Finare Vinare: cerasuolo di vittoria

Visar inlägg med etikett cerasuolo di vittoria. Visa alla inlägg

fredag, maj 09, 2014

Pizzatjut under hunkan

Åh, vilken utsökt infernalisk utmaning! "Pröva åtminstone en gång att göra som folk gör mest. Gå förbi vår lokala systembutik vid femrycket och försök plocka upp några anständiga viner att dricka till kvällens hembakta pizzor. Flaskorna får inte kosta mer än hundra spänn styck."

Okej. Det första som fångar blicken är ju köerna. Nej, man borde nog inte handla vin på bolaget en fredag klockan fem, om man kan undvika det. Bäst att ta sikte på en grönklädd kundassistent och ställa den typiska amatörfrågan: "om man vill ha ett vin till pizza som får kosta max 100, vad dricker man då?" Det första tipset blir tyvärr 2012 Antè Barbera d'Asti. Då kan vi faktiskt inte hålla oss längre, utan berättar om lukten av bebiskräks som vi lyckades spika blint andra gången vi fick en tidigare årgång serverat oss. Knappast aktuellt, alltså.

Utbudet av hederlig old-school chianti på bolaget är klent, men en valpolicella utan ripassometod borde väl ändå funka? Det finns inte så mycket att välja på här heller - det allra mesta är appassimento nu för tiden - men vi griper efter en flaska Musella. Vår grönklädde upplysare rekommenderar sedan med livligt eftertryck en bardolino. Låt gå för det. I och för sig kan man läsa det suspekta ordet "fatkaraktär" vid hyllkanten under båda de aktuella venetianarna, men det kan väl ändå inte ha blivit alltför mycket i så pass enkla viner? Den tredje kandidaten - en sicilianare - plockar vi ur minnet. Det är förresten den enda cerasuolo di vittoria som SB har att erbjuda.

2011 Musella Valpolicella Superiore DOC

70% corvina och corvinone, 20% rondinella, 10% barbera. Unga stockar. 225- och 500-litersfat av olika ursprung och ålder. Syra 5,9 g/l, socker 4 g/l, 13% alkohol, skruvkapsyl.

Färgen är ljust röd. Först kommer en liten reduktiv pust av disktrasa. Sedan salvia, söta röda körsbär, körsbärskärnor, kartiga lingon och ett stänk av rödvinsvinäger. Rioja-liknande vaniljtoner och dilliga fatkryddor.

I munnen ganska lätt, transparent, lite fruktfattigt och kartigt. Syran är vass, tanninerna lätta och mjuka med en småkärv inneboende struktur. Avslutningen känns ekboostad med ljusa kryddor och vanilj. Det blir sötsurt i eftersmaken med lite störande fatkladd.

Någotsånär drickbart - men så himla onödigt med faten, varav en del verkar vara amerikanska... enkelt vin ska vara enkelt och rent.

2012 Zeni Bardolino Classico Superiore DOCG

50% corvina, 10% corvinone, 30% rondinella, 10% molinara. Ett år i små ekfat. Syra 5,8 g/l, socker 6 g/l, 13,8% alkohol.

En djupt rubinröd färg med blåton. Doften är mörkfruktig med friska och torkade bigarråer, samt en del salvia. Rätt gott om rostade fat med mörk choklad, lakrits, vanilj och kryddor.

Attacken är söt, nästan tjock. Det är fullt pådrag och ganska tätfruktigt i övre mellanregistret men sämre när det gäller djup. Inte mycket innehåll i smaken efterhand, men märkbara trätanniner och en nästan vaselin-artad munkänsla. Avslutningen är smått obalanserad med sötsyrlighet, alkoholvärme och en fatkladdig efterklang.

Tjong. Och sötman. Till grillat eller ostar efter maten? Det här är knappast någon urtypisk bardolino - snarare halvvägs till amarone- och inte funkar det på oss, men kanske i framtida matlagning?

