Visar inlägg med etikett vespolina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vespolina. Visa alla inlägg

onsdag, maj 16, 2012

Norra Piemonte med Terroiristen


Stefan Jensen är Skandinaviens främsta kunskapskälla när det gäller norra Piemonte. Till vardags driver han den lilla vinbaren TerroiristenJægersborggade i Köpenhamn, och importfirman Winewise som specialiserat sig på hantverksmässiga viner främst från Piemonte och Friuli med Valtellina och Slovenien som bubblare. Vi bjöd upp Stefan till Stockholm för en helkväll på nordpiemontesiskt tema.


I den fjällnära delen av Piemonte finner man ett kluster av vinodling med sju appellationer: Boca, Bramaterra, Fara, Gattinara, Ghemme, Lessona och Sizzano. Lite vid sidan av finns ytterligare två: Carema och Erbaluce. I mitten av 1800-talet var de här vinodlingarna sammantaget både viktigare och med sina 40 000 hektar långt mer utbredda än de i Barolo och Barbaresco. Exempelvis var Boca ledande med 10 000 hektar - nästan ofattbart - och Gattinara hade ett lika gott rykte som Barolo. Precis som i Piemontes hjärtland är nebbiolo den främsta druvsorten, även om den lokalt kallas spanna eller picutener och gärna blandas ut med vespolina, croatina och uva rara. Det svalare klimatet och den pre-alpina jordmånen är ämnade att ge lättfotade, lagringsbara viner med finess och elegans.

Men säg det som varar för evigt. Till följd av 1950- och 60-talens industrialisering gick luften ur vinodlandet i norra Piemonte. Andra bidragande faktorer var säkert det svala klimatet som rådde innan klimatförändringarna och som inte garanterade full mognad varje år, samt de branta sluttningarna som krävde hårt manuellt arbete och uteslöt mekanisering. I storstäderna växte fabrikerna och lockade med trygga löneanställningar, exempelvis hos Fiat i närbelägna Torino.

Schweizaren Cristoph Künzli kom till Boca 1998, när allt såg som mörkast ut. Runt 1990 hade vinodlingarna i området krympt till tio hektar och andra näringar som industrier, risodling och skogsbruk hade tagit över. Künzli fick möjligheten av köpa en knapp hektar prima vinmark med urgamla stockar från en av de sista aktiva odlarna. Genom ett sjuttiotal separata uppgörelser med små markägare har han lyckats skrapa ihop ytterligare sex hektar. Idag är Le Piane en av norra Piemontes mest intressanta och kvalitetsorienterade producenter, med en icke-interventionistisk vinmakarfilosofi.



1. 2010 Tenute Sella "Majoli" Rosato Coste della Sesia DOC
En paraply-appellation som har fått sitt namn av älven som flyter genom området, och som omfattar både Lessona och Bramaterra. Tenute Sella är den ledande producenten i dessa appellationer. Druvmaterialet är huvudsakligen nebbiolo - hälften saignée från rödvinsproduktionen och hälften vinifierat som ett vitt vin med kort skalmaceration. Doften är krämig och lätt parfymerad med toner av smultron, granatäpple, apelsin, örter och mineral. I munnen ett hyfsat tätt och smakintensivt vin med tydlig struktur - fruktsyra plus lätta tanniner - och småsalta mineraler i den ganska långa efterklangen.
En seriös rosé som fortfarande har en del ungbäriga godistoner kvar, men också en klar potential för utveckling. Allra bäst smakar det nog sommaren 2013. Och varför inte 2014?


Maggiorina är namnet på en traditionell uppbindningsmetod i området (har fått namn av Maggiora, en "förort" till Boca) där grenarna från en vinstock dras ut i fyra väderstreck till ett slags låg pergola. Druvmaterialet - 50% nebbiolo, 40% croatina, 5% vespolina och 5% uva rara - köps in av odlare i grannskapet som har (cirka 80 år) gamla stockar uppbundna på detta vis. Croatina är en druva som bidrar med kropp, fyllighet och omedelbar drickbarhet, lite som merlot. Nosen är ren och elegant - blommig likt en bättre beaujolais med daggfriska rosor och några violer. Frukten är ganska mörk - slånbär och maraschino-körsbär med assist av lakrits och tobak, dessutom är doften klart mineralisk med drag av järn och sten. I munnen ett lättfotat vin med rena aromer, fin balans och god liten strävhet. Gott och klunkbart som tusan just nu, väldigt trevligt pris också. En av våra favoriter.


