Idala på stranden

En av sommarens vackraste dagar börjar lida mot sitt slut. Solen dröjer sig kvar över Sundet i väster medan fullmånen väntar i kulisserna på att lysa upp kvällens fester. Vad ska man ta sig till en stund som den här? Fredrik "Pingvinen" Önrup bjöd påpassligt in till en spontan vinprovning nedanför badhytterna i Skanör för att visa upp en knippe doningar från Idala Gård. Trots kort varsel var det ganska många som kände sig kallade...

Proseccon från kooperativet i Cormòns är ett okomplicerat starterbubbel som i vår smak gärna kunde fått vara lite torrare. 

Vi förstår dock inte riktigt varför ett sexeurosvin ska behöva kosta 113 kr från en skånsk frifräsare. Om den svenska näthandeln någonsin ska komma in i matchen på allvar så måste de inse att de är med och tävlar på en öppen paneuropeisk arena.

Vi glömmer den syrliga funderingen och gläds på riktigt åt nästa vin. 2012 Ernesto Picollo Gavi DOCG (99 kr) är precis den där fruktrena, tankjästa och mineralsalta vita italienaren man behöver till allsköns fisk- och skaldjursrätter med medelhavskänsla. Med sin prislapp strax under hundringen argumenterar den här gavin för inköp på ett övertygande sätt.

2012 Val di Toro Alfa Tauri Maremma Rosato (110 kr) har en snygg kopparnyans och är helt befriad från allsköns billiga godistoner. Redan lite utvecklat med rostiga järnmineraler och avrundad drickbarhet. Syran hade gärna fått vara högre, men smaken är torr och relativt elegant i stilen, utan märkbar alkohol, så det funkar hyfsat bra. Priset är väl någotsånär rimligt.

2010 Fattoria di Faltognano Chianti Montalbano DOC (106 kr) är rakt upp och ned simpatico. I glaset har vi den där klassiskt klarröda typen av chianti som fått sin uppfostran i tank och knappt hört talas om ordet extraktion. Den suveräna årgången skänker extra lyster även åt ett förhållandevis enklare vin som detta, och drickbarheten är självklar. Vi kan lätt tänka oss ett återseende med dessa droppar från trakterna av Vinci. Deras olja är förresten också helt okej.

Planen är att tända grillarna lite senare, och 2009 Gabbas Dule Cannonau di Sardegna Riserva (170 kr) lär knappast göra bort sig i det sammanhanget. Cannonau är ju detsamma som sardisk grenache, så här får man lite extra tjong men med bibehållen balans och drickbarhet - alltså utan att det blir eldigt, eller ekigt för den delen. 

Det här är seriösa doningar som kammat hem ett antal Tre Bicchieri  (fast de där glasen kan väl knappt användas som merit längre?) Priset slår dansken Otto Suenson med 35 spänn, även om allt givetvis går att få tag på billigare i Tyskland.

Idala Gård har utan tvekan en hel del intressant i sin portfölj. De har hållit på längre än de flesta svenska nätvinhandlande konkurrenter och de har klokt nog hållit fast vid specialiseringen på Italien. Kunden är inte tvungen att köpa hela lådor av samma vin, utan kan blanda fritt och pröva sig fram. Precis som det ska vara. Idalas starkaste kort är i våra ögon producenterna Cavalotto, d'Angelo och Odoardi.

Lunch med Francesco Mazzei

Fonterutoli är en av de egendomar med vars viner vi haft längst och mest varaktig relation. Det är fortfarande plättlätt att framkalla känslan när vi drack Fonterutolis 1995 Classico på vinbaren där nere i Greve in Chianti april 1998. För att inte tala om 1993 Concerto någon gång i april 1999 hos Pontus i gröna huset. Ren lycka!

Supertoscanaren Concerto lades ned 1994 till fördel för en helhjärtad satsning på flaggskeppschiantin Castello di Fonterutoli. När så "århundradets årgång" 1997 släpptes på systembolaget var vi, liksom många andra, med på noterna och inhandlade två lådor. Vinet var oerhört gott i början - en urskön käftsmäll från toscansk ädling med silkeshandskar och bollträ.

Men nog borde man ha tagit större notis om de avslutande orden i Parkers notering från 1999: "... the gorgeously delicious 1997 Chianti Classico... is a succulent chianti to drink over the next 3-5 years."
För efter den inledande fruktiga fasen inträdde en oskönt ekdominerad period som varade ända tills vinet i stort sett var på väg utför. Allteftersom tiden gick infann sig en bestämd känsla av att 97orna inte klarade av att leva upp till hajpen.

