Munskänkarna provar novembernyheter

Munskänkarna provar oktobernyheter

Cabbigt: 2008 Clos Sénéchal vs. 2004 Ch Preuillac

Kalvlever anglais får oss oftast att längta efter cabernet, och det skadar ju inte med lite omväxling efter den senaste tidens totala tyskdominans med spätburgunder och riesling.

Man brukar ju säga att fruktaromer blir som allra mest eleganta vid den norra gränsen för mognaden. Jordgubbar smakar bevisligen bättre från Norrbotten än från Costa del Sol, men för cabernet går det möjligas gräns längre söderut. Nu har tyskarna ställt saker och ting på huvudet för oss med fullt respektabla bordeauxblandningar från Pfalz - inte minst från Becker och Knipser - men vi vill fortfarande påstå att åtminstone en av de nordliga gränslinjerna för cabernet franc går i Loire. Det är bara de duktiga odlarna som lyckas styra undan för störigare aromer av grön paprika och behålla den lilla uppfriskande gräsigheten.

2008 Cathérine & Pierre Breton Bourgeuil Clos Sénéchal doftar fantastiskt bra. Mot en diskret bakgrund av kaffe, choklad och använda fat finns en osedvanlig friskhet och renhet i vinbärsaromerna. De är inte framskuffade av vinmakning, utan bara finns där på ett självklart och tillbakalutat sätt. Heller inget av den där kombon grön paprika och skokräm som är lite knepig att gilla med cab franc, däremot en tydlig känsla av mineral och en liten antydan till äppelkompost runt hörnet.

När vi smakar handlar intrycken enbart om friskhet, renhet och harmoni. Det är mer fokus på syror än på tanniner - rejält friska syror med en gräsig kant, men utan kartighet. Visst var 2008 ett svalt år i Loire, men Clos Sénéchal är en bra vingård med gamla stockar som ger mogen frukt trots att alkoholhalten stannar på 12%. Till maten sköter sig vinet föredömligt inte minst tack vare syrorna, och precis lika gott är det på egen hand. Ingen slump - Breton gör generellt sett härliga grejor!

Som sparringpartner ställer vi upp 2004 Château Preuillac, Médoc Cru Bourgeois. Cabernet-aromerna är mer likartade än man kunde tro, men så var ju också 2004 rätt svalt i Bordeaux. Utan att veta vad vi har i glasen konstaterar S att det är hälften merlot i vinet. I munnen presenteras en frisk och harmonisk smak med lagom fruktmognad utan tendenser till hål i mitten. Syrorna är lite lägre än ettan, tanninerna lite större utan kantig grönhet, faten lite kryddigare. Den här flaskan träffar mitt i krysset mellan ungdom och mognad, vilket inte innebär någon trist mellanfas utan tvärtom det bästa av båda världar. Inte stort, men jäkligt gott - så här vill vi gärna ha vår bordeaux. Allra godast blir vinet när det får sällskap av en lagom mogen brie.

Vinik PI/SB, 195 kr.
Charles de Gaulle Airport, €19.

ps. Tack Chris Kissack/The Wine Doctor för info.

2004 Château La Tour de By

Just det, cellar thinning. Nyårslöften bör inte vara allför knepiga att leva upp till, vårt var helt enkelt att röja upp i källaren. Udda flaskor lever farligt, en och annan gammal bloggdarling spökar kvar i enstaka exemplar. Det ska bli lite kul att se hur de står sig, och hur våra intryck står sig.

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur lanserades i oktober 2007 och har därefter levt ett långt liv på svenska systembolagshyllor. Aktuell årgång är 2007. Om några årgångar passerat däremellan har vi missat dem, eftersom mer intressanta viner - och framförallt inköpssätt - uppenbarat sig längs med vägen.

Sista flaskan ut, alltså.  Leverad direkt från källaren vid 12 grader, en snabb vända i karaffen så kör vi. Första attacken mot nosen ger rätt mycket gräddkola, lakritsremmar och kaffekaramell. I nästa våg får vi precis de förväntade dragen av stallbacke, rostigt järn och grusjord som dominerade bloggosfärens beskrivningar när det begav sig - kul att mineralerna slår igenom så pass bra i ett lite enklare vin. Den plommontonade frukten för tankarna till merlot trots att cabernet sägs dominera, utan att vi hittar den riktiga definitionen. Undervegetation, örter, ceder och bläck kompletterar doftintrycken.

En mjuk entrématta rullas ut i munnen,  trevligt nog med en läskande syra, men vinet biter strax ifrån och bjuder oväntat bra grepp med örtiga tanniner och grusmineraler. Smaken är sötare och mer insmickrande än vi minns den, och tillsammans med fet tobak och den myckna saltlakritsen smakar vinet ungefär som ettans snus. Snus med lite mintchoko i avslutningen. Det är omedelbart gott, men också en smula kletigt om man ska vara kritisk. Massor av fat. Moget men absolut inte över kullen än.

2004 La Tour de By är nog ungefär så bra som vi minns det - och det är ju glädjande. Betyget måste ändå justeras ned, men det är snarare vi som förändrats och blivit mer krävande allteftersom nya uppenbarelser har flyttat om perspektiven. Bristsituationen från 2007 är löst - vill man ha tag i hyggligt prissatt vardagsbordeaux är det bara att vända sig till en tysk nätbutik som Gute Weine eller Axel Buess. Men halvindustriell bordeaux i 150-kronorsklassen har det inte lätt mot hantverksmässiga konkurrenter från områden som Languedoc-Roussillon eller Loire, så är det bara. I ett bordeaux-perspektiv är det dock fortfarande "good value". Slutligen en positiv sak till - här finns fortfarande en framtid om man lagrar kallt, upp till fem år borde inte vara något problem.

ps. Den definierade cabernetfrukten vi saknade, den fanns i gårdagens vin.

pps. Någon som smakat senare årgångar?

