torsdag, maj 30, 2013

Vajra med Giuseppe


Förra årets mest välkomna tillskott till bolagets ordinarie var nog 
G.D. Vajras 2007 Barolo Albe. För första gången sedan motboken avskaffades 1955 fick Fontanafredda känna på lite sund och välbehövlig barolo-konkurrens i det här segmentet. Och de som föredrar sin barolo i klassisk stil, utan uppenbart rostade ekfat, fick ett go-to-wine till ett pris som till och med Carlo Merolli skulle kunna vara stolt över. 

Konspirationsteoretiker undrade förstås hur familjeproducenten Vajra kunde leverera tillräckliga mängder. Spädde man ut den egna josen med inköpt från grannarna? Skulle kvaliteten rasa med tiden, som så många gånger förr när ett vin tagit klivet in i fasta sortimentet? Kanske var nollsjuan bara en tursam engångshändelse - en så kallad fluke - med extra knuff från ett generöst år? Eller skulle Vajra rentav toppa förra årets leverans med hjälp av finessen i årgång 2008?

Nu ska vi äntligen få veta. Och som så ofta när det gäller Piemonte är historierna av det slaget att man gärna vill vidarebefordra dem till sina vänner. Så vi laddar inspelningsmaskinen och bänkar oss vid provningsbordet medan Giuseppe Vajra tar till orda. Han har en hel del intressant att berätta, så fortsätt att läsa på egen risk om du inte har en bra stund över. Emellanåt slänger vi in några korta noter om vinerna.

"Mitt namn är Giuseppe Vajra. Jag är ett av tre barn till Aldo och Milena Vajra, från Barolo. Nu har jag tillbringat nästan halva mitt liv i vineriet... eller egentligen hela mitt liv, men när jag växte upp hade jag ju inget val. Jag började när jag var tonåring och fick utföra en hel del hårt arbete i vingårdarna och i källaren... i rent uppfostringssyfte, jag var inte världens lydigaste barn, men arbetet i vingårdarna var ett skönt sätt att tillbringa sommaren, och det var på det viset jag kom att bli förälskad i det här livet."

"Idag jobbar alla vi tre syskon med familjen. Inte för att våra föräldrar tvingade oss, eller för att det var enklast så, utan för att vi förstod skönheten och passionen i vad de gjorde. Och nu har jag en baby på två månader hemma - som redan har fått smaka ett par droppar champagne och barolo för att se om hon gillar det - men vi kommer att göra likadant som mina föräldrar... det kommer aldrig handla om att tvinga henne in i det, utan om: hur kan vi kommunicera skönheten i det här yrket? Varje dag, till och med i besvärliga tider."

"Just nu kommer vi från en väldigt krävande början på växtsäsongen, där vi är ungefär femton till tjugo dagar sena. Blomningen har precis börjat, men går väldigt osäkert och ryckigt, det är något av en på/av-situation. Varje morgon när vi tänker att vi ska få se de första blomknopparna slå ut, kommer ännu en kylig dag, ännu en regnig dag, och vinrankorna drar sig tillbaka. Men... trots allt förstår vi att också det är en del av vårt arbete, så vi antar utmaningen från årgången."

"För att göra en liten återblick, så var min pappa en storstadskille i sin ungdom, och något av en hippie. Han blev haffad av sin far när han gick i sitt första röda demonstrationståg, och hemkörd till Barolo för att inte hamna i trubbel. Där bestämde han sig för att han skulle bli en contadino - lantarbetare - snarare än vinmakare. 30 årgångar senare får man nog säga att hans dna inte har förändrats. Det handlar inte om att göra det som är enkelt eller följa strömmen utan om att göra det som man känner är sant och rätt för en själv."

"Det kanske förklarar varför han planterade riesling i Piemonte? Det var den första "pirat-rieslingen" som planterades då på 1980-talet, det var någon gång 85-86 som han anlade den här vingården. Det finns en rolig historia, men jag spar den till senare. Eller kort sagt... varför riesling? Jo, för att vi känner att det är en bra hustru till våra baroloviner! Riesling är utan tvekan vår vita favoritdruva, och det är en druvsort som kan ta fram det unika i jordmånen. Så när vi planterade riesling var det inte för att tävla med de tyska eller franska, utan som ett slags hyllning, som att ropa "Viva riesling!"

"Langhe Bianco är en torr riesling 2011. Det var ett varmt år i Piemonte, så vinet drar mer åt gula frukter än i andra årgångar. Jag tror att 2012 kommer att bli väldigt spännande, det var ett år när vi kunde plocka vid (låga) 12,6% (potentiell) alkohol, något som varit nästan omöjligt de senaste åren i Piemonte. Då kommer frukten att bli väldigt vit. Vinifieringen är enkel: bara en skonsam pressning och sedan jäsning i rostfritt stål. När det gäller uppfostran så arbetar vi inte jästfällningen hårt, vi vill göra ett vin med personlighet, och som kan paras med mat. Det handlar inte om att göra vinet så stort som möjligt, mer om att hålla det levande i flaskan. Vi använder jästfällningen mest för att undvika oxidation, inte för att skapa extra kropp eller fetma."

"Rieslingen växer i ett svalt läge med exponering åt öster. Crun heter Fossati, och då är vi på själva toppen av den vingården i kommunen Barolo. Just den här lotten har en unik egenskap, eller egentligen två. Den ena är jordmånen, för av någon anledning är jorden sandigare och lösare än någon annanstans på den kullen. Det här är en jordtyp som man mer allmänt brukar hitta i Verduno än i Barolo eller i La Morra. Den här jorden fördes till platsen av jordbävningar och erosion för sådär sju till tio miljoner år sedan i området. Markens dränering gör lotten mindre lämpad för nebbiolo, men fick min pappa att tänka på en vit druvsort att odla där. Den andra avgörande faktorn är en liten skog på toppen av kullen, redan klockan två skuggas vingården av trädtopparna. Det hindrar temperaturen att nå de högsta topparna under eftermiddagen."

"Den första lotten planterade vi med en tysk klon vid namn R49, den är från Geisenheim och var ganska vanligt förekommande under 80-talet. Genom åren har vi fått många goda vänner i rieslingvärlden, så när vi adderade nya planteringar använde vi ett massalt urval från Jean-Michel Deiss i Bergheim - det här var alltså innan han gick helt in för samplantering med andra sorter. Vi tror i alla fall att vi lyckades få riesling! Den sista fjärdedelen kommer från von Buhl i Deidesheim. Killen som gav oss sticklingarna jobbar inte längre för von Buhl, men han gjorde ett urval från deras äldsta stockar. Allt som allt ger det en komplexitet till hela beståndet av vinrankor."

2011 Langhe Riesling Pètracine  (1 augusti, 189 kr)

relativt neutral riesling-frukt, våt sten, aning svavel kittlar näsan, halm och örter, gula äpplen och en aning ananas. i munnen relativt bred och varm frukt, bestämd syra med lite bitterhet i slutet, stenig småvarm finish. rätt gott men har problem att matcha priset, det går inte att låta bli att tänka på vad exempelvis Keller, Wittmann och Bürklin-Wolf kan leverera för samma pengar.

"Rieslingen åldras väl. För två år sedan drack jag en nolletta som är min favorit av de äldre flaskor jag provat så här långt. Men vi är fortfarande på outforskad mark när det gäller riesling i Piemonte. Pappa hade aldrig för avsikt att starta någon trend, men nu finns det i alla fall femton rieslingvingårdar i Piemonte. Varje år ger en möjlighet att lära sig lite mer. Det handlar om att vara ödmjuk, och kanske också om en släng av ironi, för vi vet att vi har långt kvar, och vi vet också att våra monster, våra idealiska rieslingar, alltid kommer från längre norrut i Europa. Vad vi tror att vi kan göra är att visa vår terroir i Barolo utifrån ett helt annorlunda perspektiv. Det är som att få ett par nya glasögon - druvsorten är bekant, jordmånen likaså, men man har liksom inte sett kombinationen."


"I det första röda paret har vi en Langhe Rosso och en Dolcetto Coste-Fossati. Den förstnämnda började vi producera för så länge sedan att jag var ett litet barn, så jag kan inte säga någon exakt årgång, men jag växte upp med det här vinet. Det är en blandning av sex druvsorter, främst nebbiolo, barbera och dolcetto. 1990-talet var en tid när appellationen Langhe DOC skapades och delvis var tänkt att fånga upp blandningar med cabernet och merlot, men de har aldrig varit aktuella hos oss, vi har alltid använt områdets ursprungliga druvsorter. Hela tiden har vi blandat i Freisa och Albarossa, en gammal infödd druvsort. Jag vet inte om ni någonsin hört talas om den? Mer nyligen har vi fått ett litet tillskott av pinot noir som också ingår i den här mixen. Pinot noir är lite som vårt mentala gym, vår övning i ödmjukhet när vi vinifierar."

"Varför blanda alla dessa druvsorter? Jo, de har en fin frukt, men de kommer från yngre stockar. De unga stockarna är lite som tonåringar - de har mängder av potential, men är kanske inte alltid så fokuserade. Så istället för att använda dem i Coste-Fossati eller barberorna, blandar vi dem för att uppnå en större drickbarhet som de kanske inte skulle ha om de var rena endruvsviner. Vi får fräschören från barberadruvan, fruktigheten från dolcetto och strukturen från nebbiolo. Blandningen varierar med årgången, så det finns inga fasta procentsatser. 2010 talar vi om en dominans av barbera och dolcetto med tillägg av cirka en fjärdedel nebbiolo."

"Vad gäller lagringen så är det huvudsakligen rostfritt stål samt en andel mindre fat. Mer sällan använder vi stora fat till det här vinet. Barbera är en druva som lämpar sig för att köra in de små faten när de är nya, men vi vill absolut inte att eken ska bli uppenbar. Dolcetto är en druva som vi upplever inte vinner något särskilt på ek, tvärtom kan frukten bli utslätad, så vi håller den helst i rostfritt stål. När det gäller nebbiolo hänger det mer på årgången."

