Bandol: La Bastide Blanche 1979-2004

I söndags kväll hade vi en liten blindprovning slash gubbamiddag hemmavid. Den aktualiserade en annan provning av ungefär samma uppställning viner, som vi höll för Munskänkarna i februari. Obloggat och vederbörligen inlangat i frysen för senare bruk, fick föredraget tina upp igen och koka ihop tillsammans med de nya erfarenheterna. Och sannerligen säger vi eder: Bandol är ett vin som kan överraska ordentligt med tiden.

Den allra första gången vi puttrade iväg med bil till Côte d’Azur var Bandol en av de platser vi helst ville besöka. Vi hade vid det här laget (mitten av 90-talet) begripit att det var något särskilt med bandolviner. Det kändes svårt lockande med havsnära vingårdar, luften full av örtkryddor, historia sedan antiken, benhårda traditioner och erkända lagringsegenskaper - de bästa i hela södra Frankrike enligt erfaret folk som Hugh Johnson och Kermit Lynch. En av de egendomar vi fattade tycke för på plats var La Bastide Blanche.

Nere vid den franska medelhavskusten har man odlat vin i minst 2600 år. Redan på 1600-talet var det mörka vinet från Bandol berömt ute i världen för sin kvalitet och hållbarhet. Tack vare sin fina djuphamn fick staden en betydande export under 1700- och 1800-talen. Efter vinlusens härjningar omplanterade man med lättodlade druvsorter av enklare kvalitet, något som kom att hota bandolvinets identitet. Det var Lucien Peyraud på numera legendariska Domaine Tempier som förespråkade återplantering av mourvèdre, och drev på för att skapa en egen AOC. Den blev verklighet 11 november 1941.

Appellationen Bandol omfattar åtta kommuner: Bandol, Le Beausset, La Cadière d’Azur, Le Castellet, Evenos, Ollioules, Sanary och Saint-Cyr-sur-Mer. Här finns ungefär 1500 hektar vinmark - jämförelsevis ungefär en tiondel av Napa Valley. Nuförtiden är det ett drygt 50-tal egendomar som buteljerar under eget namn, och dessutom finns hela fem kooperativ. En typisk årsproduktion ligger på fem miljoner flaskor. Nästan lika mycket som under mitten av 1800-talet - fast numera är två tredjedelar rosé.



Geografin liknar en sydvänd amfiteater, omgiven av berg. I norr och nordväst skyddar Massif de Sainte-Beaume, i öster Mont Caume och i sydöst berget Gros-Cerveau. I väst och sydväst är det i stort sett öppna spjäll ut mot havet och Marseille, men det finns många skyddade mesoklimat, och havet har en tempererande och fuktgivande effekt. Bandol får cirka 3000 soltimmar om året - precis dubbelt upp mot vinrankans minimibehov. Vintrarna är oftast milda, vårarna tidiga och somrarna varma och torra. Årsnederbörden är 600 mm - nästan allt faller under höst, vinter och vår. Nordanvinden le mistral förhindrar angrepp av röta och svamp och bidrar med svalka, men kan också bryta av vinstockar som inte är ordentligt säkrade. De flesta vingårdar i Bandol ligger i söderlägen som är hyggligt skyddade mot mistralen.



Jorden är mager och kalkstenig, i bästa fall på samma gång dränerande och vattenhållande. Berggrunden består av marin kalksten från Trias- Jura- och Krita-perioderna som bitvis skjutits upp i höjden med toppar runt 300 meter. Samtidigt är ytskiktet väldigt varierande med musselkalk, kisel, blå märgel, rödbrun lera, sandsten, flintsten, gips och glimmerskiffer. Marken är bördigare i den lägre nordvästra delen, som ger förhållandevis lättare och mjukare viner, och kargare i den högt belägna centrala/östra delen. Rödbrun järnrik lera ger de allra tuffaste tanninerna.

Enbart lägen i sluttningar får användas i AOC Bandol. Odlingarna ligger gärna i murunderstödda terrasser som kallas ”restanques”. Terrasserna absorberar vatten och minskar erosionen. Vingårdarna omges överallt av garrigue och pinjeträd. Rankorna beskärs enligt urgamla traditioner som gobelet - fristående buske. Planttätheten måste vara minst 5 000 rankor per hektar, avståndet mellan raderna högst 2,5 meter och stockarnas ålder minst åtta år (fyra år duger för rosé). Beskärning och grönskörd har sedan gammalt använts för att kontrollera uttaget och uppnå full druvmognad - flera decennier innan sådant började praktiseras på annat håll.

Röd bandol innehåller minst två druvsorter, i proportioner som är unika i Frankrike. Som enda AOC domineras vinet till 50-95 % av den krävande mourvèdre. Resten får bestå av grenache och/eller cinsault, och/eller högst 15 % sammanlagt, eller 10 % var för sig, av syrah och carignan. Det högsta tillåtna uttaget är 40 hl/ha, men vanligen tar man ut cirka 30 hl/ha. En ranka ger en flaska, brukar man säga. Allt handskördas, maskiner är inte tillåtna. Mourvèdre mognar ovanligt sent, så skörden pågår framåt mitten av oktober. Appellationsreglerna kräver minst 12 procent potentiell alkohol - inga som helst problem att uppnå idag, men det har aldrig varit tillåtet att chaptalisera eller koncentrera musten.

Oftast avstjälkar man helt, pga mourvèdres tuffa tanniner (supertraditionella Château Pradeaux är ett av undantagen). Macerationstiderna är långa, oftast runt tre veckor, men ibland upp till fem - i betongtankar, ekståndare eller rostfritt stål. Det färdigjästa vinet får ha högst tre gram restsocker (fyra om alkoholen är över 14 %). Vinet uppfostras under minst arton månader i ekfat, vanligen stora foudres - ekliggare på 10-50 hektoliter. Mindre och nyare ekfat förekommer i liten utsträckning, och har debatterats flitigt bland odlarna, medan ekchips, stavar och liknande är helt förbjudet. Mourvèdre har tendenser till reduktion och behöver syresättning för att inte utveckla alltför animaliska drag. Det röda vinet får börja säljas första maj andra året efter skörd.

En typisk röd bandol kan beskrivas som så: mörkt vinröd purpurfärg som drar mot svart. Djup och tät doft med kryddig mörk frukt från mourvèdre. Primära fruktaromer av björnbär, mörka körsbär och svarta vinbär. Florala topptoner likt viol och iris. Karakteristiska drag av köttsafter, örtkryddor och pinje samt noter av läder, tobak, peppar, lakrits, anis och kanel. Relativt fyllig smak med en spänstig, örtig och klart motsträvig tanninstruktur hos det unga vinet. Märkbar kalkstensmineralitet och väl tillräckliga syranivåer för ett såpass sydligt ursprung.

Idag pendlar alkoholhalterna vanligen mellan 14 och 15%. Fram till millennieskiftet var det snarare 13 till 13,5 (klimatförändringen har gett en markant ökning av sockermognaden under den senaste tioårsperioden). Drickfönstret då? Ja, visst kan väl man pröva att dricka ungt på frukten, men beslutar man sig för att lägga undan så är det säkrast att vänta minst 5-8 år innan korken dras, beroende på hur mycket motstånd och utveckling man önskar. Många viner behöver 10-15 år på sig att öppna upp och hitta fram, och bra årgångar kan hålla i flera decennier.

De bästa producenterna i Bandol heter Tempier, Pibarnon, Pradeaux, Lafran-Veyrolles, Jean-Pierre Gaussen, Vannières, La Bastide Blanche, La Tour du Bon, Gros’Noré, Terrebrune, Sainte-Anne, Romassan/Domaines Ott, och Domaines Bunan/La Rouvière. De allra flesta odlar ekologiskt, med eller utan certifiering.



