2010 Podere Le Boncie "5"

När FV-mobilen stannade till hos Terroiristen nu i påskas bjöd den sympatiske Stefan Jensen på ett glas som direkt snackade med oss. Klockren hantverksmässig sangiovese som det verkade, fri från nya småfrallor även om det stod Toscana IGT på etiketten. En flaska fick åka med hem för lite närmare bekantskap.

Podere Le Boncie är en liten egendom i frazione San Felice, Castelnuovo Berardenga. Gården startades av Giovanna Morganti 1990 i samband med att hon erhöll några hektar vinmark av sin far, Enzo Morganti. Han hade i sin tur varit ansvarig hos San Felice ända sedan 1978 och Giovanna arbetade själv där under 80-talet, bland annat med deras universitetssamarbete gällande experimentodling av gamla druvsorter som åtminstone på den tiden riskerade att försvinna.

2010 Le Boncie "5" är andravinet till Giovannas stolthet Le Trame och består av fem traditionella druvsorter från Chianti.
Givetvis sangiovese - fyra femtedelar - men också cilegiolo, colorino, mammolo, den sällsynta foglia tonda samt sangiovese-klonen prugnolo. Odlingarna sköts biodynamiskt och hela operationen måste betecknas som "icke-interventionistisk". Vinerna jäser i öppna ekståndare under tjugo dagar och uppfostras i medelstora botti. Giovanna Morganti är förresten medlem av Vini Veri.

Vad är då det här för ett vin? Ungt och typiskt för sitt ursprung, men ändå med en helt egen DNA-uppsättning. Vibrerande av pigga syror, röd och blå lite burdus frukt och smått sturiga tanniner. Om vi ska jämföra med ett par viner vi tidigare skrivit om, så får det bli en tänkt mix av Montevertine Pian del Ciampolo och Elisabetta Foradoris teroldego. Utan tvekan finns ett slags "naturvinskänsla". Den är rätt diskret men ändå fullt märkbar med noter av salmiak, syren, valnötter och rött äpple.

Vi är förtjusta och fyller på i sommar!

135 dkk, Terroiristen


ps. fin franskspråkig rapport från ett vingårdsbesök här.

RA: Nebbiolo, Sangiovese m.fl.

121018 Nebbiolo, Sangiovese & andra druvor (Åsa W Karlsson)

2011 Liedholm Barbera d´Asti (Vingruppen, 95 kr)

2009 Aldo Conterno Conca Tre Pile Barbera d'Alba (Vinovativa, 256 kr)

2005 Gaja Dagromis Barolo (Vingruppen, 425 kr)

2010 Barone Pizzini Primitivo di Puglia (Vinovativa, 119 kr)

2010 Barone Ricasoli Chianti (Vingruppen, 89 kr)

2005 Poggio San Polo Brunello di Montalcino (Vingruppen, 474 kr)

2009 Sutter Home Zinfandel, California (Vingruppen, 99 kr)

2008 Ridge Geyserville, Sonoma (Vingruppen, 295 kr )

2011 Fontana Candida Frascati (Philipson & Söderberg, 86 kr)

2010 Francois Lurton Araucano Sauvignon Blanc, Colchagua (Vingruppen, 89 kr)

2011 Barone Pizzini Verdiccio dei Castelli di Jesi Classico Superiore (Vinovativa, 106 kr)

2011 Hermanos Lurton Verdejo, Rueda (Vingruppen, 95 kr)

2009 Bodegas Heredad Cautivo Blanco, Rioja (Sthlm Wineimporters, 110 kr)

2009 Bodegas Riojanas Viña Albina Crianza, Rioja (Vingruppen, 99 kr)

2008 Braida Il Monello Barbera d'Asti (Vingruppen, 109 kr)

2006 Finca Villacreces Ribera del Duero (Vingruppen, 183 kr)

2010 Majnoni-Guicciardini Chianti

Några gånger om året drar Carlo Merolli till med ordet "SCOOP" (i versaler, såklart). Definitionen lyder som följer: "En scoopværdig vin skal udover at smage rigtig godt, også byde på en pris, der er tiltalende for jer, og der skal være flasker nok af den, så ingen går forgæves". Det här är tredje scoopet i år, och man måste imponeras av den tillit Carlos kundkrets känner för sin pusher. Av onsdagens 200 lådor återstod igår endast 66 - alltså över 1600 flaskor sålda på knappt fyra dagar.

Låt oss titta närmare på vad ståhejet handlar om. Det vi har i glaset är alltså en "vanlig" chianti av ekologiskt odlade druvor från området strax väster om chianti classico-zonen. Druvmixen består av 85% sangiovese, resten lika delar colorino, canaiolo och malvasia nera. Mest uppseendeväckande är Pietro Majnonis tilltag med "dubbel skörd", istället för grönskörd. Metoden går ut på att hälften av druvorna skördas när de precis nått mognad. Samtidigt klipps dåligt utvecklade klasar bort, liksom sådana som angripits av svamp eller röta. De resterande druvorna skördas efter ytterligare 15-20 dagars mognad på rankan. Det färdigjästa vinet uppfostras i emaljerade betongtankar under ett år.