Nej, det var faktiskt 1999 (i orättvis massmedial skugga) som visade sig vara den bättre årgången av de två, och så även hos Mazzei på Fonterutoli. En annan version som var fantastiskt god i nysläppt skick var 2004. Efter något år inträdde den numera patenterat osköna ekfasen, och så var det bara att vänta. Under mellantiden drabbades vi av akut ekallergi som fick oss att se de här vinerna med ny och mer kritisk blick.

Diverse smakprov på årgångar som 2005, 2006 och 2007 har inte lockat till inköp. Nosarna har varit smäckfulla av mintchoklad, kafferost och julkryddor, medan smakerna packat bagaget fullt med extraherade och duktigt ekkärva tanniner. Om druvor som cabernet och merlot eller italienska aglianico och sagrantino klarar att tugga i sig en hel del virke, så blir vi alltmer övertygade om att sangiovese och barriquer aldrig var ämnade för varandra.

Så: när vi gick till gårdagens lunch med Francesco Mazzei och hans nya importör Wine Agency var det med ganska måttliga förväntningar. Den här stilen verkade nu vara såpass etablerad och medveten att vi knappast kunde föreställa oss att det skulle dyka upp några överraskningar. Att provningen började med ett par marknads-anpassade boxar var väl inte heller något lovande tecken...

2010 Mazzei Belguardo BiB (249 kr)
2011 Mazzei Belguardo BiB (249 kr)

Två cabernetdominerade viner från Maremma med planerad försäljning om 100 000-200 000 liter. Hälften eller mer av druvmaterialet köps in. Smaken är publikt tillrättalagd, fruktkroppen lite tunn och syran otypiskt mjuk för att vara toscansk. Tian är bättre än elvan. Francesco Mazzei: "to release a bag-in-box on any other market than the swedish would be commercial suicide". Och, vill vi tillägga: att inte släppa bag-in-box på den svenska marknaden vore kommersiell idioti.

2009 Badiola Toscana IGT (115 kr)

Ahh, nu är vi tillbaka i chiantis hjärtland med dess signaturdruva, berättar den mycket friskare syran. 70% sangiovese och 30% cabernet, men den senare slår inte igenom så mycket som man skulle kunna tro. Slankt, friskt och intensivt med matvänlig balans, liten örtig kärvhet och rätt lång kryddig finish. En knivsudd vanilj från amerikanska ekfat stör inte helheten. Bra.

2010 Serrata Belguardo Toscana IGT (99 kr)

Och där slank vi ner i Maremma igen - mindre av spänst och mer av fyllighet. Något klumpigt och fatigt utan önskvärd spets i syran trots 80% sangiovese.

2010 Fonterutoli Chianti Classico (149 kr)

Pang, här trillar parametrarna ner på sina rätta ställen. Frisk örtig nos med röda och mörka körsbär, samt väl avvägda tillägg av choklad och kaffe. Strålande syra och struktur, välbyggt mittparti med spänstiga tanniner och en lång, ren och frisk avslutning. En kanonbra version av Fonterutoli.

2008 Ser Lapo Chianti Classico Riserva (169 kr)

Fatig doft med kola, kaffe, choklad och rostning. Avrundad syra, ekig beska, ektanniner. Alltför ekig.

2008 Mix 36 (495 kr)

Så släpps dagens bomb: Mazzei har börjat jobba med större fat!
Oj, det hade man väl aldrig kunnat tro. Markisen erkänner att deras viner tidigare varit alltför ekiga, något som han själv inte uppskattar, och att deras huvudsakliga strävan framledes kommer att vara elegans och drickbarhet. Halleluja, det är aldrig för sent att tappa hoppet!
Vinet härstammar från en experimentvingård om två hektar med 36 gamla sangiovesekloner, till hälften ett massalt urval från egna vingårdar, med uppfostran i fyra stycken 600 liters tonneaux.

Nosen bjuder på en skitläcker liten fatton av söta orientkryddor, tydliga mineraler och en sötare fruktmognad med mycket rödare aromer än i något av de andra vinerna som presenteras. I munnen slankt och friskt med strålande syror, supersnygg bärig rödfrukt och mogna silkestanniner. Polerat men inte tillrättalagt. Det drar starkt åt pinothållet, faktiskt. Provningens bästa vin, ruggigt gott. Vill ha.

