Blandade sommarviner #1

Här har vi den i full aktion. Tatarataa: 2011 La  Tour du Bon Bandol - sommarens bästa rosé! Se på färgen: så snygg den är (lite ljusare i verkligheten än på bild). Och doften som mixar blodapelsin och vattenmelon med peach melba, vita vinbär, anis och våta stenar är ju hur läcker som helst. I munnen imponeras vi av vinbärssyrorna, mineralsältan, fruktkoncentrationen och längden som kommer utan kladdig sötma eller onödigt hög alkohol. Med en tallrik bruschetti kan man lätt lura sig att Falsterbo ligger på Côte d'Azur. En ny laddning har just kommit in.

Bruno Clairs 2010 Marsannay Rosé är såklart ett lite lättare rosa utan samma koncentration och tryck i smaken, men för den som uppskattar elegansen i pinot noir finns det gott om druvkaraktär att nosa fram här, komplett med lite insjölera minsann. I munnen tänker vi särskilt på renheten, mineraliteten och matvänligheten - vinet växer ett par storlekar i samspel med lämplig föda. Det ska bli intressant att se hur det här vinet utvecklas med ett par år i källaren, så lättfotat det är finns ändå karaktären av exceptionell årgång. I stort sett slut på SB. Tidigare bloggat här.

EM-finalen fick ackompanjeras av germanska tongångar, inte mer än rätt med tanke på att italienarna just snuvat dem på finalplatsen. 2009 Weinhaus Heger Blauer Spätburgunder har en hel del gemensamt med Beckers baspinot, dels i stilen och dels i så motto att de överpresterar kraftigt i förhållande till sitt pris. Nosen är ädeltysk och skulle aldrig kunna misstas för något annat - en supertypisk kombo av malört, reduktiva mineraltoner, kryddor, blodapelsin, rönnbär, jordgubbar och fudge. Smaken ur bourgognekupan är oväntat stor, tät och intensiv i attacken, men budgetprisläget avslöjar sig till slut i eftersmaken som kunde ha varit både längre och roligare. Ändå en trevlig bekantskap som finns i BS. Tidigare bloggat här.

Det är snart två år sedan vi först fick bekanta oss med Uwe Schiefer, både den sympatiska killen och hans sympatiska viner. Med ett par säsonger extra under bältet har 2008 Blaufränkisch Eisenberg lagt på sig lite runt midjan och rundat av sig till en riktigt skön drickupplevelse. Sniffet påminner rätt mycket om syrah från ett kallare år - lätt funkigt, rökigt och animaliskt med toner av vitpeppar, salvia och malört över mörk sval bärfrukt. En mellanviktare i munnen - frisk och läskande åt det gröna hållet - men också betydligt mjukare och mer lakritslent än vi minns vinet från dess ungdom. Hög drick- och njutbarhet, komplett med positiv naturvinskänsla (en aning livlig koldioxid). Tyvärr slut på SB. Mera Schiefer, tack!

2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano ser redan drickfärdigt ut - mörkt rubinrött utan blå reflexer. Nosen är väldigt attraktiv med sina klockrena sangiovesedrag: salvia, timjan, svart te, grusjord, surkörsbär, hallon och en proffsig liten krumelur av rostad ek nere i högra hörnet. Smaken är rena skolexemplet på en välbyggd toscanare - druvtypiska aromer, spänstiga syror, greppiga tanniner och massor av friska örter och mineraler. Varje gång vi kommer tillbaks till den svarta etiketten från Poliziano, så slås vi av vilket pålitligt vin det är och hur mycket man får för pengarna. Slut på SB såklart, de borde ha köpt in tredubbla mängden av ett såhär pass beprövat och populärt vin. Tar hand om medelhavskrubbet med bravur: grillade lammfärsköfte, tsatsiki och grekisk sallad.

Bourgogne med Tryffelsvinen

Det har varit en ovanligt bra vecka så här långt. I onsdags presenterade Tryffelsvinet sina aktuella lanseringar av röd och vit bourgogne via tillfälliga juni-släpp och beställningssortimentet. Med enbart starka årgångar och bra producenter kan man i stort sett blunda och peka, så smakar vinet gott.

Vi borde verkligen inte skriva det här - tillgången är försvinnande liten - men Robert Groffiers tior är bland de godaste unga bourgogner vi någonsin haft nöjet att smaka på. Maken till charm, fräschör, definition, koncentration samt ren och skär sinnlig lusta får man leta efter. Visst, det är knappast gratis, men egentligen inte dyrt för vad man får. Den som okynnespoppar direkt efter inköp lär inte bli besviken. Och hjälp, tänk då hur bra detta ska bli...

