tisdag, december 28, 2010

Årsbästalistan 2010 - Our Wines of the Year



Kan man prova för mycket vin? Efter det gångna året är vi ganska säkra på att svaret på den frågan är ja. En obotlig nyfikenhet och kunskaps-törst driver oss att ta de chanser som bjuds. Och det är förstås enormt lärorikt och kul att ha möjligheten att spotta vin så mycket och så ofta. Men om man inte hinner med att summera och bearbeta intrycken, kan man verkligen undra om vare sig vinerna eller man själv egentligen vinner på det hela.

Årets sista dagar ägnas alltså åt summering, bearbetning - och eftertanke. Aldrig någonsin har vi smakat så många högklassiga viner som i år, såväl i bredd som på topp. Tidigare års toppar hamnar faktiskt en bra bit ner på årets rankinglista. Samtidigt växer sig övertygelsen starkare att spottande i pluralis under tidspress egentligen inte är förenligt med några mer djupgående och betydelsefulla vinupplevelser. Men: man skaffar sig ovärderlig information.

2007 och 2008 dracks årsbästalistans viner uteslutande på hemmaplan, från helflaska. Ur ett vinbloggarperspektiv - och som upplevelse - är det så klart överlägset, eftersom man i lugn och ro kan följa vinets utveckling och tillsammans reflektera över upplevelsen under kvällens lopp. Ett snabbt smakprov blir bara en tillfällig ögonblicksbild. Vin är inte gjort för att spottas ut. Och de klassiska vinernas balans är ämnad för mat.

Tendenser? Hemma hos oss har vi druckit mer pinot noir än någonsin tidigare. Från Bourgogne - nyårslöftet trogna - och från Tyskland.
Som vanligt har vi druckit en hel del nebbiolo, alltmer av det traditionella slaget. Vår ek-allergi tycks inte alls utvecklas till det bättre, tvärtom har vi klara problem med oskickligt fatade viner, blurriga viner, med manipulerade och tillrättalagda viner. Något som tyvärr gör att vissa saker i vår källare numera känns mindre intressanta. Följden blir att motsatsen - naturligt framställda, gärna oekade viner - kliver fram på bred front. Mer om det senare.

Årets nyårslöfte: Nu blir det gallring i källaren.

Ett vin som aspirerar på utmärkelsen "Årets Vin" bör man ha provat ett par gånger. Vi snackar inte högst poäng här, utan mest kvalificerande är... ja, helhetsupplevelsen som vinet bjöd oss på. Inte som potential för framtiden, utan här och nu. Att vi är helt ense om vilket unikt avtryck vinet satte. Att vi delade och drack det med vänner som upplevde något liknande, spelar förstås också in. Till sist skadar det förstås inte om vinet går att få tag på. Gärna till ett någorlunda överkomligt pris.

Årets vin: 2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis





Hela listan 95 plus:

2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline (99)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne (98)
2000 Château Montrose, Saint-Estèphe (97)
2001 M. Chapoutier Ermitage Le Pavillon (97)
2007 Mas de Boislauzon Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Quet (97)
2009 Château Pontet-Canet, Pauillac (97)
2009 Château Montrose, Saint-Estèphe (97)
1910 Barbeito Vinhos Madeira Sercial (97)
NV José Maria da Fonseca Moscatel Setúbal Trilogia (97)
1983 Château Margaux (96)
1989 Château Haut-Brion (96)
2002 Jacques-Frédéric Mugnier Musigny Grand Cru (96)
2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco (96)
2005 Bruno Giacosa Barolo Le Rocche del Falletto (96)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie La Turque (96)
2007 Gros Frere et Sœur Richebourg Grand Cru (96)
2009 Château Léoville-Poyferré, Saint-Julien (96)
2006 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis (95,5)
2004 Massolino Barolo Riserva Vigna Rionda (95,5)
1971 Giovannini Moresco Barbaresco Pajoré (95)
1983 Château Palmer, Margaux (95)
1995 Domaine du Vieux Télégraphe Châteauneuf-du-Pape La Crau (95)
1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico (95)
1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc (95)
1998 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape La Cuvée du Papet (95)
2004 Bartolo Mascarello Barolo (95)
2005 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Pure (95)
2005 Château Rayas Châteauneuf-du-Pape Réserve (95)
2005 Meyer-Näkel Spätburgunder Pfarrwingert GG (95)
2007 Lucien Le Moine Clos de la Roche Grand Cru (95)
2007 Friedrich Becker Pinot Noir Tafelwein (95)
2007 Bruno Giacosa Barbaresco Santo Stefano (95)
2007 Tenuta dell'Ornellaia Bolgheri Superiore Ornellaia (95)
2007 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape La Cuvée du Papet (95)
2007 Dom St-Préfert Châteauneuf-du-Pape Réserve Auguste Favier (95)
2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Cuvée Chaupin (95)
2009 Château Haut-Bailly, Pessac-Léognan (95)
2009 Château Angélus, Saint-Émilion Grand Cru (95)

Kända namn, fantastiska viner, dyra viner, höga poäng. Listan generades med iskall precision av CellarTracker, tack vare de nuffror vi plitat in där. Nu när vi tittar igenom den, så är det ett vin där uppe i toppen vars prislapp sticker ut. För bra för att vara sant?

Årets pang för pengarna: 2007 Mas de Boislauzon Châteauneuf-du-Pape Cuvée du Quet




Låt oss nu tackla 2010 på ett helt annat sätt. Vi prövar att ur minnet plocka fram de av årets viner som berört oss, förgyllt vår vardag och intagit en självklar plats i våra liv. Allt tack vare deras personlighet och drickbarhet, som tilltalat oss stort. Här handlar det om producenterna vi sympatiserar med, de naturligt framställda vinerna, de oväntade nya bekantskaperna och viner som bara levererat massor av simpel njutning för en väldigt rimlig slant.

2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2006 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor
2009 Alain Chabanon Campredon
2008 Alain Chabanon Campredon
2007 Alain Chabanon Campredon
2007 Montevertine Toscana IGT
2006 Montevertine Toscana IGT
2009 Le Ragose Valpolicella Classico DOC
2006 Produttori del Barbaresco Barbaresco DOCG
2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore DOC
2008 Weingut Kreuzberg Spätburgunder Devonschiefer Goldkapsel
2007 Weingut Kreuzberg Spätburgunder Schieferlay GG
2001 Bressan Ego Friuli-Venezia-Giulia IGT
1999 Bressan Pignol Friuli-Venezia-Giulia IGT
2007 Domaine de la Janasse Terre de Bussière VdP
2007 Mas des Chimères Terrasses du Larzac
2006 Domaine Rivaton Vieilles Vignes
2009 Domaine de la Pepière Cuvée Granit Rouge
2009 Domaine de la Pepière Muscadet
2009 Domaine de la Pepière Les Gras Moutons Muscadet
2008 Uwe Schiefer Blaufränkisch Pala
2007 Domaine Leon Barral Faugères
2007 Domaine Leon Barral Vin de Pays de l'Hérault Blanc
2008 Domaine Gauby Les Calcinaires Blanc
2008 Matteo Correggia Roero Arneis
2008 Egon Müller Scharzhofberger Riesling Kabinett
2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling
2009 Keller Riesling Trocken
2008 Sigalas Santorini Assyrtiko
2008 Philippe Gilbert Menetou-Salon Blanc
2007 Zoltàn Demeter Kakas Tokaji Furmint

Årets kärlek rostar inte: 2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor




Som vi tjatade om det där med DHL. När vi så fick reda på nyheten om Carlos valuta-union - "Una Corona Scandinavia" - kunde vi inte annat än skratta högt. Så genialt, så elegant, så galet, så oemotståndligt! Ingen kan sälja vin med sådan esprit som denne indie-romare. Efter tio år av idogt vinbrevsförfattande förtjänar han en hedersutmärkelse som Vinbloggarnas Gudfader. Höstens vardagsvin har varit en old-school italiener.

Årets vinhandlare: Carlo Merolli





Så har vi kommit fram till årets bildgåta. Den består av sex delfrågor och vi vill ha rätt svar på allihop.



En bild till.




Frågorna vi vill ha svar på är:

1. Vilket land är vi i?
2. Vilken vinregion?
3. Vad heter byn?
4. Vad heter vingården på bilden?
5. Vilken är den dominerande druvsorten?
6. Vad heter vingårdens odlare?

Den som först levererar rätt svar på samtliga frågor kan kvittera ut en flaska ypperligt vin från odlaren i fråga. Men svara i kommentarstråden, inte via mejl.

Okej, då kör vi. Lycka till!

måndag, december 27, 2010

2004 Giuseppe Mascarello Barolo Villero



Mauro Mascarello är själva sinnebilden av en barolo-traditionalist, med allt vad som hör till. Eller snarare det lilla som behövs - här pratar vi nämligen icke-interventionistisk vinmakning. Jäsning i öppna kar, långa macerationstider och lång mognadslagring i stora botti från 1950-talet. Nu när legendariska figurer som Giacomo Conterno, Bartolo Mascarello och Teobaldo Cappellano kikar ner från barolohimlen, är det Mauro Mascarello och Bruno Giacosa som är de äldsta levande länkarna till det förflutna.

Mest berömd är Mauro Mascarello för Monprivato, egendomens monopolvingård som räknas till de bästa i Barolo. Här har signore Mascarello genomfört ambitiösa omplanteringsprojekt med massala urval av den nebbiolo-klon han föredrar: Michet. 1985 förvärvade han 0,6 hektar i Villero, som omplanterades tre år senare. Kvällens vin kommer därifrån.

2004 Giuseppe Mascarello Barolo Villero är en ljus, alldeles kristallklar uppenbarelse, varmröd med lite tegel i kanten. Vi möts av en spröd nebbiolodoft med alla de helklassiska parfymerna på plats: ljusa tjärtoner, torkade rosor och ljusa örter. Här finns också något kemtekniskt, kanske skoputs, fast enbart i positiv bemärkelse.

