torsdag, november 13, 2014

Gaja med Gaia


Gaia Gaja behöver väl knappast någon närmare introduktion, då hon nu alltmer klivit fram som den drivande kraften i Piemontes ledande vinfamilj. I tisdags gjorde hon återbesök i Stockholm, och hade en hel del intressanta saker att berätta. Presentationen var så substantiell och lärorik att den är väl värd att publicera i stort sett rakt av. Dessutom levererad med sedvanlig Gaia-charm och värme. Håll till godo!

”2014 var ett besvärligt år i Piemonte. Kallt, och extremt regnigt. I augusti till exempel, som vanligen är den varmaste månaden, var medeltemperaturen bara 19 grader. I juli hade vi 28 dagar av 31 med åtminstone en regnskur i Barbaresco. Så vad blev följderna? Likadant i såväl Piemonte som i Bolgheri och Montalcino: vi blev tvungna att slåss mot mjöldagg av bägge sorterna från april till september. Om man besöker oss under hösten, brukar löven vara vackert gyllengula och röda, men i år hade de fått den färgen redan i augusti på grund av alla sjukdomar. En del vinrankor fick svårt att arbeta med fotosyntesen eftersom deras lövverk var alltför påverkade.

Trots det - jag vet att det låter konstigt - fick vi en glad överraskning till slut, och det var kvaliteten på den frukt vi ändå lyckades ta hem. Det kommer definitivt att bli viner - från alla våra tre områden - med väldigt lätta strukturer, men ändå med en god fenolisk mognad. Sangiovese, nebbiolo, cabernet i Bolgheri - alla druvsorterna nådde faktiskt ända fram. Om vi jämför med en varm säsong, så är problemet då ofta att rankorna slutar att arbeta under augusti på grund av värmestress, och det var givetvis inget som hände den här gången.

Problemet under 2014 var sjukdomarna, men rankorna jobbade ändå på med att mogna sina druvor. Det kommer också märkas en tydlig skillnad mellan producenter som gjorde bra ifrån sig när det gäller behandlingar i vingården, och de som inte gjorde det. De som jobbade bra kommer att göra lätta viner, med bra druvmognad och samtidigt låg alkoholhalt. Det är väldigt sällan vi ser något sådant, kanske vart tjugonde år. Många vingårdar i Barbaresco gav bara 12,6-12,8 procent alkohol, när vi vanligen brukar ligga runt fjorton eller en bit över.

Den andra nyheten jag har med mig, är att under juli månad utnämndes vinmarkerna i Barbaresco och Barolo till världsarv av Unesco. Det har resulterat i en stor ökning av turismen - jag har talat med folk i Alba som rapporterar ett jämnt flöde, utan den vanliga nedgången i juli. Orsaken till den här utmärkelsen är nog det jag älskar mest. Det var inte för att området är vackert, utan för att vingårdarna i Langhe är ett stående bevis på en autentisk och urgammal kultur, en familjekultur. Så det är en utnämning som går till familjerna. Och om ni kommer på besök, så kan ni se resultatet av familjernas arbete överallt. Varenda sluttning är täckt av vinrankor som vårdas ömt av medlemmar i områdets familjer.

Det är en kultur som formar allt i Piemonte, inte bara kullarnas utseende utan den sociala strukturen, den ekonomiska strukturen, allt som omgärdar familjekulturen. Och det är toppen, för vi betraktar oss själva främst som odlare. Alla viner som ni kommer att smaka idag, inte bara från Piemonte utan också från Toscana, kommer från våra egna vingårdar. Vi köper inga druvor och inget vin heller, förstås. Och vi är ett stort team av odlare - 70 personer i Piemonte, som arbetar konstant året runt.

Med början 1991 gjorde vi en rätt stor förändring när det gäller skötseln av vårt vineri. Fram till det året arbetade vi med 20 heltidsanställda i snitt - en del av dem andra generationen som jobbade med oss. Precis som en del andra hade vi dessutom ett antal som arbetade hos oss på säsongsbasis. Det här ändrade vi på, så numera sköts alla vinmarker i Piemonte och Toscana av våra heltidsanställda.

