2008 d'Angelo Aglianico del Vulture

Det var farmödrarna som lärde oss att fynda. Köpenhamn var som gjort för att utöva den konsten, åtminstone på 70-talet då man fick 100 danska för 75 svenska. Ost, kött, kläder, you name it. Nu har väl de svenska vinskribenterna i stort sett lyckats ruinera ordets positiva värde, men låt oss ta fram och titta på det ändå.

Att göra ett fynd handlar inte om att köpa något billigt som man inte skulle köpt annars. Ett riktigt fynd är av hög kvalitet, stiligt och åtråvärt oavsett pris. När sedan prislappen är overkligt bra, då vet man att man varsamt kan ta fram och polera upp det nedsölade F-ordet.

2008 d'Angelo Aglianico del Vulture ger uttryck för druva och ursprung på ett alldeles klockrent sätt. Det är traditionellt vinifierat och fritt från banaliserande aromjäster. Arton månaders uppfostran i stora botti har inte lagt till något som inte ska finnas där.

Nosen bjuder på mörk frukt, balsamico, tobak, läder, blod, pinjenötter och vulkanjord. Smaken är tät och genomhederlig med massor av mineralkänsla, blodapelsinsyror och ett härligt grepp i tanninerna. Vinet spelar i Champions League till lammkotletter och saffransrisotto. Det ska bli en glädje att dricka över de närmsta fem.

Årets klipp, utan tvekan.

Carlo Merolli, 81 muk (just nu 10% rabatt på de sista lådorna)

2006 d'Angelo Valle del Noce Aglianico del Vulture

Ni som hängt med under de senaste åren vet att vi har ett gott öga till aglianico. Mer än så, vi älskar faktiskt den här druvsorten som aldrig tar rakaste vägen att ställa sig in men alltid levererar punktligt, likt en trogen gammal hantverkare i blåställ som man alltid kan lita på. I en vinvärld där medhårs marknadsanpassning blivit den vanliga melodin kan vi bara applådera dessa sturiga varelser som med tillräcklig lagring briljerar både till mat och på egen hand. Ikväll lagar vi en pollo alla diavola och gläds åt mötet med vinet. En timma i karaff är lagom för att glänta på förlåten.

2006 d'Angelo 'Valle del Noce' Aglianico del Vulture är varmt djuprött till oxblodsfärgat, ändå transparent som en mörk barolo. Inledningsvis handlar doften om nötter - valnötter och pinjenötter. Nosen buffar på med mörk tobak, salt lakrits och lagom utvecklad frukt åt det murriga hållet med dova surkörsbär, några russin och underliggande bränd jord, farin och choklad. Här finns också ett fint lyft av mynta, pinjebarr och andra örter. Doftintrycket är i stort sett traddo med vissa associationer till botti-sangiovese men kanske allra mest till Terredoras semi-traditionella versioner av taurasi riserva.

Smaken är det allra bästa. Helt osöt och tidlös i uttrycket - ja, det är nästan så att man blir nostalgisk. Välbyggd, välproportionerad, välbalanserad. Alla komponenter är i våg: spänstig syra, mogna tanniner och alkohol på perfekt nivå runt 13,5. Längden är mer än tillfredsställande med skön rondör och god krydda utan värme. Kort sagt - allting sitter på rätta stället. Hederligt klassiskt vin med lagom mognadsutveckling och bra framtid - klockrent till maten. Fan så gott!

S gissar pris och säger 300 men tycker att det är lite för dyrt, 200 vore precis lagom. Inköpspriset 89 spänn utlöser en stående applåd. Och visst - det finns ju fortfarande att få tag på.

Carlo Merolli, 120 muk.

ps. Tidigare bloggat här. Fin utveckling sedan dess.

2004 Fenocchio Bussia Riserva vs. 2004 Bauccio Aglianico del Vulture

Vi har längtat ett tag efter en stor vinupplevelse - och ikväll kom den. Helt otippat var väl det inte, eftersom vi bäddat med luftning redan vid tretiden. Då var barolo-riservan knuten men extremt lovande. Aglianicon jämförelsevis mycket mer öppen, men också klart rustik, stallig och animalisk. Båda vinerna behövde luft, av helt olika skäl.

2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussìa Riserva liknar en ljus rubin, med hög lyster och briljans. Doften är ganska knuten under omhällningen, men efter tre timmar har den öppnat upp fint. Nu skiner rödfrukten med eleganta drag av röda vinbär, hallon, nypon och en gnutta fruxo. På toppen dansar eteriska övertoner av rosor, mandel, rosmarin och grusmineraler. I fonden finns fetare drag av läder, tjära, funghi porcini och ljus lakrits. En förfinad doft med fenomenalt sug.

En enda klunk, och det är fullträff i munnen. Smaken är frisk, slank, ren och intensiv med ett underbart grepp. Nervigt rödfruktig med inslag av nypon och ljusa örter. En fin liten grushög tippas av på tungan och torkas av med dyrt sämskskinn. Strukturen har en spänst och finess som måste beskrivas som burgundisk. En aptitretande mineralsälta läskar i den långa, rena eftersmaken. Ek finns inte med på kartan i ett botti-lagrat vin som det här. Ej heller de volatila målarpytsar som emellanåt ger botti-viner en rustik kant.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture är några nyanser mörkare, dovt djuprött till oxblodsfärgat. Inledningsvis domineras doften av stalliga och animaliska drag. Efter tre timmar har de vädrats ut och öppnar upp för en utvecklad, lite bränd frukt som liknar mörka plommon och korinter. Samtidigt bjuder doften på en härligt uppfriskande och sammansatt örtbukett samt mognads-toner av tobak, läder, järn och köttsafter. Det är fortfarande en bra bit från elegant, men väldigt uttrycksfullt.

I munnen en fyllig, osöt smak med stora mogna tanniner. Trots avsaknaden av sötma finns toner av bränt socker och muscovado. Strukturen är fortfarande spänstig med massor av örter, järn och en bestämd mineralsälta. I slutet finns en liten bitterhet likt grapefruktskal, och nog är det rejäl längd på eftersmaken.
Detta är knappast elegant i jämförelse med barolon, men väldigt karaktärsfullt med givande mognadsutveckling. Gott som grovsnus!

Fenocchio har åstadkommit total transparens för druva och terroir.
De har mejslat fram klarhet, renhet och skönhet. De har gett oss ett exceptionellt elegant vin, och vi lämnas kvar med en djup känsla av tacksamhet. Bauccio är ett klassiskt vin de garde - vad nu det heter på italienska. Vi associerar till Bandol - ett hederligt arbete i större skala, lite ruffigare och skitigare, lite mer fat och tobak under naglarna.


Winewise/Terroiristen, 375 dkk.
Vinik via PI, 250 kr.

Bauccio tidigare bloggat här.

2003 Drogone d'Altavilla Riserva

Cantine Madonna delle Grazie tog oss med storm under månaden som gick. Ju mer aglianico vi dricker, desto tydligare framstår det att druvsorten måste räknas in bland världens absoluta storheter. Såväl tanninstruktur som aromatik har faktiskt en del gemensamt med robustare bordeaux, och madonnans 2007 Liscone klarade att ta ett jämbördigt nappatag med 2008 Château de Fieuzal. Åtminstone på vårt bord, och den kvällen.

Drogone d'Altavilla är en selektion ur vingården Liscone, en särskild parcell som planterades 1964 (ett alldeles utmärkt år för plantering rent generellt sett ;-) Musten jäste i öppna tankar av rostfritt, och skalhatten bearbetades med energisk nedpressning varje dag. Vinet fick sin uppfostran under två år i medelstora fat av fransk ek.

