Vignelaure är sedan 60-talet en tongivande egendom i Coteaux d'Aix-en-Provence. Cabernetstockarna - sticklingar från La Lagune i Haut-Médoc - har hunnit uppnå respektabel ålder i den sydfranska miljön, där jordmånen är en mager blandning av kalksten, lera och grus. Dessutom odlas en del syrah (mer) och grenache (mindre). Alla druvor skördas för hand, och 19 av egendomens 57 hektar går till förstavinet, där uttaget per hektar är ynka 21 hektoliter.
Vinifieringen inleds med en veckas kallmaceration för att dra ut fruktighet och färg. Vildjästen tyglas, sedan tillsätts odlade jäststammar för att uppnå de smaknyanser man eftersträvar. Själva alkoholjäsningen tar ungefär en vecka i temperaturkontrollerat rostfritt, där vissa tankar tillåts nå uppåt 32 grader för tuffare urlakning, medan andra kyls neråt 23 för friska fruktiga aromer. Efter jäsningen får skalen ligga med musten i flera veckor till. Vinet genomgår sin malolaktiska jäsning och mognar under fjorton månader i 70% franska och 30% amerikanska små ekfat - lika delar nya, ettåriga och tvååriga. En lätt filtrering gjordes innan nollfemman tappades i 57 737 buteljer och 605 magnum.
2005 Château Vignelaure bjuder på en doft av madagaskarvanilj, svarta vinbär, körsbär, bittermandel, viol och basilika - det är fortfarande cabernet sauvignon som regerar och den tillåter ingen annan att yttra sig. Så sniffet är alltså gott på ett primärt, rent, perfektionistiskt och lite endimensionellt sätt som var högsta mode för ett decennium sedan - inget riktigt terroirvin, om man ska vara elak.
Den fruktiga smaken överraskar positivt med hög syra och åtstramande druvskalstanniner, plus en aning kärnbitterhet. Om cabernet dominerade doften så märks syrah lite mer på tungan. Ingen klumpig eksträvhet klampar runt och bråkar i munnen, vilket är mycket sympatiskt. Istället är texturen elegant och vinets kropp knappast mer än medelfyllig (13,5%). Vad som överraskar allra mest är hur oerhört ungt - rentav nyfött - detta vin fortfarande framstår. Visst kan den nyfikne dricka nu med viss behållning, men det tycks ha massor av inneboende, fortfarande helt oförlösta möjligheter till utveckling.
I kristallkulan ser vi en potential för lång lagring, bortåt tio år och kanske mer. Om fem år är det nog lagom att ta nästa flaska. (89)
ps. Länge sen vi drack en sån här senast. 1999 och 2000, vad vi kan minnas. Tyvärr sparade vi dem inte länge nog. Vill man veta hur de utvecklades finns fortfarande chansen. Någon som smakat?