I princip en bramaterra från de yngsta stockarna (ca 10 år). Jordmånen i Bramaterra är en järnrik porfyrsand av vulkaniskt ursprung som ger mineraliska uttryck. Druvmixen i det här vinet är 60% nebbiolo, 35% croatina och 5% vespolina. Vinifieringen skedde i ståltank med överpumpning under 22 dagar, och sedan uppfostrades vinet under fjorton månader i slavonska botti om 34 hl. Den rätt komplexa och utvecklade doften bär prägel av det varma året med svedda örter, bränd jord, medicinaltoner, gummi samt en del torkad frukt. Smaken är också väl utvecklad med varma grovkalibriga tanniner och tydlig örtighet i en annars ganska lätt kropp. Ett karaktärsfullt och intressant vin, som dock inte riktigt föll oss i smaken den här kvällen. Andra var mer entusiastiska.


Signaturvinet från den anrika firman, som har rötter ända tillbaks till 1671 och är den största aktören i Lessona. Druvmixen är 80% nebbiolo och 20% vespolina från 55-åriga stockar som växer i backar med havssand i marken. Vinifieringen går till ungefär som i föregående vin, fast uppfostran fullbordades med två år i botti. Här får vi en helklassisk nebbiolodoft - omedelbart sympatiframkallande och fint utvecklad med toner av hallon och slånbär, balsamico och ljusa kryddor, lakrits, saltvatten och solvarma stenar samt en gnutta kola. Smaken är elegant balanserad med fina aromer, frisk syra och finlemmade tanniner. Mentholsvalka, blodgrape-beska och precis lagom utveckling just nu. Någon provare tyckte att personligheten var lite utslätad, men där håller vi inte med. Härlig klunkbarhet, en favorit för omedelbar konsumtion.


Uppföljaren till ett vin vi uppskattade mycket under sommaren 2011. Ännu en klassisk nebbiolodoft - 100 % av druvsorten - den här gången med fler nyanser av eneträ och volatila målarpytsar. För övrigt kan vi hitta rönnbär, hallon, kryddlåda och mineraler. Smaken är samlad, ganska fruktintensiv och kryddig med mogna tanniner, bra struktur och en lång efterklang där man får suga på lakrits och mineralsälta. Stilmässigt jämförbart med en traditionell barbaresco, och klart givande inte minst sett till priset. Det här blir bara bättre av att stå i glaset, men framkallar ändå inte riktigt samma wow som när vi drack den förra årgången. Här behövs nog ett större glas och lite mer tid och uppmärksamhet.


6. 2006 Le Piane Boca DOC
Christoph Künzlis toppvin. Mest nebbiolo med mindre andelar vespolina och bonarda. Druvmaterialet kommer till viss del från den gamla vingård han övertog, men mestadels från yngre stockar i vingårdar han röjt från skog och själv planterat om. Vinmakandet följer icke-interventionistiska principer med naturjäst och låga doser svavel, och lagringen sker helt och hållet i 25 hl botti. Doften är den klart mest eleganta hittills, men den är också modernare i uttrycket. Här finns förföriska pinot-lika parfymer, och då är det Côte-de-Nuits vi tänker på. Den svala slånbärsfrukten är ganska mörk, och lustigt nog paras den med blodgrape, sedan har vi en tydlig mineralsälta samt saltlakrits och något som absolut liknar fat och rostning: toner av eneträ, bittermandel, mocka och höghaltig kakao. Smaken är fullständigt knastertorr - ja, närmast salt - och rätt extraktrik med en stor, tät tanninstruktur. Här får man tydliga sensationer av mogna druvkärnor som antyder en ganska bestämd pressning av druvresterna. Alkohol eller värme är överhuvudtaget inte med på kartan. Det här är mäkta imponerande, men bör väl framförallt betraktas som utgångspunkt för lagringsprojekt. Den modige luftar i ett dygn och möter upp med en entrecôte.


