Munskänkarna provar septembernyheter

Ikväll drog höstsäsongen igång med tretton nysläppta viner varav två vita och tre sjuttontaggare från Bordeaux. Sköna parbildningar som vanligt. Berätta gärna vad ni tyckte, ni som var med!

2010 Marco Porello Roero Arneis

1993 R. López de Heredia Viña Tondonia Reserva Blanco

Två motsatser: purungt vs. moget vitt. Porellos version av arneis är föredömlig på ett enkelt sätt. Aromspelet opretentiöst och naturligt med päron, blommor och kryddor. Smaken ung, lätt aromatisk och fint balanserad med bestämda skaltoner i slutet. I andra glaset har vi själva antitesen - ett bärnstensgult vin med fenomenalt komplex och intresseväckande doft. Nötter, mandel, nougat, choklad, ananasspad, gula äpplen, sherry och oljiga mognadstoner. Smaken är inte fullt lika givande som doften, men inte långt ifrån. Det som saknas i vår mun är en lite piggare syra. Det känns som att vinet inte riktigt kommer loss trots att vi gett det en kort karaffering innan serveringen. Hur som helst ett högintressant meditationssällskap att avnjuta över flera dagar för maximal utdelning.

2009 Craggy Range Gimblett Gravels Te Kahu

2004 Springfield Estate Work of Time

Bordeauxblandningar från Nya Zeeland och Sydafrika är inte vår påse, men vi ger dem en chans. Merlotdominerade Te Kahu är renfruktig och tilltalande med friska plommontoner och inarbetad ek. Ett gott vin helt klart, men samtidigt alltför välkammat och strömlinjeformat för att hålla kvar intresset i längden. Work of Time bär sitt ursprung som en skylt runt halsen. Här vankas en mognande doft av rök, grön paprika, gräs, korinter och katrinplommon - just den där kombinationen av varmt och grönt som är så oskön i sydafrikanska viner. Smaken är bättre än doften, väl sammansatt av Fader Tid som nog ändå fått jobba över ett par år för länge eftersom det saknas stuns och fräschör.

2009 Château La Reyne L’Excellence Cahors

2008 Altos Las Hormigas Reserve Mendoza Malbec

Cahorsen är tät som en blålila vägg - till och med tårarna är lila. Mmm, här har vi en riktigt läcker näsa med massor av mosade blåbär och björnbär över diskreta fattoner av tobak, lakrits och vanilj. I munnen är det en vänlig jätte som kliver in med sagolikt mogen och frisk frukt, infattade syror och harmoniska tanniner med lite snörp i slutet. Vinet har, sin täthet till trots, en svalkande balans och drickbarhet (13,5%). Gott som tusan redan nu, och med uppenbar potential för ett tioårigt källaräventyr. Argentinaren är inte alls lika tilltalande eftersom frukten inte tillåts uttrycka sig fritt. Ek-censuren slår till hårt och skoningslöst med grillkol, hårdrost, choklad och annat blurr man gärna kan vara utan. Nej tack, bättre kan de i Mendoza.

2006 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ciaccis standardbrunello kommer med en friskt grön doft som egentligen är rätt märklig och drar ner jämförelser med nyplockade maskrosor. Det florala är ju trevligt, om än av lite oväntat slag, medan grönheten snarare berättar om under-optimal fruktmognad än om macchian som växer kring vingårdarna. Smaken är vänlig och behaglig men lite väl menlös när det kommer till struktur och tanniner. Inget som håller för lagring, men ett hyggligt restaurangvin kanske man kan säga att det är. Motsatsen gäller när vi kommer till nästa glas. Som krögare gör man klokt i att undvika Radici Riserva av flera skäl. Dels är det uppenbar variation mellan kvällens flaskor (och förra året hade vi tre korkdefekter på åtta flaskor 04). Dels är aromerna av det traditionellt tjuriga slaget med mycket jord, svamp, sten, örter, gamla botti och annat mög som skrämmer vanliga restauranggäster (okej då, snygga bär, kryddlåda och pomeranser hittade vi också). Dels är syra/tanninstrukturen av ett slag som kräver tillvänjning och/eller pockar på längre lagring. Summa summarum: precis ett sånt vin som vi gillar! Nollfemman kräver inte lika lång tid på rygg som nollfyran, utan funkar faktiskt bra att dricka nu i rätt sammanhang.