Baptistin Bronzo förvärvade den gamla gården La Bastide Blanche 1972. Med på köpet följde tio hektar vinmark i Castellet. Efter hand har egendomen utökats till 28 hektar, och idag är det sonen Michel Bronzo som driver stället. Odlingsmetoderna är ekocertifierade med biodynamisk praktik, och uttaget ligger på under 30 hl/ha för det röda vinet. Den aktuella druvsammansättningen är 80% mourvèdre, 15% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Ansvarig vinmakare är Stéphane Bourret, en driven kille som tidigare jobbat i Bordeaux och på Château Montus.

Alla druvor avstjälkas innan musten jäser vid ungefär 25 grader med vingårdens naturegna jäststammar - ingen tillsatt jäst används. Urlakningen av skalmassan varar vanligen i tre veckor, med två överspolningar varje dag. Alla omdragningar sker med hjälp av gravitationen. Uppfostran tar 18-24 månader i foudres om 3200 till 8000 liter. Merparten av faten är över tio år gamla, men några är nya. En mindre andel vin mognar i 600 liters demi-muids. Vinet varken klaras eller filtreras, och buteljeras med en lägre dos svavel (20 mg fritt/60 totalt). Årsproduktionen är 75 000 flaskor rött, varav hälften (!) numera går till Sverige. Dessutom görs 65 000 flaskor rosé och 15 000 vitt.

Michel Bronzo

Provningen (alla viner dekanterade och luftade två timmar i karaff) :

1979 La Bastide Blanche

Transparent utseende med varmt brunröd färg. Ren och fin doft med massor av glädje. Örter, pinje, lakritsrot, tjära, läder, kompott av jordgubbar och plommon, orange citrus, lavendel, köttsaft, kola och knäck. Ren och frisk smak, relativt lätt i kroppen, med markerad (ålders-)syra och nedsmälta tanniner. Lång syrlig och kalkstensmineralisk eftersmak. Elegant och närmast sirligt vin med en vacker kombination av mognad och vitalitet. (91)

Gissningarna går till Côte-Rôtie, blint är alla runt bordet på 1990-talet. Vi kan räkna tappade hakor när året avslöjas.

1982 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Tyvärr är den aktuella flaskan både oxiderad och oren - korkskadad - men 82:an har redan bevisat vad den kan vid två tidigare tillfällen. På provningen med Munskänkarna i februari blev den publikfavorit och Vinosapien fick en lyckad blindflaska ett par månader senare. Rödfruktig (mogna jordgubbar) och elegant med harmonisk utveckling (ljusa köttsafter, örter, pinje) och strålande syra. (92 då)

Stéphane Bourrets notering:

1982: 2h d'aération, bouteille ouverte et vider à l'épaulement. Robe claire, limpide. Disque orangé sur les bords du verre Nez: discret au départ puis se développe sur des notes de cerise à l'eau de vie, de muscade et des notes presque mentholées. Nez très fin, très frais sans aucune trace de réduction. Bouche : l'attaque est légère, évolue sur une belle acidité et des tanins très fins bien mûrs. Très bel équilibre. La finale est marquée par des notes d'épices (poivre blanc), de fruits à l'eau de vie. Une bouche étonnante de jeunesse révélant des notes de fruits, avec des tanins bien fondus et encore présents. J'avoue ne pas avoir déguster depuis très longtemps ce millésime, et ce vin m'a enchanté. Je ne connais pas l'encépagement. A priori, il y a avait à l'époque une grosse part de grenache (50%) le reste en mourvèdre.

1990 La Bastide Blanche Bandol Rouge Cuvée Fontanieu

Mörk färg. Utvecklad doft med oxidativa inslag av brun farin, soja och ostbutik. Varm plommonfrukt, pinjekåda, chokladpralin, nötter. Oväntade florala topptoner lättar upp i det bruna murret. Härlig rondör i munnen, stora druvmogna tanniner, lakrits och bränt socker, örter och pinje. Harmoniskt och välbalanserat, lite bränd varmårskaraktär, behaglig värme, aningen torra tanniner kanske, men smaken är betydligt bättre än doften. Stor, rund och god. (90)

Här går gissningarna till södra rhône och châteauneuf. Vi för in samtalet på mourvèdre för att ge en ledtråd om ursprunget. Det är ingen som hugger, men det varma året ringas snyggt in och vi landar i 1990.

1990 Cuvée Fontanieu: Ce n'est pas la même cuvée. Il s'agit d'une cuvée produite sur des sols d'argiles rouges. La robe présente une évolution importante avec des reflets oranges. Le nez est marqué par des notes animales à l'ouverture. A l'aération des notes de muscade et de clous de girofles. L'attaque est fraîche presque mentholée. La bouche présente un bel équilibre acidité/tanins. La finale très longue est marquée par des notes de muscade, de poivre blanc... Vin qui est à son apogée mais pouvant encore se garder 5-8 ans sans problème. 13%.

1993 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk, djup färg. Återhållsam och renfruktig doft. Vinbär, plommon, jordgubbar, nypon, lakritsrot, mynta, salvia, nötter och köttsaft. Rejäl smak med bra frukt (plommon, sötlakrits) och tanniner, stadig struktur, sälta och järn, pepprigt slut med grapefruktbeska och mörk bitter choklad. Mer smak än doft. Välbyggt och robust. (91)

Vad gäller ålder ligger alla ungefär rätt, 1991 är på förslag. Gissningarna går återigen till norra rhône, syrah, côte-rôtie och hermitage. Redaktörn vill dock ha ursprunget till châteauneuf. 

1993: Robe marquée par des reflets oranges, et troublé. Le 1er nez est marqué par des notes de cacao, de café et des notes d'herbes fraîches coupées. L'attaque est imposante. Le vin évolue sur de très beaux tanins bien équilibré par le glycérol. Le finale est dominée par des notes de rose, muscade et réglisse. Vin opulent, sudiste, plein de fougue malgré son age. 60% mourvedre, 25% grenache, le reste syrah et cinsault. 13%.

1995 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, lagom utvecklad. Öppen doft med helt förtjusande drag. Läder, kryddlåda, köttsafter, tobak, plommon, hela örtbuketten, lavendel, ett litet brettplåster definitivt men alls inte så det stör, bara goda associationer till andra klassiska producenter med brett i källaren (Pegau och Gruaud-Larose exempelvis) Smaken är elegant, frisk och transparent med en ljuvlig harmoni i tanninerna och härlig komplexitet i aromatiken. Finishen är snyggt örtig med antydan till grapefrukt och gott om mineral. Fint som snus. På topp nu och förmodligen åtskilliga år till. (93)

Alla runt bordet är överens om att det här är provningens bästa vin. Gissningarna går till 1996, nästan rätt alltså. Bordeauxlikt, men inte bordeaux-tanniner, utan mer peppriga, konstateras det. Norra rhône igen alltså.

1995: Robe profonde, un peu troublé, avec des reflets orangés. Le 1er nez est dominé par des notes de cèdre et de fruits séchés. A l'aération le nez développe des notes de figues sèches, de sous bois, de poivrevert. L'attaque est légère, mais le vin se révèle en bouche. Les tanins sont fondus bien équilibrés par une jolie acidité. La finale développe des notes de figues, de rose fanées, de muscade. Un vin sur la finesse. 13%.

1998 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, något utvecklad. Återhållsam näsa i samma stil som föregående. Kryddig och örtig med ett litet brettplåster och i övrigt ett nyanserat, komplext aromspel. Smaken bjuder på god frukt och än mer rejäla tanniner som tar över lite på egen hand. Härligt grepp i alla fall, med god mineralsälta och en aromrik och lång eftersmak med gott om garrigue-örter. Tanninpåslaget ropar på fett och proteiner och vinet behöver nog egentligen flera år till på rygg. (91)

Gissningarna går till år 2000 med ledning av stor frukt och dito tanniner. Man kunde ju också tänka 1998 om vi vore i Châteauneuf och 1999 om vi var i Rhône. Lammstek och potatisgratäng trollar bort alla funderingar på tanniner och vinet blir både elegant och ytterst drickbart. De flestas favorit till maten.