Kvartetten från Camille Giroud är trevliga viner åt det lite lättare hållet som fått en extra knuff av den varma årgången. En lätt sky av rostning svävar över alla glasen och sänder ut publikorienterade men sympatiska locktoner. Det mest generösa, smakrika och kraftfulla av vinerna är förstås Cent Vignes, men det är också här alkoholvärmen från 2009 märks mest.

Även i den senaste versionen gillar vi Sylvain Patailles friska och superslanka lättviktare. Någon provare tyckte att den var grön och snipig, men det är inget vi störs av. Vi snackar ren och enkel pinotglädje att matcha med stekta spättafiléer en varm sommardag. Taupenot-Mermes motsvarighet är både mörkare och rikare i frukten, men charmar oss inte i lika hög grad.

Guy Amiot hade ingen svensk importör så sent som på bourgogne-dagen i våras, så det gläder oss att se den eleganta trion av chassagner i ett lämpligt sammanhang. Smart att öppna med 2008, en stark årgång för vitingar där vinerna har hunnit få lite utveckling. När det gäller intensitet och koncentration så är det tripp trapp trull - Maltroie slank och snygg, Vergers ett par snäpp rikare och större i strukturen samt Caillerets med en extra nivå av silkighet och mineralitet.

Etienne Sauzets 2010 Bourgogne Blanc är verkligt elegant, komplex och mineralisk, dessutom klart överkomlig. 2010 Puligny-Montrachet är rik, frisk och kryddig med hudkrämsparfymerad gråpäronfrukt.

Två underbara viner med stor potential för utveckling.

Slutligen ett utropstecken från södra Bourgogne. 2010 Domaine Barrau Pouilly-Fuissé En Buland Vieilles Vignes skäms inte för sig ens med Sauzets viner i glasen bredvid. 2010 verkar vara en perfekt årgång för varma Maconnais och förenar en markerad syrafräschör med hög fruktkoncentration - precis som vi lärt oss i södra Tyskland. 2010 är en årgång att bli lycklig av! Enda problemet är att skörden blev så liten...

Provat:

2010 Sylvain Pataille Bourgogne Rouge (BS, 1050 kr/6)

2010 Taupenot-Merme Bourgogne Rouge (BS, 1074 kr/6)

2009 Taupenot-Merme Corton-Rognets (TS, 749 kr)

2009 Camille Giroud Côte-de-Beaune Villages (BS, 1194 kr/6)

2009 Camille Giroud Hautes-Côtes-de-Beaune Au Crétot (BS, 1170 kr/6)

2009 Camille Giroud Maranges (BS, 1398 kr/6)

2009 Camille Giroud Beaune 1er cru Les Cent Vignes (BS, 1794 kr/6)

2009 Jean-Louis Trapet Marsannay (BS, 1410 kr)
2009 Jean-Louis Trapet Gevrey-Chambertin Ostrea (TS, 399 kr)
2009 Jean-Louis Trapet Chambertin (TS, 1550 kr)

2009 Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges 1er cru Les Roncières (2898 kr/6)

2010 Robert Groffier Gevrey-Chambertin Les Seuvrées (BS, 539 kr)

2010 Robert Groffier Chambolle-Musigny 1er cru Les Sentiers (TS, 999 kr)

2010 Robert Groffier Chambolle-Musigny 1er cru Les Amoreuses (TS, 1499 kr)

2010 Robert Groffier Bonnes Mares (TS, 1595 kr)

2008 Guy Amiot Chassagne-Montrachet 1er cru Maltroie (BS, 2394/6)
2008 Guy Amiot Chassagne-Montrachet 1er cru Les Vergers (BS, 2598/6)
2008 Guy Amiot Chassagne-Montrachet 1er cru Les Caillerets (BS, 2598/6)

2010 Etienne Sauzet Bourgogne Blanc (TS, 239 kr)
2010 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet (TS, 425 kr)

2010 Hubert Lamy Saint-Aubin Le Princée (BS 1476 kr/6)

2010 Domaine Barraud Pouilly-Fuisse “En Buland” Vieilles Vignes (BS, 1758 kr/6)

Lätta tior: Bruno Clair Marsannay Rosé & Terre Nere Etna Rosso

Liten uppföljning till posten om majsläppet. Nu har vi testkört ett par av vinerna under verkliga omständigheter - med mat, gott sällskap och goda klunkar. Som så ofta blir intrycket mycket bättre än i en "torrprovning".

