2003 Château Chasse-Spleen

Vilket galet år det var, 2003! De europeiska klimatzonerna gick bananas och alla vinrankor flyttade ner till solkusten, bara för att förvirra stackars blindprovare (och kanske ge oss en första förskräckande sneak preview av hur framtiden kommer att te sig?)

2003 Château Chasse-Spleen osar väl knappast skolboksbordeaux, men visst är det ett bra sniff. Här presenteras djupa aromer av jordgubbssylt, engelsk fruktkaka, mogna plommon, sötlakrits, kryddlåda och bättre vintage port. Inte skymten av nyklippt gräs och absolut ingen grön paprika. Nä, kanske inte så många andra typiska bordeaux-markörer heller om man ska vara gnällig.

Smaken är det som övertygar mest. Den är stor, tät, len och generös - samt förvånansvärt balanserad. Här finns inget av de där torra, hårda, dammiga tanninerna som är så vanligt förekommande bland europeiska nolltreor. Ingen överdos av alkohol, ingen hetta, ingen klumpighet. Men nog saknas väl strukturen för att möta mat? invänder petimetern.

Inga problem. Som namnet antyder lämpar sig den här nolltrean bäst till att jaga bort bluesen - på egen hand eller med ost, nu och några år framåt. Ja, sannerligen ett lustfyllt vin och en positiv överraskning.

Munskänkarna provar novembernyheter

Lyckade nedslag häromsistens

2000 Château Chasse-Spleen

Folk som gillar klassisk bordeaux måtte vid det här laget ha börjat tappa hoppet om oss. Alltför sällan publiceras bevis på att vi uppskattar dessa drycker, och att de faktiskt går åt - i fallet 2008 Château Poujeaux så snabbt att lagringen förvandlades till en icke-händelse.

Just appellationen Moulis-en-Médoc, med parhästarna Poujeaux och Chasse-Spleen, hör till våra käraste exempel på att man inte behöver belåna sig för att ha skoj med klassiker. En rejäl dos tålamod kan dock vara på sin plats. Ikväll drar vi korken ur 2000 Château Chasse-Spleen. Det känns som att vi väntat länge nog.

Rakt ur karaffen osar det järn och jord, vinbär och cassis, söt piptobak och salt snus, hästgård och lädersadel. I glaset får vi en ny uppsättning intryck: kakaopudrade moccatryfflar, ett par likörkörsbär, fullmogna jordgubbar samt en god pust av espresso-bar. Frukten öppnar upp riktigt fint, sammetskänslan är på plats, likaså övertonerna som drar åt det blommiga hållet med violer och rosenblad. Ja, det här doftar ju för jäkla gott.

Attacken i munnen är sammetslen - sval, stram och läskande, men på samma gång mjuk och lätt viskös. Syran klockar in på god frisk medelhöjd, tanninerna är mogna så det räcker, och dessutom infattade i en välbyggd fruktkropp. Prominenta mineraler och allmän saftighet får saliven att sprinkla gommen - som om inte vinet redan var runt och silkigt nog. Avslutningen är tillräckligt bestämd och efterklangen lång och lustfylld. Mmm, vilken fullträff - och vilken skön drickbarhet!

Det här, kära vänner, är vad vi verkligen gillar med bordeaux. Haffa en välrenommerad cru bourgeois för kanske ett par-tre hundralappar (beroende på köpställe) och vänta i sisådär åtta år. Ut på andra sidan källardörren kliver en transformerad varelse som ger så mycket mer tillbaks. Om man skippar den lätt glädjedödande exercisen att jämföra med andra bordeauxer, för att utröna vilken som eventuellt är "bäst", och istället bara njuter av det man har, så når man faktiskt hela vägen hem med en flaska som den här.

Vidareläsning och diskussion i smågrupper: Bordeaux Made Itself Boring och When Bourgeois Is Good.

Munskänkarna provar majnyheter

Majsläppet kändes vid ett ytligt påseende ganska oengagerande.
Gäsp, Systembolaget liksom... vid det här laget kan vi ju handla från massor av olika källor och har fullt upp med att titta åt annat håll.
Men det är orättvist att generalisera och avfärda kategoriskt. Om man sovrar med omsorg finns det faktiskt en hel del intressant även denna gång. Vad sägs om en trio vingårds-Volnay från Marquis d'Angerville? Som extrabricka två kanske? Nä, de kom inte med i onsdagskvällens nyhetsprovning. Men väl fyra nordrhônare från stora årgången 2009.