1998: La robe est profonde, brillante avec quelques reflets oranges. Le 1er nez est lactique, complètement inexpressif. A l'aération le nez développe des notes de fruits noirs, d'iris, de poivre noir , d'iode. La bouche se révèle très sudiste avec une matière imposante , un équilibre marquée par l'alcool et les tanins. La finale très longue est marquée par des notes zan, de fruits noirs. Vin totalement fermé actuellement tout en puissance, demandant une très grosse aération pour se révéler. 13,5%.

2000 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Inte med på provningen i söndags, men ett av de godare vinerna på provningen i februari och det yngsta som nått tillräcklig mognad (90).

2000: La robe est profonde avec quelques reflets oranges. Le 1er nez sur des notes de figues, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de paprika, de mûres, des notes florales (iris) et de venaison. L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants, fins et qui commencent à peine à se fondre. L'ensemble est bien soutenue par une très belle acidité. La finale très longue est marquée par desnotes de poivre noirs, de mures, de figues. Un vin plus sur la finesse que sur la puissance, au potentiel immense avec une garde possible de 15-20 ans. 13,5%.

 2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Snabbt inslängd som ersättare till den orena 82:an. Vinet ser löjligt ungt och blårött ut. Doften är klart fruktig men inte direkt primärfruktig, med täta söta aromer, tobak, lakrits, pinje, svartpeppar och en del alkoholångor. Smaken är riktigt tät med söta bläckiga tanniner, gott om mörk choklad och större tyngd än föregående vinet. I vårt tycke lite för sent skördat och väl hårt extraherat av vinmakaren, inte jättekul idag men det kan ordna sig på sikt. (89+)

Lovande för lagring, tycker redaktörn. Egentligen är det nog mest vi som är uttalat kritiska, men vi har svårt att se det här vinet någonsin utveckla elegansen hos 95:an exempelvis. Vi har lite problem med kombon sötma och bläckighet, det känns också tydligt hur alkoholen halkat upp ett hack jämfört med resten av vinerna, trots att 2004 var ett relativt svalt år. Trögdrucket idag... så har ni lagt undan - tänk inte på att öppna inom åtta-tio år.

2004: La robe est profonde grenat. Le 1er nez: sur des notes de figues, de cassis, de romarin, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de réglisse, de grillé, de fleurs bleues (iris). L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants mais fins. La finale très longue est marquée par des notes de mures, de réglisse et de poivre. Vin tout en puissance dominée par le duo glycérol/ tanins, mais aussi une belle acidité confère au vin un côté gourmand. Longue garde, potentielle de 20 ans. 14,5%.

När vi handlade på plats första gången låg priset på cirka 65 francs (väldigt tacksamt för ett par studenter på vift). Efter bytet till euron har det legat ganska stadigt runt €10-€12. När vinet lanserades i Sverige med årgång 2004 började det på 119 kr och har sedan gått till dagens 139. Man får nog dra slutsatsen att det svårt eller snarare omöjligt att hitta ett vin i samma prisläge på SB med tillnärmelsevis lika bra stoppning och egenskaper för lång lagring. Allt som krävs är tid, plats och tålamod.

Tack till Michel Bronzo och Stéphane Bourret för hjälp med viner, bilder och noteringar. Och ändra aldrig på etiketten, lova det.


ps. Vi skrev om nollsjuan här. Nollsexan här. Nollfemman här. Nollfyran här. Och lyckades inte känna igen nollåttan här.

Rosé o'clock

Lunch i det gröna. Vi gjorde pesto på pistagenötter och ruccola.

2009 Vénus de Pinchinat, VdP du Var.

Rafflande sommarläsning.

2 x Les Valentines

Äntligen något som börjar likna sommar i Stockholm! Häromdagen blev vi kontaktade av Johan Alexandersson, en gammal bekanting från FV:s kommentarsfält. Gladivin är en alldeles nystartad liten import-firma som drivs på hobbynivå av Johan och hans fru Lisa. Vi blir upprymda av sådana här sympatiska initiativ, och särskilt glada att de tagit sig an en egendom som vi besökte sommaren 2008.

Les Valentines ligger i La Londe-les-Maures, alltså mitt i rosévinsparadiset på kuststräckan mellan Hyères och Le Lavandou.
Vi presenterade gården direkt efter besöket, och tyckte nog att deras rosé hörde till de bästa vi drack på den resan, i sällskap med bland andra Saint-André de Figuière, Richeaume och Les Cannissons. Mer tveksamma var vi till Valentines prestige-röda Le Bagnard som bar prägel av hög druvmognad, överambitiös saignée och ny rostad ek.

2011 Château Les Valentines Côtes-de-Provence Rosé är numera en blandning av enbart grenache och cinsault, uppskattningsvis ungefär lika delar. Uppsynen är typiskt blek med stiliga färgnyanser i spektrat puderdosa, ljus koppar och laxrosa. Nosen är ungefär lika delar fruktig, syrlig och mineralisk. Vi njuter av det fina aromspelet mellan smultron, tranbär, apelsin, grapefrukt, persika, örter och anis. Våta stenar och kalla silverbestick skramlar omkring i toppen av glaset.

I munnen en typisk provence-rosé i toppklass - harmonisk och elegant - med rejält extrakt som helt omfamnar den balanserade syran, och en liten fruktsötma som väger ungefär jämnt med tydlig anis, krydda och mineralsälta i slutet. Det känns ändå som om andelen grenache snackar ganska högt - fruktsötman kunde gott ha varit lite lägre, men det finns ingen alkoholvärme som stör. Fortfarande sitter 2011 La Tour du Bon säkert på rosé-toppen i år, men det här är utan tvekan riktigt bra. Vår främsta invändning är att 6-pack i den här prisklassen kräver en fullträff mitt i plytet, gärna innan man beställer.

I ps till 2008 års post skrev vi några rader om ett vin vi bara fick höra talas om då, inte smaka. Vad sägs om följande: en ren carignan vieilles vignes från stockar planterade 1945 vid fredsslutet efter andra världskriget, med ett uttag om 20-25 hl/ha. Den här vingården om elva hektar togs över hösten 2007 och håller på att konverteras till ekologisk odling (rosén är redan AB-certifierad). Namnet "La Punition" (Straffet) hänger förstås ihop med att det knappast är någon picknick att arbeta och skörda där...

2009 La Punition Côtes-de-Provence Rouge trycker omedelbart på de rätta knapparna. En tät, violett doft med rena toner av kulspetsbläck, blåbär, mörka körsbär, garrigue, salvia, lakrits, ceder och valnötter. Smaken är frisk och violblå med härligt engagerande syra, lagom tät och småbläckig svalfrukt, en hel kärve örter och finkalibriga tanniner. Ett koncentrerat, mineraliskt och intensivt rött som samtidigt är förvånansvärt svalt för årgången, det känns faktiskt som en 2010! Inte det minsta tungt, här finner man vare sig rostad ek, sötma eller alkoholvärme (bara 13,5%). Istället är det renfruktigt och matorienterat, läskande och elegant. Carignan från gamla stockar har uppenbarligen inga som helst problem att fixa ett varmt år. Fan så gott. Kartong hitåt, tack!

Varuprover från Gladivin. SB via BS, 172 kr/st i 6-pack och ca 180 kr/st i 6-pack (släpps i augusti)

Sista rundan i Falsterbo

Herr och fru Vinosapien kommer på Näset-besök och får skånskt höstväder som tack för besväret. Inte helt olämpligt för vinprovning, om man ska se positivt på saken. Vi hade förväntningar på en spännande jämförelse av två pinot nero från Alto Adige/Südtirol, men saker och ting föll inte ut riktigt som vi hade tänkt oss. Kanske allra mest nyfikna var vi på Brunnenhofs 2006 Mazzon Pinot Nero Riserva. 

