico del Vulture

Vi har längtat ett tag efter en stor vinupplevelse - och ikväll kom den. Helt otippat var väl det inte, eftersom vi bäddat med luftning redan vid tretiden. Då var barolo-riservan knuten men extremt lovande. Aglianicon jämförelsevis mycket mer öppen, men också klart rustik, stallig och animalisk. Båda vinerna behövde luft, av helt olika skäl.

2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussìa Riserva liknar en ljus rubin, med hög lyster och briljans. Doften är ganska knuten under omhällningen, men efter tre timmar har den öppnat upp fint. Nu skiner rödfrukten med eleganta drag av röda vinbär, hallon, nypon och en gnutta fruxo. På toppen dansar eteriska övertoner av rosor, mandel, rosmarin och grusmineraler. I fonden finns fetare drag av läder, tjära, funghi porcini och ljus lakrits. En förfinad doft med fenomenalt sug.

En enda klunk, och det är fullträff i munnen. Smaken är frisk, slank, ren och intensiv med ett underbart grepp. Nervigt rödfruktig med inslag av nypon och ljusa örter. En fin liten grushög tippas av på tungan och torkas av med dyrt sämskskinn. Strukturen har en spänst och finess som måste beskrivas som burgundisk. En aptitretande mineralsälta läskar i den långa, rena eftersmaken. Ek finns inte med på kartan i ett botti-lagrat vin som det här. Ej heller de volatila målarpytsar som emellanåt ger botti-viner en rustik kant.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture är några nyanser mörkare, dovt djuprött till oxblodsfärgat. Inledningsvis domineras doften av stalliga och animaliska drag. Efter tre timmar har de vädrats ut och öppnar upp för en utvecklad, lite bränd frukt som liknar mörka plommon och korinter. Samtidigt bjuder doften på en härligt uppfriskande och sammansatt örtbukett samt mognads-toner av tobak, läder, järn och köttsafter. Det är fortfarande en bra bit från elegant, men väldigt uttrycksfullt.

I munnen en fyllig, osöt smak med stora mogna tanniner. Trots avsaknaden av sötma finns toner av bränt socker och muscovado. Strukturen är fortfarande spänstig med massor av örter, järn och en bestämd mineralsälta. I slutet finns en liten bitterhet likt grapefruktskal, och nog är det rejäl längd på eftersmaken.
Detta är knappast elegant i jämförelse med barolon, men väldigt karaktärsfullt med givande mognadsutveckling. Gott som grovsnus!

Fenocchio har åstadkommit total transparens för druva och terroir.
De har mejslat fram klarhet, renhet och skönhet. De har gett oss ett exceptionellt elegant vin, och vi lämnas kvar med en djup känsla av tacksamhet. Bauccio är ett klassiskt vin de garde - vad nu det heter på italienska. Vi associerar till Bandol - ett hederligt arbete i större skala, lite ruffigare och skitigare, lite mer fat och tobak under naglarna.


Winewise/Terroiristen, 375 dkk.
Vinik via PI, 250 kr.

Bauccio tidigare bloggat här.

Giro d'Italia med Munskänkarna

I måndags rullade vi hela stöveln runt på två och en halv timme. 140 italien-fans hade hörsammat kallelsen att prova 12 viner från 12 olika regioner - det blev 108 korkar att dra, lika många flaskor att kolla av och 1680 glas att skänka upp. Det enda raka i det läget, det är att bjuda in en vän att gästblogga. Alltså välkommen, Henrik! Startfältet och deletapperna lyder som följer:

TRENTINO
2006 Riserva del Fondatore Edmund Mach Trento DOC (Istituto Agrario San Michele all’Adige) 250 kr

LOMBARDIA
2003 Franciacorta Brut Millesimato DOCG (Azienda Agricola Castelveder) 215 kr

TOSCANA
2006 Montevertine Toscana IGT (Azienda Agricola Montevertine) 395 kr/magnum

CALABRIA
2005 Ronco dei Quattroventi Ciró Riserva DOCG (Fattoria San Francesco) 135 kr

