Giro d'Italia 2013

Italien runt på tio viner och tio regioner, och så en trio flytande guld
i slutet. Nog saknar man möjligheten att kunna måla fritt med de vildvuxna sortimenten från Carlo och Fabio, men när vi ser på hur det blev är vi ändå rätt nöjda. Skillnaden är att de dansk-italienska farbröderna vanligen kör med lite mindre producenter och rättframma drickviner medan de svenska importörerna ofta springer efter prestige och kända namn.

Alla viner kom från beställningssortiment och bolagets tillfälliga släpp. Så det var ofrånkomligt att vi fick tugga lite mer barrique den här gången, och de heltraditionella botti-vinerna lyste med sin frånvaro. Därför är det glädjande att kunna rapportera att alla provningens röda hade fått en sansad och snygg ekbehandling. De inledande vita var båda uppfödda i ståltank.

1. FRIULI-VENEZIA GIULIA: Ribolla gialla

Ribolla gialla (slovenska rebula) är en mycket gammal druvsort som man mestadels hittar i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Där är den belagd i skrift redan 1289, och man tror att den tagit sig dit från Grekland via kusten i Balkan. Beståndet av ribolla i Friuli minskade drastiskt efter phylloxeran, eftersom många valde att omplantera med kända franska sorter. Idag är den tryggt etablerad i området, fast i mindre utsträckning än de vita ledardruvorna Friulano, Sauvignon Blanc och Pinot Grigio.

2012 Perusini Ribolla Gialla, Colli Orientali del Friuli DOC
125 kr, BS 73064. Anständigt pris i EU-perspektiv.

Ungdomliga toner av jäst, päron, mandel(blom), lätt kryddighet och mineral. Smaken är lättsam och fräsch med en god mineralsälta och aptitlig liten bitterhet i slutet. Ger mersmak utan att ta till några större åthävor.

2. LIGURIEN: Pigato

Den liguriska kuststräckan, från Dolceacqua i väster till Colli di Luni i sydöst, bjuder på ett flertal unika druvsorter som odlas i hantverks-mässig skala, ofta på branta och arbetsintensiva terrassodlingar nära havet. I Dolceacqua och Albenga heter sorterna Rossese, Vermentino och Pigato. Modern DNA-teknik har nyligen visat att de två senare faktiskt är genetiskt identiska med varandra (samt med piemontesiska Favorita). Namnet Pigato betyder "prickig" och beskriver hur den mogna druvan ser ut.

2007 Vio Giobatta Ma René Pigato di Albenga
157 kr, BS 72283. Inga andra handlare.

Ett rikt gröngult utseende. Doften är mycket mogen: oljig petroleum och gul frukt, bittermandel och vegetala egenskaper i närheten av grön sparris. Den lika utvecklade smaken är småfet, medelfyllig och rätt kort, med en beska som hänger kvar. Vinet är på väg utför, men är inte ointressant. Påminner en del om gamla österrikare, fast lättare. Inte särdeles uppskattat av publiken. Varför säljer den lilla importören bara utgående vin från den här producenten? Det verkar inte seriöst.


3. PIEMONTE: Nebbiolo

Med nebbiolo är vi tillbaks på mer välbekant mark. Men beroende av jordmån och klimat kan druvans typiska uttryck anta ett flertal olika skepnader. Provningens vin tar oss till Roero, som ligger på den västra sidan om floden Tanaro. Området har en sandigare och lättare jordmån än Barolo och Barbaresco som på motsatta sidan av floden. Det här ursprunget ger slankare och relativt sett mindre tanninrika viner som gärna dricks tidigare.

2010 Matteo Corregia La Val dei Preti, Roero DOCG
219 kr, BS 79243. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Strålande doft med skolboksmässiga ljusa nebbiolo-toner. Rosenblad, röd vinbärspastill och friska röda bär, krydderier och höstskog. Kroppen är relativt lätt, syran hög, strukturen stram och tanninerna finsandiga. Den svala och bitvis regniga årgången 2010 gav ovanligt rena och klara aromer. Ett tjusigt exempel på den ljusare sidan av nebbiolo. Supergott, och enligt Jancis Robinson lär nästa årgång vara minst lika bra.


4. SICILIA: Nerello mascalese

Etna Rosso är utan tvekan senaste decenniets hetaste nykomling på den italienska vinscenen. Men sluttningarna på vulkanens norra och östliga sida har en lång historia som vinområde, där den senaste storhetstiden inföll för snart 150 år sedan, och en egen druvsort i världsklass: nerello mascalese. Eftersom vinet växer på så hög höjd, och dessutom ofta i norrlägen, kan de rödbäriga aromerna lura iväg provaren till långt nordligare breddgrader. En mörk mineralton från lavajorden hör också till de typiska kännetecknen, liksom friska syror och ett bestämt bett i tanninerna.

2010 Tenuta delle Terre Nere Guardiola, Etna Rosso DOC
292 kr, BS 72113. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Vulkanrökig näsa med petrokemiska drag. Frukten är först knuten men kommer efterhand loss med nypon, röd cassis, röda körsbär och rönnbär. Dessutom kan man notera en del kryddiga, nötiga och sandelträiga toner från de små franska ekfaten. I munnen en tuff rackare, aromatiskt sett fin och syran är det heller inget fel på. Tyvärr blir det i mesta laget av malörtsbitterhet och kärvt uttorkande tanniner för att det ska vara riktigt kul. Övertygar inte på samma sätt som 2010 Santo Spirito, och kräver mat för att runda av kanterna.


