Munskänkarnas vintävling på regionsnivå

På lördagen vid lunchtid vankades det tävling över hela landet i grenen blindprovning - maliciöst kallar vi den "gissa vin runt hundralappen i systembolagets ordinarie sortiment". Här har Munskänkarna ett delikat problem att ta itu med, även om det orsakats av Systembolaget. Det är helt enkelt omöjligt att frigöra sig från vad man vet om segmentet 80-150 kr. Efter grundläggande bestämning av sort och ursprung går resten av tiden åt till att klura ut vilka (få och trista) alternativ som stått till buds.

1. Färgen är ungdomligt grönvit med små bubblor av koldioxid. Doften är vegetal med krusbär, vinbärsblad och försiktig mineralkaraktär. Druvan är sauvignon blanc. Ursprunget kan vara Loire/Sancerre, Nya Zeeland eller billig bordeaux utan ek. Smaken är ganska intensivt syrlig, fruktig men slank. Vi saknar lite mineralkänsla och slutet är förvånansvärt eldigt. Intrycket är i stort sett övre Loire i ganska fruktig stil - eller en disciplinerad nyzeeländare runt hundralappen. Vilket som, alkoholen får oss att gå på Marlborough och gardera med Loire.

2009 Domaine de la Villaudière Sancerre (5338, 129 kr)

Här är det förstås den varma årgången som snackar! Hur som helst är det inget vin vi behöver återkomma till. Allt vi önskar i fråga om oekad sauvignon blanc finns i Philippe Gilberts 2008 Menetou-Salon.

2. Färgen är ungdomlig, ljust gröngul. Doften har druviga, blommiga toner med ljunghonung, aning gummi, örter, citrus, lime och äpple. Ett ganska gott sniff med rieslingkänsla, som det tycks från Tyskland i första hand. Smaken är aromatisk och aningen kryddig, fruktig men absolut inte fet, med balanserad, lätt syra åt det mjuka och sirliga hållet. Något gröna, omogna toner ger fräschör och vinet är ganska gott om än lite slappt i strukturen. Vi tänker oss en riesling från Pfalz av enklare slag. När det kommer till andrahandsalternativ på druva diskuterar vi silvaner och viognier, och väljer fel.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier (22228, 99 kr)

Inte så tokigt när man betänker att det kommer från stekheta Central Valley. Det är andra gången på två månader vi gissar riesling, och nu blev den dessutom tysk. Snart kan vi nog det här vinet!

3. Färgen är ljust gröngul. Doften är stor och rejält fatrostad med kryddor, nötter och lätt smöriga toner. Lätt örtighet med typisk chardonnay-citrus i frukten. Spontant doftar det som en australiensisk chardonnay, varför inte Wolf Blass Yellow Label? Smaken överraskar med slankhet snarare än fetma, och en europeisk balans med framträdande syra. Dessutom gott om vanilj och kryddig ek. Rätt okej i den här stilen, och vi svänger till att tänka överekad bourgogne, kanske Les Setilles? South Australia i andra hand, Wolf Blass eller Penfolds.

2009 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay (6023, 109 kr)

Den framträdande syran är nog tillsatt, men vinet var ändå välproportionerat och ganska gott. Om man hade hållit igen på rostningen hade det varit bättre.

4. Färgen är ljusare varmröd med blåtoner. Doften mörkare skogsbärig med malolaktisk smörkola, aning tjära, örter, rök och brända fat. En enklare pinot noir med oblyg rostning - fat eller chips. Smaken är fruktig, lite grov utan elegans, med kola, örtbitterhet och osnygg ek. Bourgogne helt uteslutet, troligen är det från Nya Zeeland, möjligen Tyskland eller Oregon. Gissningsvis Marlborough och Stoneleigh. Pfalz i andra hand.

2009 Stoneleigh Marlborough Pinot Noir (16394, 129 kr)

En tänkbar anledning att dricka detta är priset, det är billigare än en bättre pinot noir. Poängen med pinot noir borde vara elegans, så vi avstår.