2009 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape

2009 Domaine du Grand Tinel Alexis Establet Châteauneuf-du-Pape

En högintressant jämförelse som visar varför Le Vieux Donjon är något alldeles särskilt. Doften är helt primär. Ungbärig med alla tecken på toppklassfrukt - rentav gräddig med niveakräm på toppen - samt en terroirkänsla av våta stenar och örter som kommer när man ger vinet tid i glaset. I munnen är spel mot öppet mål för den ljuvligt friska frukten i oupplösligt radarpar med den förstklassiga tanninstrukturen. Slutet är sagolikt rent, utan markerad kryddighet och helt utan eldighet. Som vi skrivit tidigare: det här vinet vill man ha i källaren. Kvällens överraskning var hur pass spelbart det faktiskt är redan nu.
I jämförelse har Alexis Establet en betydligt varmare och mer utvecklad karaktär av plommon, hallonsylt, kryddlåda och pinje. Smaken är riktigt god, men tippar tyvärr över åt det kryddiga och eldiga hållet. Vieux Donjon klassar ut konkurrenten i grenarna potential (betydligt längre framtid), balans (drygt 14 vs. 15,5% alkohol), och absolut kvalitet (skiljer minst tre usa-poäng idag och mer på sikt).

2008 Château Beychevelle Saint-Julien

2008 Château La Gaffelière Saint-Emilion Grand Cru Classé

2008 Le Clarence de Haut-Brion Pessac-Léognan

Att avsluta kvällen med en trio ung bordeaux gör inte ont någonstans. Skulle vara i tandköttet då, för här saknas inte tanniner, och i två fall av tre är de inte av det silkigare slaget. Beychevelle har en stor doft med gott fjäsk av kafferost, kola och choklad. De svarta vinbären toppas med en kula vaniljglass. Ett väldigt rättframt och publikt sniff med semester-biljett till Sydafrika. I munnen är det ingen tvekan om att den svarta vinbärsfrukten står pall för kosmetikan och att det finns rejält med kärniga tanniner som behöver fem år i källaren för att lära sig att uppföra sig ordentligt. Gott och lovande!

Gaffelière är nästan helt knuten på nosen och ger mest ifrån sig ny ek utan mer märkbar rostning - lite blommig och vaniljtonad, ni vet. I munnen handlar det om mörk mogen merlotfrukt åt blåbärs/björnbärs-hållet med bläckiga och syltiga drag. Tanninerna är rätt kärniga och bråkiga, alkoholen lite väl markerad. Svårbedömt idag och minst kul i trion.

Riktigt skoj blir det först i det sista glaset. Rostningen är mycket mer subtilt genomförd än i ettan, med olika nyanser av ceder, blyerts, ljust kaffe, sandelträ och andra ädla kryddor. Balanserat och diskret, inget som hoppar upp och anfaller snoken. I munnen är Clarence inget annat än underbart, med en ljuvligt sammansatt bordeauxfrukt och sandelkryddiga silkestanniner direkt från det dyraste hörnet i herrekiperingen. Mmm, det här går rakt till lustcentrum och framkallar lösaktiga impulser att shoppa och poppa snarast möjligt.

Falsterboviner #4 - en binge sommartips

Medelhavsklimat vill gärna ha medelhavsviner. Torskarna vi drog upp i sundet häromkvällen landar på grillen och de behöver sällskap. Låt oss därför presentera några härliga vita, och samtidigt lansera en generell teori: svala 2008 var ett strålande år för vitt, nästan oavsett var druvorna växte. Pfalz, Alsace, Loire, Chablis, Champagne, Provence, Italien - ja till och med Grekland!