1. 2007 Domaines Schlumberger Riesling Grand Cru Saering

Här osar det skitig smörjgrop och småfeta toner av gula äppelskal som legat kvar i slasken sedan i måndags. Jordigt och dieselmineraliskt med några rötade druvor i mixen, ovisst hur pass ädel den rötan var. Ganska bred smak, rätt generöst utvecklad med guläppliga aromer och en syra som i vår smak är alltför avrundad. Inte någon vidare GC-klass om ni frågar oss, och därefter ställdes skåpet med besked av medtävlaren...

2. 2010 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Erste Lage

Purung rieslingdoft med klockren druvkaraktär: mandelblom, vit persika, grönt äpple, limeskal, örter, massor av mineraler, liten grön marmeladkula och en skiva honungsmelon. Smaken är ren och slank med Olga Korbuts fruktkropp och en liten juvenil spritsighet. Visslande hög syra - perfekt fokuserad, livlig och engagerande. Tätt tvinnad struktur och mängder av sprittande mineraler. Gott grepp i slutet och rejäl längd på efterklangen. Enastående bra, och ett klockrent lagringsvin - våra erfarenheter säger att fem års väntan brukar vara lagom. Missa inte denna fina årgång.

3. 2010 Gianni Voerzio Bricco Cappellina Langhe Arneis

Diskret och neutral doft, lätt blommig och smått mineralisk med de allra lättaste av pärontoner. Dessutom är nosen aningen tvålig och framkallar på pricken bilden av en nyss uppblåst badboll - pvc-plast, alltså. Smaken är lika neutral den, med äpplig syra och jordbittra toner. Inte så vidare kul, ganska enkelt på det hela taget. Carlo Merolli kan nog trolla fram betydligt bättre alternativ för halva pengen.

4. 2008 Domaine Stéphane Tissot Arbois Sélection

Stor doft - extremt uttrycksfull med all den karaktär man kan önska sig av savagnin och chardonnay som vinifierats på oxidativt Jura-vis under ett täcke av florjäst. Aromer av nötter, lite smör, bokna äpplen, citronskal, kalksten och manzanilla-sälta. Frisk syra, nötig fetma och sälta som ropar i högan sky efter salta mandlar och andra tapas.
Bra längd på aromer och syra, stenig finish - ja, hela smaken är en definition av ordet "aptitretande". Uppenbart hög kvalitet på allt från druvmaterial till källararbete, men också ett vin att älska eller hata: gott, äckligt eller rentav äckelgott? Det här ställer krav på acquired taste men lovar mycket tillbaks till rätt mottagare. Schysst pris också.

5. 2010 Domaine Bruno Clair Marsannay Pinot Noir Rosé

Blyg och finstämd doft med smultron and andra röda bär. Inledningsvis en anstrykning av svavelstickor som lyckligtvis blåser bort, sedan svaga antydningar om läder, sous-bois och mineraler. Plus för total avsaknad av de godistoner man oftast finner i roséer. Smaken är slank, heltorr och mycket frisk med markerad syra och en god liten örtighet. Ren och uppfriskande avslutning som rensar bra. Inte jättemärkvärdigt, men ändå rätt elegant, och raka motsatsen till publikfriande. Kul att plötsligt få se två roséer från Marsannay på SB - är det första gången? Vi dricker gärna en flaska nu när värmen kommer. Ännu bättre pinotbaserat rosa kan man hitta hos Philippe Gilbert (Menetou-Salon) och Olivier Horiot (Rosé de Riceys).

6. 2011 Domaine de la Mordorée La Dame Rousse Tavel

Sötare bärfruktig doft med definierade hallontoner och busunga drag av geléråtta som i nuläget är störande tydliga. Undertill finns lyckligtvis en seriös mineralkaraktär med sälta, anis och våta stenar. Smaken är rik för en rosé, snudd på småfet, men ändå med fullt tillräcklig syra och goda aromer av anis, lakritsrot, smultron och hallon. Det hela slutar kryddigt och ganska så långt. Klart mer seriöst och källarvärdigt än man kan tro vid första sniffen - lagra ett år eller två och det mest juvenila godiset kommer att vara borta.