2003 Cantine Madonna delle Grazie "Drogone d'Altavilla" Aglianico del Vulture Riserva har ett varmt rödbrunt utseende, på samma gång tätt och transparent. Doften är fint utvecklad med de lätt volatila drag som är så typiska för årgången över hela Europa. Lite lim, lite lösningsmedel, lite salubrin. Frukten drar åt det tillredda hållet snarare än det färska, på ett väldigt vackert sätt som associerar till salig farmors kok av saft och sylt, med lite grädde i skålen till barnen. Fräschören hittar vi istället i örtbuketten, som är fenomenalt rik och frodig med framträdande mynta, eucalyptus, pinje och tall. Mognads-toner av nougat gör inte det hela sämre, och efter en stund har de inledande, lättflyktiga dragen vädrats ut.

I munnen möts vi av ett rejält kraftpaket som tack vare utvecklingen på något märkvärdigt vis också lyckas vara både slankt, transparent och elegant. Alla parametrar är på plats och de jobbar som de ska. Friska syror - check. Fenomenala tanniner - check. Stunsig struktur - check. Spänst och kraft i finishen - check. Rejäl längd på eftersmaken - check.

Men det som gör Drogone till något alldeles exceptionellt skulle vi säga är örtfloran - ett helt litet berg av oregano förutom de redan nämnda - som kommer igen i munnen och ger vinet en enastående fräschör, intensitet och persistens. Tillsammans med druvtypisk piptobak, lite choklad från faten och en uppenbart jordig mineralitet får vi en terroirkänsla som verkligen griper tag i smaklökarna och ruskar om ordentligt. Det här blir bara bättre med luft och det sista glaset är förstås det allra bästa. Missa på egen risk!


Satt som en smäck till rostbiff med potatisgratäng. Senare på kvällen lika bra till "Io Sono Amore" (mera mat i den) och en bit comté.

Vinik, 325 kr.

Aglianico del Vulture: Bauccio 2006 vs. 2004

Mixa bautasten och macho så har du Bauccio. Fanken vet vad ordet betyder, men det är onekligen ett rätt tungt namn på ett vin. Även flaskorna är stadiga pjäser som signalerar att vi har kralliga grejor i glaset. Snygga etiketter har de också.

Vi befinner oss alltså i Basilicata. Närmare bestämt i Venosa, öster om den utslocknade vulkanen Monte Vulture. Madonna delle Grazie har åtta hektar vinmarker på hög höjd (runt 500 meter) i östliga lägen och stockarna är ungefär i femtioårsåldern. Musten genomgår ett par dygns cold-soak innan jäsning i öppna kar med frekvent nedtryckning av skalhatten. Efter en utdragen maceration får vinet ett års uppfostran i nya 500-liters fat av fransk ek.

2006 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mörkt blårött till oxblodsfärgat. Glaset har en väl sammanhållen doft av jäsande mörka körsbär och bränd jord med lite blyerts och sadelläder. De sprillans medelstora faten snackar ceder och mörk choklad, men inte så uttalat som med barriquer. Dessutom hittar vi ungdomlig bittermandel och diskret volatila drag.

I munnen får vi en kaxig, rättfram mörkfrukt av jästa körsbär med lite kviller på tungan. Ungdomligt tät och hårt tvinnad, men inte alls överextraherad. Kraftfullt, tanninrikt och spänstigt vin med frisk syra och örtig eftersmak. Det här är en tuffing som ropar efter kött, och borde glänsa i det sammanhanget. Som tur är har vi bullat upp med entrecôte på grillen och hemvevad bea med Sturköhäxans egenodlade dragon. Kombinationen sitter som gjutet.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture DOC är mer transparent, mörkröd sammet med ett par millimeter tegel i kanten. Nosen visar flera fina tecken på utveckling: svart matjord, undervegetation, svamp, tobak, farin och järn. Balsamiska drag och söta röda stråk i den mörka frukten. Massor av örter, med salvia och mynta på toppen och lakritsrot i fonden.