5. ALTO ADIGE/SÜDTIROL: Lagrein

Ännu områdesunik druvsort - den månghundraåriga Lagrein. Vi befinner oss då i de grusbemängda backarna på högra stranden av floden Adige. Det är där J. Hofstätter håller hus, i den välbekant klingande vinbyn Tramin. 1990 startade man ett projekt som gick ut på att återintroducera Lagrein, eftersom sorten höll på att försvinna. Lagrein är en extremt färgrik druva, som ger mörka och täta viner med svala friska aromer av blå skogsbär, blå plommon, viol, och mineral.

2009 J. Hofstätter Steinraffler Lagrein, Alto Adige DOC
199 kr, BS 90552. Hyfsat pris i EU-perspektiv.

Som en purpurfärgad fondvägg. Näsan lockas ned i glaset med espresso, choklad och vanilj från de små ekfaten. Inget som direkt skymmer frukten, för här vankas det rikligt med svala blå skogsbär, violer, kulspetsbläck och rafflande steniga mineraler. I munnen en tät men samtidigt sval smakprofil med blå bärighet, bläckiga tanniner, modest alkohol, högoktanig choklad, läskande syra och mineralsälta. Vi ses igen. Och luftar ett par timmar i förväg.


6. SARDEGNA: Carignano

Sardinien är hem åt ett antal egna druvsorter, varav de flesta kom dit genom Spaniens inflytande under 1600- och 1700-talen. Cannonau är densamma som garnacha, bovale sardo är troligen bobal, monica har inte längre någon direkt spansk motsvarighet, och carignano är förstås samma druva som spanska cariñena och sydfranska carignan. Ön har ett varmt klimat med milda vintrar och torra heta somrar, men närheten till havet skänker nödvändig svalka. Jordmånen liknar den i Bolgheri, med brun sandjord, lera och kalksten.

2010 Agricola Punica Barrua, Isola dei Nuraghi IGT
199 kr, TS 91230. Bra pris i EU-perspektiv.

Här kan man hitta lätta barrique-drag som kryddnejlika, rostad ek och lakrits. Nosen är dock huvudsakligen fruktig och blandar syltiga körsbär med cassis-marmelad och plommon. Ursprunget märks kanske främst i form av torkade macchia -örter och medicinaltoner. I munnen är vinet lagom tätt och fortfarande lite ungbläckigt, med hyfsad stuns i syrorna och proffsigt polerade tanniner i en internationellt kostymerad stil. Upplevs lite endimensionellt och banalt i aromatiken, som om aromerna lyfts fram med hjälp av tillsatt jäst. Rätt populärt hur som helst.


7. TOSCANA: Sangiovese

Toscana äntrar girot med sin berömda signaturdruva. Redan år 1716 definierades Chianti-områdets gränser i ett dekret från storhertig Cosimo III, men på den tiden hade sangiovese ännu inte dragit på sig ledartröjan. Istället var det förmodligen canaiolo som var vanligast i vingårdarna fram till 1870-talet. De bästa markerna i Chianti Classico finns generellt sett på högre höjder (300-500 möh), med omgivande skog och vitt skiftande betingelser när det gäller terroir. Den sydligaste och varmaste delen ligger ovanför byn Castelnuovo Berardenga.

2008 Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva DOCG

279 kr, TS 95258. Bra pris i EU-perspektiv.

Komplex sangiovesedoft med en god början till utveckling. Te, örter, grus, ljus tobak, surkörsbär - precis vad man önskar sig från den här adressen. I munnen ett medelfylligt vin med god fruktsyra, eleganta tanniner och väl avvägda proportioner. Harmonisk och givande chianti-klassiker som dricks alldeles utmärkt redan nu. Vi gillar nästan alltid vad vi får från den här producenten.


8. TRENTINO: Cabernet Sauvignon

Det enda vinet i startfältet som inte är gjort av italienska sorter må vara ursäktat, eftersom det kommit att närmast bli en italiensk institution sedan lanseringen 1982. Den bordeaux-inspirerade druvblandningen domineras av cabernet sauvignon med understöd från cabernet franc, merlot och carmenère. Tenuta San Leonardo ligger i södra Trentino, precis vid gränsen till Veneto i ett område som heter Vallagarina. Närheten till bergen ger stora svängningar i temperaturer mellan dag och natt, mellan sommar och vinter.

2006 San Leonardo, Vigneti delle Dolomiti IGT
399 kr, TS 95379. Bra pris i EU-perspektiv.

Sval och snygg cabernetdoft med bordeauxlika egenskaper, eller kanske snarare som en tänkt light-version av kyliga bergsviner från Californien. Alltså steniga och barrskogiga toner över ren vinbärsfrukt, med återhållsamma tillägg från faten - som ceder, lakrits, kafferost och vanilj. Friskt och medelfylligt i munnen med rena aromer, god syra, eleganta tanniner och en diskret chokladbitterhet som är helt under kontroll. Ännu en norditaliensk klassiker som redan dricks bra och förmodligen kan lagras åtskilliga år.


9. CAMPANIA: Aglianico

Aglianico är den druva som gäller i Taurasi DOCG. Sorten är kännbart tanninrik med enastående egenskaper för lång flasklagring. Det var Mastroberardinos gamla riservor från 1930-talet som gav upphov till det efterhängsna smeknamnet "söderns Barolo". När vi tänker på aglianico så tänker vi framförallt på aromer av mörk frukt, piptobak, örter och grillat kött.