SICILIA
2001 Calabretta Etna Rosso DOC (Azienda Vinicola Calabretta) 135 kr

PIEMONTE
2004 Vigneto Prapò Barolo Riserva DOCG (Azienda Agricola Schiavenza) 315 kr

BASILICATA
2004 Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva DOC (Casa Vinicola d'Angelo) 109 kr

MARCHE
2008 Barricadiero Marche IGT (Vini Aurora) 179 kr

PUGLIA
2007 Morella Old Vines Primitivo Puglia IGT (Azienda Agricola Morella) 250 kr

VENETO
2004 Marta Galli Amarone della Valpolicella Classico DOC (Azienda Agricola Le Ragose) 350 kr

SARDEGNA
1987 Vernaccia di Oristano Riserva DOCG (Attilio Contini)
135 kr/50 cl

EMILIA-ROMAGNA
2007 Arrocco Albana di Romagna Passito DOCG (Fattoria Zerbina) 175 kr/50 cl

Cyklist Henrik har ordet:

"Trots en djup kärlek till Italien har jag bara prövat ett eget Tour de France i miniformat – en gång i Provence och en gång i Bretagne. Så, hur ska man kunna motstå chansen till ett Giro d’Italia, ett Giro som inträffar en vanlig måndag när man inte ens behöver sätta rumpan på en cykelsadel? Allora, låt oss gå till Näringslivets hus där Munskänkarna ställde upp ett dussin italienska viner från lika många regioner.

Det börjar bubbligt, med två glas. Det första är ljust och ger ett allmänt ungt intryck. Men det är rätt växel ilagd på nosen med citrus åt citronhållet och en rejäl dos mineraler som i alla fall varit i närheten av något slags hav, det finns också något svavelliknande och en aning blomstjälk. Moussen är gräddig med liten touch av goda äpplen, syrorna svischar till och det är riktigt elegant – överraskande bra, klottrar jag ner. Med lite luft kommer ganska ljuvliga blommor som lirar fint med citrusen, äpplena och mineralen. Det här skulle utan tvivel kunna ta mig på en cykeltur till Champagne om någon serverade mig helblint. 2006 Riserva del Fondatore Mach slår ganska enkelt 2003 Castelveder Franciacorta i spurten. Franciacortan är mörkare, gulare i färgen - mogen - och har trevliga nötter och nougat på nosen, tillsammans med lite sherrytonad oxidation. Men i munnen är det inte särskilt harmoniskt, och det ringer en lakrisal gummi-ton och bitterhet mot slutet. Är felet helt enkelt bara årgång 2003?

Första röda duellen blir jämnare. Nu är färgen är tämligen mörkt röd i glaset. Doften är aningen reduktiv, väldigt blommig, frukten är cassis/viol ripplad med röda bär och örter. Även en gnutta stall ger sig tillkänna. Smaken är slank men mäktig och följer spåret med cassis som brottas framgångsrikt med röda bär som krossats med sten. Örterna är alldeles ljuvliga, syrorna vittnar om en tur jag tagit förut, en tur uppför Toscanas backar ända upp till svalvuxen högklassig sangiovese. Tanninstrukturen är där, örterna går mot lakrits och med lite luft kommer alldeles underbara blommor på nosen. Montevertine har massor att komma med även i vintage 2006. Den här gången kommer det från magnumflaska och jag skulle lagra ett par år till. 2006 Montevertine glider i mål utan händer på styret före 2005 Ronco dei Quattroventi från Kalabrien. Ändå, denna Ciró gör mycket för mig som suttit på torget i staden Tropea och utforskat vad druvan gaglioppo är (samma här, det var visst 97:an, reds anm ;-) Cirón har trots allt en hel del gemensamt med Montevertine och liknar i brist på bättre liknelser en rustik och gammaldags – men bra! – chianti classico. Den har tanniner, fat, viol/cassis, fina mineraler och en coolt skitig känsla. Gott!"