Smaken känns mer "färdig" och har nått en bra bit på väg till harmoni. Attacken är mjukare och tanninerna mer sammetslika, även om den intensiva avslutningen fortfarande är ganska så tuff och lite örtbitter. En sensation av menthol-kyla avslutar den långa bågen. Efter ett par timmars luftning är det högst trevligt att suga i sig även på egen hand.

Summa summarum: aglianico måste räknas in bland världens stora druvsorter och det här är två rejäla, muskulösa rödtjut att fyra av i köttsammanhang. Tack vare ungdom och nya tonneaux framstår nollsexan som en modernare tappning av traditionerna. Efter fyra timmar i luften har den blivit mer drickvänlig. Nollfyran har redan hittat hem och känns mer klassisk i stilen eftersom faten hunnit underordna sig och tredjehandsaromer kommit till. Väntar man ett par år kommer nollsexan säkert att gå samma väg. Årgångarna är väl ungefär lika bra när det kommer till kritan.

Vinik, 250 kr.

Under veckan som gick har vi också hunnit dricka 2008 Messer Oto och 2007 Lisconi från samma producent. För sina 175 spänn prickar respektabelt tanninrika Lisconi in en sweet-spot mellan pris och ambitioner.

Mer aglianico från en av de klassiska producenterna i Vulture har vi testat här och här.

2 x Aglianico del Vulture från d'Angelo

Fratelli d'Angelo i Rionero del Vulture, Basilicata, är en producent som inte tar de enkla vägarna till publikens uppskattning. Men när man väl fått korn på vinernas karaktär och avsikter, så växer de långsamt på en - och plötsligt kommer man på sig med att längta efter mer. Här finns intryck att jobba med, och en kvalitet som varar.

2006 d'Angelo "Donato d'Angelo" Aglianico del Vulture DOC har en återhållsam doft, som behöver lite lock och pock för att avslöja vad som står på lut inför framtiden. Mörka surkörsbär, blyerts, tobak och järn. Bränd jord i botten, och så några rosenblad som tittar fram i övertonerna.

Smaken ger mer än doften, i nuläget. Attacken är slank och fruktsyrlig - till en början skenbart saftig - för att snart avlösas av en överraskande tät och kraftfull mitt där tanninerna griper tag och bär ut i en osöt, balanserat fruktig och mineralstinn eftersmak som hänger sig kvar på ett klart seriöst sätt. Inget smicker - här finns enbart ärliga avsikter.

2006 d'Angelo "Valle del Noce" Aglianico del Vulture DOC är lite yppigare i doften, mer utvecklat och komplext. Samma mörka surkörsbär, men också mer av plommon och korinter. Därtill bittermandel, körsbärskärnor och nysågad plommongren. Tobak och blyerts förstås, men också inslag av menthol och ingefära.

I munnen är valnötsdalen en storlek större än medtävlaren. En alltigenom seriös smak med tät frukt, bra struktur och bestämda tanniner som främsta argument. Sensationer av tobak, mörk choklad, mineraler och kryddor biter ifrån, och imponerar med rejält grepp och dito längd.

Till kvällens mat - skivor av oxfilé, samt skogschampinjoner och broccoli, tillagade i en fondue på barolo och köttbuljong - blir Valle del Noce solklar vinnare med sina underbara tanniner, som verkligen bjuder det motstånd som kött behöver (91). Efteråt kliver Donato d'Angelo fram och visar fin drickbarhet på egen hand, med en något fruktigare/vänligare balans - mer lämpad för tomatbaserade rätter. (89)

Vi tilltalas av den totalt fjäskbefriade stil som d'Angelos viner uppvisar. Hederliga grejor helt enkelt, ämnade för dem som emellanåt längtar efter traditionella doningar, och med en solklar lagringspotential för alla som har tålamod att spara.

Carlo Merolli säljer för 99 DKK/SEK och 115 DKK/SEK. Känns bara stilen okej, så pratar vi fynd.

ps. Karaffera timmar i förväg. Eller öppna och häll av ett glas dagen innan.

pps. Mer d'Angelo här.