7. 2005 Tenute Sella "I Porfidi" Bramaterra DOC
Ett vingårdsvin som fått ett extra år på barriques förutom de vanliga två åren på stora botti. Bramaterra har som sagt en järnhaltig porfyrjord som ger en extra mineralisk kick. Först får vi ett skumt glas som doftar damm, våt vinkartong och volatilitet. Efter att det bytts ut är nosen vidöppen med drag av rönnbär, läder, ene, hallon, torkade funghi porcini och väl integrerade fat. Smaken är friskt syrlig, medelfyllig med elegant balans och aromer av rönnbärs-lakrits. Ekfaten funkar bra, det är först i eftersmaken som det extra året på ek märks genom en aning träiga tanniner. En iakttagelse är att doften först är öppen men inom en kvart tycks gå in i tunnel och antar vissa likheter med det första glaset. Märkligt och skumt.


Nollfemman liknar i många stycken nollsexan. Även här finns drag som vi förknippar med ek och rostning. I och för sig väldigt goda drag: eneträ, ny ek, espresso, distingerad tobak och dyr kakao. Eftersom det enbart lagrats på 25 hl botti, är vår gissning att de var nya eller renskrapade och har förberetts för vinet med hjälp av en låga. För övrigt hittar vi väldigt tilltalande aromer av nyponros, slånbär, blodapelsin, druvkärnor och en aning kemi - tänk petroleum, men ändå inte. Smaken är sval, stram och absolut torr med bra extrakt och tydlig sälta. Elegant strukturerad med rätt stora tanniner som är mer integrerade och "färdiga" än i nollsexan - ett mer tillgängligt vin idag alltså. Självklart finns det uppsida med lagring, men drickfönstret är nog något kortare relativt sett.


9. 2005 Anzivino "Faticato" Coste della Sesia DOC
En ren nebbiolo från Gattinara, där druvorna skördats vid övermognad, vinifierats med lång maceration, och uppfostrats i små använda barriques. Det här är den första av kvällens dofter som inte alls tilltalar oss. Aromatiken känns klart marmeladig, med associationer till svartvinbärs-kulor och hallonsaft, där man också sprutat i lite tomatpuré och sangiovese-örter. Smaken är kanske kvällens tätaste sett till frukten, uppenbart senskördad med ett övermått av frukt, men renons på finess och elegans. Med väldigt lite på fötterna vågar vi oss på att sticka ut hakan och säga "atypiskt". Men det här kanske är en del av traditionen? Pass, hur som helst.


10. Så har vi kommit fram till kvällens clou.
1990 Az. Agr. La Meridiana "Campo delle Piane" Boca DOC är förhistorien som sträcker ut en hand till nuet, för att vi ska förstå lite bättre. Antonio Cerri skördade sina bästa druvor från den halva hektar vinstockar som planterats 1915, selekterade stenhårt och gjorde vinet i stort sett för husbehov. När Christoph Künzli fick köpa egendomen 1998 följde det med ett antal fat från diverse årgångar på 80- och början av 90-talet. Vissa av dem hade legat där i dussinet år.

När vi dekanterat de fem flaskorna och hällt upp de sjuttiotre ISO-glasen stiger de allra ljuvligaste nebbiolo-parfymer av torkade rosenblad upp från brickorna där glasen trängs. Den här doften är så stor att den kan avnjutas på en meters håll. Efter ett par timmar bjuds vi på underbart komplexa och höstliga mognadstoner som inleds med torkade funghi porcini och fortsätter med multnande skogsgolv om hösten, färsk tryffel minsann, fuktig mossa, läder och ostbutik, tobak och rosor, rönnbär och plommonmarmelad samt några apelsinskal.
I munnen: vilken syra, den sjunger högt i den lätta kroppen! En fokuserad stråle av frukt lyser rakt igenom de omgivande tredjehands-aromerna. Återigen: tryffel, läder, apelsiner... eftersmaken kryddig och rejält lång med inslag av rönnbärsgelé. En stor upplevelse, verkligen!
Vi hade lätt kunnat sitta kvar och meditera en timme till.