Min pappa kände att vi var tvungna att göra den här förändringen för att ta vara på områdets duktiga vingårdshantverkare. I början av 90-talet noterade han att de blev allt färre. Varje år fanns det skickliga säsongsarbetare vars insatser han uppskattade stort, så han bestämde sig helt enkelt att hyra deras tjänster på heltid. Eftersom det samtidigt började bli brist på folk, så anställde vi dessutom nya förmågor som kunde lära sig hantverket medan de arbetade i sällskap med de mer erfarna.

Så, gradvis blev vi ett sammansvetsat team som jobbade tillsammans året runt. Det är också den viktigaste anledningen till att vi kunde glädjas åt skörden även ett år som i år. Vädret var så oförutsägbart att vi var tvungna att ha folk ute varenda dag, och det hade inte varit möjligt med tillfälligt inhyrd arbetskraft som måste bokas i förväg. 

Även om det finns viss teknisk hjälp till hands, så handlar det mest om handarbete, uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Inte ens denna sjukdomsdrabbade säsong använde vi några som helst kemiska produkter. Precis som under de senaste fem åren, har vi bara använt svavel och koppar. Olyckligtvis blev det så mycket som åtta insatser 2014, men 2011 och 2012 kunde vi å andra sidan glädjas åt att lyckas med bara tre behandlingar. Ändå måste 2014 betraktas som en otrolig prestation, eftersom utmaningarna var så stora.

Hur var det då möjligt? Tack vare människorna. Sättet de hanterade lövverken, sättet de hanterade täckgrödorna mellan raderna, och en massa annat. De stora utmaningarna var som sagt mjöldagg och falsk mjöldagg, men vi blev lyckligtvis mindre påverkade av dessa problem än en del andra odlare, och våra lövverk förblev gröna. Varför? Ja , vi vet inte riktigt - det finns frågetecken kvar. Men en anledning kan vara toppklippningen. Rankorna drack så mycket vatten varje dag att lövverken blev vida och yviga. Rankorna växte verkligen mycket, och många odlare ansåg sig tvungna att ansa hårt i topparna. Men istället för att klippa av, så tvinnade vi topparna, och på så vis hjälpte vi rankorna att skydda sig från mjöldagg. För varje gång man klipper, skapar rankan nya små blad som är vekare och mer ömtåliga än de förra. Och de påverkas lättare av sjukdomar än de äldre bladen.

Det här tror vi själva är en viktigt anledning till att det gick så pass bra ändå. En annan anledning kan vara skötseln av gräset, som också hjälpte till att suga upp vatten. Den här sommaren lät vi det växa riktigt högt - ja, vi gick i gräs uppåt höfterna. Vi tror att det hjälpte oss, eftersom mjöldagg är en svamp som skapar sporer på marken. När man sedan passerar med traktor, så river den upp damm och många av sporerna kan lätt landa på själva plantan. Därför var högt gräs ett bra sätt att undvika sjukdomar, tror vi. Det här är alltså något som intresserar oss mycket: hur skötseln av lövverk och täckgrödor kan hjälpa oss att undvika besprutning.

Det första vinet vi ska smaka idag har jag tagit med mig från Italien. Jag ville att ni skulle få smaka en äldre årgång av Gaia & Rey. Vinet är inte extremt gammalt, men i alla fall en nio-årig chardonnay, som kommer från Langhe. Vi är övertygade om att vårt landskap kan ge viner som har kapacitet att åldras väl, även om de inte är gjorda av nebbiolo. Chardonnay Gaia & Rey är en liten vingård som planterades för 35 år sedan, när jag föddes. Det var ett rent experiment vid den tiden, ett sätt att tänka utanför boxen.

Ingen förväntade sig ett vitt vin från Piemonte - det är ju känt som rödvinsland. Vi har i och för sig moscato och arneis, men jämfört med nebbiolo går de åt motsatt håll. Min pappas idé var att se om det gick att göra lagringsbart vitt, inte bara lagringsbart rött. För mig är det här vinet en liten överraskning - jag trodde nog att det skulle smaka äldre. Ni kan känna att det har en mörkare mineralitet som är typisk för Langhe. Det finns en jordton som påminner om den i äldre nebbiolo från Sorì San Lorenzo - vi ska smaka på en sådan lite senare, från 1999.

Vad som utmärker vinet är alltid jorden, det är den som är kärnan i dess personlighet. Gaia & Rey är en blandning av en vingård i Barbaresco och en annan i Serralunga. Chardonnay från Barbaresco är alltid mer floral och delikat på nosen, medan den från Serralunga har högre syra, fylligare kropp och mer kraftfull mineralitet - precis som när det gäller nebbiolo från de båda ursprungen. Två olika personligheter, här en blandning av båda.