Det ska sägas direkt: 2010 Domaine Bruno Clair Marsannay Rosé visar sig vara en pärla i matsammanhang. Vi blandade just årets första salade niçoise och hällde upp ett glas varmrosa pinot. Igår tänkte vi inte mycket på blodapelsinerna, men visst finns de där och det är alltid underbart i en rosé. Doften är en liten aning reduktiv med en gnutta insjölera bland mineraltonerna, som man gärna vill ha i en pinot. Gelégodis och smörkola lyser helt med sin frånvaro, likaså inställsam restsötma och alkoholvärme - alltmedan syrorna är klingande rena och friska utan grön kartighet. Här finns gott om aromer och bra spänst, medan alkoholen parkerar på perfekta 12,5 procent. När man svalt sitt vin lämnas gommen rensad och uppfriskad, redo för ännu en klunk. Det här vill vi definitivt dricka mer av i sommar.

2010 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso uppvisar rena rödbäriga aromer av tranbär och lingon med underliggande mörka mineraltoner, lakrits, läder, svart te och örter. Den lättfotade smaken påminner om nebbiolo, åtminstone om vi snackar norra piemonte. Lätta tanniner, friska syror, rätt rika aromer, god tranbärs- och slånbärssötma, liten örtig kärvhet. Sympatisk stil - ett urtypiskt Etna-vin till oemotståndligt pris. Gott både med och utan mat, ännu bättre efter ett dygn i öppnad flaska. Nerello mascalese och nerello mantellato från stockar mellan 40 och 140 år gamla. Här blir det påfyllning.

SB/TSE 2 maj, 149 kr och 129 kr.

Munskänkarna provar majnyheter

Majsläppet kändes vid ett ytligt påseende ganska oengagerande.
Gäsp, Systembolaget liksom... vid det här laget kan vi ju handla från massor av olika källor och har fullt upp med att titta åt annat håll.
Men det är orättvist att generalisera och avfärda kategoriskt. Om man sovrar med omsorg finns det faktiskt en hel del intressant även denna gång. Vad sägs om en trio vingårds-Volnay från Marquis d'Angerville? Som extrabricka två kanske? Nä, de kom inte med i onsdagskvällens nyhetsprovning. Men väl fyra nordrhônare från stora årgången 2009.

1. 2007 Domaines Schlumberger Riesling Grand Cru Saering

Här osar det skitig smörjgrop och småfeta toner av gula äppelskal som legat kvar i slasken sedan i måndags. Jordigt och dieselmineraliskt med några rötade druvor i mixen, ovisst hur pass ädel den rötan var. Ganska bred smak, rätt generöst utvecklad med guläppliga aromer och en syra som i vår smak är alltför avrundad. Inte någon vidare GC-klass om ni frågar oss, och därefter ställdes skåpet med besked av medtävlaren...

2. 2010 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Erste Lage

Purung rieslingdoft med klockren druvkaraktär: mandelblom, vit persika, grönt äpple, limeskal, örter, massor av mineraler, liten grön marmeladkula och en skiva honungsmelon. Smaken är ren och slank med Olga Korbuts fruktkropp och en liten juvenil spritsighet. Visslande hög syra - perfekt fokuserad, livlig och engagerande. Tätt tvinnad struktur och mängder av sprittande mineraler. Gott grepp i slutet och rejäl längd på efterklangen. Enastående bra, och ett klockrent lagringsvin - våra erfarenheter säger att fem års väntan brukar vara lagom. Missa inte denna fina årgång.

3. 2010 Gianni Voerzio Bricco Cappellina Langhe Arneis

Diskret och neutral doft, lätt blommig och smått mineralisk med de allra lättaste av pärontoner. Dessutom är nosen aningen tvålig och framkallar på pricken bilden av en nyss uppblåst badboll - pvc-plast, alltså. Smaken är lika neutral den, med äpplig syra och jordbittra toner. Inte så vidare kul, ganska enkelt på det hela taget. Carlo Merolli kan nog trolla fram betydligt bättre alternativ för halva pengen.