2010 Langhe Rosso   (BS, 115 kr)

aningen utvecklad doft med noter av ädelträ, ene, kryddor, lakrits, läder, jordgubbar, körsbär och ljusa plommon. medicinala toner, bra komplexitet på nosen för ett vin på den här nivån. mjuk attack i munnen, god krydda, osöt frukt, balansen vetter åt det syrliga, spänst saknas inte även om kroppen är lätt, koncentrationen måttlig och slutet syrligt. drick nu.

"Jag kommer ihåg när jag var kanske sex år gammal - ni vet att Barolo är en by med 600 invånare där minst hälften är involverade i vinet - och en vän till mig kom till skolan och utropade med stolthet i rösten: "min pappa är en traditionalist!" Och en annan unge, jag minns henne så väl men inte hennes namn, sa: "min pappa än en modernist!" Själv hade jag ingen aning om vad min pappa var! Så jag var tvungen att springa hem och fråga honom: "vad är du, pappa?" Det fick jag möjligen ångra, för det var första gången jag någonsin frågat honom om hans arbete. Han blev hur som helst riktigt uppvarvad och pratade oavbrutet i mer än halvtimme. Mina syskon lekte på andra sidan gatan och ropade att jag skulle komma, men jag var tvungen att sitta kvar och lyssna på pappas långa utläggning."

"Slutsatsen var i alla fall att han sa sig vara varken det ena eller det andra. Numera kallar jag det 'min tidiga vinmakar-identitetskris', för jag kunde ju inte begripa om vi var traditionalister eller modernister. Men med tiden när jag började jobba i källaren, ju mer jag arbetade, observerade och ställde frågor som: "hur gör vi det här? hur gör vi det där?" - så  förstod jag att det aldrig funnits något recept. Men låt gå, om jag skulle tvingas in i ett hörn och avkrävas ett svar, så säger jag att vi är rena traditionalister."

"Det är ju inget tvekan om att... det vi älskar med det traditionella förhållningssättet är respekten för frukten, och respekten för ursprunget. Det här är viktigt i våra viner, men vi vill inte etiketteras som urbota traditionalister, så därför använder jag adjektivet clean först. Vi vill inte att våra viner ska vara som still-leben, och översatt till vinmakning vill vi inte att vinerna ska skapas som en idé i hjärnan utan genom ständig avsmakning. Därför beror uppfostran helt på vad vi upplever när vi provar."


"För att gå vidare till Dolcetto Coste-Fossati, så är det lite av "fel druva på fel plats". Den här dolcetton är från två namngivna vingårdar - Coste di Vergne och Fossati i Barolo - som vanligen brukar vara planterade med nebbiolo och producera barolo. Det är en samling vinstockar som min far planterade på 70-talet. Det var en tid när det började dyka upp kloner för nyplantering, och eftersom dolcetto hade ett lågt värde på marknaden, så var det förstås här man började använda kloner i stor skala. Om man inte kunde tjäna så mycket pengar per kilo, så kunde man åtminstone få större skördar. Min far var orolig att användningen av kloner skulle utradera hela diversiteten hos druvsorten. Han bad om tillstånd från grannarna att hämta sticklingar från deras gamla vingårdar, så det som planterades i Coste-Fossati var ett massalt urval."

"När jag frågade honom vad som var hans inspiration till att välja ut speciella rankor från speciella platser, så visste jag väl egentligen redan svaret: att det inte finns några särskilda vingårdar för nebbiolo och andra för dolcetto. Det finns helt enkelt bra vingårdar och mindre bra vingårdar. Även dolcetto förtjänar egentligen att få växa i en bra vingård. Men sedan berättade min pappa något annat som jag ännu inte visste, och det var att han föreställt sig en dolcetto som kunde resa, som kunde exporteras. På den tiden, på 1970-talet, var dolcetto ett mycket klenare vin. Det klarade inte att åldras mer än ett år, och kunde förstås inte skeppas. Ja, jag vet inte ens om det fanns kylda containers på den tiden."

"Ja, det var alltså lite om hur han tänkte, men idén var ändå aldrig att göra den största dolcetton. Även om detta är 2011 och lite högre alkohol (13,5%) så handlar det framförallt om att göra druvan rättvisa. Det här är en senare buteljering, oftast brukar dolcetto tappas på våren men den här buteljeras under sommaren, vanligen vid fullmåne under juli eller augusti. Den har alltså ännu inte tillbringat en sommar i flaska, så vi kommer att få se den blomma under de kommande två-tre månaderna."

"De bägge vingårdarna plockas separat. Vanligen börjar vi med att plocka i Le Coste, som har en sydvästlig exponering, så den är varmare och frukten mognar tidigare, medan Fossati plockas ett par tre dagar senare. Det är helt klart de två dolcetto-vingårdar vi plockar senast. Vinifieringen är utdragen, sju till femton dagar, tio-tolv dagar brukar vara den genomsnittliga macerationstiden. Vilket är längre än man kunde vänta sig, men vi jobbar med väldigt skonsam urlakning. Den huvudsakliga insatsen är nedtryckning av skalhatten, bara för att hålla skalmassan fuktig. Ungefär var tredje-fjärde timme, men utan att röra om. Ni vet ju hur det är med tanninerna i dolcetto, man får ta det varsamt för att extrahera från skalen men inte från kärnorna, som brukar hamna i botten av tanken."

"Efter det följer omdragningar... vi brukar säga att vi gör 'anarkistisk malolaktisk jäsning'. Vi vill inte påskynda den, men vanligen är den klar i november, innan vintern kommer. Vi drar om vinet ett flertal gånger. Ursäkta att jag använder tonårsmetaforen igen, men dolcetto är som en bråkig tonåring. Om man använde våld, skulle den reagera väldigt illa. Man måste ge dolcetto massor av kärlek i källaren, och inte vara rädd för att dra om vinet så mycket som behövs. Vanligen två-tre gånger direkt efter alkoholjäsningen, sedan efter den malolaktiska jäsningen, därefter får det ligga stilla över vintern eftersom man inte vill ha för mycket syrepåverkan då, och slutligen ett par gånger under våren när man blandar och förbereder vinet för buteljering. Under senare år har vi kommit fram till att stål ger en renare frukt än större fat, så vi använder ståltankar hela vägen."

2011 Dolcetto d'Alba Coste-Fossati  (1 juni, 169 kr)

ren och frisk ung doft med violer och blå frukt som blåbär, mörka körsbär, lite örter och lakrits, absolut ingen malolaktisk kola men möjligen lite yoghurt, sval och god i sin helhet, i munnen osöt frukt, bra josighet och koncentration, mjuksträva tanniner med fin kaliber, skönt grepp och mineraliskt slut. exemplarisk dolcetto



"Vidare till nya utmaningar! Tre barberor, där den mellersta är ett fatprov som jag tog i lördags morse vid 10-tiden. Det är lång tid för ett fatprov, så ni får ha lite överseende med det. Jag tappade rätt från fatet, givetvis utan skydd mot syre, och sedan flygresa på det. Det var sex grader när jag vaknade hemma klockan fyra igår morse och här är det full sommar och tjugo grader varmt. Så vi har skakat om vinet ordentligt! Slutligen har vi samma barbera men från 2009, så den har spenderat nästan ett år i flaska."

"För att börja med den klassiska barberan, så är det en blandning av sex vingårdar, med de tre huvudsakliga jordtyperna i området. Vi har fyra små lotter med tortonsk jordmån, det är i bydelen Vergne i Barolo där de flesta av våra vingårdar finns. De tortonska jordarna steg upp ur havet för sju till tio miljoner år sedan. Marken är ganska vit till färgen. De äldsta jordtyperna i Barolo är blandade, så man finner sällan ren lera eller ren kalksten, men generellt har den tortonska jordtypen ett mycket lågt järninnehåll men en hög halt av magnesium och mangan, och en hög andel kalk. Märgel dominerar över lera. Den här jordtypen framhäver mer av de höga tonerna i vinet."

"Sedan har vi ett block med det lite underliga namnet Piedi Cucce som ligger i Novello, strax söder om Barolo. Novello och Monforte är de två sydligaste byarna i området, och Novello har mer lera. Jorden är mer kompakt, och efter ett regn syns det att det är mycket lera i marken. Marken är mörkare i färgen, och det ger mer stoppning i mittsmaken. Slutligen har vi en vingård i Sinio, med helvetisk jordmån som i Serralunga. På andra sidan ligger vingården Falletto i Serralunga, men vägen ligger emellan och utgör zonens gräns. Geologiskt sett är det samma jordtyp, men politiskt sett är vi utanför barolozonen. Jorden där är gammal, över 30 miljoner år. Tanken med barberan är att förena de här grannbyarna, med individuell vinifiering och uppfostran, och sedan går vi till buteljering ungefär ett och ett halvt år efter skörden."

"Under det senaste decenniet har vi haft en rad klassiska årgångar som 01, 04, 06, 08 och 10. Sedan har vi haft ett antal varmare årgångar som 03, 07 och 09. 05 är ett konstigt djur, som jag ändå gillar mycket eftersom det är en balanserad årgång, men den får nog ändå räknas in bland de varmare när det gäller hur vinerna smakar. Så 2010 Barbera är ett vin från ett år år med mineralprägel, med klarare syra och inte så stor rikedom som vi kommer att finna i 2009 Superiore. Men det finns en antydan till sälta som jag verkligen gillar i tiorna."

"Barbera Superiore kommer från två block, och fram till 1998 kallades vinet "Barbera Bricco delle Viole". Ända till 2008 var det faktiskt en single-vineyard Bricco delle Viole, men på grund av byråkratin kunde vi inte använda samma cru-namn för barbera som för barolo. Det är alltså en barolo-vingård, där vi också har barbera. Vissa producenter använder fortfarande samma namn i det läget, men vi vill följa reglerna. Barbera-blocket i Bricco delle Viole planterades 1948 av min farfars far. Det är ett familjearv som skickades vidare till min pappa, men vi hoppade över en generation i och med att mina farföräldrar bodde i Torino. Ett slags brygga mellan den gamla och den nya historien."