Härefter drar vi igenom två vertikaler med fyra årgångar av Mazzeis bägge toppviner. I korthet kan sägas att 99orna är alldeles utmärkta, med full utveckling i ett fatrostat men samtidigt harmoniskt uttryck. 05orna är klenast i frukten medan 06orna har stora muskel- och ektanniner som kräver åtskilliga år på rygg. Mest i vår smak är 08orna som ger uttryck för en elegantare, bärigare, mer syradriven och drickvänlig stil där man dragit ned ordentligt på ekcesserna. När maten kommer på bordet är det ingen tvekan om vilken årgång som jobbar bäst.

2008 Castello di Fonterutoli  (289 kr)
2008 Siepi (499 kr, rejält prissänkt!)

Ja men detta lovar ju riktigt gott för framtiden... och hatten av för den oväntade kursändringen!

2007 Tua Rita Perlato del Bosco

S blint: är det biodynamiskt? T: vad är det som får dig att tro det?
S: det lurar en liten äppelkompost runt hörnet. Har man vuxit upp med äppelträd på tomten så känner man igen den.

Vad ska man säga? Jovisst är det så. Men för övrigt finns inte mycket som pekar åt det hållet. Tvärtom hör stilen i 2007 Perlato del Bosco Toscana IGT hemma i den moderna, superproffsiga vinmakarvärlden. Det är bra höjd på doften, men utan några volatila drag och utan stall, lagård, brett eller funk. Dessutom utan några tydligare fatmarkörer förutom känslan av elegant inpaketering i blåsvart Matrix-kostym.

Renhet är ordet. Småbittra körsbär, blåbär, cassis, kulspetsbläck, viol, bittermandel och ceder. Inte så värst mycket mer - druvmaterialet tycks perfekt, inget grönt och absolut inget övermoget. Doften är fortfarande primär. Smaken är ganska stramt balanserad och rejält strukturerad med grymt välpolerade tanniner som liknar modern topp-bordeaux eller något proffsjobb från Napa. Vinet blir bara bättre i glaset och är efterhand enormt givande att dricka - bara godare och godare för varje klunk. En eftersträvansvärd egenskap.

När det gäller filmberättelser skiljer man ibland på intrigdrivet och karaktärsdrivet. Översätter man till ett vinös kontext så hör många av de viner som för tillfället intresserar oss mest till den andra kategorin. Där hittar man personligheter där skönhetsfläckar, avighet och andra mänskliga brister är att räkna som tillgångar. Den första kategorin eftersträvar det ofelbara och liknar på så vis ingenjörskonst,  som en högglanspolerad maskin i rostfritt stål. Är bara maskinen tillräckligt snyggt konstruerad så kan man inte värja sig. Lite så är det med Perlato del Bosco. Det ovana mötet mellan biodynamik och teknisk perfektion är onekligen fascinerande. Kanske är det till slut ändå terroiren och ett lågt uttag som gör det?

Dracks till en intrigdriven actionrulle från mainstream-hyllan: "Unstoppable" av Tony Scott. "Shows why old-school professionalism never goes out of style" skriver LA Times. Det kunde gälla för vinet också.

Maremma 2005: Rompicollo vs. Serrata Belguardo

Trots holmgången för några veckor sedan känner vi oss inte klara att avfärda Toscana årgång 2005. Det enda lagringsdugliga vin vi hittills smakat är 2005 Piaggia Il Sasso. Men det hindrar ju inte att man kan ha trevligt tillsammans ändå, utan några löften för framtiden. Lite extra medhårs blir det i varma Maremma. Vi bullar upp med medelhavsmat i form av fetaspäckade lammfärsbiffar, rostade zucchini och paprikor med sallad på linser och gröna bönor.

2005 Rompicollo är producerat av venetianska Tommasi, som 1997 expanderade genom inköp av Poggio al Tufo i Pitigliano, mitt i Maremma. Här finns det det gott om plats att odla vin, vilket många större producenter insett. Vingården Rompicollo omfattar 35 hektar. Efter analyser av jorden (vulkanisk tuff) beslöt man sig för proportionerna 60% sangiovese och 40% cabernet sauvignon. Vinrankorna planterades 1998 - så de är fortfarande i början av framtiden. Skördeuttaget är 31 hektoliter per hektar. Musten jäste på temperaturkontrollerade ståltankar i tio dagar, och vinet låg sedan i ett år på stora ekliggare om 35 hektoliter.

