Gaja med Gaia

Gaia Gaja behöver väl knappast någon närmare introduktion, då hon nu alltmer klivit fram som den drivande kraften i Piemontes ledande vinfamilj. I tisdags gjorde hon återbesök i Stockholm, och hade en hel del intressanta saker att berätta. Presentationen var så substantiell och lärorik att den är väl värd att publicera i stort sett rakt av. Dessutom levererad med sedvanlig Gaia-charm och värme. Håll till godo!

”2014 var ett besvärligt år i Piemonte. Kallt, och extremt regnigt. I augusti till exempel, som vanligen är den varmaste månaden, var medeltemperaturen bara 19 grader. I juli hade vi 28 dagar av 31 med åtminstone en regnskur i Barbaresco. Så vad blev följderna? Likadant i såväl Piemonte som i Bolgheri och Montalcino: vi blev tvungna att slåss mot mjöldagg av bägge sorterna från april till september. Om man besöker oss under hösten, brukar löven vara vackert gyllengula och röda, men i år hade de fått den färgen redan i augusti på grund av alla sjukdomar. En del vinrankor fick svårt att arbeta med fotosyntesen eftersom deras lövverk var alltför påverkade.

Trots det - jag vet att det låter konstigt - fick vi en glad överraskning till slut, och det var kvaliteten på den frukt vi ändå lyckades ta hem. Det kommer definitivt att bli viner - från alla våra tre områden - med väldigt lätta strukturer, men ändå med en god fenolisk mognad. Sangiovese, nebbiolo, cabernet i Bolgheri - alla druvsorterna nådde faktiskt ända fram. Om vi jämför med en varm säsong, så är problemet då ofta att rankorna slutar att arbeta under augusti på grund av värmestress, och det var givetvis inget som hände den här gången.

Problemet under 2014 var sjukdomarna, men rankorna jobbade ändå på med att mogna sina druvor. Det kommer också märkas en tydlig skillnad mellan producenter som gjorde bra ifrån sig när det gäller behandlingar i vingården, och de som inte gjorde det. De som jobbade bra kommer att göra lätta viner, med bra druvmognad och samtidigt låg alkoholhalt. Det är väldigt sällan vi ser något sådant, kanske vart tjugonde år. Många vingårdar i Barbaresco gav bara 12,6-12,8 procent alkohol, när vi vanligen brukar ligga runt fjorton eller en bit över.

Den andra nyheten jag har med mig, är att under juli månad utnämndes vinmarkerna i Barbaresco och Barolo till världsarv av Unesco. Det har resulterat i en stor ökning av turismen - jag har talat med folk i Alba som rapporterar ett jämnt flöde, utan den vanliga nedgången i juli. Orsaken till den här utmärkelsen är nog det jag älskar mest. Det var inte för att området är vackert, utan för att vingårdarna i Langhe är ett stående bevis på en autentisk och urgammal kultur, en familjekultur. Så det är en utnämning som går till familjerna. Och om ni kommer på besök, så kan ni se resultatet av familjernas arbete överallt. Varenda sluttning är täckt av vinrankor som vårdas ömt av medlemmar i områdets familjer.

Det är en kultur som formar allt i Piemonte, inte bara kullarnas utseende utan den sociala strukturen, den ekonomiska strukturen, allt som omgärdar familjekulturen. Och det är toppen, för vi betraktar oss själva främst som odlare. Alla viner som ni kommer att smaka idag, inte bara från Piemonte utan också från Toscana, kommer från våra egna vingårdar. Vi köper inga druvor och inget vin heller, förstås. Och vi är ett stort team av odlare - 70 personer i Piemonte, som arbetar konstant året runt.

Med början 1991 gjorde vi en rätt stor förändring när det gäller skötseln av vårt vineri. Fram till det året arbetade vi med 20 heltidsanställda i snitt - en del av dem andra generationen som jobbade med oss. Precis som en del andra hade vi dessutom ett antal som arbetade hos oss på säsongsbasis. Det här ändrade vi på, så numera sköts alla vinmarker i Piemonte och Toscana av våra heltidsanställda.

Min pappa kände att vi var tvungna att göra den här förändringen för att ta vara på områdets duktiga vingårdshantverkare. I början av 90-talet noterade han att de blev allt färre. Varje år fanns det skickliga säsongsarbetare vars insatser han uppskattade stort, så han bestämde sig helt enkelt att hyra deras tjänster på heltid. Eftersom det samtidigt började bli brist på folk, så anställde vi dessutom nya förmågor som kunde lära sig hantverket medan de arbetade i sällskap med de mer erfarna.

Så, gradvis blev vi ett sammansvetsat team som jobbade tillsammans året runt. Det är också den viktigaste anledningen till att vi kunde glädjas åt skörden även ett år som i år. Vädret var så oförutsägbart att vi var tvungna att ha folk ute varenda dag, och det hade inte varit möjligt med tillfälligt inhyrd arbetskraft som måste bokas i förväg. 

Även om det finns viss teknisk hjälp till hands, så handlar det mest om handarbete, uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Inte ens denna sjukdomsdrabbade säsong använde vi några som helst kemiska produkter. Precis som under de senaste fem åren, har vi bara använt svavel och koppar. Olyckligtvis blev det så mycket som åtta insatser 2014, men 2011 och 2012 kunde vi å andra sidan glädjas åt att lyckas med bara tre behandlingar. Ändå måste 2014 betraktas som en otrolig prestation, eftersom utmaningarna var så stora.

Hur var det då möjligt? Tack vare människorna. Sättet de hanterade lövverken, sättet de hanterade täckgrödorna mellan raderna, och en massa annat. De stora utmaningarna var som sagt mjöldagg och falsk mjöldagg, men vi blev lyckligtvis mindre påverkade av dessa problem än en del andra odlare, och våra lövverk förblev gröna. Varför? Ja , vi vet inte riktigt - det finns frågetecken kvar. Men en anledning kan vara toppklippningen. Rankorna drack så mycket vatten varje dag att lövverken blev vida och yviga. Rankorna växte verkligen mycket, och många odlare ansåg sig tvungna att ansa hårt i topparna. Men istället för att klippa av, så tvinnade vi topparna, och på så vis hjälpte vi rankorna att skydda sig från mjöldagg. För varje gång man klipper, skapar rankan nya små blad som är vekare och mer ömtåliga än de förra. Och de påverkas lättare av sjukdomar än de äldre bladen.

Det här tror vi själva är en viktigt anledning till att det gick så pass bra ändå. En annan anledning kan vara skötseln av gräset, som också hjälpte till att suga upp vatten. Den här sommaren lät vi det växa riktigt högt - ja, vi gick i gräs uppåt höfterna. Vi tror att det hjälpte oss, eftersom mjöldagg är en svamp som skapar sporer på marken. När man sedan passerar med traktor, så river den upp damm och många av sporerna kan lätt landa på själva plantan. Därför var högt gräs ett bra sätt att undvika sjukdomar, tror vi. Det här är alltså något som intresserar oss mycket: hur skötseln av lövverk och täckgrödor kan hjälpa oss att undvika besprutning.

Det första vinet vi ska smaka idag har jag tagit med mig från Italien. Jag ville att ni skulle få smaka en äldre årgång av Gaia & Rey. Vinet är inte extremt gammalt, men i alla fall en nio-årig chardonnay, som kommer från Langhe. Vi är övertygade om att vårt landskap kan ge viner som har kapacitet att åldras väl, även om de inte är gjorda av nebbiolo. Chardonnay Gaia & Rey är en liten vingård som planterades för 35 år sedan, när jag föddes. Det var ett rent experiment vid den tiden, ett sätt att tänka utanför boxen.

Ingen förväntade sig ett vitt vin från Piemonte - det är ju känt som rödvinsland. Vi har i och för sig moscato och arneis, men jämfört med nebbiolo går de åt motsatt håll. Min pappas idé var att se om det gick att göra lagringsbart vitt, inte bara lagringsbart rött. För mig är det här vinet en liten överraskning - jag trodde nog att det skulle smaka äldre. Ni kan känna att det har en mörkare mineralitet som är typisk för Langhe. Det finns en jordton som påminner om den i äldre nebbiolo från Sorì San Lorenzo - vi ska smaka på en sådan lite senare, från 1999.