När det gäller frukt tänker vi mest vi på torkade röda körsbär. Dessutom får vi lite nypon, och den där kombon av viol och salmiak som nuförtiden heter "salvi". Efter ungefär en timme står doften i full blom, med en begynnande nötighet som påminner lite om bra madeira eller moscatel. Mmm, ett riktigt sniffarvin!

Smaken är slank, intensiv och rejält syrlig. Tanninerna silkiga och lättfotade på gränsen till det omärkbara, ungefär som i en god bourgogne. Aromerna påminner oss mest om lingon, röda vinbär, rönnbär och nypon. Syran är helt kompromisslös, skarp på gränsen till vass, med sin traditionella antydan till vinägerstick. Alkoholen (13,5%) känns inte alls, som brukligt när piemonteviner fått jäsa i öppna kar. Nötiga toner från den utdragna botti-lagringen märks i eftersmaken. Det är fantastiskt gott, rensande och läskande att dricka.

Fördelen med de lätta tanninerna är att vinet är tillgängligt redan nu, ja även på egen hand. Men här finns ingen viskös alkoholfyllighet, ingen fatrondör eller några insmickrande chokladtanniner. This is hardcore - en rieslingliknande, småstenig, burgundisk smakprofil som gjord för syra-freaks. Vi har såklart inga som helst problem med detta, men kan tänka oss att inte alla är med på den resan. Alla viner vi smakat från Mascarello - Langhe Nebbiolo, Langhe Status, Freisa Toetto, och Monprivato - har haft ungefär den här balansen. Gillar man sånt, så kan man ta den här posten som en stark rekommendation.

Den skarpa syran påminner oss om John McGeochs fender-strata i detta historiska klipp från 1978:



Prisfrågan, då. Svenska importören Winelist tycker att vi bör betala 590 kr, plus moms. Carlo Merolli säljer för 315 DKK/SEK. Välj själv.

Årets finaste julberättelse kommer inte helt oväntat från Carlo Merolli, vars oefterhärmliga säljbrev numera också finns i bokform. Och hans "mynt-union", den fortsätter åtminstone januari ut. Puh!

lördag, december 25, 2010

1999 Joseph Drouhin Clos Saint-Denis



Gås med krås och sås, det är julmat hemma hos oss. Med sina fem kilogram är årets gåsapåg en rejäl krabat, fast det låter som mer mat än det är. Bortåt ett kilo inkråm och hals kokar vi fond på, och säkert  en och en halv liter gåsflott rinner av och blir till världens bästa matfett. Innanmätet av gåsen smörjer vi med citronklyfta, salt, socker och vitpeppar innan vi fyller den med äppelklyftor och katrinplommon och syr igen krabaten med steksnöre. Två och en halv timme senare kommer den ut ur ugnen, brun och grann.

1999 Joseph Drouhin Clos Saint-Denis är seriösa doningar,
den saken framgår redan av doften. Våra förväntningar är något nedskruvade efter den nyligen provade 2002 Charmes-Chambertin, men detta är bättre. Här finner vi fantastiska, respektingivande aromer av tjära, tobak, rök, blyertsstift och järn, som ger en del associationer till barolo. Frukten är också åt det mörkare hållet - dova lockrop i skogen, med röda stråk av hallonlakrits och körsbär. En aning av julmust-mognad, men alls inget som stör.

Smaken är bentorr, på ett ädelt sätt. Vinets kropp känns relativt slank, men kraft saknas inte och intensiteten är hög. Frukten upplevs ganska återhållsam, och tycks bara nätt och jämnt tillräcklig för att fylla ut den seniga, steniga strukturen. De mineraliska sensationerna är inget annat än imponerande, och de bär ut i en enormt stilig och solid båge hela vägen från mitten till den ihållande eftersmaken. Gåsen får precis vad den förtjänar.

På stora viners vis blir detta bara bättre och bättre för varje klunk, ju mer man lär känna det. Här finns en tydlig känsla av transparens, av att vingårdens jord talar rakt igenom druvsaften. Allra bäst smakar det faktiskt till musik, då vi tycker oss "begripa" vinet på ett djupare, tredimensionellt plan. Låter kanske mystiskt, och det är inte så ofta man får den känslan. Dels måste det finnas något att hämta, dels bygger det på att vinet bjuder motstånd och man tvingas jobba för njutningen - och så måste musiken vara på samma nivå. Och det var den faktiskt!

torsdag, december 23, 2010

2008 Domaine Laguerre Le 20 Rouge



Le veng e le peng! Ska man koppla av och vara ledig, varför krångla till det? Bröd, vin och olivolja räcker. Så länge kvaliteten på de tre beståndsdelarna är topp, så är man hemma.

Det är en konst att göra "billigt vin". Och då menar vi inte de masstillverkade bulkprodukter man möts av i systembutikerna, utan rättframt och hederligt vin som trots sin relativt sett blygsammare ambition har en hantverksmässig ursprungskänsla och en tveklös njutningskoefficient.

Eric Laguerre's Le Vingt lockar med sina ingredienser: hälften syrah och lika delar grenache och carignan. Ekologiskt odlade druvor med AB-certifiering, i den högre/svalare del av Roussillon som kallas "Fenouillèdes", fänkålsbyarna. Skördeuttaget höjer på ögonbrynen med sina ynka 23 hl/ha, men då ska man betänka att Roussillons vingårdar är rätt glest planterade. Ändå anmärkningsvärt.

2008 Domaine Laguerre Le 20 Rouge har en ungbärig doft av mörka körsbär och svarta vinbär - med tydlig syrahkaraktär - samt lakrits, muscovado, fänkål och örter. Bara en liten aning animaliskt. Upplevelsen i munnen kan enklast beskrivas som "självklar drickbarhet". Vi noterar behaglig syrabalans, frisk saftig frukt, små lena tanniner och omärkbar alkohol (12,8%). Det smakar bra bistro eller bar-à-vin med "naturlig" profil. Avslutningen är en smula bläckig - en anmärkning S ibland kommer dragande med när det gäller enklare bordeaux, beaujolais och dolcetto. Men detta är mer tillfredsställande.

Levain, olivolja och charkuterier är givet i sammanhanget. Vi lagar en kryddig grönkålssoppa med frikadeller, och vinet svarar fint med sin svalkande frukt, utan att plocka upp kryddvärmen från soppan.

Sammanfattningsvis: som roussillons svar på bra dolcetto. Bravissime!

Från Vinik, 125 kr.

onsdag, december 22, 2010

Restaurang DeVille



I mitten av förra decenniet - 2004 var det väl - startades två hippa småkrogar i Vasastaden. Båda satsade på att överbrygga gapet mellan bistro och gourmet  (finbistro, har det kallats). De jämfördes med varandra, och båda fick omgående en del bra press.

Den ena åt vi på ett antal gånger, eftersom den låg så bra till. Det är knepigt att ha svansföring på en bakgata vid Vasaparken, något som märktes inte på kvaliteten, men väl på priserna. Bra champagne på glas gick för 85 spänn och en förrättstrio med sevruga, terrine de foie gras och karljohansoppa klockade in strax under hundringen. Detta var så klart alldeles för bra för att vara sant, och knappast hållbart i längden. Dining Club slog igen för flera år sedan.

Den andra har vi märkligt nog aldrig besökt, även om vi tänkt gå dit ett flertal gånger. Nu sex år efter starten har DeVille byggt sig en trygg identitet som avslappnad kvarterskrog med utmärkt kök och dito vinlista. Här serveras god mat snarare än finmat, goda viner snarare än prestigefyllda. Vi gillar verkligen vinlistanWineTrade sätter tonen med ett tjugotal intressanta viner, medan Johan Lidby och Vinovativa spelar andrafiolerna.

Domaine Pierre Gonon prickar av många rätt i checklistan för autentiskt vin. Det handlar om en liten familjeegendom, med två bröder som brukar sina nio hektar brant sluttande vinmarker i den ursprungliga delen av Saint-Joseph. Metoderna är ekologiska utan certifiering, och allt görs helt för hand förutom plöjningen med hästen. Musten jäser med druvskalens egen jäst i öppna kar, med fottrampning och överpumpning. Vinet uppfostras under ett drygt år i gamla 600-litersfat. För att göra appellationen maximal rättvisa, framställer man bara en röd cuvée (8 000 flaskor).

Som John Livingstone skrev i sin Wines of the Northern Rhone: "These wines reflect the best virtues of careful and natural family winemaking." Fy tusan vad fint, man blir nästan rörd! Ända sedan vi smakade Gonons nollsjua på senaste franska vindagen har vi längtat efter att få dricka vinet i ett passande matsammanhang. Nu är det dags. Vi ringer restaurangen och ber dem att karaffera en timma i förväg.



Direkt när man klivit in på DeVille, känns det bra. Stället har en varm atmosfär med persiska mattor på golven, mörkt tak och lekfull väggmålning. När vi satt oss till bords, kommer strax varma bröd och en liten soppa på svamp och rotsaker, som hjälper oss att tina upp. Vi beställer in varsitt glas av husets skumpa, från odlaren Gaston Chiquet i Dizy. Mixen är 45 PM, 35 CH och 20 PN, helt utan ekfat. Däremot har vinet vilat mellan fyra och fem år på jästfällningen. Rent och elegant i stilen, välbalanserat och stramt i munnen. En kvartett ostron på bädd av havssalt blir perfekt sällskap.