Sigalas Santorini 2008 köpte vi på rekommendation av Winepunker, vars entusiastiska beskrivning säger det mesta. Det är ett intresseväckande, rentav fascinerande vitt, där såväl nos som smaklökar tjusas av citroner, örter, pinje, kåda, oljiga drag och rikligt med kalksten. Grymt gott och bra till grillad fisk, missa inte att beställa denna högklassiga assyrtiko! 179 kr i BS. (91)



Även 2008 Matteo Correggia Roero Arneis borde vara ett kanonbra vin till grillad fisk. Men lydiga som vi är, så drack vi vinet till vitello tonnato. Det var nämligen den matchning som egendomens representant Sara Palma först valde ut på en direkt fråga. Hittills har vi aldrig gått igång riktigt på en arneis, men denna har vad som krävs för att mungiporna ska peka rakt upp. Gott om mandeltoner, rikligt med rena fruktaromer helt utan artificiella päronjäster - och så en tydlig mineralitet som klingar i munnen. Om man blundar är det inte helt olikt en högklassig rosé från provence med sin generösa frukt. Stark rekommendation, och perfekt att dricka nu. 149 kr i BS. (89)



2008 La Chablisienne Chablis 1er Cru Fourchaume bjuder på ännu mera kalksten. Inledande citronskal, fläder och smått rökiga, aningen smöriga drag anas i en elegant återhållsam nos som domineras av gula äpplen, med en diskret boken oxidationston. Kommer man bara överens med den, så är vinet klockrent med sin försiktigt smöriga personlighet och sin strama, renfruktiga struktur som snörper till ordentligt i avslutningen. Eftersmaken är påtagligt lång och stenig. Ett tilbudsfynd hos danska Philipson (99 DKK). Bör helst lagras några år för att realisera hela sin potential. (89)


Så skiftar vi fokus till några röda, som är perfekta att dricka svala under varma sommarkvällar. Pinot noir är nyckelordet - ja, till och med nebbiolon är svårt burgundisk till sin karaktär. Och så lite busung grenache för att stilla sötsuget. Som final tar vi en klassisk bordeaux.



2006 Domaine Pavelot Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Guettes uppvisar härligt yppiga, röda, renfruktiga fruktiga aromer av vinbär och hallon med fransk pinotkrydda i en faktiskt ganska storslagen nos. Smaken är lite stramare och fortfarande i yngsta laget, klart elegant med ljuvligt uppfriskande syror och medelbra längd. Ett litet klipp i BS för 268 kr. Tack för påminnelsen Franko, det här ska drickas igen! (90)


2007 Weingut Ludi Neiss Spätburgunder Bockenheimer Vogelsang har de där typiskt tyska, unket reduktiva malörtstonerna som behöver någon timme i luften. Liksom många röda nollsjuor är detta redan väl utvecklat - men ännu mer än andra vi testat - och om syrorna tycks nästan frånvarande till en början, så vaknar de efter ett par timmar, den mogna jordgubbsfrukten tar mer plats och vinet får en behagfull, vänligt drickbar balans utan svulstighet eller överdriven alkohol. Till reapriset 103 spänn kan vi inte låta bli att fylla på med fler. (87)


2008 Meyer-Näkel Spätburgunder Blauschiefer tycks ha blivit en hyllvärmare på SB. Ganska oförtjänt tycker vi, eftersom detta har så mycket att ge efter tillräcklig luftning. Varje gång vi druckit vinet har det varit som bäst efter minst fyra timmar eller rentav dagen därpå. Då har de grönt reduktiva tonerna gett med sig och lämnat plats för rikliga doser skinande rödfrukt. En aning av co2 understryker intensiteten och syrafräschören i denna härligt ungdomliga ahr-pinot. Lagra gärna ett par år. 199 kr på SB och flaskor finns som sagt kvar. (89)