Vad som utmärker vinet är alltid jorden, det är den som är kärnan i dess personlighet. Gaia & Rey är en blandning av en vingård i Barbaresco och en annan i Serralunga. Chardonnay från Barbaresco är alltid mer floral och delikat på nosen, medan den från Serralunga har högre syra, fylligare kropp och mer kraftfull mineralitet - precis som när det gäller nebbiolo från de båda ursprungen. Två olika personligheter, här en blandning av båda.

Här är några av våra vinbönder som jag berättade om tidigare, till exempel Gino Cavallo som skötte alla vingårdar åt min farfar. Han arbetade tills han inte kunde längre, de fick över 50 år tillsammans. Han var en sådan man som inte var det minsta nyfiken på att se havet. För honom fanns det ingen anledning. Allt han behövde fanns i Barbaresco - han åkte inte ens ner till Alba. Han pratade oupphörligen om sina vingårdar, sina viner och sina arbetare. Hans liv var komplett i Barbaresco.

Guido Rivella började arbeta hos oss 1970, och han har stått bakom varenda vin sedan dess, tillsammans med min far. Så nu är det över 40 år som han varit involverad i den revolution som han och min far genomförde ihop. På något sätt lyckades de jobba tillsammans så länge, men de är väldigt olika som personer. Min far är typen som alltid är i farten, som aldrig är nostalgisk, och varenda gång han får höra talas om något nytt, så kan man se hur det tindrar i hans ögon. Guido är hans raka motsats - en som ständigt ligger på bromsarna, en som inte vill förändra saker som alltid har gjorts på ett särskilt sätt. Vi brukar säga att de går så bra ihop för att de balanserar varandra.

I vår del av Piemonte finns det nästan ingen skog kvar, och inget annat jordbruk vid sidan om vinodling - vilket är en stor skillnad mot Toscana. Hos oss måste man upp en bra bit i helikopter innan man ser skog eller fruktträdgårdar - vingårdarna är allenarådande. Även om Langhe nyss blivit utnämnt till världsarv, så finns det en hel del att göra för att förbättra. De senaste åren har vi fått se en hel del nybyggen i området, och de är knappast vackra. Till detta bär vinerierna såväl som byggindustrin en viss skuld - det är projekt som saknar kultur. Exempelvis har det uppförts typiska 60-talslådor i Serralunga!

Men det har alltid varit vår motivation att bygga så vackert som möjligt. Vi har sexton hus ute på våra egendomar. Ofta, när min farfar försökte förvärva en fin vingård, så var han också tvungen att köpa huset. Det var det enda sättet att få igenom förhandlingen. Så, ett steg i sänder, resulterade det i att vi idag äger sexton hus. Och bit för bit har vi restaurerat dem, så att de nu utgör hem åt 22 personer som jobbar med oss, och åt deras familjer. De betalar ingen hyra, men de måste sköta om huset. De är väldigt ambitiösa och tar hand om och restaurerar husen allt eftersom, på lite olika sätt.

Giorgio Culasso är en del av det nya teamet. Vi har 22 anställda som är andra generationen, men jag började jobba först för tio år sedan, och min syster för åtta år sedan, så vi bygger ett nytt team nu. Guido Rivella är nämligen på väg att dra sig tillbaks och Sandro, hans assistent sedan sjutton år, gjorde i år sin första skörd utan Guido. Ute i vingårdarna har vi nu Giorgio som fortfarande är ung - 38 år - och har ansvaret för odlingen. Jordbruk och vinmakning är båda ganska märkliga verksamheter, och långt ifrån några exakta vetenskaper. Vi lär oss varje dag genom att göra experiment. Jag är definitivt inte helt involverad i allt som sker, men jag älskar ju vin och vill ha mitt ord med i laget om hur jag vill se mina viner göras. Jag reser mycket och provar mina viner om och om igen, som här med er idag, och jag utvecklar min förståelse hela tiden. Ibland finns det något som jag inte gillar, andra gånger ser jag en speciell kvalitet som borde finnas mer genomgående, och att vi borde fokusera mer på att behålla just den kvaliteten. 

Alla de här funderingarna tar jag sedan med mig hem. Den första person jag delar dem med är min far. Egentligen är det ganska omöjligt att tala med honom, eftersom det är svårt att hålla hans uppmärksamhet i mer än tre minuter (skratt) så det är bråttom att hinna till poängen. Därför skriver jag långa brev till honom, och så printar jag ut kopior till min syster och min mamma så att alla är medvetna om vad som sker. Sedan sätter vi oss ner runt bordet och diskuterar och diskuterar igen. Om vi så alla är överens om att ja, vi borde fokusera mer på det eller det, eller förbättra oss i någon särskild riktning, då pratar jag med Giorgio, och med Sandro, och med Guido, och så börjar vi arbeta på vad vi ska göra.

Låt oss pröva det här experimentet i vingårdarna, låt oss se om en förändring av datum för grönskörden, eller en ändring av hur vi arbetar med lövverken, kan leda till det önskade resultatet. Eller om det gäller ett nytt redskap i vineriet - vi går alltid framåt genom att experimentera. Därför kräver alla förändringar en hel del tid. Till exempel, om det gäller en förändring i vingårdarna, så måste vi upprepa experimentet fem gånger innan vi är säkra på att det leder oss dit vi vill. Ska vi sedan utöka till hela egendomen, så tar det ganska mycket tid.

Under de senaste femton åren har vi ändrat på en hel massa saker. Jag ska översiktligt gå igenom något av det vi börjat göra. Ett område är beskärningen, där vi tagit ett modigt steg framåt. 2004 ändrade vi hela beskärningsmetoden för våra vingårdar. Vi använder inte längre vanlig guyot, utan en metod vi kallar ”modifierad guyot” eller ”willow-head pruning”. Enkelt uttryckt är det en ny typ av beskärning som tillåter oss att göra mindre snitt. Avsikten är att få vingårdar med längre livscykel. Varje gång man gör ett snitt, blir det som en öppen dörr för virus att gå in igenom. Med den nya metoden blir snitten mindre. Vi skär nu hela tiden i toppen av rankan, i det unga virket. Med guyot måste man annars kontinuerligt justera rankan med större snitt, och skära bort större delar. Den nya metoden ger förhoppningsvis hälsosammare rankor som kan leva längre.

En annan nyhet som vi färdigställde 2007 är vår egen plantskola. Efter fem års urval i Costa Russi, San Lorenzo och Sperss,  som är de äldsta vingårdar vi har, så gjorde vi en selektion av de bästa nebbiolo-rankorna. Vi började med att välja ut 2000 rankor och sållade tills vi bara hade 200 kvar. De är inga renodlade kloner, så vi vet inte mer än att de tillhör oss och att de är våra bästa rankor. En av de stora uppgifterna för teamet är att se över egendomen kontinuerligt, och när en ranka dör så ersätts den med en ny från plantskolan. För varje år som går, kommer vi på så vis att få ett lite bättre bestånd ute i vingårdarna, och den förbättringen fortgår allt eftersom livet fortskrider.

I år startade vi ett liknande urval av chardonnay och cabernet sauvignon, som kommer att ta minst fem år. Det var 1978 vi planterade Darmaghi med cabernet sauvignon, och 1979 Gaia & Rey med chardonnay. Så vi har två vingårdar med stockar från sticklingar som vi var inledningsvis var tvungna att köpa i Frankrike, och genom åren har vi fortsatt att handla från olika plantskolor i Frankrike. Men nu tror vi att vi har hunnit få tillräcklig erfarenhet för att förstå vilka rankor av cabernet och chardonnay som presterar bättre i vårt klimat och i vår jordmån. Så - det kommer att ta tid, men vi kommer att ha en utökad plantskola som innefattar de här två sorterna.

En annan nyvunnen färdighet är att vi blivit våra egna mästare i kompostering. Komposten är dels vegetabilisk, där vi återanvänder allt som kommer från rankorna - virket, stjälkarna och druvresterna. De behandlas och och återförs till slut till vingårdarna. Den andra delen av komposten är animalisk, där vi börjar med färsk kospillning som sedan fermenteras med hjälp av maskar vars arbete förvandlar spillningen till humus. Det här är möjligt eftersom vi har personal nog att ta hand om arbetet.