Ett par slutord. Det intryck som förmedlas av Stefans laguppställning från norra Piemonte är: slanka och eleganta personligheter som drivs av friska syror och en tydlig mineralsälta. Le Piane var väl i särklass kvalitetsmässigt, även om i stort sett allt var gott. Under året som gått har vi hunnit bekanta oss på hemmaplan med hälften av vinerna, och utan tvekan visar de upp andra, fler och vackrare aspekter i en kupa av bourgognetyp. Vi har en bestämd känsla att ISO-glasen ibland betonar "fel" saker, inte minst olika nyanser av trä. Stefan tyckte också att han inte riktigt kände igen ett par av vinerna - särskilt de båda Boca från Le Piane - och funderade om månfas, väder och lufttryck kan ha inverkat. Buteljerna reste till Stockholm för ungefär en vecka sedan, så de borde ha hunnit landa vid det här laget.

Winewise levererar med FedEx till svenska privatkunder.

2010 Sella Majoli Rosé - 110 dkk
2010 Le Piane Maggiorina - 125 dkk
2007 Sella Casteltorto - 145 dkk
2005 Sella Lessona - 210 dkk
2006 Anzivino Gattinara - 139 dkk
2006 Le Piane Boca - 325 dkk
2005 Sella Bramaterra ’I Porfidi’ – 245 dkk
2005 Le Piane Boca - 325 dkk
2005 Anzivino Faticato - 199 dkk
1990 Le Piane Boca - 395 dkk

Komplett prislista här.
Besök på Terroiristens vinbar här.
Essentiell läsning samt vingårdsbesök här och här.

torsdag, augusti 11, 2011

2005 Tenute Sella Lessona


"First year of production: 1671". Tenute Sella kan referera till en imponerande historia av obruten vinproduktion i byn Lessona, sju mil norr om Torino. Fortfarande framställer man sina viner enligt gamla traditioner, med 80% nebbiolo och 20% vespolina. I de här nordliga kullarna, på 300 meters höjd, består den sandiga jordmånen av gammal havsbotten - som i så många andra förstklassiga vinområden.

2005 Tenute Sella Lessona har en alldeles ren och oförfalskad doft. Lätt floral, friskt bärig - och samtidigt rätt komplex med ljusa nebbiolodrag. Vi plockar ut toner av slånbär, röda vinbär, röda körsbär och en släng av cocktailbär och maraschino. Terroirkänslan är utsökt, med associationer till te, grus, blyerts. Efterhand blir nosen kryddigare, som av kardemumma och muskot.

Balansen i munnen är vitvinslik med en frisk och läskande syra åt lingon/röda vinbärs-hållet, men helt utan kärvhet eller kartighet. Fruktaromerna är rena, transparenta och tanninerna lätta, silkiga, aningen te-torra. Ett särdeles lättfotat, burgundiskt uttryck med sirligt slingrande eftersmak. Det här förtjusande vinet är fortfarande ungt, med uppenbar potential för utveckling. Och som gjort för alla oss som uppskattar elegans och stiliga syror!


Winewise/Terroiristen, 185 DKK.

ps. Tack till Italienska Viner som fick oss på spåret.
Inte minst med den här rapporten.

söndag, november 14, 2010

4 x Ghemme från Ioppa



Ghemme... eh, hmm. Munskänkar som skrivit teoriprov på vilken nivå som helst har säkert lärt sig rabbla sina DOCG i Piemonte: Barolo, Barbaresco, Ghemme, Gattinara och så vidare. Men hur många har smakat på de där två sista?

Nu finns chansen att råda bot på det. Azienda Vitivinicola Ioppa Fratelli Giampiero e Giorgio ligger i Novara-provinsen i nordligaste Piemonte, med en hänförande utsikt upp mot Monte Rosa-massivet. Släkten har odlat vin ända sedan 1852, och här blandar man gärna sin nebbiolo med en mindre andel vespolina. Ioppas bästa vingårdar heter Santa Fé och Bricco Balsina. Med början 2004 buteljeras de som vingårdsviner, men dessförinnan gick druvorna till standardtappningen. En gammeldags uppfostran lovar gott i detta sammanhang: två år i medelstora, välhållna botti - och inget tjafs!