"Tyvärr så håller de gamla stockarna på att dö, en efter en. Vi fyller luckorna genom att ta sticklingar. Vi har inte riktigt klurat ut än vad det beror på, men det verkar som att ympnings-snittet är den svaga punkten. Den delen växer med tiden och det är där rankan slutligen börjar att dö. Jag var tvungen att fundera ut vad vi ska göra, för vi har ingen annan barbera-vingård som är över 60 år gammal. Vingården i Sinio har en centralt belägen del, den är så mager att gräset vissnar redan i maj eftersom det inte finns någon näring i ytskiktet, rötterna tvingas verkligen att gå på djupet för att hitta näring. Där ger stockarna ett lågt uttag, och vi sorterar en del frukt därifrån som ingår i det här vinet."

"Om vi nu tittar på smakprovet av Barbera Superiore 2010, så är det ett vin som jag funderade på att buteljera den här veckan, under fullmånen som började i fredags. Anledningen till att vi buteljerar under fullmåne är inte biodynamik utan gamla bondetraditioner som vi helt respekterar, nämligen att buteljera under dagarna från att månen är full till i nedan, på grund av månens inverkan på fällningen i vinet. När jag var tonåring frågade jag min pappa varför han gjorde så. Han svarade: "varför försöka överbevisa 300 år av beprövad tradition?" med vilket han menade att observationer från generationer av bönder förmodligen hade fog för sig, så varför riskera hela produktionen?"

"Nuförtiden är jag helt med på noterna. Jag respekterar vad han sett under lång tid, och dessutom menar vår tunnbindare att det bästa ekvirket skördas under fullmåne, när saven står lågt. Vid nymåne är hela naturen mer kraftfull och det finns mer sav i träet när virket huggs. De ekstavarna åldras inte lika väl som de som huggits vid fullmåne. Man kan faktiskt göra liknande observationer när det gäller hår och skägg. Allt detta för att säga att vi inte tror blint, men att det är det bästa och mest beprövade förhållningssättet för oss."

"Avsikten var i alla fall att buteljera nu, men vi valde att senarelägga till en kommande månad. Vinet hade så mycket intensitet att det behövde få lite av sommarens värme."

"Barbera Superiore mognar i stora fat. Det är vingården som ger de mörkare tonerna. Dessutom är jäsningstiden utdragen till ungefär 30 dagar, något som extraherar en del skaltanniner, men de kommer enbart från druvorna. Det är ju lite ovanligt för barbera, som är känd som en druvsort med låga tanniner, men det beror på den här långa macerationen. En del av mina gråa hår kommer nog från macerationen av Superiore 2009! Det tog 35 dagar innan vi var färdiga. Sockerjäsningen gick så långsamt att det var nästan skrämmande. Det här beror på frukten, det syns redan på sorteringsbordet. Och rötterna går djupt, nästan tio meter ner. Det är ligger nära till hands att tänka att det tar 50 år från nyplantering tills man har såna här stockar. Därför är jag glad åt lotten vi planterade när jag var femton - jag har en bra chans att se den producera sin bästa frukt. Våra föräldrar tänkte nog på oss när de planterade. Det finns en skönhet i det."

2010 Barbera d'Alba  (BS, 167 kr)

ren ung doft med malolaktisk kola, mörka körsbär och lingon. fruktsyran skiner i munnen, med fokuserade aromer av lingon och körsbär, mineralsälta i slutet och härlig längd tack vare den lysande syran, ett prima matsällskap.

2010 Barbera d'Alba Superiore  (tankprov)

busig ung doft, lätt animalisk med jäsande körsbär, i munnen sval god frukt, täta tuggbara druvtanniner, skinande fruktsyra, lite fatkrydda, utmärkt längd.

2009 Barbera d'Alba Superiore  (TS, 239 kr)

något återhållsam doft med djup mogen frukt, sötare toner och antydan till sylt, samt kryddor, ene, lakrits och mineral. även i munnen en sötare frukt med täta druvtanniner, hög mognadsgrad men lyckligtvis en frisk lingonsyra. vi föredrar tian.

"Barbera årgång 2009 är helt klart på gränsen när det gäller fruktmognad. Men fortfarande finns en naturlig syra som de här gamla stockarna klarar att bevara, samtidigt som frukten är så mogen. Det är fascinerande - jag skulle inte kunna tänka mig ett vin från Che Guevara vara mer rödmoget än 09
Superiore, men som ett undantag har det varit väldigt kul också... att vinifiera."


"Över till Barolo Albe. Som ni kan se kommer nollåttan med en ny utformning av etiketten, men vi behöll det lilla fönstret i mitten för att försäkra oss om att det fanns en anknytning till den gamla, och för att kommunicera att det rör sig om samma vin. Till fatprovet från 2009 hade jag ingen etikett, så jag slängde på den gamla. Det vi provar idag är 09, 08, 07 och 03."

"Barolo Albe är en barolo di Barolo, alltså enbart från den kommunen. Det är en blandning av tre vingårdar. Coste och Fossati, samma block som i dolcetton, och en tredje som heter La Volta. Det är högt belägna vingårdar, i genomsnitt befinner vi oss på 400 meters höjd. Fossati vetter åt sydöst medan La Volta ligger rakt i söder, och Coste di Vergne är ett sydvästläge. Jordsammansättningen är ganska likartad i alla tre. Det var lägena som gav inspiration till namnet Albe,  ett gammalt ord för soluppgång. Om man är uppe i vingårdarna tidigt om morgonen, till exempel för att smaka på bären innan skörd, så kan man få se soluppgången tre gånger medan man förflyttar sig från den ena vingården till den andra."

"Varför då blanda vingårdar? Vår önskan var att ta det bästa av traditionen. För femtio år sedan blandade vinmakarna oftast olika lägen, delvis för att de var tvungna, men också för att få en större tillgänglighet. Det här var på den tiden all barolo låg i kastanjefat, aldrig i ek. Kastanje var det enda träslag man hade tillräckligt av för att kunna göra stora fat. Trävirket bidrog med såpass uttorkande tanniner att folk alltid sökte mer harmoni i vinet. Blandning var ett sätt att åstadkomma det. Och vi känner att det finns något vackert i den gamla sedvänjan att blanda vingårdar."

"Trots den färggranna etiketten är förhållningssättet till vinifieringen helt traditionellt. Macerationstiderna ligger på 25 dagar i genomsnitt, och följs av tre och ett halvt års mognadslagring i stora liggare om 25-50 hektoliter. Jag har faktiskt inte smakat på nolltrean sedan jag var här förra året, vi har ett litet antal biblioteksflaskor och sänder några få när det behövs. När det gäller åldern på vinstockarna så är de runt tjugofem år gamla i genomsnitt. Fossati är lite äldre, och La Volta något yngre. När vi har vinerna sida vid sida är det förstås inte bara olika årgångar vi ser, utan också olika mognadsfaser. Så vi blir kanske lite klokare på de här vinrankorna för varje år som går. Jag är förstås också nyfiken på att höra om era känslor kring de olika årgångarna."

2009 Barolo Albe  (fatprov)

varm frukt med antydan till sylt, pastill och menthol, röd frukt med lakrits undertill, åt det lite tyngre hållet i attacken, varm frukt med märkbar alkohol, hyfsat frisk syra, något torra tanniner, generös och snart tillgänglig, dricks nog bäst i sina yngre dagar.

2008 Barolo Albe  (ny årgång i juli)

rena svala toner med pinot-lika bär, härlig komplexitet med läder, kryddor och örter samt extra lyft av menthol. klockren träff i munnen, det börjar lättfotat med frisk fruktsyra, kopplar seriöst grepp med relativt lätta men ändå täta tanniner och skämmer bort oss med rena röda bäraromer av burgundiskt snitt. det här är ju närmast perfekt, vi kunde inte föreställt oss en bättre version, det är skitsnyggt nu men verkar samtidigt ha vad som behövs för framtiden, hatten av för en strålande prestation!

2007 Barolo Albe  (SB, 189 kr)

något varma och pastill-lika frukttoner, med 08 i glaset bredvid liknar detta snarare 09 fast inte lika varmt, i munnen bjuds fina tanniner och generös frukt samt en god längd med läskpapper och mineralsälta i slutet. vi vet att det här är bra men sorry, showen är redan stulen av din yngre syster. oavsett årgång det bästa SB har att komma med under 200 spänn.

2003 Barolo Albe

trevlig utveckling med läder och torkad karljohansvamp, öppen frukt med lätt kokta/syltade röda bär, sötlakrits och menthol, i munnen kraftfullt och rätt stort, ändå oväntat sval balans utan alkoholpåslag. tuggbara tanniner, hyfsat fräsch syra och viss torka i slutet. en god och lyckad nolltrea.

"Jag är glad åt nollnian, men den behöver ett år till i flaska medan vi dricker nollåttan. Fast drick inte upp alla nollåttor med en gång, de kommer att utvecklas länge. En sak som överraskade mig när man har de här årgångarna sida vid sida, är olikheten i tanninstruktur. Dessutom givetvis fruktens mognadsgrad som man känner i aromspelet bak i munnen. Jag upplever nollnian som varmare men samtidigt mer återhållen och fokuserad än nollsjuan. Och det är det jag är gillar."

"2003 var en väldigt varm årgång, som bekant. Och en av liggarna var helt ny, något jag tycker att man kan märka som en antydan till ekighet. Det finns också en god fräschör, vilket kanske hänger mindre ihop med familjen Vajra än med det faktum att våra vingårdar är högt belägna. Det här var inga lätta marker att sköta förr i tiden. Om ni minns Renato Rattis karta från 1970-talet, så fanns de här lägena inte med där... ja, möjligen Fossati. På 50- och 60-talen hyrdes vår familjs vingårdar ut till arrendebönder, innan min pappa kom tillbaks från Torino. Arrendebönderna maximerade skördeuttagen eftersom de fick behålla hälften av skörden att sälja själva. Detta, i kombination med en rad besvärliga årgångar, var ingen bra kombination."