2001 Le Pauillac de Pichon Comtesse de Lalande

Vi smakar på ett hemligt tredjevin - så pass hemligt att producenten valt att avstå från att överhuvudtaget figurera på etiketten mer än på detta vis: "Mise en bouteille à la propriété par PLL". Varför, kan man fråga sig. Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande är ju en av de stora, anrika aktörerna i Pauillac, en super-second , och borde väl rimligtvis använda detta i försäljningen även av tredjevinet. Men man har ju sitt renommé att vårda, och etiketten blinkar ändå tydligt till de invigda. Lite fånigt tycks det hela ändå, konsumenterna är nog kloka nog att förstå att konceptet med enklare cuvéer av de unga vinstockarna inte påverkar förstavinets rykte till det sämre, tvärtom. Här handlar det också om inköpta druvor, vilket möjligen kan förklara strategin. Nu är ju det här med inköpta druvor inget problem om man tittar på bourgogne, där det ibland kan vara riktigt svårt att bena ut skillnaden mellan den egna produktionen och négociantverksamheten. Vi har dock svårt att se att det är någon skam att producera ett enklare vin - om prislappen är anständig. Man skäms i alla fall inte mer än att man kallar vinet "Grand Vin de Bordeaux" - men, å andra sidan, vem gör inte det i Bordeaux! Också det lite fånigt... kunde man åtminstone inte spara den benämningen till Le Grand Vin? Jaja, vi dricker hur som helst gärna en billigare, lättare medelfyllig bordeaux med måttlig ambitionsnivå...

2001 Pauillac har en typisk, sympatisk pauillacdoft med ceder, lagerblad, svarta vinbär, svettiga toner, smörkola och lakrits. Lite insmickrande, direkt och frestande. Smaken är förvånansvärt sötfruktig, saftig, lite kryddig och läskande. Lättsamt och lättdrucket med hygglig bordeauxkaraktär och början till mognad. Ett trevligt vin i lättare stil med lite gles fruktighet och riktigt bra drickbarhet - inte det minsta märkvärdigt, men ändå klart sympatiskt. Känns lite som en betydligt mer seriös flaskvariant av saliga Lynch Box, i dess första och bästa tappning. Prisvärdet kan förstås som vanligt diskuteras när det gäller bordeaux, men vi gillar stilen och kan absolut tänka oss ett par flaskor till. Fram med en bit mild brie, eller kanske allra bäst: drick vinet helt utan tilltugg! 50% cabernet sauvignon, 50% merlot.

ps. Läs också Konjärens intryck.

2001 Pauillac (Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

2001 Château Talbot

Vi fortsätter på det inslagna spåret med att laga hittills oprövade husmansklassiker. Ikväll blir det oxrullader av lövbiff med en fyllning av mjukstekt lök och hackad persilja, med dijonsenap och saltgurka. Rulladerna fick steka, bräserades i buljong och reddes av med lite grädde. Och så var det dags igen för en släng av den berömda korkskruvsångesten. Ehh, klassad bordeaux kan väl bara bli bättre med några extra års lagring? Säkert är det så, men vi beslutar oss för att vinet är drickfärdigt ikväll. Det ska visa sig att vi ändå inte tog helt fel...

2001 Château Talbot har en ganska ljus, klar, varmt rubinröd färgton, tegelröda kanter och reflexer, med tydlig fällning. Det ser i alla fall moget ut! Ur flaskhalsen får vi gott om hustypiskt, hästigt sadelläder med lite inslag av tjära och sötlakrits. Doften är läcker och parfymerad med röda vinbär och karamellpojkarnas hallonkola, jordiga mognadstoner och riktigt trevlig komplexitet. Smaken är mjuk, rätt mogen, silkeslen och faktiskt helt ljuvlig, utan årgångens emellanåt tuffa tanniner, men med rätt höga, snygga och aptitliga syror och bra intensitet. Mer delikat och finlemmat än vi trodde, klassisk claret. Ju mer luft vinet får, desto yngre och stramare framstår det - lovar alltså gott för framtiden. Efter fyra timmar ger vinet intensiv, mörkare björnbärsfrukt i smaken, med medicinala toner och kryddor, ett nytt steg i utvecklingen. Mycket gott. Spännande att så mycket kan hända på några timmar...

Maten har höga, rejäla köttsmaker så vi satsar på att skölja ner oxrulladerna även med hjälp av 2000 Château Noaillac. Vinet har en mörkare färg och en härligt cabernetdominerad doft med början till mognad. Här finns médoctypiska svarta vinbär, ceder/blyerts, lagerblad, gräddiga toner och lite rök och krydda. Smaken är medelfyllig, frisk och behaglig med lite gräsighet och kärvare tanniner än föregående. Bra längd i vinbärssyrorna, rätt intensiv i slutet. Lakritstonerna är runda och goda. Det är ett utmärkt matvin till lite mörkare köttsmaker. Passa på att fynda medan det finns!

2001 Château Talbot, Saint-Julien Cru Classé

2000 Château Noaillac, Médoc Cru Bourgeois

2004 Château La Tour de By

Vi nosar efter tendenser på de svenska grannbloggarna. Bordeaux är förstås alltid på tapeten. Har La Tour de By blivit sämre? Luktar hela Bordeaux 2004 rentav grispiss? Redan vid första mötet var det ganska tydligt att 2004 Château La Tour de By inte är ett vin som passar alla, även om många gav tummen upp. Här osade en rustik och gammeldags stil med funktion av vattendelare - ingen kunde förbli oberörd! Höjdpunkten kom i prosastycket "Massmord på bondgård".

En gång för rätt länge sedan skulle vi tillreda svinnjure. Resultatet passerade gränsen mellan gott och äckligt, och inte en bit blev äten. Eller en annan fundering, varför inte servera en öppen dosa Ettans lössnus till en ickesnusare, och lyssna till beskrivningen av dofterna. Här någonstans befinner sig La Tour de By. Doften ger salmiak, snus och lite mer av korintig, kaffetonad frukt än vid första smakprovet, men också ännu fler fräna dofter från svinstian. Smaken är balanserad, snusig, kaffefatig och ganska salt. Helflaskan är bättre än de plumpare och mjukare halvflaskorna - men också extremare i sin karaktär. Är den då sämre än när den släpptes? Åtminstone uppfattar vi den en smula annorlunda ikväll. Lite plumpare, fruktigare, mer av katrinplommon och kaffe. Mindre av slankhet, syror, järn och mineraler. Mer känslig för temperaturen, som måste hållas nere. Vi dricker vi vinet till en hängmörad ryggbiff, men allra bäst borde det funka till en mogen brie som möter upp alla griserier med sin fräna ammoniak. Ett kontroversiellt och äckelgott vin! Vi uppskattar fortfarande att det finns lätt tillgängligt i ordinarie sortimentet. Men vi växlar ändå över till en medhårs sötfruktig 2005 Peter Lehmann Barossa Shiraz med smak av mintchoko efter maten...