4. 2008 Domaine Stéphane Tissot Arbois Sélection

Stor doft - extremt uttrycksfull med all den karaktär man kan önska sig av savagnin och chardonnay som vinifierats på oxidativt Jura-vis under ett täcke av florjäst. Aromer av nötter, lite smör, bokna äpplen, citronskal, kalksten och manzanilla-sälta. Frisk syra, nötig fetma och sälta som ropar i högan sky efter salta mandlar och andra tapas.
Bra längd på aromer och syra, stenig finish - ja, hela smaken är en definition av ordet "aptitretande". Uppenbart hög kvalitet på allt från druvmaterial till källararbete, men också ett vin att älska eller hata: gott, äckligt eller rentav äckelgott? Det här ställer krav på acquired taste men lovar mycket tillbaks till rätt mottagare. Schysst pris också.

5. 2010 Domaine Bruno Clair Marsannay Pinot Noir Rosé

Blyg och finstämd doft med smultron and andra röda bär. Inledningsvis en anstrykning av svavelstickor som lyckligtvis blåser bort, sedan svaga antydningar om läder, sous-bois och mineraler. Plus för total avsaknad av de godistoner man oftast finner i roséer. Smaken är slank, heltorr och mycket frisk med markerad syra och en god liten örtighet. Ren och uppfriskande avslutning som rensar bra. Inte jättemärkvärdigt, men ändå rätt elegant, och raka motsatsen till publikfriande. Kul att plötsligt få se två roséer från Marsannay på SB - är det första gången? Vi dricker gärna en flaska nu när värmen kommer. Ännu bättre pinotbaserat rosa kan man hitta hos Philippe Gilbert (Menetou-Salon) och Olivier Horiot (Rosé de Riceys).

6. 2011 Domaine de la Mordorée La Dame Rousse Tavel

Sötare bärfruktig doft med definierade hallontoner och busunga drag av geléråtta som i nuläget är störande tydliga. Undertill finns lyckligtvis en seriös mineralkaraktär med sälta, anis och våta stenar. Smaken är rik för en rosé, snudd på småfet, men ändå med fullt tillräcklig syra och goda aromer av anis, lakritsrot, smultron och hallon. Det hela slutar kryddigt och ganska så långt. Klart mer seriöst och källarvärdigt än man kan tro vid första sniffen - lagra ett år eller två och det mest juvenila godiset kommer att vara borta.

7. 1986 Château Bel-Air Lagrave, Moulis-en-Médoc Cru Bourgeois

Stor bordeauxdoft med full mognadsutveckling och rejäl komplexitet. Kanske inte direkt elegant i starten när vi tvingas dra på oss blåstället och mocka bajs i stallet, men snart kommer så mycket mer: piptobak, läder, multnande undervegetation, mogna svarta vinbär, korinter, paprika, mynta och andra örter. Frukten utvecklas riktigt fint i glaset mot sötare toner av plommonmarmelad och vinbärsgelé. Smaken är lättare medelfyllig med hyfsad syra, fortfarande hyggligt vital vad gäller frukt, frisk mynta och tanniner som blir uttorkande och kantiga i slutet. Inte alls dumt med tanke på årgång, kvalitetsnivå och pris. Egentligen ville vi ha 85:an till provningen, men de buteljerna dammsögs inom en minut på Passagen. Det lär dock finnas rätt gott om flaskor kvar eftersom det släpptes tvåtusen av vardera årgången - upplagt för jämförelser alltså. Sånt här vill vi se mycket mer av på bolaget, och är man bara det minsta intresserad av mogen bordeaux bör man nappa även om slottet är obekant.

8. 2007 Zuccardi Zeta Mendoza

Tre kilo svart bautasten till vinflaska. Tät doft, smått hotfull likt en mörk vägg. Mycket mogen frukt, tänk cassis/björnbär/mörka plommon. Dessutom ek, grillkol, lakrits och choklad. Smaken överraskar positivt genom att vara lagom extraherad med frisk syra och välbyggd struktur. Vi hade nog gissat på mer alkohol, mer fat och framförallt en hårdare extraktion - men det här var bättre än väntat. Tyvärr blir tanninerna något träiga i slutet, men det hela borde kunna styras upp med en grillad entrecôte och/eller kortare lagring. Inte helt tokigt faktiskt, och som sagt - smaken är klart bättre än doften.

9. 2008 Poliziano Mandrone di Lohsa Maremma Toscana IGT

Öppen nos med skön rostning och väldefinierad cabbighet. Frukten känns relativt sval, vilket självklart är önskvärt i ett Maremma som ofta är varmt. Trots förhandsinformationen från näsan är smaken ändå förvånansvärt frisk och spänstig med livliga syror, god strävhet och saftiga cabernet-aromer. Intensitet, persistens och bra längd. Visst serveras det både ek-choklad och allmänt fatrostade toner, men konstigt nog inget som direkt stör en ek-allergiker. Gott per omgående, med potential att bli utvecklas fint under några år. Givet restaurangvin till grillade köttbitar.