Vinet har en klar, rubinröd färg som känns bekant från ett annat sydligt område. Doften ger sura, syltade körsbär, blommor och mineraler och lite svettiga toner. Smaken är rödfruktig, med söta körsbär, cocktailbär, småkryddigt sandelträ och kirsch. Rödfrukten breddar sig med lingon, röda vinbär, röd blandsaft och en liten hetta (13%). Ni anar nog vart vi är på väg - det här är en dead ringer för côtes-du-rhône. Här finns ingen fatkaraktär, det är ett mycket "rent" vin med söt, slank, koncentrerad rödfrukt. Inga rostade ekfatstoner komplicerar bilden. Vi kommer att tänka på samtal vi haft med folk i södra rhône: ny ek är ingen del av vår tradition, det är för turister och amerikanska konsumenter som efterfrågar sånt. Till antipasti, men framför allt till kvällens typ av mat, visar sig det här vara ett perfekt vin. Det har precis vad som krävs i sammanhanget. Möjligen kan man fråga sig varför det ska behöva kosta över 140 kronor. Men i den franska jämförelsen levererar vinet frukt av en kvalitet någonstans mellan fin côtes-du-rhône och lätt châteauneuf. Alltså, godkänt till prislappen...

2005 Serrata Belguardo är en del av en liknande expansion, i regi av Marchesi Mazzei. Stockarna bär 80 % sangiovese och 20% alicante, med ungefär samma plantering som föregående vin (6600 stockar per hektar). När det kommer till vinifikation och uppfostran skiljer sig vinerna åt. Jäsningstiden är längre, 14-16 dagar. Här regerar små, rostade franska och amerikanska ekfat, där vinet vilade i ett år. Den resulterande alkoholhalten är lite högre, 13,6%.

Färgen är mörk och djupt rubinröd. Doften är komplex och domineras av rostad fatkaraktär med tobak, kaffe, stall och underliggande körsbär. Smaken är rejäl, med sura körsbär, bittermandel, mörk choklad, balanserade tanniner och lite ekbeska. Lång eftersmak med lite uttorkande drag av kanelstång. Smaken utvecklas efter hand med associationer till koncentrerad svartvinbärssaft och en smula vanilj. Den mer ambitiösa stilen gör att det här vinet ger intryck av att vara lite dyrare. Rekommenderas särskilt för vänner av rostade fat. Borde integreras bättre med ett par års lagring, men har nog inte den riktiga strukturen för en längre framtid. Bra vin som dricks bäst väl luftat, till en grillad biff.

2005 Poggio al Tufo Rompicollo Toscana Maremma IGT (Tommasi, San Pietro in Cariano, Veneto)

2005 Serrata Belguardo Toscana Maremma IGT (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)

Asterix i Toscana

Lördagsvällen bjuder på grillade vildsvinsstekar, flödande rödviner och tjôtande i goda vänners lag. Troubadix lite tveksamma musikalitet byter vi mot Regina Spektors ryska drill. Vildsvinet hade tyvärr inte mumsat mogna tignanellodruvor på höjderna ovanför Val di Pesa, utan mer troligt stressat omkring i omgivningar av köplador, motortrafikleder och kataloghusområden i Västmanland innan det till slut fick nådaskottet. Åtminstone smakar det stackars djuret lite torrt i Anders Levéns recept. Innan maten provar vi tre olika nollfemmor från toscana som får gå en match mot den nysläppta 2006 Fonterutoli. Spännande! Det hade varit rätt kul att ha även 2005 Fonterutoli med i kvällens jämförelse, vad vi tyckte om den går i alla fall att läsa här. Mazzei presterade nog det bästa som var möjligt under den årgångens förutsättningar.


2006 Fonterutoli är riktigt tätt, mörkt blårött i färgen. Doften är helt primär och mycket god: körsbär, tobak och blommighet. Smaken har tuff attack, intensiv, tät mitt och massor av goda, tuggbara tanniner.
Yes, detta är riktigt, riktigt bra! Precis den unga käftsmäll som denna favorit till toppchianti ska vara när den är som bäst. Till skillnad från den mjukare, snabbmognande nollfemman lämpar sig den nya årgången utmärkt att lagra. Sopar banan med nollfemmorna. Killarnas favoritvin, helt enligt klicheerna! SB:s klockor visar 10 på alla parametrar. Balans. (100% sangiovese, 100% jupiterkraft)