5. Färgen är mörkt blåröd/rödsvart, nästan opak. Doften är ekad bortom sans och vett, med tjära, asfalt, eldat trä och något ätticksstick. Frukten är blurrig, generiska plommon/skogsbär med något förskrämt lingon som ljusaste ton. Smaken ganska robust, kraftfull och tanninrik, med ekbeska. Den omilda ekbehandlingen hör hemma i Spanien eller Sydafrika. Om Spanien, så är det troligen Ribera del Duero av tanninstrukturen att döma. M lanserar Cruz de Alba som enda tänkbara kandidat därifrån. Det kan förstås också vara en robust rioja och då finns det fler att välja på. Vi fegar ur båda två och satsar på Rioja eftersom sannolikheten är större att man valt något därifrån. Coastal Region i andra hand, syrah som andrahandsalternativ till tempranillo.

2007 Cruz de Alba Ribera del Duero Crianza (2171, 149 kr)

Snyggt att känna igen Cruz de Alba, sen gäller det bara att stå på sig. Vinet i sig är hemskt.

6. Färgen är mörkt blåröd. Doften är inledningsvis knuten men ger snart ifrån sig en bordeauxliknande pust som tyvärr känns oren - likt en gammal skurtrasa. Frukten är plommonlik med lätt stalliga fattoner, ceder, lakrits och salvia. I munnen är balansen inte precis klassad bordeaux, därtill är den på tok för gles, örtigt kärv och teigt uttorkande. Detta är en sangiovese som vill ge sig ut för att vara slottsvin. Och vem gör sånt - jo baronen Ricasoli! Måste vara Brolio eller nåt av hans andra viner som pimpats med bordeauxfat. Riktigt uselt är det också.

2007 Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva (2723, 139 kr)

Undvikes med bestämdhet. För att få smaken av riktiga Toscana, köp detta istället.

Alltså, så här kan vi inte hålla på längre! Munskänkarna måste uppgradera sina tävlingsviner (och betygsprov) till något som man vill dricka, något på riktigt intresseväckande och utbildande, snarare än trötta "typviner". Vi måste höja ribban och vi måste välja viner med fler kriterier än pris och rikstäckande tillgänglighet. Dessutom går det ju att beställa vin var man än befinner sig, från annat håll än bolaget dessutom. Tänk om tävlingen gick i Danmark, då kunde man glömma strategiska gissningar ur ordinarie sortimentet...

ps. 17 poäng av 24 får väl räknas som godkänt av ett par 2-betygare, men det räcker knappast för biljett till riksfinalen. Hur gick det för Karlskrona-sektionen, kan man undra?

3-betygsviner 16 november

Äntligen dags för röd flagg på trebetygskryssningen! Källarsvala kommer de upp på borden, nyss omhällda i anonyma flaskor. Den svala serveringen brukar bidra till en tilltalande doft, och passar bra till de klarröda vinerna i första hällningen.

Flight 1

1. Granatröd färg. Försiktig doft av våt sten, hallon, röda körsbär och viol med ungdomliga godistoner. Grenache? Något inslag av örter, lakrits och oliv, ingen fatkaraktär. Tanninrik och lingonsyrlig smak med lätt kropp, tydlig örtighet och klart hyfsat grepp. Osöt avslutning med viss längd. En matvänlig profil - det känns som en enkel med hygglig côtes-du-rhône, lätt och aningen kartig, från ett svalt år som 2008. Gissningsvis gjord på grenache med framträdande syrah-komponent. God kvalitet, men lite anonymt. Troligen kostar det kring hundralappen. (85)

2008 Fontanafredda Langhe Nebbiolo (22300, 99 kr)

Tanninerna borde ha dragit i bromsen för den felaktiga slutledningen.