7. 1986 Château Bel-Air Lagrave, Moulis-en-Médoc Cru Bourgeois

Stor bordeauxdoft med full mognadsutveckling och rejäl komplexitet. Kanske inte direkt elegant i starten när vi tvingas dra på oss blåstället och mocka bajs i stallet, men snart kommer så mycket mer: piptobak, läder, multnande undervegetation, mogna svarta vinbär, korinter, paprika, mynta och andra örter. Frukten utvecklas riktigt fint i glaset mot sötare toner av plommonmarmelad och vinbärsgelé. Smaken är lättare medelfyllig med hyfsad syra, fortfarande hyggligt vital vad gäller frukt, frisk mynta och tanniner som blir uttorkande och kantiga i slutet. Inte alls dumt med tanke på årgång, kvalitetsnivå och pris. Egentligen ville vi ha 85:an till provningen, men de buteljerna dammsögs inom en minut på Passagen. Det lär dock finnas rätt gott om flaskor kvar eftersom det släpptes tvåtusen av vardera årgången - upplagt för jämförelser alltså. Sånt här vill vi se mycket mer av på bolaget, och är man bara det minsta intresserad av mogen bordeaux bör man nappa även om slottet är obekant.

8. 2007 Zuccardi Zeta Mendoza

Tre kilo svart bautasten till vinflaska. Tät doft, smått hotfull likt en mörk vägg. Mycket mogen frukt, tänk cassis/björnbär/mörka plommon. Dessutom ek, grillkol, lakrits och choklad. Smaken överraskar positivt genom att vara lagom extraherad med frisk syra och välbyggd struktur. Vi hade nog gissat på mer alkohol, mer fat och framförallt en hårdare extraktion - men det här var bättre än väntat. Tyvärr blir tanninerna något träiga i slutet, men det hela borde kunna styras upp med en grillad entrecôte och/eller kortare lagring. Inte helt tokigt faktiskt, och som sagt - smaken är klart bättre än doften.

9. 2008 Poliziano Mandrone di Lohsa Maremma Toscana IGT

Öppen nos med skön rostning och väldefinierad cabbighet. Frukten känns relativt sval, vilket självklart är önskvärt i ett Maremma som ofta är varmt. Trots förhandsinformationen från näsan är smaken ändå förvånansvärt frisk och spänstig med livliga syror, god strävhet och saftiga cabernet-aromer. Intensitet, persistens och bra längd. Visst serveras det både ek-choklad och allmänt fatrostade toner, men konstigt nog inget som direkt stör en ek-allergiker. Gott per omgående, med potential att bli utvecklas fint under några år. Givet restaurangvin till grillade köttbitar.

10. 2007 Podere Santa Maria Colleoni Brunello di Montalcino

Knepigt, vi måste säga att vi inte fick grepp om det här vinet genom några korta sniff och sipp, trots att vi lät det lilla glaset stå ett par minuter. Doften var återhållsam och visade alla tecken på att behöva utvecklas i karaff och kupa under flera timmar. Utan tvekan botti-lagrat, med sina diskreta toner av ljusa plommon, torkade körsbär, läder, tobak och örter. Smaken relativt slank och frisk med druvmogna traddo-tanniner och klassiska surkörsbärsaromer i en lagom varm avslutning. Klart lovande, och såvitt vi kan se outstanding, men här krävs en flaska för att riktigt begripa vad det handlar om.
Vi återkommer i frågan.

11. 2009 Jaboulet Hermitage Blanc Chevaliers de Sterimberg

Kvällens doft - enligt många provare - med sin slående kombination av våt granit, nyutslagen blomma, fetmogen gul citrusfrukt och dyra bourgognefat. Inga besvikelser i smaken - här finns ovanligt friska syror för ett vitt rhônevin, en skön rondör och rikedom av aromer, all stenighet man överhuvudtaget kan önska sig och dessutom en driven fatkaraktär. Makalöst bra - spring och köp. Äsch vad vi är omoderna - aktivera beställningsknappen!

12. 2009 Domaine de Lises Crozes-Hermitage

Stor doft - syrah rakt ut ur skolboken med klassiska violer, svartpeppar, blåbär, lingon, lagerblad, tjärpastill, däckverkstad och lakrits. Smaken är sval och frisk, syradriven med småkärva tanniner och en viss grönörtighet. Av allt att döma skördade man tidigt det året. Typisk Graillot-stil utan märkbar ek, funkar att dricka nu men kommer att bli roligare om några år.

13. 2009 Jaboulet Crozes-Hermitage Domaine de Thalabert

En helt annan stil med mer markant ek i form av mandelmassa och fatkrydda. Frukten varmare och mer senskördad, åt det mörka plommonhållet med inslag av cassis. Riktigt tät smak med bläckiga tanniner, balanserat frisk syra, småsöt frukt och choklad från eken, samt en ännu rätt träig finish. Lagrings-crozes på steroider, ställ in väckaren på 2018 för full utdelning och integration.

14. 2009 Jaboulet Hermitage La Petite Chapelle

Hyggligt bra doft med helseriös mörkfrukt och läckra stråk av cassis. Svartpeppar, grillkol, lakritsrot, vaniljstång, bastubänk, choklad.
Men det är i munnen det händer - wow-känslan är omedelbar och odiskutabel. Sjungande fruktsyror, suverän tanninstruktur, ren cassis, härlig intensitet och ihållande längd. Friskare och roligare i munnen än Delas' 2009 Tourettes, och massor av potential för decennier av utveckling. Om detta är andravinet, hur bra ska då inte 2009 La Chapelle vara?

Blindstyre på Tavastgatan

Fredagskvällens inledande glas njöt vi i skuggan av det stora gårdsträdet. En trädgårdsgrupp, en gunga, en gräsmatta, en svalkande eftermiddagsvind. Vad mer behövs egentligen? Jo, en mogen riesling att sörpla, plus några korvskivor och grissini att knapra. Skimrande gröngult är vinet, med pyttesmå bubblor av koldioxid i glaset. Doften osar av mognadstoner: bergolja över limefrukt och bakta pajäpplen. Här finns en utveckling som drar mot saltgurka och aningar av krondill eller kräftspad - en helklassisk moselstil. Smaken väger in i ungefär samma viktklass som en spätlese - med intorkad sötma, aptitretande mineralsälta och ganska markerad syra, vilket ger vinet ryggrad och fräschör tillsammans med den fortfarande märkbara spritsen. Det här är vårt vin. Trots att det smakar fantastiskt gott, så är vi tyvärr inte i närheten av den sublima leveransen i förra, förrförra eller det föregående årets flaskor. Förmodligen har vinet en livslängd på tio år till, men vi känner på oss att sista flaskan ska konsumeras nu eller snart. I vår smak, alltså. (91-92)

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese

Vi har flyttat ner i källarvalvet. Färgen i första kupan är mörkt brunröd med tegel i kanten. Det är rejält drag i den här doften, med friska fläktar av mynta och oregano över mörkare toner av tjära och späntved. Definitionen är hur bra som helst - man kan sitta och plocka ut den ena godsaken efter den andra. Nypon, apelsiner, anis, läder, ceder, blyerts och grusjord. Smarrigt mogna fattoner med en hel liten gottebutik av kaffe, kola och choklad. Smaken är slank till sin kropp, stramt hållen - inga överflödskilon här - och rejält intensiv med höga syror och utmärkt grepp. Lädertoner, apelsiner och farin samsas med röda surkörsbär och järngrusiga mineraler i en extremt lång smak. De flestas gissningar går till piemonte, men Frankofilen låter sig inte luras utan sätter tanninerna mitt i toscana. Under första kvarten rätt ur nyöppnad flaska så är det klockren fullträff i vår mun, sedan plufsar vinet ut och blir lite jolmigt. Så det är nog läge att dricka upp resterande flaskor nu, och hoppa för all del över dekanteringen! (93-92)

1997 Fattoria di Fèlsina Fontalloro Toscana IGT



Solnedgång i glas nummer två, runt ett varmrött centrum. Här finns underbara mognadstoner av svamp, soja, örter, grillad rostbiff och svartpeppar. Ahh, så här ska en mogen syrah dofta! Det kommer mer av sydfransk funk och brett, ruttnande tång och sjögräs, rentav en liten elefantbur, konstaterar Franko. Smaken är balanserat sötfruktig med medelhög syra. En klassiskt orienterad men ändå generös mittsmak som ger härlig utdelning i munnen. Avslutningen saknar lite kick för att vara storslagen, men utklangen är lång, mjuk och behagfull. Den initiala doften osade verkligen syrah, och den givande, småsöta frukten tycks komma från varma 2003, så kanske en hermitage med tidig utveckling? Franko släpper bomben - vinet kommer faktiskt från södra rhône. Oj, då måste det vara en traditionalist som Pegau eller Beaucastel och ett lite svalare år! Nära, men ändå inte riktigt rätt - Vieux Donjon! Mmm, vad gott. Ett verkligt säreget och skönt vin som håller bra och utvecklas i glaset, med alltmer av örter och saltvatten i både doft och smak. (93)

2001 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape



En mörkare rödbrun nyans i kvällens tredje röda. Smått volatila drag av karlssons klister och späntved, frukt av mörka plommon och sura körsbär, korint och banan. Rejält med fattoner som av kola, lakrits, hudkräm och parfym. I munnen serveras bra syror och rejäl, lite rustik frukt. Järniga mineraler hamnar på pluskontor, medan de dominanta kaffefaten ger visst poängavdrag. Det blir mer och mer tydligt att det är barriquerna som snackar mest högljutt. Trots att vinet fyller ut bra, så är det som att en dimension saknas gentemot de två föregående vinerna. Det tycks vara nebbiolo av tanninerna att döma, men karaktären är egentligen mer toscansk än piemontesisk. Mognad ungefär som en 1999. Någon fatbomb från Scavino kanske? (90)

1999 Prunotto Barbaresco Bric Turot



På nosen ger fyran aromer av lakritsrot, utvecklade morellkörsbär, fat, stall, mintchoklad, grusdamm och tjära. Kombinationen av mint och järn är härlig, faten är framträdande men ändå helt integrerade i doftbilden. Det här doftar så jäkla gott, i en stil som känns välbekant på något skönt vis. Smaken har enastående bra balans med markerade syror, mörkchokladiga tanniner och ett härligt grepp av örter. Utvecklingen är precis lagom i både doft och smak, och inte särskilt varm i karaktären. Det är en sangiovese från toscana, och den är äldre än 2001 men yngre än 1997, förmodligen 1999. Ändå svårt att komma på något bra förslag på producent, hur vi än letar i minnet. Den strama personligheten ger löften om god hållbarhet inför framtiden, till och med en viss potential till utveckling. (92)

1999 Tenuta di Capezzana Ghiaie della Furba

Ser man på, cabernet blir till sangiovese bara den odlas i toscana! Och den är på väg att köra om sin yngre och kralligare brorsa från varma 2000, som förmodligen peakade för ett par år sedan.



Djup rubin i femte glaset, och en första sniff som ger en diskret men tydlig vink om allra högsta klass. Ur nyöppnad flaska visar vinet lyxiga, gräddiga fattoner av vanilj, kola och asiatiska currykryddor. Snart tillkommer de allra finaste vegetala drag, som av örter, tobak och perfekt mogna bruna druvstjälkar. Aningar av ceder och paprika tar oss till bordeaux, där vi också kommer att stanna under resten av gissningsleken. Doften har ett alldeles enastående djup och uppvisar renaste mörk körsbärsfrukt. I munnen uppför sig vinet enormt bra, för att inte säga sanslöst bra. Frukten är ren och tät intill perfektion, alla parametrar sitter där de ska, med hög koncentation men ändå i en slank munkänsla med läskande mineralitet. Total balans, kraft och elegans! Detta sjunger så rent som vi bara varit med om hos viner i internationell mästarklass (andra exempel: Château Pavie, Scavino Rocche dell' Annunziata, Janasse Vieilles Vignes). Men vad tusan är det? Inte så sträng som en cabernet sauvignon-blandning. Vi landar på vänstra stranden i bordeaux, toppmerlot med en mindre andel cabernet franc. (96-97)

2001 M. Chapoutier Le Pavillon Ermitage

Vilket vin! De mogna stjälkarna borde ha stoppat oss från att huvudtaget tänka bordeaux.



Halvtidsvila och dags för några portioner ta-med-käk från Nostrano, en nystartad liten italienare på Timmermansgatan. Det var absolut inget fel på maten, men vinlistan - hallå, att inte skriva ut vare sig producent eller årgång, det håller inte.

På det igen - nu med lite mat på bordet. En pust av stall ur karaffen! Fin brunröd färg i glaset, med ljusare kant. Paprika, ceder, cassis, kryddor och lite mörk mylla undertill. Cabernet sauvignon, det kan vi ta gift på. Skönt animalisk touch i mognadstonerna. Smaken är harmonisk, syradriven, och mineralisk med salmiaksälta. Utvecklad cassisfrukt med ett litet inslag av jordgubbar. Tanninerna är måttligt stora för bordeaux, med en viss grönhet, lite kartigt och örtigt men mycket gott och fräscht. Det tycks vara ett lite svalare "mellanår". Och ett slott som gör goda, medelfylliga viner, till exempel Ch d'Armailhac från 1999. Nettare-Anders: "Vinet är från St. Helena i Napa Valley! Och hälften av frukten är från dalen, hälften från bergen. Och det är äldre än ni tror." (91)

1991 Forman Napa Valley Cabernet Sauvignon

Fantastiskt att vinet inte är mer utvecklat. De är uppenbarligen långlivade, de californiska cabbarna...



En mörk, burgundisk uppenbarelse i glaset. Smörpuck, kola och fatkryddor i den inledande doften. Öppnar sen upp riktigt fint mot en rikare, djupare, mörkare körsbärsfrukt som för tankarna till Gevrey-Chambertin. Hmm, det är nog den gode importören som skickat fram en riktigt jävla bra Pierre Damoy för att vi ska få käka upp vårt kritiska omdöme häromsistens. Vi sniffar vidare och njuter av fler mörka pinot-aromer, friska citrustoner, apelsiner, nejlikor och ännu mera fatkryddor. Ett litet inslag av rödbeta kunde man kanske varit utan.
När vi smakar blir det rejäl utdelning i munnen - fyllig, djup, mörk pinotfrukt med kraft och koncentration, och ganska tuffa tanniner. Supergott, men kanske mer kraftfullt än elegant om man ska vara kritisk, och faten är lite för framträdande idag. Fast vinet har en suverän stoppning i frukten och perfekt balans för lagring. En grand cru 2007 från Pierre Damoy? Vi tar tillbaka allt vi sagt och delar ut toppbetyg som plåster på såren (94) ;-)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée 1er Cru Les Suchots

Wow, Cathiard, det förklarar ju ett och annat. Lycklig den som också får tillfälle att dricka den mognare versionen.



Ännu en solnedgång i glaset. Mörkt rödbrun kärna, bärnsten i kanten. Underbara mognadstoner av mynta, tjära, havstång, båthus, vedträ, källarmineraler och grusdamm. Aning av brettigt plåster och snudd på kork, men håller sig kvar på den friska sidan. Och ganska mycket nötter bland allt det mogna! I munnen en underbart god old-school smak, och fortfarande ganska redigt med tanniner, så pass att vi överväger en fullmogen ekfatslagrad nebbiolo, typ Gaja. Men det är förstås en klassisk bordeaux! Franko konstaterar att nu är vi på mammas baksida... eh förlåt bakgata. Nettare klämmer till med 1989 Beychevelle, en väldigt kvalificerad gissning. Superduper-bordeaux! (92)

1985 Château Chasse-Spleen



Doften öppnar med tydligt baconfett, sedan vitpeppar, grönpeppar, grymma mineraltoner och örter. Gräddig mognad, övertoner av järn, tjära och ännu mera örter. Ett riktigt terroir-vin! Smaken bjuder på en härlig sälta och fruktsyra - och vilket skönt grepp och fräschör vinet har i munnen. Med sin slankhet tycks det vara en côte-rôtie, kanske från 2001, 1998 eller 1997. (91)

1995 Delas Hermitage Marquise de la Tourette

Aha, såpass! Flaskan bär den gamla etiketten, den som gällde till och med -97. Jacques Grange hade inte tillträtt som vinmakare än - det gjorde han innan skörden 1997 - men Delas kunde uppenbarligen göra vin 1995 också. Bättre än vi minns markisen från åren 95-97, faktiskt. Se där vad lite källare kan göra.

Kvällens sista glas är också ett av de bästa. Färgen är djupröd sammet och doften likaså. En tät väv av mörka hallon, körsbär och röda vinbär, med mineraltoner av kalk och järn samt smickrande mandelmassa från faten. Här finns en skön fyllighet och ett härligt grepp i de finsandiga tanninerna - med en rik med fortfarande lite unghård frukt och ett kalkstenslikt avslut. Det här är tuffare än de flesta nollsjuor och ber om att få lagras några år. Men den som gillar lite mothugg njuter redan nu av härlig drickbarhet i en rik och lyxig bourgogne-stil som vi uppskattar stort. Vinet serverades öppet. (93)

2005 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes

Ja, detta är ju på en nivå långt över de flesta village-viner från bourgogne, men så kostar den också 695 kr. Ska ni poppa en Perrot-Minot nu, så är 2007 lite elegantare och lättsammare. Här rekommenderas egentligen några år till på rygg.



Elva timmar har förflutit sedan vi slog oss ner i trädgården. Det har blivit dags att strosa hem i den ljusa sommarnatten. Tack F, för alla sköna extrautflykter till källarförrådet...

Bordeaux 2006: Poujeaux vs. Cantemerle

Virtual tasting av nysläppta bordeauxer från mellanåret 2006. I samråd med Frankofilen plockar vi två välbekanta midpriceslott som båda är på uppåtgående. Det blir ett par trevliga kvällar, dock utan stora utropstecken.