2006 Produttori del Barbaresco Normale måste vara årets bästa vinköp! Ja, åtminstone om man väger pris mot kvalitet. Även här gäller att luftning gör underverk - aromerna sjunger med vacker röst efter ett par timmar, och inte minst dagen efter. Blundar man är det väldigt lätt hänt att nosen slirar iväg till bourgogne. Sanslöst bra normale, lite åt det lätta saftiga hållet som sig bör, men absolut inte tunn. Efter ett par timmar ger de salmiaksalta, strama mineralerna vika för oväntat rika jordgubbsaromer och lagom torra nebba-tanniner. Vi har motstridiga uppgifter om huruvida Produttori avser att släppa några riservor från 2006 - i så fall enbart på grund av en oro för att marknaden blir alltför mättad efter en rad av goda årgångar - annars är det en bra förklaring till den exceptionella kvaliteten. Just nu på tilbud för 79 DKK hos Philipson Wine. (91)



2009 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages har den där busunga grenache-karaktären som man bara måste älska - samma kick som man får av att fatprova i södra rhône! Så otroligt primärt med nymosade bär av diverse olika kulörer: jordgubbar, hallon, björnbär och blåbär. Den unga fruktsötman är påtaglig, men vi möter upp den med hoisinsås till våra grillade fläskkarré som får vinet att verka stramare än det är. Mötet blir rena godiset. Extremt charmerande, rik och lättdrucken druvsaft - nätt och jämnt vin - som kommer att vinna i komplexitet om ett år eller så. 109 kr i sexpack via Bristly Wine Club. (89)



2006 Château Cambon La Pelouse Haut-Médoc Cru Bourgeois Superieur är precis den sortens vin vi brukat jaga efter i Köpenhamn: en god och tillgänglig cru bourgeois med tidig drickbarhet. Grannskapet är fint så det räcker, Giscours på ena sidan och Cantemerle på den andra. Doften är klassisk vänstra stranden i en proffsig, publiktillvänd version. Lite högre andel merlot ger en skön sötfruktighet och rondör åt smaken, och avvägd modern fathantering bidrar med mint och mörk choklad. Eftersom såväl syror som tanniner är mjuka går det fint att dricka nu. Men med risk för att bli tjatiga - glöm inte att lufta, två timmar gör underverk med detta vin. 190 kr i sexpack via Bristly Wine Club. (89)

89 pinnar tycks vara den gemensamma nämnaren. Det är precis den kvalitetsnivån vi vill uppnå när vi slappar och har det gott på semestern! Skriv gärna och berätta vad ni tyckte om vinerna.

Renzo Alutto - Ca' du Rabajà

Varför är duktiga vinodlare påfallande ofta smått galna, helsköna typer? Kanske beror framgången på att de besprutar sina druvor med en strid ström av glad svada och skojar med vinrankorna för att hålla dem vid gott humör? En som stämmer på den här beskrivningen är i alla fall Renzo Alutto, en sympatisk tretti-nånting snubbe vars förfäder odlat druvor i località Rabajà sedan början av 1800-talet.

Förr i tiden krävdes blandat jordbruk för att ställa mat på fattigt bord, varav en del vardagsdruvor av lokala sorter som barbera, freisa, dolcetto, uva rara och vespolina. Men under 1900-talets andra hälft blev nebbiolo allt viktigare. Fram till alldeles nyligen levererade farsan Giuanin sina druvor till kooperativet Produttori del Barbaresco, inte minst till deras berömda vingårdsvin Rabajà Riserva.

När Renzo tog över bestämde han sig för att det var dags att gå solo. Men en färsk soloartist behöver också en bra producent. Som av en händelse hade Bruno Giacosas legendariske vinmakare Dante Scaglione nyss lämnat sitt uppdrag, då han och dottern Bruna inte drog jämnt. Det stod inte länge på innan det nya teamet Alutto-Scaglione hade skapats, och börjat buteljera egna viner under namnet Ca' du Rabajà.

Likt en hit-man med sina trimmade precisionsvapen anländer Renzo Alutto med en Samsonite full av piemontesiska antipasti. Och vad kan väl vara mer effektivt för att fälla oss med ett enda skott? Redan i januari hade vi turen att haffa ett par snabba smakprov, men idag gäller det hela hans vinportfölj över nämnda lunchtallrik, ackompanjerad av en charmerande redogörelse på starkt bruten engelska i hejdlöst tempo.