2. Mörkt granatröd färg, med blå nyans. Parfymerad doft med tydlig pinotkaraktär. Godisek och något syntetiska, kletiga drag av tvål och vanilj. Pinotfrukt åt det mörkare hållet, körsbär och skogsbär. Frisk smak, ganska generöst fruktig, men också en rätt kantig upplevelse i munnen. Något kärv och grön med ektanniner och en robust syra utan större elegans. Viss bränna i eftersmaken. Inte helt snyggt, minus för både doft och smak. Bör vara en nyzeeländsk pinot noir, med en ambitionsnivå som inte uppfylls. (86)

2008 Quartz Reef Bendigo Estate Central Otago Pinot Noir (94272, 299 kr)


3. Ljust röd, lågintensiv färg. Kryddig doft med aningen brända drag, örter, peppriga toner, vanilj och ventilgummi. Extremt pinottypisk/burgundisk frukt i den ljusare delen av färgskalan. Friskt syrlig, elegant smak med utmärkt fokus och balans. Örtiga, greppiga tanniner och bra längd. Detta gillas skarpt! Bara något för hårt fatat, men det ska nog ordna sig. Tycks vara från côte-de-beaune, eller snarare från själva beaune. En producent åt det moderna hållet som är duktig på ursprungskänsla - det känns som Camille Giroud, och det känns väldigt bekant. Beaune Cent Vignes 08? (90)

2008 Camille Giroud Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes" (90045, 249 kr)


4.Tät rubinröd mot oxblod, nästan opak. Kryddig doft med mintchoko, eucalyptus, mynta, choklad och massor av rostade godisfat. Mörka vingummin i frukten. Citrussyrlig, strävt tanninrik, fyllig och balanserad smak med godistoner. Kryddig avslutning. En publik, tillrättalagd barossa shiraz i 150-kronorsklassen, smakar inte alls tokigt. (84)

2008 Wyndham Estate South Australia Shiraz (6829, 99 kr)

Givande och bjussigt vin, helt ok sett till priset - om man står ut med den manipulerade känslan. De flesta av våra intryck har med ekfaten att göra.


5. Ljust granatröd som ettan, med blå nyanser. Öppen, bärig doft, hallon, blåbär och rotfrukter, med toner av skumgodis och geléråtta. Bärig, gräsig smak med medelgod syra och snälla tanniner, en rätt kort historia. Oförargligt vin, som dock smakar helt ok. Maceration carbonique sätter karaktären. Beaujolais? (82)

2009 Alde Gott Baden Pinot Noir (6601, 103 kr)

Från ett stort kooperativ i Ortenau med 380 medlemmar och 246 hektar. Inte en endaste gissning på pinot. Varför gör di på detta viset, tyskarna? Det är ju knappast brist på beaujolais...


6. Rubinröd färg med fin lyster och varma, djupa nyanser. Elegant, pinotkryddig doft som ger ett rikt, komplext och dyrt intryck. Mintiga, vanilj- och cedertonade ekfat. Rätt fyllig smak med rikt fruktig körsbärspinot, stora silkiga tanniner, dyr ek och en allmän känsla av klass. Ung bourgogne, minst premier cru i en fruktig och generöst fatad stil. Côte-de-Nuits att döma av mörkare frukt. Gevrey eller Vosne? Bäst i flighten. (92 > 91)

2007 Denis Mortet Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes (94306, 615 kr)


När vi går igenom vinerna har det här glaset förändrat sig en hel del och känns extremt vaniljtonat och ekat i överkant. Kaffe, läder och banankaka har tittat fram. Smaken har fått en modern fatbeska som inte märktes först, och tappat i finess. Vi är många som börjar tänka rioja istället för bourgogne, och betyget bör nog justeras ned lite.


Flight 2

7. Lilaröd färg med blåröd kant. Yppig doft, ungdomligt fruktig och bärig. Vinbär, blåbär, hallon, mandel och purunga godistoner åt MC-hållet. Vinbärsfruktig smak med frisk, sval karaktär. Lätt vad gäller alkohol, men rikliga druvtanniner som pockar på uppmärksamheten och säger cabernet. Ingen fatkaraktär. Gissningsvis en cab franc från Loire, exempelvis Saumur, lite enklare bistro-stil men rätt gott. Plus för tanninstrukturen. (86)

2009 Georges Duboeuf Morgon Cru Beaujolais (5106, 89 kr)

Mest strukturerade versionen hittills - 2009 är stort i Beaujolais. När diskuterade man senast tanninerna i en Duboeuf?