2005 Poliziano Vino Nobile de Montepulciano liknar i stora drag föregående vin. Färgen är mörkt blåröd, men ser, misstänkt nog, lite tunnare ut i samband med karafferingen. Doften är örtigare med samma körsbär och tobak som i Fonterutoli, och har lite mer av utveckling och komplexitet (små inslag av julkryddor, julmust, oxidtoner). Vi smakar, och det är klasskillnad! I munnen är detta vin stramt med lättare kropp, lite tunt, utan intensitet, med tvärkort eftersmak. Vilken besvikelse! Naturligtvis är vinet drickbart, och det som smakar, smakar ändå ok - men verkligen långt ifrån upphetsande... Vinet bytte nyss, helt omärkligt, årgång till 2005, trots att den tuffa nollfyran lanserades så sent som i november. Detta vin bör leverera långt bättre - varning är härmed utfärdad. (90% prugnolo gentile/sangiovese grosso plus 10% merlot, canaiolo nero och colorino)


2005 Le Volte har en ljusare färg och en doft som röjer inblandning av andra druvor än sangiovese. Ord som skogsbär, nickelpastiller, cassis och sylt far över bordet, tillsammans med lakrits, örter, eucalyptus och gräs. Smaken är skinande fruktig, mjuk och god med något lägre syra, små tanniner och ett litet syltigt inslag av svarta vinbär/ cassis. Lakrits och örtkryddor summerar ett lättdrucket, rätt intensivt vin. Särskilt tjejerna ger hela tummen upp och gillar druvmixen. (40% sangiovese, 30% cabernet, 30% merlot)


2005 Brancaia Tre har fått sitt namn av de tre olika odlingsplatserna: Castellina in Chianti, Radda in Chianti och Maremma. Vinet är framställt med avsikten att det ska vara lättdrucket och snabbmoget. Ljusast färg av alla fyra, påtagligt tunn utåt kanterna. Doften ger ljusare bär, framförallt hallon med inslag av örter, gräddkola och lakrits. Den mjuka, rätt goda smaken har lägre intensitet och frukt av hallon, plommon och körsbär. Lite kärv och kort avslutning. Vinet är helt drickmoget - det har ingen potential för att sparas. En flaska räcker, tack. (mest sangiovese, plus cabernet sauvignon och merlot i okända proportioner)


Efter denna holmgång där nollfemmorna fick på käften så att stickor och strån rök - och därtill det stressade vildsvinet som Obelix hade dömt ut som lesset - vill vi äntligen komma hela vägen, nu till ostbrickan. Dags att ta fram de säkra korten! 2004 Castello di Fonterutoli och 2001 San Felice Poggio Rosso Riserva levererar allt som kan begäras i chianti classico. Den förra är precis som sist, och helt förväntat, supergod med sin ädla sangiovesefrukt och sina dyra, mintchokladiga och julkryddiga fat - och den senare upplevs som klart tätare och mer intensiv än när vi drack den i december. Här finns både ungdomens kraft och mognadens utveckling. Ren pop 'n pour. Rejält med fällning i flaskan. Vilken dryckesfröjd!




2006 Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Vino Nobile de Montepulciano DOCG (Federico Carletti, Az. Agr. Poliziano, Montepulciano, Toscana)

2005 Le Volte Toscana IGT (Tenuta dell Ornellaia, Bolgheri, Toscana)

2005 Brancaia Tre Toscana IGT (La Brancaia, Radda in Chianti, Toscana)

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2001 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva (San Felice, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

2000 Promis

1996 var året då Angelo Gaja, inofficiell världsmästare i piemontesisk vinmakning, bestämde sig för att expandera med en ny vinegendom i Maremma, mellan Bolgheri och Castagneto Carducci. Den underjordiska vinanläggningen känns vagt bekant från någon Bondfilm, men är kompromisslöst byggd för att minimera miljöpåverkan och maximera italiensk design. Gården omfattar 60 hektar och är planterad uteslutande med internationella druvsorter, men tanken är att blandningarna ändå ska ha en typiskt italiensk och sydtoscansk terroirstil. Idén är förstås att kunna producera större kvantiteter för att tillfredställa den värld som åtrår vin med signaturen Gaja. Man gör tre röda viner, varav Promis är det billigaste och lättaste. Druvmixen är 55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Det här vinet har en fruktig, läcker doft med drottningsylt, örter och snygga fat och vanilj. Smaken är mjukt fruktig, inte så tät, tilltalande, snudd på insmickrande. Den svagaste länken är eftersmaken som är snopet kort. Allt som allt är vinet en lättsam, lättgillad "crowdpleaser". Jättegott att dricka på egen hand, gärna sommartid. Inte dumt alls till grillat kött. Vi har sparat det några år och det här är sista flaskan. Årgång 2003 finns nu på systemet, till samma pris här hemma som i Italien. Rosades med "due bicchieri" och ett fint omdöme i Gambero Rosso.

2000 Promis IGT Toscana Rosso (Ca' Marcanda)