Visar inlägg med etikett fendant. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fendant. Visa alla inlägg

torsdag, juli 07, 2011

Sommarläsning: Vinosapien i Valais


"Valais – Juni 2011.

Det som först fick mig att bli nyfiken på vinerna härifrån var en artikel på nätet där det berättades att syrah från Valais i en blindprovning hade sopat banan med syrah från övriga världen. Såväl Alain Graillots La Guiraude som Sine Qua Nons Midnight Oil deltog i konkurrensen. Av naturen skeptisk till dylika jippon beslöt jag mig ändå för att ta vägen via Schweiz, eftersom jag skulle bila ner till Italien. Det här var för två år sedan, och det är inget jag ångrat. Förutom vinerna bjuds man på ett makalöst dramatiskt landskap med branta vingårdsberg, omgivna av de flera tusen meter höga alptopparna. Mäktigt.
I år bestämde jag mig för att göra förnyat besök. Återigen för vinerna, men också för att min fru skulle få njuta av det schweiziska landskapet.

Men låt oss börja med lite vinskola rörande Valais och dess viner.

Odlingarna ligger på hög höjd (400 till 600 meter över havet). Vingårdarna är extremt branta. Man har ungefär 300 soldagar om året. Det är torrt, vilket medför att konstbevattning är tillåtet. Lägger man till fenomenet Föhn, så blir det sammantaget ganska extrema odlingsförhållanden. Att dessutom Rhône rinner igenom dalgången gör det hela än mer intressant. Floden är inte på långa vägar lika bred och imponerande som i Frankrike, men desto livligare och renare. Ett stort antal (runt 60) druvsorter odlas, varav ett flertal är fullständigt unika för dalgången. De mest intressanta är:

Petite Arvine (grön)
Definitivt min gröna favorit. Odlas nästan uteslutande på terrasserade sluttningar. Ska ge viner med utpräglad syrastruktur. Steniga, mineraliga och rena viner. Ofta med aningen restsötma som ger en liten fin extra kick. Dessa trevliga egenskaper gäller i de fall vinifiering och lagring sker på ståltank eller gamla stora fat. Det finns även barrique-lagrad petite arvine och i dessa fall tycker jag att druvsortens fina karaktär inte kommer till sin rätt. Även sötingar av Eiswein-typ (Vin de Glace) produceras.

Humagne Blanc (grön)
Ovanligt som endruvevin och likaså ganska ovanlig i vingårdarna. När man träffar på druvsorten på egen hand är vinerna tyvärr aningen tunga.

Amigne (grön)
Unik druvsort för Valais och som har sitt absoluta centrum i byn Vétroz. Nästan uteslutande söta viner. Söthetsgraden symboliseras genom getingar på flaskan. Det här är tunga och kraftfulla grejer, men tyvärr inget för mig. Jag har inget emot söta viner, men då måste det finnas en vibrerande syra som balanserar upp sötman - något som amigne oftast saknar. Vi testade dock en fantastisk torring (se nedan) hos Didier Joris.

Païen/Heida (grön)
Samma druvsort som i Jura går under namnet Savagnin. Men där slutar också likheterna, för man gör inga oxidativa varianter i Valais. Païen/Païn/Paën kallas druvsorten i den fransktalande västra delen av dalen (gränsen går ungefär vid Sierre), medan man kallar den Heida i den tysktalande. Ordet Païen (av latinets ”paganus”) antyder rötter i förkristen tid. Vinerna kännetecknas av en laserskarp syra och en gul fruktighet. De tål fatlagring, i mitt tycke bättre än petite arvine. De mår till och med bra av lite modern barrique-hantering, som slipar ned syrorna. Den här druvan vinner i popularitet. Simon Maye’s version är ruggigt fin.

Fendant (grön)
Samma druvsort som går under namnet chasselas i regionen Vaud. Det här är den volymmässiga arbetshästen för odlarna i Vaud, men allt fler försöker att ersätta fendant med de mer populära syrah, cornalin, païen/heida och petite arvine. Det är inte alltid en klockren lösning eftersom fendant oftast är planterad på de sämre belägna vingårdarna. Ett vin av fendant är den klassiska schweiziska aperitifen på kvällarna. Både i hemmet och på krogarna. Men det dricks, precis som i övriga Europa, allt mindre vin. Och då är det fendant som får krypa till korset. Det här kan vara en riktigt jolmig historia när den jäses malolaktist, vilket oftast är fallet. Helt okej grejer om syrorna får fortsätta att spritta, men aldrig stort.

