Gamla barndomsvännerna A & M kommer på besök. Av någon anledning vankas det ofta fågel och bourgogne när vi umgås - så även ikväll. Ankan har just kommit ut ur ugnen men ser faktiskt oroväckande mager ut för sju personer. Som kompensation gör vi rikligt med gräddsås till hasselbackspotatisen och så blir det våfflor till efterrätt. Men allra först: snittar med smögenräkor och majonnäs.
Magnumbutelj ger ofta en större upplevelse än standardflaskan. Men att det skiljer sig även i själva tillverkningen är kanske inte så vanligt. På förra årets champagnedag fick vi veta att Pierre Peters låter sina magnumbuteljer ligga hela fem år på jästfällningen - jämfört med två år för standardbuteljerna. Ett parallellt smakprov på båda versionerna gav syn för sägen, och en stor flaska inhandlades strax.
Ikväll doftar NV Pierre Peters Grand Cru Blanc de Blancs Cuvée de Réserve (mg) som en jäsande degbunke. Dessutom får vi blommande liljekonvaljer, sötmandlar, lemon zest och gula äpplen. Inte en jättekomplex doft, men jättegod. Smaken är relativt utvecklad med rika aromer som drar åt dansk citronvand och gula äpplen med skaltoner. Vi njuter av en intensiv och rätt fyllig mittsmak, en skön balans med mogen syra men tyvärr blir avslutningen lite kort i rocken. Mycket skumpa för pengarna var det, hur som helst. (89)
Det första röda bjuder på en dov, återhållsam mix av mörka körsbär, lingon och hallon som lustigt nog har vissa likheter med grenache om man kunde tänka sig en riktigt sval lättversion. Något som liknar korinter är också lite oväntat så här långt norrut. Järnmineraler, salmiak, örter, undervegetation och bark kompletterar intrycken. Smaken är stramt torr, tufft elegant, med noll upplevd sötma och en örtig avslutning. Kompromisslöst på ett sätt som inte ställer sig in på egen hand men utlovar perfektion i samspel med maten. När ankan är uppäten är vi också helt överens om att det här vinet gjorde sig bäst till själva måltiden, i och med att själva mittsmaken var så solid. Men trots att vi luftat i timmar, så ger det intryck av att behöva minst tre år till på rygg. (89-90+)
2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes
Det andra röda närmast hoppar upp ur glaset med en väldigt uttrycksfull doft. Överst svävar frestande ljusa blomparfymer, och något grönt inslag. Därnäst frukten - skinande röd som röda vinbär, fast med ett par blad kvar. När vi fortsätter att sniffa inser vi vilken komplexitet som finns under allt det ljusa, övertonsrika. Och vilka motsatser sen! Luxuös boudoir och gödsel. Våt mossa och vanilj. Stensöta och gummi. Ammoniak och kryddlåda. Efter föregående tuffa vin försvarar tvåan sitt ursprung med sin silkigt lena, vällustiga, nästan viskösa munkänsla. De livliga fruktsyrorna glänser i klaraste ljusrött, men här skymtar också en grönhet. Mittsmaken är också lite åt det tunna hållet, något som obarmhärtigt avslöjar sig till maten. Kan man leva med de två invändningarna är detta ändå ett enastående gott att dricka. Eftersmakens längd är det verkligen inget fel på, det händer en massa skoj en bra stund efter att man har svalt! (90-91)
2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets
Det tredje röda framkallar en skrattretande tydlig bild av en insjö i en barrskog där det skas till att plocka lingon och blåbär. Allting i doften passar in i bilden: sumpmark, mossa, rök, våta stenar, våta lovikkavantar och en påse lakrits i fickan. I munnen är vinet avrundat och aromrikt med en skön balans mellan den svala skogsbärsfrukten och de behagliga syrorna, dessutom med väldigt trevlig muskotliknande pinotkryddighet. Eftersmaken kan inte konkurrera i fråga om längd, men har god mineralkänsla. Den lite mjukare och rundare, drickvänliga stilen har definitivt sina förespråkare runt bordet. Trots sin blåröda ungdom är det här vinet det mest konsumtionsfärdiga av alla tre. Jättegott! (89-90)
2007 Domaine Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar