2013 med Caviste

Under det gångna året har nätlangaren Caviste fått carte blanche att förse hemmet med vardagsfransoser. Väldigt bekvämt, när man är bissy med andra vinösa aktiviteter - till exempel pluggande, slovakien-uppsatser och provningsarrangemang. Det här handlar förstås om förtroende. Med tiden tror vi oss ha lärt känna Martin Berggrens smakpreferenser ganska väl. Hur det än ligger till med det, så har vi passat på att prova varenda lansering i förväg - en service som känns alltmer självklar och oumbärlig ju mer man tänker på det.

För att få ta del av en utomståendes syn på saken och på samma gång ha ett par roliga timmar tillsammans bjöd vi in vännen C till Cavistes uppvisning av årets lanseringar. C har en klar uppfattning om vad hon gillar/ogillar och räds inte att säga vad hon tycker. Då vi har tillbringat ett gemensamt halvår i skolbänkarna på restaurangakademien, har vi dessutom hunnit samköra våra register för smak och tycke. Inte minst viktigt: C är klart hyfsad på att skriva. Säg hej till vinbloggandets svar på A.A. Gill.

"Självklart - ta rygg på Finare Vinare, svarar Martin Berggren när jag artigt mejlar och förhör mig om möjligheten att få kika förbi Grappe för resumén av Caviste-året 2013 den tolfte december. Duh, tänker jag. Klart jag gör. Även om jag befinner mig ett par, tre mil bakom FV i vinkunskapernas marathonlopp vet jag att vi har rätt synkade preferenser (läs: vi tillhör gerillarörelsen mot ek). Och FV har så klart redan stiftat bekantskap med samtliga lådor, så vem skulle vara mer lämpad att stalka?

Väl på Grappe finns inte bara årets CAV-lanseringar uppdukade, utan även en buffé med chark, ost och gåslever. FV tar JÄTTEMYCKET gåslever på sin macka. Bäst att göra likadant, resonerar jag. Det är ju ändå två lådor champagne som ska betas av."

"Vid den första lådan, CAV0017 från Pehu-Simonet, konstaterar vi att champagne måste vara världens mest pålitliga vin, såtillvida att det faktiskt aldrig är riktigt dåligt. I min bok är det här dock en låda man både kan ha och mista. Vinerna är lite… oinspirerande. Och vid mötet med nästa champagnelåda, CAV0024 från Savart, känner jag att jag just slösat tid på att torrprata om vädret, istället för om livets väsentligheter."

"Savart är kort sagt min kopp te. Även om Martin Berggren själv menar att lådans tre viner egentligen är alldeles för unga för att drickas (just de här är degorgerade i november) blir jag alldeles till mig. Jag mediterar över L’Accomplie som har fräscha, gröna äpplen i nosen, och de där ljuvliga hyacinterna som man också stöter på hos Selosse, och jag sträcker på mig med hjälp av Bulle de Rosés självklara pondus och elegans. L’Année är möjligen lite för knuten för att förtjäna ett fullskaligt tjoho, men icke desto mindre bestämmer jag mig för att a) resa tillbaka i tiden för att köpa loss några lådor Savart och sedan b) uppfinna ett sätt att både ha och äta kakan, så att jag kan dricka nu men också hänga med i vinernas utveckling.

Glada i hågen kliver vi över till CAV0021 - Chablis signerad Patrick Piuze. Sedan ett par år tillbaka blir jag hemskt lätt uttråkad av chablis, men faktum är att jag ändå reagerar positivt på den krutrökiga Terroir de Chablis. Jag skulle verkligen inte ha något emot att ta ett glas eller två av det här till en skaldjurs-plateau. Les Minots och Les Forêts säger jag däremot tack, men nej tack till. Det lite fadda, oengagerade i flaskorna får göra någon annan människa glad - om några år."

"Goisot-lådan CAV0019 är delvis också ett 'tack, men nej tack' för min del. FV påstår att de haft en trevlig kväll med Bourgogne Aligoté, men jag blir bara tjurig av den högst osympatiska beskan i eftersmaken. Saint-Bris Exogyra Virgula är däremot rätt charmig med sin typiskt franska sauvignon blanc-karaktär och påtagliga mineralitet. Gondonne glömmer jag däremot i samma ögonblick som vi rör oss vidare mot CAV0014. 

Här väntar Loire-producenten Ludovic Chanson och det småputtriga, bubblande Les Pions Montlouis Pétillant med den där blöta yllesockan som jag gillar i nosen. Så långt känns Chanson som en melodi att tralla med i. När det gäller de stilla Les Cabotines och Les Pêchers tystnar den. Jag har nämligen lite naivt gått och trott att jag formligen älskar precis all chenin blanc från Loire, men det gör jag tydligen inte. Jag noterar kort och gott 'besvikelse' i mitt protokoll.

Tröst får jag hos Beaujolais-producenten Georges Descombes i CAV0016. Morgon Tradition bjuder på rosor och hallon, och som det buffésvin jag är passar jag på att ladda tallriken med chark. Det gör FV också. Han tar JÄTTEMÅNGA korvskivor, och är i extas i största allmänhet eftersom nästa vin i lådan, Brouilly Vieilles Vignes, utan tvekan är hans stora favorit. Och jag är benägen att hålla med om att det är riktigt uppiggande: komplex doft med bär, kryddor och den typ av animaliska ton som jag uppskattar och betecknar som köttsaft. Lagom motstånd i tanninerna, skön frukt och bara… väldigt drickbart. Régnié Vieilles Vignes är 'bon caca' det också, men kommer i den tillfälliga festyran lite i skymundan."

"När vi når CAV0020 och Domaine Grosbois är det min tur att hamna i ett smått extatiskt tillstånd. Cabernet franc från Loire är bland det bästa jag vet för ögonblicket, och här får jag mitt lystmäte av de attraktiva gröna tonerna: rökig paprika i La Cuisine de ma mère och gazpacho (japp, både paprikan, gurkan och tomaten) i Gabare. I Clos du Noyer är eken för påtaglig för min smak, men jag säger ändå amen till den här lådan."

"Sedan blir det nedförsbacke. Jag drabbas av insikten om att sydfransoserna i sällskapet inte alls är my kind of guys. CAV0015 med Domaine Coursodon från appellationen Saint-Josèph dricker jag och glömmer. Likadant är det med CAV0022 - Domaine Vindemio. Och på tal om att glömma så missade jag helt CAV0018 med Domaine du Joncier från Lirac, men det kan ha varit lika bra det.

Även Binet-Jacquet i CAV0013 kan avvaras. Jag ber att få citera FV vad gäller deras enkla faugères: psykedelisk cassis. Vi pratar alltså vuxensaft. Sedan villar jag bort mig (och mitt sällskap) i en halvlång harang som handlar om att munupplevelsen av vin för mig är som en sfär som antingen är fylld med något eller bara fungerar som ett tomt skal. Fullständigt obegripligt, jag vet, men min poäng är att trion från Binet-Jacquet, i synnerhet Faugères Grande Réserve, är skrik och panik, men ändå misstänkt innehållslösa.