Såväl Renzo som hans viner lyckas ändå kommunicera rakt och tydligt - det är inga problem att fatta vad han far efter. Han vill hellre charmera än imponera - hellre stå på restaurangborden idag än ligga i mörka källare i tio år. Han eftersträvar drickbarhet - att sällskapet ska tömma flaskan och beställa mer! För att nå sitt mål anammar han en proffsig, fruktdriven stil med snälla syror och välkammade tanniner, men utan den (ibland alltför) tydliga påverkan av nya rostade ekfat som flera modernister har. En stil som gjord för otåliga njutningssökare, och innerst inne en ganska traditionell barbaresco - fast i modern, tillrättalagd tappning, om man så vill. På så vis också en bra beginner's barbaresco!

I augusti lanseras två nollsjuor i TS, dels Classico och dels Rabajà. Priserna ligger på 285 respektive 375 kr, där det senare ger klart bäst utdelning för pengarna. Druvorna är av klonen Michet, och vinet har mognat i 25-50 hektoliters botti, helt utan rostning. Vinet är en fröjd att dofta på såväl som att dricka, påfallande harmoniskt, fruktigt och elegant i munnen, och dessutom helt tillgängligt redan nu. Resten av vinerna finns i BS.

2009 Merrigiare Langhe Arneis (84)
2007 Dolcetto d'Alba (87)
2007 Barbera d'Alba "Bricco di Nessuno" (89)
2007 Langhe Nebbiolo Uno (87)
2007 Barbaresco Classico (89)
2007 Barbaresco Rabajà (91-92)


ps. Tryffelsvinen importerar Ca' du Rabajà och stod för den trevliga provningen. Men vinerna hade helt klart vunnit på att serveras i bättre glas än IKEA Svalka. Får vi slå ett slag för Spiegelau Autenthis?

pps. Fler intryck här, här och här.

Munskänkarna stationsprovar Piemonte

Vi hör flera röster omkring oss säga samma sak: stationsprovningar är de allra trevligaste. Det är lätt att förstå vad de menar - man sitter i lugn och ro, pretentionerna är måttliga, man kan själv bestämma på vilket sätt man vill prova, blint eller öppet, ensam eller med vänner, under koncentrerad tystnad eller i gemytligt samtal. Vinernas parbildningar ger utrymme för kreativitet hos arrangörerna. Och, vill vi tillägga: det ingår i dealen att man utsätter sig för det oväntade. Några stolpskott får man ta med gott humör och det gör fullträffarna desto bättre. Dessutom: är man så selektiv att man bara provar kända toppviner är det lätt att bli fartblind. Här får man sin uppdatering även på vardagstjutet. I alla fall så länge det kommer från piemonte...

Vin 1 är ljust halmgult. Doften är blyg och mandeltonad med vit äppelblom, vit persika och päron. Rätt elegant och parfymerad personlighet. I munnen ett krispigt vin med markerad syra och slank, lätt kropp. Viss intensitet kan ändå hittas, och en återhållsam druvighet i avslutningen. En klart positiv bekantskap, och blommorna har rieslingtycke. Det var ett år sen vi provade Vajras riesling, men var den inte lite fylligare? Vi gissar på den i alla fall. (85)

2008 Ceretto Langhe Arneis Blangè (199 kr)

Snyggt jobbat av Ceretto, men vinet doftar (och kostar) mer än det smakar.

Vin 2 är rikare halmgult. Här finns en skarp, lite bränd ton i doften och de gula äpplena är i boknaste laget. En aning av jasmin och mandel bättrar dock på fräschören. Smaken är guläpplig, fylligare än föregående med en antydan till fetma, fast utan viskositet. Något vass alkohol och inslag av oxiderade, brända toner. Det blir minustecken för både doft och smak. (78)

2008 Michele Chiarlo Gavi di Gavi (145 kr)

Svårt med Gavi, det finns inget att välja på i BS. Men stöter ni på Marchesi di Barolos version - testad på senaste Gambero Rosso-cirkusen - så är den värd att dricka.

