Etikettsdrickning hos Ulrik

Stadsauktion vs. Londonmarknaden

Under torsdagkvällens styrelsemöte spikade vi Stockholms-munskänkarnas vårprogram. Det kommer att starta ganska överdådigt med en vertikalprovning av Château Latour från sektionens egen källare. Stora delar av 1980-talet ska tröskas igenom ordentligt. Då uppkommer den delikata frågan: vad bör en sådan övning kosta?

För mycket är inte bra och givetvis inte för lite heller. Vi kom fram till att det mest hyggliga mot alla sektionens medlemmar är att hålla sig till aktuella slagpriser från 2012 års auktioner i Sverige. Det har pratats mycket om att det inte går att göra några klipp på auktion längre och slagavgiften om 25% är förstås onödigt hög.

Men det är tills man börjar jämföra med London. Hos Fine & Rare Wines ligger nettopriserna över hela linjen ungefär dubbelt så högt (!) som Auktionsverkets siffror. Än värre är det hos en high street-handlare som Roberson. Här följer en jämförelse mellan aktuella priser hos FRW och snittet hos Auktionsverket under 2012. Priser i svenska kronor.

1981          3210        2200

1982        17600        8200

1983          4540        2200

1984          3420        1600

1985          4790        2200

1986          4350        2300

1988          4230        2600

1989          4130        2400

Slutsatsen måste bli att Stadsauktionen fortfarande är ett klart vettigare alternativ än Londonmarknaden för den som vill inhandla mogen bordeaux.

Källarrensning hos F

F bjöd in till helaftonsföreställning i sin nya bostad på temat "En resumé över mina första tio år av vinnörderi". I den sympatiska inbjudan förtäljdes vidare att det nu var tio år sedan värden gick med i Munskänkarna och hans vinintresse tog fart på allvar: "Det har varit en enormt stimulerande tid, för allt jag lärt mig och för alla sköna människor jag träffat. Jag är rätt upp och ner tacksam för vad vinintresset har fört med sig."

"Det blir en uppgörelse med mina första tio år av intensivt vinintresse och med de viner som jag samlat på mig. Rimligen finns där ett och annat att skämmas över, inte minst rätt många "etikettköp" som helt utan förbarmande kommer att släpas fram i ljuset men mest hoppas jag att det blir en riktigt kul övning. Provningen hålls i ett något modifierat trebetygsprovsformat."

När vi väl klivit in i det vackra funkishuset, hängt av oss och hälsat, finner vi strax två serveringsbrickor preparerade med glas av två olika viner. Det ena av dem är ungdomligt ljust och doftar nästan på pricken som en riktigt bra chablis - men så noterar vi plötsligt bubblorna. Inte gör väl bönderna bubbel i Chablis? Nej det gör de ju inte (lite synd för dem ändå, de skulle nog tjäna mer pengar på det).

Nåväl. Detta doftar chardonnay marinerad i kritstenar och ostronskal och smakar ungefär likadant. Ungt som synden fortfarande, alldeles rent i uttrycket, med en hög fin syra och ett grapefruktstramt slut. 

2002, hörs det mumlas. Det är egentligen bara den harmoniskt utvecklade moussen  som berättar att vinet kommit längre på väg. Måste vara en 96:a från Côte des Blancs. Salon är på förslag, verkar rimligt men är inte rätt. Med diverse ledtrådar från värden landar gissningarna till sist på:

1996 Taittinger Comtes de Champagne

Raka motsatsen i andra glaset. En rejält utvecklad doft av bruna äpplen, nötter, kola och honung. Stadig rödäpplig syra och generöst utvecklad smak, som nog ändå sett bättre dagar. Hur djupt i källaren har värden grävt? Vi vill ner till 1988 eller 1990, och visst är det pinotdominerat. När det gäller hus står vi som fågelholkar, det pratas om Bollinger men ändå inte. Vår vänlige värd guidar oss varsamt till rätt år och till denna återkommande bolagsbekanting - som har haft oroande mycket flaskvariation, eller hur?