2004 Château La Tour de By (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)

2000 Château Noaillac

Ursprungstypisk médoc med gott om mognadstoner och snart åtta år på nacken, för 111 kronor per helflaska - det låter inte så tokigt, eller hur? Här har vi en av systembolagets riktiga slamkrypare, kanske för att den bara finns tillgänglig på magnum? Ägarfamiljen ligger också bakom Château La Tour de By, vilket förstås ger flera pluspoäng i vår bok. Senast vi smakade var i slutet av september. Ett lika gott intryck ger vinet ikväll!

2000 Château Noaillac har en doft som har möjligen har närmare till svinstian än till stallet. Utvecklade inslag av ammoniak kittlar sinnena. Lagerblad och plommon kommer till i en klassisk stil med återhållsam frukt. Näsan får sitt lystmäte av järn, sten och mineraler - den känns mer och mer järnhaltig ju längre vinet är i glaset. Smaken går också i traditionell médocstil med någon sälta, vissa drag av silverputs och typiska cabernetegenskaper som svartvinbär och blyerts. Eftersmaken är väl ändå ganska kort - men vinet är läskande gott och extremt drickbart. Vi tror på att prova med rätter på kalvlever, kycklinglever eller gammeldags biff med lök. Likaså ett perfekt sällskap till brie och en film, ikväll handlar den om "sparven från montmartre".

2000 Château Noaillac, Médoc Cru Bourgeois (Xavier et Marc Pagès, Loirac, Médoc, Bordeaux)

Intensiv druvkurs: Blå druvor

Söndagen ger oss en timma extra sovmorgon. Klockan 10 sitter vi där igen, lika sugna på att skilja på remuage och remontage och svavlets alla undergörande egenskaper. Nyborstade tänder är möjligen inte bästa uppladdningen inför en vinprovning. Man får kanske ta sig ett kex... för den här dagen kommer att gå helt i skaltanninernas röda färg!

Två funderingar innan vi börjar: hur förtvivlat lätt gjort det är att gå händelserna i förväg, och börja fundera på ursprung innan man samlat tillräckligt med ledtrådar. Har man öppna sinnen och bara registrerar vad man känner, blir det så mycket lättare att lägga pusslet rätt sen. En för snabb idé om vad det är för vin kan snart bli en förutfattad mening som styr sinnena. Man börjar helt enkelt rätta till terrängen efter kartan... och paradoxalt nog gäller det ändå att lita på första intrycket! Den andra reflektionen är inte det minsta originell, men förtjänar verkligen att fundera över om och igen: att de viner som gör störst intryck vid en provning inte nödvändigtvis är de viner som gör sig bäst ute i verkligheten, i ett reellt sammanhang med mat, då man vill dricka mer än ett provningsglas.

Flight 4 - Cabernet Sauvignon

Curt Avermark ger oss först en fin föreläsning om vinifikation, cabernetdruvan i dess olika odlingsområden och i stort sett inga övriga ledtrådar. Spännande!

Vin 1 har en mörkt vinröd färg med blåton, inga tårar att tala om. Här finns svart vinbärssylt i doften, med gräs, mandelmassa, bittermandel och lätt igenkännlig cabernetkaraktär. Vanilj är ett tydligt inslag i detta vin. Smaken är god, lättsam, en smula inställsam, med kärnbitterhet, medelmjuka syror och vanilj. Vi tycker att vinet smakar lite "billigt". De syltiga egenskaperna leder tokigt nog våra tankar till Chile. Vi borde funderat lite mer över den amerikanska vitekens vanillintoner, så kanske vi hade hittat rätt. Men vi har i stort sett noll och ingen erfarenhet av amerikansk cab, förutom att vi smakat på Niebaum-Coppolas toppslottskopia "Rubicon". Den varken kostade eller smakade så här. Kan det duga som ursäkt?

2004 Gallo Sonoma Cabernet Sauvignon (E & J Gallo, Californien)

Vin nr 2 har en likaså mörkt vinröd färg med blåa toner, mer av glyceroler i glaset. Här bjuds en stor, fruktig, syltig, lite märklig men ändå på något vis intressant doft med gröna, lite unkna drag. Vi tycker oss också hitta eucalyptus och gummi. Smaken är mjuk, med lägre syror, gröna toner av paprika och lite lakrits. Det är inte direkt gott, men har tydliga egenskaper. Våra erfarenheter av cab från chile och australien är rätt ynkliga. Vi gissar på australien, men borde nog ha sökt efter mer av mintiga drag. Dem hittade vi i och för sig inte i den äkta aussie-caben heller. Nya världen är så stor, så stor - och vi vågar oss ju bara till de klassiska vindistrikt dit bilen kan ta oss.

2004 Torres Santa Digna Cabernet Sauvignon Reserva (Miguel Torres, Chile)

Vin nr 3 är mörkt vinrött, med blåa, dock också mer roströda inslag än föregående viner. Den fruktiga doften är inte så öppen, inte så stor, men ren. Här finns kaffe och grön paprika. Smaken är ganska tanninrik, med tuffa, något gröna garvsyror och kaffe. Smaken är ung och hyfsat god. Vi gissar på Californien, och har ingen aning om hur vi skulle hittat till Australien istället. Californien skulle möjligen haft mer fruktsötma, but how should we know?

2004 Wolf Blass Yellow Label Cabernet Sauvignon (Wolf Blass, South Australia)

Vin nr 4 har en helt annan färg än övriga viner. Det är betydligt ljusare, medelintensivt vinröd med tegelröda toner. Doften får nackhåren att ställa sig på ända - en rysansvärt vacker doft. Now we're talking wine! Doften har massor av järn, lagerblad, cederträ, gräs, grön paprika och framför allt en uppsjö allmänna mognadstoner som gör att det inte är någon tvekan om vad vi har i glaset. Det är som att komma hem. Smaken är stram, torr, elegant, något vattnig i mitten och lite kort. Doften är något bättre än smaken. Det kan inte vara något annat än en härligt mogen médoc. Är det kanske 1999 Batailley? Vi får reda på att vinet innehåller hela 12% cab franc, vilket förklarar gräsigheten och paprikatonerna.