CAV0023 med pavor från Domaine Pierre Usseglio är mest av allt alkoholhets. Man blir helt enkelt asfull bara av att lukta på korken, och det kommer liksom i vägen för all annan form av bedömning. Riktigt provocerad blir jag dock först i finalen. Här dyker Bordeaux-producenten Clos Puy Arnaud i CAV0025 upp och sparkar in den för mig redan öppna dörren som handlar om att området ifråga sannerligen är vansinnigt överskattat. Titelvinet Clos Puy Arnaud inkorporerar dessutom löjligt mycket av det insmickrande, förtätade och tokekade som jag förknippar med Nya Världen."

"Tack och lov kan man alltid backa bandet, så resumén avslutas för min del i dur med en skvätt Savart. FV å sin sida, avslutar med något som jag tolkar som ett fräckt försök att stjäla sitt favoritvin, Brouilly Vieilles Vignes. Bildbevis finns hos denna gästskribent."


Provat:

CAV0017 Champagne Pehu-Simonet, Verzenay

NV Brut Sélection Grand Cru
NV Brut Blanc de Noirs Grand Cru
NV Brut Rosé Grand Cru

CAV0024 Champagne Savart, Éceuil

NV Brut L'Accomplie
NV Brut Bulle de Rosé
2009 Extra Brut L'Année

CAV0021 Patrick Piuze, Chablis

2012 Chablis Terroir de Chablis
2012 Chablis Premier Cru Vaillons Les Minots
2012 Chablis Premier Cru Les Forêts

CAV0019 Domaine Goisot, Saint-Bris

2011 Bourgogne Aligoté
2011 Saint-Bris Exogyra Virgula
2011 Bourgogne Côtes d'Auxerre Gondonne

CAV0014 Ludovic Chanson, Montlouis sur Loire

NV Montlouis sur Loire Pétillant Les Pions
2011 Montlouis sur Loire Les Cabotines
2011 Montlouis sur Loire Les Pêchers
2011 Montlouis sur Loire L'Implicite (mg)

CAV0016 Georges Descombes, Beaujolais

2011 Morgon Tradition
2011 Brouilly Vieilles Vignes
2011 Régnié Vieilles Vignes

CAV0020 Domaine Grosbois, Chinon

2012 Chinon La Cuisine de ma mère
2011 Chinon Gabare
2011 Chinon Clos du Noyer

CAV0015 Domaine Coursodon, Saint-Josèph

2011 Saint-Josèph Silice
2011 Saint-Josèph L'Olivaie
2011 Saint-Josèph La Sensonne

CAV0025 Clos Puy Arnaud, Bordeaux

2012 Cuvée Pervenche
2010 Clos Puy Arnaud

CAV0013 Domaine Binet-Jacquet, Faugères

2011 Faugères
2010 Faugères Réserve
2010 Faugères Grande Réserve

CAV0022 Domaine Vindemio, Ventoux

2011 Ventoux Regain
2011 Ventoux Imagine

CAV0018 Domaine du Joncier, Lirac

2011 Lirac Le Gourmand
2011 Lirac Le Classique
2011 Lirac Les Muses

CAV0023 Domaine Pierre Usseglio, Châteauneuf-du-Pape

2011 Côtes-du-Rhône
2011 Châteauneuf-du-Pape Tradition

Viner med familjen Frankofil

Mer blanc de blancs blir det knappast med 100% pinot noir. 

Fin autolys och sicket kimmeridge-klipp i syran. Ostron hitåt!

En kvinna, en vingård, en druva, en årgång. Här tarvas inget tillsatt socker. Fatjäst och givetvis bio.

Floder av vällustigt bittersöt körsbärsfrukt över naken kalk. Charmar brallorna av vem som helst, inte minst efter ett dygn i öppen flaska.

Renast tänkbara uttryck för nebbiolo från Barolo och årgång 2010. 

Slankt, glimrande, magiskt.

Tveklös Serralunga i halvmodern stil, som ett mer muskulöst syskon till Cuccos nollåtta-Cerrati. Barolo-godis med adekvata tanniner.

Slankt, rent, distinkt. Om man odlar sangiovese i Chambolle-Musigny blir nog resultatet ungefär så här. Ännu en klassisk Montevertine.

Frodig örtflora och ett alldeles omejkat uttryck i denna 12,4% svala västkustpinot. Smeker smaklökarna medhårs.

Pax Mahle gör tydligen inte särskilt mycket vin. Men gott.

Diego Molinaris rosso klår lätt de flesta brunelli. Det här måste vara själva definitionen av sangiovese i Montalcino. Underbart.

Nosen smäckfull av syrenblom och knallpulverpistoler. Friskt, koncentrerat och precis lika busigt barralskt som förra gången.

Lite längre noter finns att läsa här.

Domaine Leon Barral 2010: Jadis & Valinière

Nollniorna var det första bakslaget i vår relation med vinerna från Didier Barral. Det började så smått med hans vita nollnia som närmast liknade en orange äppelmust. Inte för att vi har något principiellt emot varken muster eller skalkontakt med vitvinsdruvor - tvärtom - men den här årgången av hans skalmacererade och fatjästa terret blanc/viognier var helt klart inte för oss.

Det fortsatte med de röda nollniorna. Plötsligt kändes vinerna alltför tunga och extraherade, alltför söta och alkoholstinna. Den säregna Barral-aromatiken - den som vi emellanåt brukar likna vid Neil Young & Crazy Horse översatt till doftupplevelse - spelade inte alls lika tydligt. Var det årgången som spökade, eller ändrade smakpreferenser, eller höll vi just på att bevittna en stilistisk glidning åt fel håll? Skulle vi gå miste om ännu en bloggdarling?

Men. Så kan det vara med hantverkare som låter vinet göra sig självt. Årgångarna får fullt förtroende att uttrycka sig, och 2009 var onekligen ett varmt år, ännu varmare än 2007 (nollnio kanske kunde ha skördats tidigare?) Men som vi vet är 2010 en helt annan femma, och efter att ha druckit och smakat ett gäng strålande tior från södra Frankrike kände vi på oss att Barral knappast skulle missa ett sådant tillfälle att låta sina viner glänsa. Så, korkarna ur och en vända i karaff!

2010 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Jadis är alltså till hälften carignan vieilles vignes, och resten 40% syrah från söderlägen samt 10% grenache, med två års uppfostran i huvudsakligen äldre barriques.

Näsan är ju oerhört barralsk! Det vill säga oerhört utåtriktad, och så precis på pricken definierad att vi inte kan låta bli att fånle - rena igenkänningskomiken. Här var det mättat med järn och kött, syrener och röda äpplen, mörka körsbär och tobak, salmiak och knallpulver, ingefära och rosmarin. Och så den lilla djuriska funken som vi saknade förra gången, den är nu helt återställd.

Smaken sedan. En gnistrande frisk syra exakt som man förväntar sig från Barral. En tät matta av fullmogna skaltanniner. Läskande mineraler och mängder av smak. Fast inte tungt, inte ekigt, inte eldigt. Syran maskerar alkoholen perfekt och förlänger efterklangen som goda syror plägar göra. Här finns all den fräschör som behövs, och årgångens speciella balans som vi numera känner den - hög fruktkoncentration kombinerat med hög syra - sitter som en smäck.