1996 Henriot Brut Millésimé

Dags för bordssittning och första kvartetten. En medelintensiv rubin i glas nummer ett, med lite ostbutik i det inledande sniffet. Snart snackar vinet friskt, det handlar bland annat om örter, vinbär, plommon, lagerblad, chark, vitpeppar och lite gummi. I munnen medelfylligt med bra täthet i tanninerna och syra av balanserad medelhöjd. Minst en salt lakritsfisk är med i mixen, en del örter och lite mineralklang. En lite lantlig profil som vi vill ha i côte-rôtie hos någon mindre producent. Ålder cirkus tio år?

2002 Comte Armand Pommard Clos des Epeneaux

Utpräglad doft, lätt volatil. Röda maraschinokörsbär, stensöta och klockren hemkörd äppelcider! Uppenbart mineraliskt, med väldigt personliga och aningen brettiga "naturvinsvibbar". Även i munnen en lite säregen smakprofil, som känns hantverksmässig på ett sätt som avviker klart från mittfåran. Slank kropp men tät smak kan man väl säga, med druvmogna syror och rejält greppiga tanniner som ger oss en hel del att suga på. Tanninerna säger ju nebbiolo, och den unika stilen måste vara Roagnas. Lite utveckling - kanske 2004, frågan är bara vilket av vinerna? Montefico?

2004 Roagna Barbaresco Asili

Tät mörk syrahdoft, supertypisk med alla dragen på plats. Viol, björnbär, chark, slaktbänk, köttsaft, svartpeppar, lakrits, tjärpastill, vulkverkstad, gröna oliver, örter och tulpanstjälkar. Doften lovar ett stort vin, kanske hermitage? I munnen snarare midsize än kingsize, stramt hållet och aningen bläckigt med medelstora tanniner och en frukt som inte fyller ut helt och fullt. En liten grönhet är vi också alla överens om. Gott, läskande och lovande inför måltiden. Appellationen måste nedgraderas till crozes-hermitage, och när det vankas norra rhône-syrah intill karikatyrens gräns så bör det vara Graillot i glaset. 2004? Nollfyran hade ju grönheten, men var den verkligen så här stram?

2001 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Djup klar rubin. Gräddiga kolatoner på nosen, mörkröd mogen pinotfrukt som skogshallon, röda körsbär och söta jordgubbar. Rätt framträdande fat, men inte så det stör, och en känsla av våta stenar och försiktig örtighet. Nya världen-pinot i fin tolkning, Nya Zeeland som det verkar och troligen lite varmare Martinborough. Det är inte så långt till Kai Schuberts viner som vi provade häromdagen, men det ligger ännu närmare till hands att gissa på Craggy Range och Te Muna Road. Lite utveckling, kan det vara en nollsjua? I så fall är den mer lyckad än Schuberts. En favorit till den boeuf bourgignon som inom kort ska landa på bordet. Riktigt gott.

2006 Escarpment Te Rehua Martinborough Pinot Noir

Den andra kvartetten bjuder på fyra tätare, varmare och mer fullmatade viner. Först ut en cabernetdominerad nos med komplement av merlot. Kryddig och grusjordig med generösa doser kaffe, mjölkchoklad och mintkola. I munnen ett tätt och ytterst välbalanserat vin med fullmogen frukt, mjuk syra och god mineralkänsla. Kaffe- och kolatonerna blir alltmer markanta med luft, och jolmigheten ligger strax runtom hörnet. Mest troligt en högklassig bordeaux från ett varmt år, där den inställsamma vinmakningen och den höga druvmognaden bidrar med transatlantiska vibbar. 2000? Cos d'Estournel? Smith-Haut-Lafitte?

2003 Château Mouton-Rothschild Pauillac Cru Classé

Luftad sedan elvatiden mjuknar den väl mycket i glaset till slut, men tar inledningsvis hem flest röster i andrafyran. Ett tacksamt ämne för debatt om fixade bordeauxstilar.