Cornalin (blå)
Strulig rackare som alla vill ha en del av. Oerhört populär druva, som kan ge de mest kraft- och karaktärsfulla vinerna. Men det är också en klart kinkig druvsort. Vissa stockar ger bra med frukt, medan grannstockarna gapar tomma. Cornalin är dessutom sjukdomskänslig - men vilka viner det kan bli när allt funkar. Mörka, fylliga, personliga och uttrycksfulla. Tål dessutom fat redigt bra. Cornalin-vinerna ska inte ryckas förrän efter 2-3 års ryggläge, och håller därefter ytterligare 4-6 år. Riktigt fina grejer!

Humagne Rouge (blå)
Valais-dalens svar på gamay. En enkel – men sanningen nära beskrivning. Om man diggar bra beaujolais finns det roligheter att hitta. Vänta er en liten inlärningskurva, men när väl sakerna sitter uppstår snabbt ett HR-sug.

Syrah (blå)
Behöver väl knappast en närmare presentation, men det är syrah som satt Valais på världskartan vinmässigt. Och eftersom vi befinner oss utmed Rhône så är egenskaperna ungefär desamma som utmed samma flod i Frankrike. Och vinerna imponerar överlag - framförallt de som kommer från byarna Chamoson och Saint Pierre-de-Clages. Där finns en perfekt dränerad kalkstensjordmån i lagom stigande sluttningar. Allt fler odlare sliter upp sina fendant-stockar och trycker ner nyligen ympade syrah istället. Vänta helst med era Valais-syrah tills efter femårsdagen. Eller ännu hellre tioårsdagen.

Självfallet finns de allra flesta internationella druvsorter representerade. Men vill man känna sig mer unik ska man bege sig ännu längre in i dalgången. Där blir det riktigt kufiskt (druvsorter som Gwäss, Himbertscha and Lafnetscha).

För att få en hyfsad bild över vad Valais kan åstadkomma har jag bokat tid hos några av de bästa hantverkarna i dalen. Tyvärr går deras viner inte att uppbringa i Sverige, och faktiskt knappt utanför Schweiz gränser. Produktionen är nämligen minimal. Den är så löjligt låg att det knappt finns buteljer att köpa ens när man man besöker hantverkarna. Sope-rent helt enkelt. Prisbilden är inte direkt snäll. Räkna med c:a 30 CHF för toppvinerna, oavsett färg. Sett till kvalitet, småskalighet och tungt vingårdsarbete är det dock lätt att acceptera priserna.

Benoît Dorsaz (Fully)
Av Dorsaz viner har vi viss erfarenhet. Det är andra gången jag är här, och därför vet jag ungefär vad jag är ute efter. Han har två olika "linjer". Den ena är helt oekad och den andra (Quintessence) fatlagrad. Av de vita är det främst petite arvine (den oekade) man ska springa benen av sig efter. Ren, benig, stenhård syra. Mineraler i överflöd och knastertorr. Inget för läsare med begynnande magsår. Låt dem gärna ligga något år innan korken dras.

Som kuriosa kan man testa hans viognier (Quintessence) som flirtar friskt med Condrieu. Bland de röda är det Quintessence-vinerna som briljerar. Humagne rouge är en mjuk och tillfredsställande sköning. Har man en gång fallit för humagne rouge, då är man fast. De är sinnligt charmiga och omöjliga att få ur systemet. Inga stora grejer, utan bara trevligt roliga. Ett par snäpp upp i seriositet blir det när syrah och cornalin hälls i glasen. Jag konstaterar raskt att det var mödan värt att ta sig hit. Mörka, fylliga och syndiga viner. Bra syror och nafsande tanniner. Bägge är utmärkta köp.