Vin 3 har en mycket ljust tegelröd till orange färgnyans. Inte många viner ser ut på det här sättet - lite som poulsarden på senaste nyhetsprovningen - men i och med att vi är i piemonte så lär vi ha en grignolino i glaset. Doften är klart säregen på ett negativt sätt, med oxidativa drag av brända örter, myggmedel, rengöringsmedel, tvål och rönnbär. En blyg vaniljkokt jordgubbe har hamnat helt fel i sammanhanget. Smaken är lika märklig den, lättviktig men övermogen, med något kemiska rönnbärsaromer och en mjuk avrundad syra (konstigt och fel i en grignolino, den borde vara friskare!). Uttorkande örtighet, som på sitt sätt är läskande. Flaskan tycks ha utsatts för hög värme någon gång under vägen hit. (69)

2007 Cantina Sociale di Casorzo Grignolino d'Asti (121 kr)

Hallå, grignolino kan faktiskt vara riktigt gott! Istället för den här smått defekta kooperativjuicen, prova Cavallottos härliga version som till och med har en riktig tanninstruktur - precis som deras fina dolcetto. Finns att beställa från Idala Gård Vinhandel, med leverans hem till dörren om man så önskar, eller för avhämtning i Fredhäll utan kostnad för transporten.



Vin 4 har en mörkare blåröd, transparent färg. Doften är fruktig med aromer av slånbär, hallon, blåbär och söta körsbär. Smått volatila drag av körsbärskärnor, lim och lösningsmedel. Smaken ger hög syra med kärnbitterhet i en kärv och vresig personlighet, men har onekligen en rätt god längd. Inte alls lätt att gilla på egen hand, men borde visa sig mer fördelaktigt i sällskap med antipasti och mat. Traditionell dolcetto eller bottilagrad barbera? Vi gissar på det senare. (83)

2007 G.D. Vajra Dolcetto d'Alba (136 kr)

Även här väljer vi Cavallotto för en fullmatad, tanninrik dolcetto, och Roagna för en slankare version med komplex och unikt personlig bouquet.



Vin 5 har en mörkt blåröd, nästan klar uppsyn. Mmm, äntligen något som doftar riktigt gott! Doften kommer väl överens med lustcentrum, med förföriskt söta mörka bär och riktigt sköna animaltoner av gödsel, svinstia och lakrits. Tänk att det ska till lite djur och skit för att man ska tänka personlighet! Smaken är påtagligt välbalanserad och mycket behaglig i munnen med mogen frukt och avvägd kärvhet. Vi gillar detta en hel del, en barbera utan barriques, med tydlig ursprungskänsla. (86)

2008 Fontanafredda Briccotondo Barbera d'Alba (75 kr)

Ser man på, James Sucklings famösa nittiopoängsfynd - eller åttioåtta i den här årgången. Ja, trots det inflationsmässigt generösa omdömet har han onekligen en poäng, det är ett fantastiskt karaktärsfullt och välgjort vin för sin prisnivå. Den aktuella versionen är nog den vi gillat bäst hittills, förra årgången gav oss mer associationer till orenlig kloak än till goda animalier. Briccotondo mognade under fem månader, hälften i barriques från Allier och hälften i slavonska botti.



Vin 6 är mörkt, tätt nästan opakt blårött. Här bjuds läckert drypande mörk sötfrukt av mörka körsbär och björnbär med modern extraktion (limtoner) och riklig men väl integrerad fatbehandling. I munnen rejält gomtäckande frukt med bitterhet, bra tryck utan eldighet men med god längd, och en fatkryddig eftersmak. Typisk modern och ambitiös barbera. Rejält med ek, men det funkar riktigt bra här. Smått lyxig. (88)

2007 Gianni Voerzio Ciabot della Luna Barbera d'Alba (229 kr)

Här hamnar Gianni Voerzio mycket mer rätt än med sin Barolo La Serra.