2007 Mastroberardino Radici Taurasi DOCG
269 kr, TS 90505. €22,90 hos Belvini.

Redan drucket och hyllat, framförallt här. Det blir inte lika okomplicerat den här gången. Till att börja med lider två flaskor av korkproblem. De andra fem har först en mer återhållen frukt än väntat, och så får vi något slags vulkanisk aska på toppen istället. Frukten behöver tid och luft för att titta fram, men till slut har vi nog ändå alla parametrar på plats. Rejäla tanniner, frisk syra och mogen aglianicofrukt. Frågan är om det är samma batch som Belvini försåg oss med i våras. Produktionsvolymerna är rätt stora.


10. BASILICATA: Aglianico

Aglianico mognar sent och skördas i slutet av oktober. Den uppskattar högre och svalare lägen inåt landet - som i Taurasi och kring Monte Vulture - där stora temperaturskillnader befrämjar fräschör, och där vulkanisk jordmån bidrar till en speciell mineralitet. Just den egenskapen, samt de höga syrorna och tanninerna, bidrar till en seriositet som hör hemma i Europatoppen.

2008 d'Angelo Canneto, Basilicata IGT
283 kr, BS 84355. 145 muk hos Carlo Merolli.

Ung och utpräglat mineralisk doft med jord, tobak och inlagda körsbär. De små faten håller sig tacksamt på mattan. Spänstig, hårtslående men balanserad smak med fruktiga druvtanniner och bara aningen ekig känsla i avslutningen. En välbyggd aglianico som ber om att få jobba med biff. d'Angelo gör en sällan besviken och årgången ger ett superbt intryck, men det svenska priset känns väl tilltagset.

Extra: söta öar och kullar

X1. COLLI  EUGANEI: Moscato

Jaktslottet Villa Emo Capodilista ligger i distriktet Colle Euganei utanför Padua. Det är byggt 1568 och har rankats som en av världens 24 vackraste byggnader. Här framställer greven Umberto tillsammans med enologen Beppe Caviola ett av Italiens mest hyllade passito-viner av moscato giallo.

2008 Capodilista Fior d'Arancio Moscato Passito
199 kr /37 cl, BS 73034.

Namnet säger allt. En förtjusande floral doft med apelsinblom och apelsinmarmelad, bara lite tvålig. Relativt lätt och elegant i munnen, men fint koncentrerad.


X2. PANTELLERIA: Moscato

På den lilla ön Pantelleria - halvvägs till Afrikas kust från Sicilien - tar de låga vinstockarna skydd mot vinden i hålor i sanden. Det är moscato d'alessandria man odlar, men lokalt kallas den zibibbo. Namnet Ben Rye betyder "Vindens son". De tidigt mogna druvorna får torka i solen och havsvinden under en månad, sedan avstjälkas de för hand och blandas med färsk must av senare mognande druvor.

2009 Donnafugata Ben Rye Passito di Pantelleria DOC
299 kr/37 cl, BS 86883. €19,90 hos Superiore.

Mäktigt djup doft med aprikosmarmelad, fikon, kanderade apelsinskal, modellim, muskot och allmänt nötiga toner. Superrikt och trögflytande i munnen. Imponerande passito som övertygar till grönmögelost.


X3. LIPARI: Malvasia

Strax norr om Sicilien hittar vi den lipariska ögruppen, som framförallt utmärks av sitt vulkaniska ursprung. Här odlar man den ursprungliga klon av malvasia som tros ha importerats från Monemvazia på Peloponnesos så tidigt som 1500 f.Kr. Den finns också under synonymerna Greco Bianco i Kalabrien, Malvasia di Sardegna på Sardinien och Malvasia Candida på Madeira. Efter en nedgångsperiod återupplivades de lipariska malvasia-odlingarna på 1970-talet av den milanesiske arkitekten Carlo Hauner. 1973 upphöjdes Malvasia delle Lipari till DOC.

 

2009 Antonino Caravaglio Malvasia delle Lipari Passito DOC

299 kr/50 cl, BS 73059. €19,70 hos Falstaff.

Egensinnig och smått unik doft med brända mandlar, jordnöt, mysk, dadlar, honung och aprikos. Fin balans och bäst drickbarhet i trion, möjligen något spretigt ännu men lär sätta sig med några år till.

Alla tre har en sockerhalt på knappt 200 gram per liter, men samtidigt bra syror. Ben Ryé har högst alkohol, runt 14,5%.

Munskänkarna provar septembernyheter

Ikväll drog höstsäsongen igång med tretton nysläppta viner varav två vita och tre sjuttontaggare från Bordeaux. Sköna parbildningar som vanligt. Berätta gärna vad ni tyckte, ni som var med!

2010 Marco Porello Roero Arneis

1993 R. López de Heredia Viña Tondonia Reserva Blanco

Två motsatser: purungt vs. moget vitt. Porellos version av arneis är föredömlig på ett enkelt sätt. Aromspelet opretentiöst och naturligt med päron, blommor och kryddor. Smaken ung, lätt aromatisk och fint balanserad med bestämda skaltoner i slutet. I andra glaset har vi själva antitesen - ett bärnstensgult vin med fenomenalt komplex och intresseväckande doft. Nötter, mandel, nougat, choklad, ananasspad, gula äpplen, sherry och oljiga mognadstoner. Smaken är inte fullt lika givande som doften, men inte långt ifrån. Det som saknas i vår mun är en lite piggare syra. Det känns som att vinet inte riktigt kommer loss trots att vi gett det en kort karaffering innan serveringen. Hur som helst ett högintressant meditationssällskap att avnjuta över flera dagar för maximal utdelning.