8. Varm rubin, relativt tät färg. Komplex doft med viss utveckling, något stallig och kryddig. Vinbär, korinter, rotfrukter, svamp, och saltlakrits. Merlotdominerad bordeaux eller rioja? Balanserad smak, stram och osöt med behaglig sälta. Rondör av fatlakrits, skön munkänsla, tanninstruktur med gott snörp. Inte jättemärkvärdigt, men riktigt gott och tilltalande. Ger ett svalvuxet intryck, och stilen är klassisk. Bordeaux, högra stranden. (87)

2006 Marqués de Cáceres Rioja Crianza (2734, 94 kr)

Ser man på. Bra utdelning för pengarna.

9. Varm rubin, transparent uppsyn. Rostad doft, knäckig, kryddig ek. Lätt volatil, varm frukt med söta drag av plommon, körsbär och jordgubbar. Gott om vaniljtoner och några örter. Hyfsat frisk smak med framträdande fruktsötma, balanserad syra och medhårstanniner. Tydlig hetta i den något fruktglesa avslutningen.  För mycket ek och för mycket upplevd sötma. Californisk pinot, måttligt kul. (86)

2007 Saintsbury Carneros Pinot Noir (94385, 299 kr)

Slapp man den kladdiga fruktsötman skulle detta vara så mycket bättre (tagga gärna ner på eken också).


10. Färgintensiv, djup rubin. Kryddig, rostad, tjärtonad doft med varm slånbärsfrukt, tobak, kaffe och vanilj. Rätt gott om ek. Rejält tanninrik smak med läskande tranbärssyra. Stabil, respektingivande frukt och en torr avslutning. Det för tankarna till en internationellt orienterad barolo med i mesta laget av ek, typ den nya "maffigare" stilen från Fontanafredda och liknande producenter. Rätt givande och substansrikt vin, dock. (89)

2006 Viña Pedrosa Ribera del Duero Reserva (94633, 279 kr)

En gång på druvkursen gissade vi Ribera på Fontanafredda -03. Så, nu är vi kvitt! Mycket tanniner och ek ÄR ju Ribera.


11. Tät, mörkröd färg. Lustig ton av örter, honung och pinje som för tankarna till södra rhône. Fler tydliga markörer av lavendel, gummi, viol, garrigue, nori och plåster. Stor, munfyllande smak med mycket av allt: frukt, syra, tanniner och alkohol. En rejäl kärve örter samt toner av pastis, anis och fänkål med salmiaksalta mineraler. Påtaglig fruktsötma och kryddig avslutning. Grenache/syrah-blandning från södra rhône, nollsjua från châteauneuf som det verkar. Ambitiöst och fullmatat vin, men ändå ingen riktig höjdare. (89)

2007 Domaine de Saint Paul Châteauneuf-du-Pape "Cuvée Jumille"(94529, 299 kr)

Inte vår stil dock, här blir det pass. Se till att lagra tills sötman gått in. 2014+


12. Varm rödsvart rubin, transparent med röd kant. God, utvecklad doft med varm frukt av spanskt snitt. Svarta vinbärstoner och något unkna fat. Ceder, cigarr och vanilj, läder, källartoner och sten. Friskt syrlig, måttligt tanninrik smak med avmätt fruktsötma, allt i en behaglig medhårsstil som inte blivit uttorkad. Vinbärscabbighet plus allmänt spanska vibbar borde vara lika med Penedès. Torres Mas La Plana i mognande version? (88)

2001 Conde de Valdemar Rioja Gran Reserva (12601, 144 kr)

Ingen krondill, inget kräftspad, ingen överdos vanilj. Det här är gott, och mycket för pengarna om man gillar klassiska spanska viner med lite utveckling.


Mer rött nästa vecka!

2006 Mitolo G.A.M. Shiraz

Holy macaroni! Nu går gamlavärlden-kramarna bananas i sommarvärmen. Utegrillen lockar fram andra sidor hos vindrickaren, den saken är klar. Är det dags för sydafrika, chile och argentina också månntro?