1999 Réserve de la Comtesse (Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

Vin nr 5 är blårött i färgen. Doften är lite kemisk, med karlssons klister och bittermandel. Mynta och viol kommer till. Vi tänker att klister- och bittermandeltonerna känns som zinfandel. Ursprunget är därmed klart, tycker vi. Smaken är kärvare än väntat, utan förväntad sötma och med gröna toner. Vi borde nog dragit öronen åt oss.

2004 Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz (Penfolds, South-Eastern Australia)

Flight 5 - Pinot Noir

Vi vet att vi har pinot noir i glasen, från olika områden, och möjligtvis en eller flera andra lurifaxar. En på provningen onämnd förväxlingsdruva som vi vill framhålla är faktiskt nebbiolo. Många är de som påpekar de genetiska likheterna mellan dessa två druvor. Inte så konstigt heller, när man tittar på kartan och tänker på de historiskt korta handelsvägarna mellan bourgogne och piemonte. Tänk också på alla med namnet Borgogno i barolo, eller före detta piemontesare i den sydöstra delen av Frankrike. Vårt allra bästa exempel kommer ändå från lombardiet. Ställ snarast in en flaska Le Tense Sassella mitt i en bourgogneprovning. Den nästan vitvinslika, men sandelträkryddiga fräschören tycker vi är likartad.

Vin nr 1 har en ljust blåröd färg med låg färgintensitet. Doften är kryddig och gräsig, lite unken, med röda bär: lingon, röda vinbär, hallon. Smaken är mycket stram med höga, lite uttorkande syror. Det är en billig basbourgogne.

2005 La Vigneé Bourgogne Pinot Noir (Bouchard Père et Fils, Bourgogne)

Vin nr 2 har en relativt ljus färg, med mer av blåa toner än något av de andra vinerna. Här finns en gräsig, bärig, parfymerad doft med blåbär och rätt diskret skumbanan. Gamay! Smaken är bärig, med relativt hög syra och nästan obefintliga tanniner. Det är ingen tvekan om att det är beaujolais i glaset.

2005 Morgon (Georges Duboeuf, Romanèche-Thorins, Beaujolais)

Vin nr 3 är ganska färgrikt jämfört med föregående viner. Doften är intensivt syltig, aromatisk, kryddig med hallon. Vi kan inte låta bli att elakt tänka på hur hopplöst det ofta är att göra bättre pinot noir i nya världen. Smaken är medelfyllig, rejäl och lite klumpig. Den riktigt syltiga frukten maskerar syran och får vinet att kännas sötaktigt, lite eldigt i slutet - men ändå grönt, som i en för kort växtsäsong. Vi klämmer till med Chile.

2005 Fetzer Barrel Select Pinot Noir (Fetzer Vineyards, California)

Vin nr 4. Färgen är ljust rubinröd med blåa reflexer. Öppen, mycket god, aptitretande pinotkryddig doft med fint sötfruktiga, rostade fattoner, inslag av lakrits, rökelse och med lite god vilja, tryffel. Smaken är något eksträv med bra syra, generös och intensiv pinot noir-frukt (hallon, jordgubb, röda vinbär) och en liten antydan till eldighet i eftersmaken. Mycket bra! Nya Zeeland?

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

Vin nr 5 har en djupt varmröd färg som påminner om rubin och sammet, med tegelröda inslag. Doften ger mycket av ekfat, läder och vanilj. Tankarna rusar i förväg. Ribera del Duero, Rioja? Smaken är rejält eksträv, tanninerna märks mer än de medelhöga syrorna. Det kan inte vara pinot noir - nej, det är helt klart tempranillo. Vi hittar ingen dill, tycker att vinet är tuffare än mången mjuk rioja, och gissar på ribera del duero.

2002 Muga Reserva (Bodegas Muga, Rioja)

Flight 6 - Syrah

Precis som tidigare kan det finnas förväxlingsdruvor med i spelet. Nu tycker vi nog inte att de valda exemplen (eller för den delen druvorna) går att förväxla med syrah/shiraz. För oss skulle snarare möjligheter till förväxling uppstå mellan fyllig bourgogne och lättare côte-rôtie, eller kanske mellan mogen hermitage och mogen bordeaux. En sötfruktig syrah och en syltig mourvèdre, båda från californien, känns också potentiellt svårt när man tänker på det.

Vin nr 1 har en ljusare färg än de andra, med viss blåton. Här finns en gräsig, grön doft med mörka bär och fruktpastiller. Viol och vitpeppar kommer till. Vi låser oss direkt och tänker på billigare fransk syrah. Vilken är det billigaste syrahtypiska vinet på SB med lite enklare bistrokvaliteter och en del likheter med norra rhône? Jo, det är Château Etienne från Saint-Chinian (ett vin som S nyligen dömde ut med hänvisning till äckligt gröna toner). Och här finns det ju gott om gröna inslag. Så det måste alltså vara det vinet! Se hur tankarna obevekligt låser sig, felsluten rasar in, istället för att ta det lugnt, vänta och samla fler intryck. Och vi drack ju faktiskt nyligen detta vin till mat, med mycket gott resultat!

2005 Crozes-Hermitage Petite Ruche (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

Vin nr 2 har en mörkt blåröd färg. Doften är stor och kryddig, med fatig smörkola, piptobak, björnbär, örter, vilt, korv, viol. Syrorna är inte alltför höga, en hel del tanniner ryms och en stabil fruktighet som kan matcha varmare klimat. Men det är otvetydigt ett bättre vin från norra rhône, bara gjort i en modern stil med rikligt av fat och frukt.

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille (Pierre Gaillard, Malleval, Rhône)

Vin nr 3 har en mycket mörkt vinröd/blåröd färg. Här bjuds på en stor, kryddig doft med tjära, lakrits, eucalyptus, mint och björnbär. Det finns en syltighet i doften som kompletteras av violpastiller och tobak. Smaken är rejält sötfruktig, intensiv, med lite lägre syra och ett ganska ordentligt tanninförråd. Alkoholen är åt det höga hållet. Alla indicier pekar på en bättre aussie shiraz. Ett vin att dricka i små kvantiteter.