Första glaset är medelmörkt blårött, lite ljusare och lite blåare än tvåan. Doften är outvecklad, mindre än medtävlarens, en klassisk médocdoft - lagerblad, gräs, vitpeppar precis på gränsen till merde, röda och svarta vinbär, med försiktiga toner av tobak och kryddor. Mer frukt tycks absolut finnas i reserv, som vill komma loss med luft eller lagring. I munnen får vi en stram, slank, klassisk matvinsstil. Rejäla syror, något bittra tanniner och salmiak ger gott bett, motstånd och längd. Frukten har bra fokus i mittsmaken men känns aningen tunn i avslutningen.

Facit: 2006 Château Poujeaux, Moulis-en-Médoc

Balansen bör tilltala traditionalister, mer laissez-faire och mindre fat. Ett senigare, mer renodlat lagringsvin som måste vinna på sikt. Efter ett dygn har mycket riktigt vinbären - både de svarta och de röda - kommit loss ordentligt. Stadig och fokuserad frukt plus rejäl stringens och en mer solid eftersmak, och dessutom ett utmärkt matsällskap. Det lovar gott inför framtiden.. (88>89)



Andra glaset är lite mörkare och har en varmare, svartröd nyans i mitten. Doften är större, mörkare, lite ballare och modernare, med mer av omedelbart sug och charm - lagerblad igen, men istället tydlig kaffekaramell, välstädad stallton, blåbär, cassis, viol, hudkräm, lite mintchoko, grus, gräs och blyerts. Smaken är större och bredare med viss rondör av lakrits, mörk choklad och blomjord. Munkänslan är behaglig med förhållandevis snällare syror och mer avrundade tanniner. Men frukten är fortfarande ung och rå, om än inte fullt lika stram som medtävlarens, och smaken bär ut bra i slutet.

Facit: 2006 Château Cantemerle, Haut-Médoc Cru Classé

Mer fluffiga fat, mer av aktivt vinmakande. Under första kvällen var den mest omedelbar, publik och tilltalande av de två, både på egen hand och till ost. Vann dock inte alls lika mycket på dygnsluftningen och blev till slut omkörd med en noslängd på innerspåret. 2005 var lustigt nog både finessigare och lite elegantare i stilen. (90>89)

Slutsatser: detta är gott på klassiskt bordeauxvis, men vinerna levererar för knappt 200 spänn idag. Topparna från Gute Weines "Probierpaket 2005" var faktiskt bättre, även om det handlade om mindre välbekanta viner. Junisläppets 2006 Prieuré-Lichine och 2006 Domaine de Chevalier var - precis som väntat - flera pinnar ädlare och mer vinnande i nuläget. Den som lägger undan kommer dock med största säkerhet få valuta för insatta slantar till slut. Vilken stil man väljer att satsa på är en ren smakfråga. Varför inte båda?

2006 Château Poujeaux, Moulis-en-Médoc (Philippe Cuvelier, Moulis, Gironde)

2006 Château Cantemerle, Haut-Médoc Cru Classé (SCEA Cantemerle, Macau, Gironde)

2001 Château Chasse-Spleen

Tänk att man kan längta så efter ett glas bordeaux! Bara en välgjord médoc - inget världsomvälvande, men helst så nära själva arketypen som möjligt. Lite lagom mognad och gärna maximal drickbarhet. Det var ett bra tag sen, inser vi nu. Ett par ostbitar och summering av dagen räcker bra som sällskap...

2001 Château Chasse-Spleen ser ut som varmröd sammet med reflexer i både blått och brunt. Nosen är precis lagom utvecklad, fint sammansatt och svårartat lockande: ljus piptobak och oklanderligt städat stall är först ut bland intrycken. Ett märkbart smicker av vanilj svävar ovanpå, men det är så snyggt formulerat att det inte går att motstå. Frukten öppnar upp mot huvudsakligen blandade vinbär, med assist av sura röda körsbär, några korinter och en välkomnande engelsk fruktkaka. Friska örter kontrasterar allt det mjuka. Den som inte tackar nej till ett italienskt Tignanello-stråkdrag i sin bordeaux får sitt i form av tydlig körsbärskärna, mandelmassa och faktiskt snudd på lösningsmedel. Ett genomluftat vin! Parker noterade med sedvanlig träffsäkerhet bark och har ni någonsin täljt barkbåtar så vet ni vad det handlar om. Vid det här laget har salivkörtlarna kommit igång ordentligt...

