1978 var året när The Clash gav ut sin andra LP-skiva. Ebba Grön släppte sina två första singlar och fjortisar landet över läste Ulf Lundells Sömnen. När man tänker på ett vin från 1978 så tänker man osökt på någonting väldigt gammalt. Funderingen att riktigt bra viner kan leva lika länge som en människa och att Joe Strummer sedan länge är borta ger lite perspektiv på hur pass ålderstigen man blivit.
1978 var också en av fåtalet femstjärniga årgångar i Bourgogne (andra perfekta årtal var 1966, 1969, 1990, 2005 och 2010). Växtsäsongen började riktigt kallt och vått, så fruktsättningen blev klen. Efter ett lyckligt väderomslag 20 augusti gick sommaren i mål med sex veckors sol och värme. Skörden blev liten och sen, men av bästa kvalitet. Det är i sådana årgångar som varenda kotte kan göra gott vin.
Vi plockade ihop en provning med mindre kända namn. Gärna små domäner om det fanns att få tag på, men också andra rangens négocianter. Även såna kunde ju fixa till det i toppårgångar som '66 och '69, så varför inte '78? Och gamla bloggbekantingen Domaine Maillard med sin goda Beaune Grèves - kunde de göra vin redan på stenåldern?
Domaine Maillard Père et Fils - bra fill
Domaine Marcel Bocquenet - ännu bättre fill
Hospices de Nuits - fill it up!
Maison Jean Bouchard - bra fill här också
Domaine Les Perrières - prima fill
Bichot Domaine du Clos Frantin - prima fill
Maison Coron Père et Fils - nere på skuldran...
Glaset har ett klart, ljusare varmrött utseende med tegelkant. Doften är öppen och underbar fin, balanserad och komplex. Ljusa toner av röda bär, några jordgubbar, lite rönnbärsgelé, fint ädelträ och torkad späntved, en gnutta knäck, såväl friskt som multnande skogsgolv, rostigt järn och jodsälta. Smaken drivs av den fullständigt knäckande syran, som fortfarande är ruggigt vital och saftig, perfekt förenad med intensivt fokuserade rödorangea fruktaromer. Tanninerna är lätta men fina, det finns inget bittert eller kantigt. Kvällens kanske längsta smak, tack vare den spikraka ljusstrålen i fruktsyran.
Maillard gör fortfarande gott vin från Grèves (kolla här) - men att de gjorde så bra vin redan då, och att det skulle utvecklas till denna skönhet efter 35 år var faktiskt mer än man kunde tro. Men så är också Grèves ett av de bästa lägen i Beaune och årgången.. som sagt, femstjärnig. Vår favorit.
Ännu ett vackert glas med transparenta, lite mörkare brunröda toner. Den köttiga doften bjuder på ursprungstypiskt animaliska drag med en härlig känsla av mineralitet. Rostigt järn, rostbiff, läder, mörkare skogsbärsfrukt, lakritsrot och stensöta, jord och kokkaffe. I munnen ett friskt syrligt vin med ganska slank kropp och fin koncentration av rena fruktaromer i mitten. Tanninerna är rejälare och kryddigare än i föregående vin, men något lättare än i nästa. Skön längd tack vare fruktsyran och koncentrationen.
Ännu en lyckad chansning med skön nostalgisk etikett. Så kunde det fortfarande se ut här och där första gången vi reste i Bourgogne på 90-talet. Sonen Daniel Bocquenet är fortfarande aktiv på samma fyra hektar som hans far en gång köpt med pengar han jobbat ihop hos en négociant i Nuits. Nej, sånt går inte att göra idag. Och det säger sig själv att det inte går att leva på att göra halvkasst vin från bara fyra hektar. Därför är vinet så här bra.