Vi bestämmer oss för att beställa tre olika huvudrätter. Den knaperstekta grissidan med puy-linser, anklever och äpple är fantastiskt god med sina äppelsyrliga linser, fläsktärningar och smältande ankleverbitar som tittar fram här och där. På tallriken finns också en fin potatispuré med små bitar av svart (gotlands?)tryffel. Ett annat alternativ är oxkinden, serverad med helstekta chalottenlökar, fläsktärningar, rödvinssås och potatispuré. Slutligen dagens från tavlan, som är tupplever i örtig gräddsås med kokt småpotatis och haricots verts. Alla är helnöjda med sina val.



2007 Domaine Pierre Gonon Saint-Joseph har en återhållsam, men vacker doft. Toner av tjära, oliv, vilt, enbuske, svart te, violer och körsbär lindas med visst lock och pock upp ur glaset. Men det är i munnen som vinet levererar ikväll, med hjälp av sin påtagligt silkiga munkänsla, sina bestämda fruktsyror och sina kaneltorra druvtanniner. De mörka syrah-aromerna hänger kvar länge, tack vare de höga men mogna fruktsyrorna. Den ärketraditionella smakbalansen är menad för mat, och det är kul att se hur alla tre rätterna ligger sked med vinet. Nog har den här nollsjuan lämnat sin öppnaste ungdoms-fas, men tunnel är för mycket sagt. Detta kommer att blomma vackert om några år. Sablar vad bra!

Sonen har sparat plats i magen för en crème brulée, som förstås smakar oklanderligt gott med snudd på kafferostade aromer i det brända sockerskiktet på toppen. S faller till föga efter att ha smakat, och beställer en egen portion. Annars är espresso och chokladtryfflar precis lagom. Hit kommer vi garanterat tillbaka!


ps. Gonons Saint-Joseph finns att få tag på i BS.

söndag, december 19, 2010

Julfest hos Vinik


Den här tillställningen har kommit att bli vad vi mest ser fram emot med julruschen. På Viniks julfest har man garanterat kul, dricker massor av vin, lyssnar på livemusik och träffar nya sköna typer.

Ett stort bord med högvis av champagneflaskor på bädd av snö är det första som möter gästerna, efter att vi befriats från våra ytterkläder och en välstruken femhundring. Kul att jämföra tre cuvéer från Dosnon & Lepage. Recolte Brute - torr, sträng och mineralstinn. Recolte Blanche - charmigt citrusfruktig med insmickrande dosage. Recolte Noire - fyllig och kraftfull pinot, en strukturerad matchampagne som gärna får lagras några år.

NV Dosnon & Lepage Recolte Blanche Brut är en ren chardonnayskumpa med 2006 i basen. Lite lagom fatjäst har vinet redan fått en aning nötighet till den charmerande citruskaraktären. Den goda årgången förnekar sig inte, frukten är mogen och läcker. Det här är så harmoniskt och lättdrucket att man kommer på sig med att fylla på glaset upprepade gånger under kvällen. Supergott! Bellar 340 bagare.

Melanders hade skickat både ostron och ett knivförsett proffs. Tre sorters ostron, två olika fine de claire från atlantkusten utanför La Rochelle och ett cirkelrunt från den svenska västkusten (inte de där jättarna med japansk stamtavla). Frågan är om inte det svenska var allra godast.

2009 Domaine de la Pepière "Les Gras Moutons" Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie är ett långt namn på ett självklart val till ostronen. Det är något med det här vinet som påminner om en zero-dosage-skumpa. Kritliknande mineraler, en aning av skogssvamp, och så något djuriskt. Fårfett, kanske (kolla namnet). Marc Ollivier tar begreppet muscadet till hittills oanade höjder för bara 130 pix.

Nik smyger runt med en minivertikal av ett vitt vin i två årgångar, 2007 och 2008. 2008 Domaine Laguerre Le Ciste Blanc är den nya tappningen av ett vin som vi gillat skarpt i de två förra versionerna. Kryddiga rostade fat som tagna från bourgogne, fruktkorg och blommiga toner från rhônedalen, massor av kalkstensmineraler och syror inlånade från chablis, och så örterna från languedoc-roussillon. Lite skarpare syra än i nollsjuan, och fler örtiga drag (mynta/oregano). Snäppet bättre än nollsjuan. Marsanne, roussanne, vermentino, grenache blanc, maccabeu och nya barriques. 170 kr.

Plötsligt står vi och snackar med tjejen som ligger bakom stiftelsen Ekolådan. Det är med vin precis som med ekologiska grönsaker. Folk måste inse att det är värt något att slippa industriella produkter, och vara beredda att betala en slant för det. Ekolådans kunder är kanske beredda att lägga den extra slanten på grönsakerna, men inte lika självklart på vinet. Måste man vara vinnörd för att ha koll på skillnaden?

2006 Domaine Laguerre Altitude 540 är första årgången av ett nytt vin från Eric Laguerre. Roussillon för bordeauxvänner, kan man säga. Med 100% cabernet sauvignon som vuxit på 540 meters höjd får man ett stramt och stiligt vin med bra tanniner och aromer av svarta vinbär plus cedertonade bordeauxfat. Vi fick prova blint för ett par månader sedan. Det smakade fantastiskt. Frågan var vad vinet borde kosta. Vinosapien tyckte 290 kr. T som hajade att vinet kom från "billiga" Roussillon, föreslog 190-200 kr. Nik hade snarare tänkt sig 170. Schyssto! Ingår i Ekovinlådan Vinter.

2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor är helt enkelt vårt favoritvin alla kategorier! Lika gott på egen hand som till mat, enormt användbart och helt fritt från ektjafs. Lagom prislapp, 160 pix, smakar klart mer än det kostar. Bästa matmatchningen är nog en helstekt fläskkarré med katrinplommon och timjan som plockar upp grenachens sötfrukt och hela garriguen runtomkring. Fine Amor får oss att tänka på mötet med Jean-Pierre Vanel, på den franska litteraturhistorien, och på vår underbara trädgård i Neffiès. Dessutom är det Fine Amors förtjänst att vi hittade till Vinik. Och vems förtjänst är det att vi åkte till Jean-Pierre in the first place? Claes' på Söderhallarna, och Languedocbokens. Tack för det!

Många goda viner passerade revy under kvällen, och flaskorna tog slut fortare än kvickt, men vi måste bara nämna den avslutande sötingen:

2003 Domaine Singla "Héritage du Temps" Rivesaltes Ambré är en flytande bärnsten av grenache blanc och gris, lätt uppspritad till 16 procent. Från 2003 års skörd blev det åtta barriquer totalt, eller 2100 flaskor. 2004 lades vinet i fat, och där fick det ligga ända till 2010 då det tappades på flaska. Smider man planer på att servera chokladdessert, creme brulée eller peppisar med saint-agur i jul så är detta det perfekta ackompanjemanget. En imponerade butelj med present-känsla och skitgott innehåll. 245 spänn.

Så, mitt i natten var det dags att stolpa hemåt. Ännu gladare än på ditvägen.

lördag, december 18, 2010

2008 Gros Frère et Soeur Echézeaux



En av de bästa filmer som någonsin gjort om mat och dryck måste vara Babettes Gästabud, efter Karen Blixens berättelse med samma namn. Det geniala är kontrastverkan mellan gammeldanskarnas religiösa puritanism och den franska hjältinnans kärlek till bordets fröjder. Några viktiga planteringar görs i början, sedan är det med film precis som med ett bra långkok: allt som behövs är tid. Bilderna masar sig framåt i sövande tempo, fyrtio bleka och magra år passerar. Och så kaboom! bränner de av hela fyrverkeriet under en enda färgsprakande måltid. Den känslomässiga effekten är enorm.

Filmens höjdpunkt är nog ögonblicket när Jarl Kulles svenska general kommenterar huvudrätten. En gång åt han dessa vaktlar - "Cailles en Sarcophage" - lagade av Paris bästa kock på Café Anglais, och så plötsligt förstår vi hur allt hänger ihop. I glasen har sällskapet en 1848 Clos de Vougeot från Louis Latour. Hur gott det smakar berättas enbart i bilder. Gamlingarna har klara problem att hålla ordning på anletsdragen.

Själva lagar vi ankbröst med puy-linser, rotsakspytt och rödvinssås. Inte lika storslaget som Babettes middag, men ändå väldigt gott. Vinet hade vi tillfälle att testa hos importören i maj, annars vete tusan om vi vågat chansa. Nej, förmodligen inte. Förväntningarna är alltså på topp. Ska vi också förvandlas till lallande lellar ikväll?

2008 Gros Frère et Soeur Echézeaux Grand Cru har en öppen, frestande doft. Första sniffet ur karaffen är nog det allra bästa. Här serveras rostade toner, köttiga och djuriska, med ett sexigt inslag av tryffelsvamp och din älskades armhåla en ledig söndagsmorgon. Skogsbären är maffiga, S hittar lingon med tjinuski-sås, dessutom noterar vi apelsiner, enrisrökt korv, tallbarr och örter. Ikväll framstår det tydligt hur pass mycket ny ek man använt sig av, här finns en hel del drag av rostning och bittermandel.

Attacken är stor och omedelbart lustfylld, fruktig och ekig. Elegant torr, med drag av kryddnejlika. Syrorna läskande och ganska breda med drag av både blodapelsiner och lingon. Mittsmaken kunde haft bättre fokus och riktning - den är också märkbart gles i väven här och där - men har en härlig intensitet och bra utbredning i munnen. Avslutningen bjuder på en viss beska av örter och ek. Smaken är enormt läcker precis i början, men tappar lite efterhand. Ett riktigt höjdarvin ska egentligen bete sig precis tvärtom.

Det här är väldigt gott, men ikväll ställer vi tuffare krav än så. Vinet känns lite "jobbat", frukten uppumpad på ett sätt som gör vinet omedelbart attraktivt - mittsmaken avslöjar det problemet - och därför känns det inte som ett klockrent projekt för källaren. De flesta av Gros viner kommer från unga stockar. Därför använder man sig, åtminstone än så länge, av en mustkoncentreringsmaskin ("omvänd osmos") för att täta till musten. Slutligen noterar vi i mesta laget av ny ek, åtminstone för vår smak.