2009 Craggy Range Gimblett Gravels Te Kahu

2004 Springfield Estate Work of Time

Bordeauxblandningar från Nya Zeeland och Sydafrika är inte vår påse, men vi ger dem en chans. Merlotdominerade Te Kahu är renfruktig och tilltalande med friska plommontoner och inarbetad ek. Ett gott vin helt klart, men samtidigt alltför välkammat och strömlinjeformat för att hålla kvar intresset i längden. Work of Time bär sitt ursprung som en skylt runt halsen. Här vankas en mognande doft av rök, grön paprika, gräs, korinter och katrinplommon - just den där kombinationen av varmt och grönt som är så oskön i sydafrikanska viner. Smaken är bättre än doften, väl sammansatt av Fader Tid som nog ändå fått jobba över ett par år för länge eftersom det saknas stuns och fräschör.

2009 Château La Reyne L’Excellence Cahors

2008 Altos Las Hormigas Reserve Mendoza Malbec

Cahorsen är tät som en blålila vägg - till och med tårarna är lila. Mmm, här har vi en riktigt läcker näsa med massor av mosade blåbär och björnbär över diskreta fattoner av tobak, lakrits och vanilj. I munnen är det en vänlig jätte som kliver in med sagolikt mogen och frisk frukt, infattade syror och harmoniska tanniner med lite snörp i slutet. Vinet har, sin täthet till trots, en svalkande balans och drickbarhet (13,5%). Gott som tusan redan nu, och med uppenbar potential för ett tioårigt källaräventyr. Argentinaren är inte alls lika tilltalande eftersom frukten inte tillåts uttrycka sig fritt. Ek-censuren slår till hårt och skoningslöst med grillkol, hårdrost, choklad och annat blurr man gärna kan vara utan. Nej tack, bättre kan de i Mendoza.

2006 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ciaccis standardbrunello kommer med en friskt grön doft som egentligen är rätt märklig och drar ner jämförelser med nyplockade maskrosor. Det florala är ju trevligt, om än av lite oväntat slag, medan grönheten snarare berättar om under-optimal fruktmognad än om macchian som växer kring vingårdarna. Smaken är vänlig och behaglig men lite väl menlös när det kommer till struktur och tanniner. Inget som håller för lagring, men ett hyggligt restaurangvin kanske man kan säga att det är. Motsatsen gäller när vi kommer till nästa glas. Som krögare gör man klokt i att undvika Radici Riserva av flera skäl. Dels är det uppenbar variation mellan kvällens flaskor (och förra året hade vi tre korkdefekter på åtta flaskor 04). Dels är aromerna av det traditionellt tjuriga slaget med mycket jord, svamp, sten, örter, gamla botti och annat mög som skrämmer vanliga restauranggäster (okej då, snygga bär, kryddlåda och pomeranser hittade vi också). Dels är syra/tanninstrukturen av ett slag som kräver tillvänjning och/eller pockar på längre lagring. Summa summarum: precis ett sånt vin som vi gillar! Nollfemman kräver inte lika lång tid på rygg som nollfyran, utan funkar faktiskt bra att dricka nu i rätt sammanhang.

2009 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

2009 Domaine du Grand Tinel Alexis Establet Châteauneuf-du-Pape

En högintressant jämförelse som visar varför Le Vieux Donjon är något alldeles särskilt. Doften är helt primär. Ungbärig med alla tecken på toppklassfrukt - rentav gräddig med niveakräm på toppen - samt en terroirkänsla av våta stenar och örter som kommer när man ger vinet tid i glaset. I munnen är spel mot öppet mål för den ljuvligt friska frukten i oupplösligt radarpar med den förstklassiga tanninstrukturen. Slutet är sagolikt rent, utan markerad kryddighet och helt utan eldighet. Som vi skrivit tidigare: det här vinet vill man ha i källaren. Kvällens överraskning var hur pass spelbart det faktiskt är redan nu.
I jämförelse har Alexis Establet en betydligt varmare och mer utvecklad karaktär av plommon, hallonsylt, kryddlåda och pinje. Smaken är riktigt god, men tippar tyvärr över åt det kryddiga och eldiga hållet. Vieux Donjon klassar ut konkurrenten i grenarna potential (betydligt längre framtid), balans (drygt 14 vs. 15,5% alkohol), och absolut kvalitet (skiljer minst tre usa-poäng idag och mer på sikt).

2008 Château Beychevelle Saint-Julien

2008 Château La Gaffelière Saint-Emilion Grand Cru Classé

2008 Le Clarence de Haut-Brion Pessac-Léognan

Att avsluta kvällen med en trio ung bordeaux gör inte ont någonstans. Skulle vara i tandköttet då, för här saknas inte tanniner, och i två fall av tre är de inte av det silkigare slaget. Beychevelle har en stor doft med gott fjäsk av kafferost, kola och choklad. De svarta vinbären toppas med en kula vaniljglass. Ett väldigt rättframt och publikt sniff med semester-biljett till Sydafrika. I munnen är det ingen tvekan om att den svarta vinbärsfrukten står pall för kosmetikan och att det finns rejält med kärniga tanniner som behöver fem år i källaren för att lära sig att uppföra sig ordentligt. Gott och lovande!

Gaffelière är nästan helt knuten på nosen och ger mest ifrån sig ny ek utan mer märkbar rostning - lite blommig och vaniljtonad, ni vet. I munnen handlar det om mörk mogen merlotfrukt åt blåbärs/björnbärs-hållet med bläckiga och syltiga drag. Tanninerna är rätt kärniga och bråkiga, alkoholen lite väl markerad. Svårbedömt idag och minst kul i trion.