2003 Mount Langi Ghiran Blue Label Shiraz (Mount Langi Ghiran Vineyards, Grampians, Australien)

Vin nr 4 har en ljusare vinröd, medelintensiv färg. Doften är rätt liten, med ljusare bärfrukt i profilen än de andra. Vi hittar en hel del lakrits, men ingen framträdande kryddighet. Smaken är rejält tanninrik, drygt medelfyllig, med uttorkande garvsyror och lakrits. Det är helt klart ingen syrah, men vad tusan är det för vin? Kanske nebbiolo, frågar någon klokare person. Nej, nej, det är varmare, mer bränt i karaktären. Slutledningsförmågan fallerar fullständigt, särskilt när man läser anteckningarna, något spanskt kanske, eller vad vet vi? Dagens stora besvikelse, vi ska aldrig köpa den här varma årgången av Fontanafreddas Barolo!

2003 Barolo Serralunga (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

Vin nr 5 har också en varmröd färg. I doften tycker vi oss hitta cassis, körsbär, läder, fat och ingen syrahkryddighet. Smaken är sträv och tanninrik med rätt uppmjukade syror och varm, bra, rejäl frukt. Det är definitivt inte syrah, men den varma, lädertonade fatkaraktären får oss att tänka på spanjorerna, som inte brukar vara direkt buskablyga med den varan. En viss smaktrötthet har infunnit sig och vi kan inte längre skilja på sangiovese och tempranillo. Vi har kanske ändå gjort oss förtjänta av att komma hem och äta en god middag?

2004 Rocca Guiccharda Chianti Classico Riserva (Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2004 Château Ormes de Pez

Det var nyss tal om likheter med bourgogne (något vi sällan brukar finna i bordeauxvin). Men nästa kandidat till "drick din nollfyra nu" påminner faktiskt en hel del om en milt stallig pinot noir, eller ska vi rent av slå till med milt stallig rioja? Det är väl inte riktigt vad man väntar sig sig från saint-estèphe, som är mer känt för sin stränga och lagringskrävande cabernetstil. En bra, informationstät presentation av slottet (inklusive en smaknotering i linje med vår) ges av The Wine Doctor. Två saker är särskilt värda att lägga på minnet: att ägare, vinmakare med team, ja till och med de begagnade faten är gemensamma med Lynch-Bages - och att priset är klart fördelaktigt för ett kvalitetsvin från denna appellation (även om vinet kanske inte är det mest typiska).

Färgen är ljusare varmröd, sammetslik och klar. Doften ger röda vinbär, fina hallon med pastillkänsla, mandelmassa, bark, krydda och sous-bois. Den slanka smaken är syrarik, avrundad av faten, med ljus fruktighet och viss lätt elegans. Ett vin som går fint dricka redan nu, till ost eller för sig självt, och särskilt ämnat för bourgognevänner.

ps. Dagen efter har vinet utvecklats vidare, den mjuka stalligheten med mogna, torkade körsbärstoner och blommor skulle fått oss att gissa på mogen lättare chianti riserva eller något lagrat från södra rhône (vi drar oss särskilt till minnes Santa Duc Selections 1999 Côtes-du-Rhône Vieilles Vignes som släpptes för några år sedan. Nu har vi snart nämnt alla rödvinsdistrikt vi gillar utom bordeaux, så förvirringen är total. Men gott är det. Och mognadstonerna är otvetydiga.

2004 Château Ormes de Pez, Saint-Estèphe Cru Bourgeois Exceptionnel (J-M Cazes, Bordeaux)

2004 Château Pibran

Vi tjatar ofta om cru bourgeois (dock gärna med bättre prislapp en denna) - och serien "drick din nollfyra nu" behöver ett nytt offer. Voilà, Pibran är nästa butelj att korkas upp. Vi har klart lägre förväntningar på drickbarhet den här gången - de två förra kandidaterna var utropstecken för alla som inte orkar vänta!

2004 Château Pibran har först ingen doft alls. Sen något kemiskt, kanske är det diskhandduken eller glaset som doftar? Vi sköljer ur glaset. Efter en stund börjar vinet ge först en, sedan en till av dofterna. En strimma vanilj... lite mer betongdamm, och sen kommer mycket frukt: hallon, cassis, mörka körsbär, alltihop doppat i choklad, med några varv blyertspenna hyvlade uppepå. "Något kemiskt" finns faktiskt kvar efter en timma (gissningsvis har det med ungdom och ekfat att göra?).

Vinet har en mörk nyans. Vi får en modern, strömlinjeformat fruktorienterad, eklagrad och chokladig smakprofil med både viss kraft och längd, men klart mindre av elegans och charm. Svartvinbär/cassis är det dominerande smakintrycket och vinet är rätt potent i sin fruktighet, men enligt vår uppfattning inte särskilt upplyftande. Syrorna är avrundade, och helheten är svarvad i moderna maskiner. Det är verkligen ett helt ok vin, men inte riktigt vår grej. Om fem-tio år kanske vi skulle svara annorlunda, för då skulle frukten troligen ha gått in vinet. Men det är ingenting vi tänker chansa på...

2004 Château Pibran (Pauillac Cru Bourgeois, Bordeaux)

2004 Hourtin-Ducasse vs. 2004 La Tour de By

Vi fick ett tips om att osedvanligt billiga médocvinet Hourtin-Ducasse skulle vara oväntat bra i den nya årgången. Det kan behövas, för vinet har inte satt några vidare avtryck hos oss tidigare. Men 2006 delade Decanter ut en bronsmedalj - och Concours Mondial i Bryssel en guldmedalj, till årgång 2004. Vi som hela tiden tjatar om fler cru bourgeoiser på systemet måste förstås smaka!

Hourtin-Ducasse ligger nära gränsen till Pauillac och granne med klassade slottet Lynch-Moussas. Odlingarna om 25 hektar består av hela 70% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc och resten merlot. Stockarna är 20-25 år gamla och relativt tätt planterade, 5500-6500 stockar per hektar. Som vanligt i området består jordmånen av grus.

Vinet har en vacker uppenbarelse - och framförallt en riktigt fin och angenäm cabernetdoft: med ceder, svartvinbärssaft, grön paprika, mineraler och ekdrag av kaffe, en vag aning smörkola och lite vanilj är det här rena skolexemplet på druvan. Smaken är balanserad och lättare medelfyllig, med viss strävhet, men tyvärr lite tunn, enkel och kort. Rätt oinsmickrande, men trots invändningarna ändå hyfsat gott att dricka! Att det på bolaget överhuvudtaget går att få ett drickbart médocvin från ett namngivet slott under hundralappen är förstås värt en särskild komplimang.