Någon mil söder om Bolzano, på Adiges östra sluttningar, finner man den lilla subzonen Mazzon som har specialiserat sig på pinot nero - så pass att området kallas "Blauburgunderhimmel". Av 68 hektar är hela 46 dedikerade till pinot noir. Bland producenterna märks namn som Hofstätter, Lageder, Gottardi, Franz Haas och Kurt Rottensteiner på Brunnenhof.

Tyvärr beter sig den aktuella riservan ungefär som en oxiderad châteauneuf-du-pape. Misstänkt gult i kanten med trötta toner av torkad frukt, snudd på madeiriserade. Smaken kan endast bekräfta - den här flaskan måste vara värmeskadad, vi får beställa en ny. Återstår att kolla in medtävlaren från Feldthurns i Eisacktal, mellan Bolzano och Bressanone. 

Om ni vet någon pinot nero som växer längre norrut i Italien vore det kul att höra vilken. 2008 Garlider Blauburgunder har en friskt bärig och druvmogen doft med drag av jordgubbar och mörkare skogsbär. Liksom etiketten snackar faten definitivt tyska, och inleder med en tydlig pust av vanilj. Smaken har prima oumpff - lite i stil med Friedrich Beckers Spätburgunder "B" - men syror och personlighet räcker inte hela vägen upp till ett enastående betyg. Hur som helst smakar det riktigt gott till våra smörstekta kantareller på smörstekt bröd.

Nu blir det blint för oss och det är roligare, förstås.  Glaset har en vackert rubinröd färg och doftar omedelbart cabernetdruva med härliga fattoner av ceder och blyerts. Vid nästa sniff är det andra aspekter som kommer till tals. En hel del av fruktaromerna är så där sammetsrött mogna att de bara kan associeras till merlotland, och druvmixen känns mer som 75 merlot/25 cab franc. Smaken är mycket riktigt plyschigt rödfruktig och lustfylld, med betoning på elegans snarare än på kraft. Gissningsvis en bra Saint-Émilion med lagom mognad - men troligen inte en nolltrea, eftersom vi inte noterar någon alkoholvärme eller tyngd. Å andra sidan hittar vi ingen grönhet heller. Ett helt underbart vin, både på egen hand och till lammkotletterna som langas in efter en stund.

2003 Domaine de La Butte (Jacky Blot) Bourgeuil "Mi-Pente"

Ännu en femetta i nästa blinda glas. En massivt tät uppenbarelse med grillkol, blåbär, lakrits och garrigue i doften. Rikt fruktig smak med stora, invävda, nästan silkiga tanniner. Massor av frukt, utan att vara direkt sötfruktigt. Ingen märkbar ek, på så sätt ganska traditionellt. Södra Rhône eller Languedoc, troligen 2007 men möjligen 2009. Fortfarande primärt med mängder av djup och potential. Galet gott och givande till lammisarna. 

2007 Château Jean-Pierre Gaussen Bandol Longue Garde

Nästa vin kommer från vår tillfälliga källare - inga gissningar alltså. Färgen är ljusare brunröd, och doften levererar lätt kryddiga nebbiolodrag med inslag av surkörsbär och lätt rostade toner. Smaken är relativt lätt på gränsen till tunn i mitten, men klart elegant och läskande med sina lätta tanniner och balanserade syror. Vinet kommer inte riktigt loss under kvällen, men visar heller inga uppenbara tecken på att vara laddat med orealiserad potential inför framtiden. Tonerna av små nya ekfat stör intrycken en smula, men som helhet är det ett snyggt vin, om än inte stort. I den måttligt långa eftersmaken minglar onekligen en gnutta besvikelse, inte minst med tanke på att vi har en vingårdsselektion i glaset. Vinosapien som har smakat Sellas "vanliga" nollfemmor från Lessona och Bramaterra (botti-lagrade) håller dem som mer intressanta.

2005 Tenute Sella "I Porfidi" Bramaterra DOC

Som avslutning på aftonen öppnar vi en underbar riesling-kabinett, en sån man vill sörpla i sig i stora klunkar för att läska sin själ och smörja munlädret. Limesyror, sten/stål-mineraler med lite sälta, och så en härlig fruktkorg av mogna gröna äpplen och persikor. Att vinet håller ynka 8% alkohol är lika obegripligt som skönt. Den här nolltvåan har varit ren kärlek varje gång - synd bara att kärleken måste ha ett slut. Sista flaskan gick ikväll, snyft.

2002 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett

ps. 2008 Garlider Blauburgunder finns hos Cibi e Vini, 156 DKK.

Sommarläsning: Vinosapien i Bandol

"Speed-shopping i Bandol – Juni 2011.

Efter att ha plockat upp min fru i ett kaotiskt Marseille går färden vidare till Cassis. Hamnbyn Cassis kan klassas som turistfälla, men skaffar man sig bara vettigt boende överlever man lätt ett gäng dagar i solen. Jag har fått hårda förhållningsregler (ransonering av vingårdsbesök) av min fru, vilket i klartext innebär en förmiddagstur till Bandol. Inte så dumt faktiskt, eftersom man får planera vad man vill ha ut av respektive besök. Inga besök i källare (har sett tillräckligt många). Inga promenader i vingården (man kör rakt igenom). Inte prova några vita (begränsad plats i bagaget). Inte ställa frågor om antal hektar eller procentuell fördelning av de olika druvsorterna. Endast försöka ta del av inställning, filosofi och människan bakom vinet. Och prova vinerna snabbt, vilket jag tycker är en fördel.

Nu är det så väl förskaffat att flera av våra favorithantverkare ligger utmed Chemin d’Argile i Cadière d’Azur. När vingårdarna ligger med bara några hundra meters mellanrum klarar man av ett hårt uppstyrt program. Typ:

09.30 Domaine du Gros’ Noré
10.15 Château Jean-Pierre Gaussen
10.45 Domaine Lafran-Veyrolles

Det här kan te sig stressigt, men eftersom valda hantverkare endast har en rosé och en röding (undantaget Lafran-Veyrolles) i sortimentet funkar upplägget mer än väl. Däremot finns det flera olika årgångar som ska rasslas igenom.

Domaine du Gros’ Noré
En av de absolut vackraste vingårdar man kan besöka. Genomtänkt och stilistisk arkitektur. Rosén är mer än ok, men inget man behöver fylla bagaget med. Däremot är deras röda Bandol en redig representant för appellationen. Vi testar 2006 (aningen tung), 2007 (fullständigt lysande), 2008 (aningen tunn) och 2009 (charmig och rättfram). Vinerna härifrån har oftast en italiensk syra vilket medför att de är klockrena matviner. Välbalanserade redan vid ung ålder, inte direkt några lagringsprojekt (2007 undantagen).

Redan nu börjar planeringen gå över styr. Min älskade fru blir kär. Inte i mig, utan i en av gårdens katter. En sådan här:

Lyckas slita loss henne med budskapet att det med all säkerhet finns att få tag på hemma. Hoppas jag inte…

Château Jean-Pierre Gaussen
Det här är en riktig skattgömma. Gillar man appellationstypiska långliggare med personlighet och kraftfull finess, då har man hittat rätt. Här finns också en annorlunda prisfilosofi. Bra årgångar kostar betydligt mer (24€) än normala/svajiga årgångar (16-18€). Det gör att möjligheten att köpa 2001 fortfarande finns kvar, medan de mer snabbmognade årgångarna är slut sedan länge. Rätt tänkt i min värld. Av erfarenhet skippar vi rosén, den brukar vara väl alkoholstirrig.
Vi kastar oss direkt på de röda och börjar med 2008 (aningen tunn), 2007 (sanslöst kraftpaket med hur stor potential som helst), 2006 (redigt vin, men lider av aningen syrabrist) och så avslutningsvis 2001 som är en uppvisning av hur bra Bandol utvecklas. Begynnande mognad, men med ett långt hälsosamt liv framför sig. Endast ett fåtal flaskor kvar till försäljning. Och gårdens hund faller inte min fru på läppen.