"Glas fem vrålar: You can’t fake the funk! Här är det mörk frukt making peace and love med ädla blommor, här finns en viss volatilitet och lite maraschino-toner. Riktigt snyggt skitig doft med rejäla körsbär som motsägelsefullt ändå ger lite burgundisk känsla. I munnen är det slankt, men absolut inte kraftlöst. Här finns en rejäl orientbasar med kryddor plus lite dynga och de fint mogna körsbären förstärks av en grymt fin mineralitet. Och så får syrorna det hela att ringa länge, ungefär som om Carlos Santana håller en och samma ton i en evighet. Jag har ingen aning om hur ett hippie-vin kan vara elegant, men det här glaset klarar balansgången efter lång träning på vulkanens rand.
2001 Calabretta Etna Rosso vinner grenen "dricka i dag" med lätthet, men 2004 Barolo Prapó Riserva kräver revansch om fem-tio år. Prapó är mycket mörkare och luktar ädel men knuten nebbiolo lång väg. Markörerna är på plats (rönnbär, en diskret brettighet, läder, viol, en dammig grusväg, en gnutta lakrisal-tjära, lite peppar och en bestämd tanninstruktur). Här behövs bara tid att vila sig i form så lär den klättra uppför Etna som Pantani på Epo för ett revanschmöte."

"Glas sju är mörkt med ljusnande kanter i glasen. Rätt blygt på nosen, men lite snurr på glaset lockar det fram läder, jord, tobak, mörk frukt och örter/lakrits. Men det är i munnen kedjan hoppar till och lägger i tians växel. Ett rejält ryck av mörk frukt typ plombär/övermogen cassis, aningen russin/torkad frukt, apelsinsyror, basarkryddor och en känsla av undervegetation. Kvällens överraskning av det positiva slaget – för 109 pix! 2004 Vigna Caselle Riserva knockar 2008 Barricadiero ganska obekymrat. Då är Barricadieron ändå alldeles utmärkt - bara lite väl ung. Annars har den stallet, äppelsyrorna, cassisen, lädret och inte minst tanninstrukturen för att vilja kräva revansch om några år."

"Nästa duell är något för gottegrisarna, trots att vi inte nått fram till de två vita sötingarna än. Kardemumma inlagd i sprit är mitt första intryck av det ena glaset. I det andra handlar det om ingefära. Båda vinerna är rätt duktigt volatila, men 2004 Marta Galli Amarone - den med kardemumman - bjuder också på en mängd torkad frukt, läder, malört och ett löfte om munfyllnad. Jorå, smaken bekräftar att här är spisen öppen, varm och inbjudande. Smaken är som doften fast nu tillkommer lite fin, mörk choklad. Det här behöver också sin ost – och några år till på rygg. Inte riktigt mitt glas, men den vinner ändå enkelt över 2007 Morella Old Vines Primitivo som har ingefäran vid styrstången. Morella bjuder också på klockren björnbärssylt, stekta äpplen i kanel och en ton av mint. Jag blir inte sugen på mer."

"Till sist, låt oss tala om blommor och bin. Jo, 2007 Arrocco Passito får mig att tänka på sådant, för här stiger det honung ur glaset, vackra blommor och en riktigt häftig citrusbensin. Här finns också persikor, aprikoser, citrusskal i en stil som påminner om en sauternes, men också friska syror som stagar upp. Det tävlar väl knappast i samma division som tungviktarna i Sauternes, men det här gillar jag stenhårt. Sannolikt ett skitkul fälleben i en blindprovning. Zerbinas Arrocco vinner ganska obesvärat i min mun över Attilio Contini, men hans mogna och nästan torra Vernaccia Riserva är också riktigt fin. Här dominerar nötter (valnöt, hasselnöt), men det finns en fatoxiderad och knäckig ton, citrusskal, mineral och gott om torkad frukt. Det som gör att den inte når upp till Arrocon är att syrorna är aningen låga.

Nog krävs det lite sittfläsk och viss spänst i gommen för att klara ett Giro, men jag hänger lätt på när det är dags igen."


Rubb som stubb kommer från Carlo Merolli, romare och cyklist.

2003 Drogone d'Altavilla Riserva

Cantine Madonna delle Grazie tog oss med storm under månaden som gick. Ju mer aglianico vi dricker, desto tydligare framstår det att druvsorten måste räknas in bland världens absoluta storheter. Såväl tanninstruktur som aromatik har faktiskt en del gemensamt med robustare bordeaux, och madonnans 2007 Liscone klarade att ta ett jämbördigt nappatag med 2008 Château de Fieuzal. Åtminstone på vårt bord, och den kvällen.