Här är några av våra vinbönder som jag berättade om tidigare, till exempel Gino Cavallo som skötte alla vingårdar åt min farfar. Han arbetade tills han inte kunde längre, de fick över 50 år tillsammans. Han var en sådan man som inte var det minsta nyfiken på att se havet. För honom fanns det ingen anledning. Allt han behövde fanns i Barbaresco - han åkte inte ens ner till Alba. Han pratade oupphörligen om sina vingårdar, sina viner och sina arbetare. Hans liv var komplett i Barbaresco.


Guido Rivella började arbeta hos oss 1970, och han har stått bakom varenda vin sedan dess, tillsammans med min far. Så nu är det över 40 år som han varit involverad i den revolution som han och min far genomförde ihop. På något sätt lyckades de jobba tillsammans så länge, men de är väldigt olika som personer. Min far är typen som alltid är i farten, som aldrig är nostalgisk, och varenda gång han får höra talas om något nytt, så kan man se hur det tindrar i hans ögon. Guido är hans raka motsats - en som ständigt ligger på bromsarna, en som inte vill förändra saker som alltid har gjorts på ett särskilt sätt. Vi brukar säga att de går så bra ihop för att de balanserar varandra.

I vår del av Piemonte finns det nästan ingen skog kvar, och inget annat jordbruk vid sidan om vinodling - vilket är en stor skillnad mot Toscana. Hos oss måste man upp en bra bit i helikopter innan man ser skog eller fruktträdgårdar - vingårdarna är allenarådande. Även om Langhe nyss blivit utnämnt till världsarv, så finns det en hel del att göra för att förbättra. De senaste åren har vi fått se en hel del nybyggen i området, och de är knappast vackra. Till detta bär vinerierna såväl som byggindustrin en viss skuld - det är projekt som saknar kultur. Exempelvis har det uppförts typiska 60-talslådor i Serralunga!

Men det har alltid varit vår motivation att bygga så vackert som möjligt. Vi har sexton hus ute på våra egendomar. Ofta, när min farfar försökte förvärva en fin vingård, så var han också tvungen att köpa huset. Det var det enda sättet att få igenom förhandlingen. Så, ett steg i sänder, resulterade det i att vi idag äger sexton hus. Och bit för bit har vi restaurerat dem, så att de nu utgör hem åt 22 personer som jobbar med oss, och åt deras familjer. De betalar ingen hyra, men de måste sköta om huset. De är väldigt ambitiösa och tar hand om och restaurerar husen allt eftersom, på lite olika sätt.


Giorgio Culasso är en del av det nya teamet. Vi har 22 anställda som är andra generationen, men jag började jobba först för tio år sedan, och min syster för åtta år sedan, så vi bygger ett nytt team nu. Guido Rivella är nämligen på väg att dra sig tillbaks och Sandro, hans assistent sedan sjutton år, gjorde i år sin första skörd utan Guido. Ute i vingårdarna har vi nu Giorgio som fortfarande är ung - 38 år - och har ansvaret för odlingen. Jordbruk och vinmakning är båda ganska märkliga verksamheter, och långt ifrån några exakta vetenskaper. Vi lär oss varje dag genom att göra experiment. Jag är definitivt inte helt involverad i allt som sker, men jag älskar ju vin och vill ha mitt ord med i laget om hur jag vill se mina viner göras. Jag reser mycket och provar mina viner om och om igen, som här med er idag, och jag utvecklar min förståelse hela tiden. Ibland finns det något som jag inte gillar, andra gånger ser jag en speciell kvalitet som borde finnas mer genomgående, och att vi borde fokusera mer på att behålla just den kvaliteten. 

Alla de här funderingarna tar jag sedan med mig hem. Den första person jag delar dem med är min far. Egentligen är det ganska omöjligt att tala med honom, eftersom det är svårt att hålla hans uppmärksamhet i mer än tre minuter (skratt) så det är bråttom att hinna till poängen. Därför skriver jag långa brev till honom, och så printar jag ut kopior till min syster och min mamma så att alla är medvetna om vad som sker. Sedan sätter vi oss ner runt bordet och diskuterar och diskuterar igen. Om vi så alla är överens om att ja, vi borde fokusera mer på det eller det, eller förbättra oss i någon särskild riktning, då pratar jag med Giorgio, och med Sandro, och med Guido, och så börjar vi arbeta på vad vi ska göra.