Bernard Gros' 2008 Echézeaux övertygade alltså något mer vid provningen i våras. Vi måste justera ner omdömet en smula, men om vi bortser från invändningarna - visst gjorde vinet succé till ankbrösten! Vi kanske inte blev lika tårögda som Babettes middagsgäster, men nog var det en bra fredagskväll. Klä julgran, dricka gran kry, äta anka, se en höjdarrulle. Ungefär så. Och så lite mer vin, tack.


ps. Filmen hittade vi på CDON för 69 spänn. Fortfarande en tänkbar julklapp eftersom de levererar inom två-tre dagar. Vinet släpptes häromdagen i vinkällarbutikerna.

pps. Poängknarkare får som vanligt sin fix i CT. Klicka på länken, så blir allt bra. Märk väl att den högsta poängen, den satte importörn själv. Ja, man ska ju tro på sina grejer...

torsdag, december 16, 2010

2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Spätlese


Efter en läsupplevelse med Terry Theise blir man framförallt sugen på skiffertonad riesling med avmätt restsötma. Lägligt nog släpptes precis en sådan spätlese igår. Vi smakade den senast i oktober förra året, när Origo-Sverker körde en suverän Zilliken-show för Munskänkarna, med tio viner tillbaks till -93. Då visade sig nollsjuan fantastiskt fin, och den är lika sympatisk ikväll - lika sympatisk som gentlemannen som framställt vinet.

2007 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Spätlese #7 fångar näsan direkt med en ljuvlig doft av våta stenar. Därnäst får vi en frisk lime-twist, en barnportion äppelpaj med vaniljsås och massor av mogen persika. Efterhand framträder en diskret nötig hint av linolja/terpentin, och en aning av örtighet med något drag av barr och mynta. Saltvattenslika sensationer kompletterar en finstämd doftupplevelse.

Saar-versionen har alltid en svalkande fräschör, och prickar oftast den där perfekta balansen mellan fruktsötma och syra - just detta är ett kännemärke för Zilliken. Här finns en ljuvlig renhet och elegans i aromerna, och en tät, silkeslen textur där stenen och sältan tittar fram på ett skönt sätt i slutet. Vi njuter vinet på egen hand, som en utdragen, flytande dessert - och det gör oss uppfriskade och lyckliga. Klockren spätlese med fina framtidsutsikter!

onsdag, december 15, 2010

Reading between the wines



Varför har just vin en sådan enastående förmåga att skapa djupare betydelser för oss människor? En som har tänkt på den frågan mer än de flesta är Terry Theise. Är du specialintresserad av tysk eller österrikisk riesling - eller av odlarchampagne, för den delen - har du förmodligen redan hittat fram till honom. Sedan mitten av 80-talet importerar han vin från europeiska familjeproducenter, nuförtiden till en egen portfölj inom amerikanska Skurnik Wines. Den årliga vinlistan innehåller ungefär lika många sidor som en bättre novell och erbjuder ungefär lika fängslande läsning. Terry gillar att skriva - och att prata.

I höstas kom debutboken "Reading Between The Wines", där Terry utvecklar sina filosofiska funderingar om varför vin kan bära så mycket innebörd. Eftersom han inte är väjer för vare sig det pretentiösa, det poetiska, det romantiska, det andliga - eller det zenbuddhistiska - kommer han ganska långt. Han får en hel del sagt om varför vissa viner förmedlar mer än andra, och varför de kan nå djupet av våra själar.

"The tender attentions of the artisan are the most important prerequisite for authentic, meaningful wines, to be enjoyed by each of us imperfect beings, in our imperfect lovely world."

Ett autentiskt vin är inte bara hederligt och gott, det är också något att tro på. För oss sekulariserade storstadsmänniskor, alienerade från vårt förflutna på landsbygden, skapar vinet ett unikt och mystiskt band till familjen som gjort det, till deras relation till jorden, till deras historia - och till landskapets. "Connected wines" är vad Terry kallar dessa viner. Tre kvaliteter söker han framför allt:

"One, wine should express an emergence from its particular origin.

Two, in considering this and other abstract values, we should never forget to respond spontaneously to wine's sensual value. Laugh when you're tickled, please!

Three, we should be aware that wine takes us to the edge of language, and sometimes to the edge of what we can know. I'm instinctively sure that this is centrally important - not only to our lives as wine drinkers, but to our entire lives."

Samtidigt som den här boken lyckas få något viktigt sagt, är det också en fantastiskt välskriven och gravt underhållande page-turner - omöjlig att släppa innan den är slut, alltså som gjord för sträckläsning i julhelgen. Theise är en veritabel citatmaskin, och vi skulle gärna klippa ut fler godbitar. Fast det får räcka med den här:

"But I also believe, as St. Peter opens the gates to admit Mr. Parker, he'll peer through Bob's valise, pull out the folder marked "The 100-Point Scale" and say, "I'll just hold on to this. You won't be needing it here."

"Reading between the wines" utkom i september 2010, och kan exempelvis beställas här eller här.

tisdag, december 14, 2010

2008 Le Vieux Donjon



Som vi gladdes när vi fick höra att Bristly skulle ta sig an Le Vieux Donjon - en av de helklassiska egendomarna i Châteauneuf-du-Pape. Hittills har det saknats svensk representation. Här görs bara ett rött vin, men vilket vin! Till och med i en svagare årgång som 2008 lyckas man vända eventuella nackdelar till sin fördel.

2008 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape öppnar väldigt lovande direkt i karaffen. Allra först får vi reduktiva mineraltoner, syrliga tranbär och lingon. Men redan i nästa sniff tillkommer de allra ljuvligaste aromer av mosade skogshallon med florsocker på toppen. Salmiak, krossad sten, grillat kött och malörtig garrigue bildar botten åt de klarröda aromerna. Efter en timme eller två har vi fått mer av kirsch, körsbärskärnor och ännu fler finfina hallon. S blint: det här är fenomenalt gott att nosa på, en urtypisk châteauneuf.

I munnen njuter vi av en härligt fräsig syrafräschör (tranbär/lingon) och bra bett och intensitet i hallonaromerna som ringer fint i mitten. Kroppen är relativt lätt, men absolut inte tunn, och munkänslan len och fin. Prickliga sensationer av salmiaksalta mineraler och kryddor är ursköna att suga på, och eftersmaken klingar ut fint, även om den möjligen kunde varit längre. Wow, vad gott!

Vi uppskattar båda balansen med högre syra och förhållandevis lägre alkohol, vilket gör vinet till en omedelbar hit i matsammanhang. Kvällens lammkotletter med grillade grönsaker är förstås den mest givna matchningen - kombinationen är helt perfekt. Slutintryck: en superskön ärke-châteauneuf att dricka ung. Och stilen, den passar oss som handsken.

ps. Bättre än nollfyran, åtminstone i vår smak. Nollåttan finns att beställa nu.

söndag, december 12, 2010

Gubbamiddag



"Richards vänner" är namnet på ett ambulerande sällskap distingerade vinnördar i klädsam övre medelålder. Nu har det blivit vår tur att husera den sniffande och sörplande skaran. Det är en fröjd att själva välja ut alla vinerna och gillra diverse snubbeltrådar och fallgropar för gästerna att lustfyllt ramla ner i. Inga benbrott, ingen prestige, bara väldigt kul. Och så repris på Johan Jureskogs patentsökta oxkinder.

Glas ett har en transparent, ljust varmröd färg med några ungdomliga blå nyanser kvar. Doften är enastående komplex, och visar ständigt nya aspekter likt en vinös rubiks kub. Lavendel är den första not som ramlar ner i blocket. Diskret kirsch nästa. Sedan trillar det på med söta, insmickrande frukttoner av röda körsbär, hallon, kanske också ett par jordgubbar. Plötsligt kliver syrahdruvan fram och gör sig väldigt tydlig med viol, tjära och en aning av bränd bakelit (som man gärna kunde varit utan). Småfrallorna vill också ha ett ord med i laget, vanilj och sandelträ är väl det som märks mest, men också en vända i brödrosten. Bland alla andra intryck finns också en tydlig känsla av garrigue som ger vinet hemadress - åtminstone när man vet vad det är.

Fällan slår igen i samma ögonblick som den första gissningen hörs: pinot noir. Jo, vinet är verkligen pinotlikt, med sin slanka, lättfotade, dansanta kropp och sin markerade syra. Den klarröda frukten sjunger i munnen - med härligt bett, men rätt lite av tanniner och basregister - och den vill inte sluta i första taget. Intrycket är elegant och läskande, som om man hade blandat lika delar av chambolle, côte-rôtie och châteauneuf. Någon alkohol märks knappast, men en liten kryddvärme kan förnimmas i slutet. Ett par av gästerna plockar lyckligtvis hem vinet till södra rhônedalen, och med den låga alkoholen och syrah-komponenten som främsta ledtrådar landar vi till slut i en av de äldsta och största egendomarna runt påvens gamla lustslott. (91-92)

2000 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

53% grenache, 27% syrah, 15% mourvèdre, 4% cinsault, 1% övriga. 90 hektar i ett sammanhängande block runt slottet. Dubbel sortering och fullständig avstjälkning. Relativt varm jäsning (28-35 grader) med naturjäst i traditionella ekståndare med pigeage. Inget pressvin används i cuvéen. Lagring i barriques (42%), resten i foudres och emaljerade stentankar. 13,5% alkohol. 290 000 flaskor rött per år. RP89, WS 92, ST90. Kostade 235 kr i mars 2004.