Riktigt skoj blir det först i det sista glaset. Rostningen är mycket mer subtilt genomförd än i ettan, med olika nyanser av ceder, blyerts, ljust kaffe, sandelträ och andra ädla kryddor. Balanserat och diskret, inget som hoppar upp och anfaller snoken. I munnen är Clarence inget annat än underbart, med en ljuvligt sammansatt bordeauxfrukt och sandelkryddiga silkestanniner direkt från det dyraste hörnet i herrekiperingen. Mmm, det här går rakt till lustcentrum och framkallar lösaktiga impulser att shoppa och poppa snarast möjligt.

Nebbiolo 2008: Pira vs. Marengo

Idag vankas jämförelse av två unga nebbi från varsitt hörn av Albas omgivningar. Nebbiolo d'Alba omfattar ett ganska stort område kring och norr om staden, mellan floden Tanaro och Roero-zonen i väster. Områdena överlappar varandra, så Valmaggiore ligger faktiskt i Roero. Jordmånen där är lätt och sandig, och ger eleganta viner med lättare kropp. Sydliga Serralunga i Barolo-zonen kan väl sägas vara själva antitesen: en tuffare jordmån av gulbrun sandsten som ger fylligare viner med gott om extrakt och stadiga tanniner. Kvällens viner kunde tjäna som skolexempel på motsatserna. Vi tussar ihop dem över varsin hembakad pizza.

2008 Mario Marengo Nebbiolo d'Alba Valmaggiore har en ljust varmröd färg med blåaktiga nyanser. Doften är öppen och god med ljusa aromer av nypon, hallon och en gnutta rotfrukter, med ett härligt fokus på bärigheten. Det finns också en viss komplexitet med salmiak, hallonkola, lätta tjärtoner och ljusa kryddor. Lite menthol friskar upp alltmedan det vita dammet dallrar över en grusväg i toppen av glaset.

De ljusa bäraromerna går igen i smaken, som har en lättfotad kropp och en frisk kalkig syra. Inget större djup, men bra grepp i de relativt lätta tanninerna och en god längd på eftersmaken, som är smått uttorkande med örter och viss grönhet i slutet. Stilen är semi-traditionell och burgundisk - lite i lättaste laget för pizzan - med fin renhet, syrafräschör och elegans på egen hand. Vinet ger ett ungdomligt intryck och det verkar finnas potential för några års utveckling. En Valmaggiore med stil och finess - snäppet efter Giacosas, Sandrones och Correggias versioner.

2008 Luigi Pira Langhe Nebbiolo är mer färgintensiv - ljust svartröd med antydan till tomat och tegel i kanten. Vi får en betydligt rikare doft som inleder med målarpytsar och andra fint volatila drag. Mörkare frukt som av hallon och surkörsbär med dragning åt likörkörsbär, chokladpralin och brun farin. Fetare stråk av tjära, med väl inarbetad ek och mörkare grustoner. Redan nu finns en mognadsutveckling som drar åt undervegetation.

Aromrikedomen går igen i smaken, likaså de mörkare penseldragen av tjära. En förledande mjuk attack leder upp till en rätt fyllig och harmonisk mittsmak med generös mörkfrukt, och balans som gynnar tanniner före syror. Vi noterar också en bra mineralitet och stadiga lädertoner på klassiskt barolo-vis.  Ändå ett semi-modernt uttryck - inte minst inslagen av farin och pralin - och redan utvecklat, snudd på moget. Epitetet "mini-barolo" är slitet och missbrukat, men det stämmer faktiskt här. Jäkligt gott och givande, och klockrent till pizzan.
Att dricka nu.

Välj själv - finess och eller fyllighet. Skönt att slippa vänta!

Origo via TS 1/6, 219 kr och 195 kr.

Nebbiolo 2008: Bruno Giacosa vs. Roberto Voerzio

Ur decembersläppet plockar vi ett par nebbiolo från två av de mest prestigefyllda producenterna i barolo/barbaresco. Området Valmaggiore i Roero har en sandig jordmån som brukar bidra till elegans och lätta tanniner. Läget Fontanazza ligger söder om byn La Morra, strax norr om vingårdarna La Serra och Cerequio. Legendariske modernisten Roberto Voerzio gillar att spela Led Zeppelin i vinkällaren men har ingen egen hemsida, så är det är svårt att hitta information. Vi gissar att vinet kommer från unga stockar.

2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore di Vezza d'Alba har en mycket ljust varmröd till tegelröd färg. Vi noterar en fantastisk lyster och briljans - det här vinet är snyggt som satan!

Doften är först återhållsam, och lindar på ett elegant sätt upp sina komplext ljusröda aromer med drag av tranbär, nypon och rönnbärsgelé. Det här ger ett ärketraditionellt intryck, med ett tydligt inslag av tobak och druvstjälkar, därtill örter och flintrökiga mineraltoner. Genomluftat, med bara en liten aning av vinägerstick.

I munnen gör vinet entré likt en slank dansös. Lätt, friskt och syrligt, med intensivt röda aromer där den lilla druvsötman påminner om gelé: röda vinbär, rönnbär, hallon, lakrits, och balsamico. Vi förtjusas av renheten och fräschören. Med sina små, örtiga tanniner hamnar balansen nära ett friskt vitt - en burgundisk balans, om man så vill. Smaken ringer länge, tack vare sina läskande syror.

2007 Roberto Voerzio Langhe Nebbiolo Vigneti S. Francesco Fontanazza har en mörkare rubinröd färg. Ganska färgintensivt i mitten, med tomatröd kant och hyfsad transparens.

Första sniffet är klart frestande. Aromerna täta och söta, med vildhallon, körsbärs- och chokladpralin, plommon, lakrits, orientkryddor, mandelmassa, lim, och frisk menthol som fläktar upp ur glaset.