3 x Aglianico del Vulture från d'Angelo

Aglianico har alltför många gånger kallats "söderns barolo". Ett ganska orättvist epitet egentligen, för den här druvan har en alldeles unik karaktär som förtjänar att beskrivas på egna premisser. Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i europatoppen. Aglianicovinerna har väl inte riktigt nebbiolos eleganta bouquet, men de vet sannerligen att ta för sig i munnen.

Fratelli d'Angelo är den ledande producenten i Rionero in Vulture. Man startade på 1930-talet, och sedan 1972 är det bröderna Donato och Lucio som kör showen. 40 hektar egna vinmarker kompletteras med 30 hektar på kontrakt. Macerationen sker i betongtankar under relativt kort tid, 8-15 dagar. Därefter får vinerna mogna i stora ekfat under 20-24 månader. Egendomens starka kort är välbelägna vinmarker, låga skördeuttag och traditionella källarmetoder.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture har en öppen doft som känns vild, personlig och uttrycksfull. Frukten är blue-print aglianico - ett alldeles eget uttryck! Druvkaraktären är mörk, med fina russintoner (utan sötma!) ovanpå murriga katrinplommon, ripplat av seriösa sammetsröda körsbärsstråk. Grön tobak och ceder sätter tydliga avtryck, örter och blommor friskar upp, blyertsmineraler inger respekt och lite mörk choklad rundar av på ett ganska underbart sätt. Smaken har bra bett och mineralkaraktär, hyfsat fyllig kropp, frisk syra, massor av osöt frukt och måttlig alkohol (13,5%) Intrycket är rättframt och hederligt, ett strålande matsällskap, faktiskt snudd på rörande bra för en basversion.

2004 d'Angelo Aglianico del Vulture "Vigna Caselle" Riserva har ett riktigt fint doftdjup med tredjehandsaromer där vi hittar romrussin, torkad frukt, mörk choklad, blommor, mynta och muscovadosocker. Därifrån ligger det nära till hands att fortsätta med lakrits, tobak, blyerts, nötter och skönt murriga tjärtoner. Smaken är len och välbalanserad, osött fruktig, med fylligt mogna tanniner, lite mjukare syra och större längd än i il normale. Munkänslan är läskande med måttliga 13 % och en tydlig mineralkaraktär. Sammanfattningsvis ett enastående personligt och uttrycksfullt vin som lämpar sig fint att dricka på egen hand, inte helt olikt Terredoras Taurasi Riserva.

2006 d'Angelo Aglianico del Vulture "Donato d'Angelo" är tätare, yngre och mer körsbärsfruktigt. Lite modernare i stilen med körsbärskärnor, nötter, blomtoner och skönt volatila fat, utan att förfalla till alltför rostad kryddighet. Den harmoniska smaken är föredömligt frukttät, men inte alls söt och absolut inte överextraherad. Här finns gott om komplexitet med seriösa blyertsmineraler, fin tobak och en uppstramande småbitter örtighet i den långa, fruktmättade avslutningen. Smaken öppnar upp över tid, växer betydligt och visar ständigt nya aspekter. Ett respektingivande och alldeles utmärkt vin som gärna kan få ligga till sig några år.

Tuffa, sköna viner! Poängmässigt landar vi i spannet 89-91 för alla tre. Med sina 92 Galloni-pinnar är förstås Vigna Caselle ett riktigt fynd för 109 DKK/SEK. Men vi är faktiskt ungefär lika förtjusta i standardversionen för ynka 85 DKK/SEK, som dracks med välbehag till hembakt pizza. Donato d'Angelo imponerar, och försvarar förstås sitt pris på 99 DKK/SEK med lillfingret, men går kanske inte lika spikrakt till hjärtat just ikväll. Men allt finns på plats och potential saknas inte...

ps. Läs fler noteringar om d'Angelos viner här och här.