Vin 7 har en medelljust varmröd färg och ett framträdande nebba-inslag av slånbärssaft - gott! Insmickrande frukt med lite sötma, kola och vanilj. En gnutta målarfärg och lösningsmedel adderar till en doftande helhet som är god på ett lite kletigt och sötsaftigt vis. Smaken är dock påtagligt väl balanserad. Frukt, lakrits, snälla tanniner och avrundad syra hjälps åt att leverera en god och lättsam, superproffsig produkt med hyfsad längd. Kan vara en langhe nebbiolo från en modern volymproducent, inte Pio Cesare men kanske Fontanafredda. (86)

2005 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso (93 kr)

Langhe nebb är oftast ännu slankare, och mer tanninrik här hjälper barberadruvan till med frukt och lakritsrondör. Inte alls tokigt, ja även nollfyran var ju rätt trevlig, liksom årgångarna kring millennieskiftet - 99, 00, 01. Men Eremo tycks ha förlorat sin bredare representation på hyllorna, och hittas numera bara i de mer specialiserade butikerna.



Vin 8 har en varmröd färg, något mörkare än sjuan. Doften är tydligt rökig med rostat bröd, läder, tjära, svart te och indiska kryddor. God frukt som liknar hallonlakrits under röken. I munnen ett slankt vin med rejält sträva tanniner, ändå med fin slipdammskänsla plus en liten kärnbitterhet. Rätt så hög klass på smaken, och god längd därtill. I jämförelse med sjuan framstår vinet som en lättviktsbarolo. (87)

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (119 kr)

Inte illa, alls inte illa. Vi lägger konspirationsteorierna åt sidan för stunden och konstaterar att viner levererar. Hmm, förresten, var inte första smakprovet mer renfruktigt och mindre rökigt? Det ska fan till att göra stora kvantiteter av samma vin. Eller är vinet såpass komplext att det visar olika sidor vid olika tillfällen...



Vin 9 har en ljusare brunröd, utvecklad färg. Doften är mycket fint sammansatt och klassiskt ljus. Vi bockar av slånbär, tjära, violer och målarfärg, aningar av stall och ljus choklad. Renhet, elegans, inga konstigheter. Doften är blueprint barbaresco, plitar vi i blocket. I munnen får vi en syrlig smak, lädertorrt fruktig, med behagligt lätta tanniner och goda aromer. Vi noterar både harmoni och utmärkt längd. No spit, meddelar ryggmärgsreflexen! Först vid tredje smakprovet tänker vi på hur tanninerna drar åt det uttorkande hållet, suger till lite för snabbt liksom. En lättare barbaresco i klassisk stil, färdig att dricka nu. Kan det vara 2005? (89-90)

2003 Luigi Voghera Barbaresco (219 kr)

Tänk, ännu en som fick till det 2003! Först med facit in hand känner vi igen det där lite uttorkande nolltre-draget. Ett vin att dricka medan ni väntar på alla fina nollfyror ni har köpt - eller att bruka som billig inkörsport till barbaresco-zonen (för en genomgång av ordet inkörsport, läs här).



Vin 10 har en mörkt brunröd, djup färg. Även doften bjuder på ett fascinerande djup! Mättad av undervegetation, tjära, läder, lakrits, slånbär och sötaste vildhallon. Friska örter sluter upp: rosmarin, salvia, lavendel och viol. Respektingivande och läckert. En limmig extraktion/fathantering ger vid handen att vi har en lite modernare producent i glaset. I munnen en mycket intensiv smak med stor struktur och fasta, prominenta tanniner som kallar på fem-tio års lagring. Rondör av lakrits med örtiga inslag. Stadga, kraft och längd. En vingårdsbarolo av toppklass. (93)

2005 Renato Ratti Barolo Rocche (593 kr)

En riktigt kraftfull La Morra, från cru Rocche i området Annunziata även kallat Marcenasco. Och en riktigt bra nollfemma, precis som Rattis standardversion från Marcenasco.




Vin 11 får ni bara titta på. Vi ville ha Rattis tanniner med oss hela vägen hem...

NV Cinzano Asti DOCG (75 kr)



Stockholmsmunskänkarna provade med ett nytt grepp den här kvällen, tre baguetter med goda pålägg för 80 spänn. Hoppas det gick bra, för det är väldigt trevligt med möjligheten att få sig ett smakligt tilltugg. Själva provningen kostade 220 kr.

ps. Länkarna går till SB. Några av vinerna finns i BS, men de flesta ute på hyllorna.