Det är nu vi gör det stora misstaget att jämföra vinet med nyligen provade 2004 La Tour de By. Pow! Det förra vinet slås direkt ut av det nya vinets maffigare doft, och än mer givande upplevelse i munnen. Vinet har nedtonad frukt med drag av lakrisal och snus, och är ren fysisk njutning att dricka! Den långa lakrits- och salmiakeftersmaken tar fullständigt udden av det tidigare vinet. Och tyvärr - there's no turning back! Återstås bara för Hourtin-Ducasse att golvad lomma iväg och vänta på ett annat tillfälle, då det slipper jämförelser. 2004 La Tour de By regerar fredagskvällen, och vi lyder snällt...

ps. Kalvlever anglais med rödvinssås, stekta äpplen och rödlök var förstås klockrent till vinet...

pps. Hourtin-Ducasse klarade galant att vistas tre dygn i halvfull/halvtom flaska varav hälften av tiden i rumstemp och hälften i kylskåp. Bra jobbat! Doften är fortfarande mycket god och vinet har vunnit lite i intensitet. Ett gott och hederligt vin, om än lite bläckigt i stilen.

2004 Château Hourtin-Ducasse, Haut-Médoc Cru Bourgeois (Marengo Pére et Fils, Saint-Saveur, Pauillac, Bordeaux)

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)

2004 Château La Tour de By

Minns ni den dimmiga forntid då Vin & Spritcentralen brukade importera bordeauxvin på tank, för att sedan tappa upp dem på flaska här hemma i Liljeholmen? De mytiska härtappade vinerna var så pass vanligt förekommande, och billiga (de kostade ofta mellan 45 och 90 kr), att även studenter och harvande rockmusiker kunde unna sig en hyfsad bordeaux emellanåt. Ett av vinerna var faktiskt Château La Tour de By! Hur just det vinet smakade eller vad det kostade har vi inget minne av. Men hela företeelsen med härtappat gav något slags grundkänsla för traditionell bordeaux, och vi drabbas av viss nostalgi... För att understryka det traditionella så äter vi jättegoda älgköttbullar ikväll, med gräddsås, sockerärter och potatis. Därefter äppelpaj!

Vi karafferar, och vinet har en läckert svartröd färg som direkt får vårt gillande. När vi sticker näsan i glaset är det inte utan att man känner igen sig. Det är en traditionell, lite gammaldags médocdoft av järn, blod, lagerblad, stall och tobak. Smaken är uttalat knastertorr utan en massa jobbigt modern fruktighet, tack för det! Måttligt sträv, och framförallt verkligen läskande, med rejält intensiv lakritstonad mitt och en påtagligt lång, aningen kärv och salt eftersmak med ett starkt inslag av salmiak eller ettans snus. Avslutningen är en upplevelse i sig med de bittra och salta sensationerna som nästan får en att slingra sig när man sväljer. Ett mycket positivt intryck, och utmärkt till maten. Detta, kära vänner, är médoc utan en massa modernt fjäskande, bordeaux som den var förr, fast bättre! Tack, Swedish Wine Cellar, för att ni äntligen släpper in lite luft i det vakuum som uppstod när V&S slutade med härtappningen, och som faktiskt har hållit i sig ända sedan dess! Exempelvis Danmark och Holland har ju långa fina traditioner av flaskimport, så där finns det mängder att välja på i prisklassen 100-200 kr, precis den som drabbats så illa här hemma. Nu väntar vi bara på ett dussin sorter till! Under tiden utnämner vi La Tour de By till husets bordeaux...

ps. Livets Goda ger 75p i senaste numret. Vi fattar nada... Sommelier-Andreas ger i samma nummer 84p och ett positivt omdöme. Nu börjar det likna nåt! Men förvirringen är ändå total, med olika 100-skalor där området 70-80 har radikalt olika betydelse (jämför Juhlin och Parker). Så strunt i allt det där. Lita på oss, det här är gott!

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)

2000 Château Noaillac

Visst är det lite extra kul att hitta fram till systembolagets obesjungna fynd, och särskilt när de kommer från klassiska distrikt som bourgogne och bordeaux. Château Noillac är ett typexempel på en kategori vi tjatar om att vill se mer av på systemet, cru bourgeois i klassiskt medelfyllig médocstil. Det är rent av så att vi tycker att bordeaux ger mest behållning för pengarna i den här lättare stilen. Anledningen till detta vins obskyritet på vår hemmaplan måste vara att det enbart lanserats på magnumbutelj. Fråga oss inte varför...
Redan 1460 finns det belägg för att det har har odlats vin på markerna. Familjen Pagès driver egendomen, med 46 hektar vinmark. Modern high-tech i form av temperaturkontrollerade ståltankar är på plats, i vanlig ordning nu för tiden. Vinet lagras på barriques, varav 10% är nya. Druvblandningen är välproportionerad: 50% merlot, 45% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc. Intressant är att familjen också äger Château la Tour de By, som Swedish Wine Cellar lanserar imorgon med avsikt att vinet ska finnas tillgängligt på systemet under hela nästa år. Vi hejar på, och hoppas verkligen att det lever upp till förväntningarna...

2000 Château Noaillac har en mörk typisk bordeauxdoft med påtagliga lagerblad, fatlakrits, svarta vinbär, nypon, och våt undervegetation ur valfri höstskog. Lite tobak och djurkiss kommer till (finare benämningar vore kanske stall eller lagårdstoner, men beskrivningen träffar inte riktigt rätt). Smaken är ganska lätt, i klassisk bordeauxstil, utan större fruktighet (vilket är helt ok), men med en god, syrlig, mjuk, läskande, något bitter och rätt lång eftersmak. Vinet bjuder på lättsam, hyfsat mogen drickbarhet (12,5%) - i en stil som gör att vi kommer att vilja dricka minst ett par glas till inom en snar framtid! Priset (111,50 per 75 cl) gör vinet till ett moget fynd. Bornicon & Salming importerar.

ps. Jämfört med merlotdominerade, plumpa 2001 Château Ducluzeau som släpptes i augusti - då är det här vinet så mycket godare...