Nå, vi trodde att vi visste var vi hade Frank Mitolos/Ben Glaetzers G.A.M. Shiraz. Nollfemman var tät som en blå vägg: ett mäktigt vin, och ganska eldigt, med rikt syltiga aromer av drottning och svartvinbär. Perfekt till en ostbricka med svartvinbärsmarmelad, demonstrade Ulrika Karlsson på Krakas Krog. Men ett glas räckte, tack så mycket.

Döm om vår förvåning när vi sniffar på 2006 Mitolo G.A.M McLaren Vale Shiraz - och hamnar mitt i toscana! Samma generöst rostade fat, samma surkörsbär, samma cola, samma mintchoklad...
det här är välbekanta takter, ungefär som någon redigt fatad men ändå asläcker nittiosjua efter några år av mognadslagring. Vi associerar också en smula till den goda, fatrostade 2007 Terre de Bussière från Janasse.

Skitgott sniff - och när vi smakar är det precis lika smarrigt! Syrorna är tillfredsställande höga och ger inte ett manipulerat intryck, aromerna öppna och läckert rostade med det där mötet mellan brunröda surkörsbär, plommon och mintchoko som är så svårt att motstå. Någon eldighet ser vi inte till, fruktsötman är väl balanserad med resten av vinet och avslutningen blir lagom lång och lustfylld. Årgång 2006 anses väl inte lika bra som 2005 - även om Glaetzer själv håller den högt - men vad spelar det för roll när drickbarheten är i topp, med precis lagom utveckling att njutas nu. Extremt lätt att gilla, och galet bra utdelning för 149 pix. Att vi inte köpte fler! (91)

Förresten, är det någon som vet varför Mitolos nollsexor gick så billigt i våras? Aussie-backlashen? Jay Millers pyspunka? Svag årgång? Starkare krona? Vi har hört rykten om att partiet haft det jobbigt på vägen till Sverige...

Munskänkarna provar höjdarchardonnay

Chardonnay är känd som vinmakarens favoritdruva. Den lånar sig villigt till allsköns styling i källaren, men förutom sin anpasslighet är den lyckligtvis också duktig på att fånga upp mineraltoner och berätta om sin terroir. För något decennium sedan fick sminkavdelningen helt övertaget och gjorde publik succé. Dessa svulstiga, rostade viner gav upphov till den numera överspelade "Anything But Chardonnay"-trenden. Den sortens chardonnayer har väl lyckligtvis framtiden bakom sig, över hela jordklotet...

I tisdags provade Munskänkarna i Stockholm utsökt chardonnay från just - hela klotet. Det vandrande uppslagsverket Jan Rosborn har satt körschemat och sprutar vinfakta i sedvanligt munter och hög takt. Pennan glöder, här vankas ovanligt fylliga kommentarer. Provningen är halvblind - vi vet alltså vilka vinerna är, men inte i vilket glas.

Första glaset är relativt färgrikt, ljust guldgult med gröna reflexer. Doften är något smörig med en klart elegant och måttfullt genomförd fatrostning där vi också kan hitta nötter och vanilj. Intrycken går igen i munnen där balansen är utmärkt med exakta, goda syror. Här finns också en bra intensitet med inlindad alkohol, men faten är precis så diskreta som vi önskar. Svaga aningar av tropisk frukt och lite majs bidrar till att röja ursprunget, och kvar blir en god eftersmak som är fruktig och citrusdriven. Det är ett mycket välgjort vin, och proffsigheten känns californisk. Helhetsintrycket har vissa likheter med vin nr 6, men detta tilltalar oss betydligt mer. Näst bäst i vår smak.

Facit: 2005 Dutton Goldfield Chardonnay (Russian River Valley, Sonoma County, USA), REA 199 kr (förr 284 kr).

Teamet bakom vinet är Steve Dutton, med historia som druvodlare, och Dan Goldfield, tidigare vinmakare åt bl.a. Mondavi och Schramsberg. Samarbetet startades 1998 med fokus på pinot noir och chardonnay, dessutom lite zin och syrah. Gården är ägare till gamla, obevattnade vingårdar i Green Valley och Russian River Valley, vilka planterades av Steves pappa redan på 60-talet. Därmed har man god tillgång till druvor från vuxna, välutvecklade stockar. Många rankor i området är, pga den senaste vågen av vinlus, väldigt unga. Inte här! Vinet är gjort med en blandning av naturjäst och kultiverade stammar. Metoden liknar den burgundiska med jäsning på fat och batonnage varannan vecka. Mognadslagringen varade i 10 månader på franska ekfat, varav 40% var nya. Alkoholen stannade på 13%.