Smaken är len och fyllig i attacken. Mittsmaken tätfruktig, aromintensiv och rikt chokladdoppad med bestämda, välstrukturerade tanniner som skjuter ifrån på ett spänstigt sätt i själva sväljet och sedan generöst vecklar ut sig med massor av kryddtoner och te-likt upptorkande mineraler. Frukt, kraft, grepp och tanniner imponerar - men om vi är kinkiga skulle det vara önskvärt med mer av lyft och fräschör.

Båda vinerna är läckra, men befinner sig i var sin ända av spektrat tradition-modernism. Som inledning på kvällen - till en tallrik antipasti - är Giacosas nebbiolo snudd på perfekt med sin intresseväckande aromatik och sin syradrivna, lättfotade elegans - bra nära bulls-eye på våra preferenser. Urskönt att dricka redan idag - tillfredsställelsen är större än poängen.

Voerzio använder av allt att döma gott om ny ek, men den är väldigt skickligt hanterad. Kvaliteten är i nivå med en bra barolo - eller åtminstone med Spinettas langhe nebbiolo. När vi provar innan maten, är vi överens om att balansen kräver mat. Men när maten kommer till, så lockar svartpepparn fram vinets eldighet (14,5%) och mötet blir inte lika bra som vi hade hoppats. En rejäl köttbit, och helst några års lagring, behövs för att sätta allt på plats. Och stilen, den är inte riktigt vår.

Kvällens favorit, mest lyckobringande och mest användbart nu: 2008 Bruno Giacosa Nebbiolo d'Alba Valmaggiore!

ps. €18,90 på Superiore.de. 259 kr på SB

2006 Matteo Correggia La Val dei Preti Nebbiolo d'Alba

Vi ugnssteker rådjur och snor ihop en gräddsås med murklor. Till det är vi sugna på att testa ett vin som gjorde bra ifrån sig när Sara Palma var på stockholmsbesök i juni. Matteo Correggia är ju en producent åt det klart moderna hållet men trillar aldrig i fällan som stavas ekbeska och osnygga trätanniner. La Val dei Preti är en sydvänd vingård i Canale, Roero som, liksom nyligen testade Valmaggiore, domineras av sand och kalkgrus. Efter en påtagligt kort maceration - 6-8 dagar med frekventa överspolningar - landade vinet i barriques varav hälften nya, där det sedan vistades under arton månader. Nu borde varnings-klockorna börja ringa, men se, det ska inte visa sig vara någon fara. Inte alla klumpar till det med faten.

För att det inte ska bli en busenkel promenadseger på egen hand ställer vi upp en motståndare. En rikskändis, kan man nästan säga vid det här laget.

2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati har en öppen, utåtriktad, svinläcker doft av hallon, lakrits, tjära och kryddor med en liten fläkt av cognac som är typisk för det här vinet. Extremt välbalanserat, slankt och snyggt i munnen med härlig syra och superb intensitet. Medelstora mogna tanniner och en god körsbärskärnighet bjuder perfekt motstånd till möra lilla bambi. Smaken fyller verkligen ut efter man svalt och de söta tanninerna fortsätter att jobba länge - tänk er en sträv version av marabou mjölkchoklad med mintkrokant. Med sina 14% är det precis lagom hedonistiskt och semi-modernt - lite som en mini-Bric dël Fiasc. Jo minsann, butiken är öppen! Riktigt gott skit! (91)

2006 Matteo Correggia La Val dei Preti Nebbiolo d'Alba har en elegant kalkmineralisk doft med salmiak, ljus tjära och en diskret antydan till spillning över fint klarröd, återhållsam frukt av vinbär och hallon med lite limtoner. Smaken är mjuk, slank och mineralisk med frisk god syra. Fina aromer, lättare tanniner, något tamare grepp än Cerrati, och inte lika långt i slutet. Elegant och behagfullt vin, närmast burgundiskt, där stenen märks i avslutningen. Ny-eken stör inte över huvud taget. Kanske saknas den definitiva wow-faktorn, men stilfulla grejor är det hur som helst. (90)

Cerrati avgick alltså med segern till viltet. Men med sina friska syror är Val dei Preti ett läskande vin att sippa innan maten och efter.

Val dei Preti finns i BS och kostar 269 kr. Bristly importerar.

Cerrati finns hos Carlo Merolli och kostar 165 SEK. Just nu haglar ruggigt fina erbjudanden över oss nätsvenskar. Missa inte att sätta upp er på mejlinglistan.

2007 Luciano Sandrone Valmaggiore

Vi har hittills aldrig fallit helt pladask för en Sandrone. Konstigt, kan tyckas - men nu verkar det äntligen vara dags. Varför inte börja i rätt ända, och ta det logiska första steget in? Valmaggiore är en extremt brant, sydligt exponerad, sandig cru i Vezza d'Alba, på Roero-sidan av floden Tanaro. Det var 1994 som Luciano Sandrone gjorde sin första årgång från den här vingården. Det vore alltför lätt att börja gaffla om modernism blablabla - men här handlar det om en proffsig och varsam extraktion efter burgundiska förebilder, som inte går till på det gamla långsamma vis som den piemontesiska traditionen bjuder. För att inte den fina frukten ska skymmas av ek används enbart använda 500-liters franska ekfat för mognadslagringen. Resultatet blir 18 000 standardbuteljer och 300 magnum.

