Munskänkarna provar decembernyheter

Hej, kära läsare. Får vi be om ett par minuters interaktion? De här månadsprovningarna är ju faktiskt som gjorda för lite meningsutbyte om vinerna. Så, om ni hunnit prova, välkommen in och tyck. Tack på förhand!

ps. Vintomas var snabb på tangenterna.

Camille Giroud hos Tryffelsvinet

Maison Camille Giroud har verkligen genomgått a total make-over sedan unge regissören David Croix tog över ansvaret för vinerna. Restaurang-sommelierer måste jubla över dessa publika, moderna bourgogner som dessutom är vettigt prissatta. Och pinotpimplare som vanligtvis föredrar Nya Zeeland eller Kalifornien har i och med årgång 2009 fått ett gyllene tillfälle att docka med moderskeppet igen.

Girouds nollnior är alltså generellt sett väldigt goda och omedelbara viner, även om de - och kanske just därför - saknar lite av den mystik som ger röd bourgogne en sådan magisk attraktionskraft. När man har Domaine Trapets 2008 Chambertin (1/9, 1295 kr) eller Robert Groffiers 2008 Chambolle-Musigny 1er Cru Les Sentiers bredvid, så fattas helt enkelt en dimension i Girouds byviner. Inte så konstigt... och självklart är de inte heller i nivå med Taupenot-Mermes grands crus i förra posten, varför de - lite orättvist - fick se sig snodda på en hel del av vår uppmärksamhet.

Nyckelordet för 2009 är förstås frukt. Ordet glest finns inte med på kartan, här pratar vi välmatad bynivå med massor av primärfruktig charm, lite sötma av hög druvmognad och en aning högre alkohol än vanligt. I vår smak kan man hoppa över 2009 Côte-de-Beaune Villages som är lite väl kartig och enkel (236 kr, PI) men redan i 2009 Santenay (213 kr, PI) börjar det hända riktigt trevliga grejer. Här finns en snygg röd aromatik med lätt fatkrydda, och i munnen är vinet harmoniskt och högst drickbart.

2009 Volnay (259 kr, SB 1/9) har en ljus, elegant doft med nyp i rödfrukten (nypon, vinbär, tranbär) och lätta fatkryddor som inte alls dominerar bilden. I munnen är vinet överraskande tätt och intensivt, relativt slankt men också krämigt. Kryddigt, snudd på varmt i slutet, lite som tyska pinnar kan vara ibland (ta det som hot eller löfte). Vi gillar det här vinet och priset är bra.

2009 Vosne-Romanée (425 kr, SB 1/9) bjuder på mörkare frukt i doften, en touch av skogsgolv samt tydligare rostning med drag av tjära och sandelträ. Smaken är tät och uppenbart sötfruktig, lite för kompakt för sitt eget bästa, med gott om tanniner och rika aromer. Inte vår favorit i uppställningen, lär tilltala nyavärlden-vännerna.

2009 Gevrey-Chambertin Les Crais (339 kr, SB 1/9) har en tilltalande doft: ceder och blyerts, öppen mörk körsbärsfrukt, mörk jord. I munnen ganska fylligt och tätt, aromrikt, välstrukturerat och långt. Massor av körsbärsaromer och rejält med tanniner i finishen, rätt komplext med fat och jord förutom frukten. Generöst och typiskt för appellationen, att dricka nu eller lagra. Det här ska testas på hemmaplan.

Summa summarum: inget av vinerna är riktigt så bra att man vill ställa sig upp och ropa "enastående", men alla är habila, generösa, goda och användbara (typ 89-ish alltså). En gnutta för mycket fatrost om man ska vara kritisk. Vi får lov att återkomma i frågan...

ps. Någon gång ibland hamnar mejlkonversation på oväntade avvägar. En ung manlig vinentusiast skrev följande till kvinnlig pluggkompis:

"Finare vinare blog. Lite konstiga och lite väl pretentiösa som gillar plomkålspure och troligen därför sitter och luktar på aromerna från sina egna fisar. Dyra viner ofta men dyker upp något kap ibland. Frankofilen, samma som ovanstående och glömmer man bort hans namn kan man tänka på pedofilen (och ja, jag tror han tycker om att ha en vinflaska där bak)." Sammanfattar väl läget rätt bra, eller?