10. 2007 Podere Santa Maria Colleoni Brunello di Montalcino

Knepigt, vi måste säga att vi inte fick grepp om det här vinet genom några korta sniff och sipp, trots att vi lät det lilla glaset stå ett par minuter. Doften var återhållsam och visade alla tecken på att behöva utvecklas i karaff och kupa under flera timmar. Utan tvekan botti-lagrat, med sina diskreta toner av ljusa plommon, torkade körsbär, läder, tobak och örter. Smaken relativt slank och frisk med druvmogna traddo-tanniner och klassiska surkörsbärsaromer i en lagom varm avslutning. Klart lovande, och såvitt vi kan se outstanding, men här krävs en flaska för att riktigt begripa vad det handlar om.
Vi återkommer i frågan.

11. 2009 Jaboulet Hermitage Blanc Chevaliers de Sterimberg

Kvällens doft - enligt många provare - med sin slående kombination av våt granit, nyutslagen blomma, fetmogen gul citrusfrukt och dyra bourgognefat. Inga besvikelser i smaken - här finns ovanligt friska syror för ett vitt rhônevin, en skön rondör och rikedom av aromer, all stenighet man överhuvudtaget kan önska sig och dessutom en driven fatkaraktär. Makalöst bra - spring och köp. Äsch vad vi är omoderna - aktivera beställningsknappen!

12. 2009 Domaine de Lises Crozes-Hermitage

Stor doft - syrah rakt ut ur skolboken med klassiska violer, svartpeppar, blåbär, lingon, lagerblad, tjärpastill, däckverkstad och lakrits. Smaken är sval och frisk, syradriven med småkärva tanniner och en viss grönörtighet. Av allt att döma skördade man tidigt det året. Typisk Graillot-stil utan märkbar ek, funkar att dricka nu men kommer att bli roligare om några år.

13. 2009 Jaboulet Crozes-Hermitage Domaine de Thalabert

En helt annan stil med mer markant ek i form av mandelmassa och fatkrydda. Frukten varmare och mer senskördad, åt det mörka plommonhållet med inslag av cassis. Riktigt tät smak med bläckiga tanniner, balanserat frisk syra, småsöt frukt och choklad från eken, samt en ännu rätt träig finish. Lagrings-crozes på steroider, ställ in väckaren på 2018 för full utdelning och integration.

14. 2009 Jaboulet Hermitage La Petite Chapelle

Hyggligt bra doft med helseriös mörkfrukt och läckra stråk av cassis. Svartpeppar, grillkol, lakritsrot, vaniljstång, bastubänk, choklad.
Men det är i munnen det händer - wow-känslan är omedelbar och odiskutabel. Sjungande fruktsyror, suverän tanninstruktur, ren cassis, härlig intensitet och ihållande längd. Friskare och roligare i munnen än Delas' 2009 Tourettes, och massor av potential för decennier av utveckling. Om detta är andravinet, hur bra ska då inte 2009 La Chapelle vara?

Pinot-rally mot sommartid

Gamla barndomsvännerna A & M kommer på besök. Av någon anledning vankas det ofta fågel och bourgogne när vi umgås - så även ikväll. Ankan har just kommit ut ur ugnen men ser faktiskt oroväckande mager ut för sju personer. Som kompensation gör vi rikligt med gräddsås till hasselbackspotatisen och så blir det våfflor till efterrätt. Men allra först: snittar med smögenräkor och majonnäs.

Magnumbutelj ger ofta en större upplevelse än standardflaskan. Men att det skiljer sig även i själva tillverkningen är kanske inte så vanligt. På förra årets champagnedag fick vi veta att Pierre Peters låter sina magnumbuteljer ligga hela fem år på jästfällningen - jämfört med två år för standardbuteljerna. Ett parallellt smakprov på båda versionerna gav syn för sägen, och en stor flaska inhandlades strax.