Glas två har en mörkt varmröd, klar uppsyn. Här doftar det helt enkelt mogen syrah med all den komplexitet som druvan är mäktig. Vi får rostbiffens köttsafter, samt soja och buljong. Mättad tjära och lakritspipa, samt gott om örter och gammalt läder. Frukten är av typen vinbärspastiller mot en mörkare bakgrund av björnbär, moreller, plommon och muscovadosocker. Flera provare påpekar de fina violtonerna. I smaken serveras precis det man söker: en alltigenom harmonisk drickupplevelse. Den färdigutvecklade frukten fyller ut i munnen på ett smeksamt sätt, med sköna sensationer av kryddörter och svartpeppar samt en god mineralsälta i avslutningen. Balansen och harmonin är påtaglig, och som en provare säger: det här vinet är à point just nu. Här går elegans före kraft, konstaterar en annan.

Hela gubbgänget packar in sig i bilen och rullar ut på motorvägen mot Montelimar och Valence, för att snart svänga av i Tain och parkera med utsikt rakt mot Hermitagekullen. För att dra ut på nöjet med att luras, tar vi fram en fin Hermitage-bild vi nyligen fick av huset Delas' exportchef. Vingården Les Bessards är på förslag. Då släpper vi informationen att vinet innehåller 50% syrah! Om tappade hakor har ett ljud, så hörs det nu. När vi berättar att andra halvan utgörs av mourvèdre, mumlas det tveksamt om Bandol men snart dras slutsatsen att det är till Languedoc vi ska. Dags att avtäcka och presentera Alain Chabanon. Bordet är överens om att oxkinderna och rödvinssåsen matchas bäst av detta vin (glas sex kan nog konkurrera). T tycker dessutom att det är kvällens godaste. (93)

2000 Domaine Alain Chabanon "L'Esprit de Font Caude" Coteaux du Languedoc-Montpeyroux

Alltså - hälften syrah och hälften mourvèdre. Ekologiskt odlat i magra kalkstensjordar runt Montpeyroux. Totalt 16 hektar, här med ett uttag om 25 hl/ha. Druvorna handplockas på morgontimmarna. Naturjäst, fem veckors cuvaison med pigeage och remontage. Pneumatisk pressning. Två år i barriques och ett år i tank. Ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 9000 flaskor per år. Nyare årgångar kostar 290 kr, äldre från Alains källare 350 kr. Finns att beställa genom www.vinik.se.



Glas tre har en tät, mörk, nästan opak färg. Doften är storskalig och rejält mörkfruktig med drag av cassis och plommon som rullats i mörk jord. Mynta, viltkött och läder samt en gnutta brända toner kan anas, men här bjuds ganska generöst med rostade ekfat som yttrar sig i form av bittermandel, lakrits, muskot och mörk choklad. Såväl frukt som ek är skickligt hanterade och ger ett rent och polerat intryck. Och så har vi smaken - stor som ett monster! Vinet fyller ut ordentligt i munnen, men ändå på ett balanserat sätt. Syran är relativt hög, men samtidigt väl infattad i vinets stora, kraftfulla, kärniga fruktkropp. Tanninerna fullmogna och rejält tilltagna, och här finns en muskotkrydda som värmer skönt. Elegans är väl inte ordet, men nog är detta ett riktigt maffigt och givande vin.

Vi hade karafferat tre timmar i förväg, och det var intressant att se hur frukten växte till sig och blev jättelik med tillräcklig luftning. Precis som i somras, är detta makalöst bra när man betänker vad det är, och dessutom ett vin som passar utmärkt att lura trebetygare med. "Härlig médoc" och "bra cru classé" lyder ett par omdömen, medan två andra provare hamnar i norra rhônedalen. Tanninerna är nog det man ska ta fasta på, och de blir väldigt tydliga efter maten, då vinet också förlorar i grenen harmoni jämfört med sina grannar. Störst ikväll, och fortfarande ungdomligt, men inte bäst. En stadig entrecôte med bea, pommes och ratatouille hade varit perfekt som sällskap. (91)

2000 Château Montus Madiran

80% tannat och 20% cabernet sauvignon. Brun, grusig jordmån på lerig alv. 7500 stockar per hektar. Lutte raisonnée. Skördeuttag 40-45 hl/ha. Kallmaceration, sedan jäsning vid 28 grader i ekståndare. Fyra-fem veckors cuvaison med auto-pigeage. Malolaktisk jäsning i ekståndare, 18 månanders uppfostran i barriques, hälften nya. Rackning, men ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 200 000 flaskor per år. WS90, "drink 2004-2007"(!) Kostade 149 kr i mars 2003.



Glas fyra är transparent, mörkt rubin. Här får vi en tydlig fatpräglad näsa med framträdande kafferost, ljus och mörk choklad samt nougat, och en trevlig stallton med aningar av "brett". Matjord och örter bidrar med en skön känsla av natur. S påpekar ett litet drag av grön paprika mitt i den fint mogna cassisen, och ceder kan man också bocka av. Så nog sitter den klassiska cabernetkaraktären där den ska. Ursprungstypiska blomparfymer letar man dock förgäves efter. Smaken är närmast medelfyllig jämfört med föregående vin, ändå med ganska robusta tanniner, fint mogen frukt och avmätta syror åt det lite lägre hållet. Trots tre timmars luftning ger vinet fortfarande ett ungt intryck, och tycks vilja ha ett par år till för att nå sitt drickfönster. Det här är en välbalanserad, välbyggd och seriöst bra bordeaux.

Gubbsen är alltså på hemmaplan. Att året är 2000 ganska givet vid det här laget. Första gissningen blir "en tredje/fjärde-cru från saint-julien". Ett par provare tycker att vinet är bättre än så och klämmer till med "en andra-cru från pauillac". Comtesse kanske? Men ingen gissar på Margaux. Det här vinet är helt enkelt inte särskilt typiskt för sin appellation, men ofta bra ändå. Först när den informationen delas ut, kan redaktörn snyggt nita dit namnskylten. Åtminstone tre gäster håller detta som sin favorit. (92-93)

2000 Château Giscours Margaux Cru Classé

55% cabernet sauvignon och 45% merlot som växer i grusjordar från perioderna Günz och Mindel. 82 hektar, konventionell odling. Hög planttäthet, 10 000 rankor/ha. Uttag 50 hl/ha. 18 månader i barriques, hälften nya. Rackning och klarning, ingen filtrering. 13,5% alkohol. 300 000 flaskor per år. RP92, WS93. Kostade 359 kr i maj 2005.




Glas fem har en varmfruktig, samtidigt elegant finkryddig och relativt finlemmad doft med drag av marmeladiga plommon, kokt rödbeta, fruktkaka, korinter och lite rökiga toner som påminner om eldade vinstockar. Gröna oliver och eucalyptus kompletterar en intressant doftupplevelse som vi nog blint skulle ha placerat i hos en klassiskt orienterad producent i Californien. Eller möjligen hos en modernist på högra stranden, ett varmt år. Smaken är rätt så fyllig, kryddig och småvarm, med druvmogna, tuggbara tanniner och avrundad syra. En lång, härlig smak, med fin fruktighet och lagom mognadsutveckling.

Första gissningen går till södra frankrike, närmare bestämt languedoc. Jo, olivtonerna tycks höra hemma där. Att vi har en ren merlot i glaset är dock inte lika självklart. Många är positiva till den här generösa drickupplevelsen. "Kvällens vin" utbrister en entusiastisk provare, och även S gillar det här vinet bäst. (92)

2000 Domaine Alain Chabanon "Le Merle Aux Alouettes" Vin de Pays d'Oc

100% merlot. Ekologiskt odlat i magra kalkstensjordar runt Montpeyroux. Uttag 35 hl/ha. Handplockat på morgontimmarna. Naturjäst. Fem veckors cuvaison med pigeage och remontage. Pneumatisk pressning. Uppfostrat 24 månader i barriques, 12 månader i tank. Ingen klarning eller filtrering. 14,5% alkohol. 5 000 flaskor per år. 350 kr. 99:an vann en omskriven brittisk blindprovning mot bl.a. Ch Pétrus.



Glas sex är transparent ljus rubin, rätt outvecklat till sitt utseende. Doften ger tjära, menthol och örter. Tydliga nya ekfat med lim och mandelmassa samsas med skinande röd pastillfrukt där tonerna av godis-ek ger ett ungdomligt intryck. Dessutom noterar vi plommonmarmelad och bananmognad, samt en mineralkaraktär som osar toppklass. Smaken är rätt aggressiv i attacken med en metallisk känsla i de för övrigt rätt civiliserade tanninerna. Slank och sträv, med en god syra som kanske kunde varit lite friskare. Avslutningen torkar upp fint med salmiak och tändsticksplån. Den högklassiga frukten minglar kvar på ett ungdomligt och livfullt sätt i eftersmaken.

En outsider hade utlovats, och S har inte svårt att hitta vilken det är. De flesta provare plockar den karakteristiska nebbiolodruvan, men om det är en barbaresco eller barolo är inte lika givet. Att vi har att göra med en modernist är dock tydligt att döma av eken. Det här vinet är väldigt lovande, men inte helt harmoniskt ikväll. Till maten visar sig vinet från sin bästa sida, men slutsatsen blir att vinet inte kommit särskilt långt på sin resa mot mognad. Resterande flaskor får ligga ett bra tag innan det är dags för nästa test. (92)

2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Nebbiolo från cru Fiasco i Castiglione Falletto. 1,63 hektar, planterade 1938, 1979 och 1984. Blågrå fossil märgel blandad med brun sandsten. Uttag 50 hl/ha. Jäsning i temperatur-kontrollerade rotofermenters under 10-12 dagar. Malolaktisk jäsning i större ekfat. Uppfostran under 12 månader i barriques, och 12 månader i 600 liters ekfat. Ingen filtrering. 14,5% alkohol. 8800 flaskor per år. WA95, WS98, ST92. Kostade 499 kr i mars 2005.