Munskänkarna provar aprilnyheter

Måndagskvällens provning är tänkt att presentera de viner som sprattlar snyggast i det långgrunda men ljumma aprilsläppet. Av någon anledning (understimulans?) har bolagets kunder kastat sig över de nya flaskorna som pirayor, trots att vinerna ska finnas kvar i ett bra tag framåt. Därför fick vi improvisera lite. Bland annat utgick utmärkta vermentinon Solosole, central otago-pinnen Rua och chianti classicon Riserva Ducale som sägs vara bättre än någonsin i högklassiga 2006. Ändå blev ersättarna klart intressanta, och parbildningarna i stort sett intakta...

2008 La Chablisienne Chablis 1er Cru La Singulière (6237, 159:-)

Ljust halmgul, nästan vattenklar färg med gröna reflexer. Intressant doft, mycket mineralisk och aningen ungjästig med flintrök och kalksten, örter och nässlor. Diskret grönäpplig/citrusgul frukt samt en antydan till animaliska, fårfettiga toner som kan ha att göra med en mindre andel fat. Slank och transparent smak, driven av terroir snarare än av frukt, med utmärkt struktur och mineralkänsla. Bättre än det mesta av chablis i prisklassen, med solklar potential för utveckling. De fina intrycken från tidigare smakprov består. "La Singulière" är en mix av flera besläktade premier crus, och den kvalade nyligen in från beställningssortimentet. Passa på att dricka och lägga undan från toppåret 2008.

2009 Domaine Georges Burrier Pouilly-Fuissé  (2756, 175:-)

Ljusgul färg. Blommig doft av pot-pourri och lyxig hudkräm. Vita päron, persikor och snygga fattoner. Ganska rikt fruktig smak med mjuk munkänsla och en tyvärr något slapp syra som inte lyfter. Den underbara doften är i klass med meursault premier cru - men smaken levererar inte vad doften lovar. Vinet lämpar sig att dricka nu snarare än att spara. Synd på så rara ärtor, det blev nog lite för varmt nere i Maconnais 2009, åtminstone i just det här fallet. Andra kan ju ha lyckats bättre.

2008 Clos Henri Bel Echo Marlborough Pinot Noir (90122, 179:-)

Blåröd färg. Öppen doft med brända, fatrostade toner och kryddlåda. Rikt hallonsaftig frukt med godiskänsla. Syrlig, smakrik och kryddig pinot med väl kletig ekbehandling av kola och vanilj. Någon efterbeska från eken. Fruktigt och generöst, men också klart fabricerat och lite vulgo. "Terroir portrait" står det på etiketten. Nja...  snarare en publikt stajlad kiwi för omedelbar och tanklös trivselkonsumtion. Tidigare testad på hemmaplan där den slank ner utan den kick som krävs för en egen post.

2009 J-C Boisset Santenay 1er Cru La Comme  (99125, 179:-)

Ungdomligt blåröd färg, färgrik för ursprunget. Primärfruktig doft av mestadels röda vinbär med plommon och nypon. Tydliga ektoner som sandelträ och eneträ, men också en viss mineralkänsla. Vinbärssyrlig och rätt stram smak med gott om druvtanniner och avrundning från ekfaten. Relativt välmatad för appellationen med en struktur som lämpar sig bra för lagring och matsammanhang. Inte den mest eleganta bourgognen förstås, och väl mycket ek i nuläget, men stadigt och seriöst för priset. Kan överraska med tiden.

2008 Rocca delle Macie Vino Nobile di Montepulciano  (99533, 149:-)

Ljusare varmröd rubin med klassisk uppsyn, transparent med viss utveckling. Ljusare sangiovese-aromer med mandel, nypon och varma ljusa fattoner, diskret sandelträ och kryddlåda. Trevligt utvecklad och harmonisk smak i sparsam mellanvikt. Vi gläds åt frisk syra, sandiga tanniner och en överraskande längd när fruktaromer och syror vecklar ut sig i munnen. En riktigt god och drickfärdig toscanare i traditionellt syrlig stil som bör funka utmärkt i diverse matsammanhang. Tack för den!