Varm rubin med brunton och tegelkant. Doften är rejält utvecklad med nötter, bränt socker, läder, soja, stensöta, tjära, vinbär och plommon. I munnen betydligt bättre än på nosen, med frisk och bra syra, stor kropp, utvecklad frukt med bibehållen lyster, rejäla men nedslipade tanniner och bra längd. Lite rustikt men ändå väldigt gott, och det vinner faktiskt på luft. Svårt att säga mycket om druvsort och ursprung utifrån den långt gångna doften (70-tal?) men strukturen är bestämd och det finns såväl värme som druvmognad. Syra och oxidation känns italienska och vi vill ordna in vinet någonstans i axeln bandol-barolo-aglianico.

1998 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis

Ung purpurfärg. Sötbärig, syltig nos med blåbär och björnbär, jordgubbar, eucalyptus, vanilj, tjära och gummi. Doftintrycket är ganska banalt och faktiskt lite artificiellt, utan någon särskild mineralkänsla att tala om. Shiraz? I munnen ett fylligt, mycket fruktigt vin med torra täta chokladtanniner, rätt stramt med nästan vass syra i slutet. Det här ser ut att vara en GSM-blandning från Australien av lite enklare kvalitet. Ingen provare urskiljer någon storhet eller berömd terroir....

2009 M. Chapoutier Ermitage Les Greffieux

Sista vinet i andrafyran är tätt, nästan opakt. Doften är söt, lätt volatil, varm och aningen syltig med lakrits, örter, mintchoklad, cassis och persika. I munnen en fläskig historia med massor av kraft, täta chokladtanniner, frisk syra, goda cassisaromer och högre alkohol. Ganska imponerande på sitt sätt, men också ganska too much i sin nuvarande skepnad. För det är ett ungt vin som behöver åtskilliga år till för att gå i mål. Spontant känns det som en modern garagiste-fransos från högra stranden, men det kan ju också tänkas vara en Napa-cab? Ingetdera, får vi veta. Hmm, Coonawarra då? Nej, inte det heller. Men Napa har en liten enklav i Italien och den heter Bolgheri...

2006 Ornellaia Toscana IGT

Efter en helt underbar burgundisk köttgryta ger vi oss på den tredje kvartetten. Nu blir det vitt! Första vinet doftar persika och aprikos, mineral och blommor, honung och bivax, samt mer oväntat punsch, romrussin och grand marnier. Smaken är avrundad med mjuk syra och vaxartad munkänsla, fetma och beska i slutet. Ett konstigt vin där vi vill ha druvan till viognier och ursprunget till Condrieu.

2009 Dr. Bürklin-Wolf Riesling Hohenmorgen G.C.

Ingen är väl ens inne på riesling och förvirringen är närmast total. Frågan är väl om någon prankster smusslat in fel vin i buteljeringslinjen i Wachenheim eller om vi råkat ut för den märkligaste defekten någonsin? 

Strålande rieslingdoft med prominenta mineraltoner, honung, örter, vitblommig jasmin, vit persika, vita päron och gula äpplen. I munnen ett elegant vin med rik frukt och liten fruktsötma, oerhört intensiv mineralkänsla, och en livlig men stadig syra. Det känns inledningsvis tyskt, men fruktsötman borde ju ha lett oss till Alsace. Ganska typiskt för producenten egentligen. Verkligen bra, bäst i första kvartetten vita.

2009 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Clos Windsbuhl

Blommig doft med ungdomliga och ganska neutrala fruktaromer - lite päron, mandel, grapefrukt, anis och gröna ärter. Smaken är torr men fruktig, med mineralisk bikarbonatkänsla, bra extrakt, bestämd syra, lite fetma i slutet och en pepprig finish med närvarande alkohol. Österrikisk grüner eller silvaner från Franken? Riktigt bra hur som helst.

2001 Château Tahbilk Marsanne

Får ett gott mottagande av sällskapet och drar faktiskt ner lika många röster som föregående vin.

Gyllenbrun färg. Utvecklad doft med honung, aprikoser, torkad frukt, halm, hjortron och lite botrytis. Attacken är mjuk och len med lägre upplevd syra, och utan sötma. Frukten är inte vidare frisk, men kroppen har rondör, med ganska fet och nötig munkänsla, utan att alkoholen märks något särskilt. I slutet skjuter limesyran igenom och eftersmaken blir väldigt oväntat syrlig. Det här är ett knepigt vin att gissa, och nog börjar det tröttna. En mogen rhônare på marsanne/roussanne? Mogen Hunter Valley semillon? Fanken vet...