Låt oss pröva det här experimentet i vingårdarna, låt oss se om en förändring av datum för grönskörden, eller en ändring av hur vi arbetar med lövverken, kan leda till det önskade resultatet. Eller om det gäller ett nytt redskap i vineriet - vi går alltid framåt genom att experimentera. Därför kräver alla förändringar en hel del tid. Till exempel, om det gäller en förändring i vingårdarna, så måste vi upprepa experimentet fem gånger innan vi är säkra på att det leder oss dit vi vill. Ska vi sedan utöka till hela egendomen, så tar det ganska mycket tid.

Under de senaste femton åren har vi ändrat på en hel massa saker. Jag ska översiktligt gå igenom något av det vi börjat göra. Ett område är beskärningen, där vi tagit ett modigt steg framåt. 2004 ändrade vi hela beskärningsmetoden för våra vingårdar. Vi använder inte längre vanlig guyot, utan en metod vi kallar ”modifierad guyot” eller ”willow-head pruning”. Enkelt uttryckt är det en ny typ av beskärning som tillåter oss att göra mindre snitt. Avsikten är att få vingårdar med längre livscykel. Varje gång man gör ett snitt, blir det som en öppen dörr för virus att gå in igenom. Med den nya metoden blir snitten mindre. Vi skär nu hela tiden i toppen av rankan, i det unga virket. Med guyot måste man annars kontinuerligt justera rankan med större snitt, och skära bort större delar. Den nya metoden ger förhoppningsvis hälsosammare rankor som kan leva längre.

En annan nyhet som vi färdigställde 2007 är vår egen plantskola. Efter fem års urval i Costa Russi, San Lorenzo och Sperss,  som är de äldsta vingårdar vi har, så gjorde vi en selektion av de bästa nebbiolo-rankorna. Vi började med att välja ut 2000 rankor och sållade tills vi bara hade 200 kvar. De är inga renodlade kloner, så vi vet inte mer än att de tillhör oss och att de är våra bästa rankor. En av de stora uppgifterna för teamet är att se över egendomen kontinuerligt, och när en ranka dör så ersätts den med en ny från plantskolan. För varje år som går, kommer vi på så vis att få ett lite bättre bestånd ute i vingårdarna, och den förbättringen fortgår allt eftersom livet fortskrider.

I år startade vi ett liknande urval av chardonnay och cabernet sauvignon, som kommer att ta minst fem år. Det var 1978 vi planterade Darmaghi med cabernet sauvignon, och 1979 Gaia & Rey med chardonnay. Så vi har två vingårdar med stockar från sticklingar som vi var inledningsvis var tvungna att köpa i Frankrike, och genom åren har vi fortsatt att handla från olika plantskolor i Frankrike. Men nu tror vi att vi har hunnit få tillräcklig erfarenhet för att förstå vilka rankor av cabernet och chardonnay som presterar bättre i vårt klimat och i vår jordmån. Så - det kommer att ta tid, men vi kommer att ha en utökad plantskola som innefattar de här två sorterna.

En annan nyvunnen färdighet är att vi blivit våra egna mästare i kompostering. Komposten är dels vegetabilisk, där vi återanvänder allt som kommer från rankorna - virket, stjälkarna och druvresterna. De behandlas och och återförs till slut till vingårdarna. Den andra delen av komposten är animalisk, där vi börjar med färsk kospillning som sedan fermenteras med hjälp av maskar vars arbete förvandlar spillningen till humus. Det här är möjligt eftersom vi har personal nog att ta hand om arbetet.

Vi har också helt ändrat det sätt vi hanterar gräset mellan raderna. Det tog oss en lång tid att förstå att det är vad vi måste göra. För min pappa och hans arbetare hade en välskött vingård ett utseende som liknade en manikurerad engelsk trädgård, där inte ett endaste löv stack ut åt något håll. En exakt, nästan militär organisation, med perfekt avklippta toppar. Idag, om ni skulle vandra i våra vinmarker i juli, så kommer ni finna högt gräs och lövverk som spretar åt höger eller vänster. Men det beror inte på att vi inte tar hand om våra vingårdar, utan på att våra behov har förändrats. Det viktigaste för oss är nu att hålla våra jordar svala, och det har vi arbetat på under de senaste tio åren. När vi talar om global uppvärmning, så är det ofta luften som åsyftas, när det i samma mån handlar om jorden som också blir allt varmare och får vegetationen att gå snabbare framåt i sin utveckling.