Smaken bjuder på en ack så harmonisk upplevelse ikväll. Friskt syrlig med rika, sammetsmjuka tanniner och härlig cabernetkänsla åt det röda hållet. I avslutningen bjuds gott om läskande mineralitet och fräschör. Det här är smeksam skolboksbordeaux som levererar precis vad vi längtade efter. Inget fattas - vinet är i en utmärkt fas för njutning nu, med lika doser ungdom och mognad. All eventuell spleen är som bortblåst, troligen tack vare 70% cabernet sauvignon, 25% merlot, 5% petit verdot och modesta 13% alkohol...

"La chair est triste, hélas! et j'ai lu tous les livres." (Mallarmé, Brise Marine)

2001 Château Chasse-Spleen Moulis-en-Médoc, Bordeaux

2004 Château Chasse-Spleen

Av flaskorna vi kom hem med idag gäller det att hitta en som går att dricka nu med en gång. Vi gissar att Chasse-Spleen är det mest snabbmogna vinet vi köpte. Trots att förväntningarna justerats efter ovanligt svala recensioner är vi ändå nyfikna, med senaste årets intryck av årgångarna 96, 99, 01 och 02 i bagaget. Det är inte utan att det vore kul att korka upp 00 och 03 när vi ändå är i farten. Om man på nu franskast möjliga vis vill dricka sin bordeaux alldeles för ung, vad kan då passa bättre än entrecôte med hemslagen béarnaise, frites och sallad?
2004 Château Chasse-Spleen har en mörk färg och en skön komplexitet i den lite återhållsamma nosen, med flera parallella doftspår att följa, som i manchestertyg. De subtila tonerna ger bland annat mint, stall, ceder, rök, mineraler, jord, och fudge. Smaken är stadig och god, med mjuka tanniner, och bra till mat idag. Vi upplever denna tappning som lite fylligare, mindre stram och mer avrundad än årgångarna 2001-2002, inte så intensiv, inte heller tunn i mitten, men rätt kort i eftersmaken. Det är ett trevligt, lättdrucket vin, där doften är det bästa just nu. Smaken är inte alls bråkig men lär tjäna på ett par års vila. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar i vinbutikerna.


Vi dricker vinet med bredvid en skvätt 2005 Moulin de Cassy, för att ha något att jämföra med. Där finns mer av korinter, kryddor, gräddkola i en större, fruktigare doft som dock saknar komplexiteten hos Chasse-Spleen. Smaken är god, fruktig, rak och kärnbitter.

2004 Château Chasse-Spleen, Cru Bourgeois Moulis-en-Médoc (Bordeaux)

2002 Château Poujeaux

Ännu en flaska på temat gott slott från dåligt år. Av de nolltvåor vi provat har Chasse-Spleen varit bäst, men den här är också fin om man uppskattar den torra, lätta och svala stilen. Vi har tidigare jämfört den med 2001 La Salle de Poujeaux och tyckte då att den har en salt egenart som ändå vinner i karaktär mot det fruktigare andravinet. Ikväll får vi en liten men bred, god doft med stall, rulltobak, ceder, lakrits, svarta vinbär, körsbär, torkad frukt och mynta.

Smaken är också god, stram, örtig, mineralisk, med aningen sälta och en smula uttorkad, vattnig mitt. Verkligt läskande, alls inte fjäskande vin med trevligt återhållsam alkoholhalt (12,5%). Till och med i en svag årgång, med ena handen bakbunden, utklassar Poujeaux spanska konkurrenten Mas La Plana. Till Brie de Meaux. Blir du sugen? Det kan tänkas gå att få tag på någon flaska...

2002 Château Poujeaux (Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc, Bordeaux)

2001 Château Chasse-Spleen

Söndagmiddag av det mer traditionella slaget: älgköttbullar med kantarellsås, pressgurka och haricots verts. Vi uppskattade nyligen den lättare 2002 Chasse-Spleen en hel del (även om vi inte kan hitta någon post om det) och provar 2001 ikväll. Doften är lite sluten trots karaffering en timma i förväg. Men det vi får är gott: röda vinbär och plommon, ceder och läder. Avsaknaden av gröna toner (som fanns i 2002) skvallrar om hyfsat mogna druvor. Smaken är fint torr och fortfarande rätt stram med bra syror och mineraler, lagom kraftfull för maten. 2002 tyckte vi passade bäst att dricka ung. Här är det nog på sin plats med ytterligare ett par års väntan för mer utveckling.

2001 Château Chasse-Spleen (Moulis-en-Médoc, Bordeaux)