Vi har också helt ändrat det sätt vi hanterar gräset mellan raderna. Det tog oss en lång tid att förstå att det är vad vi måste göra. För min pappa och hans arbetare hade en välskött vingård ett utseende som liknade en manikurerad engelsk trädgård, där inte ett endaste löv stack ut åt något håll. En exakt, nästan militär organisation, med perfekt avklippta toppar. Idag, om ni skulle vandra i våra vinmarker i juli, så kommer ni finna högt gräs och lövverk som spretar åt höger eller vänster. Men det beror inte på att vi inte tar hand om våra vingårdar, utan på att våra behov har förändrats. Det viktigaste för oss är nu att hålla våra jordar svala, och det har vi arbetat på under de senaste tio åren. När vi talar om global uppvärmning, så är det ofta luften som åsyftas, när det i samma mån handlar om jorden som också blir allt varmare och får vegetationen att gå snabbare framåt i sin utveckling.

Målet är att se vingården inte som vinrankor ovanpå en bit mark, utan som ett stycke mark med vinrankor i. Så vi arbetar med att lägga mindre hand på vinrankan, och mer på själva jorden. När man hela tiden korrigerar rankan genom grönskörd, beskärning och toppklippning, så gör man något som rankan egentligen själv borde kunna göra. Den har ju lagt energi på att växa i en viss riktning, och så korrigerar man, och varje gång man gör det blir rankan stressad och måste reorganisera sig själv för att kunna fortsätta. Därför föredrar vi nu att arbeta med jorden för att få rankan dit vi vill. Vi planterar korn och vete som kan hjälpa oss att nå det målet, och hjälpa vinrankan att bete sig rätt.

Det finns två experiment som jag varit starkt involverad i, och som gör mig glad. Det första är i gång sedan två år, inte över hela egendomen men i ett flertal vingårdar. Vår tanke var, att i ett område som Piemonte där det finns vingårdar överallt, så har vi en monokultur. Och där man har en monokultur, förlorar man mycket i biodiversitet. Så vi gav oss upp i Alta Langha, ett område där vinet inte längre är planterat i någon utsträckning, utan lämnat plats för ängar eftersom folk där har getter och framställer ost. Ängarna är naturliga och fulla av många olika lokala grässorter. Vi åkte dit med en botaniker och valde ut ett flertal olika sorter som vi sedan sådde i våra vingårdar för att maximera biodiversiteten mellan raderna och attrahera fler insekter som kan hjälpa oss rätt, istället för att bekämpa dem, som förr i tiden.

När ni nu doftar på barbarescon bredvid barolon, så ser ni varför den kallas feminin. Även om barolon fortfarande är ung, så har den en annat slags mineralitet. Doften är järnrik, nästan rostig - det är ett kännemärke för Serralunga. Barolo från det sydöstra området har en blodig, järnig karaktär. Sedan finns det något grusdammigt som ännu inte hunnit bli till våt jord. Men det finns en jordighet, som är ett karaktärsdrag för barolo härifrån. Om ni sedan stoppar ner näsan i barbarescon så finner ni ungdom, sötma, floralitet, fin frukt och ljusa kryddor - väldigt utåtriktad. För mig är det här ett härligt vin att dricka nu, eftersom 2011 var lite varmare än en typiskt klassisk årgång. 2010 var däremot superklassisk - den är inte direkt fruktorienterad, och spretar inte åt vare sig det ena hållet eller det andra. 2011 är ändå rätt likartad när det gäller strukturen, som är ganska lätt - vinerna är inte särskilt kompakta. Men det var varmare, så det finns mer av söt frukt och en lite lägre syra. Väldigt drickbart redan nu, vid en ung ålder.

En annan sak som jag verkligen gillar med barbaresco är vinernas understatement. Det är definivt inte viner som försöker imponera med en storvuxen kropp eller kraftig smak. Det är också det mest historiska vinet vi gör, och det kommer från fjorton vingårdar varav de flesta förvärvades av min farfar och tidigare generationer. De flesta av vingårdarna är utspridda runtomkring byn Barbaresco, en hektar där, en halv där, en och en halv där. Sedan har vi tre vinmarker i cru Pajoré, som ligger i en annan by, nämligen Treiso. Fjorton allt som allt, som vi plockar och vinifierar separat. Efter ungefär ett år börjar vi arbeta på den perfekta blandningen, som sedan får mogna i ytterligare ett år - totalt blir det två års mognadslagring.

Den första årgången var 1859, men oturligt nog skrev man inte ut året på etiketten. Fortfarande har vi kvar några flaskor från den första generationen, från det sena 1800-talet. På den tiden var konceptet blandning mycket mer använt än idag, så man blandade gärna olika årgångar också. Ibland fanns det upp till nio årgångar i källaren, varav kanske två ansågs värdiga att buteljeras på egen hand. De andra blandades med varandra till en riserva som då saknade årgång. 1937 började min farfar använda etiketter med GAJA i versaler. Från den tiden och framåt finns ett antal olika etiketter som utvecklats till den svartvita etikett vi har idag - vi började använda den 1982.

Nu över till två single vineyards: Sperss, som kommer från Serralunga, och Sorì San Lorenzo från byn Barbaresco. Alla våra vingårdsviner använder sig av två druvsorter: nebbiolo och barbera. Det var något min far började göra i mitten av 90-talet. Sperss var däremot en ren barolo från 1988 till 1996. San Lorenzo var vårt första vingårdsvin och introducerades 1967. När den första årgången kom ut hade flaskorna en etikett som var helt annorlunda mot den som gäller nu, med typsnitt i äldre stil. Baksidesetiketten hade fem sidor som kunde fällas ut, fullt med historia och fakta. Nuförtiden är min pappa helt inne på renhet - han gillar inte alls baksidesetiketter och han föredrar svartvitt. 1960-talet var tiden när vingårdsviner introducerades i Piemonte, så baksidesetiketten förklarade varför vinet kallades Sorì - det var det ord som användes för den bästa delen av sluttningen.

Sorì San Lorenzo består av 95% nebbiolo och 5% barbera. Det är inte för att vi tycker det är bäst - vi tror faktiskt lika starkt på 100% nebbiolo. Idén med att blanda in barbera handlar om att hitta ett annat slags komplexitet. Barberan tillför lite av samma kvalitet som merlot i en bordeaux. Det är ju vår lokala sort, och den har fin frukt och väldigt mjuka tanniner jämfört med nebbiolo. Men - det är också en speciell sort som har en ovanligt hög syra. Så den har egenskaper som kan förändra balans och komplexitet. Den lilla andelen barbera ändrar framförallt munkänslan och tillför en sensuell rundhet. Vi gjorde faktiskt ett vin med 100% barbera fram till 1999, från vingårdar som vi arrenderade, men sedan tog arrendet slut. Det är lite olyckligt att barbera alltid ses som andra rangen - alla de bästa lägena är förbehållna nebbiolo. Det finns producenter - en jag kommer att tänka på är Vietti - som givit större utrymme åt barbera. Om den får växa i de bästa lägena är den både lagringsbar och underbar.”

Provat:

2005 Gaia & Rey Chardonnay Langhe DOC

2012 Promis Toscana IGT

2012 Magari Bolgheri DOC

2012 Sito Moresco Langhe Rosso DOC

2009 Dagromis Barolo DOCG

2011 Barbaresco DOCG

2009 Sperss Langhe DOC

1999 Sorì San Lorenzo Langhe DOC

Gaia Gaja på Caina

Det finns ett par producenter i Piemonte vars viner springer i åttor runt alla diskussioner om tradition och modernism. Aldo Conterno givetvis, men kanske i ännu högre grad Angelo Gaja. Man kan inte annat än kapitulera och njuta av de oerhört skickligt framställda nebbiolo-vinerna. Givetvis i högsta grad moderna men samtidigt ett självklart uttryck för områdets traditioner.