2010 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière

Valinière mixar fyra femtedelar mourvèdre från tjugoåriga stockar med resten syrah från svalare norrsluttningar och mognar under två år i mestadels äldre barriques.

Här kommer en lite blygare historia. En mer återhållsam, men samtidigt djupt renfruktig doft som långsamt utvecklar sig i kuporna. De finstämda tonerna spelar över violer och blå plommon, blåbär och svarta vinbär, med assistans av rått kött, blandad lakrits, lavendel, kakdeg och kardemumma.

Även i munnen är det mourvèdrens avrundat djupblå toner som dominerar. Det här smakar mer lakrits än Jadis, och den friska syran upplevs som mer infattad, medan däremot tanninerna känns något tajtare och fortfarande lite knutna, även om de har samma sagolikt tätvävda struktur som Jadis och munkänslan är len. Faten assisterar med noter av ceder, blyerts och kryddor. Det finns ibland något cabernet-liknande hos mourvèdre, så även här. Vi pratar elegans, balans, och harmoni.

Sammanfattningsvis: vilken bländande uppvisning! Det här var nog den bästa och roligaste Jadis sedan nollfemman, och kanske bättre ändå. Elegansen är vad som gör Valinière till det mer distingerade storasyskon det är. Medan den busigare Jadis ger väldigt mycket ifrån sig just nu så ber Valinière om att lagras för att visa upp allt vad som finns. Båda har nog minst femton år framför sig i en bra källare. Det känns skönt att veta var vi har vår Didier igen.


TM Kvalitetsviner via SB 1 augusti, 229 kr och 349 kr, varuprover.

De essentiella Barral-posterna finns här och här (länklista i slutet).

3 x kompisar från förr

Gamla kära vänner. Visst hade man kul ihop. Ändå har man inte setts på några år. Kanske var det medvetet, kanske var man rädda att tröttna på varandra? Kanske var man bara upptagna med annat? Undras om man har vuxit vidare åt skilda håll? Eller har vänskapen faktiskt fördjupats under separationen? Vi försöker att hålla förväntningarna i schack och ta det piano. Det är inte hela världen - det är trots allt bara vin det handlar om...

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Doften öppnar omgående, frukten är närmast dekadent med jordgubbar och hallonsås galore, en skvätt cola och massor av spearmint. Vi får nästan Sandrone-vibbar (drack 00 Le Vigne häromveckan) men lyckligtvis är uttrycket mer klassiskt och mineraliskt med salt lakritsfisk och torkad ros, rostigt järn, mynta och ett stopp piptobak. Nollfyran känns inte lika kraftfull som i sin ungdom, upplevs nu slankare med tanniner av läskpapper, te och sammet - men finns det inte ett par små hål i väven ändå? Frukten är i alla fall härligt josig, med friska saftiga syror som ringer kvar länge i det kryddiga och rejält mineraliska slutet. Fortfarande ett ungdomligt vin - mer utveckling skulle inte skada, och trots ett charmerande och i stort sett övertygande uppförande hänger det lite på gärsgårn idag, åtminstone i munnen. Håller nog rätt länge - tre lådor kvar, ses igen om ett år eller så.

Tidigare bloggat här, här och här

2005 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Det måste sägas direkt, det här är oerhört komplext och levande - rakt av fascinerande att följa under den första timmen. Börjar lite dovt med salmiak, muscovado och fikon. Fortsätter med jord, snus, järn och valnötter. S noterar fläktarna av mynta och den tydliga kryddboden med ingefära, kanel och muskot. När frukten väl kommer loss handlar det mycket om aromer av mogna slånbär, syrener och mullbär, några av dem doppade i mörk choklad. Inledningsvis i smaken är det tanninerna vi tänker på, de är först lite läskpapperstorra. Sedan kommer frukten med söderns antydan till sötma, och en saftig syra av det friskare slaget. Här finns massor av god mörk kryddighet - närmast pinotlik tycker S - men ingen märkbar alkoholvärme. Karaktärsfullt till tusen! Och så efter ungefär en timme trillar allt på plats i munnen. Frukten är nu stor och rund som en boll, ihopsmält till en perfekt enhet med tanniner, syror, fat och mineral. Det enda man i övrigt kunde önska vore bättre längd. Strålande nu och åtminstone de närmaste tre-fyra åren. En låda kvar.

Tidigare bloggat här, här och här.

2006 Domaine Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Ett par hack ned i kvalitet, och inte i närheten så magnetiskt till sin personlighet. Dels eftersom faten är mer märkbara med sina toner av vanilj, fudge och kaffe, vilket ger ett lite mejkat och inställsamt intryck. Dels eftersom aromatiken saknar verklig komplexitet - om än inte koncentration. Visst finns det rätt gott om mörk viol- och tjärtonad syrahtypisk frukt (som vi minns det kommer den här cuvéen från äldre stockar med låg avkastning) men vi känner ändå att det rör sig om en relativt sett lite enklare terroir som inte förmår att ge lika mångfacetterade uttryck som de två föregående - och så själva vinmakningen då. Med avmätt syra, tydlig sälta, såplena tanniner
och väl mycket ekbeska i slutet är det ändå ett ganska gott vin, om förväntningarna inte är alltför höga. Trots att den här nollsexan ännu inte nått sin fulla mognadsutveckling tror vi inte på att lagra ut vinet eftersom det saknas nödvändig struktur, precis som i samma vinmakares Saint-Josèph Cuvée André Pealat från samma år. Gilles Robins nollfemmor har vad som fattas här.

Tidigare bloggat här och här.

Domaine Leon Barral 2009: Jadis & Valinière

Nya årgångar från Domaine Leon Barral - ja, det bör väl vara en given hit hemma hos Finare & Vinare? Som den trogne läsaren vet vid det här laget, så gillar vi ju Didier Barral och hans viner skarpt. Vi har blivit generöst mottagna och underhållna på gården i Lenthéric, vi har avverkat många flaskor sedan dess, och vi har hållit en provning för Stockholms munskänkar där vi jämförde Barrals nollfemmor och nollsjuor. Förhandsinställningen är minst sagt positiv.

Nu har vi umgåtts med Barrals nollnior under ett par dygn, och det har framförallt fått oss att fundera över en sak - värme. De rådande klimat-förändringarna är helt klart ingen lek för sydfransoserna, och det pratas mycket om att söka högre och svalare lägen. 2011 var det hetaste året hittills i södra Frankrike - ännu varmare än l'année de la canicule, 2003. Även 2009 var ett extremt hett och torrt år. 

Sydfranska odlare är överens om att det är syrah som drabbas av störst problem i värmen. Grenache, carignan och mourvèdre är infödda sudistes med spanska anor, och de har en annan tålighet. Didier Barral föredrar svala norrlägen för sin syrah. Toppvinet Valinière består till en femtedel av sådana druvor - resten är mourvèdre från yngre stockar - medan Jadis vanligen innehåller 30% syrah från varmare söder-sluttningar, förutom dominanten carignan.

