onsdag, december 17, 2014

Tillbaka till framtiden


Alltmedan rader av flaskor flimrar förbi på Instagram i ett ständigt nu (som tycks fälla ut något som liknar backspeglar endast torsdagar) kan det kännas befriande att få lite andra perspektiv på tiden och vinet. Biljetten till den här tidsmaskinen är dessutom helt kostnadsfri.

Den brittiske journalisten Cyrus Redding var 48 år gammal när han färdigställde första upplagan av sin banbrytande bok om vinets värld, som den såg ut 1833. Genom fem års resande i olika vinländer hade han samlat på sig detaljkunskaper som var närmast oerhörda då och imponerande än idag.

Även en nutida läsare av "A History and Description of Modern Wine" har faktiskt en hel del att hämta bland alla bynamn, prisuppgifter och andra detaljer. Inte minst intressant är det att stämma av dagens vedertagna uppfattningar mot dåtidens. Precis allting kanske inte har blivit bättre?

Men det är i alla fall enklare att räkna nu. Fransmännen är dem vi har att tacka för det metriska systemet som nyss hade slagit igenom åtminstone där. Andra vinnationer använde sig av ett otal olika måttenheter. Varenda landsända i Europa hade sin alldeles egen storlek och benämning på faten som användes till vinet. Dåtidens handlare måste ha svurit svavelosande eder över huvudräkning och komplicerade översättningar.

Än idag händer det visst att viner blandas och fixas till på mer eller mindre suspekta sätt, till exempel på vinfabriken i Simrishamn. Men nog blir man överraskad av att det även gällde bordeaux ända upp i den absoluta toppen? Den engelska smaken, och britternas rykte som vinkännare, får sig här en rejäl känga:

”The finest wines are never sent to England in a pure state. The English palate is very vitiated; and since the detestable Methuen Treaty has lost all its delicacy and taste. Consequently, strong red Hermitage, and Roussillon, and Beni Carlos from Spain, and pure alcohol, are poured in to the extent of twenty-four per cent, destroying all the delicacy of the flavour, and injuring the salutary quality of the wine. Adulteration to a serious extent exists in the cellars of Bourdeaux. Inferior wines are mixed with the best, and false stamps are put on the bottles.”

Några rader om engelsmännens kära claret:

”The wine called Claret, is a mixture of different sorts - of Beni Carlos and Bourdeaux - Languedoc wine and Bourdeaux - Hermitage, Alicant, Roussillon and Bourdeaux, and always spirit of wine in addition, for John Bull likes to make his Claret as much port like as possible. In fine seasons, the Haut-Brion, Branne-Mouton, La Rose, Rozan, and other wines, approach closely to those of the first quality, and are often exported as such.”

Bordeaux lyckades exportera en tredjedel mer vin än vad som växte där!

1833 hade knappast någon europeisk odlare hört talas om vinlusen - den importerades ju ofrivilligt från Nordamerika och noterades först i södra Frankrike 1863. Vinmarkerna var dessutom fria från svåra sjukdomar som peronospora (1847), oïdium (1878) och svartröta (1885). Alla rankor växte alltså på sin egen rotstock (franc de pied) vilket skänkte dem ett betydligt längre liv, och man rotade sällan upp stockar innan de nått 60-70 års ålder.

”There are vines in Pouillac two hundred years old, but they are upon dry soils to a great depth. ”

Gamla vinrankor gav också naturligt låga uttag. Frankrike som helhet snittade på endast 20 hl/ha,  Bourgogne på 22 och Vaucluse på 16. Den moderna uppfinningen grönskörd (först etablerad i Bandol på 1930-talet) behövdes knappast för dessa äldre stockar, och om vi väger in avsaknaden av svåra sjukdomar samt obefintlig ympning, så kan många rankor ha varit i en mer självklar balans då än nu.