Gaia Gaja, som häromåret krängde på sig ledartröjan i familjeföretaget, angjorde Stockholm igår för att bjuda oss på en genomkörare av historien och berätta om Gaja-koncernens blomstrande verksamheter i Bolgheri, Montalcino och Barbaresco/Barolo. Sedan förra besöket har hon blivit ännu mer driven i presentationen utan att för den skull göra avkall på sin smittande charm och sin uppriktiga personlighet.

Barbaresco: osteria med Gaja-vin redan 1859

1905 års visitkort: producent av lyxiga viner

Giovanni Gaja: drack aldrig något annat än barbaresco

Angelo: nitton och färdig att erövra världen

Hela familjen jobbar, utom lillebror

Ca' Marcanda: "ett jävla köpslående" och snillrik grafisk form

Ca' Marcanda:  det spektakulära vineriet döljs under marken

Sperss = Rivette och Marenca

Inte "girapoggio": vertikala rader är Gajas modell

70 anställda i Piemonte och 60 i Toscana

Namnet syns i stora versaler ända sedan 1930

Vinerna:

2011 Rossj-Bass Langhe Bianco IGT (99299) 399 kr

Druvren chardonnay sånär som på 5% sauvignon blanc, mestadels från en vingård nära byn Barbaresco som Angelo Gaja döpt till Rossj efter dottern Rossana. Bass ska då syfta på den lägre delen. Jäst i rostfritt stål och lagrat 6-7 månader i barriques med fullt genomförd malo.

Ungjästa små godistoner på nosen, citrus och persika, vanilj och hudkräm, aningen floral med anstrykning av sauvignon. Lätt krämig smak med mogen persikofrukt, snäll syra, kryddvarm finish och en ren, uppfriskande eftersmak. Rätt gott men kunde haft bättre syra (blockerad malo), och levererar väl för cirka halva priset.

2010 Promis Toscana IGT (95252) 245 kr

55% merlot, 35% syrah och 10% sangiovese. Ett år i använda barriques.

Ung doft, lätt malolaktisk med vanilla fudge, charmiga mosade körsbär/vinbär, lite ceder och lakrits från faten. Smaken är stramare än väntat, syran är härligt frisk, tanninerna polerade. Här finns ett  fint fokus, en god intensitet och viss längd med välgörande närvaro av örter. En riktigt bra version av Promis, omedelbart tillgänglig, ett klockrent restaurangvin som försvarar sin prislapp.

2010 Magari Toscana IGT (90512) 345 kr

"Magari" är ett uttryck som betyder ungefär "om det bara vore sant! 

En blandning av 50% merlot, 25% cabernet sauvignon, 25% cabernet franc. Ett år i mestadels nya ekfat.

Mer återhållsam doft, mörkare och mognare frukt, mer ek. Plommon-merlot med kaffe, kryddor och vanilj från faten. Smaken är rätt så rik med dominerande druvmogna tanniner, undergivna inbäddade syror och en lång, kryddig och smakintensiv finish. Modernt och generöst men samtidigt lite opersonligt vin som behöver ett antal år på rygg. Föredrog Promis.

2008 Rennina Brunello di Montalcino DOCG (795 kr)

Sydvästligt läge på högre höjd. Ett år i barriques och ett år i botti.

Fint nyanserad doft med röda bär, tobak och läder, mynta och te, lim och lite balsamico. Smaken är elegant, slank men intensiv med frisk syra, polerade tanniner och kryddig längd. Verkligen vackert vin, man smälter inför den röda frukten och den eleganta personligheten. Går finfint att dricka redan nu om man vill.

2008 Sugarille Brunello di Montalcino DOCG (895 kr)

Varmare sydvänt läge på lägre höjd. Ett år i barriques och ett år i botti.

Mörkare frukt, druvmognare toner. Bittermandel, choklad, tobak och kryddor. Smaken är tätare med större frukt och större tanniner samt mer ek. Lång kryddig finish. Ett snyggt hantverk som definitivt behöver tid, idag har det inte samma charm och tillgänglighet som Rennina.

2011 Sito Moresco Langhe Rosso IGT (289 kr)

Vinet har fått sitt namn efter den legendariske Giovannini Moresco, som fram till 1980 ägde den ursprungliga vingården i Pajoré. Angelo Gaja väntade envist på att få köpa marken ända sedan den dag han först smakade Morescos 1971 Barbaresco Pajoré. Efter förvärvet planterade han om de delar som han bedömde som mindre optimala för nebbiolo med merlot och cabernet. Numera kommer druvorna till det här vinet från 35 hektar egna vinmarker i hela Barbaresco-zonen. 

35% nebbiolo, 35% merlot, 30% cabernet sauvignon. Ett år på använda ekfat. 

Helt outvecklad och knuten doft. Stenig och aningen ekig, lätt violparfymerad åt det eteriska hållet, med syrliga röda bär som lingon och tranbär. Smaken är stenig och stramt virad runt den höga syran. Även tanninerna känns lätt kalksteniga och vi upplever bra fokus och intensitet i den svala röda frukten. Det här är lovande och mer kompromisslöst i uttrycket än vissa tidigare Sito Moresco (tian var dock ganska så lik denna elva). I nuläget ett vin för stenskallar.

2008 Dagromis Barolo DOCG (459 kr)

En möte mellan byarna La Morra och Serralunga.

Frisk mörkröd doft med tobak, läder, ek, lim och lätt florala drag av viol och ros. Förhållandevis mjuk smak med viss utveckling och eleganta tanniner. Om man ska vara kritisk upplevs den lite lös i konturerna och är knappast kassaskåpstät i mitten, men ändå ett trevligt vin att dricka tidigt snarare än lagra länge.

2009 Barbaresco DOCG (1095 kr)

Det första vinet i provningen som visar på absolut toppklass. Barbarescon kommer från fjorton olika vingårdar i hela zonen. På vår nyfikna fråga kunde Gaia räkna upp allihop i ett nafs: nämnda Pajoré förstås, sedan Roncaglie, Santo Stefano, Asili, Faset, Loret, Masué, Ovello, Castello, Bricco, Valdrap, Trifolera och Vanin. Bara en kom hon inte ihåg!

Doften är först lätt knuten, men alldeles förtjusande rödfruktig med nyanser av rabarber. En andel stjälkar har fått vara med i jäsningen, vilket bidrar till en härlig höjd och eterisk parfym. Här finns traditionen självklart på plats med toner av rosor, te, örter, grusmineraler, läder och blond tobak. Faten är återhållsamma eftersom det första året på barriques (en del nya, en del använda) följdes av ett andra år i större botti. Smaken är oerhört elegant och välbalanserad, relativt lätt i kroppen men tät nog, med behagfullt silkiga tanniner och vackra ljusröda aromer. Ett underbart vin som redan är fullt tillgängligt med kortare luftning. Förmodligen lika fint om tio eller tjugo år.

2004 Sperss Langhe Rosso DOC (1395 kr)

Det här är alltså i princip en barolo från Serralunga. Namnet Sperss betyder "nostalgi" eller "längtan" på piemontesisk dialekt, och syftar på att Gaja inte gjorde någon barolo mellan 1961 och 1988. Vingårdslägena heter egentligen Rivette och Marenca. 95% nebbiolo, 5% barbera. Ett år i barrique och 18 månader i botti.

Doften är djup, komplex och mineralisk, som en blandning av sten och våt jord, med respektingivande mörkröd nebbafrukt i gränslandet mellan slånbär, blåbär och hallon. Här finns en fin början till utveckling med toner av tjära, tobak och ek. Attacken i munnen är len. Snart avtäcks ett välbyggt mittparti med underbart finkalibriga tanniner, varpå det är dags för en fenomenal kraftutveckling i den andra, långa delen av smakupplevelsen. Hela tiden - till synes utan ansträngning - med bibehållen elegans. Eken ställer inte till med några som helst problem. Vi har smakat det här vinet ett par gånger förut, nu börjar det komma in i ett första drickfönster och visa allt vad det kan. Strålande!

2009 Sorì Tildin Langhe Rosso DOC (2495 kr)

Gajas tre enkelmarksviner bär inte de gamla/officiella vingårdsnamnen, utan egna fantasinamn. Sorì Tildin betyder ungefär: "farmor Tildes solbelysta kulle". Egentligen heter vingården Roncagliette. Den ligger i söderläge på 270 meters höjd - ganska perfekt i Barbaresco. Första årgången kom 1970. Sedan 1996 är mixen 95% nebbiolo och 5% barbera. Ett års uppfostran i barrique och ett år i botti.