2009 Domaine Leon Barral Faugeres Cuvée Jadis

Färg: opak, mörk svartröd/violett

I karaff: mandel, bittermandel, björnbär, röda äpplen, timjan.

Doft 2h: tät och öppen, rejält sötfruktig med drag av mörka körsbär, björnbär, röda äppelskal, garrigue, lakrits, kryddnejlika, syren och viol, järn och sten. Som synes ett komplext intryck, proffsigt utan funk eller lagård, däremot en fin känsla av det omgivande landskapet.

Smak 2h: tät och kraftfull, överraskande sötfruktig, mycket av allt, stora tanniner och örter, måttliga syror, rätt bråkigt och tufft i munnen, sötma och alkoholvärme. Behöver mat.

Doft 26h: mer betoning på syrener, salmiak, bittermandel, pata negra och cola-kryddor.

Smak 26h: har lugnat sig, fortfarande stora och rejäla tanniner, tät kropp, stor frukt, måttliga syror, viss fräschör tack vare örter och sälta, aning kaffe från faten, sötma och värme.

2009 Domaine Leon Barral Faugeres Cuvée Valinière

Färg: opak, mörk, svartröd/blå

I karaff: kardemumma, syrener, violer, mandel, valnötter, blå plommon.

Doft 2h: dovare och mer sammansatt än Jadis, sötfruktig med blå plommon, syrener, röda äppelskal, torkade aprikoser, fet lakrits, läkerol salvi, salvia, timjan, järn, bark och sandelträ. Klart lovande.

Smak 2h: tät, superrik och överraskande sötfruktig, lena och harmoniska tanniner, riktigt lång smak, alkoholvarm efterklang.

Doft 26h: mer betoning på syrener, lakrits, blå plommon, pata negra och blodgrape.

Smak 26h: avrundad, harmonisk, påtagligt sötfruktig, mogna greppiga tanniner, lång kryddvarm efterklang.

De bägge cuvéerna är ovanligt lika varandra den här gången, även om Valinière som vanligt är bäst. Jadis har bråkigare tanniner, som gissningsvis kommer från värmestressade syrahdruvor. Som så ofta hos Barral hittar vi tjusiga syrener i doften, och det beror knappast på att de nyss har slagit ut nere på gården. Kvalitetsmässigt är det inga problem - Didier är en pålitlig vinmakare (möjligen kan han vara i flitigaste laget med pigéage-stången emellanåt) och han har av allt att döma gjort sitt bästa. Nej, det som ställer till det den här gången är den stil klimatet bidragit med. Som vi ser saken blev det för mycket av det goda.

Om nollfyrorna fick oss att tänka på Côte-Rôtie - och flera trebetygare landade blint i Bourgogne - så får Didier Barrals nollnior oss att associera till det varma låglandet i Roussillon. Även om han lyckas parera russin-tendenser så är sötfruktigheten definitivt ett problem för oss, likaså känslan av tyngd och drickmotstånd som alkoholen för med sig. Förmodligen har bägge vinerna en handfull gram restsocker och etiketten säger 14%, men det tror vi inte en sekund på. Här snackar vi snarare femton och en halv, och det bidrar till upplevelsen av sötma. Noggrann temperaturhållning är av nöden, och då menar vi max femton grader. Med ålder kommer vinerna garanterat att få drag av brun farin.

Vid vårt besök 2008 påpekade vi att flera smakprov luktade som det gör på en bondgård - en fläkt av gödsel och kompost, men inte alls oangenämt. Didier svarade att många sagt något liknande, och han verkade inte alldeles bekväm med det. I den senaste årgången får vi säga att vi inte hittar ett uns av vare sig stall, lagård, kompost eller gödsel. Renare och mindre funkigt, helt enkelt - på gott och ont.

Så har vi kommit till the bottom line: köper vi? Nä, att döma av hittills provade viner från området är 2009 inte vår årgång i Languedoc, till skillnad från 2008 som var ovanligt sval och frisk. Den här gången blir det pass, men vi väntar med spänning på tiorna.

Varuprov från Franska Kvalitetsviner. SB/TSE 1 juni,
214 kr (420 fl.) och 329 kr (180 fl.)

Rödvinsrally med familjen Franko

Det är första gången vi provar något moget från Arianna Occhipinti - spännande! Såvitt vi kan förstå var 2005 Il Frappato den sicilianska vinmakerskans första årgång på egen hand. Vi lade vantarna på Carlo Merollis sista flaska, som vi trodde var en nollnia ända tills vi fick överraskningen i paketet. Vinet är lysande rödbrunt i glaset - en ljus kulör med tegel i kanten - och lätt disigt efter att vi dekanterat bort den ymniga fällningen.

Doften är duktigt utvecklad med söta drag av farinsocker och honung. Först reduktiv, likt något unk som bubblat upp från en lerig sjöbotten. Aromerna är ljusa: klockrena tranbärstoner med en liten klick rönnbärsgelé. Vi förtjusas av den härliga komplexiteten med toner av läder, mjölkchoklad och fin spillning. I munnen träffas vi av den strama syran som ledsagar en smal, fokuserad stråle av tranbärsfrukt. En ålderssyrlig smak med lätt syltiga drag, fast helt utan sötma. Klart spetsigt, men paradoxalt nog ändå rätt mjukt i mittsmaken med lätta, finpulvriga tanniner. Det slutar lite ruffigt, kantigt och kartigt - till skillnad från den fenomenalt eleganta nollnian. Hur som helst riktigt gott och definitivt en fascinerande upplevelse, men det är nog säkrast att ha druckit upp vid det här laget.

Nu på tredje dagen visar sig Jadots 2009 Beaune 1er Cru 150 Ans mest fördelaktigt hittills, men vi är ändå överens om att det inte är gott nog för inköp. Här finns fortfarande väldigt mycket fat. Gemensamt noterar vi romerska bågar, bastubänk, bränt trä, grillat kött, och mörk chokladsås med en droppe mint. I munnen erbjuds i alla fall rätt mycket smak, en seriös struktur och bra längd, men liksom i andra smakprov av Jadots Beaune-nollnior känns frukten blurrig och ofokuserad i sammanhanget - ett slags generisk mörk surkörsbärskaraktär. Vinet slutar ekbeskt och småkärvt, och hade varit betjänt av en mer definierad och charmfull personlighet. Fast etiketten är ju rätt snygg! Vi bollar lite siffror runt bordet och hjulet stannar på 88 pinnar.

Nästa vin kommer blint för oss. På nosen hittar vi bordeaux-ceder och norra rhône-örter med några blad eucalyptus. Mörk plommonfrukt och rätt gott om ekaromer, som mörk choklad, tjära, rostning, bastubänk och bittermandel. Karaktären är ganska fatad och "middle of the road", men nog finns en del grus ute på vägen också. Smaken är medelfyllig, balanserat stram och välproportionerad på franskt vis - alla komponenter sitter precis där de ska, men det vi saknar är den riktigt utmejslade personligheten. Åldern verkar vara ungefär tio år - varken ungt eller fullmoget - men det är knepigt att spika ursprunget. Franko guidar oss hem till Bordeaux, och då tänker vi först Saint-Émilion.