Mångfalden ursprung var större, och periferin spelade en viktigare roll. Redding har full koll på områden som numera fallit i glömska eller ätits upp av storstädernas utbredning. I Lyons södra utkanter hittar vi till exempel La Gallée, Barolles, Chassagny och Sainte-Foy, i vad som numera kallas Coteaux du Lyonnais. Vinerna från La Gallée och Chassagny ansågs till och med mer lagringsdugliga än Côte-Rôtie och framställdes troligen av serine (den ursprungliga varianten av syrah).

Redding redovisar hela tiden enstaka byar som ursprung.  Om vi tittar på nutidens schematiska appellationer Crozes-Hermitage och Saint-Josèph, så omfattar de vardera minst en handfull byar som här listas var och en för sig. Det är också roligt att läsa om idag mer perifera områden som Jarrie (Grenoble), Saint-Marcellin (Isère) Privas, Largentière (Ardèche) Cunac, St-Juéry och Cahuzaguet (Côtes du Tarn) Beausoleil, Montbartier och Montalban (Fronton/Comté Tolosan). Små ställen som dessa verkar idag ha chans till en comeback tack vare naturvinsrörelsen.

Före phylloxeran var mångfalden större även när det gäller druvsorter, och det var helt andra namn som dominerade. Malbec verkar ha varit den mest utbredda i Bordeaux innan klassificeringen 1855 och fram till omplanteringarna efter vinlusen. Dessutom fanns ett flertal som numera är borta.

”The prime St. Emilion, Cenon, and Barbe-Blanche (petit château i Lussac-St-Emilion, fv:s anm.) above their twelfth year, sell for three francs and three francs and a half the bottle. The best hill wine is made with the grape called noir de pressac, the bochet, and the merlot and carmenere.”

”The district styled the Graves, from the soil being gravelly, composes another vine growth on the left bank of the Garonne. This is found extending three leagues to the south, and two to the west of Bourdeaux. In this district the merlot, three varieties of carbenet, or carmenet, the verdot, mel-beck, balouzat, and massoutet grapes, produce the delicate Graves wines. ”

”The carbenet, carmenet, malbeck, cioutat, pied de perdrix, and verdot, are the plants most cultivated on the plain of Medoc. ”

Pressac är ett annat namn för malbec. Mel-beck är förstås samma sak. Bochet kunde ju tänkas vara färgdruvan alicante, men här handlar det av allt att döma om en lokal synonym för cabernet franc. Carmenets betecknar hela gruppen cabernet franc, sauvignon och carmenère, men troligen åsyftas här cabernet sauvignon. Balouzat är ytterligare en synonym för malbec men kan också gälla numera bortglömda sorter som bequignol noir eller mérille. Pied de perdrix är också en variant av malbec, medan cioutat finns med båda prefixen pinot och chasselas. Massoutet är ett gammalt lokalt namn på pinot noir. *

De mousserande vinerna dominerade redan på den tiden exporten från Champagne, men konsumtionen i Frankrike, Belgien och Holland var mer jämnt fördelad mellan vita, röda och mousserande champagner:

”The red wines of Champagne are little known in England. Verzy, Verzenay, Mailly, and St. Basle, near Rheims, produce what are called the mountain wines. They are of excellent quality, and the wines of Bouzy in particular are distinguished by great delicacy of flavour. ”

”It is here that the best red wines of Champagne are produced. They have good body, are spirituous, fine, and keep their qualities to an advanced age. The red wines of Bouzy approach in bouquet the best wines of Burgundy.”

Föreställningen att champagne alltid varit en blandning från många olika byar torpederas genom följande mening:

”Mixtures are not often made of the effervescing wines. They generally remain the pure production of the spots the names of which they bear.”

Att pröva: Bouzy Rouge (Paul Bara), Rosé de Ricey (Olivier Horiot)

"A History and Description of Modern Wine" - Cyrus Redding, 1833 (3e upplagan 1851) 
"The Gentleman’s Magazine" - Cyrus Redding, 1834
"Every Man his Own Butler" - Cyrus Redding, 1852

Citaten är hämtade från faksimil/e-bok i Google Books. Pdf kan hämtas hem fritt.