Drogone d'Altavilla är en selektion ur vingården Liscone, en särskild parcell som planterades 1964 (ett alldeles utmärkt år för plantering rent generellt sett ;-) Musten jäste i öppna tankar av rostfritt, och skalhatten bearbetades med energisk nedpressning varje dag. Vinet fick sin uppfostran under två år i medelstora fat av fransk ek.

2003 Cantine Madonna delle Grazie "Drogone d'Altavilla" Aglianico del Vulture Riserva har ett varmt rödbrunt utseende, på samma gång tätt och transparent. Doften är fint utvecklad med de lätt volatila drag som är så typiska för årgången över hela Europa. Lite lim, lite lösningsmedel, lite salubrin. Frukten drar åt det tillredda hållet snarare än det färska, på ett väldigt vackert sätt som associerar till salig farmors kok av saft och sylt, med lite grädde i skålen till barnen. Fräschören hittar vi istället i örtbuketten, som är fenomenalt rik och frodig med framträdande mynta, eucalyptus, pinje och tall. Mognads-toner av nougat gör inte det hela sämre, och efter en stund har de inledande, lättflyktiga dragen vädrats ut.

I munnen möts vi av ett rejält kraftpaket som tack vare utvecklingen på något märkvärdigt vis också lyckas vara både slankt, transparent och elegant. Alla parametrar är på plats och de jobbar som de ska. Friska syror - check. Fenomenala tanniner - check. Stunsig struktur - check. Spänst och kraft i finishen - check. Rejäl längd på eftersmaken - check.

Men det som gör Drogone till något alldeles exceptionellt skulle vi säga är örtfloran - ett helt litet berg av oregano förutom de redan nämnda - som kommer igen i munnen och ger vinet en enastående fräschör, intensitet och persistens. Tillsammans med druvtypisk piptobak, lite choklad från faten och en uppenbart jordig mineralitet får vi en terroirkänsla som verkligen griper tag i smaklökarna och ruskar om ordentligt. Det här blir bara bättre med luft och det sista glaset är förstås det allra bästa. Missa på egen risk!


Satt som en smäck till rostbiff med potatisgratäng. Senare på kvällen lika bra till "Io Sono Amore" (mera mat i den) och en bit comté.

Vinik, 325 kr.

Aglianico del Vulture: Bauccio 2006 vs. 2004

Mixa bautasten och macho så har du Bauccio. Fanken vet vad ordet betyder, men det är onekligen ett rätt tungt namn på ett vin. Även flaskorna är stadiga pjäser som signalerar att vi har kralliga grejor i glaset. Snygga etiketter har de också.

Vi befinner oss alltså i Basilicata. Närmare bestämt i Venosa, öster om den utslocknade vulkanen Monte Vulture. Madonna delle Grazie har åtta hektar vinmarker på hög höjd (runt 500 meter) i östliga lägen och stockarna är ungefär i femtioårsåldern. Musten genomgår ett par dygns cold-soak innan jäsning i öppna kar med frekvent nedtryckning av skalhatten. Efter en utdragen maceration får vinet ett års uppfostran i nya 500-liters fat av fransk ek.

2006 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mörkt blårött till oxblodsfärgat. Glaset har en väl sammanhållen doft av jäsande mörka körsbär och bränd jord med lite blyerts och sadelläder. De sprillans medelstora faten snackar ceder och mörk choklad, men inte så uttalat som med barriquer. Dessutom hittar vi ungdomlig bittermandel och diskret volatila drag.

I munnen får vi en kaxig, rättfram mörkfrukt av jästa körsbär med lite kviller på tungan. Ungdomligt tät och hårt tvinnad, men inte alls överextraherad. Kraftfullt, tanninrikt och spänstigt vin med frisk syra och örtig eftersmak. Det här är en tuffing som ropar efter kött, och borde glänsa i det sammanhanget. Som tur är har vi bullat upp med entrecôte på grillen och hemvevad bea med Sturköhäxans egenodlade dragon. Kombinationen sitter som gjutet.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mer transparent, mörkröd sammet med ett par millimeter tegel i kanten. Nosen visar flera fina tecken på utveckling: svart matjord, undervegetation, svamp, tobak, farin och järn. Balsamiska drag och söta röda stråk i den mörka frukten. Massor av örter, med salvia och mynta på toppen och lakritsrot i fonden.