2012 Valle dell'Acate "6 Sesta" Cerasuolo di Vittoria DOCG

60% nero d'avola och 40% frappato. Ett år i ståltankar och medelstora ekfat, 13,5% alkohol.

Ljust varmröd färg. Nosen är snyggt parfymerad med vildhallon, blodapelsiner, röda körsbär, granatäpple, druvstjälk, kanel och muskot.

Attacken är helt torr och slank. Mittsmaken friskt rödbärig med apelsinsyra, lättare kropp, transparens och en smula grönska. I stort sett omärkbara fat och en uppfriskande liten campari-bitterhet i slutet.

Godaste vinet utan tvekan, läskande på egen hand innan maten och funktionellt till pizzorna, men kanske inte fullt lika roligt direkt efteråt, utan snarare senare på kvällen. Det här kan vi lätt tänka oss att dricka igen i sommar.

Ja, det är uppenbarligen en knepig eller rent av övermäktig uppgift att handla billiga och goda italienare på Systembolaget. Skickligast i Skandinavien när det gäller prisbilliga stövelviner för vardagsbruk är förstås den allom bekante pushern Carlo Merolli utanför Köpenhamn. Men om vi fick välja bara ett enda vin till pizza, fuska och lägga till lite slantar, då skulle det nog bli detta.

fredag, juli 26, 2013

3x Vittoria 2010: Judeka

När Cerasuolo di Vittoria upphöjdes till Siciliens första DOCG i slutet av 2005 var det för omväxlings skull helt rättvist. Till skillnad från andra delar av Sicilien där man sökt efter sin identitet är Vittoria ett område med solida traditioner, precis som Etna. Sedan åtminstone två sekel har man blandat sina blå sorter - frappati e calabresi - i ungefär lika proportioner. Man måste tidigt ha insett att de båda druvsorterna kompletterade varandra perfekt.

I ett modernt internationellt perspektiv behöver varje område ha en fixstjärna, och det är nog vad som har fattats Vittoria tills ganska nyligen. Visst finns det kompetenta större producenter som Valle dell'Acate, och nog finns det respektabla vinhantverkare som COS. Men varken Gaetana Jacono eller Giusto Occhipinti kan sägas vara den där stjärnan. Det krävdes en ung kvinnlig rebell för att ge Vittoria ett ansikte mot världen.

Arianna Occhipintis SP68 har blivit en given referens för cerasuolo, även om hennes version uppträder incognito. Eftersom den enbart uppfostrats i ståltank och under kortare tid än reglerna föreskriver, står det Sicilia IGT/Terre Siciliane IGP på etiketten. Men strunt samma - till hela sitt uttryck är det ändå en renfruktig cerasuolo med lika delar lyster från frappato och djup från nero d'avola.

Staden Vittoria är ganska liten medan DOCG-zonen är ansenlig till ytan. Självklart varierar jordmånen, från mer kalksten i den centrala delen till mer sand i söder och mer lera i norr. Caltagirone ligger i den norra delen, uppåt Catania-slätten till, och det är här man hittar producenten Judeka. Det verkar röra sig om en ordentligt påkostad satsning med utpräglad ekoprofil - solpaneler, elfordon, solvärme och vattenreningsverk - förmodligen med visst stöd från EU.

2010 Judeka Cerasuolo di Vittoria DOCG är, om vi nu utgår från SP68, lite rundare och rikare till sin läggning men ändå transparent. Helt logiskt, eftersom Judeka odlar i lerigare marker och Occhipinti har mer kalksten i backen. De två femtedelarna frappato bidrar med skinande röda och lätt parfymerade aromer av körsbär och granatäpple medan nero d'avolan backar upp med sina mörkare bär. Här finns en avsevärd charm och drickvänlighet, helt utan fat eftersom vinet är jäst i stål och uppfostrat i betong. Alkoholen stannar på behagliga 13%. Alldeles utmärkt att dricka nu och inom de närmaste åren.

