Ikväll drog höstsäsongen igång med tretton nysläppta viner varav två vita och tre sjuttontaggare från Bordeaux. Sköna parbildningar som vanligt. Berätta gärna vad ni tyckte, ni som var med!
2010 Marco Porello Roero Arneis
1993 R. López de Heredia Viña Tondonia Reserva Blanco
Två motsatser: purungt vs. moget vitt. Porellos version av arneis är föredömlig på ett enkelt sätt. Aromspelet opretentiöst och naturligt med päron, blommor och kryddor. Smaken ung, lätt aromatisk och fint balanserad med bestämda skaltoner i slutet. I andra glaset har vi själva antitesen - ett bärnstensgult vin med fenomenalt komplex och intresseväckande doft. Nötter, mandel, nougat, choklad, ananasspad, gula äpplen, sherry och oljiga mognadstoner. Smaken är inte fullt lika givande som doften, men inte långt ifrån. Det som saknas i vår mun är en lite piggare syra. Det känns som att vinet inte riktigt kommer loss trots att vi gett det en kort karaffering innan serveringen. Hur som helst ett högintressant meditationssällskap att avnjuta över flera dagar för maximal utdelning.
2009 Craggy Range Gimblett Gravels Te Kahu
2004 Springfield Estate Work of Time
Bordeauxblandningar från Nya Zeeland och Sydafrika är inte vår påse, men vi ger dem en chans. Merlotdominerade Te Kahu är renfruktig och tilltalande med friska plommontoner och inarbetad ek. Ett gott vin helt klart, men samtidigt alltför välkammat och strömlinjeformat för att hålla kvar intresset i längden. Work of Time bär sitt ursprung som en skylt runt halsen. Här vankas en mognande doft av rök, grön paprika, gräs, korinter och katrinplommon - just den där kombinationen av varmt och grönt som är så oskön i sydafrikanska viner. Smaken är bättre än doften, väl sammansatt av Fader Tid som nog ändå fått jobba över ett par år för länge eftersom det saknas stuns och fräschör.
2009 Château La Reyne L’Excellence Cahors
2008 Altos Las Hormigas Reserve Mendoza Malbec
Cahorsen är tät som en blålila vägg - till och med tårarna är lila. Mmm, här har vi en riktigt läcker näsa med massor av mosade blåbär och björnbär över diskreta fattoner av tobak, lakrits och vanilj. I munnen är det en vänlig jätte som kliver in med sagolikt mogen och frisk frukt, infattade syror och harmoniska tanniner med lite snörp i slutet. Vinet har, sin täthet till trots, en svalkande balans och drickbarhet (13,5%). Gott som tusan redan nu, och med uppenbar potential för ett tioårigt källaräventyr. Argentinaren är inte alls lika tilltalande eftersom frukten inte tillåts uttrycka sig fritt. Ek-censuren slår till hårt och skoningslöst med grillkol, hårdrost, choklad och annat blurr man gärna kan vara utan. Nej tack, bättre kan de i Mendoza.
2006 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino
2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva
Ciaccis standardbrunello kommer med en friskt grön doft som egentligen är rätt märklig och drar ner jämförelser med nyplockade maskrosor. Det florala är ju trevligt, om än av lite oväntat slag, medan grönheten snarare berättar om under-optimal fruktmognad än om macchian som växer kring vingårdarna. Smaken är vänlig och behaglig men lite väl menlös när det kommer till struktur och tanniner. Inget som håller för lagring, men ett hyggligt restaurangvin kanske man kan säga att det är. Motsatsen gäller när vi kommer till nästa glas. Som krögare gör man klokt i att undvika Radici Riserva av flera skäl. Dels är det uppenbar variation mellan kvällens flaskor (och förra året hade vi tre korkdefekter på åtta flaskor 04). Dels är aromerna av det traditionellt tjuriga slaget med mycket jord, svamp, sten, örter, gamla botti och annat mög som skrämmer vanliga restauranggäster (okej då, snygga bär, kryddlåda och pomeranser hittade vi också). Dels är syra/tanninstrukturen av ett slag som kräver tillvänjning och/eller pockar på längre lagring. Summa summarum: precis ett sånt vin som vi gillar! Nollfemman kräver inte lika lång tid på rygg som nollfyran, utan funkar faktiskt bra att dricka nu i rätt sammanhang.
2009 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape
2009 Domaine du Grand Tinel Alexis Establet Châteauneuf-du-Pape
En högintressant jämförelse som visar varför Le Vieux Donjon är något alldeles särskilt. Doften är helt primär. Ungbärig med alla tecken på toppklassfrukt - rentav gräddig med niveakräm på toppen - samt en terroirkänsla av våta stenar och örter som kommer när man ger vinet tid i glaset. I munnen är spel mot öppet mål för den ljuvligt friska frukten i oupplösligt radarpar med den förstklassiga tanninstrukturen. Slutet är sagolikt rent, utan markerad kryddighet och helt utan eldighet. Som vi skrivit tidigare: det här vinet vill man ha i källaren. Kvällens överraskning var hur pass spelbart det faktiskt är redan nu.
I jämförelse har Alexis Establet en betydligt varmare och mer utvecklad karaktär av plommon, hallonsylt, kryddlåda och pinje. Smaken är riktigt god, men tippar tyvärr över åt det kryddiga och eldiga hållet. Vieux Donjon klassar ut konkurrenten i grenarna potential (betydligt längre framtid), balans (drygt 14 vs. 15,5% alkohol), och absolut kvalitet (skiljer minst tre usa-poäng idag och mer på sikt).
2008 Château Beychevelle Saint-Julien
2008 Château La Gaffelière Saint-Emilion Grand Cru Classé
2008 Le Clarence de Haut-Brion Pessac-Léognan
Att avsluta kvällen med en trio ung bordeaux gör inte ont någonstans. Skulle vara i tandköttet då, för här saknas inte tanniner, och i två fall av tre är de inte av det silkigare slaget. Beychevelle har en stor doft med gott fjäsk av kafferost, kola och choklad. De svarta vinbären toppas med en kula vaniljglass. Ett väldigt rättframt och publikt sniff med semester-biljett till Sydafrika. I munnen är det ingen tvekan om att den svarta vinbärsfrukten står pall för kosmetikan och att det finns rejält med kärniga tanniner som behöver fem år i källaren för att lära sig att uppföra sig ordentligt. Gott och lovande!
Gaffelière är nästan helt knuten på nosen och ger mest ifrån sig ny ek utan mer märkbar rostning - lite blommig och vaniljtonad, ni vet. I munnen handlar det om mörk mogen merlotfrukt åt blåbärs/björnbärs-hållet med bläckiga och syltiga drag. Tanninerna är rätt kärniga och bråkiga, alkoholen lite väl markerad. Svårbedömt idag och minst kul i trion.
Riktigt skoj blir det först i det sista glaset. Rostningen är mycket mer subtilt genomförd än i ettan, med olika nyanser av ceder, blyerts, ljust kaffe, sandelträ och andra ädla kryddor. Balanserat och diskret, inget som hoppar upp och anfaller snoken. I munnen är Clarence inget annat än underbart, med en ljuvligt sammansatt bordeauxfrukt och sandelkryddiga silkestanniner direkt från det dyraste hörnet i herrekiperingen. Mmm, det här går rakt till lustcentrum och framkallar lösaktiga impulser att shoppa och poppa snarast möjligt.