"När det gäller Bricco delle Viole, så finns vingården däremot omnämnd i ett handskrivet dokument från 1879, vars författare hette Lorenzo Fantini. Han var en ung student som skrev uppsats om det blomstrande tillståndet för vinodling och vinmakande i provinsen Cuneo, inför en lokal utställning i provinshuvudstaden. Idag har vi fått ett slags revival av dåtiden, inte minst tack vare en lång rad varmare årgångar. Nu har vi har börjat studerat mikroklimatet i våra vingårdar under de senaste fem åren, men resultaten är inte uppenbara än, och jag tror det kommer att ta sin tid. Vad vi kan vara säkra på redan nu är att vi nu har fler värmeböljor och skyfall än vi haft förut. Det handlar inte främst om den totala mängden värme, utan om mer extrema spikar. Så vingårdar som är exponerade för vind är bra att ha under varma perioder, såväl som under kallare nätter. De torkar också upp fortare efter ett regn. Risken för hagel finns dock alltid där. Det är något vi får leva med."


"Med den sista trion fokuserar vi på den fina årgången 2008, med undantag för ett fatprov av 2009 från Bricco delle Viole. Vi provar också nollåttan av samma vin, men först en Barolo 2008 från Luigi Baudana. Det är på sin plats med ett par ord om den egendomen. Om man tittar längst ned på etiketten, så står det att vinet är tappat av G.D. Vajra. Det här kan vara en av de sista garage-operationerna i Barolo, med bara fyra hektar vingårdar i Serralunga d'Alba. Man har tre eluttag i hela källaren, en tjugo år gammal krossningsmaskin, en gammal vertikalpress och en pump. Fram tills nyligen gjordes buteljeringen med hjälp av gravitation. Och det är det hela, så enkelt som det kan vara."

"Paret Baudana är några av de mest ödmjuka och förtjusande människor vi känner. De har inga barn och deras svåger är 90 - inte intresserad att se efter gården. Oturligt nog, som det ofta är i Piemonte, så din närmaste granne inte din bästa vän. Det verkar nästan ödesbestämt, men jag hoppas verkligen att min generation kan ändra på detta. Hur som helst hade de inte lust att lämna över sin mark till sina närmaste grannar. Några av dem hade smilat upp sig och låtsats vara vänner bara för att för eller senare kunna komma över marken. En av parets vänner föreslog att de skulle kontakta oss. Luigi dök upp oannonserad i vår källare, det var min syster Franscesca tog emot honom. Hon förstod ens att han var vinmakare från bara två byar bort. Han var ganska tystlåten alltmedan hans vänner pratade på med en framträdande romersk accent. Det var första gången han kom."

" Efter det ringde han oss och bad om ett möte i Roero, på andra sidan floden en måndagkväll, så att säkert inga andra producenter från Barolo skulle vara där. Den kvällen frågade han om vi var intresserade av att prata... och det var så vi började prata. Det året - 2008 - tillbringade jag skörden med dem. Vi ville inte orsaka någon ryktesspridning, så jag arbetade i vår källare under dagen, och efter klockan sju körde jag till Serralunga, som ligger fem-tio minuter bort. Tog en hatt på huvudet och lämnade bilen trehundra meter bort. Sprang in i källaren och försökte stanna under radarn..."

"2009 blev det officiellt att vi skulle få bära framtiden åt Luigi Baudana. Det här är kanske inte hur det vanligen går till, Luigi och Farina bor ju kvar på övervåningen, och när helst något beslut ska fattas frågar vi dem. Men de behöver inte kroppsarbeta längre, även om de gärna följer med oss till Vinitaly. För oss handlar detta inte om ett uppgående eller övertagande, utan om att vara väktare åt deras historia och föra den vidare till framtiden. Det är anledningen till varför namnet på vinerna även i fortsättningen kommer att vara Luigi Baudana."

"Det rör sig om två single vineyards, Cerretta och Baudana. Idag tog vi med oss 2008 Baudana, den mer okända av de två. Cerretta är utan tvekan en av de uppåtgående vingårdarna i Serralunga, och nollåttorna därifrån är verkligen fina, men jag kände att Baudana visade upp lite mer av den vilda sidan i det här ursprunget. Det är en vingård som gjordes känd för femtio år sedan genom Franco Farina, ett legendariskt namn i Piemonte. Om ni ser några gamla flaskor - köp dem, för det handlar om en småskalig motsvarighet till Henri Jayer, fast i Barolo. Farina ägde inga egna vingårdar utan var en négociant, och han köpte frukten från Baudana - det är en fingervisare om vingårdens klass. De människor som odlade vingården gjorde dock aldrig någon Baudana, utan fortsatte att sälja druvorna. Därigenom förlorades namnet i historien. Det finns tre ägare i Baudana, men den här versionen är nog den enda som säljs utanför Italien."

"Om man jämför är Cerretta en mycket mer kalkstensdominerad vingård, medan Baudana är mer arenarie, alltså samma slags jord (gul sandsten) som i Castiglione Falletto. När man är i Baudana känns det nästan som om man kunde sträcka ut handen och röra vid Castiglione på andra sidan dalen. Det finns mer järn i jorden, så det blir mer vildhet i vinets attack, och silkigare tanniner i slutet. Detta i motsats till Cerretta, som är sötare i början men har mer kraftfulla tanniner i slutet."

"2008 var den första årgången vi gjorde tillsammans. Jag hade absolut inte ansvaret än - det var mer ett outtalat sätt för dem att lära känna oss bättre, alltmedan vi arbetade. Jag erbjöd dem min hjälp, och jobbade hos dem mellan sju och tio-elva på kvällarna innan jag åkte hem för en sen middag. Först 2009 var vi med hela vägen, men vinerna görs fortfarande i Baudanas källare. Vi flyttar bara över dem till vårt vineri inför själva buteljeringen. Tappning med hjälp av gravitation må vara romantiskt, men det är knappast säkert. Vi vill dock att hela stället ska hållas vid liv, inte bara namnet. Det är förstås lite bök, och vi riskerar definitivt fortkörningsböter på väg fram och tillbaks mellan de båda källarna i skördetid."


"Vi går vidare till Bricco delle Viole - vårt kvinnliga arv. Vingården planterades 1948 av Carlo, min farfars far. Det här är mitt hjärtas vingård, en mark som sätter själva tonen för den stil vi representerar. Det handlar inte om kraft, om hur massiva vinerna är, utan om en idé om skönhet, om finess... om fräschör. Föreställ er ett stilleben - eller som vi säger på italienska natura morte. Vi vill inte att vinerna ska förmedla död natur, vi vill att de ska vara levande. Och jag tror att klarheten i Bricco Viole, den höga altituden, kan göra den till en extra livlig barolo."

"Vi tillämpar är en utdragen vinifiering med cappello sommerso. Vi förlänger urlakningen i veckor efter själva jäsningen. Därefter följer en lång mognadslagring - 2009 är fortfarande ett fatprov. De flesta barolo-nollnior buteljerades redan förra sommaren, men vi kommer att buteljera nu i sommar. Det här är inte en barolo som talar med hög röst. Man kan känna igen den i blindprovningar på dess friska syra, men den kommer knappast överraska provaren med mörk färg eller tjocka tanniner."

"Under vår uppväxt fick jag och mina syskon smaka på vin. Vi fick förstås inte dricka det, men uppmuntrades att prova för att utbilda våra smaklökar. Mot slutet av kvällen frågade mina föräldrar vilket vi tyckte var det bästa vinet. Ni kan tänka er oss: fem till tio år gamla, mina systrar tre och fem år yngre än jag. Vi kom förstås med en massa fåniga svar. Men så frågade mina föräldrar: vilket vin drack vi mest av? Och det var deras parameter för att slutligen avgöra drickbarheten hos ett vin: den lägsta nivån i flaskan."

"Så även om Bricco delle Viole är vårt flaggskeppsvin är det avsett att vara på det lättdruckna viset. Man ska gärna vilja dricka mer än man tänkte sig. Den balans vi är ute efter är en komplexitet parad med drickbarhet, och de två egenskaperna kan komma väldigt bra överens."

"När man är i Bricco delle Viole så ser man Alperna - det är den västligaste vingården i Barolo, med en utsikt åt väster. Återigen på 400 meters höjd över havet. Vid femtiden på eftermiddagen börjar löven att darra när en vind blåser in från bergen och rensar luften."

2008 Luigi Baudana Barolo Baudana

återhållen doft med mörkare frukt, grus, jord, järn, läder och lakrits. stadig och ganska tuff smak med stora tuggbara tanniner, rejäl frukt, stenig munkänsla och lång syrlig finish med oväntad finess, sett till den lite mer rustika personligheten. det här känns väldigt Serralunga och är onekligen lovande, men behöver absolut lagras och är nog lagom att kika närmare på om 5-10 år.

2008 Barolo Bricco delle Viole  (1 juni, 399 kr)

oerhört stilig doft, eterisk och diskantrik, komplex och floral, med nyponros, viol, örter och ljusa röda bär. lättfotad smak med frisk syra, elegant kroppsbyggnad och transparent frukt, röda bär, lakrits och menthol. tanninerna är finlemmade med utmärkt grepp, mot slutet en tydlig mineralkänsla och mintig fräschör. slående renhet och fokus, ett dansant och vackert vin som vi vill börja njuta redan nu. jämfört med 08 Albe framförallt en större finess i alla delar, ännu högre detaljupplösning och längre smak.

2009 Barolo Bricco delle Viole  (tankprov)

återhållsam doft med jämförelsevis lite mörkare aromer, tendenser till sylt och pastill. generös fruktig smak med större tyngd, druvmogna sandiga tanniner och god längd, inte på minsta vis dåligt men saknar det vi går igång på i 08orna. 



"Årgång 2010 är väldigt lovande, och ser ut att bli något liknande 2008. Men... vi tar det lugnt och vill inte stressa framåt. Den främsta egenskapen hos 2010 verkar vara en ovanligt ren mineralitet... transparens dragen till sin yttersta spets, i en sval årgång. 2008 visar också transparens, men snarare transparens i fråga om frukt än om mineralitet. Det blir liksom en rundare avslutning av frukt i 2008. Så är i alla fall mitt intryck så här långt."