2001 Château Nenin Pomerol dricks till kvällens älgstek med karljohanssås och hasselbackisar. Och gör ett alldeles utmärkt jobb i det sammanhanget.

Nästa glas är sannerligen personligt och uttrycksfullt. Efter tre timmar i karaff serveras en uppsjö av vidöppna aromer. Vi noterar farin, bränd jord, mogen björnbärsfrukt, mörka plommon, röda äpplen, krossade stenar, salmiak, syren och garrigue. Mourvèdre, säger Franko, inte minst med tanke på uppenbart animaliska egenskaper som visar upp både insidan och utsidan av djuret. Biodynamiskt, påpekar S och listar knallpulver, grispiss och fermenterad asiatisk fisksås. I munnen golvas vi av den sagolika kombon frisk hög syra och superrikt, fullmoget extrakt. Trots att vinet är så tätt packat med fast materia och köttiga chokladtanniner, så framstår det ändå som slankt, spänstigt och deffat - likt en elefant som lyckas med konststycket att dansa balett. Eftersmaken är riktigt lång och fängslande. Detta är maffigt som tusan, men fortfarande i yngsta laget - det kan gott ligga ett par år till. Gissningarna går till södra Frankrike 2004, det talas om Languedoc och carignan-känsla, men även med ledtråden 80% mourvèdre och 20% syrah dröjer det ett tag innan pusselbitarna fallit på plats. Först krävs en liten sväng i Bandol innan vi slutligen landar hemma hos Didier Barral. Kvällens mesta vinupplevelse, hur som helst.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Valinière 

Kvällens sista vin har en mörk, rätt knuten doft med lovande övertoner - grusiga, blommiga, örtiga och lätt ekiga. Här finns en del bittermandel och mörkchoklad, men ändå ganska underspelat. En gnutta sadelläder och stall visar vägen fram mot kommande mognad. I munnen handlar det om klassiskt stram struktur med gott om högklassiga tanniner, en kärve örter och frisk syra i relativt slank kropp. Vinet är varken ungt eller moget och ger ett återhållsamt, ganska outvecklat intryck. Raka motsatsen till show-off - klassiskt och stilfullt men knappast så givande ikväll. Läser man smaknoteringen ovan så låter det ju precis som en sangiovese från Toscana, men våra gissningar irrar runt via Bordeaux, bergslägen i Napa, nordrhônska sluttningar för att slutligen räddas hem till Italien av S. Även om det förstås smakar långt mer än gott, går vi inte riktigt igång på detta för tillfället. Vi som har flaskor i källaren gör klokast i att ligga på dem i minst fem år till (några noteringar på CellarTracker beskriver liknande intryck).

2004 Fontodi Flaccianello della Pieve Toscana IGT

Bistroy Les Papilles, Paris

Att ha utmärkelsen Bib Gourmand  i Guide Michelin måste vara en fantastisk tillgång, och samtidigt en börda för en liten restaurang som Bistroy Les Papilles. När Tripadvisor spär på med ranking #10 av 4957 Paris-restauranger och 142 positiva recensioner börjar det bli svettigt på allvar.

Varför? Jo, för att vi och en massa andra turister plitar ner stället på måste-listan medan parisarna själva tar det piano och går någon annanstans. Av lördagskvällens trettiosex gäster är högst fem av franskt ursprung. Resten: japaner, amerikaner, britter, tyskar, spanjorer, svenskar och andra utbölingar. Alla dessa förhoppningsfulla har ett annat sätt än fransoserna att förhålla sig till upplevelsen av en fransk bistro. Tyst och försiktigt, respektfullt, liksom för att inte missa någonting. Anledningen till populariteten är förstås att alla söker "det där genuina". Men hur genuint blir ett ställe som fått en aldrig sinande ström av turister att ta hand om?

Det finns ändå mycket gott att säga om Les Papilles. Hela ena långväggens hyllor, och källaren, är fulla av intressanta viner. Det är en salig blandning av trofé-flaskor och nyfransk naturlighet: Pavie-Macquin, Château de Beaucastel, Grange des Pères, Dominique Laurent, Alain Graillot, Yvon Métras, Jean Foillard och många fler. Gästen uppmanas att studera biblioteket och göra sitt val. Om man vill kan man köpa med sig buteljer precis som i en butik, eller dricka dem till maten med en droit de bouchon på €7. Sympatiskt... och vi zoomar snart in på en trio av Barrals Valinière från åren runt millennieskiftet. 1999... 2000... 2001. Oj, vad spännande - och vad svårt det blev att välja. Inke binke bane, ole dole doff. Det blev 1999! (€73)

Köket är högst fyra kvadratmeter litet, men så lagar man bara en fast meny per kväll. (€33) Gästerna behöver inte göra mer än sätta sig till rätta och åka med på tåget. Till apéritifen ber vi om ett förslag, och får in en mogen bourgogne-nollfyra på halvflaska (€28). Domaine de la Bongran bjuder på sin egen tolkning av chardonnay från Maconnais, som uppenbart är sent skördad med toner av honung, lemon curd och nötter. Vinet har stor, nästan fet kropp med mogen citrussyra och kalkig mineralkänsla. Efter en liten stund serveras en len morots-velouté med krutonger och strimlor av rökt fläsk. Vinet och soppan är alldeles underbara både för sig själva och tillsammans.

Vårt utvalda röda från hyllan har tempererats med hjälp av ishink. Innehavaren Bertrand Bluy häller upp för avsmakning. Det är rejält med fällning i första skvätten, så vi ber om dekantering trots att skadan redan är skedd. För tusan, karln måste väl veta vid det här laget att Barrals viner är ofiltrerade och extremt mättade med färgämnen som bör ha fällts ut vid det här laget! En praktmiss, om ni frågar oss.

Den äldsta Valinière vi druckit tidigare är nollfyran, som vi flera gånger uppfattat som fullt mogen och väldigt elegant. Nittionian har inte oväntat nått längre i utvecklingen och ter sig mer rustik. Full av grovkornig karaktär, men inledningsvis inte helt angenäm att sniffa på: massor av rostigt järn, blod, läder och allmänt animala drag. Frukten märks mest i form av mörkt farinsocker - inte så lovande...

En stunds luftning i karaffen gör dock underverk. Den mörka mourvèdre-frukten vaknar till liv, och när den rika, bonniga grytan med ankbröst står på bordet så lirar det kralliga bonnavinet i samma tonart. 1999 verkar varit en varmare årgång i Languedoc, alkoholen bidrar med kraft och stor kropp och det är fortfarande gott om tanniner. Mer av power än av elegans, till skillnad från senare årgångar. Sitt bästa uttryck når nittionian efter ett par timmar när grönmögelosten kommer in. Men då är karaffen nästan slut.

Granitplattan med ostbit är väl i sanningens namn inget att skriva hem om, och efterrätten är rena lackmus-testet för restauranger. Alla vet ju precis hur den ska vara. Antingen lyckas man, eller så lyckas man inte. Kan man inte knacka på skorpan, så är det helt enkelt ingen lyckad crème brûlée. Beklagar, och dessutom är innertemperaturen alltför kall för vår smak, kylskåpskall istället för rumstempererad. Ska vi fortsätta med gnället så ger de unga serviskillarna ett rätt kalvigt intryck - det verkar som om Bertrand fiskat upp dem på sin rugby-träning snarare än på restaurangskolan.