2000 Château Noaillac Médoc Cru Bourgeois (Xavier et Marc Pagès, Loirac, Médoc, Bordeaux)

2005 Moulin de Cassy vs. 2005 Verdignan

Det är äntligen dags för våra första smakprov av den hyllade årgången 2005 från bordeaux. Vi provar i parallella glas, till älgköttbullar med gräddsås, potatis, bönvinägrett och grönsallad dressad med olivolja/balsamico.

2005 Château Moulin de Cassy har en tät blåröd färg. Den lockande doften i karaffen ger först trion blåbär, vanilj och kött. I glaset kommer mer av svarta vinbär, ungt kärnig karaktär, och inslag av after-eight med en dragning åt eucalyptus och lagerblad. Till slut adderas en aning anthon bergs chokladpralin med jordgubb och ett uns korint och krydda från merlot/nya världen. En riktigt trevlig, ungfruktig doft! Den fruktiga smaken har rejält hög syra, strama druvtanniner och en rå, intensiv kärna som gör att vi tror starkt på att lagra det här vinet. Oväntat tufft i denna prisklass. (jfr vårt test av Potels virtuella och kontroversiella 2005 Morey-Saint-Denis VV, en bra årgång kan behöva mer tid). Utvecklas ganska snabbt med tid i luften och blir till slut uttalat korintigt och kryddigt. Som så ofta: cabernet i början och merlot i slutet. Ovanligt bra vin i denna prisklass, lägg gärna undan några flaskor. 50/50 cabernet/merlot. Vigneron Independant!

2005 Château Verdignan har likaledes en mörkt blåröd färg, en god ung doft, men klart rökigare med dragning åt läder, föraningar av stall på en tydlig botten av lakrits. After-eight hittar vi även här, med ett tillägg av aceton/skoputs i positiv bemärkelse. Här finns också ett varmt inslag av brända mandlar som för tankarna till whisky, sherry och madeira. Detta drag stannar kvar under kvällen. Smaken har en betydligt lenare, mer jordigt avrundad textur än hos föregående vin. Lakrits- och plommontonad, med rostade, något salta och uttorkande fatiga tanniner. Frukten är sötare och mer förädlad. Helheten är klart värdig sin något högre prisklass, där bordeaux faktiskt ger mycket för pengarna i den fina årgången. Ingen tvekan om att det är en god idé att lägga undan - ikväll är det vinet vi väljer att spara till senare under kvällen och en ostbit. Cabernet Sauvignon 55%, Merlot 40%, Cabernet Franc 5%. Ännu en bra cru bourgeois, man tackar! Verdignan har aldrig smakat så här mycket, vad vi kan komma ihåg...

ps. Just nu är vi mest av allt nyfikna på hur pass bra Guigals 03or från norra rhône kan vara (eftersom flaskor finns), så det artar sig till en provning på lördag. Virtuell provning?

2005 Château Moulin de Cassy, Médoc (Pierre et Olivier Compagnet, Begadan, Mèdoc, Bordeaux)

2005 Château Verdignan, Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur (Fam. Miailhe, Saint-Seurin-de-Cadourne, Mèdoc, Bordeaux)

2001 vs. 1998 Château Batailley

Ibland bara måste man slå i bromsen och påminna sig sagan om kejsarens nya kläder. Även om vår förhandsinställning är positivt förväntansfull efter förra sensommarens mycket goda smakprov av 1999 Batailley, och även om vi i stort sett alltid gillar ett gott glas médoc, kan vi inte säga något positivt om prisvärdet på dessa två viner. Inget annat distrikt kan ta så bra betalt för så pass medelmåttiga viner... men det visste ni väl redan. Tanken svindlar när man jämför med nyligen provade 2004 Le Serre Nuove i samma prisklass. Vi lagar kalvlever anglais, med rödvinssky, rödlök, bacon och le puy-linser. Som gjort för médocvin!

2001 Château Batailley är inte så tät i den svagt blåtonade, vinröda färgen, och har en doft som inte öppnat sig trots mer än två timmars luftning. Här finns ändå en diskret mix av svarta vinbär, torkad frukt, något rökta toner som av korv eller skinka, lite julmust och en pust av målarfärg i positiv bemärkelse. Ljusare inslag av äpple (!) kommer till, och längst ner i glaset rödvinssås med inslag av lök och tomat (troligen för att vi just gjort en sådan, hur som helst doftar vinet snarlikt!). Lite tobak adderas efterhand. Smaken är lite stum, med god syra, men rätt vattnig i mittsmaken och grön i de veka tanninerna. Snopet kort i slutet. Inte alls imponerande, men gott på ett enklare sätt. Slutligen vinner vinet på att kombineras med ost, utan att nå lika högt som 1998. Blir troligen bättre om några år, så vi spar ett par flaskor till 2011 , för att se om den kommer ikapp sin äldre namne.

1998 Château Batailley har ett mognare utseende med tegelröd kant. Den uttalade doften har direkt efter dekantering mycket påtagliga lagerblad och cederträ, våt sten med inslag av jordkällare, svarta vinbär och popcorn! Det är en dovare, djupare, typiskt mogen och god bordeauxdoft, som är aningen rökig med lakrits, stall och tomatstjälk. Smaken är avrundad, harmonisk, syrlig med en liten aning god längd. Klart mer av upplevelse än föregående vin. Vi laddar upp med en av vinhistoriens bästa kombinationer: brie & pauillac. Allt landar rätt, med det mogna vinet drucket vid sval temperatur till den mogna osten. Här får vi då äntligen valuta för pengarna...

2001 Château Batailley, Pauillac 5ème Cru Classé (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

1998 Château Batailley, Pauillac 5ème Cru Classé (Héritiers Casteja, Pauillac, Bordeaux)

2001 Château Ducluzeau

En opretentiös mogen vardagsbordeaux, till en liten bit brie. Den här kategorin, cru bourgeois, behövs det mer av ute på hyllorna, när vi inte söker efter något mer än ett hyggligt glas från ett område vars stil vi uppskattar. Och den stilen får gärna innehålla mer av cabernet än vad det här vinet har. Doften är mogen, varm och merlotpräglad, med stall, tobak, cederträ och plommon. Smaken är inte elegant men rund och god, och gör sig bäst vid svalare temperatur, då frukten framhävs och vinet blir mer läskande. Det finns en del gröna toner, en liten bläckighet och ingen särskild längd att tala om. Men det är ett helt ok, drickvänligt vin, om förväntningarna är rätt inställda. Ett litet antal flaskor finns fortfarande kvar och priset är rimligt. Plus för mognaden som går fint med ost.

ps. I klassen cru bourgeois håller vi tummarna för 2004 La Tour de By som Swedish Wine Cellar släpper i det ordinarie sortimentet i oktober. Bra pris och mer cabernet i blandningen...