2008 Arnaldo Caprai Montefalco Rosso (96044, 119:-)

Mörkare rubinröd färg. Positivt ekig doft med örter och rätt stor frukt av hallon samt röda och mörka körsbär. Robust, välbyggd smak med rejält grusiga tanniner och en tydlig bitterhet som förstärks i avslutningen. Det bittra kan tänkas hänga ihop med andelen sagrantino och/eller med ekfaten. Frukten står dock upp mot tanninerna, och med en marmorerad köttbit bör den här tuffa balansen funka bra redan nu. Annars kan några års lagring också vara på sin plats. Mycket vin till billig peng för folk som är torsk på tanniner. Tumme upp.

2007 Château Fournas Bernadotte, Haut-Medoc  (3834, 181:-)

Helklassisk bordeaux-näsa: gräsig, grusig och örtig med ceder och trevliga svartvinbärstoner. Balanserade fat med kryddor, rostning och eneträ, samt choklad. Dessutom lätt blommiga Margaux-lika övertoner, lite pot-pourri igen, elegant på det hela taget. Smaken är torr och stram och med måttliga mängder finsandiga tanniner. Bitter malört, ekbeska och grön bläckighet drar ner drickbarheten ordentligt. Avslutningen är tunn och kort. En typisk médoc från svagt år - inget kul på egen hand, men säkert passabelt till mat.

2005 Château Marzy Grand Enclos de Riffat, Pomerol  (92164, 225:-)

Varm rubin, ganska moget utseende. God utveckling i doften med brända toner, kokkaffe och aningar av stall/häst. Frukt som av mörka plommon och korinter utan de röda stråk man kanske hoppats på. Vissa övertoner av syrener eller liknande blomster. Heltorr, jordig smak med munfyllande rikedom, bra tanninstruktur, bitter mörk choklad,
god krydda och tydlig mineralkänsla. Torr avslutning utan tydligare definierade fruktaromer. Detta är givetvis inte en fantastisk pomerol men klart gott, rejält och drickmoget. Precis den typ av viner som ska finnas i de breda släppen.

2007 Louis M. Martini Napa Valley Cabernet Sauvignon  (6723, 199:-)

Mörk rubin. Volatil doft med lim och likörtoner. Rejält med ek som yttrar sig som nysågat päronträ, dessutom som en yvig mörkrost över den lätt generiska plommonfrukten. Intrycket blir ganska klumpigt utan definition eller finess. Detta bekräftas av smaken som är massivt fyllig och ganska tanninrik men saknar fräschör i syrorna. Istället finns en viss skärpa i alkoholen som lämnar en tung och rejält trögdrucken känsla. Det här är inget för oss.

2008 Sandalford Estate Reserve Margaret River Cabernet Sauvignon (94956, 199:-)

Rätt elegant doft, extremt ursprungstypisk med riklig eucalyptus, lysande vinbär, after-eight och rostad ek. Smaken är intensivt vinbärsfruktig och relativt slank med ett hårt bett i syran som står ut likt en citron. Uppenbart justerat, och detta färgar tyvärr av sig på tanninerna som känns kantiga och lite kartiga. Inte helt tokigt ändå, men det behöver absolut lagras några år.

2007 Castelnau de Suduiraut Sauternes  (3690, 159:-/37 cl)

Ljus bärnsten. Lätt volatil doft med saffran, honung, persika, sockerkaka och rx-lim. Medelfyllig smak, helsöt och samtidigt frisk, med en härligt viskös munkänsla och inslag av karlssons klister. Len som synden och rejält aromrik med saffranskaka i eftersmaken. I nådens år 2007 var andrasorteringen tillräcklig för att producera ett kalasbra vin, även om Doisy-Védrines var ännu bättre i samma prisklass. Är man ute efter the real deal så är Suduirauts förstavin dubbelt så dyrt - och dubbelt så gott.