*se Wine Grapes (Jancis Robinson) & The World of Fine Wine (Anthony Hanson) Issue 28/2010.

torsdag, november 13, 2014

Gaja med Gaia


Gaia Gaja behöver väl knappast någon närmare introduktion, då hon nu alltmer klivit fram som den drivande kraften i Piemontes ledande vinfamilj. I tisdags gjorde hon återbesök i Stockholm, och hade en hel del intressanta saker att berätta. Presentationen var så substantiell och lärorik att den är väl värd att publicera i stort sett rakt av. Dessutom levererad med sedvanlig Gaia-charm och värme. Håll till godo!

”2014 var ett besvärligt år i Piemonte. Kallt, och extremt regnigt. I augusti till exempel, som vanligen är den varmaste månaden, var medeltemperaturen bara 19 grader. I juli hade vi 28 dagar av 31 med åtminstone en regnskur i Barbaresco. Så vad blev följderna? Likadant i såväl Piemonte som i Bolgheri och Montalcino: vi blev tvungna att slåss mot mjöldagg av bägge sorterna från april till september. Om man besöker oss under hösten, brukar löven vara vackert gyllengula och röda, men i år hade de fått den färgen redan i augusti på grund av alla sjukdomar. En del vinrankor fick svårt att arbeta med fotosyntesen eftersom deras lövverk var alltför påverkade.

Trots det - jag vet att det låter konstigt - fick vi en glad överraskning till slut, och det var kvaliteten på den frukt vi ändå lyckades ta hem. Det kommer definitivt att bli viner - från alla våra tre områden - med väldigt lätta strukturer, men ändå med en god fenolisk mognad. Sangiovese, nebbiolo, cabernet i Bolgheri - alla druvsorterna nådde faktiskt ända fram. Om vi jämför med en varm säsong, så är problemet då ofta att rankorna slutar att arbeta under augusti på grund av värmestress, och det var givetvis inget som hände den här gången.

Problemet under 2014 var sjukdomarna, men rankorna jobbade ändå på med att mogna sina druvor. Det kommer också märkas en tydlig skillnad mellan producenter som gjorde bra ifrån sig när det gäller behandlingar i vingården, och de som inte gjorde det. De som jobbade bra kommer att göra lätta viner, med bra druvmognad och samtidigt låg alkoholhalt. Det är väldigt sällan vi ser något sådant, kanske vart tjugonde år. Många vingårdar i Barbaresco gav bara 12,6-12,8 procent alkohol, när vi vanligen brukar ligga runt fjorton eller en bit över.

Den andra nyheten jag har med mig, är att under juli månad utnämndes vinmarkerna i Barbaresco och Barolo till världsarv av Unesco. Det har resulterat i en stor ökning av turismen - jag har talat med folk i Alba som rapporterar ett jämnt flöde, utan den vanliga nedgången i juli. Orsaken till den här utmärkelsen är nog det jag älskar mest. Det var inte för att området är vackert, utan för att vingårdarna i Langhe är ett stående bevis på en autentisk och urgammal kultur, en familjekultur. Så det är en utnämning som går till familjerna. Och om ni kommer på besök, så kan ni se resultatet av familjernas arbete överallt. Varenda sluttning är täckt av vinrankor som vårdas ömt av medlemmar i områdets familjer.

Det är en kultur som formar allt i Piemonte, inte bara kullarnas utseende utan den sociala strukturen, den ekonomiska strukturen, allt som omgärdar familjekulturen. Och det är toppen, för vi betraktar oss själva främst som odlare. Alla viner som ni kommer att smaka idag, inte bara från Piemonte utan också från Toscana, kommer från våra egna vingårdar. Vi köper inga druvor och inget vin heller, förstås. Och vi är ett stort team av odlare - 70 personer i Piemonte, som arbetar konstant året runt.

Med början 1991 gjorde vi en rätt stor förändring när det gäller skötseln av vårt vineri. Fram till det året arbetade vi med 20 heltidsanställda i snitt - en del av dem andra generationen som jobbade med oss. Precis som en del andra hade vi dessutom ett antal som arbetade hos oss på säsongsbasis. Det här ändrade vi på, så numera sköts alla vinmarker i Piemonte och Toscana av våra heltidsanställda.