1996 Ioppa Ghemme DOCG har den ljusaste färgen i kvartetten: transparent brunröd som en mogen bybourgogne, med tegelorange kant som glesnar mot vattenklar. Doften är liten men utvecklad, med associationer till murrig undervegetation som tar oss ut i skogen, där vi hittar lingon och tranbär, rönnbär och nypon. Kåda från ene och tall kommer till - menthol och liniment också - samt några fina puffar av tjära, nougat och kaffe. Smaken är lätt i kroppen och distinkt syrlig, med knappt märkbara tanniner och en gles, något uttorkad frukt. Om nu frukten är på väg att ge upp, är i alla fall syran hur pigg som helst. S som uppskattar rejält syradrivna doningar skriver "härligt" i protokollet. T gillar också aromerna i det här lätta vinet, men noterar "på väg ner" och "kort eftersmak". (87)



1997 Ioppa Ghemme DOCG är lite mörkare i färgen, men fortfarande ett ljust och transparent vin. Doften är riktigt lovande - och respektingivande! Här är det nämligen mineralerna som tar för sig, med toner av blyerts, jord och tryffel. Vi noterar också en tilltalande örtig fräschör, och frukten ger ett mognare intryck som drar mer åt körsbärshållet. Dessutom gott om stjärnanis och riven muskot, samt en tobakston som påminner om inotyolsalva (hej, alla småbarns-föräldrar!) Smaken är lättare medelfyllig, med hög syra och ändå tillräckligt av andra komponenter - mogen frukt, tanniner, kryddighet och mineraler - för att uppnå en utmärkt balans och dito längd. Med sina supertydliga örter och mineraler är detta kvartettens mesta "terroirist". Ungdomlig stuns saknas inte heller! Ett vin i klassisk piemontestil - och därmed ett klockrent matsällskap. (90)



1998 Ioppa Ghemme DOCG är mörkast och mest färgintensivt av de fyra, ett snäpp före nittionian. Doften är rejält utvecklad och rik som en mogen barolo, med knäckiga, smöriga toner ovanpå mogen körsbärs- och jordgubbsfrukt. Vi njuter av ett ordentligt doftdjup med drag av farinsocker, tjära, sötlakrits och choklad. Smaken följer upp doftintrycken och gör oss knappast besvikna. Det här är en stor smak med skön viskositet och bra tyngd i munnen. Rejält med mogna tanniner, tjära, russin och muscovadosocker. Riktigt gott vin med härlig längd, men också aningen rustikt i avslutningen med en smula bitterhet som drar av en pinne i slutbetyget. Oväntat fylligt för dessa nordliga kullar, och ett utmärkt meditationsvin som tog slut först. Alltid ett gott betyg! (91)

1999 Ioppa Ghemme DOCG doftar av mandelblom och körsbär, med en småsvettig ton av jordig tryffel. Den flyttar efterhand ner i potatiskällaren och avslöjar sig som korkdefekt, något som bekräftas av stum frukt och vass, brännande smak. Vinet får ledas av banan och hamnar i frysen för nya äventyr, och eftersom vi redan öppnat en knasigt korkad flaska hade vi tyvärr inte fler hemma. En intressant detalj var att korkarna hade ett annat utseende än de äldre, med annan grafisk formgivning. En annan korkleverantör, kanhända? Vi får återkomma om det här vinet, men Italienska Viner har ju redan utnämnt ett friskt exemplar av nittionian till kvartettens bästa!

Det här är alltså traditionella, eleganta högsyreviner med burgundiskt släktskap. Den som suktar efter ett autentiskt uttryck - klassisk kvalitet utan tillrättalagd design - har en fin upplevelse framför sig. Och inte blir det dyrt heller. Carlo Merolli säljer nämligen en låda med tre flaskor av varje årgång för ynka 1300 DKK/SEK - vilket förstås är ett redigt kap, hur man än ser på saken.


ps. Finsmakarpop för söndagsbruk: Belle & Sebastian "I want the world to stop".