2010 Judeka Nero d'Avola Vittoria DOC har en malolaktisk gräddkolaton som stör oss en smula, och en rik mogen frukt. Det vilar något generiskt över aromatiken i nero d'avola som gör att den druvan i vårt tycke mår väldigt bra av att sällskapa med just den aromatiska, parfymerade frappato. Det här blir helt enkelt inte lika intressant på egen hand. Man kan jämföra med Siccagno, som kanske är Arianna Occhipintis minst charmiga rödvin. Där finns en tuff kalkstenssyra som ger en spänstigare och mer utmanande struktur än vad man hittar här. Efter en stund tappar vi intresset för det här runda och bussiga men samtidigt lite opersonliga vinet.

2010 Judeka Frappato Vittoria DOC ger oss precis så mycket frappato vi vill, nämligen 100%. Precis som i cerasuolon finns en skinande och utpräglad aromatik med maraschino och granatäpplen flankerat av mer druvmogna jordgubbssyltiga aromer. I munnen lika silkeslent som den vänligaste pinot utan den tydliga bitterhet som exempelvis Valle dell'Acates frappato har, och med en mjuk syra som tittar fram tydligast och bäst vid tolv-fjorton grader. Utvecklingen är lagom framskriden, så det är klokast att dricka nu och relativt snart eftersom frappato är en oxidationskänslig druvsort vars livslängd är ganska kort på egen hand. Inte lika spänstigt som Occhipintis frappato men riktigt gott hur som helst.

Carlo Merolli, 145 muk (Cerasuolo) 139 muk (Frappato, Nero d'Avola)

Blandat sexpack 720 muk.

tisdag, februari 26, 2013

Sicilien på Mariaberget

Den första gången vi reste till Sicilien var i april 1997. Knappt fem år tidigare hade vi blivit väldigt förtjusta i ett rödpang från den ledande producenten Tasca d'Almerita, vid namn Rosso del Conte (förmodligen tack vare att Bengt-Göran Kronstam skrivit upp vinet i Dagens Nyheter). Det var en barrique-uppfostrad nero d'avola i varm men behärskad stil som visade sig utvecklas fint med flera års lagring.

Tasca d'Almerita - eller Regaleali som det vidsträckta godset hette - hade varit banbrytande i det kvalitetslyft som tog fart på centrala och västra Sicilien under 1970- och 80-talen. Inte oväntat var det lantaristokratin och dess gamla egendomar som hade kapital och utblick nog att investera i moderniseringar och nysatsningar. Andra namn i samma stora skala med liknande utveckling var Duca di Salaparuta/Corvo och Marsala-producenten Donnafugata.

Mot slutet av 1990-talet introducerades den svulstigare nyavärlden-stilen och fick sin främsta exponent i Planeta. Målet tycktes vara att tävla med alla andra världsdelar i grenarna extraherad solmogen frukt och rostade fat, och visst lyckades man på sitt sätt eftersom man hade gott om de varorna. Men framåt mitten av 2000-talet hade vi (och förmodligen andra också) börjat sätta likamedtecken mellan moderna Sicilien, nero d'avola och "allmänt jobbiga viner".

Samtidigt i östra ändan av Sicilien hände... inte så mycket. 1997 hörde vi inga som pratade med upphetsade röster om nerello mascalese och etna rosso, men om man knackade på hos äldre vinodlare med kvist hängande på porten så visst kunde man få smaka på de förvånansvärt lätta, syrliga och sträva rödvinerna. De kändes lite som en hälsning från svunna tider - åtminstone jämfört med annat vi drack där och då. Att området faktiskt haft en riktig storhetstid mellan tidiga 1800-talet och andra världskriget med framgångsrik export och allt, det missade man att påpeka.