Min pappa kände att vi var tvungna att göra den här förändringen för att ta vara på områdets duktiga vingårdshantverkare. I början av 90-talet noterade han att de blev allt färre. Varje år fanns det skickliga säsongsarbetare vars insatser han uppskattade stort, så han bestämde sig helt enkelt att hyra deras tjänster på heltid. Eftersom det samtidigt började bli brist på folk, så anställde vi dessutom nya förmågor som kunde lära sig hantverket medan de arbetade i sällskap med de mer erfarna.

Så, gradvis blev vi ett sammansvetsat team som jobbade tillsammans året runt. Det är också den viktigaste anledningen till att vi kunde glädjas åt skörden även ett år som i år. Vädret var så oförutsägbart att vi var tvungna att ha folk ute varenda dag, och det hade inte varit möjligt med tillfälligt inhyrd arbetskraft som måste bokas i förväg. 

Även om det finns viss teknisk hjälp till hands, så handlar det mest om handarbete, uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Inte ens denna sjukdomsdrabbade säsong använde vi några som helst kemiska produkter. Precis som under de senaste fem åren, har vi bara använt svavel och koppar. Olyckligtvis blev det så mycket som åtta insatser 2014, men 2011 och 2012 kunde vi å andra sidan glädjas åt att lyckas med bara tre behandlingar. Ändå måste 2014 betraktas som en otrolig prestation, eftersom utmaningarna var så stora.

Hur var det då möjligt? Tack vare människorna. Sättet de hanterade lövverken, sättet de hanterade täckgrödorna mellan raderna, och en massa annat. De stora utmaningarna var som sagt mjöldagg och falsk mjöldagg, men vi blev lyckligtvis mindre påverkade av dessa problem än en del andra odlare, och våra lövverk förblev gröna. Varför? Ja , vi vet inte riktigt - det finns frågetecken kvar. Men en anledning kan vara toppklippningen. Rankorna drack så mycket vatten varje dag att lövverken blev vida och yviga. Rankorna växte verkligen mycket, och många odlare ansåg sig tvungna att ansa hårt i topparna. Men istället för att klippa av, så tvinnade vi topparna, och på så vis hjälpte vi rankorna att skydda sig från mjöldagg. För varje gång man klipper, skapar rankan nya små blad som är vekare och mer ömtåliga än de förra. Och de påverkas lättare av sjukdomar än de äldre bladen.

Det här tror vi själva är en viktigt anledning till att det gick så pass bra ändå. En annan anledning kan vara skötseln av gräset, som också hjälpte till att suga upp vatten. Den här sommaren lät vi det växa riktigt högt - ja, vi gick i gräs uppåt höfterna. Vi tror att det hjälpte oss, eftersom mjöldagg är en svamp som skapar sporer på marken. När man sedan passerar med traktor, så river den upp damm och många av sporerna kan lätt landa på själva plantan. Därför var högt gräs ett bra sätt att undvika sjukdomar, tror vi. Det här är alltså något som intresserar oss mycket: hur skötseln av lövverk och täckgrödor kan hjälpa oss att undvika besprutning.

Det första vinet vi ska smaka idag har jag tagit med mig från Italien. Jag ville att ni skulle få smaka en äldre årgång av Gaia & Rey. Vinet är inte extremt gammalt, men i alla fall en nio-årig chardonnay, som kommer från Langhe. Vi är övertygade om att vårt landskap kan ge viner som har kapacitet att åldras väl, även om de inte är gjorda av nebbiolo. Chardonnay Gaia & Rey är en liten vingård som planterades för 35 år sedan, när jag föddes. Det var ett rent experiment vid den tiden, ett sätt att tänka utanför boxen.