2003 Pavillon Blanc du Château Margaux

Sista omgången vita börjar tydligt och bra - en juvenil fatlagrad chardonnay. Vanilj, orientkryddor, vit persika, vit citrus, en aning av nashipäron och melon. Flintrök och havssalta mineraler. Så här doftar högklassig ung vit bourgogne. Smaken är slank men intensiv, med fokus på syra och mineral (lite sälta), fortfarande ekigaste laget. Här finns struktur, längd och massor av potential (>10 år). På många sätt mer av ett råmaterial än ett färdigt vin, men riktigt fint. När det gäller ursprung tänker vi Puligny-Montrachet på 1er cru-nivå, och gissar på Les Perrières. Inte helt rätt, säger F, lite längre norrut. Ja men då måste det ju vara Corton-Charlemagne!

2009 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne

Has i källaren och för det är vi glada.

En ren och fin rieslingdoft med bra druvmognad och aromer av grapefrukt, gul persika, honung, våt sten och blommighet. Koncentrerad och tät smak med lite fruktsötma, rejäl mineralkänsla och ihållande längd. Toppklass-riesling från Tyskland, varmare år, kanske Pfalz?

2009 Dr. Bürklin-Wolf Hohenmorgen G.C.

Hahaha, vilken överraskning! Inte en likhet med knasflaskan i förra flighten. Det är så här det ska smaka. Minst lika bra som Bürklin-Wolfs Pechstein från samma år.

Gyllengul färg. Blommig doft med lätt gummiton, ekfat, mandel, gula äpplen, citrusskal, antydan till tvål, krutrök/svavel. Torr fyllig smak med avrundad syra, stor fruktkropp och långa guläppliga aromer. Märkbar alkohol, viss beska, rejäl kraft och oumpf med lite störande efterbränna. Helt renons på gissningar vid det här laget.

2009 Istvan Szepsy Tokaj Furmint

Ah, vad kul! Fast nollsjuan var bättre - 2009 verkar ha varit lite för varmt i Tokaj.

Citrongult med lätt grönskimmer. Gulfruktig chardonnaydoft med solmogen frukt och smörighet från faten. Avrundad smak med rätt stor kropp, markant syra (möjligen lite justerad?) Riktigt gott och bra, lagom nyavärlden-fläskigt men ändå stramt nog. Californien eller Australien? Ingendera, säger F, det här är Nya Zeeland. Jaha, Nelson då kanske?

2006 Neudorf Moutere Chardonnay

Det drar ihop sig till efterrätt. Två sötingar, den första djupt gyllengul med reflexer i koppar. Doften är superrik med aromer av honung, bokna äpplen, torkade aprikoser och persikor, mandelmassa och lätt volatila toner. Den rika smaken speglar aromerna i doften, det är tätt, visköst och intensivt, med frisk syra och sötma uppåt 150 gram eller så. Ingen tvekan om att det är en tokajer, de bokna äpplena är så himla typiska, och här finns inget av de saffran, hjortron, blommor och kalkputs som vi gärna hittar i sauternes.

2000 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Djupt bärnstensbrun. Utvecklad doft av linolja, bonvax och oljefärger. Bokna bruna äppeltoner, bränt socker, russin och torkad frukt. Den friska, täta smaken bjuder på mycket intensiva och rika aromer av bland annat torkade aprikoser, apelsinskal och annat vi fann i doften. Detta är såklart ännu en tokajer, fast med kanske 30 års ålder. 

1972 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Båda tokajervinerna känns väl lite tunga och mastiga på egen hand, men till äppelpajen som strax kommer in så blir balansen perfekt. Underbart gott.

Kvällen avslutas med en rätt våghalsig övning där AK med glödgad portvinstång nyper halsen av en gammal flaska port. Det blir tydligen aldrig för sent att vara med om saker första gången. Vinet? Russin, katrinplommonkompott, inlagda körsbär i sprit, fikon, jordgubbsylt, julkryddor. Smaken eldig och julkryddig med russinaromer, åt det torrare hållet, kanske något kort på frukt och lite obalanserat spretig i slutet. Det här med port får vi nog överlämna åt proffsen. 