Lyckligtvis jobbar det gemytliga franska sällskapet vid vårt grannbord för att höja stämningen på kvällen, med viss hjälp av Alain Graillots Saint-Josèph. Summa summarum blir det både ris och ros för Les Papilles, och ett framtida återbesök känns inte helt nödvändigt.

2004 Domaine de la Bongran Viré-Clessé Cuvée E.J. Thévenet

Velouté de Carottes avec Croutons et Lardons

1999 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière

Magret de canard au Four

Assiette de Roquefort

Crème Brûlée

Nya årgångar från Domaine Leon Barral

Att prova den nya årgången av Didier Barrals Faugères har på relativt kort tid blivit en tradition lika viktig som vårprimörer, kantareller och kräftor. I år missade vi tåget helt. Det beskärda antalet flaskor till Sverige var så litet att att ynka tre lådor nådde privatkunder och resterande nio gick till restauranger. Men varför blev det så galet få den här gången? Vi talar ändå om en rätt så stor gård, där 28 hektar odlas aktivt. Hagelskurar, är det bistra svaret.

Vår självpåtagna roll som hejaklacksledare i Svenska Barral-fancluben renderade ett erbjudande om att få prova resten av vinerna i förväg. 

Inte direkt något högriskprojekt för importören kan tyckas, men förväntningarna är höga och slentrianmässiga hyllningar ligger inte för oss. Framförallt är det skönt att veta i förväg vad man ska jaga och vad man kan låta bli. Och så är det viner som tarvar diskussion.

2009 Leon Barral Blanc Vin de France är framställt av 80% terret blanc/gris och resten viognier. När det luftar till sig i karaffen ställer H den oundvikliga frågan: "är det där hans vita vin?" En mer orange kulör får man nämligen leta efter - lätt beslöjad dessutom. På nosen får vi först lite barraltypiskt salmiak/knallpulver innan vinet ger sig ut på heden för att hitta ljung och pors. Honung och öljäst katapultar oss tillbaka till tidig stenålder där mjödet nyss uppfunnits. Några apelsiner och aprikoser fick visst gå med i brygden också. "Intressant" får man säga - men som helhet faller doften faktiskt ganska platt. Smaken är lyckligtvis mer vinös. Även om attacken är märklig - snarast fadd - finns det gott om struktur i mitten med nästan rödvinslika tanniner och hyfsad syrafräschör, trots allt. Hela energipaketet är lokaliserat till avslutningen/svalget som är torrt, kryddigt, mineralstint och salmiaksalt med kraft och längd. Entusiasmen runt bordet är rätt måttlig. Ett glas räcker. Pass.

Orangevin.

Utdragen skalmaceration, lång samvaro med jästfällningen och en kontrollerad oxidation i barrique är nyckelorden för det här vinet.
Om Barral tidigare har figurerat i utkanterna av orangevins-scenen, så intar han med den nya årgången en plats mitt i spotlighten. Nästa steg blir att köpa amforor och gräva ner dem i marken - tänk Josko Gravner. Kvalitetsmässigt är det väl ungefär lika bra som friulanens Breg eller Trincheros Palmé 7 - gillar man den udda vintypen så är det bara att köra. Vi som var så förtjusta i fräschören i Barrals vita (gyllene) nollsjua tycker att han tagit metoden ett steg för långt den här gången. Petitesser som druvsorter och ursprung blir sekundärt i sådana här viner. Så är det också klassat som Vin de France...

2008 Domaine Leon Barral Faugères mixar hälften carignan med resten cinsault och grenache, allt uppfostrat i betongtankar under två år. Vinet gör entré i en transparent varmröd dress med blå reflexer. Nosen är ovanligt örtig med nyanser av lavendel, salvia, rosmarin, pinje och mynta. Ord räcker inte för att fånga in helheten av garriguens flora. I den välbekanta gottpåsen märkt "Barral" finns knallpulver, svartpeppar, lakrits, körsbärskärnor, bläckiga körsbär, röda äpplen, kronblad av viol och syren samt finaste kardemumma.

Efter sådant sniff är vi inte precis svårflörtade. I munnen serveras en intensiv och rättfram attack. Mittsmaken är livlig och busig. Impregnerar tungan med en frukt som är klart kryddig men inte eldig. Rabarbersyrlig, strukturerad och pepprig, precis lagom tät. Örtsnörp i slutet, och lite läder. Svingott, och ack så lätt att dricka. Minst lika bra som vanligt, i en ovanligt örtig och friskt syrlig version.

2008 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis blandar hälften carignan med 40% syrah från söderlägen och resten grenache. Allt uppfostrat i använda små ekfat (1-10 år gamla) under två år.
Ett mörkt blårött, betydligt tätare vin. Doften är inte vidöppen ikväll, men är ändå patenterat barralsk med toner av knallpulver, salmiak, svartpeppar, eneträ och prosciutto. Vidare får vi körsbärskärnor, mörka körsbär, röda bio-äpplen, violer och syrener. Kardemumma-kryddan kommer med mer luft. Alltihop är väl sammanhållet, men samtidigt väldigt levande och ständigt skiftande.

Det här är en lite vildare historia än både Tradition och Valinière, vilket även gäller smaken som är tät, intensiv och kryddig med märkbara men långtifrån dominanta fattoner. Efter en dryg timmes luftning blir tanninerna sådär härligt söta som tätvävd sammet, medan fruktsyran på samma gång är frisk och mogen. Salmiak-lika mineraltoner spritter på tungan efter sväljet. Alkoholen märks mycket mindre än i nollsjuan. Rejält extraherat vin som behöver ordentligt med luft, och som ändå inte öppnar upp hela registret - än. Busbra, men ett halvår till kommer att göra gott.

2008 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière är till fyra femtedelar mourvèdre och resten syrah från nordsluttningar. Vinet uppfostras som Jadis. Här är färgen nästan lila, utseendet ännu tätare. En lätt pust av brynt smör verkar hänga ihop med fat/rostning medan sensationer av kallt järn och köttsafter berättar om skifferjord. Frukten är mörk som lakritsdoppade blåbär och björnbär. Ett par violer bidrar med övertoner och garriguens flora stämmer in, med lavendel, salvia, pinjer med mera. I botten finns en svärta som av grillkol och asfalt. Och så det där järnet, igen. Elegant, och oupphörligt fascinerande.

I munnen: så oerhört harmoniskt. Inget spret överhuvudtaget. Kassaskåpstätt och silkeslent - men samtidigt så slankt och friskt. Frukten är hanterad till perfektion, sötman mer återhållsam än i Jadis. Här ligger fokus mer på syror än på tanniner, eller snarare: tanninerna är spunna av kinesiska silkesmaskar. Avslutningen är lång, lustfylld och komplex. Balansen och helhetskänslan beskrivs bäst som burgundisk. Det här är inget annat än storslaget, och dricks alldeles utmärkt redan nu.