Målet är att se vingården inte som vinrankor ovanpå en bit mark, utan som ett stycke mark med vinrankor i. Så vi arbetar med att lägga mindre hand på vinrankan, och mer på själva jorden. När man hela tiden korrigerar rankan genom grönskörd, beskärning och toppklippning, så gör man något som rankan egentligen själv borde kunna göra. Den har ju lagt energi på att växa i en viss riktning, och så korrigerar man, och varje gång man gör det blir rankan stressad och måste reorganisera sig själv för att kunna fortsätta. Därför föredrar vi nu att arbeta med jorden för att få rankan dit vi vill. Vi planterar korn och vete som kan hjälpa oss att nå det målet, och hjälpa vinrankan att bete sig rätt.

Det finns två experiment som jag varit starkt involverad i, och som gör mig glad. Det första är i gång sedan två år, inte över hela egendomen men i ett flertal vingårdar. Vår tanke var, att i ett område som Piemonte där det finns vingårdar överallt, så har vi en monokultur. Och där man har en monokultur, förlorar man mycket i biodiversitet. Så vi gav oss upp i Alta Langha, ett område där vinet inte längre är planterat i någon utsträckning, utan lämnat plats för ängar eftersom folk där har getter och framställer ost. Ängarna är naturliga och fulla av många olika lokala grässorter. Vi åkte dit med en botaniker och valde ut ett flertal olika sorter som vi sedan sådde i våra vingårdar för att maximera biodiversiteten mellan raderna och attrahera fler insekter som kan hjälpa oss rätt, istället för att bekämpa dem, som förr i tiden.

När ni nu doftar på barbarescon bredvid barolon, så ser ni varför den kallas feminin. Även om barolon fortfarande är ung, så har den en annat slags mineralitet. Doften är järnrik, nästan rostig - det är ett kännemärke för Serralunga. Barolo från det sydöstra området har en blodig, järnig karaktär. Sedan finns det något grusdammigt som ännu inte hunnit bli till våt jord. Men det finns en jordighet, som är ett karaktärsdrag för barolo härifrån. Om ni sedan stoppar ner näsan i barbarescon så finner ni ungdom, sötma, floralitet, fin frukt och ljusa kryddor - väldigt utåtriktad. För mig är det här ett härligt vin att dricka nu, eftersom 2011 var lite varmare än en typiskt klassisk årgång. 2010 var däremot superklassisk - den är inte direkt fruktorienterad, och spretar inte åt vare sig det ena hållet eller det andra. 2011 är ändå rätt likartad när det gäller strukturen, som är ganska lätt - vinerna är inte särskilt kompakta. Men det var varmare, så det finns mer av söt frukt och en lite lägre syra. Väldigt drickbart redan nu, vid en ung ålder.

En annan sak som jag verkligen gillar med barbaresco är vinernas understatement. Det är definivt inte viner som försöker imponera med en storvuxen kropp eller kraftig smak. Det är också det mest historiska vinet vi gör, och det kommer från fjorton vingårdar varav de flesta förvärvades av min farfar och tidigare generationer. De flesta av vingårdarna är utspridda runtomkring byn Barbaresco, en hektar där, en halv där, en och en halv där. Sedan har vi tre vinmarker i cru Pajoré, som ligger i en annan by, nämligen Treiso. Fjorton allt som allt, som vi plockar och vinifierar separat. Efter ungefär ett år börjar vi arbeta på den perfekta blandningen, som sedan får mogna i ytterligare ett år - totalt blir det två års mognadslagring.


Den första årgången var 1859, men oturligt nog skrev man inte ut året på etiketten. Fortfarande har vi kvar några flaskor från den första generationen, från det sena 1800-talet. På den tiden var konceptet blandning mycket mer använt än idag, så man blandade gärna olika årgångar också. Ibland fanns det upp till nio årgångar i källaren, varav kanske två ansågs värdiga att buteljeras på egen hand. De andra blandades med varandra till en riserva som då saknade årgång. 1937 började min farfar använda etiketter med GAJA i versaler. Från den tiden och framåt finns ett antal olika etiketter som utvecklats till den svartvita etikett vi har idag - vi började använda den 1982.