Andra glaset har en påtagligt rik färg, mörkare guldgul med gyllene reflexer. Doften är superrik och berättar om mycket mogna druvor med inslag av torkad frukt och russin. Tropisk frukt med senskördad karaktär i en stor, nötig, aningen oxiderad ekfatskostym som påminner lite om Château Fuissé VV. I munnen får vi kvällens rundaste syror i en stor, generös smak med oxidationstoner och citrus/lime i slutet. Några av syrorna är nog tillsatta för att hålla ihop det hela, och visst finns det också en tillfredställande grapebitter uppstramning i vinet. Likheten med lite gammeldags maconnais gör att vi lite oväntat faller till föga, det blir ett plus i kanten. Detta bör vara sydafrikanen.

Facit: 2005 Springfield Estate Methode Ancienne Chardonnay (Robertson, Breede River Valley, Sydafrika), 239 kr.

Springfield Estate är en stor egendom med 350 hektar mark varav 180 under vinrankan. Gården drivs av syskonparet Bruwer, vinodlare sedan fyra generationer med anor till franska huguenotter från slutet av 1600-talet. Den odlade marken är mycket karg och kalkrik. Till kvällens vin vinifierades olika parceller separat. Som namnet på vinet antyder handlar det om en hyllning till äldre vinstilar. Bara naturjäst, ingen skalmaceration, inget svavel i musten, ingen klarning eller filtrering. Däremot en långsam och medveten oxidering av musten, bland annat genom överpumpning. Vinet spenderade 12 månader på jästresterna, i stort sett utan batonnage. Resultatet blir en mer europeisk stil än i de flesta nyavärlden-chardonnayer. 13,5% alkohol.



Tredje glaset är nästan vattenklart med gröna reflexer. Doften är purung, något blyg och knuten. Men rackarns vad elegant den är, det är kanske den snyggaste unga chardonnaydoft vi någonsin haft äran att sniffa på. De mest utsökt sirliga, milt parfymerade blomtoner (som av jasmin) förenas med fantastiska, något oljiga mineraler.
Smaken är stram, absolut ren och mycket intensiv i en kropp lika slank som Sparven från Minsk. Avslutningen bjuder på perfekta, riktigt långa, mineraliska syror! Strukturen och finessen liknar den mest utsökta unga riesling. Redan efter första sippen är saken klar - vinet är outstanding. Ingen tvekan om att det är den unga Corton-Charlemagnen. Fyra av trettio provare höll detta som kvällens bästa vin...

Facit: 2006 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne Grand Cru, 875 kr.

Bonneau du Martray gör inga fläskiga, smöriga bourgogner. Här är det stramhet, finess, lagringsbarhet och raffinemang som gäller. Egendomen drivs av samma adliga familj sedan lång tid, och man medverkar aktivt i vinodlingen och vinmakandet. 1969 gick man över till domäntappning, 1994 skedde ett generationsskifte med påföljande kvalitetshöjning och grönskörd, 1997 påbörjades vägen mot ekologisk odling, de senaste åren innebär detta även en övergång till biodynamik. Michel Jamais berättade häromdagen att gården aldrig gjort så bra viner som de senaste åren, och att nollsexan förmodligen är den bästa årgången hittills. Detta bekräftas av Jan Rosborn som hade tillfälle att vertikalprova vinerna nyligen. Man försakar mycket i kvalitetsarbetet, exempelvis kan man låta en vingård ligga i träda i sju-åtta år för att återhämta sig. Vi såg liknande hos Didier Barral, men detta är bourgogne och därmed världens dyraste vinmark! Man har bara grand cru-vingårdar, 11 hektar totalt. Åtta olika parceller vinifieras separat. Det är en enkel, traditionell metod man använder: jäsning på fat med naturjäst och lite batonnage. Malolaktisk jäsning på vårkanten. Omdragning på sommaren. 18 månader efter skörd görs blend och buteljering. 13,5% alkohol.