Slutsatser: om det "vita" vinet skiftar från år till år, så är Didier Barral ytterst pålitlig när det gäller de röda. 2008 är en mycket bättre årgång i Languedoc än i Rhône, och kvalitetsmässigt är nollåttorna jämförbara med 2005 och 2007 - om än med lägre alkohol än 2007, silkigare tanniner än 2005 och friskare syror än båda. Vad gäller drickvänligheten är Tradition en akustisk lägereldssång, Jadis elförstärkt rock'n'roll och Valinière närmast en klassisk symfoni.

Om vi finge önska oss något mer, vore det att Didier tog det bara lite lugnare med pigeage-stången i Jadis. Och som sagt, tyvärr drabbades domänens vinmarker av hagel under växtsäsongen 2008, vilket innebar att ett redan lågt uttag decimerades än mer. Kvaliteten led av allt att döma inte alls, men det blev problem när det gäller antalet producerade flaskor. Faugères Tradition är alltså redan tvärslut. 
Av de andra två har Systembolaget köpt allt som kom till Sverige, 
vilket är 240 Jadis och 120 Valinière.


Varuprover från Franska Kvalitetsviner (ej Tradition).
På SB den 1 september, Jadis 256 kr och Valinière 399 kr.
Barral Blanc kostar 224 kr (privatimport i 6-pack)


ps. Mer om Barral här och besök på gården här.

Mästarmöte 2007: Barral Faugères vs. Lacroix-Vanel Fine Amor

Ikväll: två vinodlare som vi har träffat flera gånger, två av våra absoluta favoriter. Aldrig någonsin har vi haft deras viner på bordet samtidigt. Det känns smått upphetsande - och samtidigt lätt sadistiskt - att tussa ihop dem. De borde egentligen få skina på egna premisser - men inte just ikväll, för nu måste någon av dem vinna. Grenarna är 1) provning på egen hand och 2) matsällskap till risotto och stora kalvkotletter klädda i fettkappa. Slagträn som sifferbetyg kan komma att användas.

Som den rebell han är öppnar Didier Barral pang på med sin 2007 Faugères Tradition. Färgen är mörk oxblod med lila kant.
Doften ur karaffen får oss att frusta av njutning: svartpepparkvarn och knallpulver, blodapelsiner och blå syrener, järn och mörka köttsafter, massor av salmiak och några valnötter. I glaset är doften alldeles ren med sötfruktiga drag som berättar om hög mognadsgrad. Dessutom garvat läder, blodig biff, svartpeppar och sötsalt lakrits. Inom en timme växer den söta nollsju-frukten och formligen hoppar ur glaset med ännu mer av blodapelsiner.

Jean-Pierre Vanel är lite mer reserverad och eftertänksam, han tar det piano i alla lägen. Den purpurfärgade 2007 Fine Amor vänder sig försiktigt i karaffen och avtäcker lavendeldoftande garrigue över mogna hallon, fikon, muscovado, köttsafter, sten och salmiak. Även här får vi en mycket mogen frukt med drag av både hallon, björnbär och blåbär. Dessutom finns inslag av cassis, kulspetsbläck, tobak och choklad som vi inte hittar i ettan. Doften har en härlig fräschör och elegans, den är inte alls lika animalisk förutom en diskret pust av lagård. Visst finns flera gemensamma nämnare - ändå är vinerna helt olika till sin personlighet. Första glaset innehåller noll procent syrah, men ger ändå flest associationer åt det hållet.

2007 Domaine Leon Barral Faugères Tradition är rejält tätt och intensivt i munnen. Wow-känslan är odiskutabel när högar av svartpeppar förenar sig med stadigt friska syror och snyggt sveper igenom en harmoniskt len och välmatat sötfruktig mittsmak, för att formligen explodera ut i en superlång ringande avslutning som fortsätter ända ner i strupen och magen. Onekligen ingår alkohol i detta vin: 13% säger etiketten, men femton ligger säkert närmare sanningen - och den saken kan man lugnt fundera över i ett par minuter alltmedan sötlakrits, kryddor och mineraler dansar ringdans på tungan. Rebelliskt krut och rackarns gott!

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor är inte riktigt lika tätt, men mer präglat av tanniner och en örtbitter kärvhet som lovar riktigt gott inför kvällens måltid. Syrorna är friska, men smaken ringer inte på samma galet intensiva sätt. Här finns mindre av sötma, istället liten bläckighet som saknas i ettan, och en svalkande stenig mineralkänsla.  Det mesta händer i mittsmaken, medan slutet är lite kortare. Fine Amor har en mer läskande personlighet utan alkoholvärme, pepprigheten är inte alls lika framträdande. 14% säger etiketten, och det verkar stämma rätt bra. Överraskande svalt för året uppvisar vinet en elegans och balans som tycks vara perfekt ämnad för matbordet.

Och inte oväntat är det Fine Amor som inordnar sig bäst med maten. Det är den karaffen vi spontant vänder oss till för påfyllning (91). Men på egen hand är det utan tvekan Barrals Faugères som är häftigast. Mötet åskådliggör motsatsförhållandet mellan provning och måltid. Ska vi prata siffror är det sistnämnda vin som vinner fighten - kraft och längd brukar göra det (92). Båda vinerna är fortfarande i en ungdomlig fas med goda framtidsutsikter.

Mer om Barral och hans nollsjua här. Mer om Vanel och hans nollsjua här.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Jadis

Middag tillsammans efter diverse spring åt olika håll - läge att kolla upp en gammal vinälskling och njuta en redig köttbit med bea och pommes frites.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Jadis är färgintensivt med en del fällning att dekantera bort. Doften ur karaffen har härligt djup och utlovar början till utveckling mot mörk choklad, valnötter, muscovado och några russin. I glaset får vi ett livligt intryck med ständigt skiftande fasetter: röda äpplen, jästa moreller, knallpulver och blå syrener. Järnspikar, köttsafter och lavendel. Skogsbär, bittermandel och kulspetsbläck. En riktigt läcker nos, och den ter sig allt yngre ju mer luft som kommer till.

I munnen serveras robusta tanniner och apelsin/grapefruktsyror som får saliven att spruta. Frukten är dunderladdad och strukturen enorm, helt utan fluffighet. Syranivåerna tävlar med sval bourgogne, mineralerna läskar med sensationer av järn/salmiak och alkoholen märks överhuvudtaget inte. Avslutningen är lång och intensiv, "palate-staining" för att låna ett Parker-uttryck. "Energikälla" är ordet vi letar efter.

Enklast kan det här beskrivas som Neil Young & Crazy Horse i flytande form. Dessutom inte helt olikt Aurora Barricadiero. Galet gott till entrecôten, det tar slut fortare än kvickt. Fortfarande ungt med rejäl potential för framtiden. Ren rock'n'roll!


ps. 2004 Jadis är minst lika fascinerande. Nu fullt utvecklat med en balans som liknar mogen côte-rôtie. Både doft och smak ger järn, salmiak, knallpulver, muscovado, tranbär och blodapelsiner med visslande höga syror som överträffar mången riesling. Ett makalöst vin med knivskarp karaktär, helt kompromisslöst, rentav upphetsande. Energidricka för oss syrafreaks.