Nu över till två single vineyards: Sperss, som kommer från Serralunga, och Sorì San Lorenzo från byn Barbaresco. Alla våra vingårdsviner använder sig av två druvsorter: nebbiolo och barbera. Det var något min far började göra i mitten av 90-talet. Sperss var däremot en ren barolo från 1988 till 1996. San Lorenzo var vårt första vingårdsvin och introducerades 1967. När den första årgången kom ut hade flaskorna en etikett som var helt annorlunda mot den som gäller nu, med typsnitt i äldre stil. Baksidesetiketten hade fem sidor som kunde fällas ut, fullt med historia och fakta. Nuförtiden är min pappa helt inne på renhet - han gillar inte alls baksidesetiketter och han föredrar svartvitt. 1960-talet var tiden när vingårdsviner introducerades i Piemonte, så baksidesetiketten förklarade varför vinet kallades Sorì - det var det ord som användes för den bästa delen av sluttningen.

Sorì San Lorenzo består av 95% nebbiolo och 5% barbera. Det är inte för att vi tycker det är bäst - vi tror faktiskt lika starkt på 100% nebbiolo. Idén med att blanda in barbera handlar om att hitta ett annat slags komplexitet. Barberan tillför lite av samma kvalitet som merlot i en bordeaux. Det är ju vår lokala sort, och den har fin frukt och väldigt mjuka tanniner jämfört med nebbiolo. Men - det är också en speciell sort som har en ovanligt hög syra. Så den har egenskaper som kan förändra balans och komplexitet. Den lilla andelen barbera ändrar framförallt munkänslan och tillför en sensuell rundhet. Vi gjorde faktiskt ett vin med 100% barbera fram till 1999, från vingårdar som vi arrenderade, men sedan tog arrendet slut. Det är lite olyckligt att barbera alltid ses som andra rangen - alla de bästa lägena är förbehållna nebbiolo. Det finns producenter - en jag kommer att tänka på är Vietti - som givit större utrymme åt barbera. Om den får växa i de bästa lägena är den både lagringsbar och underbar.”


Provat:

2005 Gaia & Rey Chardonnay Langhe DOC

2012 Promis Toscana IGT

2012 Magari Bolgheri DOC

2012 Sito Moresco Langhe Rosso DOC

2009 Dagromis Barolo DOCG

2011 Barbaresco DOCG

2009 Sperss Langhe DOC

1999 Sorì San Lorenzo Langhe DOC

9 kommentarer:

Anonym sa...

Oj. Ibland ingen text och bara massa bilder på konstiga urdruckna flaskor som inte fins på Bolaget i Slite, och nu en uppsats utan förklarande bilder. Nu får ni för sjutton bestämma er!

PS: gör dom några schyssta BiB då? Nåt för runt 200 kr kanske?

Finare Vinare sa...

Rekommenderar att du läser boxtoppen.se istället! Pelle Bill rekommenderar BiB-superfynd så det står härliga till och hela klabbet kommer courtesy of gänget bakom Livets Goda, så det är bara bra grejer vi snackar om.

Anonym sa...

några kommentarer angående vinerna ni drack?

Anders

Henrik sa...

Sjukt intressant läsning. Förstår egentligen inte hur det gick till att jag gått från att vilja njuta vin till att bli djupt intresserad av agrikulturella spörsmål, men så har det blivit.
Och när det gäller Gaja är det tyvärr mycket billigare att ta del av de agrikulturella teorierna än att njuta vinet, men ... Ja, jag vet att man gör billigare cuvéer, men trots obestridlig kvalitet känns Magari, Promis och de figurerna umbärliga.
Underbart med experimentlustan och modet att våga genomföra den konsekvent i minst fem år.

Piu Rosso sa...

Stort tak for at dele dette med os andre, super post!!
VH Niels

Dansk i 08 sa...

Som i de gode gamle dage ;-)

Vintankar sa...

Stort tack för intressant läsning.
Vi på landets västra sida får alltför sällan besök av dessa digniteter.
Tur att det då finns personer som lägger tid och kraft på att dela med sig!

Finare Vinare sa...