"2008 började verkligen inte särskilt löftesrikt, det var mycket regn under våren, så folk i bygden var helt klart tveksamma, lite som i år faktiskt. Och så kom det direkt efter varma 2007, som i amerikansk press utmålats som non plus ultra. Och senare, när 2009 var ungt, så påminde den årgången mycket om 1999: struktur, tanniner, lagringspotential. Så - i början var 2008 närmast förbisedd. Men under de fyra år som gått sedan dess har nog de flesta kommit att inse skönheten i den här årgången. Man kan dra en parallell till 1998, en årgång som gick lite under radarn - nästan mosad mellan 1997 och 1999 - men som efterhand visade sig vara underbar."

" Det bevisar också en annan sak - i all ödmjukhet sagt - nämligen att 2008 kommer åldras med stil. Att åldras väl innebär inte att man måste ha massor av extrakt och tanniner i början av sitt liv. Årgången är harmonisk och drickbar nu, men man kan också känna att det finns så mycket kvar att visa upp med tiden."

"Med Albe hoppas vi kunna locka fram en ny generation av barolo-älskare i Sverige, på ett opretentiöst sätt. Vi odlar varendaste jordplätt själva, det finns inte en klase inköpt frukt, och allt är uppfostrat i våra egna källare. Vårt jobb är att göra det bästa av vad vi har och se till att så många som möjligt får njuta av resultatet till ett pris som är så rimligt som möjligt."



Importören Moestue arrangerade och bjöd in.

onsdag, maj 22, 2013

Nätvinhandeln revisited


Knappt fyra månader har gått sedan den svenska distansvinhandelns första gemensamma uppvisning på Stadshuskällaren. Vi hade en del invändningar, och efterlyste närvaro av fler aktörer som Caviste och Idala Gård. Till dagens provning har vi fått ungefär det vi bad om. Klart man måste skriva då.

Om vi ångrar något i den förra posten så är det att vi generaliserade. Varje verksamhet är speciell och skillnaderna stora. Två tydliga exempel: Caviste kopplar ihop relativt okända franska småbönder med vinintresserade svenskar, utan mellanhänder, i lugnt tempo, en utförlig berättelse i månaden. Winefinder trålar den danska marknaden på mer namnkunniga viner som redan importerats av större danska firmor, och säljer dem vidare till Sverige, en drive varje vecka. Två filosofiskt sett helt olika verksamheter där vi har problem med den senare, eftersom den humanistiska länken mellan producent och konsument är borta. Kvar finns bara affärstransaktioner, usa-poäng och vitsord från femton inhyrda sommelierer.

Malmö/Dragör-baserade Invinitum tycks i första hand vända sig till en bredare allmänhet, inte till de särskilt vinintresserade. Klara indikationer på att så är fallet är att man 1) rubricerar vinerna efter färg snarare än ursprung samt 2) producerar blandlådor med namn som "Midsommarlyx - blåklint", "Sommarspecial - nejlika" och "Sommarspecial - röd ros". Inte riktigt vår melodi, men det är däremot
2012 Château Paradis Côteaux d'Aix-en-Provence Rosé (134 kr) från en Tardieu/Cambie-konsulterad egendom i närheten av Mont Sainte-Victoire. Deras topprosé är ursprungstypiskt mineralisk, men mer ovanligt för området spetsad med en femtedel cabernet sauvignon. Frisk äppelsyra (blockerad malo), seriös koncentration, lite anissälta i svansen. Strukturerat, balanserat, elegant.



Skånska italo-specialisten Idala Gård får oss mest att skaka på huvudet. Hur gick tankarna när man skickade in närmast katastrofala kandidater för bedömning, som 2009 Piazzo Barbaresco Fratin (195 kr) och 2003 Il Rubino Ghemme Riserva Ca' de' Santi (200 kr)? Den ena med de mest värmestressade torra tanniner som tänkas kan, den andra ungefär lika pigg som en påse russin.
Det är ju som att be om stryk! Lyckligtvis har man d'Angelos välbyggda och klassiska 2007 Donato d'Angelo Aglianico del Vulture (192 kr) att försvara sig med, och fler att sälja från samma utmärkta producent. Vi blir nästan glada igen av Cavallottos ljust syrliga pastavin 2011 Grign Langhe Rosso (150 kr) även om de flesta nog grinar illa åt grignolino och priset kanske är i saftigaste laget.


Winefinder skickar fram tio habila om än måttligt upphetsande viner. Det hela känns lite som melodiradio för fullvuxna. Några förtjänar dock att omnämnas och drickas, lite beroende på smak. 2011 Domaine Servin Chablis 1er cru Montée de Tonnerre (219 kr) doftar som om man silat vinet genom en grushög toppad med ostronskal. Käka på det, stenskallar! Det här är inte alls dumt, även vi hellre handlar elvorna från Domaine Pattes-Loup. 2010 Pierre Amadieu Vinsobres Les Piallats (149 kr) är en i stort sett exemplarisk tia från nordöstra hörnet av södra rhône, som fått aningen för mycket rostad ek. 2008 Lamborghini Campoleone Umbria IGT (299 kr) är en internationellt orienterad merlot/sangiovese som imponerar med tätvävda sötmogna sammetstanniner och lyxigt Armani-vinmakande. Inte vår stil precis, men eloge för kvaliteten. Slutligen 2008 Bouchard Beaune 1er cru Thérons (369 kr) som redan är färdigutvecklad med liten stallton, örter och elegant rönnbärsfrukt. Lätt, friskt, elegant och drickbart. Tyvärr kan man i dagsläget inte blanda lådor själv, något som sägs ska ändras till hösten.


Caviste då? Jo, för första gången finns det två lanseringar att prova samtidigt, CAV0017 som släpps imorgon och CAV0018 som kommer i mitten av juni. Till skillnad från de andra aktörerna får vi ett ordentligt faktablad om vinerna och Martin är dessutom på plats för att svara på frågor. Känslan av slumpmässigt hopplock är som bortblåst, här är det verkligen "noga utvalt" för att citera en känd slogan från kollegerna/konkurrenterna. Som många redan gissat är CAV0018 en återträff med Domaine du Joncier från Lirac, två flaskor av varje vin. Elvorna är något varmare och mer tanniska än tiorna, men som tur är kommer flaggskeppsvinet Les Muses i årgång 2010 en gång till. Mest mourvèdre och därmed ett härligt grepp och dito framtidsutsikter. Från förra årets låda lyckades vi lägga undan en ynka flaska...


CAV0017 består av tre champagner från Verzenay-producenten Pehu-Simonet: en brödig cuvée med 2010 i basen, en pinotbärig rosé från samma år och en stadig blanc de noirs baserad på 2009. Den korta versionen lyder: omedelbara smaskiga bubbel som är lätta att tycka om, inte minst tack vare en dosage på nästan nio gram, vilket är väl mycket i vår smak. Den lilla sötman är dock fint balanserad mot en hög äppelsyra (blockerad malo) som tillsammans med kalkstens-mineralerna gör att vinerna känns friska och strukturerade. Matchas med, i tur och ordning: apéritif, solstol, mat. 1690 spänn för hela paketet är ett klart attraktivt pris!

lördag, maj 18, 2013

Altare med Silvia



I veckan som gick var barolo-producenten Silvia Altare på besök i Stockholm. Hennes resa ingick inte i någon större promotionturné utan var ett initiativ på ren amatörnivå (i ordets bästa bemärkelse: vi som älskar). Under två dagar fick vi möjlighet att umgås med sprudlande Silvia och prova åtskilliga av hennes viner flera gånger om, samt äta en sen middag tillsammans. När det vankas riktigt bra berättelse vill man helst bara passa miken. Följande transkription baserar sig på torsdagens lunch med stöd från onsdagskvällens provning hos Munskänkarnas Stockholmssektion. Här och var slänger vi in några noter om vinerna. Långläsning!

"Ja, vi är alltså en liten familjeegendom. När jag säger liten menar jag ungefär 60 000 flaskor i genomsnitt. 70 000 som mest och ibland inte mer än 50 000 flaskor, uppdelat på elva olika etiketter. Det här kan verka lite förvirrande - somliga undrar varför vi gör så många olika crus och varianter. Men min pappa har alltid haft Bourgogne som främsta referens, ett Bourgogne där man ibland inte gör mer än ett enda fat av en specifik vingård. Det har definitivt varit vår viktigaste inspiration."


"Under våra elva olika etiketter fokuserar vi framförallt på infödda druvsorter - nebbiolo, barbera och dolcetto - men vi har också några små experimentplanteringar av syrah, cabernet och petit verdot som dyker upp i specialaren Insieme. Vi äger fem hektar i La Morra och arrenderar ytterligare fem hektar i andra kommuner, vi köper inte in någon frukt. De viktigaste odlingarna omger vårt hem, mitt emellan La Morra och byn Annunziata. Rakt i söder ligger vingårdarna Arborina och Larigi. Norrsluttningarna använder vi till dolcetto och barbera. Dessutom gör vi en nebbiolo från yngre stockar. Ungefär halva produktionen utgörs av de enklare vinerna, och två tredjedelar av hela produktionen är nebbiolo."

"För att ge er en kort resumé av familjehistorien: vineriet startades 1948 av min farfar Giovanni. Han framställde - om vi ska vara väldigt snälla - "intressanta" viner. Men ärligt talat var det gräsliga viner han gjorde - åtminstone enligt min pappas åsikt, och senare min. Farfar gjorde vin på det sätt han hade lärt sig av sin pappa och så vidare. Dess främsta egenskap var dess odrickbarhet! Så hade det blivit på grund av alltför höga syror, alltför grova tanniner,  ja, det hela var väldigt strängt och allvarsamt, som vinerna oftast var på den tiden, under femtio- och sextiotalen. "Traditionellt" var ett ord som vanligen brukade användas som ursäkt för dåligt vin."