Ingen förväntade sig ett vitt vin från Piemonte - det är ju känt som rödvinsland. Vi har i och för sig moscato och arneis, men jämfört med nebbiolo går de åt motsatt håll. Min pappas idé var att se om det gick att göra lagringsbart vitt, inte bara lagringsbart rött. För mig är det här vinet en liten överraskning - jag trodde nog att det skulle smaka äldre. Ni kan känna att det har en mörkare mineralitet som är typisk för Langhe. Det finns en jordton som påminner om den i äldre nebbiolo från Sorì San Lorenzo - vi ska smaka på en sådan lite senare, från 1999.

Vad som utmärker vinet är alltid jorden, det är den som är kärnan i dess personlighet. Gaia & Rey är en blandning av en vingård i Barbaresco och en annan i Serralunga. Chardonnay från Barbaresco är alltid mer floral och delikat på nosen, medan den från Serralunga har högre syra, fylligare kropp och mer kraftfull mineralitet - precis som när det gäller nebbiolo från de båda ursprungen. Två olika personligheter, här en blandning av båda.


Här är några av våra vinbönder som jag berättade om tidigare, till exempel Gino Cavallo som skötte alla vingårdar åt min farfar. Han arbetade tills han inte kunde längre, de fick över 50 år tillsammans. Han var en sådan man som inte var det minsta nyfiken på att se havet. För honom fanns det ingen anledning. Allt han behövde fanns i Barbaresco - han åkte inte ens ner till Alba. Han pratade oupphörligen om sina vingårdar, sina viner och sina arbetare. Hans liv var komplett i Barbaresco.


Guido Rivella började arbeta hos oss 1970, och han har stått bakom varenda vin sedan dess, tillsammans med min far. Så nu är det över 40 år som han varit involverad i den revolution som han och min far genomförde ihop. På något sätt lyckades de jobba tillsammans så länge, men de är väldigt olika som personer. Min far är typen som alltid är i farten, som aldrig är nostalgisk, och varenda gång han får höra talas om något nytt, så kan man se hur det tindrar i hans ögon. Guido är hans raka motsats - en som ständigt ligger på bromsarna, en som inte vill förändra saker som alltid har gjorts på ett särskilt sätt. Vi brukar säga att de går så bra ihop för att de balanserar varandra.

I vår del av Piemonte finns det nästan ingen skog kvar, och inget annat jordbruk vid sidan om vinodling - vilket är en stor skillnad mot Toscana. Hos oss måste man upp en bra bit i helikopter innan man ser skog eller fruktträdgårdar - vingårdarna är allenarådande. Även om Langhe nyss blivit utnämnt till världsarv, så finns det en hel del att göra för att förbättra. De senaste åren har vi fått se en hel del nybyggen i området, och de är knappast vackra. Till detta bär vinerierna såväl som byggindustrin en viss skuld - det är projekt som saknar kultur. Exempelvis har det uppförts typiska 60-talslådor i Serralunga!

Men det har alltid varit vår motivation att bygga så vackert som möjligt. Vi har sexton hus ute på våra egendomar. Ofta, när min farfar försökte förvärva en fin vingård, så var han också tvungen att köpa huset. Det var det enda sättet att få igenom förhandlingen. Så, ett steg i sänder, resulterade det i att vi idag äger sexton hus. Och bit för bit har vi restaurerat dem, så att de nu utgör hem åt 22 personer som jobbar med oss, och åt deras familjer. De betalar ingen hyra, men de måste sköta om huset. De är väldigt ambitiösa och tar hand om och restaurerar husen allt eftersom, på lite olika sätt.


Giorgio Culasso är en del av det nya teamet. Vi har 22 anställda som är andra generationen, men jag började jobba först för tio år sedan, och min syster för åtta år sedan, så vi bygger ett nytt team nu. Guido Rivella är nämligen på väg att dra sig tillbaks och Sandro, hans assistent sedan sjutton år, gjorde i år sin första skörd utan Guido. Ute i vingårdarna har vi nu Giorgio som fortfarande är ung - 38 år - och har ansvaret för odlingen. Jordbruk och vinmakning är båda ganska märkliga verksamheter, och långt ifrån några exakta vetenskaper. Vi lär oss varje dag genom att göra experiment. Jag är definitivt inte helt involverad i allt som sker, men jag älskar ju vin och vill ha mitt ord med i laget om hur jag vill se mina viner göras. Jag reser mycket och provar mina viner om och om igen, som här med er idag, och jag utvecklar min förståelse hela tiden. Ibland finns det något som jag inte gillar, andra gånger ser jag en speciell kvalitet som borde finnas mer genomgående, och att vi borde fokusera mer på att behålla just den kvaliteten. 