2007 Luciano Sandrone Nebbiolo d'Alba Valmaggiore doftar dundergott! Omedelbart efter karaffering kan vi njuta av en verkligt övertonsrik, rosenblommig doft med fint avstämda drag av lim och lösningsmedel ovanpå skinande godis av röda körsbärsnickel. Dessutom hittar vi en liten klick av farmors jordgubbsylt © J. Barrot, samt fylligare plommon från Anthon Berg-pralinerna. Subtila fläktar av kryddor, tjära och läder bidrar till komplexiteten.

I munnen imponeras vi av en utpräglat ren och elegant frukt - samtidigt som den knappast lider brist på kraft. Laserskurna syror och lena, behagfulla tanniner förenas med superintensivt röda pastiller och precis märkbar alkohol för att skapa en längd i smaken som måste kallas extraordinär. Karaktären är rikt saftig, ungdomligt kärnig och en gnutta volatil, på ett sätt som är raffinerat snarare än ruffigt. Som i en högklassig modern bourgogne...

Frukten skiner alltså i bästa uppdaterade stil. Varma 2007 har bidragit till intensiteten och kanske även till de aningen volatila dragen - lite i linje med 2003. Det som säkrar vinet en plats bland exceptionellt lyckade nebbiolo är den fina mognaden kombinerad med den friska, exakta fruktsyran - och den enastående längd som den bidrar med. En riktigt läcker nebba med uppenbar lagringspotential. (91)

ps. Oj, det finns fortfarande flaskor kvar i vinbutikerna!

pps. Ännu en vinbok att beställa. Sortera bredvid Alan Tardis Romancing the Vine.

Falsterboviner #4 - en binge sommartips

Medelhavsklimat vill gärna ha medelhavsviner. Torskarna vi drog upp i sundet häromkvällen landar på grillen och de behöver sällskap. Låt oss därför presentera några härliga vita, och samtidigt lansera en generell teori: svala 2008 var ett strålande år för vitt, nästan oavsett var druvorna växte. Pfalz, Alsace, Loire, Chablis, Champagne, Provence, Italien - ja till och med Grekland!

Sigalas Santorini 2008 köpte vi på rekommendation av Winepunker, vars entusiastiska beskrivning säger det mesta. Det är ett intresseväckande, rentav fascinerande vitt, där såväl nos som smaklökar tjusas av citroner, örter, pinje, kåda, oljiga drag och rikligt med kalksten. Grymt gott och bra till grillad fisk, missa inte att beställa denna högklassiga assyrtiko! 179 kr i BS. (91)



Även 2008 Matteo Correggia Roero Arneis borde vara ett kanonbra vin till grillad fisk. Men lydiga som vi är, så drack vi vinet till vitello tonnato. Det var nämligen den matchning som egendomens representant Sara Palma först valde ut på en direkt fråga. Hittills har vi aldrig gått igång riktigt på en arneis, men denna har vad som krävs för att mungiporna ska peka rakt upp. Gott om mandeltoner, rikligt med rena fruktaromer helt utan artificiella päronjäster - och så en tydlig mineralitet som klingar i munnen. Om man blundar är det inte helt olikt en högklassig rosé från provence med sin generösa frukt. Stark rekommendation, och perfekt att dricka nu. 149 kr i BS. (89)



2008 La Chablisienne Chablis 1er Cru Fourchaume bjuder på ännu mera kalksten. Inledande citronskal, fläder och smått rökiga, aningen smöriga drag anas i en elegant återhållsam nos som domineras av gula äpplen, med en diskret boken oxidationston. Kommer man bara överens med den, så är vinet klockrent med sin försiktigt smöriga personlighet och sin strama, renfruktiga struktur som snörper till ordentligt i avslutningen. Eftersmaken är påtagligt lång och stenig. Ett tilbudsfynd hos danska Philipson (99 DKK). Bör helst lagras några år för att realisera hela sin potential. (89)


Så skiftar vi fokus till några röda, som är perfekta att dricka svala under varma sommarkvällar. Pinot noir är nyckelordet - ja, till och med nebbiolon är svårt burgundisk till sin karaktär. Och så lite busung grenache för att stilla sötsuget. Som final tar vi en klassisk bordeaux.



2006 Domaine Pavelot Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Guettes uppvisar härligt yppiga, röda, renfruktiga fruktiga aromer av vinbär och hallon med fransk pinotkrydda i en faktiskt ganska storslagen nos. Smaken är lite stramare och fortfarande i yngsta laget, klart elegant med ljuvligt uppfriskande syror och medelbra längd. Ett litet klipp i BS för 268 kr. Tack för påminnelsen Franko, det här ska drickas igen! (90)


2007 Weingut Ludi Neiss Spätburgunder Bockenheimer Vogelsang har de där typiskt tyska, unket reduktiva malörtstonerna som behöver någon timme i luften. Liksom många röda nollsjuor är detta redan väl utvecklat - men ännu mer än andra vi testat - och om syrorna tycks nästan frånvarande till en början, så vaknar de efter ett par timmar, den mogna jordgubbsfrukten tar mer plats och vinet får en behagfull, vänligt drickbar balans utan svulstighet eller överdriven alkohol. Till reapriset 103 spänn kan vi inte låta bli att fylla på med fler. (87)


2008 Meyer-Näkel Spätburgunder Blauschiefer tycks ha blivit en hyllvärmare på SB. Ganska oförtjänt tycker vi, eftersom detta har så mycket att ge efter tillräcklig luftning. Varje gång vi druckit vinet har det varit som bäst efter minst fyra timmar eller rentav dagen därpå. Då har de grönt reduktiva tonerna gett med sig och lämnat plats för rikliga doser skinande rödfrukt. En aning av co2 understryker intensiteten och syrafräschören i denna härligt ungdomliga ahr-pinot. Lagra gärna ett par år. 199 kr på SB och flaskor finns som sagt kvar. (89)