1991 Dow's Vintage. 

Slutsatsen av provningen och samtalen är väl att dyrare inte behöver innebära bättre. Den mognande vinnörden med tio år under bältet är trygg nog att lämna de kända märkena åt etikettsdrickarna och spåra själv med hjälp av den egna smaken. Ska vi plocka ut ett enda vin från kvällens digra uppställning som ger maximalt med personlighet i retur för insatta slantar så får det bli Luca Roagnas 2004 Barbaresco Asili.

Vad som nog inte framkommer i dessa smaknoter är hur fantastiskt kul ett tiotal vinbitna och pratsugna nördar kan ha med varandra och vinerna en helkväll som den här. Och hur fantastiskt gott det är att dricka vinerna till god mat efter att man har provat dem. Vad som dock med all säkerhet framgår är den frikostighet som vår värd F lät oss känna av. Tusen tack för det!

Gubbamiddag #12

En sak kan man vara säker på när det bjuds till gubbamiddag, och det är att man kommer prova/dricka äldre viner än vanligt. Hos just den här gubben kan man tryggt hålla sig till Guillous tumregel att "vin är en dryck som huvudsakligen kommer från Frankrike". Inte för att det underlättar gissandet sådär jättemycket, men ändå.

För att reta söndagsaptiten serveras ett ganska rikt guldgult bubbel. Doften känns komplett och rätt komplex, snarare än druvren, så vi tänker oss att det är en cuvée av minst två sorter och med lite mognadsutveckling. Utan några gröna toner, men med välbyggd syrastruktur och kritighet - och dessutom generöst med frukt - ger vinet intryck av riktigt hög kvalitet från en bra årgång. Det här är gott!

2002 eller möjligen 1996? Nej, det är faktiskt äldre än så.

1995 Delamotte Blanc de Blancs Cuvée Nobis

Nobis var/är Operakällarens tappning, liksom den NV BdB som heter Cuvée Operakällaren. Delamotte brukar vara pålitligt, och de år när ingen Salon görs så är det till Delamotte druvorna går (2004 exempelvis, men inte 1995).

Så var det dags för själva provningen:

1. Varmt mörkröd färg med bra lyster och en smal strimma tegel i kanten. Charmigt fruktig cabernetdoft med svarta och röda vinbär, vingummi och plommon. Gröna och florala drag som gräs, paprika och blomstjälkar. Mognadsmässigt verkar det vara cirka tio år gammalt, kanske något mer. Smaken är slank och rejält syrlig, intensiv och stramt grönörtig, med lätta kärva tanniner. Gott och druvtypiskt vin, spetsigt och lite obalanserat på egen hand, men väldigt lovande inför själva middagen. Detta bara måste vara en cab franc från Loire, vi gissar på Chinon och Clos de l'Echo.

1996 Château de la Grille Chinon

Visar sig vara klockrent till maten med sin sjungande fruktsyra. Fortfarande så ungt och friskt!

2. Ljust oxblodsröd färg med bredare tegelkant. Väl utvecklade mognadstoner på nosen: knäck, honung och späntved, ceder, plommon, järn, köttsafter, örter och ett litet brett-plåster som växer till sig efter hand. Till synes en bordeaux, kanske Saint-Emilion? Det verkar klart äldre än föregående, troligen 80-tal. Smaken är väl utvecklad och fint balanserad att dricka på egen hand. Viss rondör, mjukare syra och inte så strävt, men en antydan till beska. Frukten känns något uttorkad i avslutningen vilket gör att ålderssyran skjuter iväg. Oerhört drickvänligt, hur som helst.

1997 Pierre-Jacques Druet Bourgeuil Grand Mont

Vår favorit i det inledande genomdraget. Honung och beska kan betyda lite problem med röta, påpekar U. Det här smakar bra hela kvällen, men till den gräddiga svampsåsen visar det sig vara alltför mjukt. Allra bäst på egen hand. Underbart gammeldags etikett också.