Smaken känns mer "färdig" och har nått en bra bit på väg till harmoni. Attacken är mjukare och tanninerna mer sammetslika, även om den intensiva avslutningen fortfarande är ganska så tuff och lite örtbitter. En sensation av menthol-kyla avslutar den långa bågen. Efter ett par timmars luftning är det högst trevligt att suga i sig även på egen hand.

Summa summarum: aglianico måste räknas in bland världens stora druvsorter och det här är två rejäla, muskulösa rödtjut att fyra av i köttsammanhang. Tack vare ungdom och nya tonneaux framstår nollsexan som en modernare tappning av traditionerna. Efter fyra timmar i luften har den blivit mer drickvänlig. Nollfyran har redan hittat hem och känns mer klassisk i stilen eftersom faten hunnit underordna sig och tredjehandsaromer kommit till. Väntar man ett par år kommer nollsexan säkert att gå samma väg. Årgångarna är väl ungefär lika bra när det kommer till kritan.

Vinik, 250 kr.

Under veckan som gick har vi också hunnit dricka 2008 Messer Oto och 2007 Lisconi från samma producent. För sina 175 spänn prickar respektabelt tanninrika Lisconi in en sweet-spot mellan pris och ambitioner.

Mer aglianico från en av de klassiska producenterna i Vulture har vi testat här och här.

2 x Aglianico del Vulture från d'Angelo

Fratelli d'Angelo i Rionero del Vulture, Basilicata, är en producent som inte tar de enkla vägarna till publikens uppskattning. Men när man väl fått korn på vinernas karaktär och avsikter, så växer de långsamt på en - och plötsligt kommer man på sig med att längta efter mer. Här finns intryck att jobba med, och en kvalitet som varar.

2006 d'Angelo "Donato d'Angelo" Aglianico del Vulture DOC har en återhållsam doft, som behöver lite lock och pock för att avslöja vad som står på lut inför framtiden. Mörka surkörsbär, blyerts, tobak och järn. Bränd jord i botten, och så några rosenblad som tittar fram i övertonerna.

Smaken ger mer än doften, i nuläget. Attacken är slank och fruktsyrlig - till en början skenbart saftig - för att snart avlösas av en överraskande tät och kraftfull mitt där tanninerna griper tag och bär ut i en osöt, balanserat fruktig och mineralstinn eftersmak som hänger sig kvar på ett klart seriöst sätt. Inget smicker - här finns enbart ärliga avsikter.

2006 d'Angelo "Valle del Noce" Aglianico del Vulture DOC är lite yppigare i doften, mer utvecklat och komplext. Samma mörka surkörsbär, men också mer av plommon och korinter. Därtill bittermandel, körsbärskärnor och nysågad plommongren. Tobak och blyerts förstås, men också inslag av menthol och ingefära.

I munnen är valnötsdalen en storlek större än medtävlaren. En alltigenom seriös smak med tät frukt, bra struktur och bestämda tanniner som främsta argument. Sensationer av tobak, mörk choklad, mineraler och kryddor biter ifrån, och imponerar med rejält grepp och dito längd.

Till kvällens mat - skivor av oxfilé, samt skogschampinjoner och broccoli, tillagade i en fondue på barolo och köttbuljong - blir Valle del Noce solklar vinnare med sina underbara tanniner, som verkligen bjuder det motstånd som kött behöver (91). Efteråt kliver Donato d'Angelo fram och visar fin drickbarhet på egen hand, med en något fruktigare/vänligare balans - mer lämpad för tomatbaserade rätter. (89)

Vi tilltalas av den totalt fjäskbefriade stil som d'Angelos viner uppvisar. Hederliga grejor helt enkelt, ämnade för dem som emellanåt längtar efter traditionella doningar, och med en solklar lagringspotential för alla som har tålamod att spara.