Simon Maye (Saint-Pierre de Clages)
Det här är den Valais-hantverkare som har högst renommé. Oavsett med vem man diskuterar nämns alltid Simon Maye med oerhört stor respekt. Även på denna adress är detta andra gången jag är på plats. För att få tag på hans viner gäller det att beställa i förväg - men att prova går utmärkt. Här är allt bra, till och med deras vingårds-fendanter är okej. Bland de vita som sticker ut finns återigen petite arvine. De är mjukare än hos Dorsaz, men ändå med härlig ryggrad. Deras Païen fatlagras, och är en komplex rackare som behöver några år för att visa sitt rätta jag. Seriöst och stort vin, helt enkelt.
Hos Maye finns inga cornalin-viner, men ändå gott om rödingar av grym kvalitet. En bärig och skön humagne rouge. En riktigt elegant pinot noir (den enda pinot noir som verkligen sticker ut) och naturligtvis deras syrah. Självklart är den tokigt ung, men det är omöjligt att inte känna potentialen. Rakt igenom en imponerande portfölj. Hade man bara fått köpa vad man vill, då hade bilen snabbt fyllts. Stenhård tilldelning gäller. Endast Fendant-vinerna hälldes från flaska, övriga var fatprover.

Didier Joris (Chamoson)
Ännu ett klockrent besök. Vi dyker upp lördag morgon klockan 09.30 och tas emot av hela familjen, som förstärkts med den engelsktalande Philippe Gaillard. Philippe är en skön kille som ansvarar för vingårdarna, och trots rejält regn vill han ha oss med ut bland sina älskade stockar. Efter en blöt halvtimme är vi tillbaka för att prova nästan allt som Joris buteljerar 2011. Satan vilka grejer! Han gör en klockren savagnin (gentil blanc). Här snackar vi syror! En knastertorr amigne dyker upp som verkligen visar att det går att prestera torra amigne på hög nivå. Den enda vita som svajar är hans petite arvine som känns aningen för fatad.
Bland de röda får vi en parad av godbitar som spottas (Philippe spottar inte). En fin merlot, en Bdx-blandning som platsar, en ren cabernet franc som imponerar, en cornalin som lirar i en egen klass och som avslutning två syrah som visar var Valais-skåpet ska stå. Alla viner är fatlagrade, alla av årsmodell 2010. Härliga viner, som tyvärr inte går att köpa. Varenda flaska är slutsåld sedan länge - restauranger och privatpersoner tömmer årsproduktionen på mindre än en vecka. Inte en endaste flaska får man med sig. Trist.

Joddlarhumor?

Denis Mercier (Sierre)
Här är vinerna aningen mer internationellt slipade. Fathanteringen skiner igenom tydligare än hos övriga odlare – ändå är det långt ifrån några stolpskott. Vi besöker dem sent på fredagseftermiddagen och vi beslutar oss för att bara testa det nödvändigaste – petite arvine, païen, syrah och cornalin. Här fick vi en riktigt god och fyllig petite arvine med aningen restsötma, men tack vare syrorna kommer den undan med sötman. Deras païen blev en besvikelse på grund av väl häftig fathantering. Syrah och cornalin är stora viner, i dagsläget fatpräglade, men med tanke på att de inte ska röras på ett gäng år ska det nog inte vara några problem. Dyraste vinet hittills (40 CHF).


Det dramatiska landskapet jag ville visa min fru regnade in med besked. Nederbörden var dock efterlängtad för odlarna, eftersom det varit mer eller mindre torrt sedan nyår.

Generella reflektioner:
Det hela är småskaligt, sanslöst småskaligt. Vilket tyvärr leder till att efterfrågan är skyhög, jämfört med tillgången hos de bättre hantverkarna. Och odlarna vill inte bli större, för de lever redan hyfsat gott på sina odlingslotter. De behöver inte bekymra sig om exportsatsningar, dyr marknadsföring och liknande. De framgångsrika odlarna lär klara sig bra även i framtiden, men vad händer med övriga? Vi snackade med våra B&B-värdar om deras vedermödor. Även de odlade vin (en ynka hektar) som såldes slut på i ett nafs. Det var inga märkvärdiga grejer, även om deras petite arvine var fin. Märkvärdigare var dock deras vingårdar - branta och otillgängliga. Barnen var inte det minsta intresserade att ta vid - ett utbrett fenomen som medfört att vingårdsmark är relativt billig. Prisläget för övrigt är som sagt högt, trots en moms på endast 7-8% (ja, ni läste rätt). Boka tid. Franska och tyska språken funkar. Engelska är mer tveksamt. Rökning tillåten på restaurang (inte roligt). Återkommer jag? Definitivt!


Här kan man se vad jag tyckt om de joddlarviner vi druckit.

Mer info om Schweiz och dess viner."

Text och bilder: Vinosapien.