Alla de här funderingarna tar jag sedan med mig hem. Den första person jag delar dem med är min far. Egentligen är det ganska omöjligt att tala med honom, eftersom det är svårt att hålla hans uppmärksamhet i mer än tre minuter (skratt) så det är bråttom att hinna till poängen. Därför skriver jag långa brev till honom, och så printar jag ut kopior till min syster och min mamma så att alla är medvetna om vad som sker. Sedan sätter vi oss ner runt bordet och diskuterar och diskuterar igen. Om vi så alla är överens om att ja, vi borde fokusera mer på det eller det, eller förbättra oss i någon särskild riktning, då pratar jag med Giorgio, och med Sandro, och med Guido, och så börjar vi arbeta på vad vi ska göra.

Låt oss pröva det här experimentet i vingårdarna, låt oss se om en förändring av datum för grönskörden, eller en ändring av hur vi arbetar med lövverken, kan leda till det önskade resultatet. Eller om det gäller ett nytt redskap i vineriet - vi går alltid framåt genom att experimentera. Därför kräver alla förändringar en hel del tid. Till exempel, om det gäller en förändring i vingårdarna, så måste vi upprepa experimentet fem gånger innan vi är säkra på att det leder oss dit vi vill. Ska vi sedan utöka till hela egendomen, så tar det ganska mycket tid.

Under de senaste femton åren har vi ändrat på en hel massa saker. Jag ska översiktligt gå igenom något av det vi börjat göra. Ett område är beskärningen, där vi tagit ett modigt steg framåt. 2004 ändrade vi hela beskärningsmetoden för våra vingårdar. Vi använder inte längre vanlig guyot, utan en metod vi kallar ”modifierad guyot” eller ”willow-head pruning”. Enkelt uttryckt är det en ny typ av beskärning som tillåter oss att göra mindre snitt. Avsikten är att få vingårdar med längre livscykel. Varje gång man gör ett snitt, blir det som en öppen dörr för virus att gå in igenom. Med den nya metoden blir snitten mindre. Vi skär nu hela tiden i toppen av rankan, i det unga virket. Med guyot måste man annars kontinuerligt justera rankan med större snitt, och skära bort större delar. Den nya metoden ger förhoppningsvis hälsosammare rankor som kan leva längre.

En annan nyhet som vi färdigställde 2007 är vår egen plantskola. Efter fem års urval i Costa Russi, San Lorenzo och Sperss,  som är de äldsta vingårdar vi har, så gjorde vi en selektion av de bästa nebbiolo-rankorna. Vi började med att välja ut 2000 rankor och sållade tills vi bara hade 200 kvar. De är inga renodlade kloner, så vi vet inte mer än att de tillhör oss och att de är våra bästa rankor. En av de stora uppgifterna för teamet är att se över egendomen kontinuerligt, och när en ranka dör så ersätts den med en ny från plantskolan. För varje år som går, kommer vi på så vis att få ett lite bättre bestånd ute i vingårdarna, och den förbättringen fortgår allt eftersom livet fortskrider.

I år startade vi ett liknande urval av chardonnay och cabernet sauvignon, som kommer att ta minst fem år. Det var 1978 vi planterade Darmaghi med cabernet sauvignon, och 1979 Gaia & Rey med chardonnay. Så vi har två vingårdar med stockar från sticklingar som vi var inledningsvis var tvungna att köpa i Frankrike, och genom åren har vi fortsatt att handla från olika plantskolor i Frankrike. Men nu tror vi att vi har hunnit få tillräcklig erfarenhet för att förstå vilka rankor av cabernet och chardonnay som presterar bättre i vårt klimat och i vår jordmån. Så - det kommer att ta tid, men vi kommer att ha en utökad plantskola som innefattar de här två sorterna.