Carlo Merolli säljer för 99 DKK/SEK och 115 DKK/SEK. Känns bara stilen okej, så pratar vi fynd.

ps. Karaffera timmar i förväg. Eller öppna och häll av ett glas dagen innan.

pps. Mer d'Angelo här.

3 x Aglianico del Vulture från d'Angelo

Aglianico har alltför många gånger kallats "söderns barolo". Ett ganska orättvist epitet egentligen, för den här druvan har en alldeles unik karaktär som förtjänar att beskrivas på egna premisser. Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i europatoppen. Aglianicovinerna har väl inte riktigt nebbiolos eleganta bouquet, men de vet sannerligen att ta för sig i munnen.

Fratelli d'Angelo är den ledande producenten i Rionero in Vulture. Man startade på 1930-talet, och sedan 1972 är det bröderna Donato och Lucio som kör showen. 40 hektar egna vinmarker kompletteras med 30 hektar på kontrakt. Macerationen sker i betongtankar under relativt kort tid, 8-15 dagar. Därefter får vinerna mogna i stora ekfat under 20-24 månader. Egendomens starka kort är välbelägna vinmarker, låga skördeuttag och traditionella källarmetoder.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture har en öppen doft som känns vild, personlig och uttrycksfull. Frukten är blue-print aglianico - ett alldeles eget uttryck! Druvkaraktären är mörk, med fina russintoner (utan sötma!) ovanpå murriga katrinplommon, ripplat av seriösa sammetsröda körsbärsstråk. Grön tobak och ceder sätter tydliga avtryck, örter och blommor friskar upp, blyertsmineraler inger respekt och lite mörk choklad rundar av på ett ganska underbart sätt. Smaken har bra bett och mineralkaraktär, hyfsat fyllig kropp, frisk syra, massor av osöt frukt och måttlig alkohol (13,5%) Intrycket är rättframt och hederligt, ett strålande matsällskap, faktiskt snudd på rörande bra för en basversion.

2004 d'Angelo Aglianico del Vulture "Vigna Caselle" Riserva har ett riktigt fint doftdjup med tredjehandsaromer där vi hittar romrussin, torkad frukt, mörk choklad, blommor, mynta och muscovadosocker. Därifrån ligger det nära till hands att fortsätta med lakrits, tobak, blyerts, nötter och skönt murriga tjärtoner. Smaken är len och välbalanserad, osött fruktig, med fylligt mogna tanniner, lite mjukare syra och större längd än i il normale. Munkänslan är läskande med måttliga 13 % och en tydlig mineralkaraktär. Sammanfattningsvis ett enastående personligt och uttrycksfullt vin som lämpar sig fint att dricka på egen hand, inte helt olikt Terredoras Taurasi Riserva.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture "Donato d'Angelo" är tätare, yngre och mer körsbärsfruktigt. Lite modernare i stilen med körsbärskärnor, nötter, blomtoner och skönt volatila fat, utan att förfalla till alltför rostad kryddighet. Den harmoniska smaken är föredömligt frukttät, men inte alls söt och absolut inte överextraherad. Här finns gott om komplexitet med seriösa blyertsmineraler, fin tobak och en uppstramande småbitter örtighet i den långa, fruktmättade avslutningen. Smaken öppnar upp över tid, växer betydligt och visar ständigt nya aspekter. Ett respektingivande och alldeles utmärkt vin som gärna kan få ligga till sig några år.

Tuffa, sköna viner! Poängmässigt landar vi i spannet 89-91 för alla tre. Med sina 92 Galloni-pinnar är förstås Vigna Caselle ett riktigt fynd för 109 DKK/SEK. Men vi är faktiskt ungefär lika förtjusta i standardversionen för ynka 85 DKK/SEK, som dracks med välbehag till hembakt pizza. Donato d'Angelo imponerar, och försvarar förstås sitt pris på 99 DKK/SEK med lillfingret, men går kanske inte lika spikrakt till hjärtat just ikväll. Men allt finns på plats och potential saknas inte...

ps. Läs fler noteringar om d'Angelos viner här och här.