Domaine Lafran-Veyrolles
Nämns med allt större respekt för varje årgång som släpps. Vi har troget köpt på plats de gånger vi varit i närheten och har aldrig blivit besvikna. Härliga grejer som tål att lagras. Men de årgångar vi testar nu är ett par snäpp upp på kvalitetsstegen. Ruggigt fina viner, helt enkelt! Vi drar i gång med rosén (2010) som är en fullträff. FinareVinare som fått smaka ansåg att årets bästa rosé kanske redan var utsedd. Vi väljer att bara testa 2008 (som vanligt aningen tunn) och 2007 (årgången verkligen lyser) av deras Tradition. Lafran-Veyrolles gör en Cuvée Prestige (mer Mourvèdre) när årgången tillåter och nu finns 2007 till försäljning. Här snackar vi stort vin. Både nu och i vardande. Fullständigt magnifikt balanserat. Mörk kraft, fina syror, mogna tanniner som levereras i klockren samklang. För 24€ belönas man med en juvel för källaren. Inga djur dyker upp här.

Domaine Tempier
Jag har en liten överraskning på lut för min fru. Vi ska vara hos Tempier klockan 11.15, och vi hinner nästan fram i tid. Men här kommer vi inte undan vinkällaren. Snabbt och effektivt visas vi ner till en redan påbörjad guidning. Och vi har en sagolik tur - det är fyra fransmän i vinbranschen som precis ska börja testa foudre-prov av 2010.
Tempier gör fyra röda Bandol: Cuvée Classique, La Tourtine, La Migoua och Cabassaou. De tre sistnämnda är vingårdsviner (markant olika lägen) med varierande andel mourvèdre. Vi provar som sagt alla 2010 (foudre), 2009 (Cabassaou fortfarande på foudre), 2008 och 2007. Classique lider av att sakna frukten från vingårdsvinerna. Tourtine är lite anonym i sällskapet. Migoua är alltid sinnligt vacker och är min favorit oavsett årgång. Cabassaou är alltid ett kompromisslöst kraftpaket, ibland aningen oslipad. Årgångsmässigt är 2007 den lysande stjärnan, precis som vid tidigare besök. Sedan följer överraskningarna på varandra. Vi får i tur och ordning prova:
2002 La Migoua – härligt, kanske aningen utvecklad. Ingen kan tro att vi har en 2002 i glaset.
1992 Cabassaou – mer komplext, ungefär samma utveckling. Även 1992 var ett svajigt år.
1982 Classique – Stort vin. Fortfarande full fart. Naturligtvis moget, men satans fint. 1982 är en stor stor årgång. Tack!

Tyvärr är försäljningsfilosofin här ingen höjdare. Endast deras vita, rosé och Classique (2008) finns att tillgå - trist. Enda djuret här är en icke attraktiv mini-skorpion i vinkällaren.

Generellt tyck:
Skippa allt vitt från Cassis och Bandol. Det har helt enkelt blivit för varma årgångar på senare tid. Flera hantverkare funderar på att skippa framställning av vitingar. Eftersom man kör mer eller mindre barrique-fritt, finns en hyfsat samstämmig syn på hur en Bandol ska te sig i glaset. I rätt händer blir det kraftfulla, mörka, fylliga skapelser men ändå med en skön nypa finess. Det här är redigt vin helt enkelt. Mer och mer mourvèdre verkar vara trenden.
Prisläget är vettigt: 15-18€ i normala fall. Tempier undantaget, där kostade Cuvée Classique 20€. Årgångsmässigt lyser verkligen 2007. En stor årgång precis som 2001 och 1998. 2009 är välkomnande men aningen slapp. 2008 är som ni förstått tunn och 2006 är snarare tung i sin framtoning. Men 2007… och som vanligt… boka tid… slipa på franskan...

Speed-shopping var faktiskt inte så dumt!"

(Text: Vinosapien. Bilder: FV - hamnen i staden Bandol, byn Cadière d'Azur sedd från söder)

Mer om Bandol här.

2007 Rimauresq Cru Classé

Tre somrar har vi semestrat i Le Rayol, på sydsluttningarna av Massif des Maures. Ibland åt vi på den lagom opretentiösa restaurangen uppe vid genomfartsvägen. På deras glasveranda - i kvällssolen med havsutsikt, strax innan de grillade lammkotletterna och de ugnsrostade grönsaker var på väg in - beställde vi emellanåt Rimauresq Rouge, en lokal blandning av syrah, carignan, cabernet sauvignon och mourvèdre.

Egendomen är en av de klassade i Provence. 1882 förstördes vingårdarna av vinlusen, men redan tre år senare var man på uppe på banan igen. 1941 (märkvärdigt nog mitt under brinnande krig) var man med om att starta upp appellationen Côtes-de-Provence. 1955 befanns sexton egendomar vara värdiga att betecknas cru classé - däribland Rimauresq. 2008 var proffsbedömarna Bettane & Dessauve väldigt positiva till hela linjen - såväl vitt och rött som rosé.

2007 Rimauresq Côtes-de-Provence Cru Classé öppnar väldigt lovande i karaffen, med mineraler och seriös garrigue. I glaset får vi en skön doft med utblickar åt både Bordeaux (vanilj, blyerts, vinbär), Rhône (garrigue, grillkol, syrah) samt Languedoc (busvisslingar från carignan-klacken). Inledningsvis är doften fint mineralisk med karaktär av den typiska mica-schiste (glimmerskiffer) som regerar i området.

I ett försök att bädda för en déjavu-upplevelse laddar vi upp med lammkotletter och ugnsrostade grönsaker - det funkar i stort sett alltid till sydfranska rödviner. Smaken blir ändå oväntat sötfruktig, med feta lakritsremmar, trots allt ganska klassisk i stilen - inte helt olikt en bordeaux, fast med mycket mera solsken. Det finns en trevlig örtighet och mineralkänsla i den upptorkande avslutningen. Sötlakritsen, fruktaromerna och de goda kryddorna minglar kvar ganska länge.

Problemet är den inställsamma fatvaniljen som gör smaken alltför fluffig och mjuk. Likt Michel Rollands La Grande Clotte - för att ta ett exempel - fläker vinet ut sig alltför snabbt. Vanilj och söt frukt blir snart de helt dominerande egenskaperna. Många gillar nog detta, men det är alltför tillrättalagt för oss - en stramare vinifiering och uppfostran hade varit önskvärd.

€13,50 på plats är ett helt okej pris för en flaska. 1314 kr i BS för sex flaskor är mer problematiskt. Dels blir det alltför dyrt för vad det är, dels vill man nog inte ha så många på en gång. Åtminstone inte vi.


Ett varuprov från Rowi Wines.

2009 Domaine de la Tour du Bon Bandol Rosé

Förra årets godaste rosé - åtminstone i våra munnar - var 2009 Domaine de la Tour du Bon Bandol Rosé. Druvmixen är 35% grenache, 30% cinsault, 25% mourvèdre och 10% clairette, från högt belägna vingårdar med en kalkrik jordmån av silt, lera och glimmerskiffer. Druvorna handskördas med ett uttag om 23 hl/ha, och pressas efter en kort urlakning - här handlar det alltså inte om avtappad rödvinsmust (rosé de saignée). Endast de bästa roséerna görs på detta vis.