3. Matt och dov färg, mörkt brunröd, en halv centimeter tegel i kanten, ser väl utvecklat ut. Inledningsvis (alltför) oxidativa toner av farin, bränt socker, röda äpplen, russin, choklad, soja, kavring och ostbutik. Smaken är storskalig med varm frukt, lite rustik med oxiderade toner och tätvävda solmogna tanniner, inte bittra men lite torra, och en lakritsaktig rondör. Det tycks komma från en varmare plats och årgång. Doften blir bättre med en timmas luftning, och tanninerna mindre torra. Åldern bör vara cirka 20 år, eller varför inte rentav 22? Vi tycker nämligen att detta känns bekant från en provning tidigare i våras - och tanninerna känns mourvèdriska - så vi klämmer till med Bandol 1990. Vilket visar sig vara helt fel. Ja, då måste vi väl ändå vara i rhônedalen?

1998 Delas Hermitage Les Bessards

Väldigt överraskande att en '98 skulle vara så här pass utvecklad. Tydligen har flaskan legat i garderobstemperatur minst sju år, vilket kan vara en förklaring. Svårt att se Parkers 96-98 pinnar, men det smakar väldigt gott till ostarna, och då känns de oxidativa dragen mindre framträdande.

4. Mörkt rödbrun färg med bred tegelkant, äldsta vinet hittills. Väl utvecklad doft, tyvärr oren och muggig med källardoft samt plommon, järn, vinbär, örter och ammoniak. Smaken inledningsvis skarp och lite frän, fruktgles med uttorkande avslutning. Det här verkar helt kört - men smaken kommer faktiskt igång med luft, även om doften är märkt av defekten. Frukten måste ha varit riktigt bra i en korrekt flaska, och längden är det inget fel på. Bordeaux utan tvekan, troligen Saint-Emilion, moget vin på vippen mellan 70-tal och 80-tal.

1980 Château Cheval Blanc

Nej, vilken otur att just den skulle vara korkad - eller vad den nu är. Vi fixar inte att dricka något som luktar såhär.

5. Mycket mörk färg, nästan opakt vinröd med liten röd kant och antydan till tegel. Djup doft av söt mörk bärfrukt, cassis, mullbär, svamp, smör, fat, fuktig cigarr och blyerts. Ungdom möter mognad, detta verkar yngre än föregående viner, kanske tio till femton år. Smaken är storskalig, varmt fruktig, avrundad i munkänslan men ändå intensiv och rätt syrlig, något spretig med lite alkoholvärme i slutet. Det här är kvällens största vin, med en varmare karaktär än de föregående. Även om värden är svårt frankofil gissar vi att det är en top-cabernet från Penfolds, Bin 707.

1985 Château Latour

Hoppsan, där gick det snett med ideer och teorier. Doften blir bara bättre - blommiga övertoner efterhand - och godare med några timmars luft. En medioker 88-poängare enligt farbror Bob, "without much structure, delineation, and depth". We beg to differ.

6. Nästan opakt rödbrun färg med tegelorange kant. Nosen är först återhållen, något stum, men här finns utan tvekan stort djup. Inte den mest definierade doften, men så sammansatt att det är svårt att dra ut några trådar. Väl moget intryck, klart äldre än föregående. Mörk vinbärsfrukt, murriga toner, karljohanssvamp, läder, choklad, efterhand nästan florala drag. Oväntat slank smak med djup i aromerna, frisk till hög syra och rejält med tanniner som blir sträva i slutet. Liksom förra vinet verkar det efterhand yngre allteftersom det får luft och är till slut långt mer behagfullt än det var i början. Bra bordeaux med full mognad, svårt att säga mer.

1974 Les Forts de Latour

Imponerande att ett andravin kan hålla i nästan 40 år. Men så sägs ju Les Forts ha kvalitet som en 2ème Cru. Den här 74:an fick 74 poäng av Robban i en för övrigt positiv recension - man får säga att det gått inflation i siffrorna sen dess.

Slutligen måste vi be att få tacka "den tillfällige gästen" som tyckte att vårt sällskap var det rätta för att poppa sin endaste flaska 1985 Latour...