2007 Ruffino Serelle Vin Santo del Chianti Classico  (8119, 129:-/37cl)

Orange färg. Stor, utvecklad doft med nötigt oxidativa drag som liknar både oloroso och sercial. Liksom i dessa drycker hittar man också rikligt med citrusskal eller snarare sukater av apelsiner, citroner och pomeranser. Torkade aprikoser och ljus choklad kompletterar den läckra doftbilden. Smaken är full av kraft och karaktär, med frisk syra och strax under hel sötma. Alkoholen ger ingen uttalad värme och ligger knappast över 15%. Lite skaltoner och fatbeska avslutar denna rustikt goda upplevelse. Eftersom en kanna vin santo var vad som avslutade vår allra första måltid i Toscana finns det en romantisk nostalgifaktor i vår bedömning som man inte kan bortse ifrån här. Letar man på plats eller på nätet går det förstås att hitta äldre och mer upphetsande varianter, men strunt samma. Detta gillas skarpt.

Gås med krås i Skanör

Skanörs Gästis har funnits längre än vi kan minnas. Matsalen har nuförtiden en ljus och sval träinredning med vitmålad panel på väggarna, men när mörkret faller utanför fönstren och de levande ljusen tänds så förvandlas stramt till mysigt. Bredvid den mahognyfärgade baren ligger vinlistorna som är tillräckligt tjocka för att erbjuda en stunds trevlig läsning i de små läderfåtöljerna. Vi noterar viner från leverantörer med lokal anknytning, som Swedish Brand och Jakobsson & Söderström. Inne i matsalen kan de unga kockarna beskådas genom en glasruta. Men tyvärr inte exakt vad de pysslar med, eftersom fönstrets underkant sitter för högt upp. Nu till allhelgonahelgen domineras restaurangen av den traditionella gåsmenyn, som är vårt mål för kvällen. Jämsides med maten ska vi dricka ett par mognande röda bourgogner.



1999 Jean-Claude Belland Santenay 1er Cru Clos des Gravières har en liten men utvecklad bouquet med inslag av grusväg och höstskog, båthus och knäck. Druvkaraktären är nedtonad, ingen pinosity står egentligen att finna. I munnen är detta ett överraskande kraftfullt och komplext vin, med mörk körsbärsfrukt och mogna inslag av (rom)russin, lakrits och choklad. Munkänslan är len och behaglig, och smaken drivs framåt mer av alkoholen än av syrorna. Ett gott, fullmoget vin, som dock känns en smula rustikt och atypiskt. (87)

Förrätten är skånsk mathistoria: svartsoppa med krås. På bordet landar sopptallrikarna, förberedda med en sked gåsterrine toppad med några sultanarussin. Soppan serveras ur blankpolerad kopparkittel och är en veritabel doftchock efter de subtila nyanser vi just nosat upp i bourgognen. Ur tallriken står en kvast av blodpudding och glöggkryddor, med ångor av alkohol, troligen madeira. "Kråset" smakar gott, men är tyvärr alltför kallt - och själva soppan knappt ens fingervarm. En pepparkakssöt smak av flytande blodpudding med konsistens som trälim är inte alldeles lätt att bli vän med när serveringen är feltajmad. Hur som helst, intressant att ha prövat...



2002 Jean-Claude Belland Corton-Grèves Grand Cru har en mörk, fin pinotkaraktär med typisk kryddighet av sandelträ och milt rostad ek. Frukten drar åt skogsbär och mörka körsbär mot en fond av lakrits. I munnen får vi ett slankt, stramt och fortfarande ungt vin med påtagligt frisk syra. Visst är det välsmakande i aromerna och elegant i syrorna, men i yngsta laget och tyvärr lite väl tunt i frukten. Vinet presterar inte på grand cru-nivå i de avgörande grenarna silkighet och fyllighet, men bör vinna i harmoni och komplexitet med ytterligare några års lagring. (88)

Huvudrätten är paradnumret: helstekt gås från Klasaröds gård. Tallrikarna kommer in med tre rejäla skivor ur bröstfilén där skinnet är knaperstekt utanpå en liten fettkant. Köttet flankeras av en ring ungsbakat rödäpple där kärnhusets plats övertagits av ett katrinplommon. Som tillbehör serveras kokt rödkål, stekt småpotatis (troligen i gåsflottet), brysselkål och gräddsås (varm, den här gången!) Jo tack, detta är rejält gott. För den som orkar serveras precis så mycket påbackning som önskas. Och räcker inte det så finns ju alltid desserten, en kanelstinn skånsk äppelkaka med vaniljsås.