Sammanfattningsvis var det jämn och hög klass på de här nollnollorna. Montus överpresterade och Bric dël Fiasc var kanske inte så bra som väntat. Slutligen måste man säga att varken Languedoc eller Alain Chabanon behöver skämmas i sammanhanget, tvärtom. Det ska bli roligt att dricka fler mogna versioner av hans personliga viner.

tisdag, december 07, 2010

2008 Domaine Singla Passe Temps



Grenache-lover? Häng kvar, i så fall. I höstas deltog vi i en opretentiös blindprovning av åtta viner. Gissningarna gick lite hit och dit, och minst hälften av vinerna fick utstå rätt skarp kritik för att vinmakaren varit alltför generös med ny ek. Döm om vår förvåning när alla åtta proverna visade sig komma från samma år - och från samma producent!

Domaine Singla i Roussillon, alltså. En sak var vi som provade överens om - nämligen vilket som var det godaste vinet. Dubbelplus i alla block, och inget gnäll om eken.

2008 Domaine Singla "Passe Temps" Vin de Pays de Cotes Catalanes är en grenachecuvée som fått en tiondel syrah och lagrats på små ekfat, varav en tredjedel nya. I glaset en stiligt sammetslik uppenbarelse med hög lyster - och en förödande god doft. Vidöppen grenache, mättad av hallonlakrits med söta blåbär, muscovadosocker, tobak, örter och en aning av sydfransk stallbacke som vädras ut. Faten bidrar med bittermandel, eneträ, krydda och vanilj - men ovanligt nog när det handlar om grenacheviner tycker vi inte att det stör det allra minsta.

I varma Roussillon är det klokt att spana in svalare år som 2006 och 2008, något som bekräftas i smaken (det blir allt som oftast fruktpackat nog ändå). Här finns ett fint lyft och fräschör tack vare de mogna vinbärssyrorna, kryddorna, salmiaksältan och - som vi gissar - en andel mogna stjälkar, ett trick vi känner igen från La Barroche. Alkoholen balanserar på 14-strecket och känns helt rätt för detta vin. Harmonin är uppenbar och drickbarheten snarast livsfarlig. En fullträff!

När det kommer till matsällskap längtar vi medelhavskust och steker bitar av kycklinglårfiléer som vi blandar med hel bulgur, röd paprika, gröna haricots, svarta oliver, färsk timjan och fetaost. Med ockrafärg av gurkmeja och kryddvärme av harissa blir helheten rätt färgstark när den provençalska keramiken kommer ut ur ugnen. Vinet sitter inte oväntat som en smäck.

I transparensens namn ska vi berätta att nämnda provning ägde rum hos importören Vinik, utan ersättning. Vinet ingår i nysläppta "Ekovinlådan Vinter" (BS 72950-09, 960 kr) som vi nyss inhandlat. Vill man enbart ha Passe Temps kostar vinet 160 kr och levereras till Söderhallarnas systembutik (nik@vinik.se)

ps. Efter provningen fick vi prata med Laurent de Besombes Singla himself i högtalartelefon. Så fort det påpekades att nollåttornas ekbehandling kanske var lite i mesta laget tycktes den gode Laurent drabbas av akut hörselnedsättning och dito språkförbistring. Men glimten i ögat märktes rakt genom telefonluren...

måndag, december 06, 2010

Julgodis hos Munskänkarna


Legkontroll, någon? En kul men hektisk nyhetsprovning, alltså läge att bjuda in gästbloggare. Henrik, varsågod:

The empire strikes back.

Det är ungefär så det känns med Systembolagets släpp i december.

Ja, mängderna är åtminstone i vissa fall alldeles för små och kön på Regeringsgatan alldeles för lång, men det kom många viner och det kom kvalitet.

Det märks också på Munskänkarnas månadsprovning där 146 sugna provare tas emot, men ett antal fick vända. Första gången på tio år, sägs det, som folk tvingats vända i dörren vid en nyhetsprovning.

10 viner ställs upp för 350 pix, för ytterligare 100 kronor får man två viner till i glasen och vi inleder med champagne. Stationsprovning, där två på något sätt besläktade serveras tillsammans.

Glas ett öppnar med blommor (liljor?), päron, något gummiartat, mineraler som går åt lakritshållet. I munnen är moussen frisk, vinet är tämligen lätt och domineras av citrustoner och en aning gröna, lite stjälkiga toner.

2002 Paul Goerg Brut Millesimé

Glas två är tyngre, det finns svavel, sjöbotten, tändsticksplån, krita, lite stjälkiga blommiga toner, röda äpplen och röda bär. I munnen är moussen åt det gräddiga hållet, det finns sherry med paradoxalt nog unga, oxiderade toner. Nougat och mild choklad kompletterar de bokna äpplena. I min mun klart högre kvalitet i glas två än glas ett, men som lätt aperitif passar glas ett bättre i dag. Däremot, släng fram en ångkokt hälleflundra, lite nypillade räkor och en beurre blanc så lär glas två dominera stort.

2002 André Clouet Brut Millesimé



Härnäst, en vertikal från Chablis, courtesy of Albert Bichot.

Glas tre känns ruskigt ungt, topptoner av kinaäpple (sånt där som nästan smakar päron) och vit persika kommer först, krita, svavel och något nästan vaniljigt kommer sedan. Syrorna är magnifika, och bär smaken rätt länge, men det här behöver några år på rygg.

2008 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit

Glas fyra inleder med hudkräm med vanilj i, men syrliga äpplen, krita, krossad sten och fina citrustoner tar över. I munnen är det nästan hedonist-varning, här finns rejäl rondör och frukt men mineraler och syror håller det hela på rätt köl. Den varma årgången märks, men jag klagar inte.

2005 Maison Albert Bichot Chablis Grand Cru Blanchots Domaine Long-Depaquit



Dags för rött, och dags för Nya Zeeland att gå upp i ringen mot Bordeaux.

Glas fem är ungt, choklad, vaniljfudge och cassis leder vägen mot oriental spice och någonting som lovar kunna utvecklas till stall. I munnen är det rätt fylligt, fortfarande dominerat av choklad och cassis, men det känns inte fjäskigt. Tanninerna är fina och jag vill inbilla mig att 22% malbec ger lite extra ryggrad. Det här kan nog bli något om fem sex år, men är ändå ett av kvällens svagare kort…

2007 C J Pask Declaration Reserve Hawke's Bay Cabernet Merlot Malbec

Glas sex är som att komma hem till Bordeaux. Hur är man funtad egentligen som börjar le lyckligt när man tänker på ammoniak och lite grispiss i ett stall? Nåja, här finns också svartvinbär, svartvinbärsblad, en gnutta choklad, fräscha syror och ett slut som är lite örtigt, en gnutta grönt men gott. Tanninerna är redan ganska nedslipade i denna 2004, men jag tror den håller ganska många år till utan större problem. Perfekt vardags-bordeaux, i alla fall för dem som betalar 15€ snarare än 269 kronor.

2004 Château Rollan de By Médoc Cru Bourgeois



Dags för Italien, i en fransk tolkning och en klassisk tolkning av barone Ricasoli, mannen som blivit ett svenskt household-name – sannolikt mer tack vare B-G Kronstam än svenska fru Ricasoli.

Glas sju har klar bordeaux-touch med plommon och kryddiga blåbär som dansar i stallet där det sannolikt står en kattlåda i något hörn. Gräddiga chokladfat, lite tobak och en aning ceder ger sig också till känna. I munnen är vinet fruktrikt (nu vaknar de italienska körsbären), men komplext. Jag faller för en närmast mintlik örtighet, en stabil tanninstruktur, fräscha syror och bra mineraler. Mina fördomar mot Ricasoli får sig en hård armbåge. Var är min bistecca fiorentina?

2007 Barone Ricasoli Casalferro Toscana IGT

Glas åtta doftar alldeles underbart för mig som är en sucker för både modern och traditionell chianti. Läder, ädelt stall, chokladmintiga örter och ljuvliga sangiovesekörsbär. Tanninerna är söta, ljuvligt mogna och har rejält grepp, piptobaken är strålande och eftersmaken sitter i länge. Ännu en smäll åt mina fördomar som bland annat fick mig att hoppa över den 06:a som Suckling gav 96 pinnar – och ännu en gång undrar jag var min bistecca håller hus.

2007 Barone Ricasoli Castello di Brolio Chianti Classico DOCG



Norr- och västerut nu, till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape:

Glas nio är mörkt och det är något åt tryffelhållet blandat med choklad som kommer först, innan lite kirschtonad frukt och garrigue börjar snacka. Tanninerna är söta och mogna, frukten är fin, lakritstwisten är sympatisk men lite kolatoner gör vinet aningen anonymt och stajlat.

2005 Xavier Vignon Châteauneuf-du-Pape Cuvée Anonyme

Glas tio är än en gång som att komma hem. Ett brettigt plåster startar showen som följs av alldeles underbar garrigue , med topptoner av lavendel och frukt som är mörk men ändå lätt och intensiv. I munnen är greppet exemplariskt, syrorna perfekt avpassade, tanninerna helt mogna och trots en rik smak känns vinet lätt, men intensivt. Eftersmaken är som Usain Bolt, det tar en stund att få stopp efter målgång.

2007 Domaine du Pegau Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservée



Glas elva slår knock på mig redan vid första sniffen. Florala övertoner, seriös cassis, plommon som brottas med körsbär, en cigarrlåda som Kuba-bojkottande amerikaner bara kan drömma om, ljuvliga örter, ljus och fin choklad. I munnen är det som finaste silke, tanniner som är brutalt lena, som har mig i ett sådant underbart grepp, fräscha syror, frukt som är ren men inte tråkig och toner av ädlaste stall och ädlaste cigarrpuffar.

