Lunch med Francesco Mazzei

Fonterutoli är en av de egendomar med vars viner vi haft längst och mest varaktig relation. Det är fortfarande plättlätt att framkalla känslan när vi drack Fonterutolis 1995 Classico på vinbaren där nere i Greve in Chianti april 1998. För att inte tala om 1993 Concerto någon gång i april 1999 hos Pontus i gröna huset. Ren lycka!

Supertoscanaren Concerto lades ned 1994 till fördel för en helhjärtad satsning på flaggskeppschiantin Castello di Fonterutoli. När så "århundradets årgång" 1997 släpptes på systembolaget var vi, liksom många andra, med på noterna och inhandlade två lådor. Vinet var oerhört gott i början - en urskön käftsmäll från toscansk ädling med silkeshandskar och bollträ.

Men nog borde man ha tagit större notis om de avslutande orden i Parkers notering från 1999: "... the gorgeously delicious 1997 Chianti Classico... is a succulent chianti to drink over the next 3-5 years."
För efter den inledande fruktiga fasen inträdde en oskönt ekdominerad period som varade ända tills vinet i stort sett var på väg utför. Allteftersom tiden gick infann sig en bestämd känsla av att 97orna inte klarade av att leva upp till hajpen.

Nej, det var faktiskt 1999 (i orättvis massmedial skugga) som visade sig vara den bättre årgången av de två, och så även hos Mazzei på Fonterutoli. En annan version som var fantastiskt god i nysläppt skick var 2004. Efter något år inträdde den numera patenterat osköna ekfasen, och så var det bara att vänta. Under mellantiden drabbades vi av akut ekallergi som fick oss att se de här vinerna med ny och mer kritisk blick.

Diverse smakprov på årgångar som 2005, 2006 och 2007 har inte lockat till inköp. Nosarna har varit smäckfulla av mintchoklad, kafferost och julkryddor, medan smakerna packat bagaget fullt med extraherade och duktigt ekkärva tanniner. Om druvor som cabernet och merlot eller italienska aglianico och sagrantino klarar att tugga i sig en hel del virke, så blir vi alltmer övertygade om att sangiovese och barriquer aldrig var ämnade för varandra.

Så: när vi gick till gårdagens lunch med Francesco Mazzei och hans nya importör Wine Agency var det med ganska måttliga förväntningar. Den här stilen verkade nu vara såpass etablerad och medveten att vi knappast kunde föreställa oss att det skulle dyka upp några överraskningar. Att provningen började med ett par marknads-anpassade boxar var väl inte heller något lovande tecken...

2010 Mazzei Belguardo BiB (249 kr)
2011 Mazzei Belguardo BiB (249 kr)

Två cabernetdominerade viner från Maremma med planerad försäljning om 100 000-200 000 liter. Hälften eller mer av druvmaterialet köps in. Smaken är publikt tillrättalagd, fruktkroppen lite tunn och syran otypiskt mjuk för att vara toscansk. Tian är bättre än elvan. Francesco Mazzei: "to release a bag-in-box on any other market than the swedish would be commercial suicide". Och, vill vi tillägga: att inte släppa bag-in-box på den svenska marknaden vore kommersiell idioti.

2009 Badiola Toscana IGT (115 kr)

Ahh, nu är vi tillbaka i chiantis hjärtland med dess signaturdruva, berättar den mycket friskare syran. 70% sangiovese och 30% cabernet, men den senare slår inte igenom så mycket som man skulle kunna tro. Slankt, friskt och intensivt med matvänlig balans, liten örtig kärvhet och rätt lång kryddig finish. En knivsudd vanilj från amerikanska ekfat stör inte helheten. Bra.

2010 Serrata Belguardo Toscana IGT (99 kr)

Och där slank vi ner i Maremma igen - mindre av spänst och mer av fyllighet. Något klumpigt och fatigt utan önskvärd spets i syran trots 80% sangiovese.

2010 Fonterutoli Chianti Classico (149 kr)

Pang, här trillar parametrarna ner på sina rätta ställen. Frisk örtig nos med röda och mörka körsbär, samt väl avvägda tillägg av choklad och kaffe. Strålande syra och struktur, välbyggt mittparti med spänstiga tanniner och en lång, ren och frisk avslutning. En kanonbra version av Fonterutoli.

2008 Ser Lapo Chianti Classico Riserva (169 kr)

Fatig doft med kola, kaffe, choklad och rostning. Avrundad syra, ekig beska, ektanniner. Alltför ekig.

2008 Mix 36 (495 kr)

Så släpps dagens bomb: Mazzei har börjat jobba med större fat!
Oj, det hade man väl aldrig kunnat tro. Markisen erkänner att deras viner tidigare varit alltför ekiga, något som han själv inte uppskattar, och att deras huvudsakliga strävan framledes kommer att vara elegans och drickbarhet. Halleluja, det är aldrig för sent att tappa hoppet!
Vinet härstammar från en experimentvingård om två hektar med 36 gamla sangiovesekloner, till hälften ett massalt urval från egna vingårdar, med uppfostran i fyra stycken 600 liters tonneaux.

Nosen bjuder på en skitläcker liten fatton av söta orientkryddor, tydliga mineraler och en sötare fruktmognad med mycket rödare aromer än i något av de andra vinerna som presenteras. I munnen slankt och friskt med strålande syror, supersnygg bärig rödfrukt och mogna silkestanniner. Polerat men inte tillrättalagt. Det drar starkt åt pinothållet, faktiskt. Provningens bästa vin, ruggigt gott. Vill ha.

Härefter drar vi igenom två vertikaler med fyra årgångar av Mazzeis bägge toppviner. I korthet kan sägas att 99orna är alldeles utmärkta, med full utveckling i ett fatrostat men samtidigt harmoniskt uttryck. 05orna är klenast i frukten medan 06orna har stora muskel- och ektanniner som kräver åtskilliga år på rygg. Mest i vår smak är 08orna som ger uttryck för en elegantare, bärigare, mer syradriven och drickvänlig stil där man dragit ned ordentligt på ekcesserna. När maten kommer på bordet är det ingen tvekan om vilken årgång som jobbar bäst.

2008 Castello di Fonterutoli  (289 kr)
2008 Siepi (499 kr, rejält prissänkt!)

Ja men detta lovar ju riktigt gott för framtiden... och hatten av för den oväntade kursändringen!