"Pappa har berättat att farfar brukade hälla upp vin till besökare, och de kunde säga: "oj vad det luktar, vad det stinker"… farfar kunde svara: "det är typiskt!" Aha... så det luktade hönsskit och det var alltså typiskt? Efterhand drabbades Piemonte av en svår kris - det var under sextio- och sjuttiotalen - och vad som hände var att de här vinerna inte längre sålde, kunderna slutade komma till vineriet och farfar fick istället börja koncentrera sig på andra säljbara grödor som majs, äpplen, persikor, och boskap som kor och getter. Vinodlingen var helt enkelt inte tillräckligt lönsam för att familjen skulle överleva."

"Min pappa växte upp i den här frustrerande miljön, men eftersom han tillhörde en ung, aktiv och nyfiken generation bestämde han sig för att ta chansen och åka över till Frankrike för att kolla vad man höll på med på andra sidan alperna. Året var 1976. I Bourgogne mötte han bönder som kunde leva gott enbart på sina vinodlingar. Vissa var till och med berömda och kunde sälja sina viner dyrt - samtidigt som Elio och familjen i La Morra knappt lyckades få ihop till brödfödan. Pappa tänkte: om de kan, så borde väl vi också kunna? Det är absolut inget fel på våra vingårdar och druvor."

"En av de första byarna där han stannade till hette Vosne-Romanée. Där stod en källardörr öppen, och pappa gick in och presenterade sig. Ägaren hade inte så värst mycket tid att ta emot, eftersom han just skulle åka ner till Medelhavet och segla. Pappa gapade: dyr sportbil, snygga kläder, flott bostad och segelbåt i Medelhavet. Det här var alltså hur vinbönderna i Bourgogne levde! Själv sov han i sin Fiat Cinquecento för att ha råd till resan. Gårdens ägare hette René Engel (en legendarisk producent som inte längre är verksam) och han hjälpte pappa vidare i sina kontakter bland annat genom ett tips om att besöka Michel Lafarge i Volnay. Senare återvände Elio till Vosne och Domaine de la Romanée-Conti, bland flera andra."

"Elio stannade kvar ett halvår och arbetade i Bourgogne. Efterhand vände han hem och snodde med sig en del ideer från pinot-vinmakarna även om han justerade dem för att fungera med nebbiolo, barbera och dolcetto. De första experimenten med ett nytt slags barolo gjorde han under åren 1978-79-80-81".

"De nya metoderna handlade framförallt om tre saker: grönskörd för att koncentrera frukten redan i vingården (man klipper bort en del av klasarna strax innan druvorna skiftar färg), kortare macerationstider för att tanninerna ska bli mjukare och fruktigare och vinerna därmed mer tillgängliga - med hjälp av roto-fermentorer som min pappa var med och útvecklade - och slutligen lagring inte i stinkande gamla liggare från farfarsfars tid utan i små franska ekfat."

"Det här blev början till slutet för relationen mellan min far och min farfar. De grälade hela tiden och talade inte med varandra under långa perioder. Pappa var färdig med att bli tillsagd vad han skulle göra, han var 26 och farfar var 60. En dag gick Elio ned i källaren med en motorsåg och sågade upp familjens gamla botti i småbitar. Sedan eldade han upp virket i ett stort bål ute på gårdsplanen. Historien slutade med att farfar gjorde pappa arvlös innan han dog, eftersom han var övertygad om att sonen var tokig. Min pappa fick helt enkelt köpa tillbaks gården av sina systrar och det tog många år innan lånen var avbetalda."

"Under tiden hade Elio börjat betraktas som en pionjär i Piemonte. Först i La Morra, sedan spred det sig till andra kommuner. Han fick nya vänner i Barolo, Monforte och Serralunga - ja till och med uppe i Roero. Efterhand började folk inse att den här galningen faktiskt gjorde någonting nytt och bra, och han fick både elever och efterföljare. Här fanns namn som Luciano Sandrone, Domenico Clerico, Paolo Scavino, Roberto Voerzio, och Matteo Correggia. Alla hade de liknande bakgrundshistorier som min pappa, i princip gick de till sina fäder och sa: "hallå, jag vill ändra på saker och ting, och jag känner en kille vars metoder verkar funka, hans viner är drickbara och tillgängliga, folk verkar gilla dem, och man måste inte vänta 30 år innan man kan dricka dem. Så varför inte pröva?"

"Det jag gör idag på vineriet är fortfarande ungefär samma sak som min pappa startade, man kan säga att jag använder samma recept. Faten kommer alltid från Tonnellerie Taransaud. Givetvis experimenterar vi fortfarande med olika detaljer, det är alltid något nytt på gång, någon teknik som kan utvecklas, men den huvudsakliga idén är densamma. Vi vill göra tillgänglig barolo, ung som gammal."

"De som arbetar heltid på vingården är jag, mamma, pappa och tre personer till. Vi har en vingårdsansvarig, och senaste anställningen är min pojkvän från La Morra, som nu fått titeln som professionell gräsklippare hos oss. Totalt sex personer alltså. Ibland får vi hjälp av en gammal man som föddes på gården, han arbetade redan hos min farfar och är fortfarande kvar hos oss. Han är 76 och hjälper till tre-fyra dagar i veckan. Så personalstyrkan är liten - idén är att alla aspekter av arbetet ska vara under kontroll av oss i familjen."

"I de första två glasen börjar vi med att prova enkel dolcetto och barbera. Det här är våra instegsviner, väldigt fruktiga, väldigt lättsamma. Det är också ett par glas där det syns tydligt att vi varken filtrerar eller klarar något av våra viner. De här två är lite oklara, nästan tjocka. 2011 är en härlig årgång, jag gillar den verkligen. Frågar man olika vinmakare, så säger nog de flesta att av de tio senaste årgångarna är det här en av de bästa. Ja, vinmakare berättar ju aldrig något annat än att den senaste är den bästa, men man kan helt ärligt säga att 2011 var extremt bra. De är väldigt fruktiga, väldigt öppna viner, rika och välbalanserade".

"Dolcetton har inte sett någon ek alls, den är gjord helt i rostfritt. Barberan har däremot fått sex månaders uppfostran i använda fat  för att runda av syrorna, men jag känner då ingen ek. Det finns två svårigheter när man gör dolcetto. Dels har druvsorten reduktiva tendenser och behöver därför syresättas ordentligt, dels kan tanninerna bli besvärliga om man inte hanterar dem rätt. Men dolcetto ska ju vara lika superdrickvänlig som en god beaujolais! Därför gör vi en kort maceration på 48 till 60 timmar för att laka ur färg och tanniner, sedan rackar vi vinet säkert tio gånger för att undvika reduktion. Dolcetto behöver massor av uppmärksamhet, precis som en liten bambina. Barberan drar jag om tre gånger, dolcetton tio."


2011 Dolcetto d'Alba (60 timmars maceration, ståltank)

tätt ofiltrerat utseende, violdoft, unga blåbärstoner, lakrits, täta saftiga tanniner, lakritsfetma, dunderladdad med härlig ung frukt, väldigt sympatiskt och givet till charkuterier.

2011 Barbera d'Alba (tre dagars maceration, sex månader i använda fat)

tätt utseende, skogsbär, fruktigt, kryddigt och floralt, lite malolaktisk kola, läskande lingonsyra, ren ung och god osöt frukt, bra mineralkänsla, försiktig ek, god längd, exemplarisk barbera, här finns massor av tänkbara matmöjligheter.

2010 Larigi Langhe Rosso (barbera, fem dagars maceration, 18 mån i ny ek)

ljusare färg med transparens, rena skogsbärstoner med bra djup, markerat frisk syra, silkig munkänsla, lätta ektanniner i slutet, inga andra problem med ek, ordentlig längd, oväntad finess trots nya fat, absolut inte överjobbat eller klumpigt, kan säkert lagras länge men är redan njutbart på egen hand.

"L'Insieme kräver nog en lite grundligare förklaring. Vinets namn betyder "tillsammans". Det är en stor internationell blandning, ett ambitiöst försök att mixa Piemonte med Rhône och Bordeaux, eftersom den innehåller sex sorter: dolcetto, barbera, nebbiolo, cabernet, syrah och petit verdot. Men Insieme är också ett vinprojekt som vi har gemensamt med sju andra egendomar i Barolo. Så den här etiketten kan ni se hos sju andra vinerier. Märket är detsamma, vad som skiljer är små förändringar av logons utformning, och vineriets namn förstås. Och så har varje medlem i projektet sin egen druvsammansättning. Vi blandar inte, utan varje medlem utgår från sin filosofi när det gäller ekfat, maceration och druvsammansättning. Jag kan berätta vilka namn som medverkar: Fratelli Revello, Giuliano Corino, Mauro Veglio, Gianfranco Alessandria, Beppe Caviola, La Morandina och Federico  Grasso. De var alla elever hos min far, han var som en mentor för dem, åratal tillbaks. Vissa för femton år sedan, andra tjugofem. Insieme är resultatet av deras gamla samarbete som på något vis fortfarande pågår." 

"Insieme-vinerna är alltså inte likadana, alla gör sin egen grej. Men vi arbetar tillsammans, reser tillsammans, provar tillsammans, och hjälper varandra med maskiner. Till exempel har vi inte åtta buteljeringslinjer utan två, och så delar vi på dem. Lastar upp dem på ett släp och flyttar dem mellan gårdarna. Det är ett sätt att visa folk att även om vi är konkurrenter, så samarbetar vi. Mauro Veglios Insieme är en barbera/nebbiolo/cabernet medan Caviolas är pinot noir/dolcetto, så de är alla olika. En stor del av försäljningen går till välgörenhet. Insieme är nämligen också en icke-vinstdrivande organisation, där jag är ordförande. Vinet drar faktiskt in €60 000-€90 000 om året - ganska mycket för åtta vinbönder! Pengarna fördelar vi sedan genom omröstning till olika hjälpbehov världen över. Det kan vara en skola i Sydamerika eller en hjälpstation i Afrika. Jag inser att det inte är ett traditionellt vin eller ens ett typiskt vin för Piemonte, men det är så mycket annat bakom den här etiketten så jag hoppas att folk förstår att det är något mer än bara ett vin. Vi gör 2000 flaskor om året."