Vi fixar en återträff med nollnian till olivtapenade, ruccolapesto och crostini. Den smakar minst lika gott i år. Färgen är ljust laxrosa åt det orangea hållet. Bland intrycken i doften utmärker sig söta persikor, blodapelsiner, sten och järn samt en skön grenachekryddighet. Vi noterar inga volatila drag (nagellack eller liknande). Vinet uppför sig ursnyggt i munnen. Fylligt, extraktrikt och mineralstint med en stenig struktur. Avslutningen är lång med kryddighet och anis, men helt utan hetta. Här är det enbart ord som balans och elegans som poppar upp i våra huvuden. Strålande vin - och det här var sista flaskan.

Nu infinner sig den oundvikliga frågan: är 2010 Tour du Bon Bandol Rosé lika gott? Vinet tas hem av lilla Bandol Import, finns i vinkällarbutikerna sedan 2 maj och kostar 149 kr. Måste prövas omgående!

Sa vi biodynamiskt?


ps. Nollnian finns kvar i BS per sexpack. Samt hos holländska De Wijnvriend, €13,90 och belgiska Basin & Marot, €14,10.

2005 Château Vignelaure

Vignelaure är sedan 60-talet en tongivande egendom i Coteaux d'Aix-en-Provence. Cabernetstockarna - sticklingar från La Lagune i Haut-Médoc - har hunnit uppnå respektabel ålder i den sydfranska miljön, där jordmånen är en mager blandning av kalksten, lera och grus. Dessutom odlas en del syrah (mer) och grenache (mindre). Alla druvor skördas för hand, och 19 av egendomens 57 hektar går till förstavinet, där uttaget per hektar är ynka 21 hektoliter.

Vinifieringen inleds med en veckas kallmaceration för att dra ut fruktighet och färg. Vildjästen tyglas, sedan tillsätts odlade jäststammar för att uppnå de smaknyanser man eftersträvar. Själva alkoholjäsningen tar ungefär en vecka i temperaturkontrollerat rostfritt, där vissa tankar tillåts nå uppåt 32 grader för tuffare urlakning, medan andra kyls neråt 23 för friska fruktiga aromer. Efter jäsningen får skalen ligga med musten i flera veckor till. Vinet genomgår sin malolaktiska jäsning och mognar under fjorton månader i 70% franska och 30% amerikanska små ekfat - lika delar nya, ettåriga och tvååriga. En lätt filtrering gjordes innan nollfemman tappades i 57 737 buteljer och 605 magnum.

2005 Château Vignelaure bjuder på en doft av madagaskarvanilj, svarta vinbär, körsbär, bittermandel, viol och basilika - det är fortfarande cabernet sauvignon som regerar och den tillåter ingen annan att yttra sig. Så sniffet är alltså gott på ett primärt, rent, perfektionistiskt och lite endimensionellt sätt som var högsta mode för ett decennium sedan - inget riktigt terroirvin, om man ska vara elak.

Den fruktiga smaken överraskar positivt med hög syra och åtstramande druvskalstanniner, plus en aning kärnbitterhet. Om cabernet dominerade doften så märks syrah lite mer på tungan. Ingen klumpig eksträvhet klampar runt och bråkar i munnen, vilket är mycket sympatiskt. Istället är texturen elegant och vinets kropp knappast mer än medelfyllig (13,5%). Vad som överraskar allra mest är hur oerhört ungt - rentav nyfött - detta vin fortfarande framstår. Visst kan den nyfikne dricka nu med viss behållning, men det tycks ha massor av inneboende, fortfarande helt oförlösta möjligheter till utveckling.
I kristallkulan ser vi en potential för lång lagring, bortåt tio år och kanske mer. Om fem år är det nog lagom att ta nästa flaska. (89)

ps. Länge sen vi drack en sån här senast. 1999 och 2000, vad vi kan minnas. Tyvärr sparade vi dem inte länge nog. Vill man veta hur de utvecklades finns fortfarande chansen. Någon som smakat?

2 x Rosé de Provence

Medelhavshetta måste förr eller senare sluta med två saker. Åska - och rosé. Men inte nödvändigtvis i den ordningen. Lyckligtvis hann vi med både rosétestet och middagen innan åskan bröt ut. Salade niçoise blir perfekt en varm dag som den här.

Första glaset har en perfekt ljus färgnyans mellan laxrosa och orange. Doften börjar med trevligt unkna mineraltoner, fortsätter med relativt utåtriktad persika, blodgrape och puderdosa (lätt parfym) och toppar upp med en antydan till geléråtta.

Smaken får direkt pluspoäng för en positiv syrlighet. Mittfrukten är tillfredställande utan störande sötma, med bra mineralkaraktär och en längd som högst kan beskrivas som hyfsad. Karaktären är skönt läskande och drickbar på samma sätt som 2009 Ch Peyrassol, med något högre syra och snäppet tätare frukt. Här finns en del av det vi saknade där, ändå hade Peyrassol andra vinnande egenskaper, som mer anis och salmiak i en lite längre avslutning. Summerar man så är de ungefär jämbördiga. Det här är en utmärkt provençalare, och det bör vara Bregançon. Nollåttan hade högre, elegantare syra och var därmed snäppet bättre, i vår smak. (87)

2009 Château de Brégançon AOC Côtes de Provence Cru Classé Rosé


Andra glaset ser ungefär likadant ut, med fina metalliska reflexer av ljus koppar. Doften börjar mycket positivt med våta stenar, påtagligt mineralisk! Den är dovare och mer återhållsam än ettan, mycket elegant genomförd helt utan godis men med fina övertoner av garrigue.

Smaken är slank, snudd på viskös, med riktigt bra syra och rejält tryck i mittfrukten. I själva sväljet trampar vinet på gaspedalen, men utan att alkometern går igång (13,5%). Vi njuter av ihållande citrusaromer - mest apelsiner - som får sällskap av salmiak och anis i en rejält lång avslutning. Det här är den bästa provençerosé vi druckit hemma i år, det måste bara vara en bandol! Till maten visar vinet hur kraft och elegans lyckas balansera perfekt. Härligt vin! (89)

2009 Domaine de la Tour du Bon AOC Bandol Rosé

Tour du Bon mixar 35% grenache, 25% mourvèdre, 30% cinsault och 10% clairette. Vinet kom i mellansläppet 15 juni och kostar 151 kr. Bregançon är just nu på tilbud hos Philipson Wine för 80 DKK.

Nä, nu är det avspark. Nog bloggat!



ps. Finaldricka då? S undrar halvt på skämt om vi har några sydafrikaner i källaren. Det har vi inte, och inga spanjorer eller holländare heller. Ett lagom lurigt vin är 2007 Domaine de la Janasse Terre de Bussière. Mums!

2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Under jullovet korkade vi upp en nollsjua från Domaine de la Janasse, en côtes-du-rhône vid namn Les Garrigues. Så här måste Bob Parkers ande dofta, tänkte vi då. Ikväll får vi förnyad medial kontakt med hans hyllade "vintage of a lifetime". 2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en djup doft där mörka likörtoner blandas med advokatens patentsökta "liquid stones". Söderns garrigue finns i rikligt mått och just här domineras den av prunkande lavendel. Assisterande noter av körsbärskärna, ammoniak, hostmedicin, tobak och rosor gör detta till ett riktigt frestande glas att sniffa på...

Som brukligt med bandol och mourvèdre hade vi ställt in oss på ganska tuffa tag. Döm om vår förvåning när den nya årgången fläktar in som en mjuk slöja i gommen. Fräscha syror och alkoholsöt frukt framkallar silkeslena sensationer, viskösa som vaselin. De tuffare tanninerna letar vi förgäves efter, vresigheten är noll och alla femton procenten har trollats in i den stora frukten - men det finns lakritssalta pastisaromer, steniga mineraler och en avvägd bitterhet som stramar upp avslutningen. Hudens rysningar av välbehag hjälper till att berätta för hjärnan vilken nivå vinet lyfter till.