Intrycket är närmast att likna vid ett fatprov, knepigt  att sia om vad det ska bli framöver. Just nu får vi malolaktiska youghurttoner, en gnutta fudge och rikligt med nymosade och rentav syltiga bär. Ren ny ek, lakrits och stensöta. Mineral och våt sten. Låt oss smaka. Attacken mjuk, mittsmaken tät och fruktig, fortfarande lite ungbläckig, kroppen rätt stor, syrorna upplevelsemässigt låga, tanninerna förvånansvärt mjuka. Slutar kryddigt, tätt och långt - med ett frågetecken hängande kvar. 

1999 Sorí Tildín Langhe Rosso DOC

95% nebbiolo, 5% barbera. Ett år i barrique och ett år i botti.

Nosen är förtjusande komplex med tillräcklig utveckling. Här finns det rostiga järnet, det gamla båthuset, all menthol och örtflora man kan önska, kanderad och torkad frukt, tjära och stensöta, tryffel och karljohan, slånbär och plommon. I munnen råder en härlig harmoni och balans med nästan nedsmälta tanniner, frisk syra, smaksamt len munkänsla och allmänt underbar drickbarhet i vänligt tilltagna proportioner. Mmm...

Ute i vårsolen på Norrmalmstorg kan man inte låta bli att fundera vidare över Gajas perfektionism - på många plan givetvis, men inte minst när det gäller användningen av barriques. Här lyckas de faktiskt där så många efterföljare i Piemonte och Toscana misslyckas. Redan tidigt förstod Angelo Gaja att det behövdes bästa tänkbara ekfat om man skulle jobba på det viset, och det fick inte italienska vinegendomar som köpte småfrallor av franska tunnbinderier på 1980-talet. 

Angelo följde eken ända till växtplatsen i Auvergne, valde ut och handlade virket själv, såg till att frakta hem och lufttorka stavarna på sin egen bakgård - inte i tre år som andra utan i fem - samt lät färdigställa och rosta faten efter sina egna behov. Slutligen har han inte gjort religion av barriques som vissa andra, utan avslutar uppfostran med minst lika lång tid i botti. Barbarescon är så trogen sitt ursprung som den kan bli. Det är bara att gratulera!

Vinunic arrangerade och bjöd in.

ps. tack Red Scream & Riesling för titelbilden och den här:

Källarrensning hos F

F bjöd in till helaftonsföreställning i sin nya bostad på temat "En resumé över mina första tio år av vinnörderi". I den sympatiska inbjudan förtäljdes vidare att det nu var tio år sedan värden gick med i Munskänkarna och hans vinintresse tog fart på allvar: "Det har varit en enormt stimulerande tid, för allt jag lärt mig och för alla sköna människor jag träffat. Jag är rätt upp och ner tacksam för vad vinintresset har fört med sig."

"Det blir en uppgörelse med mina första tio år av intensivt vinintresse och med de viner som jag samlat på mig. Rimligen finns där ett och annat att skämmas över, inte minst rätt många "etikettköp" som helt utan förbarmande kommer att släpas fram i ljuset men mest hoppas jag att det blir en riktigt kul övning. Provningen hålls i ett något modifierat trebetygsprovsformat."

När vi väl klivit in i det vackra funkishuset, hängt av oss och hälsat, finner vi strax två serveringsbrickor preparerade med glas av två olika viner. Det ena av dem är ungdomligt ljust och doftar nästan på pricken som en riktigt bra chablis - men så noterar vi plötsligt bubblorna. Inte gör väl bönderna bubbel i Chablis? Nej det gör de ju inte (lite synd för dem ändå, de skulle nog tjäna mer pengar på det).

Nåväl. Detta doftar chardonnay marinerad i kritstenar och ostronskal och smakar ungefär likadant. Ungt som synden fortfarande, alldeles rent i uttrycket, med en hög fin syra och ett grapefruktstramt slut. 

2002, hörs det mumlas. Det är egentligen bara den harmoniskt utvecklade moussen  som berättar att vinet kommit längre på väg. Måste vara en 96:a från Côte des Blancs. Salon är på förslag, verkar rimligt men är inte rätt. Med diverse ledtrådar från värden landar gissningarna till sist på:

1996 Taittinger Comtes de Champagne

Raka motsatsen i andra glaset. En rejält utvecklad doft av bruna äpplen, nötter, kola och honung. Stadig rödäpplig syra och generöst utvecklad smak, som nog ändå sett bättre dagar. Hur djupt i källaren har värden grävt? Vi vill ner till 1988 eller 1990, och visst är det pinotdominerat. När det gäller hus står vi som fågelholkar, det pratas om Bollinger men ändå inte. Vår vänlige värd guidar oss varsamt till rätt år och till denna återkommande bolagsbekanting - som har haft oroande mycket flaskvariation, eller hur?

1996 Henriot Brut Millésimé

Dags för bordssittning och första kvartetten. En medelintensiv rubin i glas nummer ett, med lite ostbutik i det inledande sniffet. Snart snackar vinet friskt, det handlar bland annat om örter, vinbär, plommon, lagerblad, chark, vitpeppar och lite gummi. I munnen medelfylligt med bra täthet i tanninerna och syra av balanserad medelhöjd. Minst en salt lakritsfisk är med i mixen, en del örter och lite mineralklang. En lite lantlig profil som vi vill ha i côte-rôtie hos någon mindre producent. Ålder cirkus tio år?

2002 Comte Armand Pommard Clos des Epeneaux

Utpräglad doft, lätt volatil. Röda maraschinokörsbär, stensöta och klockren hemkörd äppelcider! Uppenbart mineraliskt, med väldigt personliga och aningen brettiga "naturvinsvibbar". Även i munnen en lite säregen smakprofil, som känns hantverksmässig på ett sätt som avviker klart från mittfåran. Slank kropp men tät smak kan man väl säga, med druvmogna syror och rejält greppiga tanniner som ger oss en hel del att suga på. Tanninerna säger ju nebbiolo, och den unika stilen måste vara Roagnas. Lite utveckling - kanske 2004, frågan är bara vilket av vinerna? Montefico?

2004 Roagna Barbaresco Asili

Tät mörk syrahdoft, supertypisk med alla dragen på plats. Viol, björnbär, chark, slaktbänk, köttsaft, svartpeppar, lakrits, tjärpastill, vulkverkstad, gröna oliver, örter och tulpanstjälkar. Doften lovar ett stort vin, kanske hermitage? I munnen snarare midsize än kingsize, stramt hållet och aningen bläckigt med medelstora tanniner och en frukt som inte fyller ut helt och fullt. En liten grönhet är vi också alla överens om. Gott, läskande och lovande inför måltiden. Appellationen måste nedgraderas till crozes-hermitage, och när det vankas norra rhône-syrah intill karikatyrens gräns så bör det vara Graillot i glaset. 2004? Nollfyran hade ju grönheten, men var den verkligen så här stram?

2001 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Djup klar rubin. Gräddiga kolatoner på nosen, mörkröd mogen pinotfrukt som skogshallon, röda körsbär och söta jordgubbar. Rätt framträdande fat, men inte så det stör, och en känsla av våta stenar och försiktig örtighet. Nya världen-pinot i fin tolkning, Nya Zeeland som det verkar och troligen lite varmare Martinborough. Det är inte så långt till Kai Schuberts viner som vi provade häromdagen, men det ligger ännu närmare till hands att gissa på Craggy Range och Te Muna Road. Lite utveckling, kan det vara en nollsjua? I så fall är den mer lyckad än Schuberts. En favorit till den boeuf bourgignon som inom kort ska landa på bordet. Riktigt gott.

2006 Escarpment Te Rehua Martinborough Pinot Noir

Den andra kvartetten bjuder på fyra tätare, varmare och mer fullmatade viner. Först ut en cabernetdominerad nos med komplement av merlot. Kryddig och grusjordig med generösa doser kaffe, mjölkchoklad och mintkola. I munnen ett tätt och ytterst välbalanserat vin med fullmogen frukt, mjuk syra och god mineralkänsla. Kaffe- och kolatonerna blir alltmer markanta med luft, och jolmigheten ligger strax runtom hörnet. Mest troligt en högklassig bordeaux från ett varmt år, där den inställsamma vinmakningen och den höga druvmognaden bidrar med transatlantiska vibbar. 2000? Cos d'Estournel? Smith-Haut-Lafitte?

2003 Château Mouton-Rothschild Pauillac Cru Classé

Luftad sedan elvatiden mjuknar den väl mycket i glaset till slut, men tar inledningsvis hem flest röster i andrafyran. Ett tacksamt ämne för debatt om fixade bordeauxstilar.

Varm rubin med brunton och tegelkant. Doften är rejält utvecklad med nötter, bränt socker, läder, soja, stensöta, tjära, vinbär och plommon. I munnen betydligt bättre än på nosen, med frisk och bra syra, stor kropp, utvecklad frukt med bibehållen lyster, rejäla men nedslipade tanniner och bra längd. Lite rustikt men ändå väldigt gott, och det vinner faktiskt på luft. Svårt att säga mycket om druvsort och ursprung utifrån den långt gångna doften (70-tal?) men strukturen är bestämd och det finns såväl värme som druvmognad. Syra och oxidation känns italienska och vi vill ordna in vinet någonstans i axeln bandol-barolo-aglianico.

1998 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis

Ung purpurfärg. Sötbärig, syltig nos med blåbär och björnbär, jordgubbar, eucalyptus, vanilj, tjära och gummi. Doftintrycket är ganska banalt och faktiskt lite artificiellt, utan någon särskild mineralkänsla att tala om. Shiraz? I munnen ett fylligt, mycket fruktigt vin med torra täta chokladtanniner, rätt stramt med nästan vass syra i slutet. Det här ser ut att vara en GSM-blandning från Australien av lite enklare kvalitet. Ingen provare urskiljer någon storhet eller berömd terroir....

2009 M. Chapoutier Ermitage Les Greffieux

Sista vinet i andrafyran är tätt, nästan opakt. Doften är söt, lätt volatil, varm och aningen syltig med lakrits, örter, mintchoklad, cassis och persika. I munnen en fläskig historia med massor av kraft, täta chokladtanniner, frisk syra, goda cassisaromer och högre alkohol. Ganska imponerande på sitt sätt, men också ganska too much i sin nuvarande skepnad. För det är ett ungt vin som behöver åtskilliga år till för att gå i mål. Spontant känns det som en modern garagiste-fransos från högra stranden, men det kan ju också tänkas vara en Napa-cab? Ingetdera, får vi veta. Hmm, Coonawarra då? Nej, inte det heller. Men Napa har en liten enklav i Italien och den heter Bolgheri...

2006 Ornellaia Toscana IGT

Efter en helt underbar burgundisk köttgryta ger vi oss på den tredje kvartetten. Nu blir det vitt! Första vinet doftar persika och aprikos, mineral och blommor, honung och bivax, samt mer oväntat punsch, romrussin och grand marnier. Smaken är avrundad med mjuk syra och vaxartad munkänsla, fetma och beska i slutet. Ett konstigt vin där vi vill ha druvan till viognier och ursprunget till Condrieu.

2009 Dr. Bürklin-Wolf Riesling Hohenmorgen G.C.

Ingen är väl ens inne på riesling och förvirringen är närmast total. Frågan är väl om någon prankster smusslat in fel vin i buteljeringslinjen i Wachenheim eller om vi råkat ut för den märkligaste defekten någonsin? 

Strålande rieslingdoft med prominenta mineraltoner, honung, örter, vitblommig jasmin, vit persika, vita päron och gula äpplen. I munnen ett elegant vin med rik frukt och liten fruktsötma, oerhört intensiv mineralkänsla, och en livlig men stadig syra. Det känns inledningsvis tyskt, men fruktsötman borde ju ha lett oss till Alsace. Ganska typiskt för producenten egentligen. Verkligen bra, bäst i första kvartetten vita.

2009 Domaine Zind-Humbrecht Riesling Clos Windsbuhl

Blommig doft med ungdomliga och ganska neutrala fruktaromer - lite päron, mandel, grapefrukt, anis och gröna ärter. Smaken är torr men fruktig, med mineralisk bikarbonatkänsla, bra extrakt, bestämd syra, lite fetma i slutet och en pepprig finish med närvarande alkohol. Österrikisk grüner eller silvaner från Franken? Riktigt bra hur som helst.

2001 Château Tahbilk Marsanne

Får ett gott mottagande av sällskapet och drar faktiskt ner lika många röster som föregående vin.

Gyllenbrun färg. Utvecklad doft med honung, aprikoser, torkad frukt, halm, hjortron och lite botrytis. Attacken är mjuk och len med lägre upplevd syra, och utan sötma. Frukten är inte vidare frisk, men kroppen har rondör, med ganska fet och nötig munkänsla, utan att alkoholen märks något särskilt. I slutet skjuter limesyran igenom och eftersmaken blir väldigt oväntat syrlig. Det här är ett knepigt vin att gissa, och nog börjar det tröttna. En mogen rhônare på marsanne/roussanne? Mogen Hunter Valley semillon? Fanken vet...

2003 Pavillon Blanc du Château Margaux

Sista omgången vita börjar tydligt och bra - en juvenil fatlagrad chardonnay. Vanilj, orientkryddor, vit persika, vit citrus, en aning av nashipäron och melon. Flintrök och havssalta mineraler. Så här doftar högklassig ung vit bourgogne. Smaken är slank men intensiv, med fokus på syra och mineral (lite sälta), fortfarande ekigaste laget. Här finns struktur, längd och massor av potential (>10 år). På många sätt mer av ett råmaterial än ett färdigt vin, men riktigt fint. När det gäller ursprung tänker vi Puligny-Montrachet på 1er cru-nivå, och gissar på Les Perrières. Inte helt rätt, säger F, lite längre norrut. Ja men då måste det ju vara Corton-Charlemagne!

2009 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne

Has i källaren och för det är vi glada.

En ren och fin rieslingdoft med bra druvmognad och aromer av grapefrukt, gul persika, honung, våt sten och blommighet. Koncentrerad och tät smak med lite fruktsötma, rejäl mineralkänsla och ihållande längd. Toppklass-riesling från Tyskland, varmare år, kanske Pfalz?

2009 Dr. Bürklin-Wolf Hohenmorgen G.C.

Hahaha, vilken överraskning! Inte en likhet med knasflaskan i förra flighten. Det är så här det ska smaka. Minst lika bra som Bürklin-Wolfs Pechstein från samma år.

Gyllengul färg. Blommig doft med lätt gummiton, ekfat, mandel, gula äpplen, citrusskal, antydan till tvål, krutrök/svavel. Torr fyllig smak med avrundad syra, stor fruktkropp och långa guläppliga aromer. Märkbar alkohol, viss beska, rejäl kraft och oumpf med lite störande efterbränna. Helt renons på gissningar vid det här laget.

2009 Istvan Szepsy Tokaj Furmint

Ah, vad kul! Fast nollsjuan var bättre - 2009 verkar ha varit lite för varmt i Tokaj.

Citrongult med lätt grönskimmer. Gulfruktig chardonnaydoft med solmogen frukt och smörighet från faten. Avrundad smak med rätt stor kropp, markant syra (möjligen lite justerad?) Riktigt gott och bra, lagom nyavärlden-fläskigt men ändå stramt nog. Californien eller Australien? Ingendera, säger F, det här är Nya Zeeland. Jaha, Nelson då kanske?

2006 Neudorf Moutere Chardonnay

Det drar ihop sig till efterrätt. Två sötingar, den första djupt gyllengul med reflexer i koppar. Doften är superrik med aromer av honung, bokna äpplen, torkade aprikoser och persikor, mandelmassa och lätt volatila toner. Den rika smaken speglar aromerna i doften, det är tätt, visköst och intensivt, med frisk syra och sötma uppåt 150 gram eller så. Ingen tvekan om att det är en tokajer, de bokna äpplena är så himla typiska, och här finns inget av de saffran, hjortron, blommor och kalkputs som vi gärna hittar i sauternes.

2000 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Djupt bärnstensbrun. Utvecklad doft av linolja, bonvax och oljefärger. Bokna bruna äppeltoner, bränt socker, russin och torkad frukt. Den friska, täta smaken bjuder på mycket intensiva och rika aromer av bland annat torkade aprikoser, apelsinskal och annat vi fann i doften. Detta är såklart ännu en tokajer, fast med kanske 30 års ålder. 

1972 Oremus Tokaji Aszu 5 Puttonyos

Båda tokajervinerna känns väl lite tunga och mastiga på egen hand, men till äppelpajen som strax kommer in så blir balansen perfekt. Underbart gott.

Kvällen avslutas med en rätt våghalsig övning där AK med glödgad portvinstång nyper halsen av en gammal flaska port. Det blir tydligen aldrig för sent att vara med om saker första gången. Vinet? Russin, katrinplommonkompott, inlagda körsbär i sprit, fikon, jordgubbsylt, julkryddor. Smaken eldig och julkryddig med russinaromer, åt det torrare hållet, kanske något kort på frukt och lite obalanserat spretig i slutet. Det här med port får vi nog överlämna åt proffsen. 

1991 Dow's Vintage. 

Slutsatsen av provningen och samtalen är väl att dyrare inte behöver innebära bättre. Den mognande vinnörden med tio år under bältet är trygg nog att lämna de kända märkena åt etikettsdrickarna och spåra själv med hjälp av den egna smaken. Ska vi plocka ut ett enda vin från kvällens digra uppställning som ger maximalt med personlighet i retur för insatta slantar så får det bli Luca Roagnas 2004 Barbaresco Asili.

Vad som nog inte framkommer i dessa smaknoter är hur fantastiskt kul ett tiotal vinbitna och pratsugna nördar kan ha med varandra och vinerna en helkväll som den här. Och hur fantastiskt gott det är att dricka vinerna till god mat efter att man har provat dem. Vad som dock med all säkerhet framgår är den frikostighet som vår värd F lät oss känna av. Tusen tack för det!

Munskänkarna provar novembernyheter

2009 Domaine Pierre Labet Bourgogne Vieilles Vignes

2009 Domaine Pinson Chablis Grand Cru Les Clos


2001 Maison Louis Jadot Beaune Premier Cru

2004 Maison Louis Jadot Beaune Premier Cru


2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano

2008 Château Grand-Puy Ducasse, Pauillac


2009 Alain Graillot Crozes-Hermitage

2005 M. Chapoutier Cornas Les Arènes


2008 Domaine Santa Duc Gigondas Tradition

2009 Domaine de Cristia Châteauneuf-du-Pape


2009 Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges Vieilles Vignes

2009 Domaine de la Pousse d'Or Volnay Premier Cru Clos de la Bousse d'Or

2009 Domaine de la Pousse d'Or Corton Grand Cru Clos du Roi


2008 Sassicaia, Bolgheri

2008 Ornellaia, Bolgheri

Knytis hos Franko

Det var ett tag sen sist, leken är efterlängtad. Reglerna är enkla: vi tar oss an ett vin i taget, flaskorna är maskerade på samma sätt och de äntrar den superelliptiska arenan utan att vi vet vem som anskaffat dem. Mörkblå statlig polyetenförklädnad känns kanske en smula passé - vi borde nog jobba på presentationen i tider som dessa.
Förväntningarna är det hur som helst inget fel på, inte sällskapet heller. De som trängs runt bordet är familjen Frankofil, nyss omdöpta Wine Virtuosity, rutinerade sommeliern Korkdragaren, Ärkeängeln även häcklad som "eklangarn", skribenten på Nättare och Goare, proffskommentatorn Billy Swan, samt lilla vi - Finare och Vinare.
Vad månde bliva?

Innan vi vet ordet av sitter ett glas vitt i handen. Doften bjuder på chardonnaylikt rena och neutrala aromer utan spår av ny eller rostad ek. Stilen är europeisk med bestämd syra och viss mineralkänsla. Vi noterar diskreta päron i mittsmaken och en smått pepprig avslutning. Liksom doften påminner strukturen om chardonnay, ungefär som av baskvalitet från en hygglig producent i bourgogne. Korkdragarn är först inne på grüner veltliner med hänvisning till päron och pepprighet, men korrigerar sig snart till albariño. Gott vin, snyggt gissat!

2009 Mar de Frades Rias Baixas Albariño

Egenimport från Frankos spaniensemester. Skräckinjagande färg på flaskan, men förvånansvärt seriöst innehåll. Inte mycket av de där sauvignon blanc-liknande tonerna man ibland hittar i vinho verde.



Andra glaset har en ljust grönskimrande, lätt viskös uppsyn. Doften är otroligt snygg med sin burgundiska fatbehandling av det moderna slaget. Här finns en ungjästig surlie-känsla i samklang med relativt neutrala fruktaromer av citrus och äpple. Munkänslan är gräddig, förmodligen uppbyggd genom omrörning av den fina fällningen. Frukten, fetman och fylligheten är ljuvliga, samtidigt är vinet så friskt och mineraliskt - som en fasettslipad ädelsten. Det måste vara en meursault premier cru. Var annars gör man sånt här?

2008 Ossian Verdejo Viñas Viejas VdT Castilla y Leon

Jo, i Rueda! Från rotäkta verdejo-stockar i 180 år gamla vingårdar planterade innan phylloxeran. Ekologiskt odlat förstås. Och det finns att köpa. Tack Korkdragaren för uppvisningen.



Kvällens första röda är tätt blårött med dragning åt oxblod. Nosen öppnar med volatila noter av lim och målarfärg samt rejäla doser rostad ek och bittermandel. Frukten är mörk som moreller och björnbär, plus ett lustigt stråk av nyponsoppa. Dessutom serveras grillat kött och svett trä, och över alltihopa svävar en vag känsla av syrah. Ett supermodernt proffsjobb utan tvekan, som framkallar holografiska bilder av svindyr arkitektritad bodega i Spanien. I munnen inte oväntat tätt och sötfruktigt med massor av finkalibriga tanniner. Intensivt smakrikt, med rejäl kraft och bra syra. Alla mätare vibrerar i maxläge, avslutningen blir lite ekbitter. Nu känns sötfrukten plötsligt som om den hör hemma i en argentinsk malbec, så vi gissar på Mendoza. I vår smak är det alltför ungt än, men lagra 4-5 år och langa fram en grillad köttbit så. Nu avslöjar N att vinmakaren är dansk! Peter Sisseck, och namnet Pingus trillar ner som poletter plägar göra.

2007 Dominio Pingus Flor de Pingus Ribera del Duero

Kul att prova den här megakändisen även om det inte är vår typ av vin. Och lita för tusan på första intrycket!



Färgen är klarröd, transparent med tegelkant. Doften är omedelbart lustfylld, stor och definierad, ljus i profilen med ett härligt lyft av menthol och lösningsmedel. Rakt upp på vår gata! Här finns en känsla av ljus chokladpralin, med intensivt röda fruktaromer av hallon, nypon och söta körsbär. Ursprungskänslan är skön med toner av tjära, eneträ, lakrits och örter samt rosor och andra blommor. Fruktens sötma berättar om hög druvmognad, och en antydan till banan kommer med mer luft. I munnen är vinet enormt aromintensivt med massor av söta, greppiga tanniner helt utan kantighet. Syran är frisk och driver längden tillsammans med en inlindad alkohol åt det lite högre hållet. Ett underbart vin som går rakt på lustcentrum. Gissningarna landar inte oväntat i Barolo - speciellt La Morra, Altare och Sandrone nämns - och alla tror på ett toppår som 2001 eller 2004. Dags att avtäcka.

2003 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Dekanterad vid tvåtiden med ett par timmar i karaff. Bric dël Fiasc, Cascina Francia och Roagnas Pajé är nog de bästa nolltreor vi smakat från Langhe.