En annan nyvunnen färdighet är att vi blivit våra egna mästare i kompostering. Komposten är dels vegetabilisk, där vi återanvänder allt som kommer från rankorna - virket, stjälkarna och druvresterna. De behandlas och och återförs till slut till vingårdarna. Den andra delen av komposten är animalisk, där vi börjar med färsk kospillning som sedan fermenteras med hjälp av maskar vars arbete förvandlar spillningen till humus. Det här är möjligt eftersom vi har personal nog att ta hand om arbetet.

Vi har också helt ändrat det sätt vi hanterar gräset mellan raderna. Det tog oss en lång tid att förstå att det är vad vi måste göra. För min pappa och hans arbetare hade en välskött vingård ett utseende som liknade en manikurerad engelsk trädgård, där inte ett endaste löv stack ut åt något håll. En exakt, nästan militär organisation, med perfekt avklippta toppar. Idag, om ni skulle vandra i våra vinmarker i juli, så kommer ni finna högt gräs och lövverk som spretar åt höger eller vänster. Men det beror inte på att vi inte tar hand om våra vingårdar, utan på att våra behov har förändrats. Det viktigaste för oss är nu att hålla våra jordar svala, och det har vi arbetat på under de senaste tio åren. När vi talar om global uppvärmning, så är det ofta luften som åsyftas, när det i samma mån handlar om jorden som också blir allt varmare och får vegetationen att gå snabbare framåt i sin utveckling.

Målet är att se vingården inte som vinrankor ovanpå en bit mark, utan som ett stycke mark med vinrankor i. Så vi arbetar med att lägga mindre hand på vinrankan, och mer på själva jorden. När man hela tiden korrigerar rankan genom grönskörd, beskärning och toppklippning, så gör man något som rankan egentligen själv borde kunna göra. Den har ju lagt energi på att växa i en viss riktning, och så korrigerar man, och varje gång man gör det blir rankan stressad och måste reorganisera sig själv för att kunna fortsätta. Därför föredrar vi nu att arbeta med jorden för att få rankan dit vi vill. Vi planterar korn och vete som kan hjälpa oss att nå det målet, och hjälpa vinrankan att bete sig rätt.

Det finns två experiment som jag varit starkt involverad i, och som gör mig glad. Det första är i gång sedan två år, inte över hela egendomen men i ett flertal vingårdar. Vår tanke var, att i ett område som Piemonte där det finns vingårdar överallt, så har vi en monokultur. Och där man har en monokultur, förlorar man mycket i biodiversitet. Så vi gav oss upp i Alta Langha, ett område där vinet inte längre är planterat i någon utsträckning, utan lämnat plats för ängar eftersom folk där har getter och framställer ost. Ängarna är naturliga och fulla av många olika lokala grässorter. Vi åkte dit med en botaniker och valde ut ett flertal olika sorter som vi sedan sådde i våra vingårdar för att maximera biodiversiteten mellan raderna och attrahera fler insekter som kan hjälpa oss rätt, istället för att bekämpa dem, som förr i tiden.

När ni nu doftar på barbarescon bredvid barolon, så ser ni varför den kallas feminin. Även om barolon fortfarande är ung, så har den en annat slags mineralitet. Doften är järnrik, nästan rostig - det är ett kännemärke för Serralunga. Barolo från det sydöstra området har en blodig, järnig karaktär. Sedan finns det något grusdammigt som ännu inte hunnit bli till våt jord. Men det finns en jordighet, som är ett karaktärsdrag för barolo härifrån. Om ni sedan stoppar ner näsan i barbarescon så finner ni ungdom, sötma, floralitet, fin frukt och ljusa kryddor - väldigt utåtriktad. För mig är det här ett härligt vin att dricka nu, eftersom 2011 var lite varmare än en typiskt klassisk årgång. 2010 var däremot superklassisk - den är inte direkt fruktorienterad, och spretar inte åt vare sig det ena hållet eller det andra. 2011 är ändå rätt likartad när det gäller strukturen, som är ganska lätt - vinerna är inte särskilt kompakta. Men det var varmare, så det finns mer av söt frukt och en lite lägre syra. Väldigt drickbart redan nu, vid en ung ålder.