L'Insieme Vino Rosso da Tavola Lot L2.0.0.6.
(blandning av sex druvsorter i nya ekfat)

färgen är utvecklad, varmt brunröd, doften likaså, komplex, rostad och fatkryddig med nejlika, cola och julmust samt torkad frukt och mörka plommon, balsamiska toner, menthol, eneträ och lösningsmedel, doftar som en supertuscan, smaken len torr och kryddig, relativt elegant trots fullt pådrag med ek, bra stoppning, rejält ekiga tanniner i slutet, ropar på grillat kött och kan förtjäna mer tid att smälta tanninerna, blir nog aldrig vår melodi numera, vi borde ha träffats för tio år sen.

"Skörden 2012 blev generellt sett inte riktigt lika bra som 2011. Vi hade lite regn i början av september, och det påverkar förstås druvorna, särskilt dolcetto och barbera som är de första vi skördar. De enklare vinerna är definitivt mindre koncentrerade än i 2011, men å andra sidan mer lättdruckna. För nebbiolos del var effekten däremot positiv, eftersom regnet följdes av sol och druvorna fick tillräckligt med tid att omvandla vattnet till juice, de hann torka upp och återfå sin styrka. Så: nebbiolo från 2012 är fina, men inte barbera och dolcetto i samma grad."

"De nästa tre vinerna kallas allihopa "Langhe" vilket kan vara lite förvirrande, det säger egentligen ingenting och kunden undrar förstås vad det är för slags vin i flaskan. Langhe kan ju vara precis vad som helst: en blandning, en dolcetto, en nebbiolo, en barbera, en barbera/cabernet, med mera. För att förstå varför vi betecknar dem som Langhe måste vi gå tillbaka trettio år, till det tidiga 1980-talet när min pappa började att framställa de här vinerna. Det var här han först började experimentera med högre koncentration och enbart ny fransk ek. Om han hade kallat dem Barbera d'Alba eller Nebbiolo d'Alba skulle folk säkert ha sagt: det här är ingen barbera! det här är ingen nebbiolo! det här är ett koncentrerat, mörkt och ekigt vin! Troligen skulle de inte ha fått godkänt från handelskammaren. För att undvika sådana problem föddes vinerna som Vini da Tavola. I mitten av 90-talet förvandlades så appellationen Vino da Tavola till Langhe, och det är därför vi fortfarande kallar dem vid vingårdens namn utan att nämna druvsorten. Larigi är en barbera, Arborina är nebbiolo och La Villa är en blandning. Alla tre har uppfostrats i 100% ny fransk ek. Årgångarna är 2007 och 2009 - ska vi jämföra är nollsjuorna definitivt varmare, mer fruktdrivna och större än 2008 La Villa. 2008 var en mer raffinerad och elegant årgång."


2007 Larigi Langhe Rosso (barbera i ny ek)

mörkröd och tät, viss utveckling på nosen med lätta stalltoner, fatig profil med lakrits, cola och solmogen plorsbärsfrukt, smaken stor och avrundad, något baktung ändå med god frisk lingonsyra, stilen från ett varmt år.

2007 Arborina Langhe Rosso (nebbiolo i ny ek)

mörkröd och tät, floral näsa med viol och ros, mörk varm frukt med röda stråk, lakrits, stora silkiga men samtidigt aningen torra tanniner, aningen baktungt i det varma året, kan nog lagras länge.

2008 La Villa Langhe Rosso (60% barbera, 40% nebbiolo i ny ek)

floral, elegant, lätt fatrostad nos, aningen svettig ek, röd frukt, torr elegant smak, medelfyllig, frisk syra, relativt sett lättare tanniner, mest tillgängligt i trion, mest elegant, vår preferens utan tvekan.

"1981 fick min pappa sina tre första barriquer levererade från Taransaud i Frankrike. Han tog emot dem och började experimentera med Larigi. Det var första gången någonsin som han använde ny fransk ek. Han stoppade i Larigi i faten och titt som tätt skulle han dit och smaka. Ah, väldigt ekigt… ah, intressant… en månad gick, två, tre månader… efter flera månader kunde han känna att den volatila syran sköt iväg… och ganska snart tycktes vinet förvandlas till vinäger. Så han undrade, vad i helv… tre barriquer, 900 flaskor. Han hade ju övervakat faten så noga, han förstod ingenting! Då ringde han tunnbinderiet och undrade: "hallå, vad har ni skickat på mig, era fat har förvandlat mitt vin till vinäger". Taransaud svarade: "använde du korkarna vi skickade med?" Pappa: "vilka korkar?" När faten levererades satt det nämligen bara en vanlig träbit i hålen. Korkarna låg förpackade separat. Min pappa hade bara lämnat träbiten kvar. Så - 1981 Larigi är fortfarande den vinäger vi använder i köket hemma hos oss. Det var istället 1982 som blev den första årgången av Larigi"

"Jag vill inte korka om och fylla upp gamla viner vi har sparat, jag tar hellre chansen och låter bli. Vi har årgångar från 1950-talet kvar - min farfars "intressanta" viner. Inte alla årgångar, han sparade inte allt, men från mitten av 70-talet har vi allting kvar (1974 var min pappas första årgång). Vissa årgångar fler, vissa färre, men oftast ett hundratal flaskor eller mer, så vi har ett ganska bra bibliotek. Jag sparar även dolcetto och barbera, de billiga grejorna, bara för att se vad som händer."

"2008 La Villa är nog det mest tillgängliga vinet idag. Jag tycker att det beror på syran i barbera och de lägre tanninerna, kombinerat med nebbiolos tanniner - när man dricker en ren nebbiolo är de tuffare, blandningen gör det mycket lättsammare att dricka ungt. Redan min farfar brukade göra den här blandningen från den här vingården, så det är definitivt en traditionell blandning."

"Snart ska vi prova en barolo som också heter Arborina, det är säkert förvirrande att det finns två olika Arborina. Men det är samma ursprung, samma frukt, samma druvmognad - hela vingården skördas samtidigt - samma jäsning, samma maceration. Merparten av vingården är planterad 1948, en mindre del 1989, och alla druvorna skördas tillsammans. Det är bara uppfostran som skiljer, vid en viss punkt går musten olika vägar. Langhe Arborina får arton månader i nya barriques och arton månader på flaska, medan våra barolo vilar två år i mestadels använda fat (20-30% nya), plus två år i flaska, alltså totalt fyra år innan de släpps. Skillnaden handlar alltså enbart om tid och trävirke. Men när vi provade de två nollettorna igår, så visst var de klart olika."

"I och med årgång 2005 började vi använda frukt från en ny vingård för oss, Cerretta i Serralunga. Större delen gick till blandningen av vår barolo normale och en mindre andel från de högst belägna raderna till vingårdsvinet Bricco Cerretta. Vår del ligger granne med Ettore Germano, Davide Rosso, sen har vi Schiavenza, och nu Altare, och snart Scavino som just köpt en bit mark där. Och så Roberto Conterno, som äger baksidan, nästan åt norr."

"Nu ska ni få dagens beskärda del av tanniner! Det är intressant att vi har två nollfemmor från två olika vingårdar. När man läser handböcker om barolo får man veta att La Morra har en stil och Serralunga en annan, och det kommer ni definitvt också märka i glasen… verkligheten stämmer med manualen."

"2005 tycker jag är… ta det inte som något negativt, för det är ändå ett bra år… men problemet var att det regnade en hel del under skörden. Och regnen spär självklart ut saften och koncentrationen, så det är därför jag tycker att 05 är väldigt lätt att dricka nu, men inte bara hos Altare utan rent generellt är nollfemmorna väldigt tillgängliga. Nollsexan har stramare struktur och upplevs mer knuten just nu. 

"The Normale" är en blandning av tre olika ursprung - La Morra, Castiglione Falletto och Serralunga. För att vara en normale är den ganska strukturerad eftersom de sydligare lägena bidrar med kraft och kryddighet. Sedan har vi Arborina med 100% La Morra-jord: väldigt sandig, väldigt lättfotad, väldigt floral, väldigt fruktig. De flesta stockarna är planterade 1948. Och därefter vidare till Bricco Cerretta, som har mer sandsten och kalksten och yngre stockar, cirka 12 år… helt klart en jordigare, mörkare, kryddigare historia - det här är en stor kille! Även om vinifieringen är exakt densamma bidrar jorden till en stor skillnad. Det här är alltså första årgången. Vi plockade lite i 2003 och 2004 men blandade in allt i normalen, först 2005 bestämde vi oss för att göra vingårdsvinet. Det får som sagt ett par år extra på flaska innan släpp - vi säljer efter sex år. Nästa barolo-release blir 09 och då är det dags för Cerretta 07."

"Läget i Castiglione Falletto kunde vara en cru, den heter "Per Nanno", men den är inte känd och definitivt ingen grand cru, och vi har bara femton rader (0,2 ha) så vi blandar in den i normalen. Idén här är att få olika aromer från olika områden, och en annan fördel är att om vi drabbas av hagel så vill man sprida risken."

"Det är en cru som saknas idag: Brunate. 2011 kommer att bli vår sista årgång därifrån, eftersom vårt hyreskontrakt upphörde då, jag hyrde tidigare av Marengo. Så 2011 åkte vi runt och letade efter någon annan källa för Brunate, vilket visade sig vara omöjligt, och man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa mark här. Så vi letade vidare och hittade femton rader i Cannubi. Från och med 2011 har vi alltså en barolo från Cannubi, som kommer att släppas 2015. Det är en vingård som liknar en triangel, vissa av raderna är alltså riktigt korta. Det första året gjorde vi fem barriquer, alltså 1500 flaskor. Det var en vingård som tidigare sköttes av en annan vinmakare. Jag träffade den gamla damen som äger vingården och "mutade" henne att skriva på ett kontrakt som löper över sju år! Det är inte San Lorenzo eller Boschis utan "Cannubi Cannubi".