2007 Tenuta dell'Ornellaia Ornellaia Bolgheri Superiore DOC

Ornellaia 2007 är helt enkelt för jävla gott. Värt 995 kronor? Jag vet inte, men jag förstår att det kostar.

Kvällens tre toskanska 07:or bekräftar för övrigt min bild av 2007 som i princip lika bra som 2006, men lite silkigare, lite snabbare i mål. 2006 behöver lagring, 2007 känns mycket mer öppet vid samma tidpunkt – om en nätt generalisering tillåts.

Glas tolv är inledningsvis lite volatilt, sedan kommer puffar av torkade körsbär, russin, fat och choklad, men också strålande fina örter. Man misstänker att man ska få en känga av alkoholen, men det får man inte. Alkoholen är fint inlindad i helheten som inte har några hål någonstans, russinen blir mer korinter, körsbären är syrliga, men framför allt är vinet torrt, inte ett dugg kletigt.

2004 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico DOCG

2004 Mazzano är utan tvekan den bästa amarone jag druckit – jag ser den gärna igen om sju åtta år tillsammans med ett block grym parmesan eller pecorino.

Jag har haft sämre måndagskvällar...

lördag, december 04, 2010

Syrah 2008: Graillot vs. Agrunelles



Det var inte alls tänkt som en shoot-out - vi skulle bara smaka på Alain Graillots nysläppta crozes. Med nedskruvade förväntningar, eftersom årgången knappast hör till de mer lyckade i norra rhônedalen.

2008 Alain Graillot Crozes-Hermitage har en extremt syrahtypisk doft. Den är kryddig och svalt rödfruktig, med drag av violer, vinbär och lingon. Dessutom får vi lagerblad, gummi, vitpeppar och rökt korv. Här finns friska - eller omogna, välj själv - toner av gräs, tulpaner och gröna örter. Onekligen ett rätt fint sniff, särskilt efter en timme eller två i luften.

Det är smaken som är själva problemet. Lätt, tunn och syrlig har den inte mycket till kropp eller några vidare tanniner att prata om. Dessutom tydligt grön med toner av paprika, gräs och blad. Slutet är snopet kort, och det hela känns som en produkt av omogen frukt. Ingen drickglädje infinner sig - det är bara att hälla tillbaks glasen i flaskan och hoppas på att något positivt ska hända. Till och med den klent begåvade nolltvåan minns vi som godare att dricka, så här direkt efter släppet.

Det är nu behovet av en utmanare poppar upp.

2008 Mas des Agrunelles "L'Indigène" Coteaux du Languedoc är en mix av 60% syrah, 25% grenache och 15% carignan som fermenterats med vingårdens naturliga jäststammar och uppfostrats i tank, förutom carignandelen som mognat i fat. Här finns en större och djupare doft, med mörka övertygande syrahtoner av lakritskola, svarta oliver, grillkol, tobak, svartpeppar och köttsafter. Frukten kombinerar blåbär och lingon, med ett välkommet inslag av fikon från grenachedelen. Här finns en härlig känsla av sydfransk natur med tydlig garrigue, kåda och brinnande enbuskar på håll.

Vinet gör en mjuk och munfyllande entré, med stabila tanniner, friska syror och balanserad alkohol (13%). Frukten är sval men generös, rullad i grillkol och svartpeppar. Här finns såväl rondör som struktur, kryddig intensitet, mineralkänsla och god längd. Hurra, fredagsvällen är räddad! Allra bäst tycker vi att vinet smakar direkt efter att det vänt i karaffen och de närmsta två timmarna.

På egen hand stod sig alltså Graillots nollåtta ganska slätt. Att inte avstjälka brukar vara en tveksam strategi i kalla år, och här har vi ett bra exempel. Kanske hade ett lämpligt matsällskap varit mer förlåtande - med sin markerade syra borde detta funka bra till fet fågel och gräddig sås. Senare på kvällen testar vi igen med en bit mogen brie, och det gör vinet klart mer drickbart. Dessutom har tre timmar i luften gjort en del positivt. T börjar känna en viss sympati för vinets syradrivna, rödfruktiga nästan-elegans, medan S håller fast vid åsikten att vinet mest är grönt och trist. Slutsatsen blir att rejäl luftning, och/eller kortare lagring, samt rätt matsammanhang, KAN få nollåttan att framstå i hyfsad dager. Men ta det inte som ett stalltips, påpekar S. Inköp i pluralis bör genomföras med försiktighet - bäst är att prova direkt för att se om det faller i smaken.

L'Indigène importeras av Vinik och kostar 125 kr. Förra årgången bloggade vi här.

Fler som provat Graillots nollåtta.

onsdag, december 01, 2010

Nebbiolo 2008: Bruno Giacosa vs. Roberto Voerzio



Ur decembersläppet plockar vi ett par nebbiolo från två av de mest prestigefyllda producenterna i barolo/barbaresco. Området Valmaggiore i Roero har en sandig jordmån som brukar bidra till elegans och lätta tanniner. Läget Fontanazza ligger söder om byn La Morra, strax norr om vingårdarna La Serra och Cerequio. Legendariske modernisten Roberto Voerzio gillar att spela Led Zeppelin i vinkällaren men har ingen egen hemsida, så är det är svårt att hitta information. Vi gissar att vinet kommer från unga stockar.

2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore di Vezza d'Alba har en mycket ljust varmröd till tegelröd färg. Vi noterar en fantastisk lyster och briljans - det här vinet är snyggt som satan!

Doften är först återhållsam, och lindar på ett elegant sätt upp sina komplext ljusröda aromer med drag av tranbär, nypon och rönnbärsgelé. Det här ger ett ärketraditionellt intryck, med ett tydligt inslag av tobak och druvstjälkar, därtill örter och flintrökiga mineraltoner. Genomluftat, med bara en liten aning av vinägerstick.

I munnen gör vinet entré likt en slank dansös. Lätt, friskt och syrligt, med intensivt röda aromer där den lilla druvsötman påminner om gelé: röda vinbär, rönnbär, hallon, lakrits, och balsamico. Vi förtjusas av renheten och fräschören. Med sina små, örtiga tanniner hamnar balansen nära ett friskt vitt - en burgundisk balans, om man så vill. Smaken ringer länge, tack vare sina läskande syror.

2007 Roberto Voerzio Langhe Nebbiolo Vigneti S. Francesco Fontanazza har en mörkare rubinröd färg. Ganska färgintensivt i mitten, med tomatröd kant och hyfsad transparens.

Första sniffet är klart frestande. Aromerna täta och söta, med vildhallon, körsbärs- och chokladpralin, plommon, lakrits, orientkryddor, mandelmassa, lim, och frisk menthol som fläktar upp ur glaset.

Smaken är len och fyllig i attacken. Mittsmaken tätfruktig, aromintensiv och rikt chokladdoppad med bestämda, välstrukturerade tanniner som skjuter ifrån på ett spänstigt sätt i själva sväljet och sedan generöst vecklar ut sig med massor av kryddtoner och te-likt upptorkande mineraler. Frukt, kraft, grepp och tanniner imponerar - men om vi är kinkiga skulle det vara önskvärt med mer av lyft och fräschör.

Båda vinerna är läckra, men befinner sig i var sin ända av spektrat tradition-modernism. Som inledning på kvällen - till en tallrik antipasti - är Giacosas nebbiolo snudd på perfekt med sin intresseväckande aromatik och sin syradrivna, lättfotade elegans - bra nära bulls-eye på våra preferenser. Urskönt att dricka redan idag - tillfredsställelsen är större än poängen.

Voerzio använder av allt att döma gott om ny ek, men den är väldigt skickligt hanterad. Kvaliteten är i nivå med en bra barolo - eller åtminstone med Spinettas langhe nebbiolo. När vi provar innan maten, är vi överens om att balansen kräver mat. Men när maten kommer till, så lockar svartpepparn fram vinets eldighet (14,5%) och mötet blir inte lika bra som vi hade hoppats. En rejäl köttbit, och helst några års lagring, behövs för att sätta allt på plats. Och stilen, den är inte riktigt vår.

Kvällens favorit, mest lyckobringande och mest användbart nu: 2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore!

ps. €18,90 på Superiore.de. 259 kr på SB

söndag, november 28, 2010

Godbitar ur decembersläppet



När vi ögnar igenom vinerna som ska släppas på onsdag, slår det oss att vi hunnit prova en hel del. Och en hel del bra, faktiskt! Så vi samlar ihop hela klabbet till en behändig post.

Louisa Rose är talangfull vinmakare på Yalumba. Vid senaste stockholmsbesöket lyckades hon slutligen övertyga oss om aussie-riesling kan vara förträfflig - och att vi borde köpa den, dricka den och lagra den.