Fjärde glaset har en mycket ljust guldgul färg med gröna reflexer. Doften har vissa gröna, vegetabiliska drag som inte känns fullständigt tilltalande. Dessutom kommer grönheten i sällskap med en lite billigare vaniljglass. Smaken är ung, intensiv, rentav något eldig, med hyfsat stram och välbyggd mittsmak, samt limesyror i slutet. Vinet är anständigt, men ger ett lite enklare intryck. Det bör vara chilenaren.

Facit: 2006 De Martino Single Vineyard Chardonnay (Limari Valley, Chile), 139 kr.

Limari Valley är ett svalt och kustnära område fyra mil nordväst om Santiago. Närheten till havet ger stora temperaturskillnader. Det kan faktiskt skilja hela 15-18 grader mellan natt och dag! Detta förhållande bidrar till en bra kombination av mognad och syra. De Martino är en familjefirma med 300 hektar vingårdar, helt eller delvis ekologiskt odlade. Kvällens vin kommer från en gård som heter "Quebrada Seca" (torra ravinen). Låga skördeuttag, utvalda kloner och nya franska ekfat i 12 månader.



Femte glaset är ljust halmgult med varmt gula reflexer. Doften är utvecklad och påtagligt smörig - som att stoppa näsan i en kastrull med skirat smör. Detta dominerar tyvärr över alla andra intryck, men letar man lite går det också att hitta goda mineraltoner, nötter och mogna äpplen. Smaken är smörig (surprise, surprise!) med rätt höga, goda syror och en bra intensitet. Fruktigheten drar åt mogen, guläpplig fallfrukt, och mineraliteten berättar om fina vingårdslägen. Den småsvulstiga stilen gissar vi har sitt ursprung hos firma Penfolds.

Facit: 2002 Domaine Villiam Fèvre Chablis Grand Cru Bougros "Côte Bougerots", 445 kr.

Oj, det var en besvikelse! Den fantastiskt eleganta nollfyra vi serverades hos Frankofilen känns rätt långt borta. Rosborn uppmärksammar oss på ståliga, chablistypiska syror - men detta är ändå inte chablis grand cru så som man vill ha den. Domaine William Fèvre är nuförtiden en del av champagneimperiet Henriot. Man har sedan övertagandet 1998 jobbat med att höja kvaliteten och att uppnå en mindre fatad och mer elegant stil. Domänen har 27 hektar vingårdar varav 15 ha grand cru och 12 ha premier cru. Uttaget är lågt, 30 hl/ha. Vinifikationen skedde i rostfria tankar och mognadslagringen i ekfat. 13% alkohol.



Sjätte glaset: liknar det fjärde, en ljust gul nyans med gröna reflexer. Doften är ungdomlig med nässlor, smått oljiga mineraltoner, milt rostade fat, något slags gummi och en fet nötighet (paranöt, säger någon). I munnen slås vi först av hur pass breda och oprecisa syrorna känns - som ett foto med vaselin på linsen. Inte det fokus och den elegans vi hoppats på efter den fina doften. Mycket händer åt sidorna i gommen men någonting fattas i mitten. Onekligen smakrikt och gott, alls inte klumpigt - men inte i besittning av egenskaper som får oss på fall. Detta blir de flestas favorit. Eftersom det förra vinet inte motsvarade vår bild av Fèvres Bougros återstår bara att gissa fel.

Facit: 2003 Penfolds Yattarna Chardonnay (South Australia), 464 kr.

Etiketten Yattarna presenterades 1996. Ordet betyder "steg för steg" och mycket riktigt har konceptet utvecklats under en längre tid. Druvorna kommer från Adelaide Hills, Piccadilly och Fleurie. Man har sökt efter de svalaste lägena i svalast möjliga områden. Jäsningen skedde i ny fransk ek. Man undviker till varje pris att tillsätta syror. Vinet mognade under 10 månader i ekfat varav 80% var nya, med omrörning var sjätte vecka. Vinet buteljerades utan filtrering och håller 13,5% alkohol.