2010 Majnoni-Guicciardini Chianti (Etichetta Bianca) har en rätt rustik doft som spretar åt två olika håll: dels det lätt omogna i form av en grön örtighet (likt salvia eller malört), dels det lätt övermogna, med brända toner och en dragning åt russinhållet. I mitten finns den klassiskt "sura" sangiovese-karaktären av mörka körsbär, och en lustig kardemumma-krydda. Smaken är livligt syrlig, rakt ur flaskan snudd på spritsig (jfr governo-metoden, där man tillsatte russin för att biffa upp chiantin med en andra jäsning). Aromerna i munnen handlar på rättframt vis om surkörsbär med inslag av svart te. Avslutningen nyper till med det lite bittra och "råa" bett som enklare ung sangiovese ofta kan ha. Inget märkvärdigt vin, måste vi säga, men funktionellt och rätt karaktärsfullt. Det besitter precis de egenskaper som gör sig bra till en pizza eller bucatini all'amatriciana.

Vi har tidigare druckit nollsexan vid några tillfällen. Såvitt vi förstår har "Etichetta Bianca" inte riktigt samma druvkomposition som de där magnum-bastflaskorna, men nu liksom då är det den opolerat proletära personligheten som är behållningen när glaset är tömt. Det finns onekligen något kontroversiellt med stilen, och ett till två års flasklagring lär inte skada. Ett dygn i kylen sätter ihop vinets komponenter till en rikare helhet och ger en fingervisning om att vi inte sett det bästa än.

Sånt här tjut ska inte kosta många pengar. Carlo Merolli tar 75 DKK/SEK.

2008 Monrosso Chianti vs. 2009 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône

Vi kan inte riktigt släppa de aromatiska likheter som emellanåt dyker upp när det gäller seriös chianti och dito gigondas med omnejd - särskilt de här två egendomarna kan tjäna bra som exempel. Men ikväll, när vi väl har vinerna bredvid varandra, blir skillnaderna rätt så tydliga. Inte minst när det gäller struktur och fyllighet i munnen - även om det finns klart gemensamma drag någonstans bland körsbärskärnor och svartpepparkorn...

2008 Castello di Monsanto Chianti Monrosso har en transparent, medelljust blåröd färg med varma nyanser. Doften ger inledningsvis lite reduktiv sump, men öppnar snart upp till finare körsbärskärniga toner, med mörkröda körsbär, svart te, grusjord, svartpeppar, torkande örter och solvarma stenar. Bra höjd efter ett tag i glasen. I munnen får vi friska syror i en rejält kärnig, medelfyllig smak med goda körsbär, sötlakrits, krydda och svartpepprig energi. Bra längd med både kraft och elegans. S gillar den här flaskan bäst.

2009 Saint-Cosme Côtes-du-Rhône är tätare, nästan opakt blårött med lila kant i karaffen. Doften bjuder på mosade färska bär - som en smoothie av blåbär och körsbär med mjölksyrliga toner åt youghurthållet - samt en tydlig syrahkomponent med viol, lakrits, järn och svartpeppar. Den lokala garriguen bidrar glatt med en nyplockad bunte av örter. Smaken är fyllig och behagfullt körsbärskärnig. Rätt så rik och tät med friska syror, mogna tanniner och riktigt bra grepp med en obetvinglig mineralkaraktär, likt krossade stenar. Ingen störande alkohol, men avslutningen är generös och lång med feta lakritsremmar och gott om örter - precis som vi hoppats. T favoriserar.

De så kallade "vinskribenterna" skriver gärna om "fynd" i de billigare "segmenten" som teoretiskt sett kan tänkas passa den breda "allmänheten". Frågan är om de själva dricker det massproducerade plonket de rekommenderar - när det finns bättre att tillgå? Vi har väldigt svårt att tro det, men å andra sidan: att inte dricka det man skriver upp vore ju rena hyckleriet. Det enda raka måste vara att utgå från hemmabasen och de egna preferenserna, och det skulle hur som helst aldrig falla oss in att reka något vi inte med säkerhet kommer att beställa och dricka igen. Kvällens duo är båda riktigt schyssta viner till väldigt hyggliga priser. De bör tilltala såväl kräsna vinnördar som, tja - vem som helst på jakt efter ett par flaskor garanterat gott rött att dricka rakt av i sommar.

Bristly via BS, 99 kr och Domaine via BS, 109 kr.

2006 Majnoni-Guicciardini Chianti

Fiasco! Troligen är den stackars bastflaskan en av de förpackningar som fått utstå mest spott och spe, inte minst i svensk vinjournalistik. Det tycks fortfarande vara helt omöjligt att skriva ordet Toscana utan att rapa upp en utsliten harang om vilka sura och tunna viner man blev serverad ur bastflaska på sjuttiotalet. Men kanske personen ifråga inte hade lärt sig att leta upp de bra grejorna än - utan dömde allt efter Chianti Ruffino?

