David Schildknecht har inte mycket till övers för Gérard Bertrands "ambitiöst prissatta och överdådigt vinifierade röda" varav han fann flera "nästan irriterande sirapsaktiga och bittra". Eftersom vi nyligen upplevt Schildknecht-hyllade La Pèira på ungefär det viset, finns det anledning att ta råd från annat håll. Under en promenad i sällskap med Korkdragaren "råkar" vi ta vägen förbi Passagen, och han nästan insisterar på att vi ska prova nya årgången av La Forge. Vi är knappast svårövertalade. Bertrands 2005 L'Hospitalitas gjorde ju succé ett par gånger i rad och lyckades utan problem ta sig in i vår källare. Mognare versioner av La Forge och Le Viala också har övertygat.
2007 Gérard Bertrand La Forge AOC Corbières Boutenac blandar 50/50 syrah och carignan från hundraåriga stockar, allt uppfostrat under fjorton månader i nya småfrallor. Det är med viss spänning vi undrar vad som ska hända med ekallergin...
Men oj, vilken underbar doft! Djup och mättad, och redan med utveckling nog för en enormt komplex upplevelse. Visst finns det rostad ek i rätt generösa mängder men sablar vad snyggt hanterad - den tar inte alls över. Vi får grillade rostbiffar, valnötter och salmiak. Vi får bränd jord och garriguens mörkare undervegetation, som samsas med dova hallon, ljusare jordgubbs-syrah, lakritsrot och mörk kola. Över alltihop fläktar en frisk bris av mynta och lavendel. Det blir direktträff i mellangärdet på oss båda.
Smaken gör en överraskande stram och frisk entré, utan något som liknar vare sig likör eller sirap. Däremot finns ett gott örtbett som känns helt troget ursprunget - det är ingen tvekan om var det här vinet hör hemma. Mittsmaken är definitivt fyllig, men absolut inte tung. Frukten är relativt sval med bra fräschör och typiska syrahtoner som inte känns alltför solbakade eller sötfruktiga. Själva sväljet är avskjutningsramp för en lång kryddig sötlakritsrem som drar iväg på ett imponerande och lustfyllt sätt i eftersmaken. Märk väl, helt utan alkoholhetta eller bitterhet.
Vilken hit! Vi blir båda på strålande gott humör av det lyckade mötet mellan omisskännligt ursprung och proffsigt källararbete. Det är smarrigt och läckert men blir aldrig klumpigt eller fjäskigt - eken är ytterst skickligt infogad i helheten. Man kan lätt sluta ögonen och se landskapet framför sig. Drickfönstret är vidöppet och lär väl vara så i åtminstone fem år till. S gissar pris och lägger sig på 500 jämnt.
Jo, det smakar faktiskt både lyxigt och dyrt.
Också bloggat här.
SB:s matmatchningar... ständigt dessa grytor och stekar. Och förresten, varför upphör länkarna att fungera efter ett tag?