Konsensus verkar vara att glas ett, tre och sex är bäst. Vi tackar för en som vanligt kul och lärorik provning. Nästa gång tar vi gärna en Bonneau du Martray-vertikal...

2005 Torbreck The Struie

Det tog högst två minuter för krögaren Ulrika Karlsson att identifiera oss som hopplöst bakåtsträvande frankofiler, när vi besökte Krakas Krog sommaren 2007. Vi fick själva välja Dominique Laurents underbara 1994 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Cras. Men till slut satte hon oss på omprogrammering med 2005 Mitolo GAM Shiraz! Ett imponerande vin, men vi fann det ändå alltför primärt, massivt och syltigt för att passa oss, trots att sällskapet var ostklocka och cassismarmelad...

Sen förflöt drygt sexton månader utan närkontakt med en endaste aussie shiraz. När det nyligen var dags att blindprova Munskänkarnas decemberviner, överraskade 2005 Torbreck The Struie stort. Här hittade vi en oväntad fräschör, balans och komplexitet för den här typen av vin! The Struie får nämligen sin friskt syrliga karaktär av odlingar på svalare, högre belägna sluttningar i Eden Valley, med assistans av fetare frukt från Barossa Valley. Shiraz-stockarna är 40-80 år gamla och skördas sent. Vinet mognade i 18 månader på en blandning av nya och använda franska ekfat.

2005 Torbreck The Struie är i stort sett opakt, svart blårött med viskösa tårar i glaset. Fina toner av svarta vinbär och cassis inleder, men övertas snart av mörka, mättade björnbärs- och drottning-marmelader direkt tagna från en fransk hotellfrukost med rostat bröd. Vanilj och blomtoner svävar ovanpå. Så läckert och helt förföriskt! Snålvattnet rinner till - var är brödskivan, vi vill bre på vinet, nu med en gång. Odörer av mint, tjära, träskmark och jazztobak får oss att diskutera favoritårgångar av Roskildefestivalen från mitten av 80-talet...

Gigantisk smak - och ändå elegant. Övermogna druvor - ändå balanserad syra. Ett vin man blir på riktigt gott humör av! 15,5 alkoholprocent passerar förstås inte obemärkt, men är ändå fint infattade i helheten och upplevs inte som eldiga. Munkänslan är fet och viskös, fruktaromerna busigt goda. Det smakar förstås härligt till ost, men vi vill särskilt framhålla att det är ett klockrent sängkammarvin. "Sex in a bottle", som Parker gillar att skriva ibland. Hej, alla förförare och förförerskor! Ska vi förflytta oss till sovrummet?

2005 Torbreck The Struie Barossa Valley & Eden Valley Shiraz (Torbreck Vintners, Marananga, Barossa Valley, South Australia)

2004 Peter Lehmann The Barossa Shiraz

Vad nu - nya världen? Det sägs att man inte ska inte skåda given häst i munnen, men det är precis vad vi ska göra ikväll. Vi tror att det blir bäst med ostbrickan. Där tronar giglio sardo dolce (Sardinien), mothais de chévre (Poitou-Charentes), comté eco 24 mois (Jura) och en mogen brie de meaux.

2004 The Barossa Shiraz bjuder på vaniljstång i doften, med inslag av bourbon och ett antal för oss ovana gröna dofter som aloe vera, eucalyptus och mynta. Den syltiga björnbärsfrukten är kryddig (som kanel och kryddnejlika) med inslag av russin och korint. Smaken överraskar positivt med (för ursprunget) förhållandevis låg upplevd sötma, och stramt kärniga, lite citrusbittra syror i slutet. Inte minst det draget är vi ganska nöjda med. Men vinet har också en generös fyllighet, samtidigt som alla 14,5 procenten är väl integrerade. Tummarna upp - här finns en skön intensitet och komplexitet för den här prisklassen. Inte oväntat visar det sig vara gott till ost.

För några år sedan blev vi rekommenderade att testköra Peter Lehmann Riesling Reserve och det visade sig också funka bra med våra smaklökar.

2004 Barossa Shiraz (Peter Lehmann Wines, Tanunda, Australia)