Ikväll doftar NV Pierre Peters Grand Cru Blanc de Blancs Cuvée de Réserve (mg) som en jäsande degbunke. Dessutom får vi blommande liljekonvaljer, sötmandlar, lemon zest och gula äpplen. Inte en jättekomplex doft, men jättegod. Smaken är relativt utvecklad med rika aromer som drar åt dansk citronvand och gula äpplen med skaltoner. Vi njuter av en intensiv och rätt fyllig mittsmak, en skön balans med mogen syra men tyvärr blir avslutningen lite kort i rocken. Mycket skumpa för pengarna var det, hur som helst. (89)

Det första röda bjuder på en dov, återhållsam mix av mörka körsbär, lingon och hallon som lustigt nog har vissa likheter med grenache om man kunde tänka sig en riktigt sval lättversion. Något som liknar korinter är också lite oväntat så här långt norrut. Järnmineraler, salmiak, örter, undervegetation och bark kompletterar intrycken. Smaken är stramt torr, tufft elegant, med noll upplevd sötma och en örtig avslutning. Kompromisslöst på ett sätt som inte ställer sig in på egen hand men utlovar perfektion i samspel med maten. När ankan är uppäten är vi också helt överens om att det här vinet gjorde sig bäst till själva måltiden, i och med att själva mittsmaken var så solid. Men trots att vi luftat i timmar, så ger det intryck av att behöva minst tre år till på rygg. (89-90+)

2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes

Det andra röda närmast hoppar upp ur glaset med en väldigt uttrycksfull doft. Överst svävar frestande ljusa blomparfymer, och något grönt inslag. Därnäst frukten - skinande röd som röda vinbär, fast med ett par blad kvar. När vi fortsätter att sniffa inser vi vilken komplexitet som finns under allt det ljusa, övertonsrika. Och vilka motsatser sen! Luxuös boudoir och gödsel. Våt mossa och vanilj. Stensöta och gummi. Ammoniak och kryddlåda. Efter föregående tuffa vin försvarar tvåan sitt ursprung med sin silkigt lena, vällustiga, nästan viskösa munkänsla. De livliga fruktsyrorna glänser i klaraste ljusrött, men här skymtar också en grönhet. Mittsmaken är också lite åt det tunna hållet, något som obarmhärtigt avslöjar sig till maten. Kan man leva med de två invändningarna är detta ändå ett enastående gott att dricka. Eftersmakens längd är det verkligen inget fel på, det händer en massa skoj en bra stund efter att man har svalt! (90-91)

2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets

Det tredje röda framkallar en skrattretande tydlig bild av en insjö i en barrskog där det skas till att plocka lingon och blåbär. Allting i doften passar in i bilden: sumpmark, mossa, rök, våta stenar, våta lovikkavantar och en påse lakrits i fickan. I munnen är vinet avrundat och aromrikt med en skön balans mellan den svala skogsbärsfrukten och de behagliga syrorna, dessutom med väldigt trevlig muskotliknande pinotkryddighet. Eftersmaken kan inte konkurrera i fråga om längd, men har god mineralkänsla. Den lite mjukare och rundare, drickvänliga stilen har definitivt sina förespråkare runt bordet. Trots sin blåröda ungdom är det här vinet det mest konsumtionsfärdiga av alla tre. Jättegott! (89-90)

2007 Domaine Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont

2001 Marsannay Les Longeroies

Vi helsteker en fyrakilos gås på nyårsaftons kväll, fylld med äpplen och plommon. Med klassisk gräddsås där hallonvinäger ingår, och hasselbackspotatis. Gåsen blir superläcker, en succé inte minst bland barnen som tycker att det är som grillad kyckling fast ännu godare...barnens föräldrar tycker att bourgogne eller nebbiolo smakar fint till, bara det finns fräsiga syror. Vinerna från Marsannay är rätt lätta och billiga för att vara från Côtes-de-Nuits...eller från Dijons södra förorter, hur man nu vill se det. Domaine Charles Audoin drivs av pappa, mamma och son. Man har totalt 12 hektar, varav Les Longeroies 1,3 hektar. Pinotstockarna är 45 år gamla och hela vingårdsarbetet är helt hantverksmässigt. Vinet vilar 16 månader på jästresterna i mestadels använda fat och varken klaras eller filtreras. I glaset är vinet ändå kristallklart med en vackert ljusröd genomskinlighet. Här finns en god, utvecklad pinotkryddig doft med sandelträ, jordgubb och hallon. Smaken har början till mognad och de där fina syrorna som skär igenom den feta gåsen. Inte så tätt, mer en lätt och läskande känsla i munnen, som funkar toppenbra till maten. Vi fortsätter med Tollot-Beauts 2002 Savigny-Champ-Chevrey, som har mer av allt och ännu godare. Gott, gott, gott nytt år !