Den italienska bastflaskan har en historia på många hundra år, ända tillbaks till 1350-talet - en tid när man precis lärt sig blåsa en rund flaska men inte klarade att åstadkomma en platt botten. De gångbara storlekarna var quarto 5,7 liter, mezzo quarto 2,28 liter och lilla metadella på 1,4 liter. Alla människor drack sitt vin från fiaschi, både mäktiga adelsmän och livegna bönder. När DOC-lagarna infördes på sextiotalet bestämdes att endast DOC-vin fick tappas på bastflaska. Som vi vet var dock de italienska DOC-lagarna till intet förpliktande - och mängder av dåligt vin har onekligen producerats i Italien. Både i bulk, bordeauxflaska och bukig bast.

Men vem bryr sig om historien! Glöm allt det där gamla och mossiga - nu är det BiB-revolutionen som ska hamras in i det svenska medvetandet, i snart sagt varenda vinartikel i de stora dagstidningarna. "BiB är framtiden, det är bara att acceptera!" fastslår Bengt-Göran Kronstam. Hmm, vi snackar alltså om en förpackning med ett beprövat förflutet på knappt tio år - tekniskt undermålig, historielös och totalt osexig. Innehållet är strömlinjeformat att passa "marknaden", den bottilagrade ursprungskaraktären borttvättad och ersatt med ekchips och annat otyg. Särskilda produktionslinjer tappar upp det billiga andrahandsplonket till "Die dumme Schweden". Ska man skratta eller gråta?

2006 Majnoni-Guicciardini Chianti DOCG är transparent varmrött. Det är härligt att hantera den fysiska, runda 1,5-litersflaskan. I karaffen får vi en på-riktigt-doft av jord, järnmineraler och rått kött. I glaset fortsätter showen med jästa körsbär, slånbär, salvia och begynnande tredjehandsaromer med en antydan till stallighet.

I munnen är vinet ytterst behagligt, sammetslent - en fullmogen och urtypisk chianti - med aromer som av livfulla, jästa söta röda körsbär, örter, krydda och sötlakrits. Sangiovesefrukten är slösande rik och ändå typisk för ursprunget. Syrorna är mjuka men friska, en liten russinsötma är märkbar och därtill relativt generös alkoholvärme (13,5%) som ger intrycket att den traditionella governo-metoden har använts vid tillverkningen. Dock finns inget av den klassiska spritsen kvar, och greppet är väl inte det allra bästa. Skitgott pizzavin, hur som helst! (85)

Pröva att ställa detta rödtjut brevid exempelvis en låda Ricasoli Formulae och se hur det moderna, "anpassade" vinet blir fullständigt överkört. Inte bara en gång utan upprepade gånger, fram och tillbaka. Det är ett sämre, kartigare druvmaterial i boxen, helt enkelt. Carlo Merollis pris är ändå jämförbart med ett lådvin: 99 DKK för 150 cl vid köp av sex flaskor. Nä, nu måste vi grädda pizzorna!

ps. Majnoni producerar enbart vin av ekologiskt odlade druvor, kolla även in hans 2007 Chianti Superiore. Och framför allt, våga vägra box!

pps. Tidigare provad sommaren 2008. Mindre ruffigt och klart mer harmoniskt nu. Men lika typiskt för ursprunget.

When the moon hits your eye...

...like a big pizza pie, that's amore! En bastchianti, svenska vinkritikers mobbingobjekt sedan minst ett decennium. Men, handen på hjärtat, vad väljer ni helst - en trist pappkartong eller en traditionell fiasco. För oss är valet lätt, särskilt när vi får en complimentary magnum bottle av Carlo Merolli.

2006 Majnoni Guiccardini Chianti har en medelmörkt klar färg och en rustik, lite brettig och generöst körsbärig doft med med ett rustikt inslag av grispiss. Vi får lust att baka våra pizzor med bar överkropp. Smaken är lite kärv, stram och tuffare körsbärig med massor av fränt proletär personlighet. Det är gott, det är genuint, man kommer osökt att tänka på någon enklare hamnkrog i Pisa eller Livorno. Druvorna är ekologiskt odlade. Sangiovese och colorino. 14 månader i betongtankar, en fjärdedel i traditionella botti.

Carlo Merolli sa: "ta en, dryga ut bensinpengarna och säg mig om det är vin eller vaskemiddel". Ok Carlo, vi säger: här finns det gott om karaktär och en härlig drickbarhet. Åtminstone klart bättre än Ricasolis vinröda men grönsmakande box Formulae, klart mer karaktärsfullt och därmed roligare att dricka. Fler har uppenbarligen tyckt samma sak, men det finns flaskor kvar ännu. Augustis rabatterade pris ligger på 99,95 DKK. Vi hittade otroligt nog ett pris på 299 NOK i grannlandet!

2006 Majnoni - Guiccardini Chianti (Viticoltore Pietro Majnoni, Vico d'Elsa, Firenze, Chianti)