Här kommer lite noter:

2005 Gaia & Rey hade en intressant utveckling på nosen, med mörka mineraltoner som lutade åt petroleum och tjära. För övrigt en elegant gul frukt, som gula plommon och citrusskal, och eken rätt diskret i sammanhanget. Det var något med oljetonen som påminde lite om mogen grüner. Smaken rätt kraftfull och intensiv, snyggt balanserad och väl sammanhållen med god mineralsälta. Riktigt gott, men det fyrsiffriga kr-priset handlar förstås till ansenlig del om positionering gentemot Bourgogne GC och Napa.

2012 Promis är ett skäligen enkelt vin för att kosta 250 spänn. Smått banal doft, lite jästad karaktär, generisk frukt, aningen omogna syror, lätta småkärva tanniner. Inget att skriva hem om.

2012 Magari blev en positiv överraskning efter vissa tidigare varmare och alkoholrikare årgångar. Bra djup i merlotfrukten, välbyggd tanninstruktur, god fräschör och balans mellan alla komponenter inklusive måttlig alkohol, samt en angenäm fatkryddighet i slutet. Gott vin om än inte vår typ av toscanare, men hatten av för en lyckad version.

2012 Sito Moresco kändes mer tilltalande än vissa tidigare årgångar såtillvida att den internationella stajlingen och druvsorts-andelen gör mindre väsen av sig och ursprunget med floral & ljust rödfruktig nebbiolo kommer i förgrunden. Strukturen är ganska lätt och elegant med finkalibriga tanniner och bra fräschör. Eken är förhållandevis försiktig och väl integrerad. Bra som det är, inget att vänta på. Priset ligger hyfsat konstant sedan ett decennium, 295 kr.

2009 Barolo Dagromis har redan en brunröd färg och en påtagligt utvecklad doft för ett såpass ungt vin. Noter av läder, tobak, rost, grusdamm och menthol samsas med en varm, torkad och inlagd frukt som gärna kunde haft bättre fräschör. Tydliga tecken på varm årgång återkommer i munnen, där syrorna knappt orkar masa sig över medelvärde. De varma tanninerna tar desto större plats tillsammans med en tät, varm frukt. Plus för tidig komplexitet, och rätt gott som det är, men frågetecken för framtiden. Känns inte riktigt som ett Gaja-vin vad gäller precision. 399 kr är å andra sidan inte mycket att bråka om.

2011 Barbaresco är däremot helt ungdomligt och en ren fröjd att prova. Doften är öppen med stiliga florala toner som viol & ros, söt röd frukt och ljusa kryddor. I munnen är balansen oklanderlig, med elegant struktur och finessrik röd sötfrukt utan några som helst störande tecken på värme (-11 är ju ännu en varm årgång). Strålande vin, tillgängligt och njutbart nu, bör utvecklas positivt över de närmaste tio åren eller så, troligen inget längre lagringsprojekt. SB har bara köpt in 36 flaskor som släpps i december, kostar 1149 kr.

2009 Sperss ser klart mer förtroendeingivande ut än Dagromis från samma år. En slående skillnad faktiskt - här är färgen friskt rubinröd. På nosen en tät och varm frukt som undviker det torkade men tangerar det syltiga. Fortfarande lite malo-toner kvar. I munnen en tydlig struktur med betryggande markerad syra som bidrar till fräschör och fokus samt balanserar de stora, täta, fruktiga tanninerna. Utmärkt, behöver något år till och bör utvecklas väl i ett par decennier. 36 flaskor här också, 1375 kr i december.

1999 Sorì San Lorenzo är fullt moget, såvitt vi kan se. Doften har utvecklat en stor komplexitet med frilagda mineraltoner, våt jord, lövhögar, undervegetation, ädel volatilitet, dyrt läder, virginiatobak, menthol, tryffel, torkade rosor och så vidare. I munnen en transparent sensation med vackert avtecknad struktur, läskande mineraltoner, ett måttfullt bidrag av ektanniner och en första antydan till ålderns gleshet i den torra, eleganta frukten. Särdeles njutbart, en upplevelse.

Anonym sa...

Det fanns en tid då jag läste allt ni skrev och njöt av det mesta. Den tiden är sedan länge över. Ibland återvänder jag till er blogg men blir oftast besviken. Jag får en känsla av att er beundrarskara krymper.
Dags att återvända till ursprunget?