Så, mot slutet av 00-talet, träffade Etna plötsligt mitt i prick på världens nyfödda längtan efter slankare röda åt det parfymerat burgundiska hållet, och efter svalvuxna mineraliska vita. Nya namn började att poppa upp och det var hög tid att lära sig stava ordentligt till nerello mascalese. Först ut var nog Benanti som fått fart redan på 90-talet. Under 00-talet anslöt extrem-puristen Frank Cornelissen, Tenuta delle Terre Nere, Passopisciaro, Girolamo Russo, Fattoria Romeo del Castello, Tenuta di Fessina, Graci, Vini Biondi och ultra-traditionella Calabretta som egentligen funnits på vulkanens norrsluttningar i mer än hundra år.

De tre storspelarna från västra Sicilien ville förstås också ha sitt på berget. Samtidigt blev det allmänt känt att man nere i Vittoria-provinsen gjorde ett annat och lättare slags nero d'avola, antingen med stöd av den ljust körsbärsfruktiga frappato-druvan i form av Cerasuolo di Vittoria DOCG - eller endera av dem på egen hand. När vi först hittade fram till Arianna Occhipintis hantverksviner härom året var det inget annat än en klockren uppenbarelse, och hennes farbror Giusto Occhipinti (COS) visade sig ha varit på banan i flera decennier med ungefär lika intressanta viner.

Under onsdagen presenterades ett gäng producenter från olika delar av den stora ön på Hilton Hotel vid Slussen, som del av en turné genom flera länder som tycks vara genomförd med stöd av EU-bidrag. Alla nämnda områden fanns med, men förutom Benanti och Fessina ingen av de hetaste producenterna. De flesta har ännu ingen svensk representation, och många av dem producerar vin i lägre prisklasser och större volymer. Trots det hittade vi en del intressanta viner.

Valle dell'Acate är en ganska stor egendom i Vittoria (100 hektar ekologisk odling) som drivs av Gaetana Jacono. Hon är ägarinna i sjätte generationen. Därav namnet på hennes 2011 6 Sesta Cerasuolo di Vittoria DOCG som lanseras på SB nu på fredag till det strategiska priset 99 kr. Som brukligt i den här appellationen är mixen lika delar frappato och nero d'avola - ungefär som i Occhipintis SP68, även uttrycket åtminstone delvis är ett annat. Vinet har lagrats mestadels i ståltank samt ett par tre månader på franska ekfat.

Vi gillade också Valle dell'Acates druvrena "Il Frappato" Vittoria DOC och "Il Moro" Nero d'Avola Vittoria DOC. Särskilt det senare har nog möjligheter att tilltala en större publik även om vi själva har ett gott öga till frappatodruvans beaujolaisigt sötsyrliga rödfrukt, här parad med en tydlig kärnbitterhet. Det är givetvis inga stora viner vi pratar om, men ändå tilltalande och klart användbara nu i sommar - frappaton får gärna drickas lätt kyld.

Topproducenten Benanti från Etnas sydsluttningar visade upp fyra viner där vi tyckte att de alla tre röda fått lite för stark prägel av de franska ekfaten, ett intryck som stämmer med tidigare smakprov inte minst av toppvinet 2004 Serra della Contessa Etna Rosso. Dock inte alls på ett modernt sätt, utan snarast konservativt i stilen. Mest imponerade blev vi av det vita 2008 Pietramarina Etna Bianco Superiore av 100% carricante, ett fortfarande alldeles ungt vin som tack vare en kompromisslös syrastruktur och framträdande mineralitet kommer att kunna utvecklas i många år framöver.

I slutändan var det nog de nya årgångarna från Etna-producenten Tenuta di Fessina som lockade mest. Erse Etna Rosso har det konsumerats flaskvis av i Casa FV, och den 2011 som snart finns i BS till sympatiskt pris (169 kr) upplevs minst lika rödlätt som nollnian och något mer tanninstrukturerad (tian missades av importören Handpicked). Druvrena 2011 Laeneo Nerello Cappuccio är ett par nyanser mörkare i frukten än Erse och har en mörkare mineralton. Kul också att få träffa den egensinnige vinmakaren Federico Curtaz - han var vingårdsansvarig hos en viss Angelo Gaia under åren 1982-1997 och startade sitt Fessina så sent som 2007.