Skanörs Gästis har funnits längre än vi kan minnas. Matsalen har nuförtiden en ljus och sval träinredning med vitmålad panel på väggarna, men när mörkret faller utanför fönstren och de levande ljusen tänds så förvandlas stramt till mysigt. Bredvid den mahognyfärgade baren ligger vinlistorna som är tillräckligt tjocka för att erbjuda en stunds trevlig läsning i de små läderfåtöljerna. Vi noterar viner från leverantörer med lokal anknytning, som Swedish Brand och Jakobsson & Söderström. Inne i matsalen kan de unga kockarna beskådas genom en glasruta. Men tyvärr inte exakt vad de pysslar med, eftersom fönstrets underkant sitter för högt upp. Nu till allhelgonahelgen domineras restaurangen av den traditionella gåsmenyn, som är vårt mål för kvällen. Jämsides med maten ska vi dricka ett par mognande röda bourgogner.
1999 Jean-Claude Belland Santenay 1er Cru Clos des Gravières har en liten men utvecklad bouquet med inslag av grusväg och höstskog, båthus och knäck. Druvkaraktären är nedtonad, ingen pinosity står egentligen att finna. I munnen är detta ett överraskande kraftfullt och komplext vin, med mörk körsbärsfrukt och mogna inslag av (rom)russin, lakrits och choklad. Munkänslan är len och behaglig, och smaken drivs framåt mer av alkoholen än av syrorna. Ett gott, fullmoget vin, som dock känns en smula rustikt och atypiskt. (87)
Förrätten är skånsk mathistoria: svartsoppa med krås. På bordet landar sopptallrikarna, förberedda med en sked gåsterrine toppad med några sultanarussin. Soppan serveras ur blankpolerad kopparkittel och är en veritabel doftchock efter de subtila nyanser vi just nosat upp i bourgognen. Ur tallriken står en kvast av blodpudding och glöggkryddor, med ångor av alkohol, troligen madeira. "Kråset" smakar gott, men är tyvärr alltför kallt - och själva soppan knappt ens fingervarm. En pepparkakssöt smak av flytande blodpudding med konsistens som trälim är inte alldeles lätt att bli vän med när serveringen är feltajmad. Hur som helst, intressant att ha prövat...
2002 Jean-Claude Belland Corton-Grèves Grand Cru har en mörk, fin pinotkaraktär med typisk kryddighet av sandelträ och milt rostad ek. Frukten drar åt skogsbär och mörka körsbär mot en fond av lakrits. I munnen får vi ett slankt, stramt och fortfarande ungt vin med påtagligt frisk syra. Visst är det välsmakande i aromerna och elegant i syrorna, men i yngsta laget och tyvärr lite väl tunt i frukten. Vinet presterar inte på grand cru-nivå i de avgörande grenarna silkighet och fyllighet, men bör vinna i harmoni och komplexitet med ytterligare några års lagring. (88)
Huvudrätten är paradnumret: helstekt gås från Klasaröds gård. Tallrikarna kommer in med tre rejäla skivor ur bröstfilén där skinnet är knaperstekt utanpå en liten fettkant. Köttet flankeras av en ring ungsbakat rödäpple där kärnhusets plats övertagits av ett katrinplommon. Som tillbehör serveras kokt rödkål, stekt småpotatis (troligen i gåsflottet), brysselkål och gräddsås (varm, den här gången!) Jo tack, detta är rejält gott. För den som orkar serveras precis så mycket påbackning som önskas. Och räcker inte det så finns ju alltid desserten, en kanelstinn skånsk äppelkaka med vaniljsås.
Bourgogne är ett minfält, som känt. Det uppstod spontan konsensus i sällskapet att det första glaset var "godast", men vi i teamet noterade bättre typicitet och elegans i tvåan. Förmodligen hade 2002 Pierre Damoy Gevrey-Chambertin varit ett bättre val? Ja, vem vet... men ingen kom till skada, vinerna var goda och alla var nöjda. Inte minst farfar, vars 75-årsdag var själva anledningen till kalaset.
8 kommentarer:
Om Damoy GV 2002 hade varit bättre? Är Påven katolik?
Hälsar en som haft en underbar vinperiod med inte mindre är 31 viner på raken som jag rejtat 90p+ (besök Cellartracker för en besiktning). It's a tough job, but someone's gotta do it!
Tyvärr kan jag inte läsa denna posten utan att ständigt tänka på Skanörsgården, som skänkts till Lunds studenter. Där har jag tillbringat en hel del nätter, och inte var det Bourgogne vi drack. Vi har till och med lyckats med bedriften att bli portade ett år...
Nostalgi.
Men varför är det så svårt att pricka in bra Bourgogne?
För den fåkunnige läsaren kan det vara bra att veta följande: kommentatorn som hämtar stöd i Vatikanstaten är också svensk importör av Pierre Damoy. Men visst litar vi på dig Tavastgatan, även om vi inte provat något från Damoy ännu...
Så vad drack ni, Ulrik? Var det 60-poängskursen du gick? Eller destillatlinjen?
180p varierat hållfasthetslära och ölhävning. En och annan bäsk slank ned också. Fin-vin var det som serverades på balerna och kostade 89:-
Kul att läsa om Skanörs Gästis, som verkar vara inne i ett bra flow. Här grundlades mitt matintresse med familjemiddag varje söndag. Sedan jag började äta där - på pappret 1976 - har det gått upp och ner. Helmut Prössels sista år i slutet på 80-talet var ingen höjdare. Och i början på 90-talet var det rejält uselt och de var nog mer intresserade av att sälja öl till oss gymnasister. Sedan har det varit väldigt ojämnt. Men nu hör jag fler (än er) som säger att de är inne i ett bra flow. Borde prova nästa gång vi är nere.
Ni var tidiga med gåspremiären, hos oss blir det inte förrän på lördag. Svartsoppan lät inte bra, den skall vara varm, inte för trögflytande och absolut inte söt. Kråset skall förstås vara varmt. Jag har inte haft turen att dricka tillräckligt bra Bourgogne som står upp mot en rejäl gås med fyllig sås, funderar på att dricka Auroras Barricadiero fråm Marche....
Själva var vi en vecka runt Lissabon; åt grillad fisk, musslor à la "Bulhão Pato" och drack bl.a. Vinho Verde på Alvarinho. 32 flaskor med hem i bagaget är nytt personbästa, krävdes mycket leende på flygplatsen.
Jag har bara varit på riktig gåsmiddag en gång och jag tyckte att svartsoppan smakade som du beskrev, trots att den var varm. Trist, hade varit kul att bli positivt överraskad. Gåsen däremot med sina tillbehör och den goda såsen var ljuvlig! Skulle gärna äta gås igen, men en hel fågel är lite stor för två personer...
Funderar fröken Dill
maste kolla:)
Skicka en kommentar