Oj, vad bra detta är! S som provar blint sätter priset till "i alla fall inte under 200 kr, gissningsvis 240". Nu är ju inte det riktigt fallet, vi snackar 129 spänn i systemets ordinarie sortiment. Precis som just konstaterats i kommentarstråden till föregående post: det här ett brakfynd i sin prisklass. Vi möter upp med en chilihet grillad kyckling, ugnsrostade kalamata-oliver, söta paprikor samt örtig klyftpotatis och får en väldigt billig biljett till medelhavet på kuppen. La Bastide Blanche har varit mycket bra även i de tre föregående årgångarna, men här blir den sydfranska nollsjuefruktens vänner rejält bortskämda. Håll koll på temperaturen och matcha med rätt mat. Och glöm för all del inte att lägga undan några flaskor!

ps. Sedan åtskilliga år görs egendomens viner av ekologiskt odlade druvor. När man gör en SB-sökning på röda franska ekoviner mellan 0 och 9999 kr får man bara sex träffar totalt, en svårt vilseledande information till kunderna.



2007 La Bastide Blanche Bandol Rouge, EARL Bronzo, Le Castellet. (90)

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Ända sedan slutet av nittiotalet har vi haft ett gott öga till Domaine La Bastide Blanche. Gamla mourvèdrestockar, traditionell stil och odlingsmetoder som närmar sig de biodynamiska. Att deras röda tog sig in i bolagets ordinarie sortiment var ganska oväntat men väldigt glädjande, för här handlar det faktiskt om riktigt vin - sånt man gärna gör sig omaket att transportera hela vägen hem från Provence.
2004 var yppigt, småsyltigt och sötfruktigt, 2005 en klassiskt stram tanninbomb och 2006 visar sig bli ett slags kombination av båda - riktigt givande redan ikväll och härligt material för framtiden...

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge har en tät, svartröd färg med violetta reflexer, klart respektingivande. Doften öppnar stilfullt med grafit, grillkol, krossad sten och kopiösa mängder av torkade örter. Snart får vi mer: god piptobak och klockren frukt av cassis och andra mörka bär. Mycket lovande!

I munnen är vinet underbart tufft och stramt med en utmärkt balans mellan tanninerna, syrorna och den örtkryddiga frukten - torr och seriös som om druvorna hade krossats och vinifierats tillsammans med lika mängder av jordmånens stenar. Kärnbittra garvsyror tvinnas runt alkoholen och ger vinet en kraftfull mittsmak och en suverän, ihållande längd. Den mörka frukten växer med en timme i luften och blir mycket intensiv. Med feta tilltugg som entrecôte och bea är detta löjligt gott. Och till sitt modesta pris (129 kr) är det en no-brainer att lägga undan. Riktigt vin, på riktigt! (90)

2006 La Bastide Blanche Bandol Rouge (EARL Bronzo, Le Castellet, Provence)

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Efter sommarens djupdykning i sydfransk terroir är vår gamla romans med Bandol återigen hetare än på länge. Mourvèdre är den emellanåt vresiga druvan som specialiserat sig på att fånga upp sydfransk lantlighet i doften. Vinifikationen i området är oftast traditionell med lång mognadslagring på foudres. La Bastide Blanche är inget undantag. Man har 40 hektar och tar ut 2900 liter vin ur vart och ett av dem. Stockarna som levererar druvmaterialet till detta vin domineras av mourvèdre (70%), resten är 25% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Vinet mognade i 22 månader på de stora gamla ekliggarna. 2005 var enligt eniga rapporter ett mycket bra i år området. Därför blir vi rätt förvånade av att etiketten deklarerar 13,5%, jämfört med 15% hos den lite syltiga och eldiga nollfyran. Vad ska detta betyda - kan det handla om en kursändring vad gäller stil?

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge är klart och svartrött i färgen, inte olikt en médoc. Vi börjar i karaffen och hittar först mättade toner av asfalt, lakrits och tobak. Det är en mörk, lantlig doft med plommon, cassis och typisk mourvèdre med inslag av järn, blod och mineraler, särskilt grafit/blyerts.

Fyra timmar senare i glaset konstaterar S direkt: det doftar väldigt gott om det här vinet. Mörkt, djupt, återhållet med övertoner av örter och vitpeppar. Här finns en knuten frukt som utlovar bordeauxlik cassis, i sällskap med tobak och blyerts. En krämig hallonpaj lurar runt hörnet men vill knappt ens visa sig.

Smaken är frisk, torr, stram, drygt medelfyllig, strukturerad och balanserad med cassis och tydlig blyerts. Här finns inget av nollfyrans syltiga och eldiga känsla. Avslutningen är mycket tuff och kärnbitter med en envist kvardröjande eftersmak där vi tänker på både calvados och peppar. Det är nu, efteråt, som tanninerna slår till med full kraft och tar ett järngrepp i munnen som måste vara det hårdaste vi upplevt i år. Våra tungor förvandlas till tusen år gamla förkrympta indianhuvuden. Vinterbadare kan relatera till attacken mot kroppens känsligare delar. Detta är ren masochism, ganska roligt och upplivande om man är lagd åt det hållet.

Smått chockade och överraskade konstaterar vi att det större året gett ett tuffare vin med lägre alkohol och stramare kostym. Vi kommer inte dricka mer av det här vinet i år. Inte nästa år heller. Men om fem eller tio år kan det här visa sig vara ett av de riktiga kapen från 2008. Doften ställer ut löften som smaken har långt kvar att infria. Det når kanske aldrig upp till Pibarnons elegans, men det har en struktur och potential som gör det till ett mycket intressant källarvin. Vi ses absolut i framtiden!

ps. Vintresserad har också smakat.

pps. Wine Spectator delar ut många poäng per krona: 91/124. Vinia Sweden importerar. Ingen brådska att handla.

2005 La Bastide Blanche Bandol Rouge (Earl Bronzo, Le Castellet, Var, Provence)

Jakten på den perfekta rosén

Sedan fem år ger Var-Matin/Nice-Matin ut ett särtryck där man testar 100 roséviner från rhône och provence. Man går ambitiöst tillväga och låter ett team av sommelierer och önologer plocka ut kandidaterna. Två olika jurys består av kolleger ur nämnda yrkesgrupper plus några vinjournalister. Varje appellation i är representerad och får minst ett Coup de Coeur. Kvoteringen är kanske inte helt rättvis ur kvalitetssynpunkt, men ger å andra sidan de mindre namnkunniga appellationerna en välbehövlig puff.

När vi läser magasinet slås vi av vilken enorm rörelse rosévinet är på dessa breddgrader. Inte ett enda av de viner vi köpt eller smakat här nere finns ens med i urvalet! Andra som vi satt upp på nyfiket-listan hittar vi dock. I några av tidningens features dyker helt andra och spännande viner upp. Man skulle förmodligen kunna göra flera likadana tidningar med vardera 100 viner av ungefär samma klass. Priserna i Var-Matins urval varierar mellan €3 och €17. Själva lägger vi oss fegt i det säkra spannet mellan €10 och €13...