Bourgogne är ett minfält, som känt. Det uppstod spontan konsensus i sällskapet att det första glaset var "godast", men vi i teamet noterade bättre typicitet och elegans i tvåan. Förmodligen hade 2002 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin varit ett bättre val? Ja, vem vet... men ingen kom till skada, vinerna var goda och alla var nöjda. Inte minst farfar, vars 75-årsdag var själva anledningen till kalaset.

Två mogna viner från Tryffelsvinet

Importören Tryffelsvinet är en av de bästa på att jaga rätt på mogna viner och lansera dem på systemet till glädje för alla som gillar sånt. Ibland är det en smula otippade viner från kända områden och priserna blir därmed rätt kul. Mogen bordeaux cru classé hör däremot till de viner som aldrig har en humoristisk prissättning, om man inte är lagd åt det absurda. I direkt motsats till begagnade bilar rusar priset nämligen iväg uppåt så fort det har gått ett par år och hamnar snart på en nivå där pris och kvalitet inte längre står i paritet med varandra.

1998 Château Grand-Puy-Lacoste har en rätt ospännande halvmogen doft av lagerblad, örter, grusdamm, svarta vinbär, colatoner och lite svettiga fat. Var är de läckra tonerna av blyertspenna och cigarrlåda? Inte här i alla fall. Den avrundade smaken har en låg syra och rund kropp, men ändå en klart ocharmig motsträvighet. Varken särskilt läskande egenskaper, intensitet eller längd står att finna. Mognadsutvecklingen är ungefär halvvägs, men utan varken ungdomlig fräschör eller skön utveckling. En riktigt gubbig och ammoniakstinkande brie de meaux räddar vinet till det bättre och det framstår till slut som rätt ok. Parker kallar detta "a great claret". I så fall köper vi jämförbara upplevelser, fast utan klassning, för 125-250 kr i Köpenhamn i sommar. Det är helt enkelt så att vi förväntar oss mer för pengarna. Minst trehundra kronor för dyrt om man ser till upplevelsen. Smartare då att köpa sin bordeaux ung och vänta ut den. Retur på flaska två.


Ett betydligt mer tilltalande förhållande mellan pris och upplevelse finns i 2002 Paul Reitz Santenay 1er Cru Beauregard. Inte heller detta är något märkvärdigt vin, men det har en vacker, ljust rödbrun färg som ser mogen ut. Doften är inte stor, men utvecklad med viss komplexitet av röda vinbär, en gnutta vanilj, pinotkrydda, undervegetation, fat och lädertoner. Lite alkohol och en skugga av aceton sticker igenom, men inte så det stör. Smaken är lite tunn och torr med lätt frukt men trevlig mognadsutveckling i munkänslan. Bra syra och god viskositet. Vi tycker att det är en sympatisk, lite enklare röd bourgogne som i stort sett kommit i mål men hänger med ett bra tag till. Ett friskt, drickvänligt och matvänligt vin - och precis som Tryffelsvinen påpekar smakar det säkert fint till stekt fisk i sommar. Ikväll drack vi det till långkokt lammlägg.

ps. Efter ett dygn i öppen flaska har Santenay Beauregard vunnit en hel del i både doft, intensitet och längd. Nu riktigt bra! Står upp fint till hackeboeuf med risted løg och en bönsallad. En härlig pust av gamla jordgubbar ur glaset. Vi omvärderar framtidsutsikterna, förstår nu att det lär växa till sig med några år på rygg...


1998 Château Grand-Puy-Lacoste Pauillac Cru Classé (Château Grand-Puy-Lacoste, Bordeaux)

2002 Santenay 1er Cru Beauregard (Paul Reitz, Corgoloin, Bourgogne)

2002 Louis Jadot Santenay Clos de Malte

Vi testade först det här vinet mot tasmanska Louis Pinot Noir. Då framstod det rätt stumt och återhållet i doften, och inte särskilt givande i smaken. Men ack så typiskt Bourgogne. Efter ett dygn i öppen flaska visar vinet upp mer lustfyllda drag och en rik doft präglad av plommonmarmelad med kanelstång. Smaken har också vuxit till sig några storlekar och ger, förutom de höga syrorna, en god mittsmak som spricker ut i en hyfsad längd i gommen. Som ni redan förstått är det här en kandidat för några års lagring.

2002 Santenay Clos de Malte (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)