En annan sak som jag verkligen gillar med barbaresco är vinernas understatement. Det är definivt inte viner som försöker imponera med en storvuxen kropp eller kraftig smak. Det är också det mest historiska vinet vi gör, och det kommer från fjorton vingårdar varav de flesta förvärvades av min farfar och tidigare generationer. De flesta av vingårdarna är utspridda runtomkring byn Barbaresco, en hektar där, en halv där, en och en halv där. Sedan har vi tre vinmarker i cru Pajoré, som ligger i en annan by, nämligen Treiso. Fjorton allt som allt, som vi plockar och vinifierar separat. Efter ungefär ett år börjar vi arbeta på den perfekta blandningen, som sedan får mogna i ytterligare ett år - totalt blir det två års mognadslagring.


Den första årgången var 1859, men oturligt nog skrev man inte ut året på etiketten. Fortfarande har vi kvar några flaskor från den första generationen, från det sena 1800-talet. På den tiden var konceptet blandning mycket mer använt än idag, så man blandade gärna olika årgångar också. Ibland fanns det upp till nio årgångar i källaren, varav kanske två ansågs värdiga att buteljeras på egen hand. De andra blandades med varandra till en riserva som då saknade årgång. 1937 började min farfar använda etiketter med GAJA i versaler. Från den tiden och framåt finns ett antal olika etiketter som utvecklats till den svartvita etikett vi har idag - vi började använda den 1982.

Nu över till två single vineyards: Sperss, som kommer från Serralunga, och Sorì San Lorenzo från byn Barbaresco. Alla våra vingårdsviner använder sig av två druvsorter: nebbiolo och barbera. Det var något min far började göra i mitten av 90-talet. Sperss var däremot en ren barolo från 1988 till 1996. San Lorenzo var vårt första vingårdsvin och introducerades 1967. När den första årgången kom ut hade flaskorna en etikett som var helt annorlunda mot den som gäller nu, med typsnitt i äldre stil. Baksidesetiketten hade fem sidor som kunde fällas ut, fullt med historia och fakta. Nuförtiden är min pappa helt inne på renhet - han gillar inte alls baksidesetiketter och han föredrar svartvitt. 1960-talet var tiden när vingårdsviner introducerades i Piemonte, så baksidesetiketten förklarade varför vinet kallades Sorì - det var det ord som användes för den bästa delen av sluttningen.

Sorì San Lorenzo består av 95% nebbiolo och 5% barbera. Det är inte för att vi tycker det är bäst - vi tror faktiskt lika starkt på 100% nebbiolo. Idén med att blanda in barbera handlar om att hitta ett annat slags komplexitet. Barberan tillför lite av samma kvalitet som merlot i en bordeaux. Det är ju vår lokala sort, och den har fin frukt och väldigt mjuka tanniner jämfört med nebbiolo. Men - det är också en speciell sort som har en ovanligt hög syra. Så den har egenskaper som kan förändra balans och komplexitet. Den lilla andelen barbera ändrar framförallt munkänslan och tillför en sensuell rundhet. Vi gjorde faktiskt ett vin med 100% barbera fram till 1999, från vingårdar som vi arrenderade, men sedan tog arrendet slut. Det är lite olyckligt att barbera alltid ses som andra rangen - alla de bästa lägena är förbehållna nebbiolo. Det finns producenter - en jag kommer att tänka på är Vietti - som givit större utrymme åt barbera. Om den får växa i de bästa lägena är den både lagringsbar och underbar.”


Provat:

2005 Gaia & Rey Chardonnay Langhe DOC

2012 Promis Toscana IGT

2012 Magari Bolgheri DOC

2012 Sito Moresco Langhe Rosso DOC

2009 Dagromis Barolo DOCG

2011 Barbaresco DOCG

2009 Sperss Langhe DOC

1999 Sorì San Lorenzo Langhe DOC