2007 Domaine Saint Antonin Faugères

Lenthéric, Cabrerolles, Faugères. Den adressen har väldigt positiva konnotationer för oss. Det är nämligen där Didier Barral huserar. Kanske bygrannen Frédéric Albaret gör lika bra vin? Åtminstone tycks David Schildknecht vara av den åsikten. Påtagligt entusiastisk delar han ut 91 WA-poäng till nollsjuan.

2007 Domaine Saint Antonin Faugères har en syrahdominerad doft av mörkaste körsbär med rostade kärnor, bittermandel, eneträ, svartpeppar, stickig ammoniak, salta malacofiskar och soja. Förutom ångande alkohol får vi rejäla vrid på svartpepparkvarnen.

I munnen serveras en koncentrerad smak - påtagligt lakrissalt och samtidigt lite sötaktigt parfymerad. Rätt vass i munkänslan, måttligt frisk, tungfotad i balansen och svartpepprigt eldig i avslutningen. Förmodligen är det de femton komma åtta som spökar.

Det här är en pang-på-rödbetan-faugères som inte kan uppbringa ett uns av elegans, och som dessutom lider brist på personlighet. Var är den sydfranska charmen, var är garriguen, var är de järnrika sensationerna? Den syrahdruva som uppför sig så bra i norra rhône beter sig i nollsjuvärmen som en chartertysk på ibizasemester: går bananas och tappar stilen.

I en match mot Barrals bascuvée skulle vinet åka på storstryk, så vi skippar att rigga upp det mötet. Med sin kombinationen av klockrena lakritsfiskar och parfymerad sötfrukt vill vi istället jämföra med en annan nollsjua: Château Pesquié från Ventoux, som bjöd på samma kralliga och lätt huvudvärksframkallande tongångar. Och de är inte vår melodi.

Testad till hjortstek, trattisar, potatiskaka och rödvinssås. Resten av flaskan går till matlagning.

139 kr i BS, Carovin importerar.

Månadsprovning & Månadens vin

I morse var vi på Regeringsgatan och plockade ihop kvällens viner. Septemberskörden är väl egentligen rätt gles och spretig, men med hjälp av stenhård selektering - rentav cherry-picking - ser det ändå riktigt ljust ut inför stockholmsmunskänkarnas nyhetsprovning. En hel del av det intressanta finns med, i finurliga och lärorika parbildningar. Tio viner plus tre extraviner från en viss modernare baroloproducent som grädde på körsbären...

Tid 17.30-19.30. Adressen är Näringslivet Hus, Storgatan 19 på Östermalm. 250 pix. Gäster och pröva-påare är också varmt välkomna.

Ses där!

ps. Dagens val, om ni frågar oss: 2007 Domaine Leon Barral Cuvée Valinière Faugères AOC. 80% mourvèdre och 20% syrah från svala nordsluttningar med järnrik skiffer. I stort sett biodynamiska odlingsmetoder, fast utan certifiering. Två års uppfostran i använda barriques. Lågsvavlat. Utförliga smaknoteringar här och här. Ett helt suveränt vin! (93-94)

Domaine Leon Barral 2004: Jadis vs. Valinière

"Trodde det var du och jag och fårfett mot världen!" Det händer att vi får läsarkommentarer som är bättre än låttexterna de refererar till. Provningen i tisdags var framför allt lockande, en riktig aptitretare. Ikväll fick vi en glupande lust att sjösätta mognare versioner av Barrals viner till passande mat. Och vad kan då vara bättre än vitlöksstinna lammkotletter och rostade grönsaker med timjan och rosmarin, puy-linser och couscous. Fårfett och Faugères är en supercombo!




2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis är ljusare oxblodsfärgat med massor av fast fällning i flaskan. Glaset är lite grumligt av minimala partiklar i glaset, men så har vinet också åkt bil idag.

Nosen är utåtriktad och tydligt definierad med ett rejält vrid på svartpepparkvarnen, rostigt järn, slösande salmiak, dunderladdade knallpulverskott, eneträ, violer, rödare syrahfrukt och svarta oliver. Här finns en omisskännlig norra rhône-touch, precis lagom animalisk. Frukten står snart som en strut ur glaset med komplexa aromer av vinbär, skogshallon, rönnbär och röda bio-äpplen, diskret avvägda. Klassiska fatinslag av nyrostade kaffebönor samsas med mineraliska silverskedar. Absolut animaliskt, men inte direkt från stallet utan snarare som av fett lammkött. En fåraktigt god doft med massor av skön carignan-rock'n'roll!

Vi smakar och får all utdelning vi kan önska. En medelfyllig, piggt syrlig, läskande smak, skenbart lätt i mittfrukten men med överraskande grepp och intensitet. Aromerna ger en känsla av att äta solvarma, härligt saftiga svarta vinbär - men snart dras fokus till de fräsande friska blodapelsinsyrorna med kvillrande sensationer på tungan. Driven av en gnutta örtbitterhet löser smaken ut i en minutlång, kryddig, järnmineralisk eftersmak med busigt hockeypulver och aning av syrah-gummi. Det här är rysningsframkallande gott, i flera minuter efter att man svalt.



2004 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Valinière är rubinrött, transparent och kristallklart, utan fällning i flaskan. Doften är mer återhållsam, mer sammansatt, med bra djup och klart dregeldrivande egenskaper. Vi noterar diskret kryddiga fattoner av burgundiskt snitt med kanel, kryddnejlika och sandelträ. Därtill komplexa, mognande bäraromer av röda och svarta vinbär, plommon och mörka skogsbär. Snygga aningar av salmiak, valnöt, ceder och kokosfudge. Lite stall i slutet av glaset. En ädlare och mer reserverad doft, inte lika pang på.

Smaken är mjukare och på sitt sätt större, med salt lakrits och mörka plommon. Även här en läskande känsla, med rundare och stadigare rödavinbärssyror, som löser ut först i avslutningen. Vinet är visköst och lent i munnen men aningen "platt" i mittsmaken. Här blir också tanninerna mer märkbara, en smula torra. Ändå är det ett mycket harmoniskt vin med klart tillfredsställande längd, där det händer en massa sköna, muskotkryddiga grejer i slutet. Som sagt, lite mer förfinat, burgundiskt och mer återhållsamt.

Rackarns vilka goda, mogna viner - de satt som en smäck till maten och kampen blev jämn. Cuvée Jadis bjuder på mer bus och kul - om Neil Young hade varit ett vin skulle han ha smakat så här - that's carignan for ya!

2004 var helt klart ett toppenår för "syrah sud". Jadis är oemotståndligt när det gäller påfyllning och vinner kvällens match med en noslängd. Det här är vinet som fick oss att trilla dit på Barral! (92). Den mer avrundade Cuvée Valinière hamnar strax efter, och får chansen att sträcka ut över hela aftonen med viss potential för att utvecklas (90-91). Siffrorna gäller förstås de aktuella intrycken, eftersom vinerna tycks ha förverkligat det mesta av sin sin potential. Lagrar ni kallt finns några års framtid, annars drick upp om ni har flaskor kvar!