Färgen är djup - varmt plommontonad. Nosen är alldeles strålande: utvecklad cabernet med förtrollande örter, ceder och diverse tobakstoner. Sötmogen frukt säger Napa, men här finns också en svalvuxen fräschör som signalerar "bergsläge". Mint och eucalyptus, och så en fascinerande köttig sida med drag av inälvor. I munnen är tanninerna mogna och förföriska, med muskotkrydda och mogen plommonfrukt, tobak och massor av salta, grusiga mineraltoner. Det pratas en hel del om toppbordeaux från varmt år, men vi kan liksom inte få in i skallen att det skulle vara en Graves, som föreslås. Det måste vara en Napa Cab i klassisk stil. Förmodligen är vinet ungefär femton år gammalt och presterar nära toppen av sin absoluta potential. Fantastiskt!

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon

Kvällens bästa, där var vi rörande överens allihop.



Det fjärde röda ser onekligen ut som en nebbiolo, men färgen är mörkare än Bric dël Fiasc. Först får vi lättflyktiga noter av målarfärg och lösningsmedel, sedan öppnar den mångfacetterade, generösa doften med känsla av södra barolozonen. Frukten drar åt det mörkare hållet med större andel moreller och mognadstoner som drar åt muscovado och tryffel. Doften ger ett mer traditionellt intryck än Bric dël Fiasc, men här finns också en klar närvaro av ek i form av bittermandel, mörk choklad och julkryddor. Superitalienska körsbärskärnor och söta fikon är andra noteringar. I munnen serveras ännu ett underbart vin, med markerat tuff syra och stor mörkröd frukt med en smula sötma. Tanninerna är ganska nedsmälta och kommer med aromer av choklad och nougat samt en gnutta ekbeska. Det måste vara en barolo - mer rustik och kraftfull än finlemmad och elegant - som nog har en femton år på nacken. Den ger i stort sett ett traditionellt intryck förutom lite närvaro av ek, men rätt producent klarar ingen av oss att spika.

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala

Det är inte första gången vi pratar ny ek när det gäller Aldo Conternos barolo. De hyvlar nog av sina botti rätt ordentligt ibland.



Nästa vin har en modern doftprofil, där chokladdoppade jordgubbar står ut mot en tät vägg av mörk frukt med hög druvmognad. Toppnoterna ger mint och eucalyptus, bastubänk och bittermandel, dessutom minst ett mått kaffe. I glaset blir frukten allt sötare, likt grillade marshmallows med aprikosmarmelad. Som nyckel till druvan bjuds också några viol/salmiak-pastiller. I munnen är vinet visköst och tätt packat med syltig likörfrukt, söt mörkchoklad, högre alkohol och dito syror. Vi har ett generellt drickbarhetsproblem med aussie-shiraz och det här exemplet är inget undantag. Men vinet är uppenbart välgjort i sin stil, och säkert mer än njutbart för alla som uppskattar den. Med sommarsol på nergång och grillen tänd funkar det förmodligen bättre även för oss.

2005 Mitolo Savitar McLaren Vale Shiraz



Sjätte glaset har en mörkt blåröd, transparent nyans. Nosen är lätt volatil och reduktiv med tydlig ton av ostbutik och gödsel. Dessutom lakrits, järn och tjära, friska skogstoner och garrigue. I kombination med massor av hallon och blåbär skickas vi i rask fart till Languedoc där man gärna blandar grenache och syrah på ett ganska bonnigt vis. Smaken är ungdomlig, uppfriskande och lite rustik, med mineral, örter, ekbeska och en åtstramande avslutning. Inte direkt harmoniskt - snarare spretigt - men rätt kul ändå. Troligen en Coteaux du Languedoc runt €15-20.

1999 Valdicava Brunello di Montalcino

Oj, vilken överraskning, och det verkade yngre. Klart kontroversiellt, utan några som helst markörer för Brunello. Tar man in detta (och priset) i beräkningen så kan det knappast bli något enastående betyg, oavsett vad amerikanska bedömare tyckt. Som ambitiöst Languedoc-vin betraktat är det rätt okej.



Nästa vin bjuder på en tät sötmogen björnbärsfrukt med likörtoner och klistrig mognad. En doft av vaniljglass, sötlakrits, blåbärspaj och violer. Det tycks vara en super-primär syrah med ett kompakt, monolitiskt uttryck. Vinet har liksom en enda smakpelare som är väldigt tät och sötfruktig med hög intensitet och rikligt med fet lakrits. Avslutningen är lång, kryddig och rejält alkoholstark - det finns minst en sexa snaps i avslutningen. Detta är för tillfället väldigt svårt att dricka, åtminstone för oss. Tydligt ämnat för fans av superkoncentrerad prestige-cali-syrah. Vågar man språnget kan det nog bli bättre med 8-12 års lagring.

2008 La Pèira Coteaux du Languedoc-Terrasses du Larzac

Den som lever får se. Vi hoppar över, det finns redan nollsexor som ska bevisa sig i källaren. Lite underligt att eleganten Schildknecht gick bananas...



Här har vi själva motsatsen till föregående vin, med en underbart ljus rubinröd nyans. En enda sniff berättar att glaset innehåller traditionell nebbiolo, uppfostrad i botti. Komplexiteten är fenomenal med poetiska kvaliteter som får oss att tänka på mormors vind och längesedan svunna tider. Lätta balsamiska noter, gammal späntved, ljus tjära, fänkål, lakrits, nyponrosor och menthol. Förtrollande burgundisk mognad! Smaken har en harmonisk, lättfotad profil med söta jordgubbsaromer, nedsmälta tanniner, mjuka men friska syror och en torr avslutning. Kanske saknas lite intensitet och längd för ett riktigt högt betyg, men rackarns vad snyggt det är. Gissningsvis en barbaresco från 80-talet, kanske från Produttori? Vi får veta att utvecklingen gått oväntat snabbt, det är faktiskt en 98:a.

1998 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina di Neive



Nästa glas har en trevlig doft med amerikansk cabernet-känsla. Blåbär och cassis, grön tobak och andra gröna toner, till och med gräs. Inte så mycket tredjehandsaromer. Kanske en napa cab från sval årgång eller dito läge? I munnen gör vinet en harmonisk entré med plommonfrukt, uppfriskande syra, god krydda och en grönt åtstramande avslutning med halvbra längd. Kombinationen av varm plommonfrukt och gröna toner säger att druvorna skördades tidigt i ett varmt år. Väldigt trevligt att dricka men inte värt ett enastående högt betyg.

1997 Antinori Guado al Tasso Bolgheri Superiore



Doften är uttalat fruktig, med massor av hallonsås, aprikoser, lakrits, grillat kött och ljusa gummitoner. I munnen serveras ett stort, krämigt, rödfruktigt vin med en lätt sälta och tydlig karaktär av malört/anis/fernet branca. Avslutningen är varm och kryddig med märkbar alkohol. Eftersom vi provar blint gissar alla på södra rhône och grenache! Vinet är generöst och yppigt men knappast den mest typiska syrah man kan stöta på. Ytterligare ett bevis på den galna värmen 2003, när klimatzonerna flyttade 20-30 mil norrut. Riktigt gott ändå, och ett av våra medhavda viner utan tvekan.

2003 Paul Jaboulet Ainé Hermitage La Chapelle



Vårt sista glas är uppenbarligen en bordeauxblandning, med tydliga komponenter av cabernet franc och merlot. Doften är rikt fruktig med frisk skogsbotten och avlägsna rökar från skogsbrand. Mint och lakrits, aromer av hallon. Smaken överraskar positivt med sin svala frukt, sin friska syrlighet och sin matorienterade stramhet. Det här är riktigt bra, vi har inte en susning om ursprunget men det borde göra sig lysande i måltidssammanhang. Nu har vi kommit förbi både mat och ostar, och vinet är väl lite i stramaste laget på egen hand. Riktigt bra är det hur som helst!

2006 Attila Gere Villanyi Kopar Cuvée

Wow, en ungrare! Utan tvekan det första högklassiga vin från Villany vi smakat. Det finns uppenbarligen mycket kvar att lära, men nu måste vi åka hem och lägga barnet.



Tusen tack till alla runt bordet och särskilt M & K som lagade en hedonistisk måltid på ankconfit med puylinser, salsiccia och blomkålspuré med smör. Njutning på neanderthal-nivå!

ps. Länkarna går till siffror och beskrivningar i CellarTracker.