2004 Pewsey Vale Riesling The Contours dök upp i ett stim av yngre och äldre syskon - nollettan var allra bäst - och det finns mycket som talar för det här vinet. Dels att sex års lagring redan är avklarad, dels att det verkar vara byggt för sex år till. Vi fann en elegant, först något knuten doft med delikat början till utveckling. Tydligt mineralisk till sin karaktär, med toner av flintrök, nyregnad sten, ylle, diskret petroleum, örter, lime, grönt äpple och en aning av tropisk frukt. Även smaken var utpräglat mineralisk, ytterst välbalanserad, rik på extrakt, och rejält lång. Vi märkte inga tecken på justering av syran - vinet kändes solitt och äkta. Vi var helt överens: äntligen en aussie som kör rakt upp på vår gata. Och till rena rama fyndpriset dessutom. (90)

2009 Bründlmayer Riesling Steinmassel representerar en annan typ av riesling som vi brukar falla för: den unga, charmiga, finessrikt blommiga. Doften ger vit jasmin och vit frukt, kvittenäpple, citrus, massor av steniga mineraler och några kryddiga toner. Smaken övertygar med sin lättfotade elegans och sin nästan mintiga fräschör. Behaglig syrabalans och utmärkt längd summerar ett vin vi vill dricka mer av - och det snarast. (90)

2009 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein är ett nummer större - åtminstone när vi pratar bredd, kraft och potential. Doften är fortfarande knuten, fetare och gulare i fruktaromerna och något rosenblommig i sina topptoner. Smaken bjuder på fylligare frukt i en lite fetare kropp, med en känsla av druvskal som bidrar till den stadiga strukturen. Renheten imponerar, och Heiligenstein i en stor årgång har förstås mycket att ge med tillräcklig lagring. Vi tänker på hur härliga 2002 och 2005 blev med tiden... (91)

2009 Bründlmayer Grüner Veltliner Ried Lamm har en helt fantastisk doft av vit persika, akacia, nötter och peppar med salta drag av anis och lakrits. Smaken har all den sötfruktiga koncentration och rikedom man kan önska från ett toppläge - men trots hög druvmognad är alkohol och sötma väldigt skickligt balanserade, bättre än i de båda Alte Reben som också släpps i december. Ett imponerande vin, langa fram ett par schnitzlar så är saken biff. (92)

2008 Domaine Long-Depaquit Chablis Grand Cru Les Blanchots testade vi  i våras, när Union des Grands Crus de Chablis presenterade årgång 2008 på Grand. Hela grand cru-sortimentet från Albert Bichot övertygade, förmodligen tack vare både det fina året och briljanta insatser från Mathieu Mangenot - husets whizz-kid till vinmakare. Blanchots hade en elegant doft av mandel med dito -blom och -massa, en touch av vanilj samt en charmerande, druvmogen frukt med toner av päron och äpple. Behagfull syra, diskret ekhantering med fin krydda - och så plus i kanten för munkänsla, balans och harmoni. Inte totalt nackhårsresande som 2008 La Moutonne, men utan tvekan värt (92), särskilt om några år.

2008 Au Bon Climat Santa Barbara Pinot Noir - ja, den drack vi ju till helstekt fasan häromdagen! Samt spottade på Munskänkarnas Central Coast-provning i måndags. Vinet gav mersmak med sin charmerande bärighet, sina diskreta fat och sin gröna fräschör. Intrycket efter ett dygn i öppen flaska var väl värt att vänta på. Synd bara att överpriset från BS hängt med in i decembersläppet. (87-89)

2008 Yalumba The Cigar Cabernet Sauvignon är utåtriktat i doften, med ungdomliga godistoner. Vi får associationer till saftade svarta vinbär och blåbär, och hittar urtypisk eucalyptus och mynta, plus lite grön cabernetpaprika. Faten bidrar med kola, ceder, tobak, en gnutta terpentin och medicinala toner. Smaken är stor, fruktig och rättframt god, med kryddig värme, lite beska och snyggt upptorkande mineralkänsla i slutet. Extremt cabbigt och druvtypiskt vin, utan de syrajusterade vibbar man så ofta möts av down under. Inte illa, lätt att gilla. (88)

2007 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano dök upp på Italien-dagen i veckan som gick. De senaste två årgångarna kunde provas jämsides hos Johan Lidby. Nollsjuan är kanske inte riktigt lika bra som nollsexan - men inte långt ifrån. Det man missar i doftmässigt finlir och deffad struktur får man tillbaka i form av generös frukt och dito tanniner. Den mörka sangiovesefrukten från Montepulciano klär bra i sin skickligt tillskurna ekkostym med tobak och choklad i fickan. Ett vin som smakar mer än det kostar, med tydlig adress till alla som gillar toscanare med kraft. (90)

2007 Poliziano Mandrone di Lohsa Maremma Toscana fanns att testa vid samma bord. Här möttes vi en förödande läcker pust av stall i bordeauxfaten, och ädla stall är ju som bekant svåra att värja sig emot. 2007 är en härlig drick nu-årgång i Toscana, så också i detta vin. Uttrycket håller sig på den eleganta sidan trots den relativa värmen i Maremma, och blir varken svulstigt eller alkoholvarmt. Detta kan mycket väl vara den version som charmat oss mest hittills. (90-91)

2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore serverades när Origo bjöd in till "Piemonte-Power" i april. Här fann vi en fjäderlätt, ljusröd nebbiolo med eteriskt blommig doft, strålande syror och små finsandiga tanniner. Ett slags light-version av den makalösa finess och elegans man måste förknippa med Giacosa. (89-90) De sista två vinerna vi fick smaka vid Giacosa-bordet - 2007 Barbaresco Santo Stefano och 2005 Barolo Rocche del Falletto - platsar båda bland årets största vinupplevelser alla kategorier. 2005 Barolo Falletto borde kunna erbjuda något i samma väg. Och är det någon som undrar över vår önskelista inför julen 2010, så säger vi bara 2004 Barolo Rocche del Falletto Riserva.

2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée har vi haft glädjen att få smaka flera gånger under året som gått. Vill man uppleva det blommande Vaucluse i cinemascope-format, så fungerar ett glas av detta vin lika bra som en utflykt genom vingårdar och garrigue. Det är redan så komplext och fängslande, så mineralstinnt och välproportionerat. Pegaus nollsjua ser ut att vara destinerad för stordåd i framtiden, och förtjänar en hedersplats i källaren. Ren kärlek! (95) Och så ännu en kandidat till önskelistan här.

2008 Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vaucrains testade vi jämsides med 2008 Camille Giroud Corton Le Rognet, när Tryffelsvinet presenterade höstnyheter. En helt annan stil i Vaucrains - mer av intensitet och kraft än av charm och elegans. Doften är fortfarande knuten, men vi imponeras av renheten i den hallontonade pinotfrukten, av hur enormt fokuserad och intensiv vinets energi är - och vilken enastående längd som blir resultatet. Faten känns lite för tydliga idag - eneträ, rostning, kryddor - men det ser ut att ordna sig med tiden. En klockren källarbourgogne, med potential för stordåd. (93)

2000 Château Larrivet-Haut-Brion Rouge var det ett bra tag sedan vi provade senast. Visst minns vi det som ett gott och välbalanserat vin, men också en aning menlöst, lite tillrättalagt och knappast jättespännande. Man måste vara ganska svältfödd på mognande bordeaux i allmänhet, och böjd åt etikettsdrickande i synnerhet, för att vilja lägga en halv långsjal på detta vin! Tänk vad lite namnmagi kan göra... (88-89)

2004 Château Rollan de By kunde vi (tack vare en viss världsmästare i sommellerie) sörpla i en blind trio där de andra två var 2004 Ch Margaux och 2004 Ch Cos d'Estournel. Det var solklart att denna anspråkslösa cru bourgeois inte behövde skämmas för sig i sällskapet. Cos tilldelades jumboplatsen utan prut, medan Margaux och Rollan de By fick ungefär halva segern var, beroende på om man föredrog elegans eller kraft. Trots att det svenska priset blivit betydligt högre än det europeiska (som är cirka €15) får man fortfarande mycket vin för pengarna. (90)

ps. Alla vinlänkar går till SB.

fredag, november 26, 2010

2 x Aglianico del Vulture från d'Angelo



Fratelli d'Angelo i Rionero del Vulture, Basilicata, är en producent som inte tar de enkla vägarna till publikens uppskattning. Men när man väl fått korn på vinernas karaktär och avsikter, så växer de långsamt på en - och plötsligt kommer man på sig med att längta efter mer. Här finns intryck att jobba med, och en kvalitet som varar.

2006 d'Angelo "Donato d'Angelo" Aglianico del Vulture DOC har en återhållsam doft, som behöver lite lock och pock för att avslöja vad som står på lut inför framtiden. Mörka surkörsbär, blyerts, tobak och järn. Bränd jord i botten, och så några rosenblad som tittar fram i övertonerna.

Smaken ger mer än doften, i nuläget. Attacken är slank och fruktsyrlig - till en början skenbart saftig - för att snart avlösas av en överraskande tät och kraftfull mitt där tanninerna griper tag och bär ut i en osöt, balanserat fruktig och mineralstinn eftersmak som hänger sig kvar på ett klart seriöst sätt. Inget smicker - här finns enbart ärliga avsikter.

2006 d'Angelo "Valle del Noce" Aglianico del Vulture DOC är lite yppigare i doften, mer utvecklat och komplext. Samma mörka surkörsbär, men också mer av plommon och korinter. Därtill bittermandel, körsbärskärnor och nysågad plommongren. Tobak och blyerts förstås, men också inslag av menthol och ingefära.

I munnen är valnötsdalen en storlek större än medtävlaren. En alltigenom seriös smak med tät frukt, bra struktur och bestämda tanniner som främsta argument. Sensationer av tobak, mörk choklad, mineraler och kryddor biter ifrån, och imponerar med rejält grepp och dito längd.

Till kvällens mat - skivor av oxfilé, samt skogschampinjoner och broccoli, tillagade i en fondue på barolo och köttbuljong - blir Valle del Noce solklar vinnare med sina underbara tanniner, som verkligen bjuder det motstånd som kött behöver (91). Efteråt kliver Donato d'Angelo fram och visar fin drickbarhet på egen hand, med en något fruktigare/vänligare balans - mer lämpad för tomatbaserade rätter. (89)

Vi tilltalas av den totalt fjäskbefriade stil som d'Angelos viner uppvisar. Hederliga grejor helt enkelt, ämnade för dem som emellanåt längtar efter traditionella doningar, och med en solklar lagringspotential för alla som har tålamod att spara.

Carlo Merolli säljer för 99 DKK/SEK och 115 DKK/SEK. Känns bara stilen okej, så pratar vi fynd.

ps. Karaffera timmar i förväg. Eller öppna och häll av ett glas dagen innan.

pps. Mer d'Angelo här.