2006 Barolo

varmt brunrött utseende och en god början till utveckling på nosen med bra lyft, röd frukt, menthol, lakrits och balsamiska noter, läder och eneträ, liten rostning och antydan till sötma,  i munnen medelstort med stabil tanninstruktur, nästan tillgängligt men i så fall med mat, här behövs helst några år till. riktigt lovande.

2005 Barolo

transparent ljus rubin med tegelkant, öppen och fin doft med viss utveckling, eleganta toner av menthol, lakrits, viol och röda bär, helt tillgänglig smak med finstilta tanniner, riktig skön om än måttligt koncentrerad frukt med lädertoner, elegant och läskande finish, en god barolo som ber om att få drickas rakt upp och ner, med eller utan mat.

2005 Barolo Vigneto Arborina

djupare färg och doft med florala toner av ros och viol, mer djup i frukten och tydligare mineral, tjära och en liten limton, det känns som gamla stockar, riktigt lovande och i munnen uppfylls löftena, lager på lager av härligt saftig frukt och tätvävda sammetstanniner, skön munkänsla, uppfriskande sandiga mineraler, fin tillgänglighet men fortfarande ungt, drick eller spara, det här är vår favorit av alla de yngre vinerna.

2005 Barolo Vigna Bricco Cerretta

mörkare, kryddigare och ännu mer mineraliskt eller stenigare än föregående, tuffare i strukturen med frisk syra, klar rödfrukt och finpulvriga men samtidigt nästan hårda tanniner, komplext, kraftfullt och långt till sin personlighet men inte med samma djup och omedelbara ljuvlighet i frukten som Arborina, här behövs nog mer tid.



"Nollfemmorna är som sagt tillgängliga nu - vi har alltid strävat efter att man ska kunna dricka vinet ungt, eller vänta på att de ska utveckla mognadstoner, vilket man vill. Erkännandet för den här stilen kom förresten i slutet av 1980-talet, runt 88-89. Det var Robert Parker och The Wine Advocate som lyfte fram Elio Altare som en av de främsta egendomarna i Italien. När min pappa fick tidningen i sin hand och bläddrade fram rätt sida kunde han knappt tro sina ögon. Vi var ju bara en liten familjeegendom och nu nämndes vi plötsligt bland de stora! Snart stod importörerna i kö för att handla vinerna. Idag skickar vi inga varuprover till magasinen, utan de får komma till oss och prova. Man vet aldrig vad som händer med en provflaska, den kan bli stående i ett fönster och ruineras av ljuset."

"Italien utgör bara 15% av vår försäljning. Och av de 15% är bara 10% Barolo, alltså nästan ingenting. Problemet med Italien är att de inte har några pengar att betala med som det ser ut nu. Italienska ungdomar vill heller inte jobba i vingårdarna, de vill helst vara säljchef eller något sånt (i alla fall i de ansökningar vi får). Vingårdsjobbet ser kanske lockande ut på bild, men det är hårt. Man arbetar ofta 10-15 timmar ute i vingården. Det vi håller på med just nu är shoot cleaning, att beskära skotten. Nästa steg blir att plocka bort överflödiga blad som stjäl energi från rankan. Sedan måste vi trimma topparna i lövverket, snart är det dags för grönskörd, därefter kommer skörden, sen efterbeskärning och att ta bort allt som är kvar efter skörden - först därefter kan vi börja varva ned. Under säsongen har vi också gräsklippning med hjäp av lie, besprutning och så vidare. Vi använder bara koppar och svavel, inga gifter. Min pappa drabbades av en allergisk överreaktion orsakad av bekämpningsmedel i slutet av 1970-talet och höll nästan på att dö. Han slutade omedelbart med kemikalierna och anlitade en fransk jordmånsexpert, Claude Bourguignon. Jordproverna som togs då visade att våra jordar höll på att dö. Så vi har varit ekologiska i mer än 30 år, men utan att certifiera oss. Pappa säger: "jag gör det inte för er, jag gör det för mig… inte för att följa något mode". Ibland ser man grannar spruta gift och sedan gå direkt ut och klippa bland skotten - jag är ledsen för deras skull."

"20 år framåt i tiden har jag nog inte ändrat på särskilt mycket, åtminstone inte om vinerna fortsätter att sälja. Men för Elio var det nödvändigt att förändra. Vad vi håller på med just nu är ett experiment med avstjälkning för hand i en liten del av Arborina. Vi nyper bokstavligen druva för druva av stjälkarna, för att se till att inget grönt material - löv, trä, stjälkar - hamnar i jäskaret. När vi använder avstjälkningsmaskinen slinker nämligen en del vegetabilier med, och i det här försöket vill vi försäkra oss om att tanninerna är rena druvtanniner och inget annat. De blir faktiskt enastående sammetsaktiga och silkiga, men det krävs massor av tid och handarbete."

"Första året 2010 gjorde vi fem fat, 1500 flaskor, och det tog 22 dagar att noppa av druvorna sittandes på en pall.  En hink tog ungefär två timmar, och vi skördade ett par tre hinkar om dagen. Till andra årgången hyrde vi in mer arbetskraft. Efter en dags skörd ute i vingårdarna vill man helst inte sitta och noppa druvor en efter en, man vill hellre ta en öl och lyssna på bra musik. 2011 krävdes det bara tio dagar, och vi gjorde fyra fat. 2012 blev det återigen fem fat. Jag vet ännu inte vad vinet ska heta, men jag tänker mig något i stil med "Barolo Arborina Fatto A Mano", "Hand Destemmed" eller så. Kanske med en baksidesetikett som avslöjar att vi är galna…"

"Det är passionen som driver oss. Min pappa drog sig tillbaka för åtta år sedan. Tror ni att han läser böcker på stranden… nej, han jobbar ännu mer än förut och har en massa nya projekt på gång… men det är mina pengar han använder! Ganska dyra hobbies, som jag brukar kalla "svarta hål". Sedan tolv år är Elio upptagen med att göra vitt vin i Cinqueterre vid kusten i Ligurien. Det är en bra bit bort, tre timmars körning. Han åker dit och jobbar i vingården ett par tre dagar i veckan. Det var i mitten av 00-talet han arbetade som allra hårdast, eftersom han renoverade flera branta terrassodlingar, röjde buskskog och planterade om. Det är nästan omänskligt att göra ett större ombygge för hand, så han behövde en grävmaskin, men hur skulle man få dit den? Vi var tvungna att hyra en helikopter och flyga in grävmaskinen till terrassen. Det kostade mig typ €5000 för 30 minuter - allt för att Elio skulle få ha sin lilla hobby. Den första skörden gjorde han 2008. De torra vita vinerna har en tydlig mineralsälta, tack vare vinden från havet. Ibland kan man nästan känna en beläggning av salt på druvorna. Han gör också en liten mängd söt vit passito, eller sciacchetrà som den kallas i området."

"Mina vänner som inte själva jobbar med vin dricker sällan något annat än det som produceras lokalt. De har aldrig druckit en brunello, eller en cabernet från Kalifornien, men jag njuter verkligen av vin från hela världen. Jag skäms inte för att säga att jag konsumerar mycket vin! Jag dricker massor av bourgogne, franska viner, Tyskland, Österrike… jag älskar Wachau, riesling, grüner och den mineraliteten. Min pappa bokstavligen matade mig med bourgogne, så jag är riktigt bortskämd. Men samtidigt dricker jag gärna en rättfram shiraz från Australien eller en trevlig pinot från Oregon. Det beror helt på tillfället. Mina vänner kommer gärna till oss på middag! Jag har också en hyfsad ölsamling - min syster skickar hem lådor med öl från Bayern. Hon följde kärleken och flyttade dit, men är fortfarande nära anknuten till firman eftersom hon är vår agentur i Tyskland och säljer vårt vin där. Eller sålde, jag har inte sett till någon försäljning på sistone (skratt). Hon är helt upptagen med sin bambino och bygger dessutom ett nytt hus, så jag får väl vänta…"



2001 Barolo Vigneto Arborina

brunröd med komplexa och klassiska barolo-drag av menthol, eneträ, balsamico och läder samt ljusare modernista-toner av bananskal över mognande plommonfrukt, strukturen i munnen är bestämd och tuff med finpulvriga kryddiga tanniner, det här är varmt och robust men elegant balanserat, med bra längd, börjar utveckla en närmast traditionell barolokänsla helt utan ekbeska och cola-vibbar, riktigt jäkla bra.

2001 Langhe Arborina

något blåare i färgen jämfört föregående, hallonlik frukt, mycket mer ek, menthol och ekblommiga drag, anis och sötlakrits, munkänslan är silkig, mittfrukten saftig, tanninerna mindre märkbara, hela vinet är mer lättdrucket men saknar den där typiska strukturen hos nebbiolo, det här liknar mer en riktigt bra bourgogne men slutar på en ton av anis, balanserat, inga problem med ekbeska, väldigt drickvänligt och lustfyllt, om än lite atypiskt, vi föredrar barolon om vi måste välja.

1990 Barolo Vigneto Arborina

underbar utveckling på nosen med komplexa toner av tjära, undervegetation, svamp och tryffel samt de flesta andra aromer från de tidigare vinerna (utom de mest ungdomliga) dessutom finns en väldigt tydlig örtflora samt dominanta sten, järn och mineraltoner, syran är frisk och tanninerna härligt spänstiga och livfulla, kryddiga och motsträviga, intrycket är helt klassiskt, tiden suddar i bästa fall ut alla skillnader mellan olika stilar och mejslar fram ursprunget, som i detta fall - strålande!


Stort tack för initiativet, Ulrik! Också tack till Carovin som passade på att bjuda in till lunch.

Rapporter från Ulriks vingårdsbesök finns att läsa här och här.



måndag, maj 13, 2013

Munskänkarna: champagne & beundrare


1. Sussex vs. Champagne



2. Franciacorta vs. Champagne



3. Côte des Blancs vs. Montagne de Reims



4. Côte des Bar vs. Montagne de Reims. Pinot noir utan dosage.




5. Vallée de la Marne vs. Montagne de Reims. Pinot Meunier vs. Pinot Noir



6. En fråga om stil. Konstistens vs. årgångskaraktär. Frukt vs. mineral.