Relativt ljus färg, klart och transparent utseende, friska röda toner med tegel i kanten. Doften är mångfacetterad och utvecklas på ett väldigt positivt sätt under provningen. Här serveras röd frukt, nypon, örter, kryddor och peppar, balsaträ, mynta, kött och chark, båthus och tjärat rep. Först anas en liten orenhet, men den blåser bort med någon timme i luften och det blir bara bättre. Jämfört med föregående har detta vin både större kropp och struktur och samtidigt mer förfining - tanninerna strös ut som ett fint pulver över tungan. Den spänst som inte riktigt fanns där i början vaknar alltmer till liv och vinet är faktiskt som allra bäst när det är dags att gå hem. Tolv röster räckte till en delad förstaplats.
Otur med en av flaskorna gav oss ett glas som inte var 100% rent, utan visade svaga men ändå omisskännliga tendenser till korkproblem. Smaken upplevdes därför lite hårt lingonsyrlig och kantig eller träig i slutet. De som fick den bästa flaskan var så nöjda att de röstade fram det till en delad förstaplats. Massor av mineraler och tanniner i toppklass var två av skälen.
Varmrött åt tegelhållet. Nosen har en framskriden utveckling med en del oxiderade drag. Varm och lite syltig frukt med undervegetation, rönnbärsgelé, fikonsirap, farinsocker, karljohanssvamp och soja. Ganska lätt i munnen, hyfsad syra, aningen gles frukt och uttorkande tanniner i slutet. Kvällens solklara jumbo, men ändå ett drickbart vin.
Det här ser rejält ut, en transparent varmröd färg. Doften är väldefinierad, fräsch och förbluffande ungdomlig med drag av mörkröd körsbärsfrukt, våt sten, sval multnande undervegetation, frisk nyhyvlad ek, bittermandel, sandelträ och kryddor. Smaken välbyggd med tät och stabil tanninmatta, goda syror, liten känsla av ny ek (glasspinne) i slutet. Enastående renhet och fräschör för ett såpass gammalt vin. Bara aningen för tydliga nyekstoner för våra preferenser, men vi skulle ändå med glädje dricka det här igen.
1990 skrev Parker, innan han och Bourgogne gjorde slut: "This is another of those small, unheralded estates in Burgundy that can on occasion produce som fine wine at realistic prices. The 1978 and 1980, for example, would place well in many a blind tasting of the wines from these two fine vintages." Petite Chapelle ligger precis nedanför Chapelle-Chambertin, med en ganska tung jordmån. Egendomen verkar ha lagt ned under 1990-talet eller strax efter millennieskiftet.
En doft i klass med de första tre glasen, frisk... mångfasetterad... sammansatt. Tjära, mynta och ädel volatilitet - det ligger nära till hands att säga nebbiolo-vibbar. Rök och slånbär, ganska mörk frukt, våta stenar och fin ek, ljusare choklad. Så friskt man kan önska i munnen, ett elegant bygge med medelfyllig kropp och väldefinierad struktur, aningen träigt i slutet men inte alls oangenämt utan mer som äldre nebbiolo. Härlig drickbarhet, och blir bara bättre ju längre tid det får i glaset.
Ännu en positiv överraskning - Bichot x 70-tal känns som en riskabel formel, men det här vinet levererar. Domaine du Clos Frantin äger en halv hektar i Clos Vougeot uppdelat i två lotter. Den ena ligger i det nedre södra hörnet som gränsar till regional appellation och vetter mot Vosne-Romanée. Den andra finns i övre södra hörnet nära gränsen till Grands-Echézeaux.
Doften är väl framskriden med oxidativa och volatila toner som rönnbärsgelé, fikonsirap, choklad, farin, soja, torkad karljohansvamp, läder och tjära. På plussidan räknas en rejäl fruktkoncentration och några florala övertoner av ros och viol. I munnen ett runt, rikt och fylligt vin med massor av substans och smak, bara inte i tillräckligt friska nyanser. Alla tre flaskorna hade tyvärr passerat sitt optimala drickfönster men satte ändå ner foten och slog sig för bröstet.
24 flaskor varav två aningen korkade.
Väldofterna, den fina fruktkoncentrationen, de friska syrorna och den välbyggda strukturen, slutligen de utdragna efterklangerna. Det är vad vi kommer att minnas från den här kvällen. Och jodå, vi fyllde på med Beaune Grèves från Maillard.