Nedan följer Var-Matins samtliga Coups de Coeur (alla kommer från den lyckade årgången 2007):

Alain Jaume Domaine Grand Veneur AOC Côtes-du-Rhône (Orange) €5 (15p)

Domaine Brusset Cuvée les Travers AOC Côtes-du-Rhône-Villages Cairanne €8,50 (14p)

Alain Jaume Clos de Sixte AOC Côtes-du-Rhône-Villages Lirac €7,50 (15,5p)

Vignerons de Caractère Cuvée Seigneur de Fontimple AOC Côtes-du-Rhône-Villages Vacqueyras €7,50 (15,5p)

Cave du Luberon Cuvée Fanfan AOC Côtes-de Luberon (Maubec) €5,15 (15p)

Les Vins de Sylla Cuvée Saint-Auspice AOC Côtes de Ventoux (Apt) €4,90 (14,5p)

Domaine Maby Cuvée Prima Donna AOC Tavel €8,40 (16,5p)

Domaine Saint-Luc Cuvée Tradition AOC Côteaux du Tricastin €4,50 (14p)

Château Saint-Maurice Cuvée Belle d'Été AOC Costières de Nîmes €3,50 (15,5p)

Château Minuty Cuvée Prestige AOC Côtes de Provence Cru Classé (Gassin) €15 (15,5p)

Domaine de La Goujonne AOC Côtes de Provence (Tourves) €5,20 (16,5p)

Jas des Oliviers Cuvée Sainte-Brigitte AOC AOC Côtes de Provence Fréjus €5,70 (15p)

Domaine de Merlançon AOC Coteaux Varois (Brignoles) €5 (15,5p)

Domaine des Diables AOC Côtes de Provence Sainte-Victoire (Puyloubier) €6 (16p)

Domaine de Valdition AOC Côteaux d'Aix-en-Provence (Orgon) €9,60 (16,5p)

Château Henri Bonnaud AOC Palette (Le Tholonet) €15 (16p)

Château Crémade AOC Palette (Le Tholonet) €16,50 (16p)

Domaine de la Laidière AOC Bandol (Evenos) €13,50 (15,5p)

Château de Crémat AOC Bellet (Nice) €17 (16p)

Domaine du Paternel AOC Cassis €10,40 (15p)

Domaine du Regusse AOC Côteaux de Pierrevert €6,50 (15,5p)

Domaine des Terres Blanches AOC Les Baux de Provence (Saint-Rémy) €9,30 (16p)

Oj, det tog visst en liten stund att knacka in den listan. Men det hjälper kanske minnet när man står där och ska välja. En oundviklig fundering när vi tänker tillbaka på det svenska rosésortimentet är att de svenska importörerna i stort sett har missat var den bästa rosén kommer ifrån. Förhoppningsvis går det att jaga rätt på någon av ovanstående flaskor via beställning eller privatimport hemma i Sverige (mest troligt de från Alain Jaume). Men vi skulle inte slå vad om det...

Domaine Richeaume

Vi lämnar motorvägen efter Aix och kör ett tag på N7 för att sedan ta av mot Puyloubier. Landskapet är hisnande vackert, med sluttande vingårdar i söderlägen upp mot den långsträckta, tvärbranta ljusgrå vägg som utgörs av Montagne Sainte-Victoire. Känslan är vild, öppen och en smula ödslig. Marken är röd som en tennisplan. Det är ingen tvekan om att att odlingarna här åtnjuter en suverän terroir. Vi stannar och kliver ur bilen, rakt ut i en av Domaine Richeaumes vingårdar. Jorden doftar faktiskt knallpulver!


Vi fortsätter längs en allé av cypresser. Ett par hundra meter längre fram stannar vi framför de spektakulära, arkitektritade stenbyggnaderna som elegant förenar tradition och nytänkande. Vinmakande far och son är bortresta, så vi tas emot av den sympatiska Madame Hoesch, som gärna visar caven men ursäktar sig för att hon inte har tillfälle att ge oss en hel provning. Hon har nämligen barnbarnen, två sjövilda flickor på fyra och åtta år, att se efter...



Caven är arkitektritad och byggd för vintillverkning efter biodynamiska principer. Temperaturen hålls i schack med hjälp av en grund vattenbassäng på taket, i nivå med det stora bostadshuset. Behövs det inte aircondition också, undrar vi. Jo, det har man förstås, men den måste inte användas så mycket.


Vi kliver in i källaren och undrar om vi hamnat på konsthall. Här pryds en hel vägg av två stora kolmålningar om vardera fyra kvadratmeter. Ljuset faller ner på en stenskulptur genom ett sinnrikt placerat takfönster. Golven är lagda i mönster av terrakotta. Dörren till yttervärlden silar ljuset genom rött glas i form av två grafiska streck.



Två stora vinifikationsrum fylls av tjugotalet ståltankar i rostfritt och emalj. Två mindre fatlagringsrum rymmer sammantaget ett hundratal barriquer. Doften härinne är mättad, som en blandning av gödsel och jästa druvrester. All omdragning mellan tankar och fat sker utan pumpning, för att ge vinet en så skonsam behandling som möjligt. Madame berättar att det strikt biodynamiska bruket är nästan dubbelt så arbetskrävande som det konventionella. Priserna blir därför högre än på flertalet viner från området. Användningen av svavel är nere på ett absolut minimum, vilket uppskattas av gårdens stamkunder - många kommer från Aix.


Bland gårdens olika viner finns två vita cuvéer varav en sauvignon blanc (€14), en rosé (€11), den röda cuvée tradition (€17), endruvsviner på carignan (€15) och syrah (€30) samt prestigecuvéerna Columelle (€25) och Les Terrasses (€45). Den sistnämnda domineras till 80% av syrah från gamla stockar.


2007 Domaine Richeaume Rosé (Vin de Pays de Bouches-du-Rhône) har en blek färg mellan laxrosa och persika. Den svala, återhållsamma doften ger lustigt nog lite läderbutik, bara en gnutta karamellkola och massor av järnmineraler (röda jorden). Smaken är mer givande i en mycket torr, intensiv, uttalat bitter stil. Vinets kropp är lätt och vi får sensationer av elegant mineralisk sprits. Frukten lutar åt persika, blodgrape och blodapelsin. Seriös, stram attack, bara aningen vattnig mitt och lång intensiv avslutning. En av våra bästa roséer hittills! 13%.


2006 Carignan (AOC Côtes-de-Provence) är medelmörkt blårött. Här finns en spännande doft med lagård, järnmineraler (röda jorden igen), lite unken insjö, typisk carignanfrukt med toner av körsbär, bittermandel och salmiak. Typisk carignansmak med starka inslag av knallpulver. Fin, lite rustik karaktär med massor av terroir och fina järntoner. Balanserat vin, inga jobbiga tanniner, bra syror, ingen eldighet (13,5%), läskande. Torrt salmiakslut med kryddnejlika och en angenäm stickighet i eftersmaken. Ett verkligt tilltalande vin - ännu en övertygande carignan där terroiren kommer fram perfekt. Vinet rockar loss efter en timme i karaffen och gifter sig perfekt med en mild, salt Brebis de Pays Basque (2 mån). Rena njutningen - vi måste leta upp mer carignan nere i Languedoc! 13,5%. €15.


2006 Cuvée Columelle (AOC Côtes-de-Provence) är ett mörkt, mycket tätt vin, gjort på en blandning av cabernet och syrah.
Sitt namn har vinet fått efter romaren Columella som skrev om vinmakande redan för ett par tusen år sedan (man har en stor husgrund från romartiden på framsidan av gården). Doften ger tobak, aska, kryddig fatrostning, järnig terroirdoft , mörk frukt med toner av svarta vinbär och björnbär och cabbig känsla. Malolaktisk smörkola. Den tätfruktiga smaken är kryddig och varm med typiska drag av cabernet och syrah. Mer av kantiga ektanniner och druvtanniner än i föregående vin. Eftersmaken är uttalat kryddig, lite fikon minglar kvar i slutet. Vi tycker att det blir väl mycket smak av ny ek i nuläget. Det är ett fortfarande pur ungt och ambitiöst lagringsvin som idag saknar den omedelbara charmen hos Le Carignan. Fatkaraktären tar över och gör vinet lite mer internationellt - och ska man vara elak, jämförelsevis anonymt. Skulle vi spendera hundra euro tog vi hellre sju Carignan än fyra Columelle. 13,5%. €25.



Domaine Richeaume, Hoesch Family, Puyloubier, Montagne Sainte-Victoire

ps. Stort tack till Vinosapien för tipset! Läs mer om Richeaume här.