2006 Produttori del Barbaresco Normale måste vara årets bästa vinköp! Ja, åtminstone om man väger pris mot kvalitet. Även här gäller att luftning gör underverk - aromerna sjunger med vacker röst efter ett par timmar, och inte minst dagen efter. Blundar man är det väldigt lätt hänt att nosen slirar iväg till bourgogne. Sanslöst bra normale, lite åt det lätta saftiga hållet som sig bör, men absolut inte tunn. Efter ett par timmar ger de salmiaksalta, strama mineralerna vika för oväntat rika jordgubbsaromer och lagom torra nebba-tanniner. Vi har motstridiga uppgifter om huruvida Produttori avser att släppa några riservor från 2006 - i så fall enbart på grund av en oro för att marknaden blir alltför mättad efter en rad av goda årgångar - annars är det en bra förklaring till den exceptionella kvaliteten. Just nu på tilbud för 79 DKK hos Philipson Wine. (91)



2009 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages har den där busunga grenache-karaktären som man bara måste älska - samma kick som man får av att fatprova i södra rhône! Så otroligt primärt med nymosade bär av diverse olika kulörer: jordgubbar, hallon, björnbär och blåbär. Den unga fruktsötman är påtaglig, men vi möter upp den med hoisinsås till våra grillade fläskkarré som får vinet att verka stramare än det är. Mötet blir rena godiset. Extremt charmerande, rik och lättdrucken druvsaft - nätt och jämnt vin - som kommer att vinna i komplexitet om ett år eller så. 109 kr i sexpack via Bristly Wine Club. (89)



2006 Château Cambon La Pelouse Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur är precis den sortens vin vi brukat jaga efter i Köpenhamn: en god och tillgänglig cru bourgeois med tidig drickbarhet. Grannskapet är fint så det räcker, Giscours på ena sidan och Cantemerle på den andra. Doften är klassisk vänstra stranden i en proffsig, publiktillvänd version. Lite högre andel merlot ger en skön sötfruktighet och rondör åt smaken, och avvägd modern fathantering bidrar med mint och mörk choklad. Eftersom såväl syror som tanniner är mjuka går det fint att dricka nu. Men med risk för att bli tjatiga - glöm inte att lufta, två timmar gör underverk med detta vin. 190 kr i sexpack via Bristly Wine Club. (89)

89 pinnar tycks vara den gemensamma nämnaren. Det är precis den kvalitetsnivån vi vill uppnå när vi slappar och har det gott på semestern! Skriv gärna och berätta vad ni tyckte om vinerna.

2006 Matteo Correggia Roero

Beställningssortimentet har blivit alla vinälskares tillflyktsort - nu när inget intressant längre ska lanseras i ordinarie, bara volymviner och några dyra rännilar i vinbutikerna. Vi kan således märka av en starkt ökande aktivitet i BS, där några av av de mest intressanta nytillskotten i maj kommer från Azienda Agricola Matteo Correggia i Canale d'Alba, Roero - en nebbioloappellation precis som barolo och barbaresco, men halvannan mil norr och väster om de mer kända namnen. Gården har en tragisk historia eftersom stjärnskottet Matteo förolyckades i början av decenniet, men hans änka Ornella Costa driver egendomen vidare i makens anda. Vi gissar att barnen kommer kliva in i arbetet så fort de är stora nog. Ett besök på hemsidan är en fröjd eftersom den är så välgjord, med otroligt vackra bilder och genomarbetad text.

2006 Matteo Correggia Roero DOCG är en 100% nebbiolo som fått mogna ett år i använda barriques och slutligen åtta månader i ståltank. Vi har fått förhandsrapport från läsare Ulrik om att detta vin behöver tid för att öppna upp, så korken dras redan vid 14-tiden, varefter vinet får lufta till sig i karaffen. När vi dekanterar slås vi av den vackra färgen: brunröd med fin transparens och lyster. Doften är inte knuten, som befarat - snarare förvånansvärt utvecklad. En tilltalande, komplex doft där vi direkt sniffar oss till en snyggt genomförd fatrostning. Men vinet kommer att tjäna på luftningen...

I glaset radar noteringarna upp sig på ett föredömligt sätt, det är bara att bocka av: choklad, kaffe och orientaliska kryddtoner från faten. En ljusare nebbafrukt som av röda körsbär och hallon. Menthol, örter, balsamico, cola och lakritsrot bidrar med en härlig känsla av ursprung. Och slutligen tittar de blyga blomtonerna fram med ros och viol. Alltså en väldigt komplett doft för en nebbiolo på "basnivå". När vi smakar slås vi av den superslanka, stiliga kroppen, de höga på gränsen till snålhårda syrorna och de strama, örtigt kärva tanninerna. Friskt som ett svalodlat vitvin. Mat på bordet, tack! Och lagra gärna ett par år.

Det här är väldigt gott och helt troget sitt ursprung. Fortfarande ungt förstås, och ställer krav på ett redan etablerat kärleksförhållande till område och druva, samt en viss resistens för tuffa garvsyror - alltså perfekt ämnat till mat med feta eller gräddiga inslag, men lite i snipigaste laget efteråt. För 159 kronor är vinet en bra introduktion till gården och ett mycket välkommet tillskott bland de överkomliga nebbioli som vi så väl behöver (89).

2006 Roero DOCG (Azienda Agricola Matteo Correggia, Canale d'Alba, Piemonte)