2001 Château Ducluzeau (Mme Jean-Eugène Borie, Listrac, Médoc, Bordeaux)

1982 Château Gruaud Larose

Sceneriet är den årliga kräftskivan ute i trädgården hos M & A. Augustikvällen är ljum och sen, det sägs i tidningen att det kanske blir sommarens sista fina kväll. En bedrägligt lättdrucken mojito-bål höjer stämningen direkt. De långt över hundra signalkräftorna är fiskade i en flod vid sjön Lidan i Östergötland - och i sjön Trekanten i Gröndal, otroligt nog. Två olika recept på kräftlag - båda goda och lyckligtvis rätt milda, lämnar munnen frisk även efter rätt många kräftor.

Lysholms Linie, Aalborg Jubileum, OP Andersson och inte så lite tysk öl slinker ned därtill. Så framåt midnatt, efter en del vinpratande, går grannen P resolut och hämtar en flaska i källaren. Glaset räcks fram i köket utan presentation, ser riktigt mörkt och tätt ut, med en del tårar. Frågorna lyder som följer: Nya eller gamla världen? Hur gammalt är vinet? Vad bör det kosta?

Näsan i glaset: frukten är harmonisk och riktigt tät på nosen, god, relativt primär fortfarande, något kryddig med lite mint och eucalyptus. Nya, svarar vi lite för snabbt, lurade till Australien av den täta, varma frukten och mintigheten. Fel, gamla. Ok, nu blev det lite lättare. Bordeaux Cru Classé 1996 blir nästa gissning. På doften tycker vi att vinet borde kosta 3-400 kr oavsett område, fast det vet vi ju att man inte kommer långt på i Bordeaux.

Men hallå, känns inte doften alltför fruktig, med körsbärskärnor, en del merlotkryddor och sydländsk värme? Vi ändrar oss, kanske är det en bordeauxblandning från Bolgheri, kanske från 1998, 1999 eller så? Fel igen. Mintigheten finns ibland där också, men borde lett oss till Saint-Julien. Aha, Gruaud Larose, klämmer vi till med.

Äntligen någonting rätt. Hur gammalt var det då? Nu tappar vi hakan: 1982. Oj. Snacka om hållbarhet - vinet känns fortfarande huvudsakligen ungdomligt och har lätt tjugo år framför sig. I frågan om priset råder total förvirring, flaskan kostade runt tusenlappen vid inköp, vi skulle som sagt betala 400 blint, P själv tycker att smaken är värd 5000 (tur för honom;-)

Vi lämnar frågan obesvarad och nöjer oss med att det är en kraftfull upplevelse som skulle tjänat på mindre avtrubbade sinnen. Ikväll tycker vi ändå att doften är härlig med viss komplexitet av blyerts, jord och läder, men framförallt domineras den av tätt packad, mörk frukt. Möjligen lite endimensionell?

Smaken har gott om tuggbara, aningen sträva men ändå sammetslika tanniner, en ordentligt fyllig, aningen bläckig kropp, med lite kärnbitterhet och bra syra - medan eftersmaken är lite åt det korta hållet. Vi drack vinet utan dekantering med fällning och allt. Tack för överraskningen!

1982 Château Gruaud Larose, Saint-Julien 2ème Cru Classé (D. Cordier, Saint-Julien-Beychevelle, Haut-Médoc, Bordeaux)


ps. Den som vill dricka årgång 1988, som enligt experterna var lyckad, men inte lika bra som 1982, kan bege sig till vinkylen i Nordstans butik och hämta ut den sista flaskan för 1112 kr. Den hälften så dyra 1999 kan vara värd att smaka på, enstaka flaskor finns kvar. Läs den skakande beskrivningen på Drucket. Årgång 2004 går för relativt modesta 366 kr i mitten av oktober, bör vara värt sina slantar om man väntar några år.

2001 Château Ducluzeau

Som ett delsvar på våra böner om mer drickbar cru bourgeois på systemet kommer 2001 Château Ducluzeau. Tre trevliga saker: vinet är drickfärdigt med en gång, det finns flaskor att köpa och priset är bra. Den varma, fruktiga doften bjuder på viss mognadskomplexitet: plommon, svarta vinbär, lagerblad, cederträ, söt piptobak, vanilj gräddkola och ljus choklad. Smaken är medelfyllig, med bra saftig syra, en aning strävhet, en del fruktig merlotvärme och en fin, något grön, örtbitter kraft som utvecklas fint i munnen. Går fint till brie!

2001 Château Ducluzeau Listrac Cru Bourgeois (Mme Jean-Eugène Borie, Listrac-Médoc, Bordeaux)

2001 Sarget de Gruaud Larose

Till mogen brie och en bra film dricker vi det välbyggda andravinet från Château Gruaud-Larose igen. Efter ung sydafrikansk cabernet känns det lite grann som att komma hem. Det har märkbart hänt en hel del sen vi köpte lådan för snart ett år sedan. Den har fått stå kvar och skräpa här i lägenheten, och därför har väl mognaden avancerat lite fortare. Nu är det bara att dra korken, karaffera, dricka och njuta. Doften är mindre massiv, mer öppen, ikväll ges särskilt: stall, järn, jord, persika (!), mynta, oregano, aloe vera. Smaken har blivit riktigt harmonisk, mer toner av plommon än av svarta vinbär ikväll, och de från början något tuffa tanninerna är nu klart mjukare. Kraft och koncentration finns det däremot riktigt gott om. Drickbarheten och känslan i munnen är skön, eftersmaken behaglig och lång. Mycket bordeaux för slantarna, resterande flaskor lär utvecklas fint på sikt.

2001 Sarget de Gruaud Larose (Château Gruaud Larose, Saint-Julien/Beychevelle, Bordeaux)